jotackdetregnar.blogspot.com

Nytt! Nytt! Vet inte alls vad det blir, men bara för att jag sitter och redigerar det ena och det andra och måste tänka på det så kommer jag givetvis på bra idéer.

Kap 1 av det här som jag vet inte vad, men i blogform än så länge :

jotackdet regnar.blogspot.com

Lördag 7 januari, kl 12:48.

Finn tre rätt :

1) Jag och min mest fantastiske bäste vän, vi kan kalla honom Jonas, för han heter så på riktigt också ...

2) Reser runt i Indien och Asien i tre månader, från den 20 januari och framåt ...

3) Och min fantastiske bäste vän, han som heter och kallas Jonas, kanske förhoppningsvis under tiden kommer på att vi två har så mycket gemensamt och alltid så kul ihop och jag är ju så snygg och söt och snäll och smart på alla sätt och vis, så nu måste han faktiskt bli tillsammans, på riktigt, med mig.

Tillägg av runner-up 4) Vi kommer hem i mars, solbrända, livserfarna, och kära.
”VI” sa jag. "VI kommer hem."

Fram tills för tre veckor sen såg planen för januari ut så. Jullov, se till att få så många pass som möjligt i Hemtjänsten och tjäna massa ob-tillägg, tentaplugga, skriva tentan den 18 januari och dra till Bombay, som heter Mumbay, jag glömmer alltid det, den 20:e. Bra, va?
Jo.
Men den 16.e december fattade jag att Jonas planer sett ut så här:

1) Få Bea, tjejen jag dejtar, att bli kär i mig.

2) Lyckas tjata och övertala henne att följa med till Indien och Asien i tre månader.

3) Vi två åker till Indien och Asien i tre månader!!! Ja, och min kompis, eeeh, Emelie, följer ju med också. Hon är schyst.

Så från och med idag har jag en ny plan.

1) Jag skiter i Indien och Asien, Jonas och Bea, och åker till ... ta dam! ... Bergen, Norge.

2) Jag blir au-pair.

3) Jag stannar till minst juni, juli.

Tillägg av runner-up 4) Jag kommer hem blek och ensam och fattig för Norge är ju så dyrt och Bergen är det ställe där det regnar mest i hela Europa. Ja, fyra gånger mer än i Stockholm. Ja, mycket mer än i London. Mest i hela Europa regnar det där, i Bergen. Dit ska jag. Av egen fri vilja.

Finn tre fel :

1) Jag är tjugofyra. Ingen blir au-pair när dom är tjugpfyra. Det blir man när man är tjugo.

2) Jag kan ingenting om barn. De stackare jag ska ta hand om är sex och åtta år, men ändå. Stackare var ordet. Det senaste barn jag kände var min lillasyster, Sigge. Hon är sjutton nu.

3) Om man ska bli au-pair, varför välja Norge??!! Det ska man vara i USA eller England. Men London, jag tål fan inte London. Där får jag hemlängtan och blir deprimerad efter en dag. Det går inte. Och USA var så bökigt.
Så det var tur att jag såg den där annonsen i DN. Tur att mina föräldrar prenumererar på DN. Tur att jag redan hyrt ut studentrummet och fått beviljat studieuppehåll. Tur att jag jobbat som ett svin och tjänat en massa pengar. Tur att Bea kunde överta min biljett för en ringa summa. Tur tur tur, allting, skittur. Tur att jag ska till Norge så slipper jag gå hemma hos mamma och pappa och dra. Tur att jag slipper hjälpa Sigge med hennes gymnasieläxor. Knacka på dörren och se till så att hon inte håller på och ligger med sin pojkvän utan skydd när han kommer på besök. Tur att jag själv slipper ligga på soffan och tröstäta chips och bli fet som en val tills i mars när en certain someone kommer hem och är skitsnygg och brunbränd och lycklig.
Men va? Låter jag bitter? Hell no, jag ska ju ut på äventyr!
Det hade såklart varit ännu mer TUR om Bea inte kommit på den där festen som Jonas var på i november. Eller om Jonas inte plötsligt utvecklat en förkärlek för små pundiga brudar med slingat hår som äter en morot, en hel en!, till lunch och pratar med bebisröst till honom.
Tre månader tillsammans med henne, med dem, i små hotellrum, på nattåg, flygplatsväntan, stränder, restauranger, laundromats.
Nej tack.

”Hej, jag heter Em. Jag är 178 cm och har en benstomme som passar till det, know what I mean. Jag gillar inte morötter så mycket. Jag har mörkbrunt hår. Jag pratar normalt, till alla.”

Det går ju inte.
Imorgon får Oda, tjejen som är åtta år, och Stian, pojken som är sex, fint besök. Bara inte planet kraschar över Hardangervidda först. Det är en glaciär.
Man kan ju alltid hoppas.

Så vad ska man shoppa i Bergen?

Haresåbra / Em. Jag menar "ha det".

1 kommentar
”Gå på Pepper, dom har jättefina kläder, tex Filippa K. Jag är också svensk här, vi måste ju ses! Kram!” wheresmybag.blogspot.com

Och sen då?

Håller på att skriva om och fixa nu, men jag kommer inte att lägga upp mer här på bloggen. Stommen är densamma, men det kommer till och försvinner saker, ändras om i ordning, etc.
Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska göra med den här bloggen?? Kanske tar bort den om ett par dagar eller veckor.
Har inget annat projekt nu heller som kan segla upp, utan det är skrivo-historien jag jobbar med för fullt.

Tack för läsning!

Done diddeli done! Rubb och stubb!

Klart!! Genomskrivet!! Tjoho!!
Nu återstår att fixa och dona och ändra, och det tar ju sin goda tid, men fasen, det känns väldigt roligt att ha nått SLUTET för jag skriver ändå så mycket bakåt hela tiden. Så när jag väl når slutet, då är det liksom välförtjänt att tjoa lite även om jag inte säger att jag är klar.
228 sidor. 88000 (plus) ord. Det var det hela.
Jo, jag har en titel också. Den får man veta om man skriver en kommentar. (Jag har prövat det här förr. Jag ger inte upp. Haha.)

Här kommer, förhoppningsvis, länkarna till de senaste versionerna om man vill läsa från start till slut. Enjoy!

1, 2 + 3, 4 + 5, 6, 7, 8, 9, 10 + 10, 11 + 12
Det är nu det börjar bli knivigt med flera versioner... suck...
13 original, 13 fxat + 14,
13 + 14 + 15
16, 17 + 18 + 19, 20, 21 + 22
23, 24

Kap 24 EPILOG

Kap 24 Epilog - 1 år senare
Luleå, 17 juni lördag

”Men titta. Jag tror jag dör. Så söt.” Patricia lyfte andäktigt i Tildas lilla fot, kittlade henne på magen. ”Hej gumman.” Tilda kluckade till och log och Patricia höll på att gå åt. ”Du måste ju vara världens gulligaste bebis. Hej söta Tilda, hallå hallå.” Hon såg smältande på Stella. ”Man vill äta upp henne! Och titta på dom här små fossingarna. Och ögonen, oh så fina ögon.”
”Vill du hålla?” Stella lämnade över bebisen till Patricia som överlyckligt fortsatte kuttra och gulla. ”Nu är hon på sitt bästa för hon har sovit och ätit. Då är allt finemang.”
Patricia snusade på Tilda. ”Och den här lukten. Jag dör, Stella. Jag får bebislust!”
Stella log. ”Stanna och byt en blöja eller två.”
”Sååå gärna.”
Stella såg bort mot gårdsinfarten där Johan svängde in. ”Här kommer födelsedagsbarnet.” Hon gick och mötte honom, lyfte ut stolen från passagerarsätet. ”Gick det bra?”
”Jag överlämnade vinflaskorna, dom tog emot dom. Jag tror det gick bra.” Han fångade tag i henne och pussade henne. ”Hej, älskling. Går det bra här?”
”Tilda är nöjd. Patricia vill äta upp henne. Jag har fått duscha. Så, ja, alla tiders.”

”Johan, kolla.” Patricia höll upp en glad och förtjust Tilda mot honom. ”Så söt så man smäller av.”
”Ja? Det är ju det jag har sagt från början, men du trodde bara jag var subjektiv.” Han snodde åt sig en puss på en av de små fossingarna. ”Hej vilda Tilda.”
Patricia föste fram en påse som hon haft med sig. ”Det här är presenter till dig och lilla miss Beauty Contest. Du och Stella kan öppna dom medan jag håller den här gullungen.”
Han plockade fram ett mjukt paket med ”Välkommen Tilda!” på och ett kuvert där det stod ”Grattis Bossen!”.
Det var ett presentkort på bokaffären. ”Jag vågade inte ens köpa en liten bok med tanke på hur besatt du är av att slimma möblemanget nu” sa Patricia. ”Det räcker i ett år så du har lång tid på dig att välja.”
”Tack!” Han räckte Tildas paket mot Stella men hon visade att han skulle öppna det. En grön och vit-randig bomullsklänning med en vit tröja att ha under.
”Men Gud, så fin!” utbrast Stella förtjust när han höll upp kläderna. ”Den är ju som... Vänta!”
Hon skyndade in och rotade runt i Johans garderob, hittade det hon sökte och gick ut. ”Titta! Jag älskar den här t-shirten. Det är nästan exakt samma gröna färg. Tänkte du på det?”
Patricia log lite tveksamt. ”Egentligen inte, men vi kan säga, ja, visst gjorde jag det.”
Stella gav t-shirten till Johan. ”Du hade den här förra året, minns du det? På din fest. Du var så himla snygg i den.”
”Åh, förra året, ja. Det är ju jubileum för er idag! Hurra hurra för det med.” Patricia vinkade med Tildas händer. ”Och det var då du och jag hade samma röda top, Stella. Har du fortfarande din?”
”Jo, men det är minst fem kilo kvar innan jag tar på mig den.”
Patricia såg på Johan. ”Tänk om vi åkt och handlat på torsdagen istället?”
”Eller om min frissa inte blivit sjuk. Då hade vi handlat senare på fredagen, och du hade kanske missat oss helt, Stella.”
Stella log och nickade. ”Jag vet. Det är en hel massa ”om”. Hela tiden.” Hon strök Johan på kinden och tänkte på talet som hon gått och spånat på i några dagar. ”Man får ha tur med sina ”om”.”
Patricia blinkade åt honom. ”Har du tänkt på att du har gjort en Brad Pitt det här året?”
”Vad är det?!”
Stella skrattade till. ”Du fixar en hel familj rekordsnabbt genom att träffa en tjej som redan har barn och du kan glida in som pappa. Styvpappa. Extrapappa.” Hon hade fortfarande inte hittat något idealiskt namn för vad hon ville kalla honom. Styvpappa lät gammaldags och elakt, som i sagorna, och extrapappa lät lite oansvarigt även om det var tjugo gånger bättre än låtsaspappa som inte passade alls för en som varit nummer två att få veta om graviditeten och sen till och med följt med in till BB och väntat där tills allt var klart. Stella hade gått åtta dagar över tiden, och Johan hade varit på besök när förlossningen satte igång.
”Världens sötaste barn dessutom.” Patricia var hos Tilda och snusade igen. ”Hur ska du fira trettionioårsdagen?”
”Middag hos mina föräldrar. Dom tyckte det var onödigt att ”Stella skulle behöva ställa sig och laga mat till massa människor direkt hon kom hit”. Som om jag hade kedjat fast henne vid spisen och tvingat henne till det, va? Dom vill nog mest bara försäkra sig om Tilda-tid, som alla andra som kommer ikväll. Att jag fyller år är en lämplig ursäkt.”
”Var lugn” sa Stella åt honom. ”Jag ska se till att vi firar din tjugosjuårsdag också.”

Kvart över sju klingade hon i glaset och ställde sig upp vid bordet.
Johan drog diskret i hennes hand. ”Ingen sång!” viskade han. ”Stell, du lovade.”
”Jag vet” viskade hon tillbaka. ”Det blir ingen heller.” Hon såg på alla som satt där. De enda som var med från förra året, förutom henne och Johan, var Max och Lina. Nya gäster var Gunilla och Torbjörn, Anna-Karin, Robban och småkillarna, och så Johans föräldrar, Arvid och Birgitta. Arvid som just nu satt och höll i Tilda för att ”låta Johan och Stella äta ifred”. Innan han fick henne hade det varit Gunilla som erbjöd samma tjänst.
Förra året hade de ätit grillspett och varit farligt nära att dricka blåa drinkar. Hon hade tagit en taxi hem till Björkskatan och känt sig berusad men fnittrig och glad för första gången på veckor. The Johan Falkman hade bjudit in henne på middag och hon hade tänkt ”A-K döör om jag tackar nej!”. Markus hade skickat sms åt henne.
I år var det pastasallad, grillad kyckling och vitt vin på box, och läsk för henne. Hon var chaufför. Ingen förlovningsring på varken höger eller vänster hand, men i hennes väska låg Johans nyckel och på hans knippa hängde hennes Stockholmsnyckel. Hon och Tilda skulle vara här i två veckor. Hon hade fått en ny mobil med kamera av Markus innan de åkte så hon kunde skicka bilder på Tilda varje dag åt honom. Efter Luleå-sommarlovet skulle de köra ner i en mini-konvoj tillsammans med Arvid och Max i en liten lastbil. Johan skulle flytta in hos henne, hos dom. I augusti skulle han börja jobba inne i city. Klockan sex på kvällen kunde han sticka nyckeln i låset och hojta ”honey, I’m hooome!” och han skulle bli mött av två lyckliga fröken Lundmans som längtat efter honom hela dagen. Den ena i ett käckt förkläde och med middagen redo, den andra i en sparkdräkt och kanske en skallra i handen.
Ja, den fröken Lundman som bar ett förkläde hade i och för sig längtat efter honom i ett helt år.
Stella harklade sig ceremoniellt och drog lika ceremoniellt upp pappret hon hade i bakfickan på jeanskjolen. Hon vecklade långsamt ut det. ”Johan gillar inte födelsedagssånger så jag tänkte hålla ett tal istället. Är det tillåtet?” Hon såg på honom för att få godkänt och han blinkade förvånat. ”Ett tal? Har du skrivit ett tal?”
Stella nickade. ”Jag är svensklärarinna, älskling, vi gör sånt. Vill du höra det?”
Han låtsades överväga en sekund. ”Vad händer om jag säger nej? Blir det sång istället då?” Hon gjorde en liten grimas och han log retigt. ”Förlåt. Det är klart jag vill höra. Stella.”
Hon lade sin hand på hans axel, tittade ut över publiken och började läsa. ”Om inte..”

Kap 23 hela!

Kap 23, Luleå, 29 oktober

”Det här är så spännande! Du är som en film, vet du det?” Anna-Karin greppade upphetsat hennes armar. ”Det här är som en film!”
Stella var tvungen att blinka flera gånger. ”Det känns som att jag har tappat synen. Jag är så nervös så jag ser knappt.”
Anna-Karin skrattade och tryckte hennes händer mot sitt ansikte. ”Hallå Stella” sa hon överdrivet tydligt och högt. ”Det är jag, Anna-Karin, din kusin. Minns du mig?”
”Är det Anna-Karin?!” Stella hängde på i samma stil och sen började hon också skratta. En kvinna som stod bredvid dem sneglade. ”Vad tur att det blev så här att du kom. Jag tror jag hade svimmat om Johan hämtat mig. Eller spytt. Katastrof iallafall. Fasen vad nervös jag är!”
Anna-Karin gjorde profylax med henne. ”Djupandas. Få ut lite syre i blodet. Vad vill du göra nu medan vi väntar? Mat, fika, shoppa, spy?”
”Dricka drinkar? Om det inte hade suttit en präst bredvid mig på planet hade jag köpt en mini-vinflaska och gått in på toan med den. Men jag vågade inte ifall han skulle börja hojta att jag var en djävulsmamma. Jag vet inte hur jag ska kunna slappna av.”
”Kääärleeeken kommer att få dig att slappna aaaaav.” Nu var A-K inne på Thomas Di Leva-spåret. Hon fläkte upp Stellas kappa och inspekterade. ”Och Wippen ser ju ut att må prima där. Snygga kläder! Nya?”
”Inte så himla präktigt för att vara fjärde månaden, va? Jag ville inte se ut som en rosa fluffboll som verkar vara gravid-looken i höst.”
Anna-Karin fick tag i Stellas väskor och de tog sig ut till bilen.
”Jag föreslår en promenad. Du kommer att bli lugnare av att röra på dig genom fina höstlöv och blå himmel.” A-K körde in till stan och parkerade i närheten av sushistället där det fanns en liten park. ”Så får du berätta rubb och stubb. Från första början.”
”A-K, du vet redan allt.”
”Jag vill höra det igen. Jag njuter av det här! Du är bättre än Bridget Jones, darling. Och det bästa av allt är ju att jag känner både dig och arsy Darcy!”

Det var Markus som fick henne att ringa Johan. Efter de gått på bio, ätit sina onsdagsmiddagar, haft sina söndagsvisningar, och lagt till ditt och datt på aktivitetslistan, satt de en lördagkväll med en hyrfilm i deras gamla lägenhet. Markus berättade att de var bjudna på en allhelgonafest hos en kompis. Hans arm gled vant upp runt hennes axlar under tiden. Hon hade känt hur den var på väg ett tag, och nu kom den. Stella makade till sig. Inte bortåt utan inåt. En fest där flera av deras gamla par-kompisar skulle vara, berättade han. Några av bröllopsgästerna som blivit snuvade på den festen, och som Stella inte träffat på länge. Fast han kallade dem inte ”bröllopsgästerna”. Och så hon och han. Han drog henne lite närmare. Hon följde med. ”Roligt, va?” sa han mjukt.
”Mmm” svarade hon. ”Roligt.” Han pussade henne på tinningen, och det var ännu roligare. Hon passade in sig ännu närmare mot honom. Det gick så automatiskt. Han kramade. Det var så skönt. Hon vände upp ansiktet. Det var svårt att låta bli. Han kysste henne. Markus. Hon kysste tillbaka. Det var så gott. Flera gånger. Han gjorde sina små välbekanta ljud, gillande ljud, och det var så svårt att sluta.
”Kom” sa han och tog tag i hennes händer. Han reste sig, drog med henne mot sovrummet. ”Jag har inte nybäddat sängen enkom för dig.”
Hans skjorta var skrynklig efter en hel dag och en halv kväll, armarna uppkavlade, kragen uppknäppt. Han såg kåt och glad ut. Så fin. Så skön. Kysste henne igen, smekte brösten och nacken och drog händerna genom håret. ”Vet du hur skön du är, älskling.”
Jo. Lika skön som han. Tanken på hur hon låg i sängen och han kom in i henne och hon kopplade ihop benen om hans rygg och hans andning och hans hud mot hennes gjorde henne ännu kåtare och ännu gladare.
”Halleluja, Stella, vi älskar och har en nystart!” Vem hade bestämt att de skulle ha en sån? Behövde någon bestämma det, eller hände det bara outtalat om man sågs jämt, hade börjat ha roligt igen, gick på bio, gick på middag, ringde, kunde sitta i en soffa och inte låta bli att kramas? Att göra det här, nu, och sen gå på festen skulle visa upp nystarten offentligt. Folk skulle bli så glada för deras skull. ”En liten fnurra men nu verkar det ju tiptop igen. Det kanske blir bröllop med dop nästa sommar, he he!” Sen behövde de inte leta varsin ny lägenhet längre. De kunde satsa på en större tillsammans. En fyra, en femma. Inga problem med att Stella hade lite pengar och Markus hade mycket. De behövde inte samsas om ett mellan-område. Hon behövde inte ringa och fråga om hon kunde få låna bilen. Han behövde inte ha tråkiga hemmahelger. De behövde inte bli pusslande föräldrar med delad vårdnad och konstant stress.
Markus.
Stella stod kvar, och tvekade.
Fina fina Markus. Han var också snäll, smart och skojig. Han fick henne också att skratta. Generös, peppande, uppmärksam, vänlig, stark, lång, godluktande. ”Älskling.” Han drog i henne igen. ”Kom nu.”
Men vad säger jag till Johan imorgon, tänkte hon. Och hur gör vi sen? Hon hade pratat med honom tidigare på dagen. För första gången lät det som att hon väckte honom fast klockan var efter tio, och att hon störde honom. Hon ville inte höra någon tjej mumla i bakgrunden, så hon försökte snabbt avsluta. Sa att hon skulle in till stan, bara velat säga hej. ”Nää? Måste vi sluta direkt?” frågade han besviket. ”Jag har ont i ryggen och jag har sovit urdåligt. Det enda jag tänker på nu är hur ont i ryggen jag har och hur trött jag är. Du är ju den bästa distraktionen från det, Stella.” Hon hade kunnat woo-hoo:a av glädje.
Men vilken man låter sin flickvän alternativt fru ringa den man hon var otrogen med tre gånger i veckan? Mejla ofta? Tänka på jämt? Vakna med ”Johan, Johan” i huvudet? Det skulle Markus aldrig gå med på. Hon skulle aldrig låta honom gå med på det.
”Vi kan inte” sa hon.
”Jo, det kan vi.” Markus var tillbaka, kysste henne på halsen, på munnen, höll om henne. ”Det går jättebra.”
”Nej. Sluta.” Hon sköt undan hans ansikte. ”Jag kan inte.”
Hon ville inte åka på sommarlov nästa år och hälsa om de råkade stöta ihop på stan. Johan skulle se på bebisen och säga något artigt om att den var söt och hon skulle babbla nervöst. Han kanske inte skulle vara ensam, ha en annan tjej bredvid sig. Stella skulle presentera sig. Han skulle le åt båda. Och sen kunde tjejens hand gå tillbaka till att vila med äganderätt på hans axel. ”Håll dig ifrån min man, kvinna.” Och det skulle Stella vara tvungen att göra.
”Men ingen är arg eller ledsen längre” mumlade Markus. ”Du är glad, jag är glad. Wippen är gladast. Det här är bra, älskling. Det vet du ju. Sista veckorna, har vi inte haft det bra? Precis som förr. Och jag saknar dig, väldigt väldigt mycket.” Han var kvar mot hennes hals och kind, kysste och pratade, lockade och pockade.
Stella kopplade loss sig. ”Jag vet. Men jag kan inte. Förlåt. Jag är så ledsen, men jag kan inte. Jag kan inte, Markus, det går inte. Jag har inte tänkt det här.”
”Okej, vi tar det lugnt.” Han ändrade planen. ”Vi kramas bara. Pratas. Ser filmen. Har det mysigt. Vi stressar inte. Det är ingen stress överhuvudtaget.”
”Nej.” Stella gick ut i hallen, började dra på sig skorna. ”Jag kan inte det heller. Jag går hem.”

Det var sent när hon var hemma. Johan hade redan somnat, hon väckte honom, igen. Det blev inget välrepeterat tal som var nedskrivet i stoplar och övat framför spegeln. Allt kom huller om buller. ”Jag vet att det bara var en enda vecka i somras och du kommer kanske att tycka att jag är helt djävla knäpp som hänger upp mig så mycket på den, och jag är väl det, men en sån här sak händer inte speciellt ofta för mig, senaste gången var faktiskt Markus, och med han visste jag också på en gång att det var riktigt djäkla bra, och det var sant, så jag vill inte hålla på och låtsas att det bara är telefonprat jag vill ha, och jag vill verkligen inte ha en ny...”
”Du, Stella, hallå” avbröt han efter en stund. ”Sakta ner.”
Hon saktade ner helt och hållet. ”Du tycker jag är knäpp? Har jag förstört det?”
”Nej. Men vi borde ses. När kan vi ses?”

”Och nu ska ni...?” Anna-Karin såg förväntansfullt på henne, fast hon visste det här med.
”Ses.” Stella gjorde citattecken i luften.
”Hur gör ni ”det”?” A-K härmade henne.
”Jag tror vi anstränger oss för att vara så snälla och roliga och fantastiska och snygga som det är möjligt i en veckas tid, och vi låtsas inte om att snarkar, om vi gör det, eller går på toa eller petar näsan, och förhoppningsvis är vi inte vansinniga på varandra nästa söndag. Tänk en otroligt nervös förstadejt, fast den här håller på i en hel vecka.” Stella höjde ett pekfinger. ”Och inget vin att slappna av med.”
”Var ska du sova inatt?”
”Jag vet inte.”
”Vad ska ni göra?”
”Jag vet inte.”
”Men tänk!” utbrast A-K entusiastiskt. ”Ni kan ligga i soffan och dricka te och prata om böcker och imponera på varandra i en hel vecka. Vilken drömdejt!”
”Joo. Fast Johan jobbar i och för sig till på onsdag.”
”Du lagar mat till när han kommer hem, trött efter en hård dag på jobbet. Du häller upp vin åt honom. Han lättar på slipsen. Du frågar hur han har haft det. Låter honom prata av sig.” A-K fnissade. ”Du serverar din goda mat. Han blir ännu mer upp över öronen förtjust i dig. Ni råkar ta i varandra. Ett tu tre är ni igång. Sen ligger ni där på soffan trots allt.” Anna-Karin fnissade ännu mer. ”Veckan är en succé.”
Stella rodnade när hon tänkte på hur riktigt A-K beskrivit det. Råkar ta i varandra. Ett tu tre, igång. Ligger i soffan. ”Jag tror inte han har slips” sa hon.

Mannen utan slips ringde när de promenerat genom parken, runt det gamla sjukhuset och ut mot en badstrand där de satt på en stock och tittade över vattnet. Han meddelade att han var på väg, skulle vara hemma om en kvart. Stella gjorde tecken till A-K och de gick tillbaka till bilen.

”Hej frequent flyer.” Johan slog upp dörren innan hon hunnit ens nått fram till den och kunnat trycka på klockan. ”Såg du mig bakom pelargonerna?”
Hon hade inte vågat titta in när hon gick förbi. Om hon hade gjort det hade hon säkert inte sett någonting heller, för synen var ännu sämre nu.
Han hade på sig en ljusgrå skjorta som såg dyr och exklusiv ut. Svarta fina byxor. After shave sniffade hon också när hon gick förbi honom in i hallen. Hans farmors syster fyllde nittiofem och hade haft en födelsedagslunch på äldreboendet där hon bodde. Johan hade bjudit med Stella på lunchen så fort de bestämde att hon skulle flyga hit den här dagen och den här tiden, men hon tyckte att det blev en väl häftig start på en vecka när syftet var att ”ses”. Det var därför Anna-Karin hämtat henne på flyget.
Stella hängde upp kappan, lämnade väskorna där vid spegeln.
”Kom in, kom in.” Johan drog sig inåt lägenheten som såg föredömligt välstädad ut. Inga återvinningspåsar eller pet-flaske-påsar någonstans. Inte ens en tidningshög på vardagsrumsbordet. Han harklade sig lite. ”Släng upp fötterna på bordet bara och känn dig som hemma.”
Han verkade tack och lov nervös han med. Stella hade visualiserat positiva målbilder från sekunden hon vaknade imorse. ”Så här lugn är jag när vi ses. Så här bra och smart känner jag mig när vi konverserar över en kopp kaffe. Så här cool och sexig är jag när jag tar på honom första gången, till exempel på hans hand, i förbifarten.” Och hon hade tagit det säkra före det osäkra och ätit gröt till frukost som förstärkning. Inget av det hjälpte nu. Endorfinerna från promenaden var upplösta. Stressadrenalin hade ersatt det. ”Så här komplett hysterisk känner jag mig när vi ses.”
De cirklade avvaktande runt varandra i vardagsrummet.
”Jag har mackor och fika om du är hungrig. Och så har jag lånat filmer av Max.” Johan räknade upp alla sina alternativ. ”Och det är ju fint väder så om du vill gå ut en sväng kan vi göra det. Jag vet inte, vad gjorde du och Anna-Karin nu? Det är bara mina förslag. Vi kan stanna inne, slappa. Jag har ju massa böcker också. Bra och mindre bra. Och tidningar. Vill du ha kaffe kanske? Fazerchoklad? Vatten? Jag sätter på en kanna kaffe.”
”Inte för mig, tack. Jag kan inte...” Stella tog sig för magen.
”Mår du illa?” frågade han oroligt. Sen kom han på det. ”Ja, ja, det är klart. Du kanske inte ska dricka så mycket kaffe. Men det finns te.”
”Nej. Eller, jag menar, ja, jag dricker kaffe, men.” Hon skakade på huvudet. ”Inte just nu.” Hon visade med handen, sänkte förtroligt rösten. ”Lite nervös, va. En aning.”
”Tack!” Johan torkade teatraliskt av sig i pannan. ”Jag trodde bara det var jag.”
”Skojar du? Gud!” Stella satte sjönk ner på soffan. ”Det känns som jag har sovit max tre timmar inatt. Och ändå är jag hyper.”
”Samma här.” Han kom närmare henne. ”Och jag fattar inte vad är vi nervösa för, egentligen. Vi känner varandra mer nu än i somras, och då gick allt bra. Det finns ingen riktig anledning att bli torr i munnen och svettig om händerna nu.” Han log. ”Jag försöker alltså resonera oss logiskt ur det här. Funkar det?”
Hon skakade på huvudet. ”Lika bra som mina målbilder.”
”Åh, du prövade såna? Vad gjorde vi i dom?”
”Klarade av allt det här svåra extremt smidigt. Hälsningen till exempel, blir den fysisk eller verbal? Om inte fysisk, när händer då det första gången? Sånt. Jag var bokig och intellektuell för det är min grej. Du kom med snabba och roliga repliker, och var väldigt snygg, för det är din grej. Allt flöt på fantastiskt lätt kan man väl säga.” Hon fnissade lite. ”Jag låg inte här i soffan med magknip av nervositet.”
Johan sträckte ut sin hand så att hon kunde ta den. Hans var fuktig precis som hennes när hon kramade om den.
”Bra. Och nu säger du något roligt.” Hon drog in honom lite närmare.
”Vi måste lägga till ett par saker på ”din grej”, Stella. Väldigt söt.” Han böjde sig fram och fick tag i hennes andra hand. ”Väldigt skarp, så man får hålla sig på tårna hela tiden.” Hon flätade in sina fingrar med hans och hans ögon glittrade till. ”Väldigt bra. På alla sätt och vis.”
Hon lade ner händerna i sitt knä, hans under hennes, höll kvar. ”Det där var mer gulligt än roligt, men okej, jag har överseende. Den här gången.”
Johan log och passade över till henne. ”Varsågod, fröken. Något bokigt.”
Han strök henne på låren och väntade, så det enda hon kom på som inte var ”fortsätt precis så där” var ”snygg skjorta.”
Johan såg på den och sen på henne. Han gjorde en besviken min som inte gick upp till ögonen för dom såg allt annat än besvikna ut. ”Du har rätt. Målbilderna funkar ju inte alls. Hur ska det här gå?”
Stella tänkte en stund. ”Men nu vet jag! Herregud, det är ju så enkelt! Kom, du sätter dig här.” Hon klappade bredvid sig på soffan och Johan gjorde som hon sa. ”Sen låtsas du att det här..” Hon visade på hela soffan ”är en blå och vit hammock. Och då kommer du garanterat på något. Jag menar, det här har du ju gjort hundra gånger förr med strålande resultat.” Hon såg peppande på honom. ”Visst är jag smart!”
Johan började skratta. ”Du är elak!” Han försökte putta ner henne med en av kuddarna. ”Jag tar tillbaka söt och stoppar in elak på ”din grej”.”
”För sent” frustade hon av skratt under kuddattacken och kämpade tillbaka. ”Johan, sluta! Tänk på att jag är med barn!”
”Stella, sluta!” härmades han. ”Tänk på att jag är handikappad!”
Han fick ett bra grepp om henne och kunde skeda in sig bakom. ”Var snäll nu.” Han rättade till sig på sidan så att hon rymdes bättre. ”Går det här bra?”
Bra? Ihoptryckt med en Johan Falkman i en soffa, ungefär fem minuter efter hon klev in genom dörren, trots uttalade stirriga premiärnerver från bådas håll. A-K skulle hoppa av förtjusning om hon sett det. Stella fnissade. ”Du, jag skulle säga att det går som en dans. Det märks vem som är proffs.”
Han log mot hennes kind. ”Alltså du? Det var du som började.”
”Kanske.” Hon tryckte in sig lite mer. ”Det är bara det att jag har haft en crush på dig ända sen hammockdagarna så det är väl på tiden att jag gör något åt det nu. Tid är pengar, du vet.”
”Mmm.” Han nosade runt och pussade henne på halsen. ”Håller med.” Pussade mer. ”Vad gott du luktar. Och jag kan ju aldrig låta bli att ta på dig. Som du vet.”
”Jag vet. Men jag gillar det. Dig. Oss. Det här.” Hon kysste honom.
”Tur för mig” viskade han. ”Vi fortsätter bara så här då?”
”Ja, det gör vi.”

Kap 21 + 22

Lite småfix här och där. Jag är lat och röd-ar inte.

Kap 21 Stockholm, onsdag 5 okt

”Kan man säga att det här är en tradition nu? Fjärde onsdagen i rad. Nästa vecka behöver vi inte ringa innan, vi står båda här klockan sex och är hungriga.” Markus buffade till henne lätt i sidan. ”Tisdag match, onsdag middag med dig på Söder. Det börjar bli en veckorytm.”
”Ja, kanske. Vad gör du på fredagar och lördagar? Vad har du för rytmer då?”
”Det är olika. Vad gör du?”
”Sover, drömmer om att sova, sover ännu mer.” Stella fnissade. ”Så kul är jag. Jag kan sträcka mig till att gå på tidiga bion eller hänga på låset på någon restaurang klockan fem, men senast nio måste jag få åka hem och sova. Men berätta vad du gjorde i helgen?”
Markus tänkte efter. ”I fredags var jag hemma. I lördags var jag hos Fredrik och Eva en sväng. Fast det var på dagen. Så man kan väl säga att jag var hemma då också. Såg en film. Tror jag. Jag minns knappt. Det var bara en vanlig hemmahelg.”
”Hmf.” Hon såg på honom.
Han såg tillbaka. ”Vaddå hmf?”
”Inget.” Hon visste inte om den här hemmahelgen var typisk eller otypisk för Markus. Hon visste inte om han var ute med kompisar och hade kul i vanliga fall. Om han funderade på att börja dejta igen. Om han funderade på att ringa Petra. Eller om han redan gjorde det regelbundet.
Stellas Spray Date-annons hade gett en hög otillfredsställande svar. Till och med dom som kunde stava och skrev mer än fem meningar långa mejl kändes fullständigt olockande. Det var kanske graviditeten som lockade till sig idioter som var ute efter en tacksam och sexgalen kvinna. Efter fyra dagar hade hon avslutat sitt konto där, och inte ångrat sig en sekund sen dess. Hon var klar med dejting innan hon ens startat.
”Gå på tidiga bion med mig på fredag” sa Markus.
”Du och jag?” Hon var tvungen att se efter om han menade allvar eller skojade. Han menade allvar. ”Ska vi?”
Han ryckte på axlarna. ”Du får en Dumle-påse och en liten popcorn om du kommer.” Han sa namnet på filmen han ville se. Hon hade också tänkt se den.
Vad gjorde två timmar en fredag? Eller två timmar varje onsdag? Eller lägenhetsvisningar varje söndag, som de två senaste gångerna slutat med en fika efteråt för att gå igenom vad de sett på? Dom hade inte ens hållit sig till det ämnet senast för de lägenheter de kollat på i söndags var för deprimerande tråkiga. Och sen hade det dykt upp en omvisning förra tisdagen av en lägenhet han var intresserad av som hon följt med på. Han hade skjutsat hem henne efteråt och stannat ett tag. Hon träffade honom nästan oftare än Britt-Marie. Gjorde det någonting?
Barnets far. Som hon var så lättad över att hon slutat skrika med och gråta över. Som parterapeuten uppmuntrade träffar med, att de skulle försöka ”normalisera” så mycket som möjligt mellan varandra innan barnet kom och ”vände upp och ner på det mesta, som barn alltid gör”. Normalt för henne och Markus, det var hemmakvällar, träningskvällar, hyrfilmer, god mat hemma eller ute, mycket skratt, och väldigt lite Lars Norén-drama.
Så, en bio och en tät social kalender? Invändningar? Det hade inte blivit några fler långa kramar, inga kyssar, inte ens några fler pussar sen den gången efter Luleå-helgen. Invändningar?
Stella hann inte svara innan han kramade hennes arm. ”Se hur du känner. Jag ringer dig imorgon.” Han log och promenerade iväg mot tunnelbanan med portföljen svängande.


Kap 22 Stockholm, torsdag 13 okt

Miriam masserade in balsam i håret. ”Hur mycket ringer ni?”
”Vi är nere på cirkus var tredje dag nu. Och mejl, då och då.” Stella hade stått och blundat och låtat vattnet rinna över henne, men nu öppnade hon ögonen.
”Resultat?”
Hon fick en klutt balsam av Miriam. ”Han låter aldrig som att jag stör. Och jag har verkligen försökt störa. Jag har ringt alla möjliga tider, sent på fredag, tidigt på söndagmorgnar. Inget. Plus att jag har berättat att jag och Markus ses varje onsdag och lite då och då. Jag tänkte att då kan ju han kläcka ur sig något om sina dejter, eller hur? Men det kommer inget.”
”Vad pratar ni om?”
”Allt möjligt. Utom om i somras. Inga referenser dit.”
”Hur känns det?”
”Det är det som är så svårt. Varje gång jag ser att det är han som ringer så blir jag helt. Men jag vet inte hur bra han tycker det är. Jag vet inte vad han tänker om det. Så här mycket kan man ju inte hålla på och bry sig om någon om man inte vill något med? Det finns väl ingen som tvångsmässigt ringer en killkompis flera gånger i veckan? Fast han säger aldrig något sånt. Det är bara.. tralalala.”
”Men du tror inte lika starkt på sommarflirt-teorin längre?”
”Nej, den stämde nog inte. Ta i trä.” Stella log. ”Det är oktober nu. Han vet när lovet börjar. Och han ringer ändå. Det känns väl inte så sommarflirtigt?”
”Vad säger du då? Hintar du eller är du också tralala?”
Dom tog sina handdukar och gick in i bastun, satte sig på nedersta bänken.
”Förutom min jättestora hint om att jag är singel?”
Miriam gjorde sin parodi på tänkarmin. Pannan i djupa veck, en hand mot kinden. ”Jag ser två utvecklingar. Antingen håller ni på att såsa på så här och har det jättetrevligt. Han sitter där uppe och dejtar en tjej, och tycker det är skitkul när du ringer och underhåller honom. Men du sitter här och väntar på att det ska bli mer, som han inte väntar på alls för allt är bra för honom. Han vet att du ska ha barn, du berättar om Markus ibland. Inget händer. Eller, andra utvecklingen, du satsar och säger igen att du är singel, singel, singel, och att du inte vill se det här telefonsnackandet fortsätta i tid och evighet utan att det ska leda till något. Och i det läget måste han ju berätta hur det ligger till med den andra tjejen, och vad han i såna fall gör med dig.”
”Jag har aldrig vågat säga en sån sak rätt ut till en kille!”
”Inte jag heller. Men jag önskar att jag hade gjort det, om det är någon tröst. Du vet när jag träffade Magnus? Han drog ju runt på mig i två år och det ”låg saker i luften” men inget hände, någonsin. Fast jag gav ju inte upp för det, som den dumskalle jag var. Så går han och träffar en annan. Jag var bara ”hans bästa vän” hela den tiden. Jag blir fortfarande förbannad när jag tänker på det. Och du har redan lagt månader på den här killen, Stell. Tänk om du sitter här om två år och håller på med samma funderingar? Så får du en bröllopsinbjudan en dag på posten. Till din bästa vän Johans bröllop. Kul, va? Han kanske till och med ber dig hålla ett tal för du känner ju honom så väl vid det laget. Eller skriva några roliga tipsfrågor. Eller, bli värd för hela spektaklet. Tänk dig det du. Då är du inte så glad.”
Stella suckade. ”Överdriver du inte lite nu? Gör det en smula extra dramatiskt?”
”Nej.” Miriam såg bistert på henne. ”Jag sitter här som ett levande bevis på den dåliga taktiken. Säg rätt ut att du gillar honom. Det är mitt råd.”
”Om han säger nej tack? Han bor hundra mil bort, jag ska ha barn, vi känner inte varandra så bra egentligen. Jag kanske stressar sönder det.”
”Du vet ju redan ungefär hur ett nej tack är. Fast han kanske behöver en push. Han väntar på att du ska ta steget. Han törs inte själv. För han bor hundra mil bort och du ska ha barn med en annan och ni känner inte varandra så bra egentligen. Det finns femtio möjliga teorier, Stella, men bara ett enda sätt att få veta.”
”Tack, stopp, börja inte igen.” Stella svepte sin handduk om sig. ”Jag går ut och äter mitt äpple nu.”

+ 18 och 19

Kap 17 Stockholm, söndag 18 sep

"Tror du någon skulle svara på en sån här annons , "trevlig, snäll och glad tjej, gillar vanliga killar som gillar allt det vanliga - god mat, mysiga hemmakvällar, bios, resor, böcker, träning, etc. Svar med foto. Skriv ett bra introbrev för annars blir det inget. Du är mellan 25 - 40 år och bor i Stockholm. PS, jag ska ha barn i mars men annars är jag helt problemfri. Inget hinder om du har barn." Vad tror du? Är det en vinnare eller är det för slätstruket? Hur mycket ska man avslöja i första?"
"Stoppstoppstopp. Vad gör du?"
"Jag har just gått med i Spray Date. Jag håller på med min annons."
"Varför det?!"
"Varför inte?"
”Helgen, Stella, helgen. Sluta låta psykotisk och berätta om helgen.”
"Vi fikade. Och det var trist, förstå det, det var trist. Men jag fick ändå veta att han inte gick runt och ångrade sig för att vi hade sex som jag har gjort, för att det förstörde allt. Det enda han ångrade var nog att vi inte hade sex mycket tidigare och hann klämma in fler gånger. Jag var hans sommarflirt."
"Va?! Sa han det till dig?"
"Inte rätt ut, men det var innebörden."
"Gjorde han?!"
"Ja, tyvärr. Och han har träffat någon annan nu. Det sa han rätt ut. Surt, va?"
"Ja, skit också!" utbrast Cissi medkännande. "Skit, Stell. Du som var så.. peppad. Vill du ha sällskap? Ska jag komma över en stund?"
"Nej, jag klarar mig. Jag lägger upp den här nu och prövar. Är det ingen som svarar så skriver jag om den. Svårare är det ju inte, eller hur?"
"Ska vi ses imorgon? Kom hem till mig och ät efter jobbet. Och vill du ringa så ringer du, när som helst. Om en minut. Inatt. När som helst."
"Det här är inget Markus-psykbryt, Cissi, du behöver inte låta så himla orolig."
"Hör du dig själv? Nej, just det. Vi ses imorgon."


Kap 18 Stockholm, onsdag 21 sep
Stella stressade fram genom alla andra människor som stressade fram i middagshandla-hämta barn-hem-rejset, med en ryggsäck på ena armen och en banan i högsta hugg i den andra när mobilen började ringa. I samma stund fick hon syn på Markus där framme vid tunnelbaneuppgången. Med sin mobil mot örat. Han var alltid ute i för-tid, hade säkert redan stått i tio minuter och tittat otåligt efter henne uppåt och neråt Götgatan. Hon var inte ens sen, hon var på pricken.
"Du kan sluta spana, jag är framme. Vänd dig om så ser du mig" sa hon medan hon bänglade upp ryggsäcken på axeln.
Det var tyst i luren. "Mycket intressant" sa en man med skratt i rösten sen, en man som inte var Markus. "Är du säker på att det är jag?"
Stella såg på Markus där framme vid tunnelbaneuppgången, mobilen redo, och sen kollade hon displayen på sin telefon, "johan mob". "Men herregud, Johan, hej."
"Ja, hej" skrattade han. "Herregud kan man också säga."
Stella saktade in farten rejält. Den riktiga Markus hade inte upptäckt henne än. "Vad är det?"
"En snabb sak. Gör du något nu på fredag, eftermiddag eller kvällen?"
Va?! Lina måste ha ringt honom och skvallrat. Det dåliga samvetet tog över och han slog en signal. Eller han gjorde en förebyggande åtgärd ifall de skulle stöta ihop på Centralen. Kunde aldrig vara nog försiktig med tanke på alla passande och opassande ihopstötningar.
"Hurså?" frågade hon kort.
"Jag ska till Stockholm. Jag och fröken Sverige. Så jag tänkte om vi kunde ses?" Johan lät snäll och o-kort. Mysig och rentav somrig. Extremt irriterande med andra ord. Så djäkla fräckt att göra så här. ”Jag ska till Stockholm.” Skulle de båda låtsas som att det här var en spontaninbokad resa nu? Patricia hade kanske vaknat imorse och kommit på att hon ville till storstan en helg, och Johan var snäll och hängde på som guide och sällskap. Det är det manuset som gäller, okej? Stella hade god lust att fräsa ”hur fan ids du?!” och sen trycka ner mobilen längst ner i väskan och låta den gå sönder under tunga böcker så hon inte behövde bry sig om ”johan mob” de närmaste trettio åren.
”Det går när som helst efter klockan tio ungefär” fortsatte han strössla med sin bästa sommarröst.
"Aj, vad synd" sa Stella. Hon gjorde en kraftansträngning och fick till ett servicevänligt sound. ”Jag har redan bokat in annat då.” Fredagseftermiddagen : sluta någorlunda tidigt på jobbet, handla mat. Fredagväll : äta mat, se på teve, slappa, sova tidigt. "Lördagkväll vore bättre för mig." Med lite tur så skulle hans bröllop inte vara klart redan vid tre-tiden på eftermiddagen.
"Tyvärr, det går inte. Och söndag är också rätt svårt. Men är du upptagen hela fredagen, du har ingen lucka någonstans? Jag vet att det är kort varsel, men en timme? En halvtimme?"
Hon andades ut. "Tror inte det, Johan.”
Nu hade Markus fått syn på henne och vinkade till. Stella vinkade med svårighet tillbaka "två sekunder!" med sin ryggsäcksarm. Han började gå mot henne.
"Lunch?"
"Lunch?!” hånsvarade Stella. ”Svensklärarinnor lunchar inte, vi äter på skolan. Ute i förorten."
"Kan jag äta lunch där? Får man det som utomstående?"
"Ska du komma till min skola och äta lunch?"
"Jaa, kanske." Han skrattade lite igen och Stella njöt av att höra att det lät nervöst. "Om det är enda möjligheten? Jag hade femma i svenska. Hjälper det?"
"Inte ett dugg." Markus var snart framme och hon ville inte stå och prata med Johan då. "Jag ringer dig sen” sa hon stressat till honom. ”Jag får kolla."
”Jag får kolla” som i ”vi hörs väl” som i ”vi har snart ett helt alternativt kodspråk på gång här, vännen”.
"Ja, jättebra” sa han glatt. ”Vi tar ett tidigt plan så jag kan alltså när som helst efter tio. Och du, Stella, det gör inget om.."
"Jagmåstegånuhejdå." Hon knäppte av mobilen just som Markus nådde fram till henne. Han log och gav henne en halvkram. Arm, men ingen kind och bara halva kroppen involverad. ”Hej fostermamma.” Han hade läst en ’barn filosoferar’-artikel där ett begåvat barn sagt att bebisen i magen kallades foster, och därför var hon som bar på det en fostermamma.
Stella fnissade till och höll fast honom längre för en riktig kram. ”Hej själv. Tack för att du kom.”
"En gratis middag? Klart jag kommer.” Han tog automatiskt hennes ryggsäck. ”Noodle House, Ljunggrens, grillat, grekiskt, lyxpizza?”
”Eller Svejk?”
”Jag skulle just säga Svejk. Hela dagen har jag gått och längtat efter en schnitzel på Svejk.”
Stella log och började gå. Hon var den som gick hela dagen och längtade när hon fått en fix idé om vad hon ville äta. Markus var alltid mer flexibel och kunde ändra sig tio gånger om. ”Kan vi ha en regel ikväll också? Att inte prata lägenheter? Jag vill ha en husfri och terapifri kväll med dig.”
”Är det det enda jag behöver gå med på?” frågade han förtjust. ”Herregud, rulla in ölen.”

”Har du tänkt på dig och Markus?” hade Cissi frågat när de setts på måndagskvällen. ”Jag menar, nu med Johan-grejen. Om det inte hänt i somras, tror du att det hade varit annorlunda för er då?”
”Om jag inte fått veta att Markus varit otrogen, då hade Johan-grejen garanterat aldrig hänt för jag hade aldrig åkt upp dit. Men nu var det ju förmodligen det att jag visste som utlöste det. Och hade jag inte fått veta att jag var gravid hade jag kanske gjort slut med Markus före midsommar, och då. Jag vet inte. Det blir ett stort ”om” hur man än vrider på det.”
”Och om du inte berättat för Markus?” vågade Cissi fråga efter en stunds tomathackande.
”Jag kunde inte inte berätta, eller hur? Men det är läskigt att tänka på det. Det känns ju bättre nu, fast. Nej.” Stella viftade bort det med händerna. ”Det är som att tänka på var rymden tar slut. Hur lång tid hade det tagit för mig att börja lita på honom igen? Eller för oss att komma tillbaka till en normal balans där han inte smög runt på tå, medvetet och omedvetet, för att han kände sig så skyldig? Om inte jag och Johan-grejen. Om inte om. Det går inte att svara på.”

Men det var det hon fortfarande försökte svara på när hon åkte hem. Hur skulle det ha sett ut nu utan ”Johan-grejen”? Hon hade bestämt sig för att inte kontakta honom alls under sommaren. Trots att det jämt kom upp nya saker hon ville säga till honom, om allt möjligt, och trots att hon vaknade nästan varenda morgon med ett ”Johan, Johan” i huvudet. Hon fick inte tänka på honom. Och hon ville inte ringa och prata och sitta i samma beslutsamhetsnoja som när hon varit uppe i Luleå. Hon och Markus skulle klaras av först, och när hon väl ringde Johan skulle det vara med raka bud. Inget velande, inget ljugande för någon.
Semestern på Öland ströks för Markus ville inte åka någonstans efter att han fått veta alla hennes sommaraktiviteter. De turades om att bo i lägenheten. Den 30 juli kom och gick i ett normalt gräl-gråt-depp-ånger-töcken som just då tillbringades på Cissis viksäng. De fick tag i en bra samtalsterapeut. De gick tillsammans på första besöket till barnmorskan och det var en mycket dålig dag så han satt och var sammanbitet skitförbannad på henne hela tiden och Stella var livrädd att barnmorskan skulle göra en anteckning om soc i journalen. Två första veckorna i augusti passerade och hon tänkte på Johan, Max och Lina i Italien. Hon började jobba och flyttade in hos Britt-Marie. Markus höll sig borta dagen hon kom med Miriam och Olof och flyttade ut sina kartonger. Minsta möjliga bagage av kläder och böcker. Möbler och allting annat var kvar hos Markus i väntan på nya lägenheter, försäljning och bodelning.
Det hade äntligen känts som att den saknade pusselbiten låg där den skulle sen när hon baxade in allt i Britt-Maries utflyttade dotters rum. Ett rött skrivbord, en smal säng, en skrivbordslampa med blekta Bamse-klistermärken på. Utsikt mot en slänt. Annorlunda hemma-doft. Annorlunda ljud. Och så Stellas saker, kläder i garderoben, ajvar-burkar och vaniljyoghurt på två hyllor undanröjda till henne i kylskåpet. De första veckorna var det ren lycka bara att kunna komma hem till ett tomt hus utan att behöva vänta in eller passa ihop med någon annan. Få använda köket när hon ville, ha egen tvättstuga, kunna göra vad hon ville på kvällarna efter helt eget schema. Och ingen som bodde här var besatt av teve med eller utan ljud.
För varje dag som gick och allt fortsatte att kännas bra, så var det en dag närmare och närmare att ringa Johan.


Hon hade ringt Markus på tisdagen efter Luleå-helgen. Frågat om han ville bli bjuden på middag på Söder på kvällen. Han skulle spela badminton på kvällen, poängterade att det var en dubbelmatch tillsammans med Tor och lät som att Stella gärna fick dubbelkolla det, men onsdag gick bra. ”Vad ska vi göra? Vad är det?” hade han forskat och frågat och hon hade svarat ”jag vill bara ses. Som i onsdags, efter terapin. Det var väl rätt kul, för att vara oss, nu?”.

Efter maten, två öl för honom, en rolig kväll för båda två, promenerade de tillsammans till Slussen i sakta mak. Han följde henne ner till bussarna. ”Jag gillar den här idéen” sa han. ”Du bjuder på maten, jag får inte prata om vissa saker. Kan vi inte göra det igen?”
”Absolut.” Hon fick sin väska. ”Speciellt om du går med på att jag betalar när jag säger att jag vill det.”
”Men jag drack ju öl, flera stycken, det blev så orättvist för dig.” Han tog ett steg bort men sen kom han tillbaka till henne och kramade om henne, och inte som i halvvarianten. ”Sov gott, smulan.”
Stella drog impulsivt upp armarna så att hon kunde kura ihop sig i hans famn och han höll om henne ordentligt. Deras gamla kram, och något som de inte gjort sen i juni, sen innan hon berättade. Efter berättandet hade de inte tagit i varandra om det gick att undvika.
”Markus, du får ringa också om du vill. Inte bara för att lämna info om vart visningarna på söndag är. Prata, om sånt här. Inget speciellt.”
Han nickade, det kändes mot hennes huvud. ”Jag ska. Jag menar, jag vill det.”
Hon passade in så bra med honom, han kändes så van och hemma, och så skön. Hela kroppen pirrade till sig på henne, njöt.
”Tack så mycket för ikväll” sa han just då mot hennes panna, som om han kunde läsa hennes tankar. ”Vi ses.” En mjuk puss, på pannan, och sen släppte han henne, gick raskt därifrån utan att vända sig om.

Kap 19 Stockholm, fredag 23 sep

"Är inte det här självplågeri?" Stella och Cissi möttes vid Nacka-bussarna nere i Slussen. Cissi var först på plats och stod och väntade när Stella klev av. ”Hade inte det varit enklast att säga nej?”
"Jag vill inte att han ska tro att jag bryr mig så mycket. Om jag hade brytt mig om i lördags hade jag sagt nej. Nu var jag följdaktligen tvungen att säga ja på grund av lite tjat från hans sida" förklarade hon. "Jag ska vara cool och obrydd och må skitbra. Det är den image som ska förmedlas idag."
”Men skitsamma vad han tror att du tycker. Är det så viktigt i det här läget?”
”Ja.”
”Varför?”
”Därför. Allt handlar om det, vad folk tror att man tycker. Och jag vill att han ska tro det här, det är nödvändigt för mig. Jag vill inte vara en stackars, ledsen, övergiven, dumpad, blivande mamma som han måste vara snäll mot. Förstår du?” Cissi nickade så Stella behövde inte förklara mer. ”Du behöver inte leka dr Phil precis idag.”
”Verkligen inte.” Cissi stack sin arm under hennes, kramade henne. "Var är vi coola och obrydda?"
"Bruno-gallerian."
”Ska vi göra upp ett hemligt tecken? Om du vill gå drar du dig i öronsnibben. Om du vill att jag ska gå kliar du dig på huvudet.”
”Du får absolut inte gå före mig, Cissi, lova det! Vi håller oss till middagsplanen.”

Johan och Patricia stod utanför och väntade på dem. Hon bar en massa shoppingpåsar, han bar jeans, mörkblå tröja, en svart vindjacka. Det syntes direkt att det var mindre bank över honom idag. Han såg normalt glad ut, inte alls det allvarliga och propert uppklädda som förra veckan. Alla hälsade på alla, Cissi presenterade sig. När de gick in i gallerian rörde Johan vid Stella en extra gång, ”hej igen! vad gör du nästa helg och var?”. Hon log serviceinriktat till svar.
Johan och Patricia plöjde resolut fram väg till ett ledigt bord i mitten genom barnvagnar, caffe latte-mammor och några spetiga tjejer på fredagsuppladdning. De tog ledningen i den stora frågan vad alla skulle fika och dricka. Cissi och Stella behövde bara följa efter i kölvattnet och slå sig ner som två överrumplade VIP-fikare.
”Blir det här bra? Ska du verkligen bara ha en tekopp, Stella? Inget mer, ingen kaka eller muffin, säkert? Blev det mycket stressigt för dig idag? Ett glas vatten iallafall?”
Det första han gjorde sen när alla satt där med sina tekoppar, dubbelespressos och fikabröd var att dela av en generös bit av sin cheesecake till henne. ”Den här var så stor, ta lite grann.”
Trots att hon bestämt sig för att hålla en vänlig men reserverad attityd på ytan och vara förbannad under den, var det svårt att inte vekna. Han lät så angelägen idag. Hon skopade upp kakbiten. ”Tack.”
Johan lade genast ner sin egen sked och sköt fatet närmare henne. ”Det är bara att. Ta mer. Ät.”
”Tack, men jag är nöjd nu. Helt nöjd” försäkrade Stella. Hon knäppte händerna i knät för att inte glömma bort sig och råka ta en till bit. "Har ni gjort stan?"
”Ja! Vi har shoppat stort.” Patricia pekade på högen med påsar. "Åhléns, NK och Akademibokhandeln."
”Vad blev det?”
”Jeans och ett par skor till mig, två tröjor och en skjorta till Johan. Skitbra köp. Och några pockets. Till Johan.” Hon såg stolt ut.
”Allt det, och jeans och skor, på fyra-fem timmar? Herregud!”
”Möt personal shopper à la tornado” sa Johan mot Patricia. ”Det bara rasslar till så har man fyra snygga plagg att gå och prova. Och sen är lunchen alltid en grillad korv i farten, för att spara tid.”
”Kan man hyra dig?” frågade Cissi henne. ”Varenda gång jag och Stella ska shoppa så går vi bara runt och lyfter lite i kläder i tjugo minuter och sen hittar vi inget särskilt kul och då går vi till något fik istället och tröstar oss med bullar i två timmar. Det är inte så effektivt.”
Patricia såg ut som att en ny, möjlig Cissi-version lös upp framför henne. Annan färg och form, radikalt uppfräschad från det svarta / vita / jeansiga Cissi vanligtvis körde med för enkelhetens skull. ”Vi kan börja nu på stört. Provisionen är 10% av totalsumman.”
”Provisionen?” utbrast Johan med ett förskräckt leende. ”Menar du att jag kommer att få en räkning efter den här helgen? Då går jag i konkurs.”
”Oroa dig inte, vännen.” Hon klappade honom lugnande på handen. ”Vi kommer säkert överens om något. Som stamkund har man ju vissa fördelar.”
”Man får bjuda på varmkorven. Man får se till att choklad finns tillgängligt dygnets alla timmar för blodsockerfall, följa med in som smakråd på minst fem skoaffärer, fixa vätskestationer, kolla så att...”
”Sssh!” Han blev avbruten av att Patricia helt sonika höll för munnen på honom. ”Skräm inte bort nya kunder för då blir det provision för dig med.” Hon släppte efter en uppfordrande men glad blick på honom. ”Johan tror alltid att man kan gå in på en affär, och hitta det perfekta plagget. Det är lika stor chans som att vinna på Lotto. Seriös shopping kräver uthållighet. Om man nu vill ha mer än något som bara duger. Det tog en fokuserad månad för mig att hitta klänningen jag ska ha på bröllopet imorgon till exempel. Men så är den superfin också.”
Där kom det uppseglande, det ”hemliga” bröllopet som inte fanns i manuset. Johan såg på en gång tillräckligt besvärad och skyldig ut så Stella behövde inte ta sats och klämma ur sig ett fejk-förvånat ”men åh, ska ni på bröllop?” för att trycka till honom ännu mer. Till och med Cissi märkte det och satsade på en till shoppingfråga.
”Hur är det med dig?” frågade Johan Stella när de suttit och mest lyssnat på de andra två ett tag. Cissi jobbade på bra. Pratade och var trevlig och hade sig så det inte blev tyst eller jobbigt. Sände uppmuntrande blickar till Stella, petade till med foten då och då när ingen märkte det.
”Likadant som förra helgen” svarade Stella. ”Jättebra. Hur är det själv?”
Han såg för mycket på henne idag. Det var hela tiden till henne och inte servitriser eller andra fikare hans blick kom tillbaka medan han lyssnade på Patricia och Cissi. Om hon skulle klara av att spela obrydd och cool kunde inte han sitta där och spela sommar och snäll som om ingenting hänt. Spånade vidare på saker hon sa, frågade, lyssnade.
”Efter omständigheterna väl.” Nu till exempel. Fullt fokus på henne, för nu fanns det ju en ursäkt när de pratade. Leende på lut, djäkla leende på lut, komplett med en utfläkt högerarm som inkräktade på hennes utrymme på bordet och gjorde henne konstant spattig för att han plötsligt skulle göra något med den. Lägga sin hand ovanpå hennes, fläta ihop fingrar, råka nudda med fingertopparna, råka närma sig ännu mer. ”Jag steg upp halv sex imorse, och sen har vi täckt in halva stan. Ingen rast och ingen ro förrän nu. Så nu är det bra.”
Stella uppfattade ett nyfiket Cissi-ögonkast. Dom skulle ha kommit på ett hemligt tecken för ”nej, uppmuntra honom inte, mata inte rebound-killen, det är bara på låtsas”.
”Jamen förresten, blev det kul i lördags?” frågade Stella engagerat. ”När du skulle på dejt med den där tjejen?”
”Alla kan inte gilla alla, jag lärde mig det för tjugofem år sen, Johan, så kan du för Guds skull lägga av med din snäll kille-roll? Du behöver inte bry dig om mig, jag fattar vad som hände. Jag var också ringrostig som fan, men jag lovar att jag är väloljad och med nu. Så. Sluta. Jag ids inte hålla på med det här.”
”Jaha, det. Ja, jodå.”
”Vad gjorde ni?”
”Såg en film.”
Nu hade hon fått bort det irriterande och vänliga leendet hos honom och det kändes bättre.
”Någon bra som man borde se?” pressade hon vidare och Johan började se besvärad ut igen.
”Ingen särskild.” Han gnuggade sig trött i ögonen. ”Vad ska du göra i helgen?”
”Tvätta och rätta uppsatser imorgon. Simma och kolla lägenheter med Markus på söndag. Vakna pigg och utvilad på måndag” räknade hon upp.
Johan nickade och Stella nickade nöjt tillbaka. Inget från henne lät för bittert eller besviket. Frågan om hans senaste lördagkväll var planerad sen långt i förväg. Hade det varit läge hade hon kunnat följa upp med ännu fler frågor om hur han träffat tjejen, vad hon hette, gjorde, bodde, med mera. Vänligt intresserad, utan att darra på rösten. Och när de, Johan och Stella, nu snart skildes åt så skulle de kunna hålla fast vid ”vi hörs väl”-tanken i teorin, men i praktiken så skulle det bara betyda att Stella hejade på honom om de någon gång råkade stöta ihop på Kvantum igen. Det förhållningssättet fanns säkert i hans manus också.
När Cissi och Patricia var färdiga med shoppingen kom samtalet in på bostadspriser. Patricias pojkvän hade just köpt en tvåa i Skellefteå, Stella höll på att kolla runt här i stan, och tänk vilka skillnader det var! En diskussion man kunde klara av i sömnen utan att låta för oengagerad i. Efter lite mer än trekvart pekade Stella övertydligt på sin klocka. ”Cissi?”
Cissi såg på sin. ”Ja, har du sett. Är det dags att gå och handla?”
Deras överenskomna alibi var att de skulle hem till Cissi och laga middag – som de skulle också men det var bestämt först efter att Stella sagt ja till Johans tjat. Och egentligen var det ingen stress att sätta igång med det, men om han frågade så var det väldigt noga med tiden. Några lyckligt ovetande gäster existerade i värsta fall. ”Tjejmiddag med Miriam och Anna. Kan ju inte låta dom vänta. Måste verkligen gå nu.” Det fanns till och med en meny bestämd och klar.
Johan och Patricia skulle åka till hotellet och lämpa av alla sina inköp, sen hitta ett ställe att äta på. Cissi var onödigt utdragen i fråga om att restaurangtips och bra indiska ställen. Efter artigt velande och småprat var alla nöjda till slut. Patricia stod överlastad med shoppingpåsar men Johan sträckte fram högerhanden till Stella. ”Kan vi höras, ringa någon gång?”
”Ge dig, ge dig, ge dig. GE DIG.”
”Javisst.” Hon släppte fortast möjligt, tänk inte på hur den känns, och gled sen snabbt över i en utsträckt ”vi hörs dårå” samtidigt som hon drog sig bakåt utom räckhåll. Avslutande trevligt leende och lätt ögonkast på honom som gick i samma obrydda stil som hela fikat. ”Ha en kul helg!”
Hon och Cissi gick åt vänster mot tunnelbanan på Götgatan, han och Patricia åt höger mot Skanstull där hotellet var.

”Tror du han kommer att ringa?” frågade Cissi när de satt i säkert förvar på tunnelbanan ut mot henne.
Stella skakade på huvudet. ”Knappast.” Hon kände sig lika utpumpad som om hon sprungit en mil. ”Hoppas inte.”
Cissi viftade bort det. ”Men du har ju massa på gång nu, Stell. Barnet, få tag på ny lägenhet, bra jobb på skolan. Ja, massa saker. Spray Date. Jag tror det blir en rolig höst, tror inte du det?”
Hon hade säkert rätt. Varför skulle det inte bli en rolig höst med allt det på agendan? Vem behövde stoppa in en rebound-kille som bodde hundra mil bort för att få ihop ekvationen? Här och nu var fullt upp. Magen blev större för var dag. Hon och Markus hade slutat skrika åt varandra och börjat äta civiliserade middagar istället. Han hade hittat två lovande lägenheter som de skulle se på söndag. Hon hade flera goda vänner. En snäll familj. Anna-Karin pratade om att eventuellt komma till Stockholm på höstlovet och hälsa på.
Ingen var sjuk, låg på akuten, eller satt i en buss som var på väg nerför ett stup. En rolig höst väntade.

Fixat andra halvan av kap 17

Johan satt redan i hotellobbyn när hon kom ångande från taxin. Svart yllepolo och svarta byxor, välkammat hår, välrakad, fast och allvarlig blick på henne från det att hon klev in. Han såg så oväntat uppklädd, proper och seriös ut jämfört med alla jeans, t-shirtar och leenden på lut han haft i somras att Stella blev ännu nervösare.
”Hallå, hej. Ursäkta, har du väntat? Jag vet inte om jag är sen? Kalaset tog längre tid än jag trodde och så var det..” Som alltid när hon blev nervös pladdrade hon, fyllde lobbyn med tomt snabbprat medan hon stegade fram till honom. ”lite folk som kom där i slutet såklart och vi var ju tvungna att...” Luften tog slut och hon fick harkla till sig. ”Oj.” Kraxigt. ”När kom du?”
”Stella, du är inte sen” sa Johan lugnt. ”Klockan är knappt fem. Det är ingen panik.” Sen log han lite. ”Hej.”
”Hej.” Stella stannade framför honom. Hon vågade absolut inte försöka sig på någon kram, och att sträcka fram högerhanden för hälsning kändes för formellt. Så hon blev bara stående rakt upp och ner. ”Hej. Hur är det?”
”Bra” sa han med sin fasta blick på henne. Hon log tillbaka och försökte se lika avslappnat på honom. Det var inte lätt. ”Det känns som att vi ska ha ett jobbmöte och du ska sälja pensionsförsäkringar eller något åt mig. Du ser så... bankig ut.”
”Vad? Dom här gamla trasorna?” Han skakade småleende på huvudet. ”Jag tänkte mest att du kommer ju att vara fin och uppklädd efter kalaset, så jag ville inte se ut som en lodis då. Men om du vill kan vi snacka pensionsförsäkringar, inga problem.”
”Tack, men det är redan ordnat, serru.”
”Fondsparande då? Har du hängt på Kina-tåget? Mycket lukrativt.” En blick på henne över axeln när han gick före fram till ett bord och Stella skrattade till.
”Okej, så banken går bra alltså?”
”Jodå, den gör det väl.” Johan drog ut en stol och manövrerade in sin. ”Hur går det på skolan? Är barnen snälla?”
”De flesta.” Stella tog av sig kappan och märkte hur han gjorde en topp till tå-koll av henne precis som hon granskat honom, och hur hans blick stannade till kort på hennes mage. Hon satte sig mittemot honom. ”Och jag också för det mesta.”
Johan nickade. Stella nickade. Och var den som rodnade en aning, givetvis. Det kändes precis som i somras, den första kvällen hon var på middag hos honom och ”jag äter middag med the Johan Falkman!” gått som en loop i huvudet. Nu var ”the Johan Falkman” utbytt mot ”Johan, Johan”, men i övrigt var det samma otroliga känsla. ”Här är han, livs levande, Johan, Johan, herregud, jag är här med Johan, Johan.” Fast nu var det deras två sommarjag som skulle kunna få en stolt vink eller bryta ut i nervös fnitterattack över de här två snofsiga höstjagen som betedde sig så vuxet och samlat. Iallafall det ena av dem. Det andra kände sig fortfarande för spattig för sitt eget bästa.
Servitrisen tyckte inte riktigt om två släta koppar kaffe som menyval. ”Vi går när det kommer matgäster” log Johan tjänstvilligt mot henne. ”Du får köra ut oss så fort ni behöver bordet, och jag lovar att vi försvinner på två sekunder.” Det var hittills helt tomt i hela restaurangen. Servitrisen övervägde och sen log hon tillbaka ”jaja, vi säger väl det”. Stella hade kunnat flina till för att hon tänkte på Linas prat i somras om vem man skulle skicka fram i såna här situationer.
”Jaha...” sa Johan när det var ordnat. ”Gunilla fyller sextio i helgen? Stort kalas?”
”Precis.” Stella berättade om det. Deras kaffe kom under tiden. Johan lekte förstrött med sin sked medan han lyssnade. Han hade inget sår på högertummen. Hans händer var blekare och håret på dem syntes tydligare. Mörkare. Förutom de bagatellerna var det ingenting med dem som var annorlunda från i somras. Tänkte han på samma sak? Såg på hennes händer, knäppta på bordet, och kom ihåg hur de känts, vad hon gjort och sagt. Såg han det som scener ur en film, spelade upp dem? Stella tvingade upp sin blick på hans ansikte igen. ”Hur var.. Hur var Italien?"
”Hett som tusan. Och gott. Och roligt. Väldigt roligt. Vi åkte hem feta och lyckliga. Men nästa gång ska vi inte dit i augusti.”
”Max och Lina? Hur är det med dom?”
”Bara bra. Som vanligt, tror jag.” En halv minut till på att redovisa deras liv.
Hon gick vidare i listan över gemensamma bekanta. ”Patricia? Allt som vanligt där med?” Ännu en stunds redogörelse. Det var som en pingismatch där hon servade och Johan svarade. Och det var en match med bara korta, snabba bollar.
”Du då? Hur har du haft det?” frågade hon. ”Berätta vad som har hänt sen sist?”
"Har du tänkt på mig? Hur mycket? Vad? Hoppade du till och blev nervös men glad när du såg mitt namn i avsändarraden på mejlet eller hur kände du dig? Hur känner du dig nu?"
Johan smålog. ”Jag tror jag skulle behöva ett glas vatten. Jag visste inte riktigt att jag skulle bli intervjuad så här.”
”Absolut.” Hon log och hämtade ett åt honom i baren. ”Varsågod.”
Han tog en klunk. ”Jag har målat om i köket. Det är ljust och gult nu. Nytt kylskåp och frys. Borstad... metall, vad är det för material? Stål? Aluminium?” Han såg frågande på henne och Stella fnittrade till. ”Kom igen, jag är ju så fel person för den frågan. Stambytta sommarstugor?”
”Just det....” Johan bet sig i läppen. ”Det var ju det, ja. Borstat någonting då, vi nöjer oss med det. Snyggt, hur som helst. Och sen har jag fått lite nya uppgifter på jobbet, så jag håller på att gå en utbildning i höst. Igår satt jag hemma hela dagen och läste på betald arbetstid, kändes mycket lyxigt. Räcker det? Nästa fråga.”
Hon behövde inte tveka eller tänka efter. ”Har du kommit på vilken som är den bästa boken?”
”Det här är ju som en intervju!” Han skakade på huvudet. ”Nej, det har jag inte. Har du?”
”Jag har läst ett par till som platsar på den långa listan. Så jag är ännu längre ifrån ett svar.”
”Ja, det där blir ju knivigare och knivigare ju äldre man blir. Du skulle ha frågat när jag var femton, då hade jag kanske vetat.”
”Böcker var ingenting jag skyltade med när vi var femton. Varken du eller jag” sa Stella. ”Det var betydligt coolare att... kunna några drinkar. Jag minns inte. Jag vet iallafall att det aldrig slog mig att jag skulle kunna prata med dig om de feta böckerna du läste.”
Han såg förväntansfullt på henne i tystnaden som följde. ”Jaha?”
"Var du nervös innan du kom hit? Har du gått och tänkt på det här hela veckan? Har du förberett dig? Ringde du direkt till Max och berättade att du skulle träffa mig efter jag skrivit? Vad sa du? Har du prövat flera olika kläder idag innan du valde det där? Stått och fixat dig extra länge? Jag gillar resultatet, Johan. Men säg någong gång jag inte gjort det, med dig. Allt klär en skönhet, du vet. Och nej, jag överdriver inte." ”Fint väder här idag” sa hon till slut. "Riktigt fint höstväder.”
Johan skrattade till. ”Vädret, Stella? Kvalificerat småprat? Betyder det att frågorna är slut nu?”
”Vill du ha påtår?”
”Vad händer om jag säger nej tack? Ber vi om notan då?”
”Helst inte. Eller har du bråttom någonstans?”
”Jag har inte bråttom.”
”Inte jag heller. Faktiskt.” Stella log generat över sin rapportliknande utfrågning. Ett ”jag är bara så djäkla nervös och då blir jag så här” var på väg att hoppa ut. ”Och ingen plan heller den här gången” var det som faktiskt hoppade ut.
Han tittade till på henne medan han tömde sitt vattenglas och för första gången under samtalet kändes det som att hon kanske inte var helt ensam om att vara spänd, även om han var bättre på att dölja det. ”Hur mår du?” frågade han, och tillade det säkra ”hur går allt med barnet?”.
Stella upprepade det hon sagt minst femton gånger tidigare under dagen, fast mer utbroderat nu.”Och jag mår bra i övrigt också” sa hon sen och såg rakt på honom.”Och jag är inte gift.” Hon lade ut händerna på bordet, de nakna ovansidorna uppåt. Inte ens en flashig röd ring från H&M som smycke den här dagen. ”Och jag är inte tillsammans med Markus längre. Vi är inte förlovade. Vi är separerade. Jag är singel.”
Johan såg förvånad ut. ”Är du? Så det blev inget..?”
”Inget bröllop, nej. Och ingen större lägenhet och ingen minivan och inget allt annat som man ska ha när man skaffar barn. Bara två blivande ensamstående föräldrar.”
Hon tystnade och lämnade utrymme för en storslagen reaktion av något slag från hans sida.

”Lägg AV!” Miriam hade slagit händerna på knäna när Stella berättat vem hon ville träffa i Luleå efter att sextioåringen var noggrannt firad. Stella hade bjudit hem Miriam och Cissi på fika och äntligen bekänt sina sommareskapader för någon mer än de närmaste familjemedlemmarna. Hört två hakor smälla i golvet. ”Du ljuger!! Det här är INTE sant!” Miriam såg på Cissi för bekräftelse men det enda hon fick var en lika chockad min.
”Du kunde ju inte ens flirta veckan före du åkte dit, hur fan lyckades du gå och vara otrogen?!” Cissi gapade.
Stella gjorde en ursäktande gest.
”Men lägg av!” upprepade Miriam. ”Jag tror dig inte. HUR har du lyckats hålla tyst om det i flera månader?”
”Markus” svarade Stella. ”Jag kunde inte tänka på någon annan medan vi höll på och bestämde oss. Nu när det är bestämt så är det fritt fram. Och jag har varit på väg att berätta minst hundra gånger. Det var inte lätt att hålla sig.”
Miriam och Cissi fortsatte utbyta ”tror DU på det här”-blickar med varandra.
”Vad är det för en kille? Berätta allt!” uppmanade Cissi.
”Storebror till en tjej som jag och min kusin var med massor när vi var små. Jag och Anna-Karin hade en crush på honom såklart. Och nu råkade vi stöta ihop av en slump nästan direkt jag kom dit. Och började träffas.”
”Och han avslöjade att han också haft en crush på dig hela tiden men inte vågat säga något förrän nu?” föreslog Miriam ivrigt.
”Eller” hoppade Cissi in ”så såg han dig och tänkte sweet Jesus, kolla in Stella Lundman, varför gjorde jag aldrig något med henne när jag hade chansen?”
”Nja, inte direkt.” Stella log åt deras förslag. ”Det var mer att jag mådde så bra med honom. Jag kände mig precis så som jag vill känna mig. Glad, normal, bra. Ingen avslöjad crush, inget sånt. Bara att alltid han gjorde mig så glad och bra.”
Cissi och Miriam hängde vid munnen på henne, sög in varje ord som hon sa.
”Och han är väldigt bra. Hemskt snäll och väldigt rolig, snabb och skämtig, och snygg är han, och smart, ja.. allt bra som man vill att någon ska vara.”
”Men hur lyckades du vara otrogen? Träffa någon snäll och skojig, ja. Bli glad och bra, ja. Men från det till otrogen, Stell? På en vecka! Det känns så inte du.”
”Jag vet. Det bara hände” sa Stella generat. ”Och det är en förskräcklig klyscha, men det var så. Jag berättade inget om Markus, och sen trodde jag att han hade en tjej, men det visade sig att dom inte var tillsammans fast då var det liksom redan för sent. Jag hade absolut inte tänkt att det skulle bli något sånt, men det blev det.”
Cissi höll upp en ”stopp, lyssna”-hand. ”Är den här killen bibliotikarie?”
”Nej.”
”Författare? Han är författare! Är det Mikael Niemi?!”
”Nej.” Stella fnissade. ”Han bor väl i Pajala?”
”Men hur fan gick det till då?”
Stella visste att hennes kinder hade blivit rödare och rödare. ”Paul Auster och Siri Hustvedt, tror jag. Jag råkade kolla hans bokhylla. Vi råkade börja prata böcker. Han läser massa, massa bra.”
Cissi gav ifrån sig ett triumferande tjut. ”Har han uniform också? En sexig sjöman som läser böcker?”
”Neeeej. Kan vi sluta leka tjugo frågor?” Stella försökte lämna ämnet men de gav sig absolut inte. ”Okej, okej” erkände hon plågat till slut. ”Han jobbar på bank. Han har läst på Handels, han är civilekonom. Han också. Men det finns hundra saker som är helt olika, så tänk inte Markus-kopia.”
”Nu då?” undrade Miriam.
”Nu hör jag av mig och frågar om han vill ses när jag kommer dit. Så får vi se vad han säger.”
”Tror du att han tackar nej?”
”Jag har inte sagt pip sen i somras så han kan tro att jag är lyckligt gift vid det här laget.”
”Vet han om barnet?”
”Japp.”
”Och ni träffades bara den där veckan och sen inget mer?”
”Precis.”
En till blick mellan Cissi och Miriam och Stella förstod vad de menade fast ingen av dem sa något ”men...”. Det var samma ”men...” som hon tänkte hela tiden.
”Om det är det här du vill så håller vi tummarna” sa Miriam stöttande. ”Tummar och tår tills de blir blå. Han tackar säkert ja. Det går säkert bra.”
”Det är klart det gör” instämde Cissi. ”Du är ju skitbra du med, älskling. Men Stell, berätta nu allt, vad är det för en kille?”

Killen som inte var en Markus-kopia såg inte ut att vara på väg att lyckligt vråla ”halleluja, Stella, du är singel!” sekunden efter hon släppt den nyheten. Några nakna ringfingrar var uppenbarligen inte nog för att få honom på fall. Han såg förvånad ut, men han verkade vilja höra mer innan han handlade.
”Jag bor hos en kollega just nu. Britt-Marie” laddade Stella på då. ”Hennes man veckopendlar till Örebro och dom har en hel villa och alla barn är utflyttade, så det passade perfekt. Och så håller vi på att leta nya lägenheter, jag och Markus. Vi ska försöka hålla oss i samma område, så gott det går. Nära varandra iallafall, så det blir smidigt och enkelt sen. Och så går vi i familjeterapi. Det är skitbra. Femte gången i onsdags, och det har verkligen hjälpt. Min sommar var inte så bra när vi åkte tillbaka till Stockholm där, men nu sen skolan började och jag flyttade in hos Britt-Marie känns det som att allt har fallit på plats mer. Just nu, de här sista två veckorna, har det känts väldigt bra.”
Johan hade nu fått en beklämd rynka mellan ögonen och han såg ännu längre från lycklig ut.
”Det var min uppdatering” avslutade Stella. ”Vad som har hänt sen sist.”
”Ja, där ligger ju min borstade kyl i lä” sa han och såg bekymrat på henne. ”Men hur ska.. Vad tänker..” Han avbröt sig.
”Ja?”
”Nej, jag vet inte. Men.” Han gjorde samma stopp-manöver igen. ”Det gick inte? Jag trodde att. Du vet, när vi sågs, och Markus, för det var ju han eller hur, var här? Ni kunde ändå inte..?”
Stella skakade på huvudet. ”Vi försökte. Det gick inte. Det var ett ömsesidigt beslut.”
”Jaha.” Johan släppte ifrån sig en suck. "Det var tråkigt att höra."
Hon tömde det sista kalla kaffet i sin kopp och lutade sig tillbaka i stolen, höll sin röst normal och odyster, ville se lugn och avslappnad ut. ”Ja, det är klart. En separation, och ett barn. Men nu känns ju hela situationen faktiskt bättre än på väldigt länge. Jag mår bättre, Markus mår bättre. Och det tycker du väl inte är tråkigt, eller hur?”
Johan kliade sig frånvarande på armbågen, följde servitrisen med blicken medan hon visade ett par riktiga matgäster fram till ett bord. Hon uppfattade hans blick och sände tillbaka en ”ni kan ta det lugnt ett tag till”. Han verkade inte registrera det.
”Jag vet inte vad jag ska säga” sa han med en till dyster suck när han såg på Stella igen. ”Jag är verkligen ledsen att det blev som det blev, Stella. Det känns som att..”
Hon förstod inte exakt vad han syftade på med ”att det blev som det blev”, hon och Markus, eller hon och han, men i det här läget tordes hon inte fråga. Det här började gå åt ett håll hon inte alls förutsett. I hennes huvud hade den här scenen sett ut på två olika sätt. Det ena var att han skulle vara kort och sur, inte vilja ha något mer med henne att göra för att han fortfarande var stött efter sommarens eskapader och bara ta det här fikat som en chans att få visa det. Det var det ”men”-et hon sett mellan Cissi och Miriam, och det hon själv varit orolig för.
Det andra scenariot, det hon hoppats på, var att han skulle ta emot nyheten om att hon och Markus inte var tillsammans med lite mer.. leende på lut. Som en öppning eller en nystart. ”Halleluja”. Inte en enda gång hade hon tänkt sig att han skulle sitta och känna sig skyldig, få dåligt samvete, ta åt sig. Det var ju så uppenbart att det inte var hans fel.
”Johan, jag bad inte dig komma och fika för att du skulle få chans att säga något beklagande till mig. Det är inte det jag är ute efter. Det här är bara information från mig, inte något som helst ansvar för dig. Jag ville att vi skulle ses, och att det inte skulle bli fullt så.. abrupt, som i somras.” Hon såg noga på honom, ville sända över "det är så lugnt, släpp det där nu, allt är ju bra!".
Han var inte mottaglig. "Jag tycker ändå att.." började och stoppade han för tredje gången.
"Gör inte det" sa hon och vågade röra vid hans hand för att bekräfta det ännu mer. "Tyck inte "att"."
"Nähej." Han såg ner på hennes hand och tvingade fram ett stelt småleende. "Men hur går allt för dig nu då? Uppriktigt?"
"Bra. Uppriktigt. Jag lovar. Du vet ju. Det är svårt när man gör det, men det är det enda alternativet för det andra är mycket värre, att hålla på och såra varandra och må skitdåligt för det."
"När kommer barnet?"
"Mars."
"Och.. Markus? Hur är han?"
"Uppriktigt helt okej han med. Jag ljuger inte."
"Hur löser ni allt sen? I mars?"
Stella gjorde en liten grimas åt honom. "Får jag återkomma med det svaret?"
"Ja. Givetvis. Förlåt." Han drog åt sig händerna och korsade armarna över bröstet. Bekymmersrynkan mellan ögonen satt fortfarande kvar.
"Vet du en helt annan sak jag funderat på" sa hon med lätt röst. "Om jag kommer hit på sommarlov eller hälsar på någon gång, så kanske jag kan ringa dig? Eller om du plötsligt står på Centralen och har några timmar över så kommer du på, visst tusan, Stella bor ju här, och då kan du.. slå en signal. Till exempel."
Han kunde omöjligt se mindre entusiastisk ut. Till råga på allt vek han undan igen med blicken och Stella kände hoppet sjunka mer och mer för varje sekund som gick. "Inte som något tvång, bara ett förslag" kämpade hon på och Johan nickade pliktskyldigt. Hon fick lust att luta sig över bordet och ruska om honom ordentligt "hallå, fattar du innebörden av vad jag säger, karl? ring mig, ring mig, det är en invit, i somras, minns du, prat, sex, du, jag, utflykter, telefonsamtal?!". Han såg bara ut som att han ville komma så långt bort från allt det som möjligt. ”Vad är problemet, Johan? Har du glömt allting? Är det inte en promille kvar av Stella-abstinensen? Och telefonsamtalen om ingenting, vore inte det kul igen?”
”Ja, det får vi göra” sa han. Det lät inte ett dugg pålitligt.
Stella ansträngde sig för att inte himla hånfullt med ögonen, eller råka snyfta till förbannat.
De styrde över på annat mindre känsligt. Böcker, film, teve, väder, kök. Inget lyfte när de satt där och ägnade sig åt sitt kvalificerat småprat. Han såg inte på henne på rätt sätt, han svarade inte på rätt sätt. Sommaren kändes väldigt avlägsen hur mycket hon än slet för att få fram den. Johan nappade inte. En pingismatch av vänliga och ytligt intresserade svar från båda spelarna, men i jämförelse med det som kunde ha varit, tråkigt tråkigt tråkigt.
Klockan var närmare sex när ett sällskap på fyra personer kom in till restaurangen. Riktiga matgäster. Johan såg på sin klocka. "Är det dags för oss?"
Till hennes stora besvikelse kändes det som en lättnad att vara färdig där.

"Ska du tillbaka till Gunilla och Torbjörn nu?" frågade han när de stod i hotellobbyn.
"Är du inte hungrig? Jag är säker på att dom betalar folk för att komma och äta rester nu. Buffé, gräddtårta, fika, dricka."
"Jag hinner inte." Han såg på sin klocka igen. "Men vill du ha skjuts? Jag ska ändå åt det hållet så jag kan."
Det blev en tyst promenad och en tyst början på bilfärden ända tills han klämde ur sig "jag har träffat någon" när de nästan var framme. En försiktig blick på Stella. "Ett par gånger." En till ännu försiktigare blick. "Det är dit jag ska nu."
"Åhå" var det enda Stella sa.
Ett fjärde scenario. Johan är uppklädd och fin för att han ska på dejt ikväll, och när han får veta att Stella är singel och halvt om halvt övertydligt bjuder ut honom så känner han sig skyldig. Han ska ju som sagt på en riktig dejt och hade bara planerat för ett snabbt pliktkaffe med kattvakten (som nu kommer att öka på sin tragedi ytterligare som ensamstående förälder).
"Mhm" sa han och nu var den skyldiga looken tillbaka.
Det var det här som legat på lut. Inte ett leende den här gången, utan Någon annan. Inte undra på att hennes tjoanden om att han skulle ringa fått honom att se ängslig ut.
"Pratar ni om någonting eller ingenting? Har hon glidit upp som den bästa gästen någonsin? Har hon träffat Max och Lina? Tycker dom att hon är en hyvens tjej? Hade hon massa jobbiga frågor om olyckor och ben? Exakt hur mycket gillar du henne? Har du berättat att du skulle träffa mig före du kom dit? Vad sa du?"
"Något seriöst?" Hon tvingade sig. Det var en sån replik man skulle klämma ur sig i det här läget som äkta vän. Slå ihop händerna och förtjust utropa "men vad spännande, Johan!". Och det spelade ingen roll vad han svarade för hon visste redan. Hundra mil mellan de två, en sommar som låg hundra år tillbaka i tiden. Hon ville bara inte sitta i bilen bredvid honom och ha någon djäkla brännande tystnad från hennes sida som han skulle kunna tolka in en massa i, tro saker om henne.
"Det är så tidigt" svarade han återhållsamt. "Jag vet inte än."
"Du får återkomma. I mars eller när du vill" skämtade Stella och han log inte. Ännu ett bevis på hur dåligt det här fikat gått, skratten lyste med sin frånvaro
De svängde in på Gunillas och Torbjörns gata.
"Tack för skjutsen" sa Stella och log snällt. Det var iallafall meningen att det skulle se snällt ut. I kombination med självständigt, heeelt lugnt och generöst. "Hoppas ni får en kul kväll ihop."
"Du med" sa han. "Och Stella, hoppas allt löser sig bra."
"Allt har ju redan löst sig bra" svarade hon lite för skarpt. "För alla parter. Men tack så mycket för omtanken och skjutsen. Johan." Hon öppnade bildörren. "Lycka till du med."
"Vi hörs väl?" sa han samtidigt som hon klev ur och stängde den efter sig.

De sov länge på söndagen och åt långsam frukost i lugn och ro. Den enda punkten att passa var flyget vid tre-tiden. Gunilla kom och hämtade upp dem för lunch på bufferester, och sen fick de skjuts ut till flyget. "Ta hand om er, kom ihåg att inte stressa, jättetrevlig fest, tusen tack för presenten, hoppas vi ses snart."
När de checkat in och hon stod och bläddrade i tidningar i kiosken var det någon som knackade henne på axeln. "Stella, hallå!" Det var Lina.
"Men, hej!" Stella fick en överraskningskram av henne. "Vart ska du?"
"Portugal. Jag ska jobba på en träningsresa."
"Vad lyxigt! Är det yoga?"
"Och vanlig aerobics. Och sol och bad. Två veckor. Hur är det med dig?"
"Bra, bara bra. Min moster har fyllt sextio så vi har varit på kalas här i helgen."
"Ja, jag hörde det" sa Lina. "Johan berättade. Ni sågs igår, va?"
"Fast han sa ingenting om att du precis skulle åka till Portugal. Jag frågade minsann hur ni hade det."
"Åh, vi har det bra" log Lina. "Mitt i all vardag. Du vet." Hon pekade på Stellas mage som syntes tydligt i den tajta tröjan hon hade på sig idag. "Och grattis! Hur mår du?"
Stella orkade inte dra allt hon redan dragit hela helgen en vända till. Hon kopplade på ett strålande leende. "Finemang allting. Ska Max med på resan?"
"Inte den här gången. Han gruvade sig lite för vad han skulle hitta på till helgen när jag är där och Johan är i Stockholm. Han är inte van att vara så mol allena."
"Ska Johan till Stockholm, till helgen?"
"Ja? På ett bröllop?"
Stella såg förvånat på Lina, Lina såg förvånat på henne.
Ett bröllop. Något man i de flesta fall vet om minst en månad innan. Iallafall minst en vecka. ”Vi hörs väl?” Och sen hade han inte sagt ett ord om ett bröllop redan till helgen. Så intresserad hade han varit av att höras igen.
"Berättade han inte det?" Lina förstod snabbt att hon trampat i klaveret och försökte rädda båda två så gott det gick. "Men förlåt, jag trodde ju att ni...”
Stella svalde. Varför hade han inte sagt det? Han hade haft chans hela vägen från hotellet ut till Björkskatan. Minst tjugo minuter. Det var inte som att hon smattrat på som en kulspruta och aldrig gett honom möjlighet att säga något. Han hade kunnat öppna munnen när som helst i biltystnaden. ”Jo, ditt förslag om att jag kan ringa, nu är det så här att...”
Scenario fem föll ner som ett stort betongblock. Stort brak som gav hörselskador, dammet yrde, marken gungade. Glöm sur, nystart eller skyldig. Det var less som var det rätta svaret. Några pengar satsade på less? Va? Ingen?! Gud, så orutinerat.
Allt var en sommarflirt. Och nu när det inte var sommar längre så var han klar med henne. Glöm allt om böcker, Siri och Paul bye bye, ses varje dag och aldrig bli uttråkad, höra hans röst i telefonen och känna den i hela kroppen, fantisera om allt det där igen och igen månaderna som följde. Och sen mejla och vilja ta upp tråden och avslöja att hon var singel och hoppas på något. Sånt var för amatörer, det vill säga såna som Stella. Stackars amatörer som inte förstod vad folk gjorde på somrarna. Man var ledig i en vecka. Man utnyttjade den tiden maximalt. Man var solbränd och snygg och nyklippt och hade fina kläder. Man flirtade. Åt höger och vänster. Drack blåa drinkar. Knytte kontakter. Fick napp. Tog på varandra. Sa saker. Spelade bra musik i bilen. Gjorde alla dom där smarta grejerna som ledde fram till sex. Och sen genomförde man sexet. Och efter det var gjort gick man vidare.
Stella kunde inte slita sig från Linas förvånade ögon som gått över till besvärade. ”Fast jag vet inte alls hur länge han ska vara där, och ingenting om hur programmet är eller så.."
"Nej, men, det är väl ingenting. Ibland är bröllop så stressiga med fest och brunch och saker hela tiden. Tro mig, jag vet, ha ha." Stella satte tillbaka tidningen hon läst. Hon orkade inte det här, hon kunde inte. Hela kvällen igår hade varit att hålla skenet uppe. Glida runt på efterfesten och tvinga sig upp till glad och att oberört slå bort alla frågor. Envist hävda att nej, hon var inte ledsen, hon var trött. Anna-Karin, Gunilla, hennes mamma, alla var de på henne i olika omgångar. "Säkert att det är bra? Jorå jorå, det är fint." Och vakna imorse och se på fikat med en natts sömn och nytt morgonpiggt perspektiv, och tänka att folk träffade ju människor hela tiden, det behöver ju faktiskt inte betyda att, och så dåligt hade det väl inte gått? Men det hade det. Klart och tydligt.
Stella spanade desperat bort mot gaten och såg att de öppnat och att hennes mamma stod där med deras handbagage och väntade på henne. "Jag måste." Stella viftade ditåt med handen. "Ska du med det här planet?"
Lina tittade också. "Jag ska med det andra bolaget. Men du, kom in på gymet nästa gång du kommer hit. Även om du inte ska träna. Kom och säg hej." Hon avslutade med en klapp på Stellas arm. "Sköt om dig.”

Det höll tills fikavagnen på planet kom ut och det tog slut chokladmuffins i raden framför dem. Inger köpte stressat allt annat som fanns med choklad och lastade upp på Stellas brickbord. "Här. Du får en chokladmuffins så fort vi landar!"
"Sluta, mamma" snörvlade hon. "Jag vill inte ha något."
Inger slet av pappret från en Dajm och försökte praktiskt taget trycka in den i munnen på Stella. ”Det här är lika gott, gumman.”
"Kan du sluta! Jag skiter i muffinsen, jag vill inte ha något."
"Men herregud, vad är det då?"
Mannen på andra sidan gången tittade nyfiket på dem. Ett familjedrama med en gravid kvinna i rad nio, mitt i resan, tänka sig. Han försökte inte dölja att han var lika nyfiken på Inger som svaret. Stella begravde sig i servetten.
"Du vet, ibland när man är med om en sak med någon annan" sa hon när hon kommit fram ur den. "Så hör man sen den andra personen berätta om det, och det låter inte alls som samma händelse. Så är det. Och nu råkade det vara extra stor skillnad på min version och hans. Och jag känner mig så djäkla dum. Jag har inte fattat någonting. Jag är en komplett djävla idiot."
"Pratar du om han du träffade igår?"
"Jag vill inte ha någon Dajm och jag vill inte prata om någon djäkla kille."
"Vi sitter bara här och tar det lugnt då?"
Stella blundade. "Just det. Vi sitter och tar det lugnt."

Mi casa es tu casa..

Nu är det gäster på besök igen här, över helgen, så uppdateringarna kommer inte att hagla... Nu när det är sååå lite kvar. Jag gillar gästerna jättemycket, verkligen verkligen, men jag gillar ju skrivo som en besatt :)
På söndag börjar jag skriva igen.

Kap 23

Inte klart men första delen av.. kanske sista, näst sista, ungefär något sånt, kapitlet.

Kap 23, Luleå, 29 oktober

”Det här är så spännande! Du är som en film, vet du det?” Anna-Karin greppade hennes armar. ”Det här är som en film!”
Stella var tvungen att blinka flera gånger. ”Det känns som att jag har tappat synen. Jag är så nervös så jag ser knappt.”
Anna-Karin skrattade och tryckte hennes händer mot sig. ”Hallå Stella” sa hon överdrivet tydligt. ”Det är jag, Anna-Karin, din kusin. Minns du mig?”
”Är det Anna-Karin?!” Stella hängde på i samma stil och sen började hon också skratta. ”Vad tur att det blev så här att du kom. Jag tror jag hade svimmat om han hade hämtat mig här. Eller spytt. Katastrof iallafall.”
”Djupandas. Få ut lite syre i blodet. Vad vill du göra nu medan vi väntar? Mat, fika, shoppa, spy?”
”Dricka drinkar? Om det inte hade suttit en präst bredvid mig på planet hade jag köpt en mini-vinflaska och gått in på toan med den. Men jag vågade inte ifall han skulle börja hojta att jag var en djävulsmamma. Jag vet inte hur jag ska kunna slappna av.”
”Kääärleeek kommer att få dig att slappna av.” Nu var A-K inne på Thomas Di Leva-spåret. Hon fläkte upp Stellas kappa och inspekterade. ”Och Wippen ser ju ut att må prima där. Snygga kläder! Nya?”
”Japp. Inte så himla präktigt för att vara fjärde månaden, va?”
Dom fick tag i Stellas väska på bagagebandet och kryssade sig ut genom alla andra i ankomsthallen.
”Jag föreslår en promenad. Du kommer att bli lugnare av att röra på dig.” A-K körde in till stan och parkerade i närheten av sushistället där det fanns en liten park. ”Så får du berätta allt. Från första början.”
”A-K, du vet redan allt.”
”Jag vill höra det igen. Jag njuter av det här! Du är bättre än Bridget Jones, darling.”

Det var Markus som fick henne att ringa Johan. Efter de gått på bio, ätit sina onsdagsmiddagar, haft sina söndagsvisningar, och lagt till ditt och datt på aktivitetslistan, satt de en lördagkväll med en hyrfilm i deras gamla lägenhet. Markus berättade att de var bjudna på en allhelgonafest hos en kompis. Hans arm gled vant upp runt hennes axlar. En fest där flera av deras gamla par-kompisar skulle vara, förstod hon. Några av bröllopsgästerna som blivit snuvade på den festen, och som Stella inte träffat på länge. Och så hon och han. Han drog henne lite närmare. Hon följde med. ”Det vore väl roligt?” sa han mjukt.
”Mmm” svarade hon. ”Säkert.” Han pussade henne på tinningen, och det var ännu roligare. De satt ännu närmare. Hon passade in sig. Han kramade. Hon vände upp ansiktet. Han kysste henne. Markus. Hon kysste tillbaka. Flera gånger.
”Kom” sa han sen och tog tag i hennes händer. Han reste sig, drog med henne mot sovrummet. ”Jag har inte nybäddat sängen enkom för dig.”
Hans skjorta var skrynklig efter en hel dag och en halv kväll, armarna uppkavlade, kragen uppknäppt. Han såg kåt och glad ut. Så snygg. Så skön. Tanken på hur hon låg i sängen och särade på benen och han kom in i henne och hon kopplade ihop benen om hans rygg och hans andning och hans hud mot hennes gjorde henne ännu kåtare och ännu gladare.
Stella stod kvar vid soffan. Vilken man låter sin flickvän alternativt fru ringa den man hon var otrogen med tre gånger i veckan? Mejla varje dag? Tänka på jämt? Vakna med ”Johan, Johan” i huvudet?
”Det här går inte” sa hon.
”Jo, det gör det.” Markus var tillbaka, kysste henne på halsen, på munnen, höll om henne. ”Det går jättebra.”
”Nej. Sluta.” Hon sköt undan hans ansikte. ”Jag kan inte.”
Hon ville inte åka på sommarlov nästa år och hälsa om de råkade stöta ihop på stan. Han skulle se på bebisen och säga något artigt om att den var söt och hon skulle babbla nervöst. Han kanske inte skulle vara ensam, ha en annan tjej bredvid sig. Hon skulle presentera sig. Han skulle le åt båda. Och sen kunde tjejens hand gå tillbaka till att vila med äganderätt på hans axel. ”Håll dig ifrån min man, kvinna.” Och det skulle hon vara tvungen att göra.
Och det, det skulle det vara det.
”Men ingen är arg eller ledsen längre” mumlade Markus. ”Du är glad, jag är glad. Wippen är gladast. Det här är bra, älskling. Det vet du ju.” Han var kvar mot hennes hals och kind, kysste och pratade, lockade och pockade.
Stella kopplade loss sig.”Jag vet. Men jag kan inte. Förlåt. Jag är så ledsen, men jag kan inte. Jag kan inte, Markus, det går inte. Förlåt om du trott det.”
”Okej, vi tar det lugnt.” Han lättade på trycket. ”Vi kramas. Pratas. Har det mysigt.”
”Nej.” Stella gick ut i hallen, började dra på sig skorna. ”Jag går hem.”

Det var sent när hon var hemma. Johan hade redan somnat, hon väckte honom. Hon sa rätt ut.

”Och nu ska ni...?” Anna-Karin såg förväntansfullt på henne, fast hon visste det här med.
”Umgås.” Stella gjorde citattecken i luften.
”Hur gör ni ”det”?” A-K härmade henne.
”Jag tror vi anstränger oss för att vara så snygga och roliga och fantastiska och snälla som det är möjligt i en veckas tid och förhoppningsvis så gillar vi varandra nästa söndag. Tänk en djävligt nervös förstadejt, fast den här håller på i en hel vecka.” Stella höjde ett pekfinger. ”Och inget vin att slappna av med.”
”Var ska du sova?”
”Vet inte.”
”Vad ska ni göra?”
”Imorgon ska vi till dina föräldrar. Resten vet jag inte.”
”Men tänk!” utbrast A-K entusiastiskt. ”Ni kan ligga i soffan och dricka te och prata om böcker och imponera på varandra i en hel vecka. Jag tycker det låter hur romantiskt som helst!”
”Jo. Fast Johan jobbar i och för sig till på onsdag.”
”Du lagar mat till när han kommer hem, trött efter en hård dag på jobbet. Du häller upp vin åt honom. Han lättar på slipsen. Du frågar hur han har haft det. Låter honom prata om sig själv som alla män gillar.” A-K fnissade. ”Du serverar din goda mat. Han blir ännu mer upp över öronen förtjust i dig. Ni råkar ta i varandra. Ett tu tre är ni igång. Veckan är en succé.”
Stella rodnade när hon tänkte på hur riktigt A-K beskrivit det. Råkar ta i varandra. Ett tu tre, igång. ”Jag tror inte han har slips” sa hon.