Fixat kap 19, helt omskrivet kap 20

För tredje gången.. nu kanske jag är mer nöjd med dessa kap. Det röda är nytt på kap 19, och kap 20 är helt omskrivet.

Kap 19 Stockholm, fredag

"Jag tycker du skulle ha sagt nej." Stella och Cissi möttes vid Nacka-bussarna nere i Slussen. Cissi var först på plats och stod och väntade när Stella klev av. ”Hade inte det varit enklast?”
"Jag vill inte att han ska tro att jag bryr mig så mycket. Om jag hade brytt mig om i lördags hade jag sagt nej. Nu var jag följdaktligen tvungen att säga ja på grund av lite tjat från hans sida" förklarade hon. "Jag ska vara cool och obrydd och må skitbra. Det är den image som ska förmedlas idag."
”Men skitsamma vad han tror att du tycker. Är det så viktigt?”
”Ja.”
”Varför?”
”Därför. Allt handlar om det, vad folk tror att man tycker. Och jag vill att han ska tro det här, det är nödvändigt för mig. Jag vill inte vara en stackars, ledsen, övergiven, dumpad, blivande mamma som han måste vara snäll mot. Förstår du?” Cissi nickade så Stella behövde inte förklara mer. ”Du behöver inte leka dr Phil precis idag, va?”
”Verkligen inte.” Cissi stack sin arm under hennes, kramade henne. "Var är vi coola och obrydda?"
"Bruno-gallerian."
”Ska vi göra upp ett hemligt tecken? Om du vill gå drar du dig i öronsnibben. Om du vill att jag ska gå kliar du dig på huvudet.”
Stella smålog. ”Så avancerat. Räcker inte middagsplanen?”

Johan och Patricia stod utanför och väntade på dem. Hon bar en massa shoppingpåsar, han bar jeans, mörkblå tröja, en svart vindjacka, och det kändes direkt att det var mycket mindre bank över honom idag. Han såg normalt glad ut, inte alls det allvarliga och propert uppklädda som förra veckan. Alla hälsade på alla, Cissi presenterade sig. När de gick in i gallerian rörde Johan vid Stella en extra gång, ”hej igen!”. Hon stålsatte sig.

Johan och Patricia plöjde resolut fram väg till ett ledigt bord i mitten genom barnvagnar, caffe latte-mammor och några spetiga tjejer på fredagsuppladdning. De tog ledningen i den stora frågan vad alla skulle fika och dricka. Cissi och Stella behövde bara följa efter i kölvattnet och slå sig ner som två lata VIP-fikare.
”Blir det här bra? Ska du verkligen bara ha en tekopp, Stella? Inget mer, ingen kaka eller muffin, säkert? Blev det mycket stressigt för dig idag? Ett glas vatten iallafall?”
Det första han gjorde sen när alla satt där med sina tekoppar, dubbelespressos och fikabröd var att dela av en generös bit av sin cheesecake till henne. ”Den här var så stor, ta lite grann.”
Trots att hon bestämt sig för att hålla en vänlig men reserverad attityd var det svårt att inte vekna. Han lät så angelägen i allt han sa. Hon skopade upp kakbiten. ”Tack.”
Johan lade ner sin egen sked och sköt fatet närmare henne. ”Det är bara att. Ta mer.”
”Tack, men jag är nöjd nu. Helt nöjd” försäkrade Stella. Hon knäppte händerna i knät för att inte glömma bort sig och råka ta en till bit. "Har ni gjort stan?"
”Ja! Vi har shoppat stort.” Patricia pekade på högen med påsar. "Åhléns, NK och Akademibokhandeln."
”Vad blev det?”
”Jeans och ett par skor till mig, två tröjor och en skjorta till Johan. Skitbra köp. Och några pockets. Till Johan.” Hon såg stolt ut.
”Allt det, och jeans och skor, på fyra-fem timmar? Herregud!”
”Möt personal shopper à la tornado” sa Johan mot Patricia. ”Det bara rasslar till så har man fyra snygga plagg att gå och prova. Och sen är lunchen alltid en grillad korv i farten, för att spara tid.”
”Kan man hyra dig?” frågade Cissi henne. ”Varenda gång jag och Stella ska shoppa så går vi bara runt och lyfter lite i kläder i tjugo minuter och sen hittar vi inget särskilt kul och då går vi till något fik istället och tröstar oss med bullar i två timmar. Det är inte så effektivt.”
Patricia såg ut som att en ny, möjlig Cissi-version lös upp framför henne. Annan färg och form, radikalt uppfräschad från det svarta / vita / jeansiga Cissi vanligtvis körde med för enkelhetens skull. ”Vi kan börja nu på stört. Provisionen är 10% av totalsumman.”
”Provisionen?” utbrast Johan med ett förskräckt leende. ”Menar du att jag kommer att få en räkning efter den här helgen? Då går jag i konkurs.”
”Oroa dig inte, vännen.” Hon klappade honom lugnande på handen. ”Vi kommer säkert överens om något. Som stamkund har man ju vissa fördelar.”
”Man får bjuda på varmkorven. Man får se till att choklad finns tillgängligt dygnets alla timmar för blodsockerfall, följa med in som smakråd på minst fem skoaffärer, fixa vätskestationer, kolla så att...”
”Sssh!” Han blev avbruten av att Patricia helt sonika höll för munnen på honom. ”Skräm inte bort nya kunder för då blir det provision för dig med.” Hon släppte efter en uppfordrande men glad blick på honom. ”Johan tror alltid att man kan gå in på en affär, och hitta det perfekta plagget. Det är lika stor chans som att vinna på Lotto. Seriös shopping kräver uthållighet. Om man nu vill ha mer än något som bara duger. Det tog en fokuserad månad för mig att hitta klänningen jag ska ha på bröllopet imorgon till exempel. Men så är den superfin också.”
Där kom det uppseglande, det ”hemliga” bröllopet. Johan såg på en gång tillräckligt besvärad och skyldig ut så Stella behövde inte ta sats och klämma ur sig ett fejk-förvånat ”men åh, ska ni på bröllop?” för att trycka till honom ännu mer. Till och med Cissi märkte det och satsade på en till shoppingfråga av ren och skär artighet.
”Hur är det med dig?” frågade Johan Stella när de suttit och mest lyssnat på de andra två ett tag.
”Lika som förra helgen” svarade hon. ”Jättebra. Hur är det själv?”
Han såg för mycket på henne idag. Det var hela tiden till henne och inte servitriser eller andra fikare hans blick kom tillbaka medan han lyssnade på Patricia och Cissi. Och det var inte bra. Om hon skulle klara av att spela obrydd och cool kunde inte han sitta där och spela sommar och snäll som om ingenting hänt.
”Efter omständigheterna väl.” Nu till exempel. Fullt fokus på henne. Leende på lut, djäkla leende på lut, komplett med en utfläkt högerarm som inkräktade på hennes utrymme på bordet och gjorde henne konstant spattig för att han plötsligt skulle göra något med den. Lägga sin hand ovanpå hennes, fläta ihop fingrar, nudda med fingertopparna, närma sig ännu mer. ”Jag steg upp halv sex imorse, och sen har vi täckt in halva stan. Ingen rast och ingen ro förrän nu. Så nu är det bra.”
Stella uppfattade ett nyfiket Cissi-ögonkast. Dom skulle ha kommit på ett hemligt tecken för ”nej, uppmuntra honom inte, mata inte rebound-killen”.
”Jamen förresten, blev det kul i lördags?” frågade Stella engagerat. ”När du skulle på dejt?”
”Jaha, det. Ja, jodå.”
”Vad gjorde ni?”
”Såg en film.”
Nu hade hon fått bort det irriterande leendet hos honom iallafall.
”Någon bra som man borde se?” pressade hon vidare och Johan började se besvärad ut igen.
”Ingen särskild.” Han gnuggade sig trött i ögonen. ”Vad ska du göra i helgen?”
”Tvätta och rätta uppsatser imorgon. Simma och kolla lägenheter med Markus på söndag. Vakna pigg och utvilad på måndag” räknade hon upp.
Johan nickade och Stella nickade nöjt tillbaka. Inget från henne lät det minsta bittert eller besviket. Frågan om hans senaste lördagkväll var planerad sen långt i förväg. Hade det varit läge hade hon kunnat följa upp med ännu fler frågor om hur han träffat tjejen, vad hon hette, gjorde, bodde, med mera. Vänligt intresserad, utan att darra på rösten. Och när de, Johan och Stella, nu snart skildes åt så skulle de kunna hålla fast vid ”vi hörs väl”-tanken i teorin, men i praktiken så skulle det bara betyda att Stella hejade på honom om de någon gång råkade stöta ihop på Kvantum igen.
När Cissi och Patricia var färdiga med shoppingen kom samtalet in på bostadspriser. Patricias pojkvän hade just köpt en tvåa i Skellefteå, Stella höll på att kolla runt här i stan, och tänk vilka skillnader det var! En diskussion man kunde klara av i sömnen utan att låta för oengagerad i. Precis samma trista stämning som förra lördagens fika. Efter lite mer än trekvart pekade Stella övertydligt på sin klocka. ”Cissi?”
Cissi såg på sin. ”Ja, har du sett. Är det dags att gå och handla?”
Deras överenskomna alibi var att de skulle hem till Cissi och laga middag – som de skulle också men det var bestämt först efter att Stella sagt ja till Johans tjat. Och egentligen var det ingen stress att sätta igång med det, men om han frågade så var det väldigt noga med tiden. Några lyckligt ovetande gäster existerade i värsta fall. ”Tjejmiddag med Miriam och Anna. Kan ju inte låta dom vänta. Måste verkligen gå nu.” Det fanns till och med en meny bestämd och klar.
Johan och Patricia skulle åka till hotellet och lämpa av alla sina inköp, sen hitta ett ställe att äta på. Cissi var onödigt utdragen i fråga om att restaurangtips och bra indiska ställen. Efter artigt velande och småprat var alla nöjda till slut. Patricia stod överlastad med shoppingpåsar men Johan sträckte fram högerhanden till Stella. ”Kan vi inte höras, ringa någon gång?”
”Javisst.” Hon släppte fortast möjligt, tänk inte på hur den känns, och gled sen snabbt över i en utsträckt ”vi hörs dårå” samtidigt som hon drog sig bakåt utom räckhåll. Avslutande trevligt leende och lätt ögonkast på honom som gick i samma obrydda stil som hela fikat. ”Ha en kul helg!”
Hon och Cissi gick åt vänster mot tunnelbanan på Götgatan, han och Patricia åt höger mot Skanstull där hotellet var.

”Tror du han kommer att ringa?” frågade Cissi när de satt i säkert förvar på tunnelbanan ut mot henne.
Stella skakade på huvudet. ”Knappast.” Hon kände sig lika utpumpad som om hon sprungit en mil. ”Av vilken anledning? Nej.”
”Jag gillar honom” sa Cissi och gjorde en ursäktande min. ”Förlåt, jag vet att jag inte borde säga så, men jag gör det.”
”Det gör inget, det är det som är grejen med Johan. Karln är som en himla förtjusningsmagnet. Alla gillar honom, så ta ett könummer du, fröken Cecilia Lind. Var beredd på att det är många före.”
Cissi viftade bort det. ”Men du har ju massa på gång nu, Stell. Barnet, få tag på ny lägenhet, bra jobb på skolan. Ja, massa saker. Spray Date. Jag tror det blir en rolig höst, tror inte du det?”
Hon hade säkert rätt. Varför skulle det inte bli en rolig höst med allt det på agendan? Vem behövde stoppa in en rebound-kille som bodde hundra mil bort för att få ihop ekvationen? Här och nu var fullt upp. Magen blev större för var dag. Hon och Markus hade slutat skrika åt varandra och börjat äta civiliserade middagar istället. Han hade hittat två lovande lägenheter som de skulle se på söndag. Hon hade flera goda vänner. En snäll familj. Anna-Karin pratade om att eventuellt komma till Stockholm på höstlovet och hälsa på.
Ingen var sjuk, låg på akuten, eller satt i en buss som var på väg nerför ett stup. Rolig höst.

Kap 20 Stockholm, lördag
Någon anledning hade han ändå kommit på för på lördagen klockan 12:21 kom ett samtal från ”johan mob”. Stella halvlåg på soffan i vardagsrummet och läste uppsatser för brinnande livet. Britt-Maries man, Ove, stod i köket och strök skjortor. Britt-Marie var på väg en sväng in till Nacka Forum och sprang runt och letade sina bonuscheckar från Kappahl som hon förlagt. Då, live, från Skanstull, the Johan Falkman. Stellas tumme gled fram och tillbaka mellan röd och grön lur men hon valde den gröna efter övervägande. ”Hallå Johan.” Hon satte sig upp.
Han började löst med att höra vad hon gjorde, mådde, fin dag, va? Bla bla bla. Stella svarade. Bla bla bla. Vad gjorde han, mådde hur, tyckte om hotellet, och visst var frukosten bra, skulle de åka till kyrkan snart? Bla bla bla. Hon satt fortfarande kvar ute i vardagsrummet. Artigt, coolt, kontrollerat. Britt-Marie vevade förbi med ett nöjt flaxande, checkarna var upphittade.
När Stella började tro att hon tagit sig igenom hela samtalet finfint, slog han plötsligt till på stora trumman. ”Var det här dåligt? Att jag ringde?”
”Neeej” svarade hon och kände direkt fjärilarna starta upp i magen.
”Men det var inte direkt bra heller?”
”Vad menar du? Du får väl ringa när du vill.”
Johan suckade. ”Jag vet att du träffade Lina på flyget och hon tyckte att jag betett mig pinsamt och dumt som inte sagt på en gång att jag skulle hit. Är det därför?”
”Därför som vad?” Stella reste sig upp, gick in på sitt rum, drog förebyggande igen dörren efter sig.
”Som du.. som att det känns som att du sitter och kollar klockan och väntar på att vi ska bli färdiga så att du får gå. Igår, och idag.”
”Ja, okej, vi säger att det är därför. Att du inte berättade tidigare att du skulle hit. Det där därför jag kollar klockan.”
”Jag hade andra saker att göra igår, jag sa ju det direkt. Men vi sågs, en timme, eller hur? Vad är det för..”
”Jag menar inte det. Jag vet att vi sågs en timme, och jag vet att det är mitt eget fel för att jag inte sa något tidigare. Men.” Han gjorde ett frustrerat ljud. ”Det är inte det.” En till frustrerat suck. ”Jag förstår inte helt vad jag ska göra. När vi sågs förra helgen så hade jag ingen aning om vad du skulle säga eller vad du ville. Sen får jag kanske fem sekunde på mig att ta in allt, och sen ska jag bete mig på rätt sätt. Jag vet fortfarande inte hur det är för när jag ringer, som du har föreslagit, så verkar det fel iallafall. Och igår hade vi tidernas tråkigaste fika, och du och jag, vi har inte tråkiga fikan. Jag vet inte vad jag ska...”
”Lyssna, Johan, vi säger så här” avbröt hon. ”Fundera inte så mycket på vad jag tycker. Gör bara vad du tycker är rätt sätt. Enkelt. Och det blir garanterat det bästa.”
Oh, det lät oväntat bra. Mycket bra replik från Stella Lundman. Hon väntade spänt på hur han skulle ta den.
Han blev först tyst och sen skrattade han till, ett torrt litet skratt. ”Det är just det som är problemet, Stella. Jag är inte så säker på att det blir det bästa. I somras visste jag att jag gjorde fel, men det kändes aldrig så. Nu tycker jag att jag gör rätt, och det känns helt åt skogen fel. Det är därför jag frågar. Kan du ge mig något tips så jag kommer i rätt riktning igen?”
Stella satte sig på sängen. Det här telefonsamtalet hade fullständigt oväntat klivit in i Sliding Doors. Hon kände alternativen svischa runt i huvudet. Om hon sa si, utgång så. Men om hon sa så, utgång si. Fördelar : han refererar till sommaren, han är missnöjd med deras senaste träffar, han vill ha något bättre. Nackdelar : han har träffat någon, han berättade inte att han skulle hit. Frågor : är han less, mörkar han, är han snäll, känner han sig trots allt skyldig?
”Vad, eh, vad menar du med rätt riktning?” frågade hon för att vinna mer tid och ledtrådar.
”Jag är nästan aldrig i Stockholm” sa han. ”Allt som inte är Luleå innebär en massa besvär och planerande, och för det mesta att andra människor måste följa med. Jag vill inte bara ringa dig när jag står på Centralen, för då blir det i princip aldrig. Jag tycker att vi borde.. hålla kontakten mer. Jag skulle uppskatta om vi kunde det. Om det går.”
”Om det går?” Går inte som i att han har träffat någon annan och hon kan bli svartsjuk, eller går inte som i att han har träffat någon annan och han är orolig för att Stella inte ska kunna bete sig rätt den här gången?
”Ja” sa hon. ”Jag håller med. Vi borde hålla kontakten. Definitivt mer kontakt än när du aldrig är i Stockholm och jag sällan är i Luleå.”
”Ja” sa han. ”Så. Bra. Hur gör vi?”
”Hur vi gör? Vi ringer väl, eller mejlar, eller skriver vykort, eller flaskpost, eller ses, någon gång. Vad menar du hur gör vi?”
Johan skrattade till igen. ”Ingenting. Jag vet inte varför jag sa det. Men. Jättebra. Eller?”
”Ja” sa hon för andra gången. ”Jättebra.”
Han blev tyst igen. ”Jag måste gå snart. Byta om. Hitta Patricia. Men vi kan väl...”
”Precis, vi hörs. När som helst, när du får lust. Eller jag. Det blir bra. Och sen så får du ha en..”
”Vänta lite.” Han lät fundersam. ”Imorgon är det en lunch klockan ett, och sen går vårat plan fem. Och du sa att du skulle simma och kolla på lägenheter? Det är också på eftermiddagen, va? Om vi kunde.” Han stakade sig. ”Jag tänkte om du, om du hinner alltså, kunde vi inte äta frukost på hotellet?”
”Oj” sa hon förvånat. ”Jahaa. Vilken tid är den?”
Det hördes hur Johan bläddare i några papper, förmodligen hotellpärmen. ”Mellan åtta och halv elva. Kan du halv tio?”
”Kan du halv tio? Det är du som ska på bröllop och fest.”
”Det går nog bra.”
”Men du, om ni sladdar in på korvmojjen vid fyra och du ångrar dig så kan du bara skicka ett sms. Jag förstår helt och fullt.”
”Även om jag lägger mig fem vaknar jag halv nio, så det är ingen fara. Vi ses imorgonbitti.”