Kap 21 + 22

Lite småfix här och där. Jag är lat och röd-ar inte.

Kap 21 Stockholm, onsdag 5 okt

”Kan man säga att det här är en tradition nu? Fjärde onsdagen i rad. Nästa vecka behöver vi inte ringa innan, vi står båda här klockan sex och är hungriga.” Markus buffade till henne lätt i sidan. ”Tisdag match, onsdag middag med dig på Söder. Det börjar bli en veckorytm.”
”Ja, kanske. Vad gör du på fredagar och lördagar? Vad har du för rytmer då?”
”Det är olika. Vad gör du?”
”Sover, drömmer om att sova, sover ännu mer.” Stella fnissade. ”Så kul är jag. Jag kan sträcka mig till att gå på tidiga bion eller hänga på låset på någon restaurang klockan fem, men senast nio måste jag få åka hem och sova. Men berätta vad du gjorde i helgen?”
Markus tänkte efter. ”I fredags var jag hemma. I lördags var jag hos Fredrik och Eva en sväng. Fast det var på dagen. Så man kan väl säga att jag var hemma då också. Såg en film. Tror jag. Jag minns knappt. Det var bara en vanlig hemmahelg.”
”Hmf.” Hon såg på honom.
Han såg tillbaka. ”Vaddå hmf?”
”Inget.” Hon visste inte om den här hemmahelgen var typisk eller otypisk för Markus. Hon visste inte om han var ute med kompisar och hade kul i vanliga fall. Om han funderade på att börja dejta igen. Om han funderade på att ringa Petra. Eller om han redan gjorde det regelbundet.
Stellas Spray Date-annons hade gett en hög otillfredsställande svar. Till och med dom som kunde stava och skrev mer än fem meningar långa mejl kändes fullständigt olockande. Det var kanske graviditeten som lockade till sig idioter som var ute efter en tacksam och sexgalen kvinna. Efter fyra dagar hade hon avslutat sitt konto där, och inte ångrat sig en sekund sen dess. Hon var klar med dejting innan hon ens startat.
”Gå på tidiga bion med mig på fredag” sa Markus.
”Du och jag?” Hon var tvungen att se efter om han menade allvar eller skojade. Han menade allvar. ”Ska vi?”
Han ryckte på axlarna. ”Du får en Dumle-påse och en liten popcorn om du kommer.” Han sa namnet på filmen han ville se. Hon hade också tänkt se den.
Vad gjorde två timmar en fredag? Eller två timmar varje onsdag? Eller lägenhetsvisningar varje söndag, som de två senaste gångerna slutat med en fika efteråt för att gå igenom vad de sett på? Dom hade inte ens hållit sig till det ämnet senast för de lägenheter de kollat på i söndags var för deprimerande tråkiga. Och sen hade det dykt upp en omvisning förra tisdagen av en lägenhet han var intresserad av som hon följt med på. Han hade skjutsat hem henne efteråt och stannat ett tag. Hon träffade honom nästan oftare än Britt-Marie. Gjorde det någonting?
Barnets far. Som hon var så lättad över att hon slutat skrika med och gråta över. Som parterapeuten uppmuntrade träffar med, att de skulle försöka ”normalisera” så mycket som möjligt mellan varandra innan barnet kom och ”vände upp och ner på det mesta, som barn alltid gör”. Normalt för henne och Markus, det var hemmakvällar, träningskvällar, hyrfilmer, god mat hemma eller ute, mycket skratt, och väldigt lite Lars Norén-drama.
Så, en bio och en tät social kalender? Invändningar? Det hade inte blivit några fler långa kramar, inga kyssar, inte ens några fler pussar sen den gången efter Luleå-helgen. Invändningar?
Stella hann inte svara innan han kramade hennes arm. ”Se hur du känner. Jag ringer dig imorgon.” Han log och promenerade iväg mot tunnelbanan med portföljen svängande.


Kap 22 Stockholm, torsdag 13 okt

Miriam masserade in balsam i håret. ”Hur mycket ringer ni?”
”Vi är nere på cirkus var tredje dag nu. Och mejl, då och då.” Stella hade stått och blundat och låtat vattnet rinna över henne, men nu öppnade hon ögonen.
”Resultat?”
Hon fick en klutt balsam av Miriam. ”Han låter aldrig som att jag stör. Och jag har verkligen försökt störa. Jag har ringt alla möjliga tider, sent på fredag, tidigt på söndagmorgnar. Inget. Plus att jag har berättat att jag och Markus ses varje onsdag och lite då och då. Jag tänkte att då kan ju han kläcka ur sig något om sina dejter, eller hur? Men det kommer inget.”
”Vad pratar ni om?”
”Allt möjligt. Utom om i somras. Inga referenser dit.”
”Hur känns det?”
”Det är det som är så svårt. Varje gång jag ser att det är han som ringer så blir jag helt. Men jag vet inte hur bra han tycker det är. Jag vet inte vad han tänker om det. Så här mycket kan man ju inte hålla på och bry sig om någon om man inte vill något med? Det finns väl ingen som tvångsmässigt ringer en killkompis flera gånger i veckan? Fast han säger aldrig något sånt. Det är bara.. tralalala.”
”Men du tror inte lika starkt på sommarflirt-teorin längre?”
”Nej, den stämde nog inte. Ta i trä.” Stella log. ”Det är oktober nu. Han vet när lovet börjar. Och han ringer ändå. Det känns väl inte så sommarflirtigt?”
”Vad säger du då? Hintar du eller är du också tralala?”
Dom tog sina handdukar och gick in i bastun, satte sig på nedersta bänken.
”Förutom min jättestora hint om att jag är singel?”
Miriam gjorde sin parodi på tänkarmin. Pannan i djupa veck, en hand mot kinden. ”Jag ser två utvecklingar. Antingen håller ni på att såsa på så här och har det jättetrevligt. Han sitter där uppe och dejtar en tjej, och tycker det är skitkul när du ringer och underhåller honom. Men du sitter här och väntar på att det ska bli mer, som han inte väntar på alls för allt är bra för honom. Han vet att du ska ha barn, du berättar om Markus ibland. Inget händer. Eller, andra utvecklingen, du satsar och säger igen att du är singel, singel, singel, och att du inte vill se det här telefonsnackandet fortsätta i tid och evighet utan att det ska leda till något. Och i det läget måste han ju berätta hur det ligger till med den andra tjejen, och vad han i såna fall gör med dig.”
”Jag har aldrig vågat säga en sån sak rätt ut till en kille!”
”Inte jag heller. Men jag önskar att jag hade gjort det, om det är någon tröst. Du vet när jag träffade Magnus? Han drog ju runt på mig i två år och det ”låg saker i luften” men inget hände, någonsin. Fast jag gav ju inte upp för det, som den dumskalle jag var. Så går han och träffar en annan. Jag var bara ”hans bästa vän” hela den tiden. Jag blir fortfarande förbannad när jag tänker på det. Och du har redan lagt månader på den här killen, Stell. Tänk om du sitter här om två år och håller på med samma funderingar? Så får du en bröllopsinbjudan en dag på posten. Till din bästa vän Johans bröllop. Kul, va? Han kanske till och med ber dig hålla ett tal för du känner ju honom så väl vid det laget. Eller skriva några roliga tipsfrågor. Eller, bli värd för hela spektaklet. Tänk dig det du. Då är du inte så glad.”
Stella suckade. ”Överdriver du inte lite nu? Gör det en smula extra dramatiskt?”
”Nej.” Miriam såg bistert på henne. ”Jag sitter här som ett levande bevis på den dåliga taktiken. Säg rätt ut att du gillar honom. Det är mitt råd.”
”Om han säger nej tack? Han bor hundra mil bort, jag ska ha barn, vi känner inte varandra så bra egentligen. Jag kanske stressar sönder det.”
”Du vet ju redan ungefär hur ett nej tack är. Fast han kanske behöver en push. Han väntar på att du ska ta steget. Han törs inte själv. För han bor hundra mil bort och du ska ha barn med en annan och ni känner inte varandra så bra egentligen. Det finns femtio möjliga teorier, Stella, men bara ett enda sätt att få veta.”
”Tack, stopp, börja inte igen.” Stella svepte sin handduk om sig. ”Jag går ut och äter mitt äpple nu.”