Tillägg till 8:an

Tillägg till kap 8

”Här” Maja räckte henne en glasspinne som hon tydligen sagt att hon ville ha någon gång under rundvisningen. ”Hur ofta brukar du åka till Ikea?”
”En gång i halvåret kanske. Eller en gång per år. Inte så ofta iallafall.”
”Men shit?!” Maja såg skeptiskt på henne. ”Jag och mamma skulle åka minst en gång i veckan om vi bodde i Stockholm. Vi älskar Ikea.”

De åkte hem sent på eftermiddagen. En tystare åktur med mindre fnitter än när de åkt dit. Johan petade till henne när hon suttit och tittat ut genom vindrutan ett tag. ”Du ser så allvarlig ut. Vad tänker du på?”
”Allt och inget. Hur jag ska formulera en snärtig och attraktiv kontaktannons om jag ska börja nätdejta.” Hon fnös åt sig själv. ”Jag blev lite avundsjuk hos Tomas. Barnen, huset, familjen, basketen, allting dom hade. Och säg ingenting, jag vet att jag låter som en patetisk och dålig människa.”
”Exakt vad är patetiskt med att bli avundsjuk på det?” frågade han. ”Det hade väl varit värre om du bara suttit och suktat över den jättesnygga skinnsoffan.”
”Jaaa.. den vill jag ju i och för sig också ha.” Hon suckade. ”Får jag fråga dig en sak? Känner du att du blir irriterad över folk som ojar sig och blir upprörda över småsaker, som ”min sambo var otrogen, jag dör” eller ”djävlar, bilen är stulen”, för i jämförelse med att, jag inte vad som har hänt, men råka ut för en olycka? och hamna i rullstol, så är det inte så allvarligt? Liksom vad klagar dom över egentligen?”
”Bilfallet, ja, men inte det andra. Fast såna tankar är egentligen som att be om tillåtelse att få bli bitter och deprimerad. Ingenting blir nånsin bättre av det, så det måste man försöka undvika till varje pris. Om man kan. Och det var en bilolycka förresten, rätt snabbt efter jag flyttat tillbaka hit igen och skulle starta ett nytt liv och allting. Det blev väldigt nytt.”
”Så, vad? Du bara bestämde dig för att du inte skulle tänka på det sättet efter den? Du skulle tusan inte bli inte bitter och deprimerad?”
”Ja, jag bara bestämde det. Det gick från en dag till en annan. För jag är ju Dalai Lama och det här är det bästa som har hänt mig och jag har lärt mig så mycket och bla bla bla.” Han log snett. ”Du kan höra med Max hur ”bara” den processen var.”
”Men hur gjorde du då? Hur lyckades du?”
”Jag hade ju ett helt team som back-up. Det var det som gjorde skillnaden. Som exempel, ett år innan olyckan så skilde jag mig, och då var...
”Vänta, men stopp! Har du varit gift?!”
”I tre år. Det var inget lika dramatiskt slut som du, kanske, eventuellt, är i nu. Men det var ju ändå skitjobbigt. Du vet, de här stora påfrestande stresstillfällena i en människas liv; skilsmässa, bli arbetslös, dödsfall, allvarlig sjukdom. Även om det här var en ”snäll” skilsmässa. Under den så kändes det som att jag fick tio procent av allt stöd jag fick sen efter olyckan. Skilsmässan skulle man klara själv, punkt slut. Snacka lite med kompisar, ja, men sen var det nog. Efter olyckan, då hade jag hela familjen, läkare, psykolog, sjukgymnast, arbetsterapeut, Tomas. Massa proffsiga människor. Och sen fick jag tänka som en alkoholist ungefär, det är bra när det känns okej en minut i taget, sen en timme, sen en dag, sen två dagar i rad. Till slut så kändes det mer och mer som om jag var mig själv igen.”
”Och nu känner du dig som dig själv hela tiden?”
”Mjaajoo... ” Han gjorde en femtio/femtio-rörelse med handen. ”För det mesta.”
”Jahapp. Där ser man.” Hon kliade sig eftertänksamt på örat. ”Ha ett bra team och fokusera på nuet, i värsta fall en minut i taget.”
”Mina andra patenttips är att spela mycket koncentrationskrävande tevespel för att rensa huvudet. Och träna, men det gör du ju redan. Och att inte sitta hemma och tröstäta och tröstdricka och bli folkskygg.”
Stella log. ”Och där kommer ju du så passande in i bilden. Nånting rätt har jag alltså gjort i sommar.”

Han stängde av bilen när han skulle släppa av henne. Hon gillade den gesten. Ingen stress-gesten. Han frågade vad hon skulle göra imorgon. Dom skulle båda träna på, han på förmiddagen, hon på eftermiddagen. På kvällen var han inkallad till sin mamma på middag. En Johan-fri dag för henne med andra ord.
”Men du åker inte hux flux tillbaka till Stockholm utan att säga till, va?” sa han. ”Du måste förvarna ordentligt innan du står på Kallax.”
”Det blir inte före söndag iallafall, Gunilla och Tobbe kommer tillbaka då. Kanske på måndag.”
”Bra. Vi hörs imorgon?”
En liten sekunds osäkerhet och sen blev det en snabb kram som hej då innan hon klev ur och stod kvar tills han backat och kört iväg med en vink.

Tänka tänka

Funderar än... Det känns så stiltje med tanke på hur besatt jag varit av det här, och nu har jag haft lite andra saker på gång de senaste två dagarna.. och genast tappat fart. Och sidor.
Men, i helgen kanske.

Markus-plotten. Tänker.

"Hur vore det med kåt, glad och tacksam?"

Kap 9 dröjer ett tag. Jag har stött på Markus-patrull. Killen är ju så försvinnande och osynlig. Han måste in mer. Och så råkade jag ge precis alla bra saker JAG gillar till den andra killen. Dalai Lama-snäll, rolig, smart, kan laga god mat...
Vad finns det kvar som den där Markus kan få som goda sidor nurå?? Man måste ju ha en riktig konflikt, inte bara lämna öppet mål för Johan.
Markus = "social och har lätt för att träffa nya människor" ha ha.
Det enda jag kommit på hittills är att han ska vara mycket generös och rätt romantisk. En sån som bjuder och köper presenter och överraskar. Men det räcker ju inte att bygga en karaktär på det allena.
Och den andra killen måste få lite svagheter. Han måste bli lite mer ego, tror jag. Han ska inte riktigt hålla sig till spelreglerna som Stella tror att dom har.
Så det är think tank här framöver. (Och det faktum att jag faktiskt har några andra saker att göra idag, jobbrelaterade. Kors i taket.)

Lite tillägg i kap 7 + nytt kap 8

Sporrad av NB, och av regnet som öser ner sen ett dygn här utanför. I kraftig sidblåst dessutom. Usch.

Tillägg till förra kapitplet 7, i slutet. Hoppas det inte blir för lovey-dovey? Det känns som att jag snart hamnar i fällan att göra Vissa Personer uber-fantastiska, och det är ju trevligt att göra såna, men det är alltid roligare att läsa om mer svart-vita typer.
Och sen ett nytt kap 8.

Här är först tillägget till 7:an :

Servtrisen kom lägligt ut med deras sushibrickor. ”Varsågoda och hoppas ni blir nöjda.”
Johan gav Stella ett frågande ögonkast.
”Förlåt, förlåt. Allvarligt. Det här var sista!”
Han ruskade på sig, började prata om något annat.

Det blev sent innan de var tillbaka efter att ha sölat sig igenom stan med ett stopp på en av uteserveringarna för att prata med någon man Johan kände, som ledde till att de också hamnade vid bordet med varsin öl. Inte för att det gjorde nånting, hon hade absolut ingen brådska hem.
”Kommer du ihåg när ni spelade basket med oss när vi var små?” frågade hon när hon stod redo vid cykeln igen. ”Killarna mot tjejerna? Det var du och några av dina kompisar? Och ni var ju hundra gånger bättre än oss, och mycket starkare och längre, så ni bara lekte och fjantade er, och vi tyckte det var skitkul och blev mer och mer fnittriga och okoordinerade hela tiden och till slut kunde vi knappt stå upp? Det räckte med att ni låtsades peta på en så föll man ihop i en hög?”
Johan log. ”Jag minns. Det var jag och Henrik och Pelle. Per B från min klass. Det fanns en Per K också men han tränade inte basket.”
”Så är den här kvällen. Eller så är alltihop. Jag måste bara säga det. Det känns som att jag ska trilla ihop i en fnitterhög varje gång vi ses. Om du undrar varför min enda plan är att hänga efter dig så länge jag får. Det är därför.”
Han såg på henne, varmt, alldeles upplyst. ”Vilken fin sak att säga. Tack, Stella.”
”Tack själv. Ses imorgon.”

Kap 8

Hon satt redan ute och väntade fem i elva när han körde upp framför huset. I bilen, bilen som han körde. Hon började fnissa så fort hon såg honom. När hon gick fram visade hon upp två påsar, en med äpplen och en med Gott&Blandat.
”Vad skrattar du åt?” frågade han. ”Hur har du hunnit bli så här glad så här tidigt?”
”Jag tänkte på igår. Om det här att du körde en bil och godis och allt det. Hej förresten, kul att ses!” Nu var det hon som rörde vid hans arm. ”Jag ordnade två alternativ, nyttigt och mindre nyttigt. Du får bara hojta vilket du vill ha.”
Han nickade. Sen sa han ingenting förrän han helt plötsligt hojtade till ”godis!!” när de kommit femhundra meter. Stella bröt ut i ny skrattattack.
”Säg hoppa och jag hoppar” försökte han förklara, märkbart nöjd över reaktionen. ”Eller nej, herregud, säg inte hoppa.”
”Ja... ” Hon spanade in bilen och specialutrustningen. ”Hur går det där till egentligen?”
”Det sitter här på ratten. Allt är på ratten. Och automatväxel. Det är ju inte klokt vad dom kan ordna till idag, serru. Så det är bara tuta och köra.”
”Fiffigt.”
”Fiffigt värre. Vill du ha en annan temperatur än tjugotvå grader? Vill du lyssna på musik? Vill du ha mer fläkt i ansiktet? Eller vill du luta dig ännu mer tillbaka?”
” Nej. Ja. Nej. Nej. Nej.”
”Vad var ja-et? Musik?” Han slog på stereon.
”Åh, Cardigans!” utbrast hon förtjust när senaste skivan kom på. ”Jag älskar Cardigans.”
”Älskar mat, älskar Cardigans” upprepade han lågt som om han skulle programmera in det i hjärnan. ”Roger that.”
Hon log. ”Jag kan redan säga att den här utflykten är en bubblare också. Sätt upp den på listan. Efter två kilometer. Det är bra jobbat.”
Han gjorde ett tillägg i samma stil. ”Utflykten bubblare.”

Efter fyrtiofem minuter trillade fnitterhögen ur bilen framför Tomas hus. En stor trävilla i vitt med ljusgrå knutar och massa träd och fina buskar och sånt på gården. Rosor i perfekta rader. Andra blommor som prunknade. Vackra organiserade stenar. Växthus. Veranda.
”Gud vilket arbetat ställe” viskade Stella. ”Såna här jag får komplex av. Dom är som Ernst. Massa speciella kreativa lösningar och duschdraperier i köket och färgskalor och Gud vet allt.”
”Det är lugnt, det är hans fru som har bestämt allt” viskade Johan tillbaka. ”Och hon var visst inte hemma nu. Du behöver inte säga ett ord om några stambyten om du inte vill. Inredning och hus verkar vara ett känsligt kapitel för dig?”
”Jag skyller på mina föräldrars skilsmässa. Ett och ett halvt rum. Ett och ett halvt hem. Ända sen dess gillar jag hem man kan ta med sig i en ryggsäck, allt annat gör mig nervös.”

Dundrande steg nerför en trappa hördes bakom dörren och sen öppnade en väldigt lång ranglig kille kring arton nitton klädd i fotbollsshorts och t-shirt. Han och Johan snackade lite och sen kom Tomas, en fyrtiofemårig-nånting-man som också satt i rullstol. Med ben dock, men. Och sen en till några år yngre tonårskille och sist av allt en tjej, tolv tretton år. Johan presenterade Stella som ”en kompis från Stockholm som är här på semester”.
Den yngre killen, Erik, ville direkt köra en strafftävling i basket. Dom hade en korg på infarten. Alla tre syskon tränade. ”Du sa ju att det var en engångshändelse när du losade förra gången, minns du inte det?” sa Erik utmanande. ”Upp till bevis nu!”
Med sin Pite-dialekt lät han så otroligt seriös och engagerad så Stella puttade till Johan lite uppfordrande. ”Jajamensan, det är bara upp till bevis. När man talar om trollen, du vet..”

Först uppvärmning, gick inget bra alls för Johan, men däremot bättre för den äldre killen, Daniel, och allra bäst för tjejen, Maja. Stella och Tomas stod bredvid som åskådare. Det var ju självklart Maja som fick det positiva publikstödet.
”Heja Maja! Go, Maja, go Maja!”
”Hallå, du åker ju hem med mig!” protesterade Johan. ”Kom ihåg var dina sympatier ska ligga!”
”Goooo Maja!” blev svaret.
Dom körde först till tio och Daniel vann. Hans skott satt perfekt, han missade bara ett enda. På andraplats Johan, verkade lite störd på riktigt över sina missar även om han var tvungen att skämta bort det för det var ju bara en lek, och sen Maja och Erik på delad tredjeplats. Erik var inte nöjd, han ville ha returmatch på en gång. I den delade Johan och han på förstaplatsen. Erik ville köra igen, Tomas sa att han fick vänta till efter maten.

Dom åt på baksidan, en till fantastisk veranda med massa grönt omkring. För barnen tog det tio minuter att äta och sen stack dom iväg, men hon och Johan och Tomas satt kvar. Han var kul som utlovat, och han påminde om Johan till sättet. Dom skämtade mycket, skrattade mycket, men utan att skyla över något allvar när det dök upp.
Erik kom tillbaka efter ett tag, tjatade om mer basket.
”Okejrå” Johan vände sig mot Stella med fejkad Stockholmsdialekt. ”Jag är med om du är med.”
”Jag? Men jag kan ju ingen basket!”
Han väntade ut henne.
”Om jag får en snabblektion först.”
Hon fick både en snabblektion och en närmare straffpunkt än dom, proffsen. När Erik nådde tio hade hon tre, odiskutabelt sist.
”För att vara så länge sen så var du ju inte alls så tokig.” Han drog henne lite närmare sig. ”Klart lovande. Men du kanske får träna lite på fokuset. Det är det som är det svåra.”
”Mhm.” Hennes arm hade på eget bevåg smygit upp runt hans axel innan hon hann stoppa den, hon fingrade på tröjlinningen. ”Jag vet. Jag försöker hålla mitt fokus fokuserat hela tiden. Så gott det nu går. Du vet.” Hon drog tillbaka armen igen, och han nickade, rullade lite bakåt, mer allvarlig.
”Sorry, jag vet.”
Hon skakade på huvudet. ”Det är okej.”
Det är okej, tänkte hon när dom gick in igen. Det är lugnt. Han vet att, jag vet att, det här går bra. Det här är på en vänner-nivå, inget spänt tjafs och fumliga signaler. Det känns bra. Jag håller inte på att freaka ur. Jag har ingen anledning att freaka ur. Jag umgås med en vän. Det är inte förbjudet i svensk lag att göra det.

Dom åkte tillbaka till Luleå efter några timmar. Det hade blivit en husvisning trots allt, initierad av henne. Efter att ha sett det öppna köket och den fina mixen av gammalt och nytt, som de här helt vanliga icke-arkitekt-utbildade människorna hade, var hon absolut tvungen att få se resten också. Ljust, luftigt, inte överplottrigt men fina uppsättningar av ”personliga minnen från resor och möten” och tomma ytor. Och en smart hissplatta upp till övervåningen.
Maja visade runt, till och med in i badrummen, och det var som att gå omkring i ett äkta modellhus. Ett modelliv. Tre snälla barn, mycket trevlig man, säkert en trevlig fru också, fantastiskt hus. Ingenting saknades.
Och då kom den givetvis som ett brev på posten, avundsjukan och ångestsmällen. Skulle hon nånsin kunna få ihop det här? Var det kört nu? Hon hade trott att Markus också ville ha det så här, att det var det de strävade mot. Ett litet steg i taget, men stadigt framåt mot något liknande det här.
Igår hade hon slängt ur sig på skoj att krogen och internetdejtingen kanske väntade, men tänk om det i realiteten var vad som väntade. Män som inte kunde skriva bra, inte stava rätt, helst ville prata om Bajen, men de fick ändå duga för man ville ju inte träffa idioter som föreslog sex i första mejlet. Cissi hade träffat några såna Bajen-typer. Blev ingen andra dejt, knappt en första. Och det var inget, verkligen inget, fel på Cissi. Cissi borde ha norpats upp av någon drömprins för tio år sedan.
Stella blev stående i vardagsrummet, som gick i färgskala jord, försökte samla ihop sig. Ute på verandan satt Tomas och Johan, hon såg dem genom de stora fönstrena. Johan böjde sig fram, det såg ut som att han ritade något och förklarade på en servett. Där var en till som inte borde vara singel. Som också borde ha försvunnit från marknaden för tio år sedan. Minst. Som borde ha en fru som var all over him och som borde ha ett komma åtta barn som han kunde leka och skjuta basket med. Inte alls vara i en position att fritt kunna glida runt på Kvantum och plocka upp hysteriska Stockholmsvrak som rymt hemifrån och var i så extremt behov av uppskattning och bekräftelse att dom inte tvekade en sekund att undanhålla sanningen för att få det.
”Här” Maja räckte henne en glasspinne som hon tydligen sagt att hon ville ha någon gång under rundvisningen. ”Hur ofta brukar du åka till Ikea?”
”En gång i halvåret kanske. Eller en gång per år. Inte så ofta.”
”Men shit?!” Maja såg skeptiskt på henne. ”Jag och mamma skulle åka minst en gång i veckan om vi bodde i Stockholm. Vi älskar Ikea.”

Johan körde hem henne, stängde av bilen när de var framme. Hon gillade den gesten. Ingen stress-gesten. Hon frågade vad han skulle göra imorgon. Dom skulle båda träna på förmiddagen. Hon föreslog lunch hos henne efteråt, han tyckte det lät bra. En liten stunds osäkerhet och sen blev det en snabb kram som hej då innan hon klev ur och stod kvar tills han backat och kört iväg med en vink.

Det låg ett kort från Markus i brevlådan. Han skrev att han skulle skriva längre men att det här var ett för-kort för att säga att han var så glad för brevet och att hon lämnat meddelande på telefonen och att han längtade så mycket efter att prata mer och att han längtade så mycket efter att ses i Stockholm till veckan, och nu skulle han skriva ett sms och säga allt det här. (Det hade han gjort igår också.) Och sen posta kortet. Dubbelt upp av samma budskap, så att hon förstod exakt hur glad han var. Och sen skulle han skriva ett längre brev. Avslutades med tre ”älskar dig” och ett ”Stell”.

När hon kom fram till bron stod det en levererad blombukett där också. Första gången i sitt liv som hon fått blommor med bud. Från Markus dom med. Röda gerberor och rosa rosor. ”Hoppas du har fått kortet, älskar dig, vi ses till veckan”.
Hon ställde upp den i en stor vas i köket och sen satt hon där och åt varma mackor till middag och njöt av prakten.
Sen ringde hon, inspirerad av basketbarnen eller avskräckt av internetdejtingen, hon kunde i vart fall inte hålla sig längre. Bara slog numret, ingen tvekan.
Det hon var nöjd med efter samtalet, ungefär en kvart långt, var att hon inte börjat grina så fort hon hörde hans röst och att hon lyckats hålla sig resten av tiden också. Det hon var missnöjd med var att det inte gett henne någon lätt, euforisk, uppklarnad känsla av att veta och av att ha kommit till en ny insikt.
Det hade varit ett så praktiskt samtal, som att han mest fiskade efter om han skulle avboka Öland med Fredrik och Eva, eller om Stella skulle vara på gott humör då. Hon blev irriterad av det. Det var väl skit samma med Öland i dagsläget?! Markus hummade.
Han frågade om han fick ringa henne nu. Hon sa ”okejrå” efter viss tvekan.

När dom lagt på och hon slappade i soffan med Figo kändes det bara som ett stort ”jaha?”. Hon hade föreställt sig att när tillfället kom, när hon ringde efter alla dessa dagar, så skulle det kännas mycket mer, bli en viktig pusselbit i avgörandet. Det hade bara blivit ”jaha?”, en tråkig himmelsbit som varken gjorde till eller från.

Chick lit, kap 7

Today's special. Samma fråga som på förra - är det för snabbt och enkelt fixat? Saknas något? Jag har tänkt på mycket mer dramaaaatiska scenarion också, av den här varianten, men Jeebus, han är ju man och norrlänning.

Nu kanske det verkar som att det snart är slut när man läst det här, men det är det inte. Fas två är på väg. Jag vet bara inte hur mycket mer jag ska lägga ut här av den här historien. Ska skriva det också.. det här är det sista som finns i dagsläget.


Kap 7

Allt kändes lugnare och mer sansat när hon vaknade på tisdag. Mer normalt. Hon kunde se att hon överreagerat mot Johan igår, varit onödigt kort och stram. Osnäll. Elak. Inget av det var ju hans fel men han hade fått ta hela skulden. Hon gissade att han inte skulle ringa, och hon fick helt rätt. Hade hon varit han hade hon också låtit bli. Hon skulle ringa själv, men brevet till Markus måste bli färdigt först. Tre sidor långt. Tog flera timmar att få ihop. Vad hon hade tänkt på sen hon fick veta, hur hon hade känt under det sista året, vad hon tänkte och gjorde nu. När hon skulle komma tillbaka till Stockholm. Betydligt mer moget sätt att handskas med relationen än att spalta upp några för och emot-listor. Vad kan man, seriöst, sätta upp på såna efter fem år tillsammans? ”Snygg”? Hon hade slutat tänka på honom i såna termer för länge sen. Han var alltid snygg i hennes ögon, mer eller mindre. Likaväl som rolig, snäll och charmig, ibland lat, för sommarstugeförtjust, osjälvisk mot henne, ibland för självisk mot andra, tråkigt nog en indisk mat-vägrare. Och så vidare.

Problemet var ju att hon valt honom helhjärtat en gång i tiden, och trodde att han valt henne. Det goda med det onda. Litade på det. Att saker som nya jobb med höga arbetstoppar och därmed mindre övrig ork, och å andra sidan nya söta kollegor på kontoret, inte skulle rucka på det valet. Han visste ju hur hon var, räckte inte det? Kunde han inte ha väntat ut henne? Insett att det var fråga om några månader, och sen skulle saker och ting vara mer som vanligt igen.
Hon hade litat på att han också skulle checka sig själv när han kände att man var ute på hal is, att han alltid skulle komma ihåg det valet, främst. Se det långsiktigt. Och kommunicera, givetvis. Alla äktenskapsrådgivares favoritord. Hade det inte varit för filmen hon framkallade hade hon aldrig fått reda på affären med Petra eller hans orsaker till varför den hänt. Att den redan då, enligt Markus, var över sen flera månader och att han därmed valt henne, Stell, spelade ingen roll.
Och hur idiotisk är man om man tar foton på sin älskarinna med ”familjekameran”, nakenfoton på en konferensresa? Det kändes för Freudianskt för att bara vara en olycka i hennes ögon.
När hon var färdig gick hon direkt och lade det på brevlådan för att inte ångra sig och börja stryka och censurera.

Det var inget svar hos Johan på kvällen. Ingen telefonsvarare heller, och hon visste inte hans mobilnummer.

Onsdagen började dåligt. Regn. Massa regn. Hon vaknade tidigt, före sju och det tog en halv frukost att bli rastlös. Vanka fram och tillbaka mellan fönstrena, försöka hitta på något roligt att göra. Läsa, morgonteve, läsa, morgonteve, mer te, mer fönstertittande, äta en kanelbulle. Vid halv tio vågade hon ringa Johan. Fortfarande inget svar. Anna-Karin svarade direkt på sin telefon, men kunde inte komma över på fika med barnen. Treåringen, Linus, var hängig och för gnällig. Inget bra läge för Stella att komma dit heller.
Hon hade ingen back up-plan. Vad skulle hon göra regniga dagar i Luleå? Det hon hade tänkt när hon åkte upp var att tillbringa så mycket tid som möjligt med att slappa och läsa, men det kändes som att hon var klar med det nu. Hela gårdagen hade varit slapp. Dessutom kändes det viktigare att träffa Johan, försöka förklara sig lite.

Så fort det lättade upp på eftermiddagen cyklade hon in till stan. Först ett sim på Badhuset som uppmjukning och sen promenerade hon Storgatan upp och ner. Alla tre shoppingcenter, biblioteket, tidningsaffären, klädaffärer, videoaffären, Smedjan igen. När inget hänt på den turen så kunde hon erkänna för sig själv att det hon faktiskt hoppades på var att stöta ihop med honom runt ett gathörn. ”Hoppsan hoppsan!”. Bara för att det skulle vara så enkelt och lägligt. Le och skämta lite och fixa till.
Det blev inte så enkelt. Det var väl för otroligt även i Luleå.
Hon började gå mot hans håll. Köpte en vaniljlängd på vägen. Plingade på och hoppades på det bästa, att han äntligen var hemma.
Patricia öppnade.
”Men hallå” sa hon och backade för att släppa in Stella. ”Kom in. Johan är bara och fixar en grej, men han är tillbaka om typ en kvart.”
”Jaha, men jag kanske ska komma tillbaka senare, någon annan... ” började Stella, osäker på om hon skulle stanna eller inte. Det skulle bli lite mer pinsamt att dra det här med Patricia med vid bordet.
”Nej nej, varför det?” Patricia viftade in henne. ”Nu när du är här. Kom in.”
Stella följde efter henne in i köket. Tre stora matkassar stod på köksbordet och Patricia höll att lassa in pastapåsar i ett av skåpen.
”Jaha. Storhandling på Kvantum igen?” sa Stella för att säga något.
”Jag ska till Skellefteå i en månad” berättade Patricia. ”Börja mitt riktiga sommarjobb där, bo hos pojkvännen. Så vi bunkrade upp på rubbet idag.”
Stella såg förvånat på henne. ”Din pojkvän? Men jag trodde.. är inte ni tillsammans?”
”Vi? Jag och Johan?” Patricia gav henne en konfys blick över axeln. ”Nej! Jag är ju bara hans personliga assistent. Visste inte du det?”
Stella skakade på huvudet, försökte rädda sig. ”Jag vet inte. Ja kanske. Men jag fick liksom det intrycket, du vet. Att ni var ett par. På festen. Ni verkade så... pariga, som att ni gillade varandra.”
”Ja, fast inte som ett par.” Patricia hade vänt sig om helt och hållet nu. ”Nej, alltså, inte alls. Men jag har jobbat här i två och ett halvt år och vi träffas ju jämt så vi har blivit väldigt bra vänner, men. Nej. Absolut inget par.” Hon hade blivit stående med en penne-påse i handen. ”Jag trodde du visste det. Och jag tror att han definitivt tror att du visste det.”
Stella tittade ut genom fönstret. Det här gjorde ju allt ännu värre. Han var singel, trodde att hon visste att han var det, och han visste inte att hon inte var det. Ingen här visste att hon inte var det.
Väl valda flashbacks av festen, middagen, videokvällen flimrade förbi.
Hoppsan hoppsan.
Om hon hade haft dåligt samvete innan för att hon betett sig dumt, kände hon sig som en komplett idiot nu. Med dåligt samvete extra allt.
Hon återvände till Patricia. ”Så pass.”
Patricia nickade. ”Så pass. Men det är ju bra att du vet, nu. Jag ska bara packa upp och vänta på att han kommer tillbaka och säga hej då och sen går jag hem.” Klart och tydligt budskap. ”Vill du ha en kopp te?”
”Du har ingen whisky? Men ja tack.”
Patricia log lite och satte på vattenkokaren, fortsatte packa upp maten. Ingen av dem sa något. Sekunderna tickade fram. ”Hemma om typ en kvart.”

Vilket var bäst – att sätta förlovningsringen på rätt finger och vifta med den framför ansiktet på honom, eller slå sig ner med gravallvarlig röst och säga ”Johan, det är något jag måste berätta”, eller tredje alternativet, vid första bästa tillfälle i samtalet börja ösa in ”min sambo Markus sa” och ”min sambo Markus tycker” tills poletten föll ner för honom? Och det skulle gå betydligt snabbare för honom än vad det gjort för henne.

Patricia fixade teet i en fin grön tekanna, Stella skar upp vaniljlängden. Lite halvengagerat småprat om Skellefteå, som Stella aldrig varit i men som Patricia kom ifrån, och någon gång efter typ en kvart så hördes en nyckel i låset. ”Honey, I’m ho-ome!”.
Hon gjorde en ursäktande min till Stella. ”Bara på skämt alltså.” Hon trummade med fingertopparna mot tekoppen medan dom väntade på att han skulle komma in i köket.
”Jag vet att det tog evigheter. Men vet du att det var en... ” Nu var han där. ”Oj, hej.” Ett leende spreds i ansiktet när han såg från Patricia till Stella. ”Vad gör ni? Sitter ni och planerar era kläder?”
”Nja” sa Patricia. ”Stella kom förbi med fika. Och jag gjorde te. Men nu måste jag precis gå. Hem och packa kappsäcken.”
Wow. Hon spillde verkligen ingen tid. ”Ring mig då och då, okej? Och hoppas att det blir helt fantastiskt i Italien.”
”Ha det helt fantastiskt själv med Simon.”
Kram kram.
Sen var hon borta.
Stella sköt fram vaniljlängden. ”Fika?”
Han skar en skiva. ”Gott. Tack.”
”Ska du åka till Italien? Till Laura?”
”Japp. Jag, mamma, Max och Lina. Första två veckorna i augusti.”
”Gud vad kul. Jag har aldrig kommit iväg dit men jag är ändå helt övertygad om att jag skulle älska allt med det. Det är bara risk att jag skulle föräta mig.”
”Ja, det skulle jag också vara lite oroad för.” Han log åt henne och hällde upp te åt sig själv, utvecklade om hur de kört runt i städer och på landet när de varit där tidigare, hittat små gårdar som tillverkade eget vin, hur det var i Rom i augusti, den fantastiska kocken på hotellet som var Lauras man. ”Vad har du för semesterplaner, efter den här kattvakten är klar?”
Här var öppningen. Bättre läge skulle inte komma. Stella harklade sig nervöst, tog sats. ”Ja, egentligen så brukar det alltid bli en vecka på Öland men i år är det lite speciellt för... man skulle kunna säga att jag är på rymmen... ” Hon berättade anledningen till att hon flygit upp till Luleå hux flux. En förenklad och förkortad version.
”Men. Oj” sa han häpet när hon var klar. ”Oj. Vad väldigt tråkigt, för dig. Och inte ett ord har du sagt om det?”
”Nej. Jag vet. Förlåt.” Hon rodnade. ”Jag känner mig otroligt dum för det. Jag brukar inte bete mig så här. Och en annan dum grej jag gjort sista tiden, om jag nu ska bekänna allting här, är att jag var ganska säker på att du var tillsammans med Patricia. Tills nu, idag. Men när vi åt middag i söndags så trodde jag det, och när du aldrig nämnde ”min flickvän” så där som man brukar så blev det att jag inte heller gjorde det. Det var så skönt att inte tänka på det. Men om jag hade vetat det så hade jag aldrig betett mig som jag att.. som att jag stötte lite på dig och var, du vet. Jag visste inte att du var singel.” När hon sagt det sista så insåg hon hur det lät. ”Guuud.” Hon stönade och slog händerna för ansiktet. ”Det där blev helt fel. Jag menar att jag tänkte att du var tillsammans med henne och det gjorde mig extra oförsiktig, inte att jag aldrig skulle ha.. Det här blir så pinsamt så jag dör. Förstår du vad jag menar?”
”Jag tror det.” Han rodnade också. ”Jag var övetygad om att det skulle bli något ”du är jättetrevlig, men...”-samtal om jag ringde dig igår, så jag sket i det. Att det var det som hänt.”
”Inte riktigt.” Stella sneglade på honom genom fingrarna. ”Är du förbannad? Jag förstår helt och hållet om du är förbannad.”
”Förbannad? Varför då?”
”På mig! Att jag inte fattat nånting och inte berättat och varit allmänt labil. I måndags till exempel, jag freakade ur helt för att jag tyckte att jag blev för glad när vi sågs och det var därför jag var så kort och sur och, hemsk. Jag skäms när jag tänker på det. Och det är helt okej om du är arg.”
”Nej...” Han rodnade fortfarande. ”Om något så är jag väl besviken. Det hade varit roligare, för mig, om du inte varit sambo och förlovad och allt. Men, nu är du ju det. Givetvis. Varför skulle du inte vara det liksom? Så okej. Vad ska du göra nu?”
”Åka tillbaka till Stockholm. Öppna upp förhandlingarna med Markus. Ses. Prata. Bestämma framtiden. Börja jobba. Glömma allt. Köpa ny lägenhet. Skaffa barn. Gifta mig med honom. Åka på smekmånad till Bali. Eller skita i allt och skaffa en egen lägenhet och börja jobba och gå in i en häftig ute på krogen-period och börja internet-dejta. Jag vet faktiskt ingenting om vad det blir.”
”Jaha.” Johan nickade långsamt. Snurrade på sin tekopp. ”Jahadu. Men lycka till med allt det, vilket det nu blir. Och vad ska du göra nu-nu? Här i Luleå?”
”Helt ärligt så... ” Stella petade dröjande på vaniljlängden med kniven. ”Det roligaste jag har gjort sista tiden är ju att försöka hänga efter dig så mycket som möjligt, så det är min enda plan. Fortsätta med det tills du blir less och skriker att nu får jag fan gå hem och kastar en sko på mig. Och då ska jag ligga på soffan och läsa böcker och känna mig lite ynklig.”
Han skrattade till. ”Vilken plan! Men den är okej för mig. Vi går en sväng då så kan vi käka sushi eller något sen, innan skokastningen börjar.”

Det blev en lång promenad, över järnvägen och ut från stan, läskstopp på en mack, tillbaka via Norra Hamnen och runt in i stan igen. Först var det lite trevande och försiktigt, men sen lossnade det och blev riktig söndagsstämning. En kontrollerad söndagsstämning den här gången.
Sushistället låg längst ner på Storgatan, vid hans gamla gymnasieskola. De tog varsin tiobitars. Han ville bjuda men hon insisterade på att det var hennes tur, och till slut gick insisterandet igenom.
”Du, jag ska på en utflytkt till Piteå imorgon” sa han medan de väntade på att fisken skulle komma. ”Har du lust att följa med?”
”Ja! En utflykt! Vad ska du göra? Är det den där middagen du fick i present?”
”Nej. Jag ska hälsa på min handikapp-mentor-fadder eller vad man ska kalla honom. Tomas. Och hans familj. Åka dit vid lunch, vara där ett tag, åka hem på eftermiddagen. Han är kul, han är en sån här bra person som man.. ja, alltid har trevligt med.”
”Och det går bra om jag dyker upp också?”
”Ja. Absolut.”
”Coolt. Jag hänger gärna på. Men, hur kommer vi dit?”
”Det är faktiskt lätt. Man kör genom den här stan, Luleå, och kommer till en stor väg som heter E4:an. Du kanske har hört talas om den? Svänger söderut, och det är väldigt viktigt att det inte blir norrrut, och sen är det raka spåret i cirka fyrtio minuter. Men om du ska följa med så börjar resan med att.. ”
”Tack, tack, jag fattar. Det jag menade var, du har bil alltså? Du kör en bil?”
”Ja. Jag har bil. Jag kör en bil. Vi åker i den bilen.” Paus. ”Och det passar extra bra nu när Patricia, som är min personliga assistent, är borta att du följer med för någon måste ju trycka ner gas och broms medan jag kör.”
Han lyckades hålla ansiktet helt allvarligt tills hon förvånat höjt på ögonbrynen och sen insett att det var ett skämt och sen börjat fnissa. ”Men ursäkta! Hur ska jag veta? Du kanske har färdtjänst, jag vet inte hur det går till med sånt här!”
”Det går till så här att jag hämtar dig elva imorgon.”
”Okej. Jag ordnar bilgodis.”
”Stella, det tar fyrtio minuter att komma dit. Du kanske inte uppfattade det?”
”Okej. Jag ordnar bilgodis.”
Han skrattade. ”Jaja. Och jag ringer och ber Tomas att plussa på lunchen rejält nu när du ska med. Nog för att han har två tonårssöner men.. ”
Hon lyckades inte blänga surt tillbaka på honom. ”Det här är din andra kommentar på kort tid om att jag äter för mycket. Tänk på att du inte vet hur mycket jag tränar, eller vad jag har för ämnesomsättning. Eller att du kan orsaka ätstörningar hos känsliga tjejer. Jag var senast och simmade idag innan jag kom till dig.”
”Du har rätt, det ska jag tänka på. Men jag tycker inte alls att du äter för mycket. Och dessutom så vet du ju att killar uppskattar tjejer som inte bara sitter och petar i en liten sallad. Så det är bra att äta ordentligt. Men jag ska lägga av med kommentarerna.”
Servtrisen kom lägligt ut med deras sushibrickor. ”Varsågoda och hoppas ni blir nöjda.”
Johan gav Stella ett frågande ögonkast. "Förlåt, förlåt! Det här var sista."

Mer Markus-ångest i kap 5 + 6

Bra förslag med mer Markus-tankar så jag skrev nya tillägg. Annat som borde fixas till? Fortfarande samma fråga, funkar 5:an och 6:an konftlikt och trovärdighetsmässigt??

I kap 5 :

"Sven och Anna, före detta grannar. Var alltid trevliga och roliga att vara med. Nu var det länge sen de setts, inte sen februari någon gång. Det måste ha varit de som ringt till Fredrik.
Hon önskade också att hon skulle på en bio och middagsdejt med dem. Att det var en vanlig sommarkväll, att hon inte var i exil hundra mil norrut. Att hon och Markus hade en slapp söndag, och sen på eftermiddagen åkte de in till stan. Hans arm runt hennes axlar när de satt på tunnelbanan. En del tjejer brukade klaga över att deras pojkvänner aldrig ville vara fysiska med dem offentligt, inte ens hålla handen. Markus var tvärtom. De brukade inte stå och hångla mitt på Plattan, men det var jämt någon slags fysisk kontakt mellan dem när de var ute tillsammans. En arm, en hand, ett ben som rörde i där, en kyss där. Hon hade inte märkt någon skillnad under senaste året. I efterhand hade hon försökt gå tillbaka och tänka efter om han verkade ha fått anstränga sig mer, om han fick påminna sig om att lägga armen om henne på tunnelbanan istället för att den bara kom spontant. Det hade inte känts så.
Hade han betett sig likadant mot Petra? Hade de suttit och hållit handen i smyg under bordet vid konferenser? Hade han snabbt smekt hennes ryggslut när han passerade henne i korridorer? Hade han någon gång råkat förväxla dem och göra något som hon gillade när han var tillsammans med Stella?
Hon knep ihop ögonen. Kom igen nu, snälla. När skulle det sluta att sluta på det här viset? Det var det som gjorde att allt kändes så ovisst. Hur skulle hon kunna komma ifrån att bara se katastrofen framför sig hela tiden när hon tänkte på honom?

Resten av dagen låg hon i en solstol och dåsade och läste Gunillas Allt om mat-tidningar och en bok, med stor vattenflaska och solskyddskräm inom räckhåll. På eftermiddagen när hon gick in syntes bikinispåren. Och över näsan och i halsgropen var det massa nya fräknar. Ögonen var oröda igen."

Och i kap 6, efter middagskvällen :

"Gjort : vaknat åtta. Glad som en lärka. Sovit som en god stock. Ätit frukost. Promenerat runt Ormberget. Inte alls tänkt på sommarplan. Inte alls gjort listor. Inte fått något sms av Markus. Inte fått ett enda samtal överhuvudtaget. Inte velat / tordats ringa själv. Sakta men säkert känt sig mer och mer ensam. Matat katterna. Degat i solstolen utan bok. Inte orkat tänka ut någon himla veckomeny. Ätit limpmackor till lunch. Fortfarande inte fått sms av Markus. Börjat fundera på varför. Vad gjorde han med vem och var. Inte kunnat släppa det. Skrev han inte för att han var... upptagen? Med roligare och snällare och mer närvarande personer? Grinat lite. Känt humöret sjunka i botten. Fingrat på mobilen i en halvtimme. Inte skickat iväg något. Desperat ringt Anna-Karin och föreslagit fika på stan. Mötts av ett ”ja! Robban är ledig idag så det passar jättebra!”. Blivit lite gladare igen. Tagit på sig solglasögon. Cyklat in till stan. Fikat stor mozzarella-smörgås, fikat hallonpaj med grädde. Fått prata i hela oavbrutna meningar. Om Markus. Fått sympati. Lyckats att inte grina. Känt framsteg."

Och sen i slutet av det kapitlet :

"Måndagen var över. Den farliga trenden hade nog förhoppningsvis kunnat brytas i tid.
När hon packade upp väskan såg hon att hon fått ett sms, skickat 18:38, när de satt och såg filmen. ”hej stell. hemma idag, vaknade m migrän. spytt o allt, du vet. nu bättre. längtar e dig. ring snart. el ring o säg ngt på telesvararen bara, jag vill så gärna höra din fina röst! puss.”
Det var femton dagar sen de pratats vid på annat sätt än via sms.
Hon letade rätt på papper och började skriva ett brev till honom."

Chick lit, kap 6 : Nu smäller det!

Nu kommer den riktigt stora knäckfrågan! Kap 5 + 6 - kan det bli så? I verkliga icke-chick lit-världen? Är det för snabbt och gjort för enkelt, från någons sida? Skulle en person kunna bete sig så här och vara så.. uppe i det blå och rätt aningslös.. som Stella är? Det är ju det här konflikten hänger på. (Tänk på att hon fortf är i konstigt chocktilltstånd...)

Kap 6

Måndag. Mest prestigefyllda och viktigaste dagen av veckans sju. Trendsättardagen.

Att göra : sova ordentligt, till minst sju. Äta nyttig frukost. Promenera runt Ormberget. Börja tänka på en seriös sommarplan. Kanske ringa några samtal till folk som har bostäder och gästsängar i Stockholmsregionen. Och börja tänka på att tänka på en realistisk relationsplan. Kanske skriva för och emot-listor om relationen. (Det är sånt folk på film gör i såna här situationer.) Planera maten för kommande dagar. Handla maten. Inte äta kanelbullar och äpplen till lunch. Mata katterna. Ta en cykeltur i det fina vädret istället för att bara ligga och dega i solstolen. Läsa mer böcker. Inte dricka vin till middagen.

Gjort : vaknat åtta. Glad som en lärka. Sovit som en god stock. Ätit frukost. Promenerat runt Ormberget. Inte alls tänkt på sommarplan. Inte alls gjort listor. Inte fått något sms av Markus. Inte fått ett enda samtal överhuvudtaget. Inte velat / tordats ringa själv. Sakta men säkert känt sig mer och mer ensam. Matat katterna. Degat i solstolen utan bok. Inte idats tänka ut någon himla veckomeny. Ätit limpmackor till lunch. Fortfarande inte fått sms av Markus. Fortfarande inga telefonsamtal. Grinat lite. Desperat ringt Anna-Karin och föreslagit fika på stan. Mötts av ett ”ja! Robban är ledig idag så det passar jättebra!”. Blivit gladare igen. Tagit på sig solglasögon. Cyklat in till stan. Fikat stor mozzarella-smörgås, fikat hallonpaj med grädde. Fått prata i hela oavbrutna meningar. Om Markus. Fått sympati. Lyckats att inte grina. Känt framsteg.

Anna-Karin tittade på klockan. Halv fem. ”Jag sa jag skulle vara hemma vid fem, men vi hinner gå en sväng. Jag vill bara kolla på lite skor.”
”Kolla på lite skor” var för henne två olika affärer, fem provade par sandaletter och ett köp, allt inklockat på tjugotre minuter.
”Herregud” pustade Stella i bakvattnet. ”Är alla ni så här effektiva? Hela din familj verkar ha fått några spurtgener som min inte har fått. Jag känner mig som en sengångare i jämförelse.”
”Äh, man får passa på. Vi ska på bröllop om två veckor och jag har tänkt köpa såna här länge. Nu är det bara väskan kvar, men... ” Hon såg på klockan igen. ”Det får bli en annan gång. Jag måste handla middagen också.”
”Kul att du ville komma in iallafall.” Stella gav henne en kram. ”Och få lyssna på allt mitt egoprat. Det var väldigt snällt. Nästa gång är det din tur att hålla låda.”
En till kram. ”Vi hörs.”

Anna-Karin spurtade mot parkeringen och hon strosade mot Smedjan. Tittade på böcker, tittade på reabikinis, kom till slut till Domus och matavdelningen, försökte komma på bra och nyttiga solosommarmåltider. Bäst hon stod där och valde ut hårda nektariner träffades hon av något på armen. En vindruva! Och sen en till
”Men vad fan...?!” Hon vände sig irriterat om och möttes av en skrattande Max. Hon boxade till honom. ”Men! Vad gör du, galning?”
”Jag var ju tvungen!” Han slog ut med händerna. ”Det var liksom öppet mål, grönsaksdisken, ryggen mot, man kan inte låta det gå förbi.”
”Jaja, jaja, okej” höll hon med, roat. ”Menar du att jag ska gå runt och vara nervös hela tiden nu för att du ska ligga i bakhåll någonstans?”
”Nej, jag tror jag är nöjd nu. Jag har fått min hämnd.” Han hade så mycket Lule-dialekt när han pratade, hon älskade att höra på den. Han kikade ner i hennes korg. ”Bananer och potatis. Trist. Ska inte du vara med på video och pizza istället? Johan kommer också, vi ska vara hos oss.”
Ja! Ja! Så gärna! Dagens bästa förslag! Jag är PÅ!
Men hon drog ut på svaret. Det senaste han sagt, efter hennes pushiga uttalande, var ju att han skulle vara upptagen idag och att de skulle ses på tisdag. Hon ville inte gå över gränsen och bli en social paria.
”Vet inte. Nja... Kanske inte... Tänkte faktiskt ta det lugnt...”
”Men hur mycket lugnare kan det bli? Pizza och video? En måndag? Kom igen.”
Stella velade på.
”Vänta.” Max fiskade upp sin mobil. Ringde. ”Tja. Hallå. Du, jag träffade just Stella här på Domus. Hon ska sitta hemma och äta bananer och potatis ikväll. Jo, precis. Sälj in det.” Han räckte telefonen åt henne. Hon tog den motvilligt. Fattade vem som var i andra änden.
”Hej.”
”Det är mycket mindre risk att jag får stå ut med någon extended Sagan om Ringen-skit om du kommer” var hans öppningsreplik. Den lät inte framtvingad av en pistol mot tinningen.
Hon fnissade, vände sig halvt från Max, pratade lite lägre. ”Jamen... Det känns som att jag förföljer er och alltid råkar komma och tränga mig på just när det är mat eller fest. Ärligt talat, det börjar bli lite pinsamt.”
”Jag tycker det börjar bli lite pinsamt för att det egentligen är vi som förföljer dig och alltid vill släpa hem dig på mat och fest.”
Åh.
Åh.
Ett kundbesked : mental glädjedans uppförs just nu av stockholmska på fruktavdelningen på Domus. Hon är inte social paria.
”Det är väl oavgjort då.”
”Så du kommer och räddar mig från Sagan om Ringen?”
”Mmm. Jag gör väl det då.”
”Thank you.” Det lät som att han log från öra till öra när han sa det. ”Får jag Max igen. Jag måste preppa honom.” Hon gav tillbaka mobilen till Max. ”Dåliga nyheter.” Han höjde frågande på ögonbrynen.
”Jaja” himlade han medan han pratade med Johan. ”Bara det inte blir något franskt istället, som ni finkulturella har gaddat ihop er om. Men du, vi ska ha popcorn och läsk. Lina är på ingång.”

Lina mötte upp när de stod i kassan. Johan skulle möta på videoaffären.
På vägen dit blev hon lite stirrig, och när hon såg honom där ensam, ingen Patricia den här gången heller, blev hon skitstirrig. Han åt ett rött äpple. Han hade på sig en röd t-shirt. Piké. Den var urtvättad och snygg. Han var ännu mer solbränd. Men det värsta var att han var nyklippt. Av någon mycket skicklig frisör som visste precis vad han / hon gjorde, och inte gjorde det med klippmaskin.
Hjärtat tog ett extraslag.
Larmklockan ringde.
Nu är det skarpt läge, insåg hon. Jag blir ju för glad av det här. Det blev alldeles för bra igår, jag bryr mig alldeles för mycket, och jag har ingen aning om hur jag ska bete mig på ett normalt sätt längre. Vad är ett normalt sätt när man umgås med en vän, av motsatt kön, som man tusan får glädjehicka av, fast man inte alls ska få det? Hur skulle hon hälsa? Vad pratade man om som bara vänner?
Det hade varit så mycket bättre om Patricia hade varit där också. Vad höll hon på med egentligen?! Varför var hon frånvarande hela tiden? Hon måste ju veta hur han var. Hade hon till exempel sett den här nyklippta versionen?

Stella drog benen efter sig, hamnade sist av de tre.
Hon stoppade ner händerna längst ner i fickorna på jeanskjolen. Närmade sig med babysteps. Nickade coolt, försökte se avmätt ut, sa ”tjena, tjena.”
Hon sa aldrig tjena, tjena egentligen.
Han härmade henne på pricken, nickade tillbaka, ”tjena, tjena”. Log sen, äkta, inget avmätt tjafs. Såg skitglad ut.
Fan också.
Det hade varit så mycket bättre om han bara verkat normalt nöjd över att se henne. Som ”oj jaha... där är Stella”, inte som ”åh!! Stella!!” som det såg ut nu. Exakt som hon kände. Och hon blev alldeles för smickrad av det. Hon fick inte bli smickrad. Bara vänner blev inte smickrade av sånt.

”Hur känns det att vara förföljd?”
"Ja-a... Det gör ju livet lite enklare iallafall. Jag behöver aldrig fixa middag. Jag behöver inte äta potatis.” Hon var tvungen att titta bort medan hon pratade, det kändes som att hon skulle börja rodna när han såg på henne sådär noga.
”Du ser, det är en win-win-situation.” Han slog ut med händerna i en självklar gest. ”Vi förföljer dig, du slipper äta potatis, jag slipper den där filmen. Alla är glada och nöjda. Kan det bli bättre?” Han siktade äppelskruttet mot en papperskorg som stod några meter bort. Pang. Träff.
Hon bet sig i läppen, kunde titta tillbaka igen. ”Kanske inte.”
”Jag är då win win iallafall.” Han rörde vid hennes arm. ”Det var tur att Max lyckades spåra upp dig på Domus.”
Hoppa inte undan, stå kvar, sa hon åt sig själv. Man kan ta på varandra. Du gör det jämt med andra. Bara vänner gör sånt. Det är ingen big deal.
Det bara kändes så.

Någon gång under gårdagskvällen hade hon defnitivt gått in i never-never-land. Och inte erkänt det. Bara flummat på om att det var bra för henne, hon behövde det. Förträngt. Nu fattade hon bättre.
Never-never-land var ett Cissi-uttryck för saker man aldrig skulle göra, men gjorde dem ändå. Cissi var en eftertänksam och ansvarsfull typ som alrig någonsin skulle gå hem med en okänd tjugoettårig kille från krogen för ett onenightstand. Hon hade gjort det. Stella var en helärlig typ som aldrig någonsin skulle fuska på ett prov. Hon hade gjort det.
Stella var en trogen typ som aldrig tillät sig att bli för bra kompis med sina manliga bekanta, för hon var övertygad om att män och kvinnor inte blev ”bästisar” om inte minst en part i konstellationen var intresserad av mer. Hon höll en balans, en distans. När det var på lut, när hon kände sig lite attraherad eller intresserad av någon, så tog hon ett steg tillbaka. Sven från Sven och Anna till exempel. Otroligt smart, underhållande, hade så snygg haka, hon kunde umgås med honom i timmar utan att bli less. Men hon skulle aldrig få för sig att ringa upp honom och föreslå en lunch, bara de två, för att umgås mer. Och Krille på hennes förra skola. Helt uppenbart ett flirt-objekt, passade henne precis, om hon inte hade haft Markus. Så då pratade hon bara lagom mycket med Krille, blev en lagom bra kollega, men inte en privat vän.
Och så nu det här. Den där balansen distansen hade försvunnit i någon dimma under helgen. Hon kunde skylla på att hon inte var normal just nu, inte vid sina sinnens fulla bruk, inte satt ihop helt okej. Hon var sårbar och lättsmickrad och sög i sig all uppskattning som en svamp.
Eller skylla på att det var hans fel, för att han var... annorlunda, så hon hade inte tänkt efter på samma sätt. Något hade iallafall saknats och hon hade tagit en stav till hjälp och bara svingat sig över gränsen. Åh hej åh HÅ.
Men det gick fortfarande att ordna till. Det allra bästa vore om de kunde reducera ner kvällen till att hyra en kortfilm och äta varsin pizzaslice. Sen kunde Stella ta en taxi ut till Kallax och hoppa på ett plan upp till Kiruna.

”Den här!” Lina höll upp en ny rom-com. Fullängdare. ”Vad tycker ni?”
”Har sett den. Men den var bra.” Stella gick fram till henne och började kolla igenom filmerna väldigt noga.
Det tog inte lång stund att inse att den här hyrprocessen skulle kunna bli mycket utdragen. Max var inte sugen på sånt, Johan hade redan sett den och den, Lina ville ha det och det. Stella började snabbt mörka om hon sett filmen i fråga eller ej. Strunt samma, bara de tog någon. För hennes del gjorde det ingenting ens om det blev ”Mandomsprovet” som hon sett tolv gånger och kunde utantill. Vad som helst men inte ”Sagan om Ringen”. Inte bara för att den var tolv timmar lång.
Till slut hittade de en som alla gick med på. Spänning, spioner.
Nästa stopp pizzerian. Vänta på pizzorna. Stå och prata. Med Lina. Om träning och spinning och yoga. Uppfatta med andra örat att Johan hjälpt Patricia med matte hela eftermiddagen, hon förberedde sig för en omtenta. Bra! Mer sånt! Helga din partner! Hon hade kunnat dunka honom uppmuntrande i ryggen.
Promenera hem till dem. De bodde åt andra hållet i stan från Loet sett. Jättefin stor trea högst upp. Utsikt över vattnet och Norrbottensteatern.

Sittmöjligheterna i vardagsrummet var en kuddig soffa och två fåtöljer. Stella knep direkt en fåtölj och rörde sig inte ur fläcken förrän alla andra valt sina postioner och var bänkade med pizzorna. Tystnad och action. Det som var bra med filmen var att man måste titta ordentligt så man hängde med i den avancerade intrigen. En paus i mitten för att fixa popcorn och då kunde man lätt ägna det åt att gå igenom vad som hänt hittills. Sen på’t igen.
Max och Johan var nöjda efteråt, ville direkt se den färska uppföljaren. Lina, lagom. Stella, på språng. Hur länge behövde hon stanna för att inte verka ouppfostrad och artig? Max satte på kaffe utan att ens fråga hur många som ville ha. Typiskt Norrland. Lina ställde fram fyra koppar. Nu kunde hon inte dra. Fick vänta lite till. Hon drack vatten i köket, höll igång ett samtal med Lina. Var trevlig.
När alla fått och avslutat sina påtårar och suttit så i trettio sekunder så tittade hon på klockan. Ojoj. Hela kvart över åtta. ”Jaaa ni. Jag ska väl börja dra mig, jag.”
”Redan?” sa Max.
”Jag med” sa Johan direkt.
Vad kunde hon göra? Stoppa honom från att lämna lägenheten samtidigt som henne? Blockera hissen? Dom stod i varsitt hörn av den på vägen ner, stirrade i golvet. Hon höll upp dörrarna för honom. Skulle sen bara snabbt låsa upp cykeln och hoja iväg, men det var ingen cykel där. ”Men..?!” Hon snurrade runt, letade med blicken över gården. ”Var är den? Min cykel!”
”Du hade ingen cykel när vi gick hit” sa han.
”Jo-o! Jag har ju... Åh. Fasen!” Hon stampade frustrerat i marken. ”Den står på Smedjan. Jag glömde den där.”
De var tvungna att gå tillsammans, han skulle ju tillbaks samma väg som hon. Vad kunde hon göra?

Han försökte få igång ett samtal. Hon försökte komma till Smedjan så fort som möjligt. Efter femte kroken som fått ett kort ”jaha” eller liknande till svar verkade han ge upp. Han måste tycka att hon var rubbad. Ena dagen hur positiv som helst, pratar på utan några hämningar, ger komplimanger, kräver att få ses. Andra dagen plötslig mood swing, tillbakadragen, undviker, säger totalt femton ord till honom under hela kvällen, nappar inte på skämt, verkar inte glad.
När de kom in på Storgatan var det mer folkliv. De mötte massa människor, i olika åldrar. Det märktes så tydligt hur dom tittade till, och ibland fortsatte titta. Inte bara barn. Hon blev besvärad av det. Försökte skyla över med babbel så att Johan inte skulle tänka så mycket på att en femtioårig gubbe uppenbarligen tyckte han var dagens mest intressanta syn. ”Vad fan lider du av?!” hade hon lust att fräsa till gubben, en av hennes elevers favoritfraser. ”Visa lite respekt!”
”Så, vad säger du om imorgon?” frågade han när de äntligen var framme vid cykeln. ”Har du fortfarande lust att ses?”
Stella koncentrerade sig stenhårt på låset. ”Vi kan väl höras? Är det okej?”
”Javisst.” Det märktes att han mycket hellre velat ha något mer definitivt. Det hade hon också. Men nu var det Kiruna som gällde, mentalt. ”Det blir bra. Vi hörs.”

Hon grenslade cykeln. Hon ville säga något mer, gjorde det inte. Vad skulle det vara? Ett förmätet ”det är inte du, det är jag”-tal?
De sa hej då.

Måndagen var över. Den farliga trenden hade nog förhoppningsvis kunnat brytas i tid. Hon cyklade hem och började skriva ett brev till Markus.

Chick lit, kap 5

Kap 5

Söndagen var fin. Solig, varm. Det blev premiärtur till Ormberget efter frukosten. Hon promenerade dit och joggade 5.4:an ett varv efter Torbjörns rekommendationer på trevliga spår. Stretchade, promenerade hem. Kände sig som hälsan själv. Marcus hade skickat ett nytt sms medan hon var ute. ”hej älskling. hoppas du har en bra dag. hoppas du ringer mig. jag ska på bio m sven o anna ikv, först äta på sabai. önskar du var med. love u. vi hörs.”
Sven och Anna, före detta grannar. Var alltid trevliga och roliga att vara med. Nu var det länge sen de setts, inte sen februari någon gång. Det måste ha varit de som ringt till Fredrik. Hon önskade också att hon skulle på en bio och middagskväll med dem.
Men. Johan och Patricia var väl iallafall ett lovande substitut.

Resten av dagen låg hon i en solstol och dåsade och läste Gunillas Allt om mat-tidningar och en bok, med stor vattenflaska och solskyddskräm inom räckhåll. På eftermiddagen när hon gick in syntes bikinispåren. Och över näsan och i halsgropen var det massa nya fräknar.
Hon testade om det gick att cykla med jeanskjol. Japp. För att inte bli Patricias tvilling igen tog hon ett svart linne som var minst tre år gammalt. Jeansjacka ovanpå ifall det var kallt när hon skulle hem. Den fina glitterringen. Ingen vinflaska i cykelkorgen men hon stannade på mataffären i centrum och köpte en 75%:ig chokladkaka.

Johan var ute på gården när hon kom, pratade med en äldre kvinna. Nickade åt Stella medan hon låste cykeln, avslutade samtalet med kvinnan.
”Hallå tjugoåttaåring” hälsade hon.
”Hallå stockholmare” svarade han. ”Hur har du haft det på Björkskatan?”
”Tack, bra. Joggat, läst, solstolat. En mycket lugn och skön dag. Hur har du haft det här i stan?"
”Ungefär samma, minus joggingen då. Jag började läsa en av dina böcker, den indiska. Jag gillar den.”
”Ja? Vad tur!”
”Eller skicklighet, från din sida.” De drog sig mot lägenheten. ”Det är så varmt mot väggen, solen ligger på hela dagen, men du får bestämma om vi ska sitta här eller inne?”
”Inne kanske, då? Vi kan gå ut senare.”

Två tallrikar, två glas, två par bestick var framställda på köksbordet. Ingen Patricia syntes till. ”Jaha, det blir bara vi idag?” sa Stella och Johan såg lite konfunderat på henne.
”Saknar du alla dom andra från i fredags menar du? Jag kan ringa och höra om några kan titta in till kaffet.” Han höll upp en vinflaska. ”Vill du ha ett glas?”
Okej. Bara för att man är tillsammans med någon så behöver man ju inte spendera all tid tillsammans dag ut och dag in. Inte ens middagsbjudningar. Vem vet, Patricia kanske jobbade någonstans. Eller var ute med kompisar på en solig badstrand, just nu mitt inne i en beachvolleymatch. Eller så hade hon fått nog av hans kompisar i fredags. Sånt hände ju i de bästa familjer.
”Vin. Gärna.” Hon såg sig runt i köket. ”Ska jag göra något?”
”Sitta och smutta på vinet och prata blir väl bra.”
Hon gjorde precis det medan han dukade fram en stor skål tabbouleh och fat med olika skinkor, korvar, lite oliver, en bit feta och en skål med yoghurt. Ett stort lantbröd.
”Åh Gud, så gott!” utbrast hon för varje ny sak som kom fram på bordet. ”Så fina oliver! Får jag tjuvsmaka fetaosten? Oh! Och tabbouleh, jag kan äta det varenda dag!”
Han skrattade åt hennes reaktioner och började göra en show av allt han ställde fram. ”Du måste vara min bästa gäst nånsin.”
”Men jag sa ju det på festen, jag älskar att äta. Och jag försökte inte bara vara artig. Jag menar det.”
”Gillar du att laga mat själv?”
”Jag gillar att laga vardagsmat, skulle jag säga. Inte fina sjötungor och pocherat och franska köket och sånt avancerat, men god mat med hyfsat vanliga ingredienser som man fixar på en halvtimme. Det är min melodi. Och jag älskar att äta allt.”
Han klinkade sitt glas i hennes. ”Skål för god mat då. Och varsågod och börja äta.”

Två timmar senare kändes det som att den kommande veckans näringsintag var avklarat. Hon kunde inte sluta plocka i sig medan det fortfarande fanns kvar oliver, lite mer bröd, en sked tabbouleh, en dutt olivolja på. Och detta storätande lyckades hon med trots att de pratat nonstop hela tiden. En lite trevande start och sen hade det lossnat och klickat, och fortsatt klicka och klicka. Det kändes aldrig så där som det kan göra ibland att man missar varandra lite lätt med någon centimeter. Man är intresserad av samma sak, böcker till exempel, men ändå kommer inte svaren och inläggen med hundra procents träff utan det är alltid en lite irriterande fördröjning eller feltolkning. Och då tänker man ”fasen också, det här verkade ju så lovande i teorin”. Men inte med honom, där blev det bra, bättre, superbättre, i praktiken. Mat, böcker, filmer, mer böcker, teve, upplevelser, allt. Han sa A och hon sa B.
Och han satt inte och väntade ut henne för att få fortsätta prata om sig själv, han hade massa frågor, han skrattade inte tillgjort, han talade inte om sig själv i tredje person, han drog inte ut på saker när man redan fattat vad han menade, han hade inga irriterande ljud för sig när han åt, han luktade inte för mycket after shave och han ville inte heller se Sagan om Ringen-filmerna. Det fanns ingenting som störde, verkligen ingenting.

När hon gick på toaletten såg hon att kinderna var röda och ögonen glittriga och uppspelta. De matchade ringen perfekt! Hon såg verkligen helt igenom glad ut. Det gick liksom inte att skruva ner leendet. Och så mycket vin hade dom inte druckit, så hon kunde inte skylla på att hon var full och extra lättroad och därför röd om kinderna. Det här vara bara sund äkta ekologisk hälsosam glädje.

Han hade dukat av i köket när hon kom tillbaka. Satt på kaffebryggaren. Satt på ny musik, något jazzigt och coolt. Satt fram en förpackning dyr glass, en sån där som kostade minst fyrtio spänn för en halvliter och hade ett roligt namn. De tog med det ut på terassen som var svalare nu. Choklad, glass och kaffe. En skön timme till försvann lätt. Hade hon varit Figo hade hon kurat ihop sig där och börjat spinna av förtjusning. Solen försvann bakom hustaket under tiden.
Stella såg på honom i skuggan. ”Inte för att jag trodde att jag skulle få en tråkig kväll, men det här har liksom överträffat mina förhoppningar med hästlängder.”
”Ja?” Han log lite blygt, vek undan blicken. ”Kul att du gillade maten.”
”Jag menar inte bara maten, jag menar alltihop, att sitta och prata, med dig. Det känns som... Det här var precis vad jag behövde. Är det för pushigt om jag säger att jag gärna vill träffas igen, så fort som möjligt?”
Johan fortsatte titta ner på glassfatet, gjorde ett mönster med skeden. ”Nej, det gör inget. Jag har också semester nu, så jag är ju.. här. Kom förbi om du är inne i stan. Eller ring.”
Han lät inte alls lika entusiastisk som hon kände sig, och det fick henne att dra öronen åt sig lite. Det blev för pushigt ändå, jag vill träffas igen, så snart som möjligt. Kanske med tanke på Patricia och allt. Hon borde ha tänkt efter innan.
Det var två ämnen de inte alls täckt in under kvällen. Olyckor, specifikt benolyckor, och respektive. Inte ett pip om några såna. Han hade inte en enda gång refererat till ”min flickvän” och hon kom på sig själv med att inte heller göra det. Var det något som gällde Markus blev det ”en kompis / en jag känner”. Det kändes mycket lättare så.
Eller också var hon bara mer lyrisk än han, det hade ju hänt förr. Man gillar Någon så mycket att man inte vet vart man ska ta vägen, Någon tycker man är på sin höjd okej. Han kanske redan hade fem personer han kunde få såna här hundra procent-rätt-samtal med. En till bästis, jaja, om jag hinner, jag måste kolla min kalender.
Och nu kanske han inte alls ville träffa henne igen, bara för att hon lät som att hon skulle kräva social uppmärksamhet tjugofyra timmar om dygnet. Vem vet, det här var kanske vad han tänkt sig. Hon hade sänt ut ensamma vibbar på Kvantum, kattvakt hos en moster, ensam, när man är trettioplus, vilken stackare. Så det var okej att bjuda henne på festen, och nu hade de dessutom ätit middag på tu man hand och gått igenom allt som behövdes gå igenom. Nu var han färdig. Plikten avklarad. Han hade betett sig mycket snällt. Så kom hon där och måste träffas. Klart han blev besvärad.

”Okej” Stella slog överglättigt ihop händerna, reste sig. ”Det är väl dags att tänka på refrängen. Det är ju en dag imorgon också, och alla andra saker man ska tänka på.” Hon samlade ihop kaffekopparna och glassförpackningen, gick in med det i köket.
Johan kom efter, stod och väntade medan hon krängde på sig jackan och väskan. Hon sträckte hurtigt fram högerhanden när hon fått på sig allt. ”Tack för all fantastisk mat. Och sov gott.
”Tack själv” sa han, mycket mindre hurtigt. Han släppte inte handen sen som han skulle, utan höll kvar.”Och du, tack detsamma, om att det blev en kväll över förväntningarna. Och då var mina inte låga från början.”
Höll fortfarande kvar, rörde på tummen lite.
Det var varmt därinne, och hon började bli svettig, med jackan på, om handen också. Hon svalde. Släpp, karl, släpp.
”Imorgon har jag massa saker jag ska göra, men på tisdag?” föreslog han.
Stella nickade. Om han ändå inte var så djävla bra på att hålla kvar blicken också? Kände han aldrig att det var för länge? Och hur kunde hans hand förbli så varm och torr och behaglig?
”Okej?” frågade han bekräftande. Några långa mikrosekunder till. ”Vi ses på tisdag då. Cykla försiktigt.”
Puh. Där, än-tli-gen! Blick och handsläpp. Det var nästan så att hon fick stötta sig mot dörren när hon kom loss till slut.

När hon hojat hem var hon så varm och klibbig att hon behövde en låååång, kall dusch.