Kap 17 och 18

Massa dialog, det blir garanterat mer fyll i senare versioner, men håll till godo så länge :

Kap 17 Stockholm, måndag
"Men jag fattar inte, vad hade du väntat dig? Trodde du verkligen på fullt allvar att han skulle slänga sig om halsen och bara "jaaa, Stella, du är singel, nu rockar vi!"? Va?"
Stella petade i sig några gurkskivor från salladen som Cissi gjort. "Inte ett himla "jag har träffat någon" iallafall. Vad som helst men inte det. Det kom helt ur tomma intet."
Cissi höjde sitt skeptiska ögonbryn. "Pratar vi om samma kille? Skitsnygg, skittrevlig, skitsmart, skitbra på allt? Och han har nu träffat någon?" Hon slog händerna för bröstet i spelad bestörtning. "Lägg AV. Vilken chock!"
"Men löjla dig inte" fräste Stella. "Jag vet allt det där, men han verkade liksom inte på dejthumör. Han kändes inte som att han var ute och letade. Han var upptagen med... annat."
Det fick Cissi att börja fnittra. "Förlåt, men, Stell? Han plockar upp dig på mataffären mitt på blanka dagen? Verkligen inte på dejthumör då alltså, nä nä. Om du frågar mig så verkar han ju.."
"Jag frågar inte dig!" snoppade Stella av henne. "Jag tänker högt. Eller något. Inte tusan vet jag. Men.. skit alltså! Och han "plockade inte upp mig" på mataffären. Men kan du inte fatta hur jag tänker?"
"Inte helt" medgav Cissi. "Vi gick ju igenom allt det här innan, fram och tillbaka minst tjugo gånger. Du har inte hört av dig, han såg dig senast med Markus, han visste att du var med barn, allt verkade rätt fixat på den fronten. Jag fattar inte varför du är så knäckt över den här utvecklingen nu? Skulle han gå och vänta på någon som han inte trodde var någon att vänta på överhuvudtaget?"
"Nej, men han hade väl liksom kunnat kosta på sig att ses om vi är i samma stad? Hur jobbigt är det? Allting känns helt konstigt nu, som att det aldrig hänt. Ingenting av det, sexet, pratet, all tid, allt.. samspel, borta, puts väck. Det är det som är så djävla knäckande och frustrerande!"
"Jaja." Cissi ställde fram bröd och smör. "Sånt är livet. Tyvärr. Det är tråkigt, men så är det." Stella stönade till svar. "Min lyx-pastasallad, special for you, my friend. Det är rostade pinjenötter i. Ät och njut."
"Delish, darling. Tycker du att jag ska ringa honom?"
"Nej. Sa jag att jag ska få åka till Malmö på kurs nästa månad? Tre dagar i anslutning till helgen. Så jag tror att jag stannar lite extra och kan pipa över till Köpenhamn på lördagen. Hur tufft blir inte det? Höstshoppa i Köpenhamn. Dejligt!"
"Mejla igen då?"
"Verkligen inte." Cissi såg på henne. "Jag fattar att du är besviken, men snälla snälla snälla. Jag orkar inte prata mer Johan Falkman på minst en vecka nu. Jag tycker inte att du ska ringa eller mejla. Jag vet inte varför han var så sval. Jag tycker att du ska vara cool ett tag ändå. Där har du alla mina slutgiltiga synpunkter. Nu vill jag lämna det här ämnet, okej?" Hon ritade en glad mun ovanpå sin. "Du får fejka att du bryr dig om annat."
Stella suckade men försökte le tillbaka. "Köpenhamn. Höstshoppa. Fantastiskt."
"Dejligt" tillrättavisade Cissi. "Annars var det alla rätt."


Kap 18 Stockholm, onsdag
Stella stressade fram genom alla andra människor som stressade fram i middagshandla-hämta barn-hem-rejset, med en ryggsäck på ena armen och en banan i högsta hugg i den andra, och så började mobilen ringa. Markus var alltid ute i för-tid. Hade säkert redan stått i tio minuter och spanat otåligt efter henne på Medis. Och hon var inte ens sen, hon var på pricken.
"Du kan ta det lugnt för jag ser dig om.. om.. vänta.. nu. Vänd dig om."
Det var tyst i luren. "Mycket intressant" sa en man med skratt i rösten sen, en man som inte var Markus. "Är du säker på att det är jag?"
Stella såg på Markus där framme vid tunnelbaneuppgången, och han pratade i sin mobil, och sen kollade hon displayen på sin telefon, "johan mob". "Men herregud. Johan, hej."
"Ja, hej" skrattade han. "Herregud kan man också säga. Berätta, vad har jag på mig?"
Stella saktade in farten rejält. Den riktiga Markus hade inte upptäckt henne än. "En mörkgrå jacka. Svart kostym. Eller marinblå."
"Nej, inte marinblå. Kan vi säga svart?" frågade han. "Marinblå är inte min färg."
Hon hade kunnat protestera med en urtvättad Ralph Lauren-aktig munkjacka som bevis. "Svart kostym. Och.." Hon slängde in en konstpaus. "Håll i dig nu. Svarta skor."
"Det var som tusan" sa Johan imponerat. "Vad ska jag göra?"
"Äta vietnamesiskt och prata bostadsrätter."
Han klämde ur sig ett retigt utrop. "Men herregud! Hur ska det gå?"
Hon stod stilla nu. Markus hade fått syn på henne och vinkade "hej!" och Stella vinkade tillbaka "två sekunder!".
"Jag vill faktiskt en sak, så det här kommer att gå fort" sa Johan med tydlig referens till sommarsamtalen och Stella kände en fjäril flaxa till i magen. "Gör du något på fredagkväll?"
"Jaaa, jag tror det. Förmodligen."
"Jag ska till Stockholm och då kom jag ju på att tusan, Stella bor där, så jag slår en signal." Referens tre. Och han lät precis som hon velat att han skulle låta i lördags, som att han var med och inte bara satt av tiden för att göra henne glad. "Det blir jag och Fröken Sverige." Fjärde raka, herregud. "Vill du, om du kan, ses på eftermiddagen eller kvällen?"
Hade Lina ringt från Kallax och berättat att hemligheten var ute, Stella visste att han skulle till Stockholm? Men han lät så.. glimt-ig idag. Inte det minsta tvingad.
"Eeeh. Ja..." svarade hon tveksamt. Hon hade inga planer alls för fredag förutom att gå och sova tidigt, men med tanke på senast så ville hon inte säga ja utan omsvep. "Kan jag kolla och ringa dig sen?"
"Absolut" försäkrade Johan. "Och jag vet att det är kort varsel."
"Är det bara fredag som gäller?" frågade hon för att testa honom. "Inte lördag eller söndag? Lördag är helt fri för mig."
"Helst inte. Det är ett bröllop på lördag. Och på söndag är det en lunch. Fast om du inte kan fredag så går det säkert.."
Godkänt resultat på det testet.
"Jag kollar. Vilken tid kommer ni hit?"
Markus hade börjat gå emot henne. Han hade den svarta kostymen.
"På morgonen, vid nio, så det funkar när som för.."
"Fintvihörshej." Hon knäppte av mobilen just som Markus nådde fram till henne.
Han gav henne en sån där svår halvkram som de börjat med sen Stella flyttat ut. Arm, ingen kind, bara halva kroppen involverad. "Har det hänt något? Du ser så glad ut?"
"Jag är hungrig. Och jag vet att god mat är inom räckhåll. Och att du kanske har hittat några schyssta lyor åt oss." Hon höll fast honom längre och gav honom en riktig kram. "Vad snygg du var idag, Markus."
Han log lite överraskat när han tog hennes ryggsäck. "Vill du ha en trerätters?"

Kap 16 - hela och nästan slutgiltiga

Nu är allt i ett och samma stycke här, utan UPPDAT mitt i. Det enda som jag inte är nöjd med nu är slutet. Ska fixas!

Del 3
Kap 16 Luleå, september
Ansiktsbehandling inklusive ögonbrynsplockning, klippning och toning (mörkare), dyr frisersalongs-hårvax, body scrub, fotvårdsbehandling plus allt det självklara som benrakning, nya kläder och nya skor.
"Du ser så trött ut, gumman, är det säkert att du mår bra?"
"Jag är trött men jag mår bra."
Inger såg icke övertygat på henne. "Du ska inte stressa så mycket. Du vet att du inte orkar med samma som förut nu. Du kan inte ränna runt, det är inte bra."
"Mamma." Stella suckade. "Jag tar det hur lugnt som helst och jag ränner inte runt det minsta. Men det är fredag, det är helt normalt att vara trött. För alla. Alla över tjugofem iallafall. Det är ett ålderstecken, det är ingen graviditetskrämpa. Jag har varit fredagstrött i tio år. Hur pigg känner du dig efter en arbetsvecka?"
"Jaja." Inger spände ihop sitt säkerhetsbälte igen på flygvärdinnans högtalaruppmaning. "Du ska koppla av ordentligt hela den här helgen iallafall. Lova det. Inget rännande."
"Ja." Stella bestämde sig där och då för att lägga sig halv tio ikväll. Hon skulle inte se spontant första intrycket-trött ut imorgon.
Gunilla och Torbjörn vid bagagebandet, stora kramar och stora leenden.
"Får jag?" Gunilla la sin hand på Stellas mage som börjat synas lite. "Och här växer det så det står härliga till?" Hon kramade Stella igen. "Går allting bra?"
"Hon är trött" sa Inger innan Stella hann öppna munnen. "Jag försöker säga att hon ska stressa mindre men hon lyssnar inte."
"Jag lyssnar visst" protesterade Stella. "Det går jättebra. Illamåendet är borta. Jag är piggare. Värdena är bra. Det är bara... tuta och köra just nu."
"Och nu ska du lägga upp fötterna och koppla av hela helgen" sa Gunilla och Stella log åt hur lika de var ibland, Inger och hon. "Visst äter du ordentligt? Kött och järn och sånt?"
"Men vi ska ju säga grattis till dig!" sa Stella för att få slut på deras kommentarer om att hon såg glåmig och trött ut. "Känner du dig pigg och alert nu som nybliven sextioåring?"
Gunilla skrattade. "Jag har känt mig pigg och alert sen jag fyllde femtio, så det är nog samma som förut."
Packa in väskorna i bilen, åka genom ett mörkt och kallt Luleå. Höstregn mot fönstren. Förbi genom stan på några sekunder och sen ut mot Björkskatan. Peter och hans fru, Lollo, som kommit tidigare under dagen. Deras två flickor, Astrid och Alice. Den minsta, Alice, som nyss hade börjat gå och hela tiden högljutt strävade ner mot golvet när hon blev upplyft av någon. Den äldre, Astrid, höll fast sig blygt bakom Lollos ben hela tiden i början och vågade bara kika fram när ingen tittade eller pratade med henne.
"Spana in tjejerna nu" sa Peter till Stella när alla hälsat på alla och den värsta yran lagt sig. "Så förstår du vad ni har att vänta er. Njut så länge dom inte kan gå för sen är det full rulle."
"Men vi kommer ju att få ett snällt och lugnt barn" sa Stella. "Ett riktigt mönsterbarn. Ingen kolik, sover hela nätterna, gråter bara ytterst lite om det är hungrigt, är alltid snäll och glad annars, leker stillsamt och fint. Jag har redan börjat lägga upp planer för allt jag ska hinna med när jag är mammaledig."
Lollo och Peter skrockade hjärtligt. "Hur går det för Markus? Vad säger han?"
"Han har utnämnt sig själv till inköpsansvarig och han kommer på nya saker man måste ha varenda dag. Helt horribla summor på grejerna. Men jag kan inte anklaga honom för att vara oengagerad."
"Ni behöver inte köpa allt sånt där. Vi snackar om det sen, så får du höra vilka onödiga saker jag gick på första gången" sa Lollo. "Dom vet precis vilka strängar dom ska spela på för att man ska tro att man verkligen behöver den där vällingflaskevärmaren."
"Du, det är precis en av sakerna han har nämnt. Den lät helt oumbärlig på hans beskrivning!"
Peters köttgryta och ris, prat och skratt. Vad som hänt sen sist, se på nyrenoverade badrum, fika kaffe och kaka, turas om att knalla runt med Alice som verkligen aldrig gav sig med sitt "er! er!".
Småtjejerna började se för trötta och mosiga ut efter ett par timmar så Lollo gick upp och nattade dom. Inger och Gunilla tyckte samstämmigt att Stella började se för trött och mosig ut vid tiotiden så Gunilla skjutsade in dem till stan. Det var Gunilla som rekommenderat ett hotell åt dem, och det visade sig att det låg två gator från Johans hus. Stella log för sig själv. "Hotel arctic" hade hon mejlat honom, "inne i stan någonstans, vet du var det är?" och han hade svarat "ja, på ett ungefär".
Hon hade skickat ett mejl till hans jobbadress när hon bestämde sig för att följa med upp på Gunillas kalas. Hon hade dividerat fram och tillbaka mellan sms och mejl, men Cissis röst att mejl till arbetet skulle uppfattas som mindre påträngande, mer eftertänksamt och officiellt gjorde att den lösningen vann. Så då hade Stella ringt upp den bank han jobbade på, fast sitt närmaste lokalkontor, och frågat en kvinna hur deras mejladresser såg ut. Förnamn punkt efternamn snabel-a banken? Kvinnan hade låtit onödigt misstänksam innan hon kunde svara "ja" på den enkla frågan.
Stella formulerade ett opåträngande, eftertänksamt och officiellt mejl som blev cirka tio meningar långt och tog en timme att få ihop. Berättat att hon skulle fira Gunilla den 23-25 september och frågat om han hade lust och möjlighet att ta en fika eller ses något under den helgen. Det kom svar efter fyra arbetsdagar. Vid det laget hade hon börjat tro att kvinnan på lokalkontoret ljugit för henne om adresserna. "Ok. Vi kan ses på en fika. Lördag vid fem efter ert öppna hus, passar det? Var?" Kort och koncist, inte ett tecken i onödan. Inte ens Cissi kunde säga en enda sak om stämningen hos honom när han skrivit det. Den kunde vara såväl eftertänksam som skitsur.
Stella hade skickat ett påminnelsemejl i tisdags. "Johan, kom ihåg vad du gör på lördag - tar en kaffe på hotel Arctic klockan fem." På det hade han inte hunnit svara än. Dom måste vara ganska utarbetade på bankerna i Luleå.
Lördagen var upp och äta frukostbuffé, dra en snabb repa på stan för att köpa extra strumpbyxor åt Inger och skavsårsplåster åt Stella, sen packa ner finkläder och åka ut till Björkskatan för att hjälpa till med förberedelserna. Anna-Karin anlände kort efter och hon och Stella blev satta på att montera fyra gräddtårtor ute i tvättstugan. De stod glatt där inne och babblade medan de klatschade ut vaniljkräm och hallonsylt och mosade bananer och spritsade grädde. "Ser jag trött ut? Ljug inte, handen på hjärtat?" frågade Stella. "Vad var det första du tänkte när du såg mig nu?"
"Att du ser söt och lite gravid ut och att håret är jättesnyggt" svarade A-K. "Inte trött."
"Tack och lov. Jag vill inte se ut som ett vandrande vrak idag." Stella höll upp en hallonsyltsked och A-K spritsade en dutt grädde på den. "Jag är extremt sötsugen hela tiden, och då menar jag verkligen extremt." Hon fick en till sked, slök den lika njutningsfullt.
A-K stoppade i sig några bananskivor. "Vart var Markus nu i helgen? Någon konferens, va?"
"Köpenhamn. Fast jag tror han är på väg till Stockholm just nu."
"Kallar ni bebisen något? Du vet, något löjligt smeknamn?"
Stella fnissade. "Wippen. Förkortning av work in progress. Det var Markus som började med det och det fastnade direkt."
Anna-Karin böjde sig ner och sa "hallå där inne lilla Wippen! simma lugnt i några månader till!" till magen. "Hur känns ditt nya liv?"
Stella nickade. "Under kontroll. Ärligt talat. Det går bättre än vad jag trodde det skulle nu när det lagt sig lite. Alltihop. Nu är det ny lägenhet som är nästa steg."
"Men visst kommer ni fortfarande upp på sommarlov, du och Wippen?"
"Jajaja. Helt klart!"
Tjugo i tolv stod de alla ombytta, välputsade och/eller sminkade, leende och redo för gästanhopningen. Tio i kom de första gästerna, Torbjörns syster med man. Fem över ett ringde Markus från Arlanda, nyss landad, och pratade med Stella och gratulerade Gunilla. Kvart över fyra plingade de sista gästerna på, de tråkiga grannarna som varit på barndop innan så "ursäkta ursäkta, så hemskt mycket". Det fanns fortfarande massor kvar på buffébordet och i tvättstugan stod en orörd gräddtårta. Anna-Karin dansade runt med Alice på höften, för en gångs skull ville hon inte ner, och Linus svansade svartsjukt efter. Inger och Robban satt och jämförde svensk vårdapparat inne i vardagsrummet med varsin välförtjänt whisky i näven. De hade sprungit runt med påfyllningar och disk och mer bröd och vattentillbringare och nya vinglas och servetter hela eftermiddagen.
"Jag ska smita iväg ett tag" sa Stella och lutade hakan mot Gunillas axel där hon stod och sköljde upp likörglas så att de gäster som var kvar skulle få avec de med. "In till stan en sväng."
"Nämen?" Gunilla hejdade sig i en rörelse. "Att du inte bad honom komma hit? Vi har ju hur mycket mat som helst."
"Och hur mycket släkt som helst också. Inte så värst diskret, eller hur? Men jag kommer tillbaka sen."
"Vill du ta bilen?"
"Jag ringde en taxi."
"Åh. Diskret." Gunilla log mot henne. "Vet Markus?"
"Nej. Han har finkänsligt nog inte frågat och jag har omtänksamt nog inte erbjudit informationen."
"Ännu diskretare" sa Gunilla med höjt ögonbryn. "Lycka till."
"Tack. Jag kan behöva det. Om någon frågar så säg att jag är.."
"Ute och tar luft?"
Stella nickade. "Mycket bra förslag. Ute och tar luft."

Johan satt redan i hotellobbyn när hon kom ångande från taxin. Svart yllepolo och svarta byxor, välkammat hår, fast allvarlig blick. Han såg så oväntat uppklädd, proper och seriös ut jämfört med alla jeans, t-shirtar och leenden på lut han haft i somras att Stella blev ännu nervösare.
"Hallå, hej. Ursäkta, har du väntat? Jag vet inte om taxin var sen? Kalaset tog längre tid än jag trodde och så var det.." Hon pladdrade nervöst medan hon stegade fram till honom. "lite folk som kom där i slutet och vi var ju tvungna att..." Luften tog slut och hon fick harkla till sig. "Oj." Ängsligt. "När kom du?"
"Stella, du är inte sen" sa Johan lugnt. "Klockan är knappt fem. Det är ingen panik." Sen log han lite. "Hej."
"Hej." Stella stannade framför honom, vågade absolut inte försöka sig på någon kram, och att sträcka fram högerhanden för hälsning kändes för formellt. Så hon blev bara stående rakt upp och ner. "Hej. Hur är det?"
"Bra" sa han med sin fasta blick på henne. Hon log och försökte se lika avslappnat på honom. "Det känns som att vi ska ha ett jobbmöte och du ska sälja pensionsförsäkringar eller något åt mig. Du ser så... bankig ut."
"Vad? Dom här gamla trasorna?" Han skakade leende på huvudet. "Jag tänkte bara att du kommer ju vara snofsig och uppklädd efter kalaset, så jag ville inte se ut som en lodis. Men om du vill kan vi snacka pensionsförsäkringar, inga problem."
"Tack, men det är redan ordnat, serru."
"Aha. Fondsparande då? Har du hängt på Kina-tåget? Mycket lukrativt." En blick på henne över axeln när han gick före fram till ett bord och Stella skrattade till.
"Okej, så banken går bra alltså?"
"Jodå, den gör det väl." Johan drog ut en stol och manövrerade in sin. "Hur är det på skolan? Är barnen snälla?"
"De flesta." Stella tog av sig jackan och märkte hur han gjorde en topp till tå-koll av henne precis som hon granskat honom, och hur hans blick stannade till kort på hennes lilla mage. Hon satte sig mittemot honom. "Och jag också för det mesta."
Johan nickade. Stella nickade. Och var den som rodnade en aning, givetvis.
Servitrisen tyckte inte riktigt om två släta koppar kaffe som menyval."Vi går när det kommer matgäster" log Johan tjänstvilligt mot henne. "Du får köra ut oss så fort ni behöver bordet, och jag lovar att vi försvinner på två sekunder." Det var hittills helt tomt i hela restaurangen. Servitrisen övervägde och sen log hon tillbaka "jaja, vi säger väl det" och Stella hade kunnat flina till för att hon tänkte på Linas prat i somras om vem man skulle skicka fram i såna här situationer.
"Jaha..." sa Johan när det var ordnat. "Gunilla fyller sextio i helgen? Stort kalas?"
"Precis." Stella berättade om det. Deras kaffe kom under tiden. Johan lekte med sin sked medan han lyssnade. Han hade inget sår på högertummen. Hans händer var blekare och håret på dem syntes tydligare. Mörkare. Förutom de bagatellerna var det ingenting med dem som var annorlunda från i somras. Stella tvingade upp sin blick på hans ansikte igen. "Hur var.. Hur var Italien?"
"Hett som tusan. Och så gott. Och roligt. Väldigt roligt. Vi åkte hem feta och lyckliga. Men nästa gång ska vi inte dit i augusti."
"Max och Lina? Hur är det med dom?"
"Bara bra. Som vanligt ungefär." En halv minut till på att redovisa deras liv.
"Patricia då? Allt som vanligt där med?" Ännu en stund. Det var som en pingismatch där hon servade och han svarade. Och de spelade bara korta bollar.
"Och hur har du haft det?" frågade hon. "Berätta vad som har hänt sen sist?"
Johan smålog. "Jag tror jag skulle behöva ett glas vatten, Stella. Jag visste inte att jag skulle bli intervjuad så här."
"Absolut." Hon log och hämtade ett åt honom. "Varsågod. Kan vi fortsätta?"
Han tog en klunk. "Nu. Jag har målat om i köket. Det är ljust och gult nu. Nytt kylskåp och frys. Borstad... metall, vad är det för material? Stål? Aluminium?" Han såg frågande på henne och Stella fnittrade till. "Kom igen, jag är ju så fel person för den frågan. Stambytta sommarstugor?"
"Just det...." Johan bet sig i läppen. "Det var ju det, ja. Borstat någonting då, vi nöjer oss med det. Snyggt, hur som helst. Och sen har jag fått lite nya uppgifter på jobbet, så jag håller på att gå en utbildning i höst. Igår satt jag hemma hela dagen och läste på betald arbetstid, kändes mycket lyxigt. Något sånt ungefär, sen sist. Vad är nästa fråga?"
Hon behövde inte tveka eller tänka efter. "Har du kommit på vilken som är den bästa boken?"
"Det här är ju som en intervju!" Han skakade på huvudet. "Nej, det har jag inte. Har du?"
"Jag har läst ett par till som platsar på den långa listan. Så jag är ännu längre ifrån ett svar."
"Ja, det där blir ju knivigare och knivigare ju äldre man blir. Du skulle ha frågat när jag var femton, då hade jag kanske vetat."
"Du, jag brydde mig inte när vi var femton" sa Stella. "Då var böcker ingenting jag skyltade med. Det var coolare att... kunna några drinkar? Jag minns inte. Jag vet iallafall att det aldrig slog mig att jag skulle kunna prata med dig om de feta böckerna du läste."
"Dostojevskij säkert" sa Johan. "Den feta boken var nog "Brott och straff". Min lärare i nian tyckte jag skulle läsa honom, så då gjorde jag det. Men det var enbart för att kunna imponera med att jag hade tagit mig igenom en sån tegelsten."
"Brott och straff?! Själv var jag mer inne på Isfolket då, så..."
Han såg förväntansfullt på henne i tystnaden som följde. "Jaha?"
"Fint väder här idag" sa hon till slut. "Riktigt fint höstväder."
Johan skrattade till. "Menar du allvar, Stella? Vädret? Kvalificerat småprat? Är det inga fler frågor nu?"
"Vill du ha påtår?"
"Vad händer om jag säger nej tack? Ber vi om notan då?"
"Nej? Eller har du bråttom någonstans?"
"Jag har inte bråttom."
"Inte jag heller. Faktiskt." Stella log lite generat över sin rapportliknande utfrågning. "Och ingen plan heller den här gången."
Han tittade till på henne medan han tömde sitt vattenglas och för första gången under samtalet kändes det som att hon kanske inte var ensam om att vara nervös, även om han var bättre på att dölja det och verka så lugn. "Hur mår du?" frågade han, och tillade det säkra "hur går allt med barnet?".
Stella upprepade det hon sagt minst femton gånger tidigare under dagen, fast mer utbroderat nu. "Och jag mår bra i övrigt också" sa hon sen och såg rakt på honom. "Och jag är inte gift. Och jag är inte tillsammans med Markus längre."
Johan såg förvånad ut. "Är du inte? Så det blev inget..?"
"Inget bröllop. Och ingen större lägenhet och ingen minivan och inget allt annat som man ska ha när man skaffar barn. Bara två blivande singelföräldrar."
Hon gjorde en paus ifall han skulle säga eller fråga något mer, men det gjorde han inte.
"Jag bor hos en kollega för tillfället" laddade Stella på då. "Hennes man jobbar i Örebro på veckorna och dom har en hel villa och alla barn är utflyttade, så det passade perfekt. Och så håller vi på att leta nya lägenheter, jag och Markus. Vi ska försöka hålla oss i samma område, så gott det går. Nära varandra iallafall, så det blir smidigt och enkelt sen. Och så går vi i familjeterapi. Det är skitbra. Femte gången i onsdags, och det har verkligen hjälpt. Och min sommar var väl inte så bra när vi åkte tillbaka till Stockholm där, men nu sen skolan började och jag flyttade in hos Britt-Marie känns det som att allt har fallit på plats mer. Just nu, de här sista veckorna, har det känts väldigt bra."
Johan skruvade på sig i sin stol medan han lyssnade.
"Det var min lilla uppdatering" avslutade hon. "Vad som har hänt sen sist."
"Ja, där ligger ju min borstade kyl i lä" sa han och såg bekymrad ut. "Men du, hur ska.. Vad tänker.." Han avbröt sig.
"Ja?"
"Nej, jag vet inte. Men." Han gjorde samma stopp-manöver igen. "Men det gick inte? Jag trodde att. Du vet, när vi sågs, och Markus, för det var ju han eller hur, var här? Ni kunde inte..?"
Stella skakade på huvudet. "Vi försökte. Det gick inte. Ömsesidigt beslut."
"Jaha." Johan släppte ifrån sig en dyster suck. "Tråkigt att höra."
Hon tömde det sista kalla kaffet i sin kopp och lutade sig tillbaka i stolen, höll sin röst glad och lätt. "Men så är det iallafall. Och som sagt, nu känns hela situationen bättre än på väldigt länge."
Han kliade sig frånvarande på armbågen, följde servitrisen med blicken medan hon visade ett par riktiga matgäster fram till ett bord. Hon uppfattade hans blick och sände tillbaka en "ni kan ta det lugnt ett tag till". Johan verkade inte registrera det.
"Jag vet inte riktigt vad jag ska säga" sa han med en till suck när han såg på Stella igen. "Något passande och lämpligt, men jag vet inte? Jag är verkligen ledsen att det blev som det blev. Det känns som att.."
Hon förstod inte exakt vad han syftade på med "som det blev", hon och Markus, eller hon och han, men hon brydde sig inte om att fråga. Det här började gå åt ett håll hon inte alls förutsett. I hennes huvud hade den här scenen sett ut på två olika sätt. Det ena var att han skulle vara kort och sur, inte vilja ha något mer med henne att göra för att han fortfarande var stött efter sommarens eskapader. Det andra scenariot var att han skulle ta emot nyheten om att hon och Markus inte var tillsammans med lite mer.. leende på lut, liksom. Glatt. En öppning, nystart. Inte en enda gång hade hon tänkt sig att han skulle sitta där och känna sig skyldig, få dåligt samvete, ta åt sig. Det var ju så uppenbart att det inte var hans fel, eller hur?
"Johan, jag bad inte dig komma och fika för att du skulle få chans att säga något smart och passande till mig. Eller beklagande eller något annat överhuvudtaget. Det här är information, upplysningar. Det är inte något som helst ansvar för dig. Jag ville bara att vi skulle ses, och att det inte blev riktigt så.. abrupt, som i somras. Det är därför." Hon såg noga på honom, ville sända över "det är så lugnt, släpp det där nu, allt är ju bra!". Han var inte speciellt mottaglig.
"Jag tycker ändå att.." började och stoppade han för tredje gången.
"Gör inte det" sa hon. "Tyck inte "att"."
"Nähej." Han tvingade fram ett stelt småleende. "Hur känns det för dig nu då? Uppriktigt?"
"Bra. Uppriktigt. Bra. Jag lovar." Hon kramade hans arm för att bekräfta ännu mer. "Du vet ju. Det är skitsvårt ibland, och det känns urjobbigt nu och då, men i det stora hela är det bättre än att fortsätta ihop och fortsätta såra varandra. Det här är det som är möjligt. Så känns det."
"När kommer barnet?"
"Mars."
"Och Markus? Hur är han?"
"Uppriktigt okej, han med."
"Hur löser ni det sen? I mars?"
Stella gjorde en liten grimas åt honom. "Får jag återkomma med det svaret?"
"Ja. Förlåt." Han korsade armarna över bröstet. "Givetvis." Bekymmersrynkan mellan ögonen satt kvar.
"Vet du en helt annan sak jag funderat på" sa hon. "Om jag kommer hit på lite sommarlov eller hälsar på någon annan gång, så kanske jag kan ringa dig? Eller om du plötsligt står på Centralen och har några timmar över så kanske du kommer på, visst tusan, Stella bor ju här, och då kan du.. slå en signal. Till exempel."
"Ja, ja, visst" sa han och det kunde omöjligt låta mindre entusiastiskt.
"Inte som något tvång, bara ett förslag" kämpade hon på och Johan nickade pliktskyldigt. Stella fick lust att luta sig över bordet och ruska om honom "ta dig samman, karl, fattar du innebörden av vad jag säger? ring mig, ring mig, det är en inbjudan, i somras, minns du?!". Hon kontrollerade sig och styrde över på annat mindre jobbigt, tråkigt. Det kändes aldrig som att det lyfte när de satt där och ägnade sig åt kvalificerat småprat. Han såg inte på henne på rätt sätt, han svarade inte på rätt sätt. Sommaren kändes väldigt avlägsen hur mycket hon än slet för att få fram den. Han nappade helt enkelt inte. Klockan var närmare sex när ett sällskap på fyra personer kom in till restaurangen. Riktiga matgäster.
Johan sneglade på sin klocka. "Vad säger du? Ska vi?"
"Ska du till Gunilla och Torbjörn nu?" frågade han när de stod i hotellobbyn igen.
"Ja. Är du inte hungrig? Buffé, gräddtårta, fika, dricka. Dom betalar alla som kan tänka sig att äta en smula vid det här laget."
"Nej, jag hinner inte." Han såg odiskret på sin klocka igen. "Men vill du ha skjuts? Jag ska ändå åt det hållet så jag kan..."
Det blev en tyst promenad och en tyst början på bilfärden ända tills han klämde ur sig "jag har träffat någon" när de nästan var framme. En försiktigt blick på Stella. "Ett par gånger." En till lika försiktig blick. "Det är dit jag ska nu."
"Åhå" var det enda hon kunde säga.
Ett fjärde scenario, Johan är uppklädd och snofsig för att han ska på dejt ikväll, och när han får veta att Stella är singel och halvt om halvt bjuder in honom så känner han sig ännu mer skyldig för i somras. Han ska ju som sagt på en riktig dejt nu och hade bara planerat för en snabb kaffe med kattvakten (som nu kommer att öka på sin tragedi ytterligare som ensamstående förälder). Något mer än kaffe och skjuts ville han inte alls göra.
"Mhm" sa han.
"Något seriöst?" Hon tvingade sig. Hon sket i om han sa att det var seriöst eller inte. Det spelade ingen roll vad han svarade för hon visste redan. Hundra mil mellan de två, en sommar som låg hundra år tillbaka i tiden. Men hon ville inte sitta i bilen bredvid honom och ha någon djäkla brännande och besviken tystnad.
"Det är lite tidigt" svarade han återhållsamt. "Jag vet inte än."
"Det är okej. Du får återkomma" sa hon skämtsamt och han log inte.
De svängde in på Gunillas och Torbjörns gata.
"Tack för skjutsen." Stella log snällt. Det var iallafall meningen att det skulle se snällt ut. Och självständigt, lugnt och generöst. "Hoppas du får en riktigt kul kväll."
"Du med" sa han och såg ordentligt på henne. "Och Stella, jag hoppas allt löser sig, bra."
"Allt har ju redan löst sig bra" svarade hon lite för skarpt. "För alla parter. Men tack för omtanken och skjutsen då. Johan." Hon öppnade bildörren. "Lycka till du med."
"Vi hörs väl?" sa han samtidigt som hon klev ur och stängde den efter sig.
"Efterfesten" var i full gång. Nu med enbart de närmaste familjemedlemmarna på plats så Stella försökte hänga på så gott det gick. Det blev vickning med varmkorv och öl, och sent innan hon och Inger tog en taxi in till stan och stupade i säng.
De sov länge på söndagen och åt långsam frukost i lugn och ro. Den enda punkten att passa var flyget vid tre-tiden. Gunilla kom och hämtade upp dem för lunch, och sen fick de skjuts ut till flyget. "Ta hand om er, kom ihåg att inte stressa, jättetrevlig fest, vi ses snart igen."
När de checkat in och stod och bläddrade i tidningar i kiosken var det någon som knackade henne på axeln. "Hallå Stella!" Det var Lina med ett Julia Roberts-brett leende.
"Men Gud, hej!" Stella fick en överraskningskram av henne. "Vart ska du?"
"Portugal, jag ska jobba på en träningsresa i två veckor."
"Nej? Vad lyxigt! Är det yoga och sånt?"
"Yoga och vanlig aerobics. Och sol och bad. Hur är det med dig?"
"Bra, bara bra. Min moster har fyllt sextio så vi har varit på kalas här i helgen."
"Ja, jag hörde det" sa Lina. "Johan berättade."
"Fast han sa ingenting om att du just skulle åka till Portugal. Jag frågade minsann hur ni hade det."
"Åh, vi har det väl bra" log Lina. "Mitt i all vardag." Hon pekade på Stellas mage. "Grattis! Hur har du det?"
"Som vanligt också." Stella orkade inte dra allt hon redan dragit hela helgen en vända till. Hon kopplade på ett strålande leende. "Bara finemang allting. Ska Max med på resan?"
"Inte den här gången. Han gruvade sig lite för hur ensam han skulle känna sig till helgen när jag är där och Johan är i Stockholm. Han är inte van att vara så mol allena."
Johan skulle till Stockholm nästa helg?
Lina snappade upp den tänkta frågan för hon sa "bröllopet han ska på?".
Ett bröllop. Något man i de flesta fall vet om minst en månad innan.
"Vi hörs." Scenario fem, han var helt enkelt less på henne. Been there, done that, not doing it tomorrow-less.
Lina började förstå att hon trampat i klaveret. "Fast jag vet inte hur länge han skulle vara där, så det.."
"Ja, precis. Ibland är det ju väldigt stressigt med fest och brunch och program hela tiden." Stella satte tillbaka tidningen hon läst och spanade bort mot gaten och såg till sin glädje att de öppnat och att hennes mamma stod en bit ifrån med deras handbagage och väntade på henne. "Ska du med det planet? Jag måste.."
Lina tittade också ditåt. "Jag ska med det andra. Men du, kom in på gymet nästa gång du kommer hit. Även om du inte ska träna. Vi ses!"

Justering kap 15 UPPDAT

Justering kap 15 - mer otrohet

”Ni två kanske? Han kommer hit och han beter sig som en äkta äkta man, och du verkar inte ha så hemskt mycket emot det?”
Det gjorde han. Uppmärksamhet, förbipasserade smekningar i ryggslutet, blickar, delat värdskap, lite handhållan här och där, biffgrillning och vinpåtrugare. Allt satt som en smäck. Markus Wahlberg, poster boy för Äkta Man. Han hade sakta men säkert motat in sitt område igen. När de möttes på Kallax hade de båda varit reserverade och lite spända, precis som hon förutspått. Det hade varit skönt att ha Gunilla och Torbjörn med som distraktioner under middagen den kvällen. Dom hade uppträtt som proffsvärdar från första sekunden och fast dom egentligen bara träffat Markus lite grann förut och inte direkt kände honom, uppträdde dom som att han varit efterlängtad i veckor.
Markus hade sett annorlunda ut, eller så hade Stella glömt små detaljer i hans utseende. Att munnen krökte sig si, att han rörde ögonbrynen så. På sätt och vis var det som att se en ny Markus. Dom hade hälsat med en försiktig kram på flygplatsen, och han hade lagt handen på hennes mage och dom hade lett och kuttrat lite över det, men sen hade dom dragit sig ifrån varandra. Det var blygt i början. Precis som hon förväntat sig. Efter middagen hade dom gått upp på övervåningen, han skulle sova i Peters rum vägg i vägg med hennes. Dom hade satt sig mitt emot varandra i fåtöljerna som stod i allrummet utanför och hon hade tänkt att nu kommer det, nu blir det allvar. Nu säger han snart att jag verkar konstig, förutom magen, och vad är det som har hänt? Men det gjorde han inte. Lite bröllopsprat, och sen var det ämnet färdigt. Markus förde snabbt in dom på vanliga saker, helt odramatiskt prat. Till och med roligt och skämtsamt efter ett tag. Det kändes för första gången på evigheter som att dom var ett normalt par igen. På sätt och vis var det skönt, fast allt det som måste sägas låg fortfarande och gnagde i bakhuvudet hela tiden. Stella visste bara inte hur hon skulle börja, hur hon skulle kunna ta upp det. Markus var så glad att vara där, det var tydligt för alla. Han var redan så glad för bebisen fast hon tyckte att de skulle vara mer ”milt återhållsamma” tills läkarbesök och allt sånt officiellt var avklarat. När han satt där mittemot henne med sitt leende och pratade om ditt och datt, och hela han utstrålade lycka över att dom var tillsammans, han var hos henne, hur skulle man då börja? Harkla sig, räkna till tre och sen ”du måste lyssna nu, det är en kille här som..”. Stella kunde inte. Dom hade gått och lagt sig första kvällen utan att en enda stavelse om någons otrohet blivit yppad. Jag får ta det imorgon, hade hon tänkt när hon låg i A-Ks rum med Markus på andra sidan väggen. Jag gör det imorgon.

Fredagen hade förlöpt på exakt samma sätt. När Markus väl vaknade, någon timme senare än dem, och stod nere i köket och gulligt sömnigt och långsamt ordnade sina smörgåsar, kunde hon absolut inte säga något. När de var och sprang på Ormberget, nej. När Anna-Karin och småkillarna kom och fikade, absolut inte. Hela dagen var fylld av fina icke-berättar-tillfällen. Markus misstänkte aldrig någonting. Han kramade henne och Stella svarade svalt, och han tog väl för givet att det var med tanke på honom så han släppte henne utan att pressa. Hon var lättirriterad och fräsig, och han var bara mild och lugn och tänkte kanske ”hon är ju gravid”. Det verkade finnas en rimlig förklaring till allt för Markus. Han höjde inte ett ögonbryn, han ifrågasatte inte en enda sak hos henne. Allt var frid och fröjd. Han var hos henne. Fas två.
”Det är fortfarande att tänka efter och känna sig för utan stress som gäller” sa Stella.
”Vet han om det?”
”Oh ja.” Stella var klar så A-K avlöste henne. ”Kommer du ihåg att jag sa att han skulle sätta sig på nästa plan om han fick veta att jag var gravid? Där har du det. Rätt och slätt. Enkel matematik.”
”Men varför ville du ha hit honom, nu? Du skulle ju ändå hem om två dagar.”
”Det är en månad sen vi sågs. En hel månad.”

”Jag är inte en sån här människa” hade gått på repeat i hennes huvud när hon gick upp till sig efter Anna-Karins middag, efter tevesoffan och Gunillas knä och illamåendet. ”Jag vägrar. Jag ljuger inte, vänstrar inte och slösar inte bort människor. Det är inte jag.”
Markus hade, som vanligt, blivit väldigt glad när hon ringde. När hon presenterade det positiva grav-testet hade han blivit ännu gladare. När hon dämpade och sa ”men det här betyder inte att det är, vi måste prata, massor, försöka lösa..” hade han föreslagit att han skulle komma upp nu, direkt, till henne, så kunde de börja.
Hon visste inte om hon skulle känna sig lättad eller som en fuskare efteråt.
Till slut befann de sig på bokhandeln med Johan bakom Markus i kön och Stella hade fortfarande inte varit i närheten av ”jo, du måste lyssna nu, det är en kille här som..”.

Anna-Karin såg noga på henne. ”Kommer du ihåg när du sa att jag var lika dålig som dig på att ljuga? Är det något annat som har hänt?”
Stella viftade bort det. ”Ser du inte att vi måste gå vidare till fas två?”
”Vad är fas två?”

-------- UPPDAT--- slutet av kap 15

”Är du nöjd med kvällen?” frågade Markus när han stod och diskade vin och likörglas och Stella satt och höll honom sällskap vid köksbordet.
Jesper och Linus hade hunnit somna i varsin soffa och klockan blivit efter elva innan middagen var över. Vartenda grillspett hade gått åt, isvinet gjort succé och minsta lilla äppelpajsmula var uppslickad. Present-vandringsboken hade Torbjörn redan tagit med in i sovrummet för att läsa i innan han somnade. A-K hade kramat henne och beordrat henne att komma tillbaka nästa sommar, börja skola in bebisen direkt på Luleå-sommarlov, och Stella hade lovat att göra det.
”Ja” svarade hon lågt. Markus såg på henne över axeln och hon gick upp och lutade sig mot hans rygg, kopplade ihop händerna på hans mage. Hela dagen efter trippen till stan och bokhandeln hade hennes humör blivit värre och värre. När de kom till mataffären och råkade hamna i en liten diskussion om grillspett eller biffar till middagen, han tyckte biffar och det gjorde inte hon, hade hon varit på vippen att börja störtgrina. Markus blev ganska förskräckt och älgade snabbt iväg efter en nygräddad och varm bulle från butiksbageriet som han tryckte i henne på plats och sen lät han henne utan diskussion få igenom precis alla sina önskemål på resten av inköpslistan. Det hade bara gjort att störtgrinandet låg ännu närmare, så när de kom hem hade han milt föreslagit att hon kanske borde vila lite. Sen hade han fortsatt i samma extra hänsynsfulla stil och tålmodigt parerat alla hennes vresiga utbrott under matlagandet. ”Stress”. Hon hade kunnat föreslå vad som helst och han skulle bara ha nickat entusiastiskt åt henne och sagt ”jättebra idé, det fixar jag!”. Stella muttrade och torkade tårarna som hängde i ögonfransarna mer eller mindre permanent och kände sig omväxlande skyldig, omväxlande i sin fulla rätt som gravid och/eller det första otrohetsoffret. ”Det här är ditt fel, allt är fan ditt fel, att jag mår som skit nu och att Johan blev så bortslösad och att du är så..!” Men ju snällare Markus blev, ju mer skyldig kände hon sig. Ett panikartat Johan-erkännande kom närmare och närmare för varje minut tills Gunilla trädde in i köket med något slags sjätte sinne och beordrade att få hjälpa till. Hennes närvaro dämpade allting och Stella lyckades hejda bekännelserna.
Markus åååh-ade mjukt nu när hon kramade om honom medan han fortsatte diska glasen. Stella borrade in näsan i hans skjorta. ”Vad tyckte du?” frågade hon med bävan i rösten och han svarade ”jättebra” utan att behöva någon betänketid. ”Jag gillar allihop, och du och A-K är ju så... Inte lika, men ändå lika, på något vis. Nog olika för att ni inte ska bli irriterade på varandra, utan bara irritera oss andra med era interna gamla skämt och fnittrande.”
Stella log lite mot hans rygg. ”På ett sätt känns det som att inget har hänt eller förändrats sen vi fyllde femton. Men det har det ju.” Hon höll om honom ännu hårdare. ”Du var så snäll idag, trots att jag var så...”
”Lite trött kanske?” föreslog han vänligt.
”Ganska skitjobbig kanske?” avgjorde hon.
Markus vände sig så att dom stod mot varandra. ”Du får vara hur skitjobbig du vill” sa han. ”Det gör inget. Jag kan utan problem ta hundra skitjobbiga dagar till, Stell.”
Åh Gud. Kunde han inte vara lite mer sur, tvär och anklagande, mer ”kan du skärpa dig nu och sluta vara så djäkla sur och jobbig hela tiden?”. Bli less och fräsa tillbaka, bara någon gång? Hon log blekt. ”Ja?”
”Och du, jag vet att vi har massor att prata om och ta tag i. Massor av saker att lösa” sa han och strök henne över kinden. ”Men jag är ändå så glad att vi är på samma plats nu, inte sitter i varsin ände av landet och skickar sms.” Han kramade henne. ”Jag fortsätter kolla på jobb och det lossnar säkert efter semestrarna. Framåt augusti, september så blir det mer fart igen. Och så tycker jag vi kan fundera på att gå till en sån familjerådgivare eller vad de heter. Du vet, någon att prata med, få professionell hjälp att reda ut allt. Det blir bättre för oss tror jag, långsiktigt.”
Stella svalde.
”Jag menar alltså inte för bröllopet nu, det spelar ingen roll när eller om det blir av, utan för oss” fortsatte han. ”Eller vad tycker du?”
”Bra” mumlade hon. ”Jättebra.”
Hon kände hans mage sjunka upp och ner när han andades, och hur hans händer var varma på hennes rygg. Han var lite fuktig i pannan och på överläppen av att ha fejat runt i köket och framför grillen hela kvällen. Han strök henne upp och ner över ryggen.
”Det är så skönt att vara här med dig igen” sa han ömt och såg på henne. ”Att du vet det. Jag har verkligen saknat dig. Och att vara tillsammans, göra saker ihop. Vanliga saker. Gå och handla mat och allt sånt där man aldrig tänker på speciellt mycket annars, eller att du ligger på soffan och läser och jag kan gå förbi och..”
”Markus” avbröt hon häftigt. Ett sånt ord till från honom och hon skulle inte palla en sekund längre.
Han tystnade och såg frågande på henne. Stella harklade sig.
”Minns du idag på bokaffären?”
”Ja?” Hans händer runt midjan, ögonen på henne, samma leende som sen i torsdags, mjukt och snällt och så kärleksfullt.
Ett två och tre. Börja!
”Han som stod efter dig i kön? Ganska... kort?”
Hon kunde inte nu. Inte just efter han sagt de här sakerna. Inte just innan de skulle lägga sig, efter en lång och jobbig dag. Imorgon, tänkte hon, imorgon måste jag. ”Jag är ganska trött” fegade hon sen in i hans skjorta.
Markus släppte greppet om henne. ”Åh, men gå upp och lägg dig. Jag fixar det sista här. Gå och sov, älskling.”

Han tittade in i hennes rum efter han kommit upp och borstat tänderna. Hon låg i sängen och läste. Iallafall såg det ut så eftersom hon höll i en bok, rätt väg, och hade sänglampan tänd.
”Vilken tid ska vi stiga upp imorgon?” frågade han. ”För planet?”
”Halv nio ungefär? Vi behöver inte åka dit så långt före.”
Han tryckte in det på sin mobil. ”Sov gott, Stella.” Ett till litet leende och sen gick han in på sitt rum. Drog inte igen dörren efter sig, samma som tidigare kvällar. Hon hörde att han tog av sig kläderna och hängde upp dem på skrivbordsstolen, hur sängen lät när han lade sig i den, hur han andades när han sträckte på sig. Och sen några ”få till en bra sovställning”-ljud, och sen tyst och lugnt.
Stella lade bort sin bok, släckte lampan.