Osäker på fortsättning.. kap 15

Trubbel i lilla Kina. Jag vet inte riktigt hur jag ska gå vidare. Här kommer först gammal uppladdning och sen nytt avsnitt i slutet med kap 15. Är det för moraliskt, dödar det all spänning, är det helt fel? Känns det tillgjort?
Förra kap 15 var ju dejt, med Markus som dök upp precis innan Johan. Dramatiskt och tacksamt så, men det kändes som att Stella gick med på en stor sak om en otrohetsdejt alldeles för lätt. Nya kap 15 är helt annorlunda.


Boulekvällen igen (my favorite), uppladdning :

Det gick bra först. Tysta. Stilla. Sen makade han sig till en annan ställning, hon drog ner hans arm lite, ändrade placeringen av sin, och sen var det någon som och en annan som. Det blev mindre bara sitta, fortsatt alldeles tyst men inte alls stilla. De gled obevekligt mer och mer in i hångelstadiet, sakta sakta, men framåt. En sekund till, ännu en sekund till, flera på rad, inte lika lätta att förneka längre. Jag borde säga något nu, jag borde säga stopp, nu alldeles snart, kom igen, säg något nu, tänkte hon men det var så lätt att hålla mun och inte låtsas om någonting och fortsätta ha de där sköna händerna och armarna runt sig, på sig, över sig, och njuta av att det var mycket bättre än hon fantiserat och av att han ville det och gjorde det.
Först när han började kyssa hennes hals fick hon fram ”nej, vänta stopp, vi kan inte göra det här”.
”Varför inte? Blir du förvandlad från en prinsessa till en groda?” viskade han lekfullt och kysste igen och igen. Bra kyssar. För bra kyssar. Stella drog sig häftigt undan. ”Johan, lägg av. Jag kan inte.”
Han slutade. Höll kvar huvudet mot hennes hals, hans andedräkt mot henne, men slutade med allting.
”Förlåt” sa hon lågt. ”Det är för tidigt. Jag kan inte göra sånt här på det här sättet. Inte än.”
Han lät händerna falla ner på soffan. ”Inte än? Men senare?”
Det kändes kallt och tomt utan dem.
”Kanske. Jag vet inte.” Hon ville stryka honom över kinden, låta fingret följa konturen av hans läppar, böja sig fram och smaka på riktigt, få ögonen mindre allvarliga, men det enda hon gjorde var att knäppa sina händer i knäet. ”Kanske.”
”Jaha.” Han log sitt halvsneda skeptiska leende. ”Där gav du mig verkligen något att hoppas på.”
”Vad tror du att du ska få då? Ett exakt klockslag? På tisdag klockan tretton och fyrtioåtta är jag redo, köp kondomer. Herregud!” Hon reste sig irriterat. ”Jag kan inte tänka så överhuvudtaget. Jag är inte här för att ge igen på Markus. Jag ska inte det. Och absolut inte med dig. Då hade jag valt någon helt annan, som inget spelade någon roll med. Och nu går jag hem.”
”Vänta, Stella.” Han kom efter henne. ”Bli inte arg. Jag.. jag menade inte så. Jag fattar. Jag gör det. Du, gå inte än.”
Hon gick in i köket istället, spolade upp kallvatten i ett glas, lutade pannan mot köksskåpen, blundade, lugnade ner sig, vattnet rann över. ”Det är minst lika mycket jag, jag vet det, men... Skit också! Jag vill träffa dig, och jag går inte in för att det ska bli på det här sättet. Ändå blir det det och jag kan inte stoppa mig, eller sluta ångra mig. Jag vill inte det.”
”Nej. Vi kan väl tänka på det, hur vi ska... fortsätta.”
”Fortsätta?” En skarp blick över axeln. ”Nähä du, mister. Jag har redan tänkt klart, nu får du får tänka.”
Johan gjorde en ”okej okej”-gest med händerna. ”Du har rätt. Jag tänker. Inget snack om saken. Jag tänker.” Han lät så över-tjänstvillig att hon inte kunde hålla sig från att le. ”Ursäkta. Det där var min lärarröst.”
”Menar du.” Han himlade med ögonen. ”Du skulle kunna kommendera arméer, Stella.”
”Det är ju i princip det jag gör.”
”Tur att jag har fått frisedel.”

Det blev en vanlig vänlig ospännande kram när hon skulle gå.
”Ring mig sen då.” Hon drog i snöret på hans munkjacka.
”Japp. Och stick inte till Stockholm utan att säga till.”
”Nope. Sov gott, vännen.”
”Tack detsamma, tjejen.”
”Okej, snygging.”
Han log och puttade ut henne genom dörren. ”Gå nu, Stella. ”Sockertopp” och ”sötnos” är bara ett steg bort och då kommer du att läxa upp mig igen som en riktig lärarinna och det vill jag inte vara med om.”

Avsnittet när hon nästan sovit över och blivit hemskjutsad mitt i natten. Sen pratar de senare dagen efter.

Hon ringde mobilen igen, gjorde sig redo att lämna ett meddelande. Men då svarade han.
”Åh vad bra, vet du, det blev lite missförstånd här så jag visste inte att du ringt förrän nu. Det är därför jag inte har hört av mig. Men nu! Hallå! Var är du?”
”Hemma.” Ingen himlastormande glädje tillbaka över den långa harangen om varför hon nu äntligen äntligen ringde.
”Hemma? Jaha. Okej.” Han kanske hade varit på toaletten och därför inte svarat. Eller i tvättstugan. ”Vad gör du?”
”Inget.” Han lät trött.
”Jag kan komma in om du vill. Och göra inget. Du vet att det är min favoritsysselsättning nummer ett här i världen.”
”Jag vet inte, Stella... ” Han tvekade, lät ännu tröttare. ”Är det så bra, egentligen?”
”Vaddå egentligen?”
”Egentligen för att... ”
Det hördes på lång väg vad som skulle komma nu. Var redo, Stella, ser du storsläggan? Håll i dig.
”Jag trodde att det var en bra grej att jag körde hem dig inatt” sa han. ”Men det kanske inte var så smart?”
Hon tittade ut genom fönstret, såg på en flicka som var ute med en stor svart hund. ”Jag vet...” Bet sig i läppen. ”Det beror väl på. Har du nått ”skönt att hon ska hem”-stadiet?”
”Nej. Jag hade väl snarare nått ”jag kan snart inte hålla mig längre”-stadiet och du kunde inte heller sova och jag visste inte riktigt hur jag skulle göra men jag har ju lovat dyrt och heligt att inte hålla på så... Jag kan avslöja att jag har ångrat mig som fan hela dagen. Och jag fattar att det vore mycket smartare att hålla tyst om det här men det är... Nu vet du allt det.”
Han tystnade.
Oh shit oh shit oh shit. Hon tryckte knytnäven mot munnen. Visste inte vad som skulle råka poppa ut om hon sa något. Definitivt inte Markus Markus Markus iallafall. (Osäker på detta stycke!! Gör nog om.)
”Varje gång jag försöker göra något förnuftigt efter dina regler så blir du förbannad på mig” sa han frustrerat när hon inte svarade. ”Och när jag inte gör det utan tar ett steg fram så tar du direkt tre tillbaka. Jag skulle väl ha hållit tyst? Inte låtsas om någonting? Som förut? Bara fortsatt, allt är tjo och tjim och vi är så bra kompisar?”
”Nej, nej. Du får säga vad du vill.” Hon la sig ner. ”Jag är bara..... hela dagen har varit skit, Johan. Jag ids inte dra det, men jag har varit på dåligt humör sen jag vaknade. Och jag är så less på att ha såna här bortkastade dagar nu. Och så trodde jag att du hade dumpat mig.”
Han fnös. ”Dumpat dig från vad? Vilken position då? Stella, min låtsaskompis? Du ser, vi kan inte ens kalla det för nånting, det här.” Djup suck.
Jag vill inte vara med dig. Det var länge sen någon hade sagt det. Nuförtiden, i vuxen ålder, var det mer ”du och jag, vi vill ju inte samma saker” eller ”det är så himla fullt upp just nu, men vi kan väl höras om några veckor så tar vi en fika”. Johan hade sagt, halvt på skämt, att med lite tur så skulle de vara less på varandra när det blev söndag och hemfärd för henne. Idag var det torsdag och den där djupa sucken från honom gjorde henne bara ledsen. Hon var inte alls less. Inte för att hon visste vad hon skulle göra och med vem efter söndag, men hon visste med säkerhet att hon inte var less. Det skulle bli för abrupt att säga hej svejs och hoppas på en ny slumpartad Kvantum-träff om tre fyra fem kanske aldrig år.
”Såg du Betty Blue när den kom?”
”Va?” Han lät störd över det nya samtalsämnet men svarade ändå. ”Du menar den franska som börjar med den där långa sexscenen? Ja.”
”Just det. Det kom jag inte ens ihåg, men den var ju känd för det. Jag tänkte mest på att han kokar en chili i den. Jag kom bara att tänka på det idag. Jag gick i högstadiet då. Och försökte laga den där chilin.”
”Jaha. Blev den god?” Fortfarande störd ton, en ”vad tar du upp det här för?”-ton.
Hon berättade om Stefan och riset. Bristen på chili. Om första gången hon varit i Paris. På en påskhelg för mer än tio år sen. Om att hon och kompisen hon var med inte var så bra på franska och de hade beställt in en vanlig biff, trodde det, men det visade sig vara råbiff. Och så var kyparen så sur och snorkig mot dem och stället kändes lite fint så de inte vågade förklara vilket misstag det blivit. De försökte äta upp den. Men det gick inget bra. Det blev en hamburgare efteråt. Och att männen på en loppmarknad bara försökt tafsa på hennes kompis, och hur ledsen hon blivit över det. För att man blev det, även om man självklart inte skulle bli det. Småbröstad och mörkhårig mot fejkblond och storbröstad. Livet var orättvist. Så hon gick och retade sig på det. Det hade inte spelat någon roll om hon gick brevid och putade så mycket hon kunde, det var ändå bara kompisen som fick blickarna och tjuvnypen. ”Vilka prioriteringar, va? Skit samma att jag är i Paris som jag fantiserat om länge. Kan gå i Simone de Beauvoirs fotspår och allt, men det var den här grejen som upptog min energi. Varför vill ingen flirta med mig?? Mycket moget av mig.” Stella började fnissa medan hon pratade och det lät som att han äntligen äntligen log också när han lyssnade. ”Vi umgicks inte så mycket efter det där, jag och... jag minns knappt vad hon hette. Anna tror jag. Hennes blonderingar knäckte vår vänskap.”
”Mhm. Jag vet hur det känns. Jag har varit i en liknande situation själv.” Nu lät han mer som vanligt, ögonen som skulle börja flina lite mot henne om de suttit mittemot varandra. ”Fast hon hette Madde och det var i Rom. Inte en enda italienare kollade på mig, inte en enda!” Om det inte hade funnits några regler hade han kunnat kroka in sina fingrar i hennes, smekt dom, kysst henne, dragit henne intill sig, och hon skulle få känna den där Johan-doften igen och de skulle inte behöva prata och resonera mer. Inte tjafsa, inte hålla på och sucka, och hålla tillbaka.
”Är du trött?” frågade hon.
”Inte lika. Är du på dåligt humör?”
”Inte lika. Vill du gå på en riktig dejt med mig imorgon?”

Kap 15 Brand new!

Ett sms från kl 00:01 kom upp när hon slog på mobilen på morgonen. ”hej s, är du vaken? ring mig, nu el när du vaknar. j”
Han försökte inte låtsas som att han redan var uppe när han svarade. ”Men det gör inget” försäkrade han med grusig morgonröst. ”Oj, tio i sju. Men det var bra att du ringde. Du, vi måste skjuta upp den här dejten.”
”Till imorgon?”
”Nääeeej... Till om länge.”
”Va? Varför då?”
”För att jag var dum och gnällde mig till den och du har hela tiden gjort klart att du inte vill, och även om gränserna kanske varit lite flytande, eller vad man ska kalla det, så ska vi nog fortsätta hålla den linjen.”
”Va?! Men du var ju... du ville ju verkligen att.. igår?”
”Jag vet.” Han suckade. ”Det är inte det att jag inte vill, jag vill verkligen hemskt gärna, men inte just nu. Det är bättre om vi väntar med.. allt det där.”
”Väntar? Tycker du inte att det är lite väl sent att börja bli moralisk? Lite hyckligt?”
”Jo. Men inte för sent. Det kommer att vara mycket lättare för dig att åka hem och träffa Markus igen och fixa till allt som behöver fixas om det bara är som nu.”
”Som nu? För nu är det ju ingenting, då? Har du ångrat dig om det också?”
”Nej, Stella, men det är en ganska stor skillnad.”
”Hur kom du på det här? Fick du besök av Jehovas igår efter vi slutat prata, eller vad? Har du blivit frälst helt plötsligt?” Ju mer irriterad hon blev, desto mildare blev han.
”Fattar du inte... ” sa han mjukt. ”Jag vill träffa dig mer. Det är det jag hoppas på. Om vi skulle gå ut och dricka massa drinkar och sen ligga med varandra ikväll, det kanske skulle bli så, speciellt efter jag tjatat mig till det på ett fult sätt, så kommer jag enbart att vara något pinsamt för dig som du med största sannolikhet inte vill tänka på när du träffar Markus igen. Så moralisk är jag. Jag är bara ute efter att det så småningom ska bli så bra som möjligt för mig.”
Det sista var, antagligen, menat som ett skämt men hon log inte. ”Det här blir mer och mer som ett otroligt påfrestande avsnitt av Dawson’s Creek nu, vet du det? Prat prat prat. Tjafs och resonemang hela tiden. Jag är så trött på allt prat. Jag ville ju göra nånting för en gångs skull!”
”Gör det med rätt person då” sa han försiktigt.