Bodyscrub, hårinpackning, ansiktsscrub, benrakning, bodylotion, nyinköpta svarta trosor och behå, nyinköpt svart kjol, Gunillas lilaglansiga ärmlösa omlott-top, Gunillas stora tunga silverringar i öronen, egna sandaletter (inte det ultimata valet men någon måtta på shoppingen fick det vara), eget smink, eget läppstift, Gunillas svarta aftonväska, ingen kamera, bilskjuts in. De hade stämt träff på en hotellbar. ”Luleås enda riktiga” enligt Johan. Hon var tidig, en tjugo minuter före, så hon beställde ett glas vitt och valde ut ett bra bord där hon kunde sitta och vänta och se förförisk och världsvan och o-nervös ut, och samtidigt försöka ignorera att det satt en norsk barnfamilj i khakishorts och midjeväskor några meter bort. Hela stället andades mer barnfamilj på semester än flirtiga dejter, men, ja, man fick väl göra det bästa av det. Det var ju iallafall fredag. Ett hotell. En dejt. En förstadejt. En dejt utan krav. Men ändå en dejt. Till skillnad från bara-vänner. Hon hade haft en hel kväll och en hel dag på sig att ångra sig. Lagt sig och nöjt tänkt ”imorgon är det dejt”. Vaknat och nöjt tänkt ”ikväll är det dejt”. Ätit lunch med Gunilla och Tobbe och berättat att hon skulle ut. Diskat och funderat på kläderna. Cyklat in till stan och shoppat. Hon hade inte ångrat sig. Hon hade inte ens närmat sig telefonen en enda gång och lyft upp den i handen och tänkt ”Markus Markus Markus / jag borde ju faktiskt inte...” . Hon hade varit mer nervös för att Johan skulle ringa och säga ”nä, du, vi skiter i det”. Han hade inte gjort det. Hon sippade på sitt vin och drog ner kjolen lite.
I nästa sekund kom Markus in genom entrén. Hon fick titta till tre gånger för att tro på att hon såg rätt.. I nästa sekund kom Markus in genom entrén. hon reste sig så häftigt att bordet gungade till I nästa sekund kom Markus in genom entrén. och vinglaset höll på att välta... I nästa sekund kom Markus in genom entrén. och så blev hon stående, gapande, stum, stirrande, Markus Markus Markus. Det var Markus. Markus. Markus i jobbkostym, med kabinväska och en NK-påse i handen, Markus som behövde ett par sekunder att vänja ögonen från övergången sol ute till skummare belysning inne, och sen kunde lokalisera var receptionsdisken var och då fick syn på henne. Han såg minst lika chockad ut som hon kände sig. ”Stella?! Men, Stella!!” ”Herregud...!!” ”Hur visste du att jag skulle komma hit?!” ”Herregud, vad gör du här?!” Han fortsatte fram till henne. ”Träffar dig.” ”Jamen alltså, herregud. Vad gör du här?!” stammade hon för andra gången. ”Hur kunde du komma hit?” ”Flyg. Hur kunde du veta att jag skulle just hit? Jag har ju inte ens bokat rum!” ”Jag visste inte... Nej, jag vet inte... Men alltså.. hur.. varför..” Det blev inget mer tydligt från henne. Hon skakade på huvudet. ”Att du är här. Jag kan inte fatta att du är här. Det känns så... Varför har du kommit hit?” Han stod och bara tittade på henne, alldeles lyckligt. ”Du ser helt fantastisk ut. Stella. Jag har saknat dig så mycket så du fattar inte. Jag ville träffa dig. Det var för länge sen, jag kunde inte hålla mig.” ”Så du bara flög upp?” ”Så jag bara flög upp.” Han sträckte ut händerna och grep om hennes axlar, lätt, varmt, klämde och tryckte på henne som för att försäkra sig om att hon inte var en synvilla. ”Jag var tvungen att komma hit.” Han var nyklippt, lite mer solbränd än senast, lite längre än vad hon kom ihåg, lite smalare näsa. Som vanligt när de inte setts på länge var hon tvungen att uppdatera hans utseende för att hon inte kom ihåg alla detaljer rätt, hur böjig han var, hur armarna var, hur han luktade, hur han rörde på munnen när han log. Och nu var det så länge sen. Hon stod bara och tittade på honom. Såg hur allt satt ihop. Hur han lät när han tog i henne. Hur hans händer kändes. Hur allt föll på rätt Markus-plats igen. ”Stell, Stell, Stell...” Han drog in henne i en hård kram, svepte om henne, viskade i örat. ”Jag har saknat dig som tusan, älskling.” Bakom hans axel såg hon entrédörrarna öppnas och en man kom in, han gjorde samma avvaktande fartsänkning som Markus för att vänja sig vid ljuset. Det satt en stor digital klocka på väggen och den visade 17:52. Om senast åtta minuter skulle Johan vara där. Hon sköt Markus ifrån sig. ”Du, men Gud, jag måste ju ringa! Till... Anna-Karin! Vi skulle ta en drink här. Och nu är du här. Det är bäst att jag ringer, eller hur? Jag tror jag måste ringa henne.” ”Ja, gör det.” Han höll fast, strök henne ömt över kinden. ”Säg en annan gång. Ska jag ta ett rum eller följa med dig till Gunilla och Tobbe?” ”Ta ett rum” svarade hon direkt. ”Fixa det nu på en gång, det är så mycket norska turister och sånt här. Och jag ska ringa.” ”Vi kan väl gå och käka sen, va?” Hon sköt milt fram honom mot disken. ”Jaja visst, ordna rummet först bara.” Han envisades med att kramas och klämmas lite till innan han masade sig iväg. 17:54. Hon skyndade ut så fort hon kunde. Johan syntes inte till men han svarade direkt, uppspelt, glatt. ”Hallå Stella! Är du där? Jag ser hotellet om cirka...” ”Nej, stopp! Lyssna, du får inte komma, du kan inte komma! Markus är här. Han bara dök upp när jag satt och väntade på dig.” Hon pratade snabbt och stressat medan hon vandrade fram och tillbaka vid entrén. ”Va?” ”Jag vet. Jag hade verkligen noll noll noll aning om att han skulle hit. Men nu är han det. Så snälla, det här går inte. Jag ringer dig sen. Jag måste gå. Vihörssen, okejhej.” Hon tryckte av mitt i hans ”men Stella, vänta” och rushade in igen i gå-tempo. Log galet mot Markus. ”Fanns det rum? Vad tur.” Hennes mobil ringde. Johan. Hon tryckte bort samtalet. ”Jag väntar här om du går upp och lämnar väskan och allt... ” När hissen försvunnit med honom svepte hon sitt vin i snabba klunkar och betalade. Drog fram puderdosan och mattade av sin stressvettiga panna. Släppte ner axlarna. Djupandades. Spanade oroligt ut mot entrén ifall en förbannad Johan skulle dyka upp. Han gjorde inte det. Markus kom tillbaka utan slips och med ny skjorta på sig. ”Hej sweetiepie” han drog in henne i en ny kram. ”Jag är sugen på två saker. Ett, att vi sätter oss i en taxi och säger show us the monuments och hånglar i baksätet medan han kör runt, eller två, att vi går och äter en stor biff. Vad säger du?” ”Det finns inga monuments här, Kevin, så det måste bli den stora biffen.” ”Okej.” Han var lättövertalad. ”Det är ju helt otroligt att du var här! Jag kan inte smälta det! Du och Anna-Karin skulle alltså köra en after work här, på just det här hotellet?” ”Ja-a... ” Hon fick förhoppningsvis ihop ett slugt leende, och inte ett panikslaget. ”Det är typiskt Luleå det, det är så litet här så såna saker händer jämt. Hejsan hoppsan liksom, en gammal bekant på mataffären.” ”Fantastiskt!”
Det knackade på dörren och Torbjörn stack in huvudet. ”Markus. Här.” Han räckte in den bärbara telefonen och hon drog in den under täcket. ”Ha... halllå?” kraxade hon yrvaket. ”Hallå Stella. Hur har du det? Låg du och sov?” ”Mmm, eller, jag vaknade nyss. Vad är klockan?” ”Kvart i nio.” Kvart i nio. Hon gnuggade sig i ögonen med den fria handen. ”Hur har du det då?” ”Bra, bra.” Han lät pigg och vaken som få. Med sin professionella effektiva röst, idag var det inget privat gulligt myspys. Kvart i nio på jobbet. Han pratade på om ingenting en stund. ”Vad gör du där uppe då?” frågade han sen. ”Vad har du gjort de senaste dagarna?” ”Samma som förut ungefär.” Hon steg upp och kikade ut genom persiennernan. Solig dag idag med. Kroppen värkte som tusan efter träningen igår. Huvudet var tungt som tusan efter för lite sömn inatt. ”Du vet, tränar och tar det lugnt och så.” ”Jaha.” Dröjande. ”Och det gör du med...?” ”Med? Med vem? Som i person?” ”Precis.” Oj då. Han lät otroligt på. Stella satte sig med en stel duns i sängen. Om hon just nu kunnat säga ”var god dröj ett tag” och kollat sin mobil för eventuella sms som kommit in de senaste fyrtioåtta timmarna. Eller om hon hade varit nere i köket och kunnat se Gunilla och Torbjörn samtidigt som dom pratade, fått höra eventuella meddelanden om att Markus ringt den och den tiden när du var där och där. ”Ingen direkt? Anna-Karin, Gunilla och Tobbe.” ”Så om jag säger Johan så säger du...?” ”Jaha? Johan? En gammal kompis från förr. Eller en brorsa till en gammal kompis egentligen, om man ska vara petig.” ”Men du är tydligen med den här brorsan jämt? Om man ska vara petig? Och du har aldrig på din mobil längre eller svarar på sms eller nånting?” Hon svalde, stirrade på fläcken på tapeten ovanför dörren. En röd fläck, såg ut som blod, men det kunde det omöjligt vara. Eller, en nyfylld mygga som någon slagit ihjäl kanske? ”Stella?” ”Ja Markus?” i defensiv och snäll ton. Skit skit skit. Hon skulle börja låta riktigt skyldig om hon fortsatte i den här stilen. ”Du, det är inte så. Jag har träffat honom, men tror du jag gör det för att hämnas på dig eller vad? Att det är därför jag...” ”Det där kan du svara på bäst själv” avbröt han kort. ”Fråga inte mig. Jag bara undrar. Om du förlänger semestern och man aldrig kan få tag i dig och svaret jag får är att du är ute med den här Johan. Jämt. Kan du fatta att jag börjar undra?” ”Så för dig vore det mycket bättre om jag bara låg här inne och grät som de senaste veckorna? Gud förbjude att jag var ute och hade kul med någon? Eller kände mig uppskattad eller något sånt trevligt? Nej, jag ska bara ägna min tid åt att mala din djävla affär dag ut och dag in. Ensam. Det är en bra och konstruktiv semester det, va?” ”Är det de enda alternativen för dig? Antingen mala ”min djävla affär” eller också umgås dygnet runt med en annan kille? Svart eller vitt? Och om det är så oskyldigt, varför har du inte sagt något om honom?” ”Fråga nu då. Jag kan berätta allt du vill veta om allt vi har gjort. Varsågod, fråga på. Jag har glömt kameran varenda gång vi har setts men jag ska nog kunna presentera det fint ändå för dig. Igår såg vi en film. Jag satt i soffan, han i en fåtölj. Vi åt pasta före. Alla kläderna på hela tiden. Tidigare under dagen så gick vi en sväng på stan. Vi höll inte handen. Tog en kaffe på ett fik. Vi satt mittemot varandra vid bordet, det var fullt med folk i lokalen. Offentlig plats, du vet. Eller egentligen så var det en uteservering. Men inte det minsta hångel. Och sen så har vi.. ” ”Herregud, Stella.... ” Markus lät iskallt förbannad. ”Jag kan inte prata mer nu, men tack för det här trevliga samtalet. Tack så hemskt mycket.” Han smällde på telefonen. ”Tack själv!” fräste hon tillbaka och tryckte våldsamt av det i brist på en hållare att smälla ner i. ”Förbannade helvetes skit.” Hon försökte dundra ner i köket men det gick inte på grund av all träningsvärk. Det blev mer att raskt stapplande. ”Har han ringt hit flera gånger eller?” ”Igårkväll. Och kvällen innan, tror jag” svarade Torbjörn lugnt. ”Ville han något särskilt?” ”Han ville kolla mig!” Stella slog ilsket ut med händerna. ”HAN ville kolla MIG. Kan du fatta! Hur djävla ironiskt är inte det?! Att han ska ringa hit och börja fråga om vem jag träffar här och vad vi gör. Det är fan helt absurt! Varför är jag här från första början liksom?!” Hon fräste på en stund till och sen gick hon upp, kunde röra sig något lite lättare, och drog på sig löparkläderna. ”Om han ringer igen så säg att jag skulle till ”den där Johan” och ha vilt sex! Hela långa dagen! Foton kommer!” hojtade hon till Torbjörn när hon smällde igen dörren och hoppade på cykeln.
”Han har ringt” sa Gunilla när hon kom tillbaka efter en lång och mycket stel runda. Den hade inte hjälpt upp humöret. ”Han ville att du ska ringa så fort du kom tillbaka.” ”Ja, det kan han ju hoppas hårt på. Lycka till säger jag!” Gunilla såg förvånat efter henne. ”Men...?” ”Tack, men jag vill inte prata om det” Stella höll upp handen. ”Jag klarar det inte, jag blir vansinnig av det. Så kan vi bara glömma alltihop, tack, tack!” Hon gick upp och ilskade i duschen. Från drömsemester till mardröm på åtta timmar. Fantastiskt.
Hon höll sig på övervåningen mest hela dagen. Låg uppe på rummet och läste trots att det var strålande väder ute, textade Cissi som hade sista dagen på jobbet innan semestern och satt i utlåningsdisken och räknade ner timmarna, stirrade på blodfläcken ovanför dörren, var irriterad över grannen som körde sin motorgräsklippare, lipade lite emellanåt, halvsov, var förbannad, kollade mobilen jämt. Fyra sms från Markus hade poppat upp när hon slog på den, två från Cissi, noll från Johan. Hur fan kunde han ha mage att dumpa av henne mitt i natten och sen inte höra av sig med ett enda litet pip?! Hans fina snack om att han skulle gå in för att bli less på henne, jojo, det tog ju lång tid. Typ en hel minut. Tur att hon inte smygit in i sovrummet och greppat något som hon haft lust med. Tur att hon inte sagt något viktigt. Tur att hon inte sagt något viktigt om honom till Markus. Idiot. Det enda som saknades var ett paket cigaretter och ett vingligt askfat på sängkanten så hade hela deppscenen varit perfekt. Två män. En kvinna. Missförstådd, ouppskattad, avvisad. Rökringar upp i taket. Radion på låg volym. Fransk musik helst. Brel. Piaf. Som hon och en av hennes klasskompisar på högstadiet, Marina, hade övat på de franska skorrande r-en. Dom hade inte orkat öva så mycket de kanske behövde på avoir och etre och allt det viktiga, men r-en. Satt som gjutna. Deras franskalärare hade varit en sann frankofil med basker på vintern och resor till Paris varje sportlov. Hon hade ofta spelat Non je ne regrette rien på låg volym när de skulle jobba själva med övningar och Stella kunde fortfarande sjunga med i nästan hela texten när hon nu råkade höra den någongång. Och Betty Blue. Hon hade blivit helt inspirerad och försökt laga en chili efter att ha sett Betty Blue. Stått och kokat ihop någon gryta i timmar på spisen med de chili-liknande ingredienser som gick att hitta på Konsum på den tiden. Det vill säga, inga. Det hade blivit som en vanlig trist köttgryta till slut. Inget man svettades på överläppen av. Stefan ville dessutom absolut ha potatis till för han gillade inte ris. ”Hur fan kan man inte gilla ris?” hade Stella besviket vrålat åt honom. ”Ris smakar ju ingenting!” ”Nej just det!” vrålade han tillbaka. ”Ge mig potatis!” ”Stella, herregud, sluta svära och gör både ris och potatis!” hade deras mamma vrålat till slut från soffan där hon låg och försökte ta igen sig efter jobbet. Det blev en måltid som alla teg sig igenom, sura eller trötta eller besvikna, på sin kant. På den tiden hade hon och Marina såklart varit överygade om att vid trettiotvå års ytterst ålderstigna ålder så skulle allt viktigt vara avklarat sen länge tillbaka. Dom skulle ha pluggat, fixat karriär, snygg man, barn, blivit framgångsrika och smala och attraktiva, och ha varit på minst en klassåterträff där dom skulle glida in och göra alla andra avundsjuka. Hon var gymnasielärare, Marina var visst sjuksköterska, inåt landet nånstans. Och när det väl blev en klassåterträff med högstadiet för tre år sedan så hade Stella inte gått för att hon och Markus bokat en minisemester till London just den helgen och det kändes roligare, och Marina hade hon ingen kontakt med längre. Hon kanske hade glidit in och gjort alla avundsjuka. Man vet ju aldrig. Det lät bara otroligt för en vanlig sjuksköterska. Det var den helgen som hon och Markus hade förlovat sig. Hon hade inte anat någonting. Han hade avslöjat att han skulle bjuda henne på en London-weekend, men inte varför. Det var i början av april, ganska kallt och blåsigt fortfarande. De hade inte haft någon bra vecka innan, tjafsat om städning och handling och tråkiga saker, varit allmänt irriterade och inte så fantastiskt förälskade. Som det var ibland. Upp och ner. När de kom fram på fredagskvällen så höll den stämningen fortfarande i sig även om båda försökte skärpa till sig. Det visade sig att han förberett lite med att boka bord på en restaurang, en asiatisk. Medan de satt där och åt så började han fråga om hon kom ihåg vad som var speciellt med den här dagen. Hon kom inte på en enda sak förutom att det var fredag, veckans bästa dag. ”Det var just den här dagen vi träffades första gången” sa han. ”För tre år sedan. På Svejk.” ”Men Gud..!” Hon slog ihop händerna. ”Ja! Det stämmer ju! Jag har inte tänkt på just det datumet! Tänk att du har kommit ihåg det hela tiden” strålade hon. ”Så himla romantiskt. Är det därför vi är här just nu?” ”Inte enbart” sa han och halade fram en liten smyckesask i blå sammet som han sköt över bordet. Hon öppnade. En ring. Perfekt form, vitt guld, bred, enkel, lite rundad, helt rätt storlek för att han smyglånat med en av hennes andra för att mäta. Han höll ett riktigt tal, det märktes att han tänkt igenom noga vad han skulle säga, och det var så fullt av fina saker så det fick dem båda två att bli alldeles gråtiga. Han avslutade med att gå ner på knä och överlämna ringen. Riktigt traditionellt. ”Ja ja ja!” sa hon och kysste honom. ”Ja ja ja!!” Kyparen som stått redo i bakgrunden kom med en flaska champagne och världens bredaste leende, paret i bordet brevid var de första som lyckönskade. Resten av helgen hade de svävat fram på små moln.
När chocken över bilderna på honom och Petra lagt sig något blev hon så förbannad över hur hon betett sig sista året. Hur hon i vissa perioder kämpat och gnidit och försakat bara för att vara så snäll och glad och vänlig. Det hade varit mer ner än upp. Längre, trögare, segare neråt. Hon hade blivit orolig under tiden, tänkt igenom vad hon sa innan det kom ut ur munnen, bitit ihop om vissa saker hon kanske kommenterat under andra peridoer. Bara tänkt ”jag ska vara snäll, då blir han glad, då blir det bra igen, då blir jag glad, vi kommer tillbaka, det har vi alltid gjort förr, nu tar jag den här tvätten och tjatar inte mer om det”. Sen fick hon veta att medan hon tvättat för tredje gången i rad och han hade sagt att han skulle på badminton så hade han i själva verket varit med Petra. När hon städat för fjärde gången i rad hade han tillbringat en torsdagskväll på jobbet, men i själva verket träffat Petra. Det spelade ingen roll hur många tvättar hon kört eller vad hon slängt ihop till middag. Det var inte alls därför han kom hem och var glad. Hon hade lika gärna kunnat sitta i skitiga mjukisbrallor och äta Gorby-piroger vad han anbelangade. Det hade hållit på ungefär två månader. Sa han. De hade träffats och haft sex fem gånger. Sa han. Det var han som brytit. Sa han. Det slutade i januari. Efter det hade han och Petra inte ens druckit kaffe ihop. Sa han. Det var ett enormt felsteg, han ångrade sig enormt, han ville inte alls bryta upp, han ville satsa på dem, han och Stella. Sa han. Han var redo att satsa fullt ut nu. Hon och han. Barn. Hus. Allt. Vad hon ville. Sa han. Hans mun fortsatte säga en massa bra saker sen, om henne, och hon hörde men allt hon kunde se och tänka på var den där kyssbilden och att hon satsat fullt ut de senaste fem åren.
”Idag var det ingen bra dag?” började Gunilla försiktigt när de stod och hackade sallad till middagen. ”Har ni bråkat?” ”Ja, han ringde ju för Guds skull hit imorse och började korsförhöra mig! Var jag varit, med vem. Som om han har någon rätt att hålla på med det efter allt han gjort. Jag blev vansinnig!” ”Jaa... jaha” Gunilla hummade. ”Det var Markus alltså?” ”Ja, vem annars?!” ”Johan. Han ringde ju också imorse, när du var ute. Du ville ju inte ringa tillbaka, eller prata om det” sa Gunilla. ”Jag sa ju det när du kom tillbaka där från Ormberget. Du vet?” Hon fortsatte mata på med exakt information för att Stella stod och gapade dumt. ”Jag trodde ju det var Markus! Varför sa du inget?!” Stella stirrade hjälplöst på klockan. ”Det är ju en hel dag sen!!” ”Jag fick ju inte säga något! Du blev ju så förbannad, jag vågade inte säga ett knyst!” ”Men herregud...!” Hon slängde morötterna i diskhon, rev åt sig den bärbara och rusade upp. Flera signaler men inget svar hemma. Inget svar på mobilen. ”Skit skit skit.” Han hade ringt före tio. Tidigt. Med tanke på att han inte varit hemma förrän efter två. Sent. Och hon som. Hon ringde mobilen igen, gjorde sig redo att lämna ett meddelande. Men då svarade han. ”Åh vad bra, vet du, det blev lite missförstånd här så jag visste inte att du ringt förrän nu. Det är därför jag inte har hört av mig. Men nu! Hallå! Var är du?” ”Hemma.” Ingen himlastormande glädje tillbaka över den långa harangen om varför hon nu äntligen äntligen ringde. ”Hemma? Jaha. Okej.” Han kanske hade varit på toaletten och därför inte svarat. Eller i tvättstugan. ”Vad gör du?” ”Inget.” Han lät trött. ”Jag kan komma in om du vill. Och göra inget. Du vet att det är min favoritsysselsättning nummer ett här i världen.” ”Jag vet inte, Stella... ” Han tvekade, lät väldigt less. ”Jag vet inte. Kan vi höras imorgon?” En minut. Hon hade räckt i en minut för honom. Han skojade inte när han sa att det var en dålig idé. Hon var en dålig idé. Jaha. Men en dålig idé behöver man ju inte dras med, man kan skippa den. Komma på en bättre. Den kanske hette Sofia. Eller något annat. Det kanske fanns en hel rad alternativ. Där ute. ”Visst” svarade hon hurtigt och direkt, det kom per automatik. ”Abso. Super. Hej.” Hon stod stilla med telefonen i handen. Av någon anledning började hon räkna, sakta, i sekundtempo. Ettusenett, ettusentvå, ettusentre. Han kanske hade ångrat sig för länge sen, men inte tordats säga något. Hon hade hängt sig kvar så krampaktigt. Petat. Tagit på. Och han hade fått utstå det. Hon ringde upp igen efter ettusentjugoåtta och nu svarade han på första signalen. ”Johan, jag ska bara säga en kort sak. Vi behöver inte ses imorgon om du inte vill. Det är lugnt, jag fattar. Så du behöver inte alls ringa eller plikta dig hit eller nånting.” Han var tyst en stund. ”Vad är ”plikta”?” ”Plikta är att... göra något som man förväntas av en annan part men som man själv inte vill men man kan inte komma på ett bra sätt att komma ur pliktsituationen.” ”Jaha..” sa han. ”Får man hitta på nya ord så där om man är svensklärare?” Det lät surt och drygt och hon blev ännu mer irriterad. ”Du, jag tänkte inte prata egentligen. Vi hörs.” ”Nej, Stella, vänta. Förlåt. Det var en löjlig kommentar av mig.” Hans röst var genast något vänligare, mer som vanligt. ”Jag trodde det var en bra grej att jag körde hem dig inatt. Men det kanske inte var så smart?” Hon satte sig ner på sängen. ”Jag vet...” Bet sig i läppen. ”Det beror väl på. Har du nått ”skönt att hon ska hem”-stadiet?” ”Nej.” ”Det kändes så. Jag trodde det.” ”Jag hade väl snarare nått ”jag kan snart inte hålla mig längre”-stadiet och du kunde inte heller sova och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra och jag har ju lovat dyrt och heligt att inte hålla på så... Jag kan avslöja att jag har ångrat mig som fan hela dagen. Nu vet du allt det.” Han tystnade. Åh shit åh shit åh shit. Hon tryckte knytnäven mot munnen. Visste inte vad som skulle råka poppa ut om hon sa något. Definitivt inte Markus Markus Markus iallafall. ”Varje gång jag försöker göra något förnuftigt efter dina regler så blir du förbannad på mig” sa han frustrerat när hon inte svarade. ”Och när jag inte gör det utan tar ett steg fram så tar du direkt tre tillbaka. Jag skulle väl ha hållit tyst om det här?” ”Nej, nej.” Hon la sig ner. ”Jag är inte förbannad egentligen, jag är bara..... åh, hela dagen har varit skit, Johan. Jag ids inte dra det, men jag har varit på dåligt humör sen jag vaknade. Och jag är så less på att ha såna här bortkastade dagar nu. Och så trodde jag att du hade dumpat mig.” Han fnös. ”Dumpat dig från vad? Vilken position då? Men jag vet inte om jag vill hålla på så här längre. Det... blir så tjafsigt hela tiden. Jag är less.” Ta det lugnt, förmanade hon sig själv. Håll ihop nu. Hon blundade, drog medvetet ner rösten ett snäpp och andades lugnare. Det var ett trick som däremot nästan alltid fungerade, om man hann göra det innan symptomen blev för hysteriska och gråtiga. ”Såg du Betty Blue när den kom?” ”Va?” Han lät lite störd över det nya samtalsämnet men svarade ändå. ”Du menar den franska som börjar med den där långa sexscenen? Ja.” ”Just det. Det kom jag inte ens ihåg, men den var ju känd för det. Jag tänkte mest på att han kokar en chili i den. Jag kom bara att tänka på det idag. Jag gick i högstadiet då. Och försökte laga den där chilin.” ”Jaha. Blev den god?” Fortfarande avvaktande ton, en ”vad tar du upp det här för?”-ton. Hon berättade om Stefan och riset. Bristen på chili. Om första gången hon varit i Paris. På en påskhelg för mer än tio år sen. Om att hon och kompisen hon var med inte var så bra på franska och de hade beställt in en vanlig biff, trodde det, men det visade sig vara råbiff. Och så var kyparen så sur och snorkig mot dem och stället kändes lite fint så de inte vågade förklara vilket misstag det blivit. De försökte äta upp den. Men det gick inget bra. Det blev en hamburgare efteråt. Och att männen på en loppmarknad bara försökt tafsa på hennes kompis, och hur ledsen hon blivit över det. För att man blev det, även om man självklart inte skulle bli det. Småbröstad och mörkhårig motför fejkblond och storbröstad. Livet var orättvist. Så hon gick och retade sig på det. Det hade inte spelat någon roll om hon gick brevid och putade så mycket hon kunde, det var ändå bara kompisen som fick blickarna och tjuvnypen. ”Vilka prioriteringar, va? Skit samma att jag är i Paris som jag fantiserat om länge. Kan gå i Simone de Beauvoirs fotspår och allt, men det var den här grejen som upptog min energi. Varför vill ingen flirta med mig?? Mycket moget av mig.” Stella började fnissa medan hon pratade och det lät som att han äntligen äntligen log också när han lyssnade. ”Vi umgicks inte så mycket efter det där, jag och... jag minns knappt vad hon hette. Anna kanske. Hennes blonderingar knäckte vår vänskap.” ”Mm. Jag vet hur det känns. Jag har varit i en liknande situation själv.” Nu lät han som vanligt, leendet som låg på lut där, ögonen som skulle flina mot henne om de suttit mittemot varandra. ”Fast hon hette Madde och det var i Rom. Inte en enda italienare kollade på mig, inte en enda!” Om det inte hade funnits några regler hade han kunnat kroka in sina fingrar i hennes, smekt dom, kysst henne, dragit henne intill sig, och hon skulle få känna den där Johan-doften igen. ”Är du trött?” frågade hon. ”Inte nu längre. Är du på dåligt humör?” ”Inte lika. Johan, kan inte du gå på en riktig dejt med mig imorgon?”
Bodyscrub, hårinpackning, ansiktsscrub, benrakning, bodylotion, nyinköpt svart kjol, Gunillas lilaglansiga ärmlösa omlott-top, Gunillas stora tunga silverringar i öronen, egna sandaletter (inte det ultimata valet men det fick duga), eget smink, eget läppstift, Gunillas svarta aftonväska, ingen kamera, bilskjuts in. Dom hade stämt träff på en hotellbar. ”Luleås enda riktiga” enligt Johan. Hon var tidig, en tjugo minuter före, så hon beställde en Cosmopolitan och valde ut ett bra bord där hon kunde sitta och vänta och se förförisk och världsvan och o-nervös ut, och samtidigt försöka ignorera att det satt en norsk barnfamilj i khakishorts och midjeväskor några meter bort. Hela stället andades mer barnfamilj på semester än flirtiga otrohetsdejter, men, ja, man fick väl göra det bästa av det. Det var ju iallafall fredag. Ett hotell. En dejt. En förstadejt. En dejt utan krav. Men ändå en dejt. Till skillnad från bara-vänner. Hon hade haft en hel kväll och en hel dag på sig att ångra sig. Hon hade inte gjort det. Hon hade inte ens lyft telefonen och stått med den i handen och tänkt ”jag borde ju faktiskt...” . Inte en enda gång. Hon sippade på sin drink och drog ner kjolen lite. I nästa sekund kom Markus in genom entrén. I nästa sekund kom Markus in genom entrén. I nästa sekund kom Markus in genom entrén. I nästa sekund kom Markus in genom entrén. Stella reste sig så häftigt att bordet gungade till och drinken höll på att välta. Markus. Markus i jobbkostym, med kabinväska och en NK-påse i handen, Markus som behövde ett par sekunder att vänja ögonen från övergången sol ute till skummare belysning inne, och sen kunde lokalisera var receptionsdisken var och fick syn på henne. Han såg lika chockad ut som hon kände sig. ”Stella!” ”Men herregud...!!” ”Hur visste du att jag skulle komma hit?!” ”Men herregud, vad gör du här?!” Han fortsatte fram till henne. ”Jag ville träffa dig.” ”Men alltså, herregud. Vad gör du här?!” stammade hon chockat för andra gången. ”Hur kunde du komma hit?” ”Flyg. Hur kunde du veta att jag skulle just hit? Jag har ju inte ens bokat rum!” ”Jag visste inte... Nej, jag vet inte... Men alltså.. hur.. varför..” Det blev inget mer tydligt från henne. Hon skakade på huvudet. ”Att du är här. Jag kan inte fatta att du är här. Det känns så... Det känns som att jag skulle kunna svimma eller något. Varför har du kommit hit?” Han stod och såg på henne. ”Du ser helt fantastisk ut. Stella, jag har saknat dig så mycket så det fattar du inte. Jag ville träffa dig.” ”Så du flög upp?” ”Så jag flög upp.” Han sträckte ut händerna och grep om hennes axlar, lätt, varmt. ”Det är så roligt att få se dig igen.” Han var nyklippt, lite mer solbränd, lite längre än vad hon kom ihåg, lite smalare näsa. Som vanligt när de inte setts på länge var hon tvungen att uppdatera hans utseende för att hon inte kom ihåg alla detaljer rätt, klämma på honom för att minnas hur han kändes, hur böjig han var, hur starka armarna var, hur han luktade, hur han rörde på munnen när han log. ”Stell, Stell, Stell...” Han drog in henne i en hård kram, svepte om henne, viskade i örat. ”Jag har saknat dig som tusan, älskling.” Bakom hans axel såg hon entrédörrarna öppnas och en man kom in, han gjorde samma avvaktande sak som Markus för att vänja sig vid ljuset. Det satt en stor digital klocka på väggen och den visade 17:52. Om senast åtta minuter skulle Johan vara där. Hon sköt Markus ifrån sig. ”Du, men Gud, jag måste ju ringa! Till... Anna-Karin! Vi skulle ta en drink här, idag. Och nu är du här. Det är bäst att jag ringer, eller hur? Jag tror jag måste ringa henne.” ”Ja, gör det.” Han strök henne ömt över kinden. ”Säg en annan gång. Ska jag ta ett rum eller följa med dig till Gunilla och Tobbe?” ”Ta ett rum” svarade hon direkt. ”Fixa det nu på en gång, det är så mycket norska turister och sånt här. Och jag ska ringa.” ”Vi kan väl gå och käka sen, va?” Hon föste milt fram honom mot disken. ”Jaja visst vad som helst, ordna rummet först bara.” Han envisades med att kramas lite till innan han masade sig iväg. 17:54. Hon skyndade ut så fort hon kunde. Johan syntes inte till men han svarade direkt, uppspelt, glatt. ”Hallå Stella! Är du där? Jag ser hotellet om cirka...” ”Nej, stopp! Lyssna, du kan inte komma!! Det går inte ikväll. För Markus är här.” Hon pratade snabbt och stressat medan hon vandrade fram och tillbaka vid entrén. ”Va?!” ”Jag vet! Jag hade verkligen noll noll noll aning om att han skulle hit. Men nu är han det. Jag ringer dig sen. Du, jag måste gå. Vihörssen, okej, hej.” Hon tryckte av mitt i hans prat och rushade in igen i gå-tempo. Log glatt mot Markus. ”Fanns det rum? Vad tur. Jag väntar här om du går upp och lämnar... ” När hissen försvunnit med honom svepte hon sin drink i två snabba klunkar och betalade. Drog fram puderdosan och mattade av sin stressvettiga panna och näsa. Släppte ner axlarna. Djupandades. Spanade oroligt ut mot entrén ifall Johan skulle dyka upp. Han gjorde inte det. Markus var tillbaka utan slips och med ny skjorta på sig. ”Hej sweetiepie” han svepte in henne under armen. ”Vad vill du äta?” ”Vad som helst som inte är sushi.”
Det knackade på dörren och Torbjörn stack in huvudet. ”Markus. Här.” Han räckte in den bärbara telefonen och hon drog in den under täcket. ”Ha... halllå?” kraxade hon yrvaket. ”Hallå Stella. Hur har du det? Låg du och sov?” ”Mmm, eller, jag vaknade nyss. Vad är klockan?” ”Kvart i nio.” Kvart i nio. Hon gnuggade sig i ögonen med den fria handen. ”Hur har du det då?” ”Bra, bra.” Han lät pigg och vaken som få. Med sin professionella effektiva röst, idag var det inget privat gulligt myspys. Kvart i nio på jobbet. Han pratade på en stund. ”Vad gör du där uppe då?” frågade han sen. ”Vad har du gjort de senaste dagarna?” ”Samma som förut ungefär.” Hon steg upp och kikade ut genom persiennernan. Solig dag idag med. Kroppen värkte som tusan efter träningen igår. Huvudet var tungt som tusan efter för lite sömn inatt. ”Du vet, tar det lugnt och så.” ”Jaha.” Dröjande. ”Och det gör du med...?” ”Med? Med vem? Som i person?” ”Precis.” Oj då. Han lät otroligt på. Stella satte sig med en stel duns i sängen. Om hon just nu kunde säga ”dröj ett tag” och kolla sin mobil för eventuella sms som kommit in de senaste fyrtioåtta timmarna. Eller om hon hade varit nere i köket, kunnat se Gunilla och Torbjörn samtidigt som dom pratade, fått höra eventuella meddelanden om att Markus ringt den och den tiden när du var där och där. ”Ingen direkt? Anna-Karin, Gunilla och Tobbe.” ”Så om jag säger Johan så säger du...?” ”Johan? Jaha. En gammal kompis från förr. Eller en brorsa till en gammal kompis egentligen, om man ska vara petig.” ”Men du är tydligen med den här brorsan jämt? Om man ska vara petig? Och du har aldrig på din mobil längre eller svarar på sms eller nånting?” Hon svalde, stirrade på fläcken på tapeten ovanför dörren. En röd fläck, såg ut som blod, men det kunde det omöjligt vara. Eller, en nyfylld mygga som någon slagit ihjäl kanske? ”Stella?” ”Ja Markus?” i defensiv och snäll ton. Skit skit skit. Hon skulle börja låta riktigt skyldig om hon fortsatte i den här stilen. ”Du, det är inget sånt. Tror du jag är här för att hämnas eller vad? Att det är därför jag... ” ”Det där kan du svara på bäst själv” avbröt han kort. ”Fråga inte mig. Jag bara undrar. Om du förlänger semestern och man aldrig kan få tag i dig och svaret jag får är att du är ute med den här Johan. Jämt. Kan du fatta att jag börjar undra?” ”Så för dig vore det mycket bättre om jag låg här inne och grät som de senaste veckorna? Gud förbjude att jag var ute och hade kul med någon? Eller kände mig uppskattad eller något sånt trevligt? Nej, jag ska bara ägna min tid åt att mala din djävla affär dag ut och dag in. Det är en bra och konstruktiv semester det, va?” ”Jag kan inte prata mer nu” svarade han irriterat. ”Tack för det här trevliga samtalet, Stell. Tack så hemskt mycket.” Han smällde på telefonen. ”Tack själv!” fräste hon tillbaka och tryckte våldsamt av det i brist på en hållare att smälla ner i. ”Förbannade helvetes skit.” Hon försökte dundra ner i köket men det gick inte på grund av all träningsvärk. Det blev mer att raskt stapplande. ”Har han ringt hit flera gånger eller?” ”Igårkväll. Och kvällen innan, tror jag” svarade Torbjörn lugnt. ”Ville han något särskilt?” ”Han ville kolla mig!” Stella slog ilsket ut med händerna. ”HAN ville kolla MIG. Kan du fatta! Hur ironiskt är det?! Att han ska ringa hit och börja fråga om vem jag träffar här. Det är fan helt absurt!” Hon fräste på en stund till och sen gick hon upp, något lite lättare, och drog på sig löparkläderna. ”Om han ringer igen så säg att jag skulle till ”den där Johan” och ha vilt sex! Hela långa dagen!” hojtade hon till Torbjrön när hon stack ut och hoppade på cykeln.
”Han har ringt” sa Gunilla när hon kom tillbaka efter en lång och mycket stel runda. Den hade inte hjälpt upp humöret. ”Han ville att du ska ringa så fort du kom tillbaka.” ”Ja, det kan han ju hoppas hårt på. Lycka till säger jag!” Gunilla såg förvånat efter henne. ”Men...?” ”Tack men jag vill inte prata om det” Stella höll upp handen. ”Jag klarar det inte, jag blir fan vansinnig på kuppen. Så kan vi bara inte prata om det, tack, tack!” Hon gick upp och ilskade i duschen. Från drömsemester till mardröm på åtta timmar. Fantastiskt.
Hon höll sig på övervåningen mest hela dagen. Låg uppe på rummet och läste trots att det var strålande väder ute, textade Cissi som hade sista dagen på jobbet innan semestern och satt i utlåningsdisken och räknade ner timmarna, stirrade på blodfläcken ovanför dörren, var irriterad över grannen som körde sin motorgräsklippare, lipade lite emellanåt, halvsov, var förbannad, kollade mobilen jämt. Fyra sms från Markus hade poppat upp när hon slog på den, två från Cissi, noll från Johan. Hur fan kunde han ha mage att dumpa av henne mitt i natten och sen inte höra av sig med ett enda litet pip?! Hans fina snack om att han skulle gå in för att bli less på henne, jojo, det tog ju lång tid. Typ en hel minut. Tur att hon inte smygit in i sovrummet och greppat något som hon haft lust med. Tur att hon inte sagt något viktigt. Tur att hon inte sagt något viktigt om honom till Markus. Idiot. Det enda som saknades var ett paket cigaretter och ett vingligt askfat på sängkanten så hade hela deppscenen varit perfekt. Två män. En kvinna. Missförstådd, ouppskattad, avvisad. Rökringar upp i taket. Radion på låg volym. Fransk musik på stereon. Brel. Piaf. Som hon och en av hennes klasskompisar på högstadiet, Marina, hade övat på de franska skorrande r-en. Dom hade inte orkat öva så mycket dom kanske behövde på avoir och etre och allt det viktiga, men r-en. Satt som gjutna. Deras franskalärare hade varit en sann frankofil med basker på vintern och resor till Paris varje sportlov. Hon hade ofta spelat Non je ne regrette rien på låg volym när de skulle jobba själva med övningar och Stella kunde fortfarande sjunga med i nästan hela texten när hon nu råkade höra den någongång. Och Betty Blue. Hon hade blivit helt inspirerad och försökt laga en chili efter att ha sett Betty Blue. Stått och kokat ihop någon gryta i timmar på spisen med de chili-liknande ingredienser som gick att hitta på Konsum på den tiden. Det vill säga, inga. Det hade blivit som en vanlig trist köttgryta till slut. Inget man svettades på överläppen av. Stefan ville dessutom absolut ha potatis till för han gillade inte ris. ”Hur fan kan man inte gilla ris?” hade Stella besviket vrålat åt honom. ”Ris smakar ju ingenting!” ”Nej just det!” vrålade han tillbaka. ”Ge mig potatis!” ”Stella, herregud, sluta svära och gör både ris och potatis!” hade deras mamma vrålat till slut från soffan där hon låg och försökte ta igen sig efter jobbet. Det blev en måltid som alla teg sig igenom, sura eller trötta eller besvikna, på sin kant. På den tiden hade hon och Marina såklart varit överygade om att vid trettiotvå års ytterst ålderstigna ålder så skulle allt viktigt vara avklarat sen länge tillbaka. Dom skulle ha pluggat, fixat karriär, snygg man, barn, blivit framgångsrika och smala och attraktiva, och ha varit på minst en klassåterträff där dom skulle glida in och göra alla andra avundsjuka. Hon var gymnasielärare, Marina var visst sjuksköterska, inåt landet nånstans. Och när det väl blev en klassåterträff med högstadiet för tre år sedan så hade Stella inte gått för att hon och Markus bokat en minisemester till London just den helgen och det kändes roligare, och Marina hade hon ingen kontakt med längre. Hon kanske hade glidit in och gjort alla avundsjuka. Man vet ju aldrig. Det lät bara otroligt för en vanlig sjuksköterska. Det var den helgen som hon och Markus hade förlovat sig. Hon hade inte anat någonting. Han hade avslöjat att han skulle bjuda henne på en London-weekend, men inte varför. Det var i början av april, ganska kallt och blåsigt fortfarande. De hade inte haft någon bra vecka innan, tjafsat om städning och handling och tråkiga saker, varit allmänt irriterade och inte så fantastiskt förälskade. Som det var ibland. Upp och ner. När de kom fram på fredagskvällen så höll den stämningen fortfarande i sig även om båda försökte skärpa till sig. Det visade sig att han förberett lite med att boka bord på en restaurang, en asiatisk. Medan de satt där och åt så började han fråga om hon kom ihåg vad som var speciellt med den här dagen. Hon kom inte på en enda sak förutom att det var fredag, veckans bästa dag. ”Det var just den här dagen vi träffades första gången” sa han. ”För tre år sedan. På Svejk.” ”Men Gud..!” Hon slog ihop händerna. ”Ja! Det stämmer ju! Jag har inte tänkt på just det datumet! Tänk att du har kommit ihåg det hela tiden” strålade hon. ”Så himla romantiskt. Är det därför vi är här just nu?” ”Inte enbart” sa han och halade fram en liten smyckesask i blå sammet som han sköt över bordet. Hon öppnade. En ring. Perfekt form, vitt guld, bred, enkel, lite rundad, helt rätt storlek för att han smyglånat med en av hennes andra för att mäta. Han höll ett riktigt tal, det märktes att han tänkt igenom noga vad han skulle säga, och det var så fullt av fina saker så det fick dem båda två att bli alldeles gråtiga. Han avslutade med att gå ner på knä och överlämna ringen. Riktigt traditionellt. ”Ja ja ja!” sa hon och kysste honom. ”Ja ja ja!!” Kyparen som stått redo i bakgrunden kom med en flaska champagne och världens bredaste leende, paret i bordet brevid var de första som lyckönskade. Resten av helgen hade de svävat fram på små moln.
”Idag var det ingen bra dag?” började Gunilla försiktigt när de stod och hackade sallad till middagen. ”Har ni bråkat?” ”Ja, han ringde ju för Guds skull hit imorse och började korsförhöra mig! Var jag varit, med vem. Som om han har någon rätt att hålla på med det efter allt han gjort. Jag blev vansinnig!” ”Jaa... jaha” Gunilla hummade. ”Det var Markus alltså?” ”Ja, vem annars?!” ”Johan. Han ringde ju också imorse, när du var ute. Du ville ju inte ringa tillbaka, eller prata om det” sa Gunilla. ”Jag sa ju det när du kom tillbaka där från Ormberget. Du vet?” Hon fortsatte mata på med exakt information för att Stella stod och gapade dumt. ”Jag trodde ju det var Markus! Varför sa du inget?!” Stella stirrade hjälplöst på klockan. ”Det är ju en hel dag sen!!” ”Jag fick ju inte säga något! Du blev ju så förbannad, jag vågade inte säga ett knyst!” ”Men herregud...!” Hon slängde morötterna i diskhon, rev åt sig den bärbara och rusade upp. Flera signaler men inget svar hemma. Inget svar på mobilen. ”Skit skit skit.” Han hade ringt före tio. Tidigt. Med tanke på att han inte varit hemma förrän efter två. Sent. Och hon som. Hon ringde mobilen igen, gjorde sig redo att lämna ett meddelande. Men då svarade han. ”Åh vad bra, vet du, det blev lite missförstånd här så jag visste inte att du ringt förrän nu. Det är därför jag inte har hört av mig. Men nu! Hallå! Var är du?” ”Hemma.” Ingen himlastormande glädje tillbaka över den långa harangen om varför hon nu äntligen äntligen ringde. ”Hemma? Jaha. Okej.” Han kanske hade varit på toaletten och därför inte svarat. Eller i tvättstugan. ”Vad gör du?” ”Inget.” Han lät trött. ”Jag kan komma in om du vill. Och göra inget. Du vet att det är min favoritsysselsättning nummer ett här i världen.” ”Jag vet inte, Stella... ” Han tvekade, lät väldigt less. ”Jag vet inte. Kan vi höras imorgon?” En minut. Hon hade räckt i en minut för honom. Han skojade inte när han sa att det var en dålig idé. Hon var en dålig idé. Jaha. Men en dålig idé behöver man ju inte dras med, man kan skippa den. Komma på en bättre. Den kanske hette Sofia. Eller något annat. Det kanske fanns en hel rad alternativ. Där ute. ”Visst” svarade hon hurtigt och direkt, det kom per automatik. ”Abso. Super. Hej.” Hon stod stilla med telefonen i handen. Av någon anledning började hon räkna, sakta, i sekundtempo. Ettusenett, ettusentvå, ettusentre. Han kanske hade ångrat sig för länge sen, men inte tordats säga något. Hon hade hängt sig kvar så krampaktigt. Petat. Tagit på. Och han hade fått utstå det. Hon ringde upp igen efter ettusentjugoåtta och nu svarade han på första signalen. ”Johan, jag ska bara säga en kort sak. Vi behöver inte ses imorgon om du inte vill. Det är lugnt, jag fattar. Så du behöver inte alls ringa eller plikta dig hit eller nånting.” Han var tyst en stund. ”Vad är ”plikta”?” ”Plikta är att... göra något som man förväntas av en annan part men som man själv inte vill men man kan inte komma på ett bra sätt att komma ur pliktsituationen.” ”Jaha..” sa han. ”Får man hitta på nya ord så där om man är svensklärare?” Det lät surt och drygt och hon blev ännu mer irriterad. ”Du, jag tänkte inte prata egentligen. Vi hörs.” ”Nej, Stella, vänta. Förlåt. Det var en löjlig kommentar av mig.” Hans röst var genast något vänligare, mer som vanligt. ”Jag trodde det var en bra grej att jag körde hem dig inatt. Men det kanske inte var så smart?” Hon satte sig ner på sängen. ”Jag vet...” Bet sig i läppen. ”Det beror väl på. Har du nått ”skönt att hon ska hem”-stadiet?” ”Med dig? Skojar du? Inte på långa vägar.” ”Det kändes så. Jag trodde det.” ”Jag hade väl snarare nått ”jag kan snart inte hålla mig längre”-stadiet och du kunde inte heller sova och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra och jag har ju lovat dyrt och heligt att inte hålla på så... Jag kan avslöja att jag har ångrat mig som fan hela dagen. Nu vet du allt det.” Han tystnade. Åh shit åh shit åh shit. Hon tryckte knytnäven mot munnen. Visste inte vad som skulle råka poppa ut om hon sa något. Definitivt inte Markus Markus Markus iallafall. ”Varje gång jag försöker göra något förnuftigt efter dina regler så blir du förbannad på mig” sa han frustrerat när hon inte svarade. ”Och när jag inte gör det utan tar ett steg fram så tar du direkt tre tillbaka. Jag skulle väl ha hållit tyst om det här?” ”Nej, nej.” Hon la sig ner. ”Jag är inte förbannad egentligen, jag är bara..... åh, hela dagen har varit skit, Johan. Jag ids inte dra det, men jag har varit på dåligt humör sen jag vaknade. Och jag är så less på att ha såna här bortkastade dagar nu. Och så trodde jag att du hade dumpat mig.” Han fnös. ”Dumpat dig från vad? Vilken position då?” Ta det lugnt, förmanade hon sig själv. Håll ihop nu. Hon blundade, drog medvetet ner rösten ett snäpp och andades lugnare. Det var ett trick som däremot nästan alltid fungerade, om man hann göra det innan symptomen blev för gråtiga. ”Såg du Betty Blue när den kom?” ”Du menar den franska som börjar med den där långa sexscenen? Självklart.” ”Just det. Det kom jag inte ens ihåg, men den var ju känd för det. Jag tänkte mest på att han kokar en chili i den. Jag kom bara att tänka på det idag. Jag gick i högstadiet då. Och försökte laga den där chilin.” ”Blev den god?” Det lät som att han också låg i soffan eller på sängen, bekvämt utsträckt, lite mindre irriterad nu, makade sig tillrätta. Hon berättade om Stefan och riset. Bristen på chili. Om första gången hon varit i Paris. På en påskhelg för mer än tio år sen. Om att hon och kompisen hon var med inte var så bra på franska och de hade beställt in en vanlig biff, trodde det, men det visade sig vara råbiff. Och så var kyparen så sur och snorkig mot dem och stället kändes lite fint så de inte vågade förklara vilket misstag det blivit. De försökte äta upp den. Men det gick inget bra. Det blev en hamburgare efteråt. Och att männen på en loppmarknad bara försökt tafsa på hennes kompis, och hur ledsen hon blivit över det. För att man blev det, även om man självklart inte skulle bli det. Småbröstad och mörkhårig motför fejkblond och storbröstad. Livet var orättvist. Så hon gick och retade sig på det. Det hade inte spelat någon roll om hon gick brevid och putade så mycket hon kunde, det var ändå bara kompisen som fick blickarna och tjuvnypen. ”Vilka prioriteringar, va? Skit samma att jag är i Paris som jag fantiserat om länge. Kan gå i Simone de Beauvoirs fotspår och allt, men det var den här grejen som upptog min energi. Varför vill ingen flirta med mig?? Mycket moget av mig.” Stella började fnissa medan hon pratade och det lät som att han äntligen äntligen log också när han lyssnade. ”Vi umgicks inte så mycket efter det där, jag och... jag minns knappt vad hon hette. Anna kanske. Hennes blonderingar knäckte vår vänskap.” ”Mm. Jag vet hur det känns. Jag har varit i en liknande situation själv.” Nu lät han som vanligt, mysig, glad, leendet som låg på lut där, ögonen som skulle flina mot henne om dom suttit mittemot varandra. ”Fast hon hette Madde och det var i Rom. Inte en enda italienare kollade på mig, inte en enda!” Om det inte hade funnits några regler hade han kunnat kroka in sina fingrar i hennes, smekt dom, kysst henne, dragit henne intill sig, och hon skulle få känna den där Johan-doften igen. ”Är du trött?” frågade hon. ”Inte nu längre. Är du på dåligt humör?” ”Nej. Johan, kan inte du gå på en riktig dejt med mig imorgon?”
Lördag. Fixardagen, sista ensamma dagen innan Gunilla och Torbjörn skulle komma tillbaka. Preliminär ETA för dem var söndag, tidig eftermiddag. Att göra : vakna energisk, förnuftig och på gott humör. Inte grubbla. Inte fundera på om-händelser. Städa, plocka undan, diska, tvätta. Handla folköl på midsommardagsöppen affär. Inte ringa ångerfullt boule-återbud. Tänka vän-liga tankar. Springa på Ormberget. Ta på sig röd top och boule-sneakers. Sminka sig. Cykla in till Max och Lina. Gjort : rubbet. Inte glömt att ta på trosor, jeans, sockar och behå heller.
Det satt en ritning på dörren när hon kom upp till dem ”Stella, här är vi!”. Johan, Max, Lina och en annan tjej var i full gång på en grusplan i närheten. Den andra tjejen gjorde tydligen ett bra kast för hon gav upp ett belåtet ”ja!!” och high five:ade med Johan. ”Där satt den!” ”Hallå, hallå” hälsade dom på henne. ”Bra att du kom, vi håller på att värma upp lite, vill du ha något att dricka, kul att ses, är du i fin form idag?” Hon hade velat hälsa på honom mer enskilt, få en blick, ett ”okej?” som visade att det var bra att hon kommit, trots kvällen innan. Det blev inget sånt. Han nickade kort till henne, inte obrytt men kort, och sen sa han något till den andra tjejen, och så var ögonblicket förbi. Stella fick skaka hand med henne, Sofia. Någonstans kring tjugoåtta-trettio, med stort vackert lockigt mörkrött hår. Hon verkade vara urtypen för en stereotypisk rödhårig person, kvicksilvrig och fartfylld. Pratade, gestikulerade, rörde mycket på sig, gjorde segergester, skrattade, skämtade, tvinnade på de vackra hårlockarna. Det var ingen hejd. När Stella fick höra att hon pendlade och pluggade till recepetarie i Boden, bodde här i Luleå, och ändå orkade leda flera pass i veckan på samma gym som Lina, till och med nu när hon sommarjobbade i Hemtjänsten, kunde hon bara nicka matt. Om dom pratade mer skulle detta energiknippe säkert kunna berätta att hon dessutom extraknäckte på någon bar nattetid, hade klämt in en rundresa i hela Asien och Indien på påsklovet, haft minst fyra olika karriärer innan och var utbildad fritidsledare / yogalärare / kock / taxichaufför. Hon var en sån som förmodligen aldrig kunde ligga hemma och bara titta på teve en hel kväll med en katt i famnen, och känna sig lugnt tillfreds med det. ”Men nu måste vi köra på riktigt!” pushade Sofia på efter att Stella fått värma upp med två kast. ”Ska vi vara två och tre i lagen? Du och jag, va?” Det sista riktade sig till Johan som såg enbart förtjust ut över det förslaget, ingen protest där. ”Stella, då lyfter du oss” sa Max snällt. ”Vi behöver lite bra långskottare, är det din grej?” ”Ge henne öl bara” log Johan. ”Det är visst vad som krävs. Hon avslöjade det tricket igår.” ”Yeah yeah.” Stella flinade tillbaka, ville hålla kvar blicken men han böjde sig ner och plockade upp sina klot. Sen sa dom inte så mycket mer. Det blev spel, det var någon öl, det var bra kast och dåliga kast, förlorade matcher och vunna matcher, och det var Sofia. Sofia som pratade taktik med Johan, skämtade med Max, pratade mer med Johan, fnittrade med Lina, blev skämtad med av Johan, fick dricka från hans öl när hennes var slut, skulle high five:a precis varenda eviga gång hon lyckades trekvarts-nästan-bra med något kast. Men det var ju inget fel på henne, så. I jämförelse med Jessica så var hon ett lyft.
Efter mer än en timme kollade Stella klockan och såg att det bara gått fyrtioåtta minuter. Hennes lag ledde med fem poäng, hon var nog faktiskt bäst av henne, Lina och Max, och det brukade ju alltid vara tillfredsställande att vara stjärnan, men. Johan såg knappt på henne, sa knappt nånting, svarade inte när hon lade upp något, kom absolut inte nära fysiskt och råkade röra. Ingenting. Det var helt dött. Hon kom inte ens på honom med att titta i smyg på henne. Hon hade kunnat ta en lufsig t-shirt likaväl som en röd top. Hon hade kunnat stanna hemma likaväl. Det kanske var det som var hans outtalade budskap i allt det här? ”Gå hem nu, Stella. Det är här skokastningen börjar.” Han var bara för snäll för att säga det rent ut. När Lina och Sofia gick till lägenheten för kisspaus följde hon inte med. ”Det känns som man behöver kölapp för att få prata med dig idag. Och nu har jag väntat. Jätte. Länge. Finns det någon kundtjänst jag kan klaga hos?” Han gjorde en konstig min. ”Vaddå?” Okej, han tyckte inte det var så. ”Inget särskilt.” Hurtiga leendet kom fram. ”Hur har du haft det idag då? Känner du dig i fin form?” ”Sådär. Jag har fått någon konstig sträckning här i sidan, jag vet inte om jag sovit snett eller vad...” ”Jaha, oj. Kan du inte bara...” Hon sträckte på sig. ”Gör det ont hela tiden?” ”Nej. Bara när jag sitter.” Han tog en klunk ur sin flaska, spanade tillbaka mot vägen till huset där Lina och Sofia gått. ”Men det börjar bli bättre nu. Har du nog med öl?” Hon höll upp sin halvfulla. ”Vad bra” sa han, drack mer, frågade Max något (hur det hade gått med deras mammas bil som skulle lagas), lyssnade på vad han sa. Stella väntade. Och väntade. Det kom inget mer. Johan vände sig inte till henne med något annat när den skruttiga bilen var färdigavhandlad och han fått veta exakt i detalj vilken slags behandling som verkstaden hade tänkt sig och vad priset kanske skulle landa på. Rafflande spänning. Han sträckte inte ut handen och nöp i den röda topen och sa ”fin”, han sa ingenting om choklad, han såg inte på henne, han bara satt där och drack sin öl. Och sen kom Lina och Sofia tillbaka. Och boulen började om igen. Stella svepte sin öl och öppnade en ny. Betedde sig positivt och lättsamt, tänkte på den glada trettioåringen som fanns någonstans inne i henne. En lugnare typ än Sofia, men en gladare typ än Stella. Dags att plocka fram det alter egot nu. Den typen hade ju klarat skivan förr. Det här skulle gå. Det värkte i kinderna.
Efter en timme till, i faktisk tid trettiosju minuter, började Max prata om att han var hungrig, var ingen annan det? Alla var det. Även Sofia. Och Stella som hoppats på att hon skulle vara på väg till ett extralångt extrapass i Hemtjänsten. Liva upp lördagskvällen för de gamla och behövande. De andra dividerade om vad de skulle äta, hade olika önskemål. Sofia ville ha något lätt. Nyttigt. Sushi helst. Stella sa inte ett pip. ”Vad känner du för då?” sa Johan till slut och såg ordentligt på henne för en gångs skull. ”Pizza, sushi, grillat, något annat?” ”Vad som helst, det spelar ingen roll.” ”Va? Men det här är ju din grej!” skämtade han med förvåning. ”Mat! Kom igen, du måste vara mer sugen på nånting.” ”Ja.” Hon spände ögonen i honom. ”En tabbouleh skulle faktiskt sitta som en smäck.” Ett inlägg som ingen ville nicka på. Ett ögonpar som gled undan snabbare än snabbt. Han vände sig till de andra. ”Kan vi inte köra sushi då? Man kan ju sitta ute där?” De skulle först gå tillbaka till lägenheten med alla boulegrejer och ölen och allting. Han dröjde sig faktiskt kvar så att de hamnade bredvid varandra. De kunde faktiskt prata normalt ostört om att man kunde grilla för mycket i hela tjugo meter innan Sofia, längre fram, vände sig om och frågade något som han svarade på. Och sen var det kört igen. På sushirestaurangen hamnade hon i ena kanten av bordet, Johan på kortändan med Sofia och Lina som bordsdamer. Hon kände sig som femte hjulet. Som att hon var ute och åt med två par som sen skulle hem och kramas, bara väntade på att den här sociala delen av kvällen var över. Och hon, hon skulle bara hem. Den trista trettiotvååringen blommade ut. Satt på sitt hörn och var trött och uppgiven och osällskaplig igen, trots att Max jobbade på för fullt för att få upp humöret på henne. Hon undrade om någon skulle bry sig ifall hon tog upp mobilen. Då kunde hon åtminstone läsa gamla sms från Markus eller skicka nya snälla tillbaka. Sitta där och underhålla sig själv tills den här pinan var över. Inte som nu med spänning vänta på att Sofia skulle föreslå Johan en bio på tumanhand, eller börja ta på honom ännu mer när hon pratade. Spegla. Han la vänstra handen så, hon la vänstra handen så. En dejtförfrågan låg alldeles runt hörnet, ett babysteg bort. Stella blängde på dom, han märkte ingenting. ”Ska vi inte fortsätta?” kom det mycket riktigt från Sofia när alla käkat klart. ”En öl någonstans? Man måste ju passa på, det är ju en så himla fin kväll!” Max och Lina var på, Johan var ganska på. ”Jag ska hem” sa Stella direkt. ”Men det var jättetrevligt att boula och käka. Verkligen. Hoppas ni får fortsatt.” Max och Lina försökte övertala henne, sommarljus och Norrlandsnätter, kom igen, det är ju tidigt än, och lördag!, men hon skakade bestämt på huvudet. ”Jag gör dig sällskap en bit då” sa Johan när det var uppenbart för alla att hon inte skulle följa med. ”Jag ringer och kollar var ni är sen, okej?” De andra vek av runt hörnet ner mot hamnen, han och Stella fortsatte sakta in mot stan. ”Blev du mätt av sushin? Har du tränat något idag? Ätit upp all chokladen?” Han frågade på, nu plötsligt vänlig och uppmärksam igen. Tittade, log, försökte skämta, betedde sig som vanligt, som om de senaste timmarna inte exisiterat. Stella svarade kort, mer och mer förbannad ju vänligare han blev. ”Bara av nyfikenhet” exploderade hon till slut när han pratat om katterna en stund. Han sket väl fullständigt i katterna. ”Varför ber du mig komma hit om du inte vill umgås eller prata med mig? Varför?! Du hade kunnat ringa och be mig stanna hemma! Jag hade gjort det!” ”Vad menar du? Jag har visst pratat med dig.” ”Ja, i typ tre minuter när den fantastiska Sofia var på toaletten. Känns det trevligt att hon limmar som tusan förresten? Tror du att hon kommer att bjuda ut dig på dejt nu när du kommer tillbaka? Ska du säga ja?” ”Vi har redan klarat av dejtandet, så det är nog ingen risk för...” ”Va?!” Stella gapade. ”Menar du allvar? Du bjuder hit en gammal dejt som du kan sitta och flirta med? Är det inte nog att... Det är fan inte sant! Jag skulle aldrig.. ” ”Men ta det lugnt” avbröt han skarpt och ett par tonårskillar som just passerade tittade till. Han sänkte rösten. ”Herregud, ta det lugnt. Det är inte alls så. Hon är Linas kompis, jag hade ingen aning om att hon skulle komma också. Sofia är ingenting att bråka om, det kan jag lova.” Han suckade, började röra sig framåt igen. ”Vad är problemet, Stella? Varför blir du så arg?” ”Jag blir arg därför att... ” Hon gjorde en paus, tog ett djupt andetag, hörde själv hur arg hon lät. Började om, ville hålla sig lugnare. ”Jag fattar inte vad du håller på med. Vad är det här? Ikväll? Varför är du så.. ? Så nonchalant?! Och vet du den dummaste grejen, jag tänkte boka biljett hem, om en vecka, nästa söndag. Jag trodde du skulle bli glad för det. Om det spelar någon roll nu? Eller tycker du bara att det känns skitjobbigt? Du kanske kommer att vara busy med annat hela veckan?!” Det slutade inte lugnt och kontrollerat, det slutade lika argt. Han stannade igen, fräste tillbaka. ”Spelar det någon roll om jag blir glad eller inte? Det är väl knappast för min skull som du bokar biljett om först en vecka?” ”Nej, verkligen inte, men jag hade den här helt galna uppfattningen att du gillade att vara med mig. Ända fram tills nu. Nu verkar du helt... ” Hon gjorde en frustrerad gest med handen. ”Helt!” Johan såg på henne, rakt. ”Kommer du ihåg igår? Ja, det här är jag när jag inte ”håller på”. Jag försöker bete mig som en kompis, precis det du verkar vilja ha. Men nu blir du störd av det också, så hur ska jag vara då? Säg? Stella?” Hon svalde, tittade bort. Ilskna tårar var på väg upp med oroväckande snabb hastighet, kändes svåra att stoppa. ”Ändra stil igen och ge dig massa uppmärksamhet, charma och flirta, var det roligare för ditt ego?” fortsatte han hårt. ”Trots igår? Du ska både äta kakan och ha den kvar. Jag ska vara snäll och bjuda till, och så kan du få bli uppskattad och glad en stund medan du glömmer att du är här på semester från din otrogna sambo. Eller hur?!” ”Nej!” spottade hon till svar. ”Inte alls! Men.. men om jag får välja så var du bara så djävligt mycket roligare då!” Tyst. Han stirrade på henne, hon på honom. Sen log han sårat till svar. ”Jaja. Men tack för den upplysningen. Då går jag tillbaka till de andra och fortsätter vara djävligt trist då. Ha så kul själv!” ”Tack! Och lycka till!” Hon stormade iväg på cykeln åt ett håll, han åt ett annat. Det tog tre sekunder för henne att börja gråta, fem för att ångra sig, och lite längre för att kunna med att stanna. Hon tittade bakåt. Han var tillbaka på samma plats. Hon började gå tillbaka sakta, torkade frenetiskt bort tårarna, bet ihop munnen, ville ha stopp. ”Förlåt, hundra gånger förlåt, jag menade inte alls att...” Han kom henne till mötes, mycket ångerfullt. ”Stella, tusan också... Vänta. Här.” Han grävde fram en förpackning pappersnäsdukar ur fickan. Det var en enda sladdrig liten näsduk kvar. ”Snälla, gråt inte. Förlåt.” Han fick henne att sätta sig på bänken i en busskur där satt hon och torkade ögonen, snöt sig, snörvlade ner i näsduken, snöt sig igen. ”Jag hatar att gråta inför folk. Jag fan hatar det.” ”Jag med. Det är därför jag aldrig kan kolla på ”Extreme home makeover” med någon annan.” Ett blekt leende till henne. Hon försökte titta upp utan att rinna över, det gick inget bra. ”Gud, jag vet inte vad jag håller på med här. Jag beter mig som en total djävla idiot. Jag är hemsk. Jag blev så förbannad. Jag menade inte alls... Gud, alltså.” Han strök bort tårarna som inte slutade, kramade om axlarna på henne. ”Du är inte hemsk. Dessutom var jag med flit djävligt trist mot dig idag, så du hade rätt. Jag gick in för det. Jag är hemsk. Vi glömmer allt det här nu och börjar om.” Han såg så olycklig och skyldig ut att det fick henne att börja snörvla igen. ”Från när då börja om?! Jag har ju gjort fel från dag ett, det är det som är det hemska! Jag har fuckat upp allt!” Johan sa inget mer utan väntade ut henne. När en medelålders kvinna tveksamt kom och satte sig bredvid henne på bänken, fast allra längst bort, och uppenbarligen för att vänta på en buss, gick de iväg, upp mot Stadsparken. ”Vill du gå och ta en öl med dom så gör det. Jag klarar mig.” Rösten funkade någorlunda igen för henne. ”Jag var inte så sugen på det från början. Kan vi inte gå hem till mig?” Hon baddade sig fåfängt med den förstörda näsduken under ögonen ”Finns det någon bakgata dit? Är jag mycket svart?” ”Rätt så.” Han skyndade sig att tillägga ”men så farligt är det inte, du ser okej ut.” Hon klämde fram ett leende. ”Utrunnet smink får mig inte att börja lipa igen om du är orolig för det. Jag känner bara inte för att spatsera genom hela stan med det.”
Hon tvättade av sig, sköljde ansiktet flera gånger med kallt vatten. Ögonen var röda och puffiga och fula. Det blev inte den minsta fysiska förbättring av att pudra sig och sätta på nytt läppglans, men det kändes mentalt aningen bättre.
Dom satt i varsitt hörn av soffan, varsin tekopp. Han såg trött ut. Lite sammanbiten. En rynka mellan ögonbrynen. ”Varsågod och börja” sa hon och puffade till honom i sidan med foten. ”Du ser mer formulerad ut än vad jag känner mig.” ”Jag vet att jag inte ska fråga om det här, men jag tänker på sen efter nästa vecka, när du är tillbaka i Stockholm” sa han. ”Tänk om jag vill ringa dig?” ”Då ringer du.” ”På mobilen eller den vanliga telefonen? Ska jag småprata med Markus först och sen bli kopplad till dig? Ska vi prata om vädret eller kan jag säga att jag har seriös Stella-abstinens? Och mena allvar med det?” Hon lutade sig mot kuddarna. Tog en klunk te. ”Vet inte.” Hon kunde se sig själv, i hallen, med telefonen. Johan som ringde, och hur han frågade saker som ”är du ensam? kan du prata? har du tänkt något på mig?” och hur hon fick svara i bara ”ja” eller ”nej” med låg röst för att inte avslöja något om innehållet. Markus i rummet brevid, en frågande min om vem det var när hon lade på. ”Jag vet inte ens om vi har en telefon längre. Jag slängde ut den.” Han gav sig inte så lätt. ”Vad vill du då?” ”Jag vet inte. Ärligt, Johan, jag vet inte. Jag kan inte ens säga nånting om var jag ska bo. Hos oss, hos min mamma, hos Cissi, på hotell? Jag vet ingenting. Det låter så himla fegt men så är det. Jag har aldrig gjort det här förr. Jag har ingen plan. Jag vet inte hur man gör. Du vet mer om skilsmässor än jag. Jag är fortfarande mitt i ”nu är det okej i en kvart”-träsket... Men hur vill du att det ska bli?” ”Att du bokar din biljett senare för min skull. Så småningom, när du är mer i ordning eller vad man ska kalla det, att du ska vilja ringa mig och vilja vara med mig. Mycket. Och inte för att prata om vädret.” ”Jag skiter i vädret, jag vill aldrig prata om vädret.” ”Stella.” ”Förlåt. Jag fattar vad du menar. Det jag kan säga med säkerhet är att jag inte har lust att fortsätta ha någon kontakt som går ut på det. Det känns helt meningslöst. Inga tråkiga julkort och något opersonligt mejl en gång i halvåret.” ”Tack. Då är vi överens om det iallafall.” Ny tystnad. ”Det är bara det att vanligtvis blir man lite less på människor om man är med dom så här mycket” startade han upp, blicken fäst nånstans vid sidan av henne. ”Och nu har vi setts, massor. Och jag är inte less.” Hon masserade tinningarna. ”Grejen är att jag vet verkligen ingenting. Fram tills för en månad sen så var det Markus och jag. Utstakat. Och nu så kan jag inte tänka på honom utan att tänka på han och henne. Jag har träffat henne, du vet. Den Andra Kvinnan. Jag har till och med sett henne topless på bild. Så jag har liksom den där filmen i huvudet hela tiden nu. Kan stoppa in dom här och där i olika miljöer. På jobbet. På hotell. I våran säng. Inte för att dom har varit hemma där, men.” Hon skakade på huvudet. ”Jag blir helt sjuk av det. Jag vet inte om jag kan få bort det. Det är det som är... uppgiften. När jag vet det så vet jag resten. Känns det som idag iallafall. Men jag har ingen aning om hur jag ska komma dit. När han ringer så blir jag glad för att jag saknat honom men sen börjar den ofrånkomligt om igen.” Hon sökte hans blick. ”Du ser? Totalt förvirrat. Och så kommer jag hit och råkar träffa dig och råkar bete mig som en stor djävla idiot själv och det gör allt ännu värre. Jag VILL att du ska charma mig och flirta med mig. Jag njuter av det. Du ska verkligen inte ägna dit åt någon annan tjej när jag är med. Jag blev svartsjuk. Men när du gör allt det där jag vill att du ska göra och jag blir glad och... ja, då känner jag mig otrogen.” Han nickade. ”Så egentligen kanske vi inte borde ses så mycket?” ”Kanske inte.” Han hade sträckt ut ena armen ovanpå ryggstödet och hon la sin ovanpå. ”Fast nu ska jag ju precis boka min biljett senare för din skull. Delvis. Så här, om det inte hade varit för dig så hade jag garanterat åkt hem på måndag. Och nu gör jag inte det. Jag gillar verkligen att träffa dig. Jag säger det inte bara för att vara snäll eller överslätande eller något. Men problemet är liksom... jag kan inte säga något om nästa vecka. Om man är cynisk så kanske man kan kalla det att jag utnyttjar dig. Eller att jag är elak och ego, men den där bra känslan dyker inte upp vid speciellt många andra tillfällen just nu för mig. Så om bara jag får bestämma så vill jag fortsätta träffa dig, så mycket det går.” ”Så egentligen kanske vi borde ses just så mycket som möjligt.” Hon såg frågande på honom och han flinade lite tillbaka. ”Ja, kolla inte på mig, jag vet inte. Jag är inget orakel, jag är bara en vanlig kille.” ”Nej, du är ingen vanlig kille.” Hon klappade honom på axeln. ”Du är den ovanligaste jag träffat på länge.” ”Äh, du hade säkert träffat fler om du varit öppen för det. Du har garanterat gått miste om massa chanser med killar som velat flirta med dig utan att du fattat det.” Stella skakade på huvudet. ”Nähä du! Det är inte alls så många som har velat flirta med mig. Jag har minsann aldrig suttit i en hammock och hållit hov med en lång rad tjejer på kö.” ”Va? Har jag det?” ”Ja! Kommer du inte ihåg! Du hade ju besök jämt. Massa olika tjejer!” ”Vad du minns saker.” Han såg glatt fundersam ut. ”Men det var ju ett bra tag sen. Mycket vatten har runnit under broarna sen dess.” ”Fattade aldrig du att jag var lite förtjust i dig? Är det en nyhet?” ”Var du?!” Han satte sig upp, nyfiket. ”Skojar du? När då?” ”Jaa... typ när jag var tretton fjorton. Jag minns inte precis. Men då. Det kändes som jag fick hjärtklappning varje gång du sa nånting. Typ ”ska du kolla på Macahan ikväll då?” eller ”kan inte ni dra till kiosken och köpa karra till oss”. ” Johan började skratta. ”Men du sa aldrig nånting! Varför gjorde du inte det?” ”Sa nånting?! Är du galen, hur skulle jag ha kunnat säga nånting? Man kan aldrig säga nånting när man är tretton!” ”Åh, Stella, du skulle ha sagt nånting. Du var ju kul, jag gillade ju dig. Klart roligaste tjejen av Lauras kompisar.” ”Gillade eller gill-gillade?” Han ryckte lite ursäktande på axlarna. ”Där ser du!” sa hon triumferande. ”Det var bra att jag inte sa nånting! Det hade bara blivit extremt pinsamt för mig.” ”Och nu är det istället extremt pinsamt för mig, sjutton år senare.” Snett leende. ”Jag skulle ha tagit chansen där och då så hade jag sluppit det här idag.” ”Näää. Det hade ändå inte blivit något i längden. Hur många är tillsammans från typ femton och framåt? Det tar alltid slut. Du hade aldrig klarat min fanatiska Madonna-period till exempel. Jag dyrkade Madonna. Spelade henne dag och natt. I åratal. Allt hon sa och gjorde, alla filmer, boken, hon var en religion för mig. Min första kille, ettan i gymnasiet, gjorde slut med mig på grund av Madonna. Han gillade någon rockgrupp, jag minns inte ens vilken längre, och jag kunde inte hålla mig från att klaga över hur simpla texterna var. Jag tog det personligt att han inte fattade Madonnas storhet. Det var inte så smart.” ”Eller också hade vi klarat den krisen, men sen hade jag till exempel varit med om en bilolycka och då hade du förmodligen blivit grymt less på mig. För då var jag verkligen djävligt trist.” ”Doomed from the start. Vi hade inte kunnat undvika det här hur vi än försökte, baby.” Hon tittade på hans ben. ”Tycker du det är jobbigt när folk frågar om det?” ”Ja. Men om du menar dig själv när du säger folk så ja, men fråga ändå.” ”Berätta du istället då.” Han räknade upp. ”En topp tio på vanliga frågor och svar skulle väl vara i stil med, nej, det gör inte ont om man tar på dem. Jag har inte tappat känseln. Jag minns inte själva olyckan, men det var snö, is och en buss. Jag har fantomsmärtor ibland men inte alls så ofta som första halvåret. Den känns som en molande värk, svår att beskriva. Jag har ”vanligt” ont i ryggen, oftare. Jag kan ha sex. Jag har haft sex efter. Jag använder inte proteser, jag försökte men det var hemskt. Och långsamt. Och tro det eller ej, men jag klarar faktiskt att jobba kvar på mitt gamla jobb för det går ut på att sitta vid ett skrivbord och prata med kunder. Jag sitter inte här hela dagarna och har det skönt och kollar på filmer och lever på skattepengarna. Så ungefär.” ”Vad borde folk, eller jag, fråga då?” ”Ska du hänga med på en öl ikväll? Men just du borde fråga efter mitt telefonnummer.” ”Jag har ditt telefonnummer.” ”Tappa det inte.” ”Och vad är jobbigast?” ”Att man sörjer sitt gamla utstakade liv som är borta. Du vet, det du sa om dig och Markus. Att jag måste tänka mer praktiskt hela tiden, planera och kolla, inte kunna vara spontan så lätt. Tänkte du på att det var höga bord och barstolar på sushirestaurangen? Så då kan jag bara gå dit på sommaren när det är fint väder och man kan sitta ute. Och det är jobbigt att inte kunna träna cykling och löpning, få det där fysiska utloppet. Och att man kan träffa en gammal bekant någonstans men hon skulle aldrig se att det var jag för hon ser bara det här och tittar bort sen för att inte störa.” ”Usch. Förlåt.” Stella rodnade. ”Det var inte menat som en pik.” Han rörde vid hennes hand. ”Och till sist att om jag tycker det här är tillräckligt obehagligt och jobbigt, hur ska någon annan vilja stå ut med det? Där har du hela paketet. Fyra års terapi och erfarenheter och ältande.” ”Det känns som jag ska sluta gnälla om Markus nu.” ”Nej, gör inte det. Klaga på precis vad du vill. Tror du jag har slutat irritera mig på såna som tar sista mjölken till kaffet på jobbet och inte fixar ny bara för att jag råkade ut för det här?” ”Okejrå.” Hon bytte hörn i soffan, kröp upp mot honom och han lade armen om henne. ”Gud, vilken kväll vi har haft. Boulen, sammanbrott, fika, olycka. Är du trött?” ”Sådär.” ”Jag är helt zonkad. Och jag måste åka hem snart. Ta in tvätten. Tömma diskmaskinen. Gunilla och Tobbe kommer imorgon.” Han luktade så gott, en blandning av någon deo, lite svett och original Johan-doften. Hon lutade huvudet mot bröstkorgen och lyssnade på hjärtljudet. ”Vi sitter bara så här ett tag.”
”Så hur blir det nu då?” frågade han när hon stod i hallen, redo att åka. ”Ska vi ses eller inte? Ja eller nej?” ”Du får bestämma. Om du vill så ses vi.” Hon böjde sig ner och kramade honom. ”Jag hoppas på det bästa, men du får bestämma vad det är.” ”Då ringer jag när jag har kommit på något” sa han när hon rätat upp sig igen. Ingen ledtråd om hur det skulle bli, inget leende på lut. Hon höll kvar lite extra för att locka fram något men han var hemlighetsfull som en sfinx. Han menade det verkligen, det var ett övervägande. ”Jag måste tänka på saken. Cykla försiktigt.” Hon stannade nervöst i dörren. ”Johan, allvarligt, vill du inte ses mer?” ”Jo. Men helst inte för något väder och vind-prat.” Han rullade bakåt, vände om. ”Jag ringer, god natt nu.” Hon fick gå.
Kap 11
”Men du, här har vi en som ser pigg och glad ut!” sa Gunilla när hon klev ur bilen. ”Vilken skillnad!” ”Menar du mig?” Stella såg sig osäkert omkring, förstod inte riktigt vem hon menade. Var det någon av katterna? ”Ja, oh, ja. Som natt och dag.” Gunilla kramade om henne. ”Vad har du haft för mirakelkur?” Råkat ragga upp en ovanligt bra kille på Kvantum, fått honom att flirta med en, åkt på roliga utflykter, skrattat och gråtit lite med honom. ”Mest det vanliga. Sova, äta, Ormberget, gosa med Figo. Den norrbottniska luften. Inget speciellt. Hur har ni haft det då? Det har ju låtit så bra varje gång ni har ringt? Och ni ser oroväckande pigga ut!” ”Jo, det har varit så bra! Och det var så fint där! Du ska få se kort sen när vi har framkallat. Vi har gått på tur, fiskat, åkt båt på en fjord. Ja, allt var så vackert. Men dyrt, herregud, man kan inte tro de norska priserna. Och även helt vanliga saker som..” Gunilla fortsatte att berätta, flankerad av Torbjörn, medan de hjälptes åt att tömma bilen. När allt var ute satte Stella på kaffe och dukade fram nybakta solrosfrallor och chokladkaka. Dagen till ära. Det var över en månad sen hon presterat något liknande senast. Hon som egentligen älskade att baka och jämt hade matbröd i frysen. Sista veckorna hade det inte ens blivit chokladbollar. Ingen koncentration till läsning av annat än tidningar, inget bakande, limpmackor till lunch, för mycket vin och sprit och för många gästkök. Hon hade kunnat leka finn fem fel med sig själv hela dagarna. Gunilla och Torbjörn var en överpositiv smakpanel. Torbjörn åt tre frallor, Gunilla ville ha recepten. När Stella berättade att hon handlat middagsmat, om de kunde tänka sig att äta räkpasta trots att de kom direkt från Norge för hon hade inte riktigt tänkt på det, gick de praktiskt taget upp i brygga av tacksamhet. Det blev en riktigt skön köksdag för henne. Gunilla for runt och laddade tvättmaskiner, ringde folk, pratade med den trevliga grannfrun, plockade bort alla torra blomblad som gick att uppbåda. Torbjörn klippte gräset, fixade pappersinsamlingen, rengjorde fiske och vandringsgrejerna, och Stella gick överstyr i köket med en trerätters. Het paprikaröra på grovt bröd till förrätt, räkpasta till varmrätt, och chokladkakan med hallongrädde till efterrätt. ”Ska du verkligen bara stanna en vecka till?” sa Torbjörn. ”Det här känns ju som att äta på restaurang, fast hemlagat.” ”Inte för att vi förväntar oss såna här måltider varje dag” skyndade Gunilla att flika in. ”Kom ihåg att du är här för att vila upp dig och fortsätta komma i form. Men det var otroligt gott.” ”Det här får mig faktiskt i bra form” sa Stella. ”Det känns som att komma hem på sätt och vis. Jag hade bara lyckats glömma bort att jag gillade att hålla på med det. Förresten... ” Hon skopade upp ett hallon på sin sked. ”Ni kan aldrig gissa vem jag har träffat här. Minns ni Laura Falkman, Anna-Karins kompis?” Hon berättade censurerat om Johan, Max och Lina, Kvantum, födelsedagsfesten, och mycket censurerat om boulen häromdagen. ”Åh han, ja!” utbrast Gunilla förtjust. ”Johan Falkman. Han jobbar ju på Gretas bank, Torbjörns mamma. Jag träffade honom ett par gånger när jag följde med henne dit, och han växlade alltid några ord. Jag minns att jag tyckte att alla de där tre syskonen var så trevliga, redan när de var små. Snälla och vänliga. Vad gör Max? Han var det flera år sedan jag såg.” ”Jamen, han är ju på rehab-stället vid Konstens hus, det vet du ju” sa Torbjörn innan Stella hann öppna munnen. ”Berättade inte jag för dig att Kerstin på jobbet gick hos honom när hon hade problem med ryggen?” ”Det har du inte sagt ett ord om” sa Gunilla tvärsäkert. ”Johodu” hävdade Torbjörn lika säkert. ”Du har bara glömt bort det. Det var nog ett år sedan, men jag vet att jag sa det.” Gunilla viftade avvärjande med handen. ”Hursomhelst. Det var väl roligt!” Hon tittade uppmuntrande på Stella. ”Johan Falkman. Att ni skulle stöta ihop.” Stella började till sin förskräckelse rodna. ”Jo. Det var roligt.”
”Du vet att han var med om en bilolycka för ett tag sen?” frågade Stella när de satt och såg teve senare, bara hon och Gunilla. ”Han sitter i rullstol nu.” ”Jag vet. Han började ju jobba igen väldigt fort efter det där. Det är nog det bästa sättet. Att försöka komma tillbaka, så snabbt det går.” Mer teve en stund. ”Men man vänjer sig snabbt vid sånt, gör man inte?” forsatte Gunilla. ”Vi har en kvinna på min skola som fick en stroke, och nu är det ju inget man reflekterar det minsta över att hon går med käpp. Hon är som vanligt.” ”Mm, det stämmer väl.” Stella nickade. ”För utomstående iallafall.” Ännu mer teve. ”Vet du, Stella” Gunilla tog hennes hand. ”Du verkar mycket gladare och lättare till sinnet nu än när vi åkte Jag tycker du ska fortsätta koncentrera dig på att göra sånt som du mår bra av. Ha det som mål. Du verkar ha kommit in på ett bättre spår nu, så du kan väl fortsätta på det?” Hon avslutade med att klappa henne vänligt på handen och den gesten fick direkt tårarna att välla upp för Stella. ”Så du tycker inte jag är egoistisk? Med tanke på att jag stannar här längre och... inte precis skyndar tillbaka till Stockholm för att reda ut allt med Markus?” ”Inte alls.” Gunilla svarade utan att tveka. ”Du får tänka lite egoistiskt just nu. Och jag vet att det kan vara svårt att göra det om man märker att andra mår dåligt av det, men i såna här situationer så är det nog nödvändigt. Så länge du är ärlig mot alla inblandade.”
Markus blev inte förtjust när hon ringde och berättade att hon skulle stanna en vecka till. ”Ego” var nog precis det ord han hade kunnat drämma till henne med, om han velat drämma till. ”Men varför, Stella, varför? Vad vinner du och vi på att du är där uppe?” ”Jag mår mycket bättre. Gunilla tyckte till exempel att jag såg tio gånger piggare ut nu.” ”Det är ju fantastiskt. Kom hem då så kan vi reda upp det här och det kommer att göra dig hundra gånger piggare.” Han tjatade och hon lyssnade. ”Markus, släpp det” klippte hon av när han började ta om sina argument en andra gång. ”Jag kommer inte imorgon, det är bara så.” Han suckade och stånkade. ”Vad gör du där uppe då som får dig att må så bra? Du har aldrig pratat speciellt mycket om den där stan förut och nu verkar det som paradiset på jorden. Vad finns det där som inte finns här?” Rena gator, inga minnen av dig, och ingen risk att stöta ihop med dig någonstans, radade hon upp i huvudet. Och det är bara tre snabba exempel skjutna från höften. ”Det är skönare för mig här än i Stockholm just nu. Bättre på alla sätt och vis. Jag kan inte förklara exakt varför men det är det.” ”Hur kan du vara så säker på det? Du kan ju inte veta vad jag...” Han var igång igen. ”Kommer du ihåg det jag skrev i brevet om att jag inte kan låta bli att se dig och hon tillsammans? Fattar du om jag säger att det är lättare att försöka rensa bort det här uppe? Att jag vill bli av med det men att det kändes omöjligt i Stockholm? Här känns det... kanske möjligt. Jag vet inte än. Men det här är mitt bästa sätt hittills.” Först tyst och sen ”jaha.” Ledset djupa andetag genom luren. Hennes panik, nej, börja inte gråta, älskling, snälla snälla, inte gråta, då kommer jag också att. ”Jag förstår” sa han tjockt, utan gråt men farligt nära. ”Förlåt, Stell. Förlåt. Men du vet, det är jobbigt, för mig också, här på mitt sätt. Det är därför.” ”Jag måste sluta prata nu” sa hon. ”Vifårhörassenareiveckan, okej hej då.”
”jag vill visa att du kan lita på mig” skrev han i ett sms senare. ”att du inte behöver tänka på mig och hon. att du ska få känna dig säker igen. jag byter jobb så fort det går, har skickat ut massa förfrågn. det är därför jag har tjatat så, för att jag trodde det bästa för oss var att du kom tillbaka o fick se det. men nu vet jag ditt sätt. jag förstår det också. du är välkommen hem, när det passar dig. sov gott älskade älskling.” ”men tänk om jag aldrig kan det, trots allt?” skrev hon tillbaka. ”tänk om jag aldrig blir säker igen? jag vill bli det, men det går ju inte att bara lägga en order. uppskattar jobb-byt-försöket ändå. o dina tankar. o dig. jag gör det. men jag kan inte sluta tänka på. ledsen. kram o gonatt.” Direkt svar från honom ”vi kommer att lösa det, tro på det, jag gör vad som helst. kram kram kram kram kram.”
Hon tänkte på Piteå-utflykten när hon låg och snurrade i sängen. Hur Johan sagt att det hopplösa tillståndet gled över i ett annat aningen mindre hopplöst och sen ett annat ännu aningen mindre hopplöst, och så vidare. Nu när Markus sa att de skulle lösa det, så var det fortfarande bara femtio procent av henne som kunde ställa sig bakom. Hon sträckte sig efter mobilen i mörkret. Displayen lös på 23:41. ”hej Johan” textade hon. ”sover du? vill bara säga gonatt. o massa annat oviktigt, massa inget att säga. hoppas mkt på att du ringer imorrn. hej o kram, ovanliga kille.”
Dagens plus : han sms:ade åtminstone inte tillbaka och sa att han inte ville träffa henne.
Kap 12
Det var hemtrevligt att vakna på måndag och höra röster och ljud där nere. En kaffebryggare, en morgontidning som prasslade, en vattenkran som spolade. Det såg ut att bli fint väder också, sol och blå himmel. Och klockan var nästan åtta och hon hade lyckats sovit i ett svep ända sen ett. Markus visste att hon skulle stanna. Johan skulle läsa sms:et och då skulle han garanterat höra av sig. Han måste det.
Måndagens stora begivenhet var lunchbesök hos Anna-Karins familj. Gunilla ”passade på” att göra en rabarberpaj att ta med. Och passade även på att ta fram två påsar vaniljbullar ur frysen ”eftersom Robert inte var så väldans förtjust i rabarber”. Stella blev alldeles varm i hjärtat av det. Hennes mamma, Inger, skulle aldrig ha haft några vaniljbullar i frysen, eller kommit på tanken att ta med sig hemmagjord efterrätt om hon blivit bjuden på lunch hos Stella. Hon skulle inte ha kunnat svara på vad Markus inte var så väldans förtjust i ens om hon fick tiotusen för det. Senaste gången de talats vid, förra veckan, hade hon mest berättat om en utbildning hon skulle gå under hösten och hur det skulle påverka hennes jobb. I förbifarten frågade hon hur Stella hade det där uppe, som om hon glömt orsaken till varför Stella var där och bara tänkte att det var ett vanligt sommarlovsfirande. ”Det knallar och går” hade Stella svarat kort. Ibland när man ville åka till Barcelona och bli servitris med femtusen på fickan och noll spanskakunskaper i huvudet, var det skönt att ha en sån mamma, men ibland när hela relationen krisade kunde Gunilla framstå som rena modersdrömmen. Hon lekte med Anna-Karins barn, gjorde paj, tog hand om ett par av Anna-Karins byxor som skulle lagas, vattnade alla altanblommorna, hade med sig efterrätten. Det kändes som att Stella skulle kunna sätta sig mitt på altanen hon med och börja störtgrina över precis vad som helst och Gunilla skulle på två röda ha hittat den rätta trösten. Nu blev det inget störtgrinande, inte ens smyggrinande på toaletten. Än. Vid tio-tiden hade hon börjat med att kolla mobilen i hoppfulla tjugominutersintervaller för meddelande från Johan. Dött. Det var två dagar och ett sms sen sist nu. Vid tolv-tiden började den riktiga nervösa rastlösheten titta fram.
På eftermiddagen cyklade hon till Omberget för löprunda och avstressning. När hon kom tillbaka såg hon en sån bil, i en sån färg, som han körde, stå parkerad på gatan framför huset. Vad var chansen att Gunilla och Tobbe kände någon som körde en exakt likadan?! Hon gjorde en stark upploppsrush och kom in på gården extra andfådd och rödsvettig. Det var han, och han satt på altanen och fikade med Gunilla och Torbjörn. ”Hallå!” flämtade hon. ”Det är ju du!” ”Ja, det är ju jag!” Han vände sig mot henne, det gjorde de allihop. ”Hallå Stella.” Solen sken och han hade sin snygga gröna födelsedagströja och ögonen var så blå och hans Mick Jagger-mun log lite coolt och han var så snygg och det kändes som att hon träffades av en lyckobomb där på stört. ”Ge mig fem minuter, jag ska bara duscha.” Upp på övervåningen, slet av sig kläderna med våld, vrålade ”helvette!” åt sportbehån som klibbade och korvade fast, sket i stretchingen, in i duschen, en två tre, handduk, deo, läppglans, håret, på med jeanskjol och snyggt vitt linne, dundra ner för trappan och sladda in på en ledig stol brevid hans i trädgårdsgruppen. Mötas av tre mycket uppmärksamma ansikten, alla vända mot henne. ”Vad är det?” frågade hon misstänksamt. ”Har jag något...?” Hon kände på håret, kollade diskret att gylfen var uppdragen. ”Inte alls” sa Johan. ”Allt är perfekt.” Gunilla log och Stella rodnade. ”Visst är det en god kaka? Ta mer” sa Gunilla och sköt fram fatet mot honom, trugade på. ”Det är Stellas. Hon har bakat och lagat mat så vi blir alldeles bortskämda.” ”Ja, vi får äta som på restaurang här” fyllde Torbjörn i. Stella fortsatte rodna. Dom höll på att gifta bort henne. Med hull och hår. Dom hade blivit indiska. Här satt ett prospekt till bra man och de skulle göra allt i sin makt för att sälja in Stella. Allt! Och dessutom eftersvettades hon. ”Ja. Den var väldigt god. Stella” svarade Johan övertydligt. Det såg ut som att han fattat upplägget. Gunilla och Torbjörn satt kvar och pratade och Stella lyssnade rätt ointresserat på banksnack om fasta lån och smarta placeringsråd och njöt av hur snygg tröjan var på honom. Vad var chansen att han skulle komma dit personligen om han bara skulle säga att han kände sig utnyttjad och inte ville ses mer? Varför skulle han dessutom klä upp sig för ett sånt besök? Varför skulle han vara så tillmötesgående med Gunilla och Tobbe? Hon lutade sig tillbaka i sin stol, väntade ut dem, gav sig inte in i det samtalet utan drack ett vattenglas och iakttog och försökte bete sig lika coolt som han. Han nonchalerade henne inte alls, men det var svårt att tyda ansiktsuttrycket. Han verkade inte det minsta sur ut, men han vände sig inte till henne heller med ett sånt där bländande överförtjust ”åh! Stella!”-leende. Han såg mest proffsigt artig och vänlig ut. Som att de satt på banken allihop och skulle lägga upp ett lån och han skulle guida dem igenom alla svårigheter, tryggt och säkert och tålmodigt, oavsett hur dumma frågor de ställde. Det tog sin tid. Efter banken, Torbjörn kunde prata hur länge som helst om det, var det Lauras Italien-liv. Johan måste ha kommit dit ungefär tre minuter före henne för det fanns så mycket för Gunilla att få reda på. Hon gick in och fyllde på sitt vattenglas. Stretchade benen och hälsenorna lite. Satte sig igen. ”Du” bröt han till slut i en paus, vände sig till henne. ”Kan vi inte gå en sväng?” Hon slog sig för bröstet i en ”vem? jag?!”-gest och äntligen kom ett åh! Stella!-leende.
”Jag har tänkt fram och tillbaka som en galning” sa han när de kommit ut på gatan. ”Och så hade jag bestämt mig för en sak, men då fick jag ditt sms igår och då kom jag på en annan sak. Den bästa strategin är kanske om jag går in för att bli så less på dig som möjligt fram tills söndag?” En finurlig blick till henne. ”Om vi är med varandra så fruktansvärt överdrivet mycket att när du åker hem så tänker vi båda två ”inte en sekund för tidigt att bli av med den där”. Vad säger du om den planen?” ”Mhm.” Hon log avvaktande, inte säker på om det var ett skämt eller inte. ”Fast allvarligt, Stella.” Han stannade. ”Allvarligt.” Och log åt sitt ordval. ”Du kan inte säga någonting och jag ska väl absolut inte kräva någonting, och ja... tufft läge. Kan vi ändå inte bara ses den här veckan, i all vänskaplighet liksom? Det är roligare än att inte ses. Och jag ska inte hålla på, jag lovar. Jag kan typ sitta på händerna. Och hur det blir sen, det får väl tiden utvisa, så småningom. Jag får ta det.” ”Säkert?” Han nickade. ”Hundra. Tror jag. Ja, säkert.” ”Åh.” Hon fick bita sig i kinden för att inte brista ut i ett glädjetjut. ”Jag hoppades att du skulle säga nånting sånt här! Verkligen! När du inte svarade på sms-et så trodde jag först, men sen när jag såg din bil här då tänkte jag att du kan inte ha kommit ända hit bara för att säga att du inte ville ses. Jag är helt med på båda förslagen. Kan vi inte göra en kombo av dem? Ses överdrivet mycket i all vänskaplighet?” Han såg också glad och lättad ut. ”Ska vi börja direkt?” ”Absolut. Du kan följa med och handla mat. Jag måste ju fortsätta prestera restaurangmenyer här nu.” ”Ooooh! Handla mat” sa Johan spelat entusiastiskt. ”Du vet då vad högkvalitativ underhållning är du.” ”Tänk på vad du säger nu. Om inte om så...” Hon strök bort lite osynligt mjäll från hans axlar, lät händerna vila där. ”Den här tröjan passar dig väldigt bra. Och du som verkligen är världens kock kan hjälpa till och komma på vad det ska bli.” ”Tack.” Han gjorde en poäng av att i sin tur kila fast sina händer under benen. ”Menar du alltså att jag är inbjuden på middagen med det här? Eller blir det bara den roliga handlingen för mig?” ”Johan, du är inbjuden på middag, kvällsfika och vickning om du så önskar.”
Han avböjde vickningen, men i fråga om tid så var det vickningssent innan dom sa hej då. Lättad mathandling, fnittrig matlagning, trevlig middag ute på altanen och två om möjligt ännu mer förtjusta avsmakare i form av Gunilla och Tobbe. ”Jag är väldigt glad att jag skickade det där sms-et igårkväll” sa Stella när han skulle åka. ”Vad gör vi imorgon?” ”Vill du hitta på något speciellt? Nu när du är här på semester?” ”Som vad?” ”Jaa... Har du läst Populärmusik från Vittula? Vi kan åka upp till Pajala och leta efter platserna och se om vi stöter på Mikael Niemi.” ”Eller så kan vi åka till metropolen Skellefteå och hälsa på Patricia” kontrade hon. ”Hm... ” Johan såg måttligt intresserad ut av det förslaget. ”Du menar alltså att du helst vill vara här, som vanligt?” ”Men allt ”som vanligt” är ju skitkul här! Springa, cykla in till stan, träffa dig, få mat, se en film eller inte se en film. Jag skulle kunna betala dyra pengar för just en sån semester!” Han ryckte på axlarna. ”Ring när du är redo att sätta igång och drömsemestra då.”
Massa text borta här! Kap 13
”Jag är helt slut. Helt. Slut.” Stella kollapsade i hans soffa. ”Du fattar inte hur slut jag är.” Johan fyllde en vattenflaska och kom ut med den till henne. ”Tufft pass?” ”Gud. Lina var liksom... The Terminator. Jag brukar aldrig bli darrig i benen av bara fyrtiofem minuters spinning, men nu. Och sen där bodypumpen. Jag kunde, seriöst, knappt tvätta håret efter för att jag inte orkade få upp armarna så högt. Jag kommer inte att kunna det imorgon.” Hon drack upp vattnet i stora giriga klunkar, kastade tillbaka flaskan åt honom. ”Mer, please.” ”Är du hungrig också?” ”Skojar du.” ”Vill du fortfarande ”gå ut och promenera genom stan och välja någon trevlig restaurang” som du föreslog förut?” Stella stönade till svar och han skrattade. ”Pasta här då?” ”Vad som helst som innebär att jag inte behöver flytta mig en meter. Jag kan äta havregrynsgröt om det kniper.”
”En film?” frågade han när de käkat klart. Han hade till och med serverat pastan och ett glas vin åt henne i vardagsrummet, så hon hade bokstavligt inte behövt flytta sig ens en centimeter. ”Lockar det damen?” ”Så länge det är video och du hyr den i såna fall.” Hon sträckte lojt ut sina trötta ben och viftade med fötterna, kurade ihop sig igen. ”Okej, någon särskild du vill se?” Han rullade ut i hallen, tog plånboken som låg på byrån. ”Men hallå, vänta.. ” Stella vinkade matt. ”Ska verkligen du gå, och jag ligga här?” ”Just det.” Han vinkade tillbaka. ”Så länge du inte klagar på filmen. Drick mer vin och vila du.”
Han kom tillbaka med massa godis, läsk och en rom-com som det var svårt att tro att han helhjärtat velat se. ”Vilken fantastisk service” spann hon förtjust när hon fått godispåsen placerad mitt på magen. ”Påminn mig om att tacka Lina.” Han skrattade till. ”Ja, precis, va.” Hon log och petade till honom med foten.
Nästa gång hon vaknade var teven avstängd och han höll på att lägga ut en filt över henne. ”Oj. Somnade jag?” frågade hon dumt. ”Njaa” log han mjukt. ”Vi kan väl säga att du vilade ögonen en stund.” ”Åh. Vad är klockan?” ”Halv ett.” ”Halv ett?! Men Gud, jag måste ju hem..!” ”Sov här, Stella. Det är så sent nu.” Hon såg sig omkring. Persiennerna neddragna, en riktig kudde låg på bordet, han hade uppenbarligen otroligt försiktigt lyft bort några av soffkuddarna så att hon skulle få mer plats att sträcka ut sig, och så filten. ”Här? Ska jag det? Säkert?” ”Hundra.” ”Jaha.” Hon föll tillbaka ner i soffan. ”Jaja.”
När han hade sagt godnatt, gått in på sitt rum och dragit igen dörren var hon klarvaken. Det kändes som att de gått runt i en isolerad bubbla i två dagar. Varit med varandra från förmiddag till sent sent på kvällen. Hon hade kommit hem efter Gunilla och Tobbe gått och lagt sig. Slunkit in som en olydig tonåring och hoppats att de inte skulle vakna av ytterdörren. Smygit uppför trappan, tipp tipp tapp. Inte tänkt på Markus. Inte kollat mobilen. Inte ens ringt Cissi och sagt att hon var kvar. Om de inte varit bara-vänner hade man kunnat kalla det för Det Stora Kärleksmedleyt. Snyggsnygg Johan. Okejsnygg Stella. Läsa tidningar på en filt i parken, ligga och fnittra, laga mat, se filmer, sitta på kafé, le, skämta, skratta, inte prata alls, ha roligt ändå. Solsken. Blå himmel. Rena idyllen. Och nu. Hon inbillade sig att hon hörde hur hans säng knakade till när han satte sig på den. Hur han drog av sig tröjan, la sig ner och drog av sig byxorna och kalsongerna, sträckte ut sig och drog upp lakanet. Och hur han andades ut långsamt för att det var så skönt och svalt. Ju längre tiden gick, ju mindre tänkte hon på benen, olyckan, allt det där. ”Jag ska inte ”hålla på” det minsta. Jag lovar.” Han hade inte gjort det heller. Hon var den som tjuvat in här och där. Stött sig mot honom när hon drog på sig skorna, en hand på hans axel när hon hällde upp mer kaffe, en kram varje gång de träffades eller sa hej då, låtsats fixa till något i hans hår som redan var fixat. Inte kunnat låta bli. Igår när de legat på en filt på Floras kulle här utanför hans hus hade hon inte direkt kunnat koncentrera sig på tidningen hon skulle läsa för att hans arm nuddat i hennes hela tiden. Och om den vid något tillfälle inte nuddat hade hon makat efter sin så att den gjorde det igen. Han hade inte sagt något om det, ingen av dom hade sagt något om det. Men han hade inte dragit sig undan heller. Kom igen, sa hon till sig själv. Skärp dig. Förstör inte allt. Markus Markus Markus. Det är mantrat inatt. Markus Markus Markus. Håll det i huvudet nu. Hon krånglade sig ur sina jeans själv, tog av sig behån och sockarna, skulle sova i t-shirten och trosorna. Inte för att hon sov, men ambitionen fanns där. Vände sig in mot soffväggen, fokuserade på långsam andning och inget speciellt i huvudet, det vanliga sovtricket som aldrig funkade. Vände sig ut mot rummet igen. Fortsatte fokusera. Klockan på videon lyste. 00:58. 1:09. 1:35. 1:41 gav hon upp. Tassade in till köket och satte på en tekastrull. Han hade en tekokare men det kändes som att den skulle låta för mycket när den bubblade igång. Tidningen hon köpt igår låg kvar på bordet. Rätta sommarbikinin, tips för romantiska helgresor, sommarläsning och några kändisar som berättade om sina smultronställen för sommarsemestern. Vid påtåren hörde hon hur hans dörr öppnades. Nu var det omöjligt att göra en tjurrusning tillbaka till soffan och låtsas att hon sov lugnt. ”Gick det inget bra?” frågade han trött från dörröppningen, med sömnig och mulig uppsyn. Han hade på sig alla sina kläder igen. ”Njaa... ” Stella tittade ner i tidningen. ”Inte så väldans....” ”Inte så väldans”. Hon sa aldrig ”väldans” i vanliga fall. Det var Gunillas ord. ”Kom.” Johan nickade mot rummet och hon såg förskräckt upp. Nej nej nej, absolut inte komma någonstans, Markus Markus Markus. ”Jag skjutsar hem dig.” ”Åh. Jaha.” Hon började rodna. ”Ja, okej.”
En tyst hissfärd ner i garaget, lasta in stolen, sätta sig, åka iväg. En tyst färd ut till Björkskatan. Ljus sommarnatt, inga gatlyktor behövdes. Få andra bilar i farten. Koncentrerad körning från hans sida. Nagelbitet koncentrerat tittande ut genom fönstret från hennes. ”Det var det.” Som vanligt stängde han av motorn när de var framme. ”Tack.” Hon satt kvar. ”Varsågod.” ”Tack” sa hon igen och rörde inte på sig. Han väntade, trummade tyst med pekfingrarna mot ratten. ”Varför ville du... ” började hon samtidigt som han ”om du vill så kan..”. Han nickade åt henne att fortsätta, som vanligt. Varför var du vaken? Varför föreslog du direkt att jag skulle hem? Är du less nu? Har du nått ”skönt att hon drar”-stadiet? Hur kan du inte ta på mig? Varför gör du det inte bara? Om jag var du skulle jag bara göra det, inte kunna hålla mig. ”Varför ville du skjutsa hem mig?” frågade hon. ”Jag trodde du ville det. Var det fel?” Hon tittade åt andra sidan igen, ut genom fönstret. ”Nej.” ”Men..?” fiskade han. Hon suckade. ”Inget.” ”Exakt. Där ser du. Inget.” Han suckade tillbaka, otåligt. Vred om tändningsnyckeln. ”Det här var helt enkelt ingen bra idé. Jag är trött, Stella och jag vill åka nu. Bestäm dig.” Bestämma vad? Hon stirrade på honom. Vaddå ingen bra idé? Vilken idé? Ikväll eller alltihopet? Ska vi säga hej då? Hur tror du jag ska kunna bestämma något sånt, nu? Måste jag det? Är vi färdiga nu? Han gjorde en gest med handen ”så?” och hon klev snabbt ur.
En blog för att kunna lägga ut pågående projekt. Och kanske få feedback. Eller bara för att det är kul att få publicera. På en gång! Eller, för det tredje, för att jag gillar skrivprocessen. Jag får se hur jag använder sajten, helt enkelt.
