Hela nya kap 12

Här är nu hela kap12. Sista nya snutten finns i förra posten, om man inte vill läsa allt igen.

Kap 12

Det var hemtrevligt att vakna på måndag och höra röster och ljud där nere. En kaffebryggare, en morgontidning som prasslade, en vattenkran som spolade. Det såg ut att bli fint väder också, sol och blå himmel. Och klockan var nästan åtta och hon hade lyckats sova i ett svep ända sen ett någon gång. Och Markus visste att hon skulle stanna. Och bröllopet var avlyst. Och Johan Falkman var out of sight, och snart förhoppningsvis out of mind.

Måndagens stora begivenhet var lunchbesöket hos Anna-Karins familj. Gunilla ”passade på” att göra en rabarberpaj att ta med. Och passade även på att ta fram en påse vaniljbullar ur frysen ”eftersom Robert inte var så väldans förtjust i rabarber”. Stella blev alldeles varm i hjärtat av det. Hennes mamma, Inger, skulle aldrig ha haft några vaniljbullar i frysen, eller kommit på tanken att ta med sig hemmagjord efterrätt om hon blivit bjuden på lunch hos Stella. Hon skulle inte ha kunnat svara på vad Markus inte var så väldans förtjust i ens om hon fick tiotusen för det. Igårkväll hade hon raskt hoppat från ämnet inställt bröllop till att berätta mycket ingående om en kurs hon skulle gå på jobbet till hösten, och en kvart senare orkade Stella inte lyssna mer utan sa hej då.
Ibland när man ville åka till Barcelona och bli servitris med femtusen på fickan och noll spanskakunskaper i huvudet, var det skönt att ha en sån mamma, men ibland när hela relationen krisade kunde Gunilla framstå som rena modersdrömmen. Hon lekte med Anna-Karins barn, tröstade vid leksaksbilolycka, tog hand om ett par av Anna-Karins byxor som skulle lagas, vattnade alla altanblommorna, hade med sig efterrätten. Det kändes som att Stella skulle ha kunnat sätta sig mitt på altanen hon med och börja störtgrina över precis vad som helst och Gunilla skulle på två röda ha hittat den rätta trösten.

Efter lunchen åkte Gunilla och Torbjörn hem och tog Stella med en kaffekopp till A-Ks dator på övervåningen. Hon hade inte öppnat bröllopsmejlen sen hon kom hit och möttes av massa nya ”JAAA! Vi kommer!!”-svar.
Det senaste mejlet var från Markus iallafall, med en betydligt sobrare ämnesrubrik ”avbeställn-telenr”. Inga utropstecken.
”Varsågod, lycka till med mejlandet och telefonerandet”skrev han. ”Jag ringde mina igår. Mamma blev ledsen såklart.”
”Det blev jag med...”
”Finns det inget jag kan göra? Kan jag inte få dig att ändra dig på något sätt, att satsa på oss igen?”
”Det här är inte jag som dumpar dig, Markus, det här är jag som skjuter upp ett bröllop. Inget annat. Jag dumpar dig inte, jag lovar.”
”Hur många gånger ska jag säga förlåt? Vad behövs?”
”Inga mer förlåt, det är då ett som är säkert. Håll blommorna och presenterna också. Allt jag vill ha är mer tid.”
”Jag älskar dig. Puss och kram.”
”Mm...”

Anna-Karin kom upp med påtår och en till bit rabarberpaj efter ett tag. ”Hur går det? Får du ihop något bra?”
”Sådär. Läs det här.” Stella visade henne mejlet som skulle gå ut till alla lyckligt ovetande bröllopsgäster. ”Är det tillräckligt öppet och ursäktande men ändå inte flummigt eller elakt?”
Anna-Karin läste igenom det noga, grymtade till några gånger. ”Du är nästan för snäll” sa hon när hon var färdig. ”Vilken stor person du är, Stella.”
Dom flinade båda två.
”Kan du åtminstone hänvisa alla vidare frågor till Markus? Någon skit ska han väl få ta?”
Stella skrev dit ett par rader till, inklusive önskan om att rsvp:a budskapet medan Anna-Karin stod och väntade och dikterade några lämpliga förslag. ”Så? Snipp snapp slut?”
Anna-Karin läste högt igenom allt en gång till och godkände det.
”Men vänta lite nu.” Stella vände sig osäkert mot henne. ”Kan du fatta att vi avbokar det? På riktigt? Ska jag göra det?”
”Känns det inte skönt?”
”Ja. Det känns otroligt skönt. Mycket mycket enklare.”
”Varför tvekar du då?”
”Jag känner mig hemsk för att jag tycker så, att det är skönt att vara av med det.”
”Du gör rätt, Stella. Ni måste tänka långsiktigt. Det är mycket bättre att avboka nu och kunna fundera i lugn och ro. Ni har ju så mycket framför er som.. Du vet. Så nu.. send.” Anna-Karin styrde hennes hand på musen mot skicka-knappen. ”Skicka det nu. Jag står kvar här tills du gjort det.”
Stella valde det första replyet i inboxen. Miriam och hennes Olof. Sending message. Message sent.
”Tusan! Du!” kom hon förskräckt på efteråt. ”Jag glömde ju helt att jag skulle låta Markus korrläsa det.”
”Det glömde inte jag” sa Anna-Karin bestämt. ”Se det som en av rättigheterna han förlorade på fotosexet. Och så måste du lägga upp samma text på eran bröllopssida, glöm inte det. ”
Efter att ha mejlat de flesta gäster utom närmaste kretsen, och uppdaterat bröllopssidan, printade hon ut alla avbeställn-telenr uppställda i kronologisk ordning. Hon kunde se Markus förorättade och besvikna min när han suttit där och klistrat ihop den.
”Är du säker, Stella, vill du verkligen det här, vi som skulle ha en sån fantastisk dag, ett sånt fantastiskt liv.”
”Men fatta att vi fortfarande kan få det. Vad är det med dig? Har du sett för mycket på Bridezillas?””
Stadshuset och guldsmeden. Fredsgatan 12 (lunch för elva personer, närmaste familjen, kl 12.30). Tältfirman, cateringen och servishjälpen (bröllopsmingel utomhus kl 16 med bubbel och snittar). Hotellet (bröllopsnatten). Resebyrån (smekmånad).
Hon ringde de mest akuta punkterna och avbokade. Efter mer än en och en halv timme vinglade hon ner till Anna-Karin och Robban. ”Vattten, vatten, jag behöver vatten.”
”Är det gjort?” Robban såg upp. ”Är du en singeltjej igen nu?”
”Nej nej nej. Jag är inte singeltjej igen, jag är bara av med själva vigseln.”
”Så ni ska fortsätta tillsammans?”
Anna-Karin hoppade in och förklarade med trött ton. ”Det är exakt det dom ska komma på. Därför är bröllopet uppskjutet på obestämd tid. Bra jobbat, Stella! Nu kan du bara koppla av och ha en rolig och skön semester resten av veckan. Om vi hade haft något godis hemma så hade jag bjudit direkt. Men... ” Hon öppnade köksskåpen och spanade runt. ”Vad sägs om gamla chips? Eller lite hallonsaft? Mer rabarberpaj?”
”Tack, det är bra.” Stella log och tittade på klockan. ”Jag ska cykla hem. Men kan jag komma imorgon och kolla hur många som har svarat?”
”Visst! Vill du ha något gott då? Vi måste ju fira alltihop! Alltså” Anna-Karin var snabb med att korrigera sig själv ”jag menar fira ditt beslut, inte något annat. Lite god mat och middag kanske?”
”Ja, gärna!”
”Och ingen egofixerad grann-Jessica den här gången. Vitlök i maten! Roligt prat!” Anna-Karin lät mer och mer entusiastisk.
Robban såg skeptiskt på dom. ”Jag känner nästan sympati med Markus nu. Ni verkar för upphetsade över det här. Som någon slags ihopgaddad kvinnohämnd. Snart kommer ni kanske på att ni ska ringa hans chef och baktala honom också?”
”Vi är inte upphetsade eller ihopgaddade, vi är bara.. lättade och förstående.” Anna-Karin kramade om henne. ”Och mycket glada och lite festsugna! Kom vid fem imorgon så startar vi. Jag ordnar allt!”

Stella cyklade hemåt i makligt tempo. Stannade till på Björkskatans centrum för att fira sig själv med en chokladkaka och en Cola. Just när hon betalat och var på väg ut med chokladkakan redo i handen kom Johan in.
Dom hajade båda till ordentligt och Stella gjorde en häpen dubbelkoll för att verkligen se att det var han. Men hur många solbrända rullstolsbundna män i röda pikés och med seniga underarmar fanns det här? En.
Han var den som fann sig först och kom fram till henne. ”Är du här?”
”Ja, detsamma. Är du här?” kontrade hon.
”Jag har tränat. Sjukgymnastiken, på vårdcentralen.” Han nickade bakåt, och det låg en stor vårdcentral bakom centrumbyggnaden, det visste hon. Han hade blött hår och röda kinder, av ansträngning då förmodligen och han såg mycket riktigt nytränad och nyduschad ut. Och nyförvånad. ”Men alltså, vaddå, du är kvar? Missade du planet eller?”
”Nja” svarade hon sparsamt och kände hur hon började rodna som på signal.
”Nja? Du missade inte planet?”
Hon rodnade ännu mer och hon fattade hur skyldig och besvärad hon såg ut. Det kändes som att hjärnan arbetade febrilt men inte kom på en enda vettig sak att säga. Vad kunde hon säga?
”Inte?” Johan såg frågande på henne, väntade på att hon skulle säga mer, förklara. ”Så du är kvar alltså?” upprepade han igen när hon inte fått fram ett ord.
”Ett tag till.” Hon tittade ner i golvet. Om inte A-K sagt något om godis och triggat igång suget, om hon stannat på vilken annan kiosk som helst, om hon cyklat två minuter snabbare, om vad som helst. Om hon kunde få försvinna från den här situationen.
”Jaha.” Johan nickade fast han inte såg ut att förstå så mycket mer än för en sekund sen, fortsatte se forskande på henne. ”Men..? Jaha? Jag fattar inte riktigt?” sa han sen. Han verkade ha lika stor kortslutning som henne. Han hade startat med ett förvånat leende när han fick syn på henne, men det var försvunnet nu till förmån för undran och avvaktan.
”Tills på söndag” erbjöd hon.
”På söndag?”
”Mm” mumlade hon. ”Då åker jag. Helt säkert.”
Ett gäng högljudda tonåringar kom in i centrumbyggnaden. Killar i shorts med skateboardbrädorna under armen. De gick kaxigt i bredd och Stella fick kliva åt sidan för att släppa förbi dem.
”Du, lyssna, jag” började hon sen samtidigt som han ”Tänkte du..”. Han var den som tog om. ”Så ville du vara här inkognito eller får man ringa dig?”
När hon inte svarade på det heller nickade han ledset. Han försökte inte ens skyla över det med att lägga på en cool eller nollställd min. ”Åh. Nu fattar jag” sa han tyst och rullade bakåt. ”Hej då.” Han vände om och började rulla iväg.
”Vänta! Johan, det är inte så.” Hon gick efter honom och tog tag i hans axel så att han såg på henne igen.
”Hur är det då? För det var inte meningen att vi skulle träffas mer här, eller hur?”
”Nej. Det var inte det.” Stella masserade pannan, försökte desperat komma på en strålande förklaring, en briljant ursäkt, en trovärdig lösning. Det lyckades inte. ”Det här kändes lättare att klara av. Enklare. Det är därför jag sa att jag skulle åka. Förlåt. Det var för att allt blev så.. krångligt. Tyckte jag. Förlåt, igen. Jag menade faktiskt inte att.”
”Krångligt? Så i lördags, visste du att du inte skulle åka? Hade du redan bestämt dig för att stanna?”
”Ja.” Stella såg nervöst ner i golvet, gav honom tid att smälta allt. Hon hade målat tånaglarna imorse och dom var röda och snygga mot solbrännan på fötterna. Bli inte förbannad på mig, snälla, försökte hon sända över telepatiskt. Du vet vad jag menar. Du var ju också där. Håll med. Snälla. Förstå. Snälla.
”Men du kunde inte bara säga något?”
”Nej.”
”Nej?”
”Jamen, nej! Fattar du inte, vad skulle jag säga? Det är det som är problemet! Jag kom upp hit för att få vissa saker gjorda och en sån som du är det absolut sista jag behöver i det läget. Jag kunde inte säga något.”
Johan stirrade sårat på henne och hon förstod hur han tolkat det.
”Inte så. Jag menar att jag ska vakna på morgonen och tänka på Markus och framtiden och barnet och vad som är rätt, jag ska inte vakna och tänka ”undrar vad Johan gör idag, hoppas han ringer eller att vi kan ses”.”
”Barnet?”
”Jag är med barn.”
”Du är med barn? Herregud...” sa han taget. ”Det här blir ju bara...”
”Krångligare och krångligare?” försökte Stella och hoppades på att hans strama min skulle lätta upp. Det gjorde den inte. Den blev bara ännu mer ihopknipt och stängd.
”Du kunde ha sagt något” upprepade han. ”Jag lovar att jag hade fattat.”
”Jag vet, Johan” sa hon. ”Jag skulle ha gjort det. Men... Jag gjorde inte det. Men du får gärna ringa nu. Jag skulle bli glad om du gjorde det. Det är sant.”
Han fnös. ”Varför skulle jag göra det? Nu när du har fixat till en sån fin inkognitolösning här och allt. Vi kan låtsas att vi inte träffades idag. Det blir nog det minst krångliga.”
”Det är ju redan kört.”
Johan skakade bara avfärdande på huvudet och drog sig bakåt. ”Förresten” sa han stramt innan han vände om helt med ryggen mot henne. ”Grattis till barnet. Lycka till.”
Stella stod kvar och såg på honon. ”Tack” sa hon lågt.
Han tittade inte tillbaka när han försvann mot vårdcentralen.

”Du har fått blommor!” hojtade Gunilla ivrigt så fort hon svängde in på uppfarten. ”Blommor med bud! Dom hängde här på dörren när vi kom hem!”
”Från Markus?” frågade Stella betydligt mindre ivrigt och fick förväntansfulla invinkningar till svar.
Gunilla hade redan ställt upp tre olika stora vaser på köksbänken och hon och Torbjörn stod nyfiket och tittade på när Stella oengagerat vecklade upp pappret och fick fram buketten. Gula och rosa rosor. Långa, stora. Dyra. Minst tjugo stycken, med mycket grönt och vitt fluff i.
”Det här är vad jag kallar en bukett!” utropade Gunilla förtjust. ”Titta! Det må jag säga!” Hon fick ta den största vasen. ”Så vacker.”
Stella läste kortet ”jag saknar dig massor, kom hem snart” medan Gunilla tog fram en kniv och flinkt börjat beskära rosorna. ”Tjugofem stycken” meddelade hon imponerat om antalet. Sen arrangerade hon dem fint i vasen och ställde upp den mitt på bordet medan Stella håglöst satt bredvid och tittade på. ”Vilka blommor!” Gunilla såg uppmuntrande på Stella. ”Det var väl fint av honom?”
”Jo. Det var fint.”
”Blev du inte glad?” försökte Gunilla igen och med ännu mer uppmuntran.
”Joo. Jätteglad” sa Stella och snyftade till. Gunilla och Torbjörn såg oroligt på henne. ”Men vad är det? Vad har hänt? Gick det inte bra hos Anna-Karin?”
”Det är inte det.” Stella slog händerna för ansiktet. ”Jag måste...” Hon skyndade uppför trappan till sitt rum och slängde sig på sängen, tryckte ner huvudet i kudden.
Det hade kunnat gå. Han skulle ha ringt. Hon med. Hon hade kunnat ta ett beslut med Markus och ordna till och Johan hade kunnat vara kvar. De hade kunnat komma fram till något som dög för båda, det hade inte varit för sent. Ingen hade gjort något stort fel än, ingen hade gått över en gräns. Men nu var det gjort. Allt var över. Han skulle aldrig ringa efter det här. Han skulle inte lita på henne. Precis som hon med Markus. Förstört. Helt djävla förstört.
”Skitdjävlaasskithelvete” dunkade hon i kudden.
Gunillas steg hördes uppför trappan och hon kom in och satte sig på sängkanten.
”Stella, vad är det? Har ni bråkat?”
”Vilka då?”
”Du och Markus? Om bröllopet och att du ville ställa in det?”
”Nej. Eller ja, men nej.” Stella snörvlade ner i kudden. ”Det är inte det.”
”Vad är det då?”
”Något annat.”
Gunilla strök henne över ryggen. ”Vill du prata om det?”
”Jag kan inte prata om det. Jag får inte prata om det.” Hon snyftade ännu mer. ”Så egentligen är det bara bra. Att det blev så här. Det är det bästa.”
”Det verkar inte som det bästa för dig om du är så här ledsen?”
”Jag kommer över det. Jag måste fan det.” Stella kurade ihop sig med armarna över huvdet och Gunilla satt kvar och strök henne tills hon andades lugnare igen.
”Varför måste du komma över det?” frågade Gunilla sen. ”Om jag ska vara ärlig så förstår jag inte varför du är så lojal mot Markus. Det var ju inte bara en obetänksam kväll på en personalfest. Ingen kan säga att du inte har ansträngt dig. Men ingen vill ju heller se dig plåga dig själv. Vad tror du, Stella? Det kanske är dags att ni går vidare.” Hon gjorde en liten paus. ”Ursäkta att jag säger det men det är vad jag tycker iallafall.”
”Jag vet.” Stella vände sig om så hon att låg på sidan och kunde se på Gunilla. ”Men jag vet inte hur jag ska vara utan honom. Ska jag vara ensam hela tiden nu? Jag är så van att han är med, allt, du vet, hur vi har blivit tillsammans med varandra. Det känns som att jag är så annorlunda nu än för fem år sen, och det är så mycket han i mig. Jag vet inte om jag orkar vara utan det.”
”Orkar du med allt det andra som har hänt nu då? Att du ställer in bröllopet, är inte det ett tecken på att du kommer att klara dig? Du är ju stark, Stella. Du kommer att klara dig, det vet jag. Det har du alltid gjort.”
”Jag vet inte om jag är så stark.” Stella lät långsamt pekfingret följa blommönstret på påslakanet. Flera varv. ”Det är inte bara jag längre.Vi ska ha barn” sa hon sen. ”Jag är med barn. ”
”Är du...?!” Trots det bistra budskapet hon nyss levererat sprack Gunillas ansikte direkt upp i ett jätteleende. ”Åh, Stella! Men vad roligt!”
”Ja. Men säg absolut inget till någon. Inte till mamma. Hon vet inte än. Inte ens Markus vet.”
”Du har inte berättat för honom?”
”Jag gjorde testet i torsdags så bara du och Anna-Karin vet. Och Johan.”
Gunilla kom inte av sig en sekund trots att en oväntad Johan plötsligt dök upp i samtalet. ”Är det därför du tror det är förstört?”
”Nej. Jag vet inte vad han tycker om det. Jag vet bara vad han tycker om att jag sagt att jag skulle åka hem i söndags och vi sa hej då och allt blev perfekt avslutat, och nu så stötte vi ihop här, i centrum. Han blev så besviken på mig.”
”Och du med.”
Stella nickade med nya tårar hängande i ögonfransarna. ”Jag ville bara försöka hålla ihop allt. Att det inte skulle hända något. Något helt fel. Jag fattar inte ens hur jag kunde låta det gå så långt som det gjorde, men.. Det var inte för långt än.” Hon torkade sig med ovansidan av handen. ”Men det här var lika bra. Nu ska jag koncentrera mig på Markus. Det är ju inte direkt som att jag behöver strula till mitt liv med ännu fler personer, eller hur?” Hon fick tag i några gamla pappersnäsdukar som låg och skräpade på nattduksbordet. Inte använda på... hela tre dagar förmodligen. Det var hög tid att klämma fram en god gråt med andra ord. Allt hade varit för lyckligt sista tiden, nästan risk för hybris. Hon snöt sig ordentligt. ”Jag måste tänka förnuftigt.”
”Är du säker på att det är mest förnuftigt att hålla ihop med Markus?”
Stella suckade. ”Vet inte. Men vi måste göra ett seriöst försök nu. Familjeterapi, sånt. Jag vet inte hur man fixar det här bäst.”
”Att förklara och berätta kanske är en bra början” sa Gunilla dröjande innan hon gick ner. Och hon såg inte ut som att hon menade Markus.

Finkänsliga som de var det ingen som sa något mer om saken när hon kom ner efter ett tag med svullna ögon och röd näsa.
”Sill och färskpotatis om ett tag, det låter väl gott?” Torbjörn stod och borstade potatis över diskhon. ”Är du hungrig?”
”Sådär. Ska jag göra något?”
”Sätt dig ute du en stund. Det är lä och skönt mot väggen.”

Gunilla dukade ute på verandan och de åt under lätt småprat. Torbjörn tog en immigt kall nubbe till. Gunilla tog en mellanöl. Stella tog ett mjölkglas. När de var färdiga kom den trevliga grannfrun över och fick en kaffekopp och ännu mer prat.
Stella gick in och kollade sin mobil. Fem nya meddelanden rasslade in, och i ungefär en sekund kände hon sig hoppfull men sen såg hon att det bara var människor som läst bröllopsmejlet och hört av sig därför. Miriam, Markus mamma, Eva (jaha, nu gick det bra), Sussi, Anna från Sven och Anna. Hon lyssnade igenom meddelandena men ville inte prata med någon av dem. Telefonen började ringa igen, cissi mob, och hon tryckte bort det samtalet också. Sen stängde hon av den. Han skulle inte höra av sig.
Hon tog en lång sval dusch, rakade benen, fixade håret, skimmer-body lotion överallt, nya rena kläder, rouge på kinderna och glans på läpparna.
”Nu ser du piggare ut!” sa Gunilla när hon kom ner. ”Känns det bättre?”
”Ja. Får jag låna bilen ett tag? Jag vill köra in till stan en sväng tror jag.”
”Givetvis! Självklart!” Det lät som att det var tidernas idé och på fem röda stod Stella med bilnycklarna i handen.

På femton röda hade hon parkerat i backen upp mot hans hus och stod och tvekade. Hur bra var det här? Han kanske bara skulle be henne gå. Eller börja skrika åt henne. Inte för att han kändes som en skrikig typ. Eller också skulle han vara stram och tyst och se kallt på henne och hon skulle börja lipa av press och inte få fram ett enda vettigt ord. Det kändes mer som han än att börja skrika. Fan. Hon låste upp bildörren igen. Ångrade sig. Skit. Det var ju redan förstört. Vad spelade det för roll om hon förstörde det ännu lite mer? Svängde nycklarna i handen. Låste bildörren och gick mot nummer femtioåtta. Fast hon hade kört bil in till stan kände hon sig lätt svettig när hon kom in på gården.
Han och Lina satt på uteplatsen och åt. Johan satt med ryggen mot så det var Lina som såg henne först och glatt vinkade till, sa något med ”Stella kommer”. Johan vände sig om. Han fick inte en stram och kall min, och han såg inte ut som att han skulle börja skrika och slänga förbannelser över henne och hennes ofödda barn. Han höjde handen och log lite. Inget åh!! Stella!!-leende, men klart lovande i jämförelse med det senaste sättet han sett på henne.
”Gud så bra att du dök upp, Stella!” sa Lina. ”Vi har ett ton jordgubbar till efterrätt. Och jag är redan proppmätt.”
Rester av sallad och något grillat de tomma tallrikarna på bordet, en mindre än hälften kvar-vinflaska. De två som såg glada och lite rosiga ut.
”Ja, sätt dig” sa Johan vänligt och drog ut extrastolen från bakom sig till bredvid bordet. ”Vill du ha mat först? Det finns kvar.”
”Nej, jag har precis ätit. Tack ändå.”
”Men något att dricka ska du väl ha?” Lina hoppade upp och stack in för att hämta ett glas innan Stella hann säga ett ord. Hon såg nervöst på Johan.
”Jag tänkte bara att jag skulle komma förbi. Är det okej? Du kanske inte vill..”
”Jo, det ville jag verkligen, Stella.” Han var på väg att sträcka ut en hand och röra vid hennes men kom på sig i sista sekunden att han kanske inte borde det, så han nöjde sig med att lägga sin ovanpå bordet. ”Så bra. Att du kom.”
”Här.” Lina var snabbt tillbaka med ett vinglas och hällde upp åt Stella. ”Vi satt just och pratade om dig, eller om folk från förr och att man stöter ihop med massa nu på sommaren när dom kommer hem på semester. Och det kan ju bli.. ” hon sträckte glaset till Stella ”lite pinsamt ibland om man inte kommer ihåg dom. Skål.”
Stella var precis på vippen att ta en klunk när hon kom ihåg sig och i samma sekund sa Johan ”Stella, ska du..”.
”Nej, men Gud, just det.” Hon ställde ner glaset. ”Jag kan inte dricka.” Hon började rodna när hon såg på Lina som också hejdat sig med sitt glas. ”För att jag kör.” Stella viftade utåt mot gatan. ”Bil. Jag kör en bil. Ursäkta, jag glömde helt bort det.”
”Jaha? Inga problem.” Lina stack in igen.
”På håret.” Stella bet sig i läppen. ”Tur att någon kom ihåg.”
”Du kör en bil.” Han log. ”Det låter alltid som att ibland kör man en traktor och ibland en ångvält när du säger det så där. Inte som att de allra flesta kör just bilar den mesta tiden.”
”Jag kanske är van vid stora variationer, vad vet du?” log hon tillbaka.
”Ja, vad vet jag? Det kanske är massa baklastare och höskrindor och motorcyklar och traktorer som ni kör där ute i Stockholms förorter?” Johan såg upp på Lina som var ute hos dem igen med vattenglas och nypåfylld tillbringare. ”Hur många olika slags fordon brukar du normalt framföra, Karolina? Så där i runda slängar en vanlig dag?”
”Två kanske? Cykel och bil? Hur så?”
”Han märker ord.” Stella fick ett bräddfyllt vattenglas. ”Han tycker att jag formulerade mig lustigt när jag sa att jag körde en bil.”
”Typiskt han” sa Lina. ”Typiskt dom. Jag säger att jag ska köra en tvättmaskin och Max säger ”vart då?”. Varenda gång. Dom tycker det är skitkul med sånt. Skål i andra försöket.”
De tog alla en klunk av sina drycker och såg varandra i ögonen efteråt med glasen i hakhöjd på ett formellt sätt.
”Var är Max?” frågade Stella.
”Hjälper till och bär en vattenberedare och möbler och sånt i en viss sommarstuga i Brändön” sa Johan och flinade mot henne. ”Vi firar att vi inte behöver vara involverade i såna aktioner. Någonsin.”
”Jaa, vilken lättnad. Skål igen för att hålla sig ifrån sånt.” Samma procedur med glasen och blickarna.
Lina lutade sig tillbaka i sin stol och drog upp knäna. ”Johan, vet du vad som skulle vara helt perfekt nu?”
Han böjde sig bak och grävde fram något litet ur ryggsäcken som hängde på rullstolen. Lade det på bordet och sköt över det till Lina utan att lyfta på handen och visa vad det var.
”Du är ju en yogamänniska!” utbrast Stella förvånat över General Portions-dosan. ”Du kan ju inte snusa!”
”Nej, just det. Och jag snusar inte, inte på riktigt.”
”Nähä? Och du då?” Stella såg på Johan som tog en han med. ”Snusar inte du heller på riktigt?”
”Bara när Lina kommer hit med jordgubbar och en vinflaska och Max bär vattenberedare och du kör en bil och dyker upp som en glad överraskning till efterrätten och det är soligt väder. Såna dagar snusar jag.”
”Typiskt missbrukar-lingo, Johan. Det finns alltid en bra anledning, alltid något att fira om man letar tillräckligt hårt. Och ni är såklart inte det minsta beroende för ni kan sluta när som helst?”
”Precis!” sa Lina och Johan i kör och brast ut i skratt.
De två delade på det som var kvar av vinet och de tre flamsade vidare och pratade mer eller mindre allvar. Sen kom jordgubbarna. Det visade sig att Johan köpt en ladddning på Loet och Lina hade ovetande om det också köpt för att ta med till honom, så det fanns verkligen ett ton att äta upp. Färska söta svenska med vaniljyoghurt till. Kaffe och avec efter, för de som var hugade? Lina skakade på huvudet. ”Det går inte. Fysiskt helt omöjligt. Jag börjar sju imorgonbitti. Jag kan inte dricka mer nu. Eller äta. Jag har paltkoma.” Hon kramade dem båda hej då. ”Vi ses!” Hojade iväg på sin cykel.
Stella såg på Johan. ”Ska vi prata allvar nu?”
”Måste vi?” Han rynkade näsan lite. ”Jag gillar det här. O-allvaret.”
”Jag med. Jag var nervös att du skulle vara skitsur på mig så jag gillar det här väldigt mycket.”
”Grejen är att jag har svårt att vara skitsur på dig någon längre stund, så.. Det gick över snabbt. Men jag kände mig så dum själv, när jag hade funderat lite. Det var ju inte meningen att det skulle bli så här snett, eller hur? Eller vad var det du sa, krångligt?”
”Mm. Krångligt. Jag vet. Det var ju meningen tvärtom.”
”Jag kan skylla på att jag har blivit lomhörd på gamla dagar eller på att jag är ringrostig som fan, men jag.. jag skulle ha lyssnat mycket mer, Stella.”
”Och jag skulle ha berättat mycket mer. Från dag ett. Så. Det var dumt av mig.”
”Okej. Har vi klarat av allvaret?”
Hon nickade och han nickade och dom tittade båda ut på något annat i samma ögonblick och tittade tillbaka sen. ”Varsågod och fortsätt o-allvaret” sa han.
”Strax.” Stella berättade om sitt inställda bröllop. ”Nu är du helt uppdaterad på allt i mitt struliga liv. Nu kan vi återgå till flamset, herr Falkman.”
”Vad vill du göra?”
”Lägga mig på soffan med ett glas vin och ta det lugnt. Det här har varit en helt märklig upp och ner-dag. Och alldeles för mycket innehåll.”
”Funkar det utan vin?”
”Ja, men jag skulle ändå somna direkt. Ska du träna imorgon? Där på sjukgymnastiken?”
”Kanske?”
”Kom förbi efteråt om du vill. Jag ska nog springa på morgonen men sen är jag hemma mellan, säg, halv elva till halv fem. Då ska jag till A-K.”
”Bra.” Han log. ”Vi ses.”

Äntligen nytt

Finkänsliga som de var det ingen som sa något mer om saken när hon kom ner efter ett tag med svullna ögon och röd näsa.
”Sill och färskpotatis om ett tag, det låter väl gott?” Torbjörn stod och borstade potatis över diskhon. ”Är du hungrig?”
”Sådär. Ska jag göra något?”
”Sätt dig ute du en stund. Det är lä och skönt mot väggen.”

Gunilla dukade ute på verandan och de åt under lätt småprat. Torbjörn tog en immigt kall nubbe till. Gunilla tog en mellanöl. Stella tog ett mjölkglas. När de var färdiga kom den trevliga grannfrun över och fick en kaffekopp och ännu mer prat.
Stella gick in och kollade sin mobil. Fem nya meddelanden rasslade in, och i ungefär en sekund kände hon sig hoppfull men sen såg hon att det bara var människor som läst bröllopsmejlet och hört av sig därför. Miriam, Markus mamma, Eva (jaha, nu gick det bra), Sussi, Anna från Sven och Anna. Hon lyssnade igenom meddelandena men ville inte prata med någon av dem. Telefonen började ringa igen, cissi mob, och hon tryckte bort det samtalet också. Sen stängde hon av den. Han skulle inte höra av sig.
Hon tog en lång sval dusch, rakade benen, fixade håret, skimmer-body lotion överallt, nya rena kläder, rouge på kinderna och glans på läpparna.
”Nu ser du piggare ut!” sa Gunilla när hon kom ner. ”Känns det bättre?”
”Ja. Får jag låna bilen ett tag? Jag vill köra in till stan en sväng tror jag.”
”Givetvis! Självklart!” Det lät som att det var tidernas idé och på fem röda stod Stella med bilnycklarna i handen.

På femton röda hade hon parkerat i backen upp mot hans hus och stod och tvekade. Hur bra var det här? Han kanske bara skulle be henne gå. Eller börja skrika åt henne. Inte för att han kändes som en skrikig typ. Eller också skulle han vara stram och tyst och se kallt på henne och hon skulle börja lipa av press och inte få fram ett enda vettigt ord. Det kändes mer som han än att börja skrika. Fan. Hon låste upp bildörren igen. Ångrade sig. Skit. Det var ju redan förstört. Vad spelade det för roll om hon förstörde det ännu lite mer? Svängde nycklarna i handen. Låste bildörren och gick mot nummer femtioåtta. Fast hon hade kört bil in till stan kände hon sig lätt svettig när hon kom in på gården.
Han och Lina satt på uteplatsen och åt. Johan satt med ryggen mot så det var Lina som såg henne först och glatt vinkade till, sa något med ”Stella kommer”. Johan vände sig om. Han fick inte en stram och kall min, och han såg inte ut som att han skulle börja skrika och slänga förbannelser över henne och hennes ofödda barn. Han höjde handen och log lite. Inget åh!! Stella!!-leende, men klart lovande i jämförelse med det senaste sättet han sett på henne.
”Gud så bra att du dök upp, Stella!” sa Lina. ”Vi har ett ton jordgubbar till efterrätt. Och jag är redan proppmätt.”
Rester av sallad och något grillat de tomma tallrikarna på bordet, en mindre än hälften kvar-vinflaska. De två som såg glada och lite rosiga ut.
”Ja, sätt dig” sa Johan vänligt och drog ut extrastolen från bakom sig till bredvid bordet. ”Vill du ha mat först? Det finns kvar.”
”Nej, jag har precis ätit. Tack ändå.”
”Men något att dricka ska du väl ha?” Lina hoppade upp och stack in för att hämta ett glas innan Stella hann säga ett ord. Hon såg nervöst på Johan.
”Jag tänkte bara att jag skulle komma förbi. Är det okej? Du kanske inte vill..”
”Jo, det ville jag verkligen, Stella.” Han var på väg att sträcka ut en hand och röra vid hennes men kom på sig i sista sekunden att han kanske inte borde det, så han nöjde sig med att lägga sin ovanpå bordet. ”Så bra. Att du kom.”
”Här.” Lina var snabbt tillbaka med ett vinglas och hällde upp åt Stella. ”Vi satt just och pratade om dig, eller om folk från förr och att man stöter ihop med massa nu på sommaren när dom kommer hem på semester. Och det kan ju bli.. ” hon sträckte glaset till Stella ”lite pinsamt ibland om man inte kommer ihåg dom. Skål.”
Stella var precis på vippen att ta en klunk när hon kom ihåg sig och i samma sekund sa Johan ”Stella, ska du..”.
”Nej, men Gud, just det.” Hon ställde ner glaset. ”Jag kan inte dricka.” Hon började rodna när hon såg på Lina som också hejdat sig med sitt glas. ”För att jag kör.” Stella viftade utåt mot gatan. ”Bil. Jag kör en bil. Ursäkta, jag glömde helt bort det.”
”Jaha? Inga problem.” Lina stack in igen.
”På håret.” Stella bet sig i läppen. ”Tur att någon kom ihåg.”
”Du kör en bil.” Han log. ”Det låter alltid som att ibland kör man en traktor och ibland en ångvält när du säger det så där. Inte som att de allra flesta kör just bilar den mesta tiden.”
”Jag kanske är van vid stora variationer, vad vet du?” log hon tillbaka.
”Ja, vad vet jag? Det kanske är massa baklastare och höskrindor och motorcyklar och traktorer som ni kör där ute i Stockholms förorter?” Johan såg upp på Lina som var ute hos dem igen med vattenglas och nypåfylld tillbringare. ”Hur många olika slags fordon brukar du normalt framföra, Karolina? Så där i runda slängar en vanlig dag?”
”Två kanske? Cykel och bil? Hur så?”
”Han märker ord.” Stella fick ett bräddfyllt vattenglas. ”Han tycker att jag formulerade mig lustigt när jag sa att jag körde en bil.”
”Typiskt han” sa Lina. ”Typiskt dom. Jag säger att jag ska köra en tvättmaskin och Max säger ”vart då?”. Varenda gång. Dom tycker det är skitkul med sånt. Skål i andra försöket.”
De tog alla en klunk av sina drycker och såg varandra i ögonen efteråt med glasen i hakhöjd på ett formellt sätt.
”Var är Max?” frågade Stella.
”Hjälper till och bär en vattenberedare och möbler och sånt i en viss sommarstuga i Brändön” sa Johan och flinade mot henne. ”Vi firar att vi inte behöver vara involverade i såna aktioner. Någonsin.”
”Jaa, vilken lättnad. Skål igen för att hålla sig ifrån sånt.” Samma procedur med glasen och blickarna.
Lina lutade sig tillbaka i sin stol och drog upp knäna. ”Johan, vet du vad som skulle vara helt perfekt nu?”
Han böjde sig bak och grävde fram något litet ur ryggsäcken som hängde på rullstolen. Lade det på bordet och sköt över det till Lina utan att lyfta på handen och visa vad det var.
”Du är ju en yogamänniska!” utbrast Stella förvånat över General Portions-dosan. ”Du kan ju inte snusa!”
”Nej, just det. Och jag snusar inte, inte på riktigt.”
”Nähä? Och du då?” Stella såg på Johan som tog en han med. ”Snusar inte du heller på riktigt?”
”Bara när Lina kommer hit med jordgubbar och en vinflaska och Max bär vattenberedare och du kör en bil och dyker upp som en glad överraskning till efterrätten och det är soligt väder. Såna dagar snusar jag.”
”Typiskt missbrukar-lingo, Johan. Det finns alltid en bra anledning, alltid något att fira om man letar tillräckligt hårt. Och ni är såklart inte det minsta beroende för ni kan sluta när som helst?”
”Precis!” sa Lina och Johan i kör och brast ut i skratt.
De två delade på det som var kvar av vinet och de tre flamsade vidare och pratade mer eller mindre allvar. Sen kom jordgubbarna. Det visade sig att Johan köpt en ladddning på Loet och Lina hade ovetande om det också köpt för att ta med till honom, så det fanns verkligen ett ton att äta upp. Färska söta svenska med vaniljyoghurt till. Kaffe och avec efter, för de som var hugade? Lina skakade på huvudet. ”Det går inte. Fysiskt helt omöjligt. Jag börjar sju imorgonbitti. Jag kan inte dricka mer nu. Eller äta. Jag har paltkoma.” Hon kramade dem båda hej då. ”Vi ses!” Hojade iväg på sin cykel.
Stella såg på Johan. ”Ska vi prata allvar nu?”
”Måste vi?” Han rynkade näsan lite. ”Jag gillar det här. O-allvaret.”
”Jag med. Jag var nervös att du skulle vara skitsur på mig så jag gillar det här väldigt mycket.”
”Grejen är att jag har svårt att vara skitsur på dig någon längre stund, så.. Det gick över snabbt. Men jag kände mig så dum själv, när jag hade funderat lite. Det var ju inte meningen att det skulle bli så här snett, eller hur? Eller vad var det du sa, krångligt?”
”Mm. Krångligt. Jag vet. Det var ju meningen tvärtom.”
”Jag kan skylla på att jag har blivit lomhörd på gamla dagar eller på att jag är ringrostig som fan, men jag.. jag skulle ha lyssnat mycket mer, Stella.”
”Och jag skulle ha berättat mycket mer. Från dag ett. Så. Det var dumt av mig.”
”Okej. Har vi klarat av allvaret?”
Hon nickade och han nickade och dom tittade båda ut på något annat i samma ögonblick och tittade tillbaka sen. ”Varsågod och fortsätt o-allvaret” sa han.
”Strax.” Stella berättade om sitt inställda bröllop. ”Nu är du helt uppdaterad på allt i mitt struliga liv. Nu kan vi återgå till flamset, herr Falkman.”
”Vad vill du göra?”
”Lägga mig på soffan med ett glas vin och ta det lugnt. Det här har varit en helt märklig upp och ner-dag. Och alldeles för mycket innehåll.”
”Funkar det utan vin?”
”Ja, men jag skulle ändå somna direkt. Ska du träna imorgon? Där på sjukgymnastiken?”
”Kanske?”
”Kom förbi efteråt om du vill. Jag ska nog springa på morgonen men sen är jag hemma mellan, säg, halv elva till halv fem. Då ska jag till A-K.”
”Bra.” Han log. ”Vi ses.”

Tredje gången gillt

Prommis, sista gången med samma gamla avsnitt. Nu är det nog fixat! Dags att fortsätta på vidare..

Stella cyklade hemåt i makligt tempo. Stannade till på Björkskatans centrum för att fira sig själv med en chokladkaka och en Cola. Just när hon betalat och var på väg ut med chokladkakan redo i handen kom Johan in.
Dom hajade båda till ordentligt och Stella gjorde en häpen dubbelkoll för att verkligen se att det var han. Men hur många solbrända rullstolsbundna män i röda pikés och med seniga underarmar fanns det här? En.
Han var den som fann sig först och kom fram till henne. ”Är du här?”
”Ja, detsamma. Är du här?” kontrade hon.
”Jag har tränat. Sjukgymnastiken, på vårdcentralen.” Han nickade bakåt, och det låg en stor vårdcentral bakom centrumbyggnaden, det visste hon. Han hade blött hår och röda kinder, av ansträngning då förmodligen och han såg mycket riktigt nytränad och nyduschad ut. Och nyförvånad. ”Men alltså, vaddå, du är kvar? Missade du planet eller?”
”Nja” svarade hon sparsamt och kände hur hon började rodna som på signal.
”Nja? Du missade inte planet?”
Hon rodnade ännu mer och hon fattade hur skyldig och besvärad hon såg ut. Det kändes som att hjärnan arbetade febrilt men inte kom på en enda vettig sak att säga. Vad kunde hon säga?
”Inte?” Johan såg frågande på henne, väntade på att hon skulle säga mer, förklara. ”Så du är kvar alltså?” upprepade han igen när hon inte fått fram ett ord.
”Ett tag till.” Hon tittade ner i golvet. Om inte A-K sagt något om godis och triggat igång suget, om hon stannat på vilken annan kiosk som helst, om hon cyklat två minuter snabbare, om vad som helst. Om hon kunde få försvinna från den här situationen.
”Jaha.” Johan nickade fast han inte såg ut att förstå så mycket mer än för en sekund sen, fortsatte se forskande på henne. ”Men..? Jaha? Jag fattar inte riktigt?” sa han sen. Han verkade ha lika stor kortslutning som henne. Han hade startat med ett förvånat leende när han fick syn på henne, men det var försvunnet nu till förmån för undran och avvaktan.
”Tills på söndag” erbjöd hon.
”På söndag?”
”Mm” mumlade hon. ”Då åker jag. Helt säkert.”
Ett gäng högljudda tonåringar kom in i centrumbyggnaden. Killar i shorts med skateboardbrädorna under armen. De gick kaxigt i bredd och Stella fick kliva åt sidan för att släppa förbi dem.
”Du, lyssna, jag” började hon sen samtidigt som han ”Tänkte du..”. Han var den som tog om. ”Så ville du vara här inkognito eller får man ringa dig?”
När hon inte svarade på det heller nickade han ledset. Han försökte inte ens skyla över det med att lägga på en cool eller nollställd min. ”Åh. Nu fattar jag” sa han tyst och rullade bakåt. ”Hej då.” Han vände om och började rulla iväg.
”Vänta! Johan, det är inte så.” Hon gick efter honom och tog tag i hans axel så att han såg på henne igen.
”Hur är det då? För det var inte meningen att vi skulle träffas mer här, eller hur?”
”Nej. Det var inte det.” Stella masserade pannan, försökte desperat komma på en strålande förklaring, en briljant ursäkt, en trovärdig lösning. Det lyckades inte. ”Det här kändes lättare att klara av. Enklare. Det är därför jag sa att jag skulle åka. Förlåt. Det var för att allt blev så.. krångligt. Tyckte jag. Förlåt, igen. Jag menade faktiskt inte att.”
”Krångligt? Så i lördags, visste du att du inte skulle åka? Hade du redan bestämt dig för att stanna?”
”Ja.” Stella såg nervöst ner i golvet, gav honom tid att smälta allt. Hon hade målat tånaglarna imorse och dom var röda och snygga mot solbrännan på fötterna. Bli inte förbannad på mig, snälla, försökte hon sända över telepatiskt. Du vet vad jag menar. Du var ju också där. Håll med. Snälla. Förstå. Snälla.
”Men du kunde inte bara säga något?”
”Nej.”
”Nej?”
”Jamen, nej! Fattar du inte, vad skulle jag säga? Det är det som är problemet! Jag kom upp hit för att få vissa saker gjorda och en sån som du är det absolut sista jag behöver i det läget. Jag kunde inte säga något.”
Johan stirrade sårat på henne och hon förstod hur han tolkat det.
”Inte så. Jag menar att jag ska vakna på morgonen och tänka på Markus och framtiden och barnet och vad som är rätt, jag ska inte vakna och tänka ”undrar vad Johan gör idag, hoppas han ringer eller att vi kan ses”.”
”Barnet?”
”Jag är med barn.”
”Du är med barn? Herregud...” sa han taget. ”Det här blir ju bara...”
”Krångligare och krångligare?” försökte Stella och hoppades på att hans strama min skulle lätta upp. Det gjorde den inte. Den blev bara ännu mer ihopknipt och stängd.
”Du kunde ha sagt något” upprepade han. ”Jag lovar att jag hade fattat.”
”Jag vet, Johan” sa hon. ”Jag skulle ha gjort det. Men... Jag gjorde inte det. Men du får gärna ringa nu. Jag skulle bli glad om du gjorde det. Det är sant.”
Han fnös. ”Varför skulle jag göra det? Nu när du har fixat till en sån fin inkognitolösning här och allt. Vi kan låtsas att vi inte träffades idag. Det blir nog det minst krångliga.”
”Det är ju redan kört.”
Johan skakade bara avfärdande på huvudet och drog sig bakåt. ”Förresten” sa han stramt innan han vände om helt med ryggen mot henne. ”Grattis till barnet. Lycka till.”
Stella stod kvar och såg på honon. ”Tack” sa hon lågt.
Han tittade inte tillbaka när han försvann mot vårdcentralen.

”Du har fått blommor!” hojtade Gunilla ivrigt så fort hon svängde in på uppfarten. ”Blommor med bud! Dom hängde här på dörren när vi kom hem!”
”Från Markus?” frågade Stella betydligt mindre ivrigt och fick förväntansfulla invinkningar till svar.
Gunilla hade redan ställt upp tre olika stora vaser på köksbänken och hon och Torbjörn stod nyfiket och tittade på när Stella oengagerat vecklade upp pappret och fick fram buketten. Gula och rosa rosor. Långa, stora. Dyra. Minst tjugo stycken, med mycket grönt och vitt fluff i.
”Det här är vad jag kallar en bukett!” utropade Gunilla förtjust. ”Titta! Det må jag säga!” Hon fick ta den största vasen. ”Så vacker.”
Stella läste kortet ”jag saknar dig massor, kom hem snart” medan Gunilla tog fram en kniv och flinkt börjat beskära rosorna. ”Tjugofem stycken” meddelade hon imponerat om antalet. Sen arrangerade hon dem fint i vasen och ställde upp den mitt på bordet medan Stella håglöst satt bredvid och tittade på. ”Vilka blommor!” Gunilla såg uppmuntrande på Stella. ”Det var väl fint av honom?”
”Jo. Det var fint.”
”Blev du inte glad?” försökte Gunilla igen och med ännu mer uppmuntran.
”Joo. Jätteglad” sa Stella och snyftade till. Gunilla och Torbjörn såg oroligt på henne. ”Men vad är det? Vad har hänt? Gick det inte bra hos Anna-Karin?”
”Det är inte det.” Stella slog händerna för ansiktet. ”Jag måste...” Hon skyndade uppför trappan till sitt rum och slängde sig på sängen, tryckte ner huvudet i kudden.
Det hade kunnat gå. Han skulle ha ringt. Hon med. Hon hade kunnat ta ett beslut med Markus och ordna till och Johan hade kunnat vara kvar. De hade kunnat komma fram till något som dög för båda, det hade inte varit för sent. Ingen hade gjort något stort fel än, ingen hade gått över en gräns. Men nu var det gjort. Allt var över. Han skulle aldrig ringa efter det här. Han skulle inte lita på henne. Precis som hon med Markus. Förstört. Helt djävla förstört.
”Skitdjävlaasskithelvete” dunkade hon i kudden.
Gunillas steg hördes uppför trappan och hon kom in och satte sig på sängkanten.
”Stella, vad är det? Har ni bråkat?”
”Vilka då?”
”Du och Markus? Om bröllopet och att du ville ställa in det?”
”Nej. Eller ja, men nej.” Stella snörvlade ner i kudden. ”Det är inte det.”
”Vad är det då?”
”Något annat.”
Gunilla strök henne över ryggen. ”Vill du prata om det?”
”Jag kan inte prata om det. Jag får inte prata om det.” Hon snyftade ännu mer. ”Så egentligen är det bara bra. Att det blev så här. Det är det bästa.”
”Det verkar inte som det bästa för dig om du är så här ledsen?”
”Jag kommer över det. Jag måste fan det.” Stella kurade ihop sig med armarna över huvdet och Gunilla satt kvar och strök henne tills hon andades lugnare igen.
”Varför måste du komma över det?” frågade Gunilla sen. ”Om jag ska vara ärlig så förstår jag inte varför du är så lojal mot Markus. Det var ju inte bara en obetänksam kväll på en personalfest. Ingen kan säga att du inte har ansträngt dig. Men ingen vill ju heller se dig plåga dig själv. Vad tror du, Stella? Det kanske är dags att ni går vidare.” Hon gjorde en liten paus. ”Ursäkta att jag säger det men det är vad jag tycker iallafall.”
”Jag vet.” Stella vände sig om så hon att låg på sidan och kunde se på Gunilla. ”Men jag vet inte hur jag ska vara utan honom. Ska jag vara ensam hela tiden nu? Jag är så van att han är med, allt, du vet, hur vi har blivit tillsammans med varandra. Det känns som att jag är så annorlunda nu än för fem år sen, och det är så mycket han i mig. Jag vet inte om jag orkar vara utan det.”
”Orkar du med allt det andra som har hänt nu då? Att du ställer in bröllopet, är inte det ett tecken på att du kommer att klara dig? Du är ju stark, Stella. Du kommer att klara dig, det vet jag. Det har du alltid gjort.”
”Jag vet inte om jag är så stark.” Stella lät långsamt pekfingret följa blommönstret på påslakanet. Flera varv. ”Det är inte bara jag längre.Vi ska ha barn” sa hon sen. ”Jag är med barn. ”
”Är du...?!” Trots det bistra budskapet hon nyss levererat sprack Gunillas ansikte direkt upp i ett jätteleende. ”Åh, Stella! Men vad roligt!”
”Ja. Men säg absolut inget till någon. Inte till mamma. Hon vet inte än. Inte ens Markus vet.”
”Du har inte berättat för honom?”
”Jag gjorde testet i torsdags så bara du och Anna-Karin vet. Och Johan.”
Gunilla kom inte av sig en sekund trots att en oväntad Johan plötsligt dök upp i samtalet. ”Är det därför du tror det är förstört?”
”Nej. Jag vet inte vad han tycker om det. Jag vet bara vad han tycker om att jag sagt att jag skulle åka hem i söndags och vi sa hej då och allt blev perfekt avslutat, och nu så stötte vi ihop här, i centrum. Han blev så besviken på mig.”
”Och du med.”
Stella nickade med nya tårar hängande i ögonfransarna. ”Jag ville bara försöka hålla ihop allt. Att det inte skulle hända något. Något helt fel. Jag fattar inte ens hur jag kunde låta det gå så långt som det gjorde, men.. Det var inte för långt än.” Hon torkade sig med ovansidan av handen. ”Men det här var lika bra. Nu ska jag koncentrera mig på Markus. Det är ju inte direkt som att jag behöver strula till mitt liv med ännu fler personer, eller hur?” Hon fick tag i några gamla pappersnäsdukar som låg och skräpade på nattduksbordet. Inte använda på... hela tre dagar förmodligen. Det var hög tid att klämma fram en god gråt med andra ord. Allt hade varit för lyckligt sista tiden, nästan risk för hybris. Hon snöt sig ordentligt. ”Jag måste tänka förnuftigt.”
”Är du säker på att det är mest förnuftigt att hålla ihop med Markus?”
Stella suckade. ”Vet inte. Men vi måste göra ett seriöst försök nu. Familjeterapi, sånt. Jag vet inte hur man fixar det här bäst.”
”Att ringa och prata kanske är en bra början” sa Gunilla dröjande innan hon gick ner. Och hon såg inte ut som att hon menade Markus.