Mer nytt på 2:an

Det var fint väder, klart och soligt. Inga moln. Man såg marken hela tiden. Hon lutade sig mot fönsterrutan, såg ner på städerna, Bottenviken, skogarna de flög över med planet. Såg villor med pooler, såna trodde hon inte fanns häruppe. Men hon hade haft fel.
När hon började flyga hit hade hon och Stefan haft såna där stora adresslappar runt halsen. Fått leksaker och extra uppmärksamhet av flygvärdinnorna. Det hade alltid känts som ett äventyr och en lång resa att komma fram, och nu när hon insåg att det bara tog en timme och en kvart kände hon sig smått lurad. Var det inte mer?
Gunilla och Torbjörn, morbrorn, stod och väntade på henne vid bagagebandet. Hon fick en stor varm kram av Gunilla. ”Nu ska du riktigt få koppla av och vila dig!” sa hon. ”Bara försöka komma i form igen.”
Stella försökte le till svar. I form, tänkte hon. Vad då för form?
Fysiskt var hon i bättre form än på länge. Det hade blivit spinning-terapi, minst fyra kvällar i veckan. Absolut inga korta nybörjarpass, utan bara trampa tills man fick blodsmak och inte kunde tänka längre var det som gällde. Komma hem sent. Fixa en tråkig och snabb måltid och krypa upp i en soffa som inte var ens egen, men försöka smälta in i den, tills det var dags att lägga sig.
Psykisk form, urdålig, men den skulle väl knappast bli bättre av några veckors vila. Det var liksom inte vila som krävdes, det var... en tidsmaskin. En tidsmaskin som tog henne tillbaka till den där majfredagen och hindrade henne från att komma på den smarta idén att lämna in båda deras gamla kameror på framkallning för att de nu och framåt bara skulle använda digitalkameran. Eller nej, en som tog Marcus tillbaka till för ett år sedan när den där trevliga tjejen Petra hade börjat på hans avdelning och han inte kunde hålla sig från att börja flirta med henne och samtidigt tycka att Stella var en trist typ som bara jobbade och aldrig orkade tänka på något annat (sex) än sitt nya jobb jobb jobb, och att hon måste sova hela nätterna och inte orkade med något annat (sex). Det var det han sagt som förklaring när de pratat om det. Han kände sig försummad. Stella bara tjatade om jobbet. Var trött. Inte på humör. Hon visste att han hade rätt. Hon hade jobbat för mycket. Det var hennes grej, att gå in för mycket för saker och ting. Hon fick ett nytt jobb på en ny skola, hon ville visa att hon var bra så hon knegade på som attan. Hon upptäckte en ny bra författare, hon klämde alla verk på en månad. Hon fick en sambo som vänstrade, hon kunde ändå inte sluta älska honom. Gjorde hon något, då var det helhjärtat. På gott och ont. Hon hade inte ens kunnat gå ut på krogen och flirta sen hon fått veta. Cissi och Miriam hade dragit med henne, och det kändes som det naturliga steget. Ett par drinkar, en bardisk, några flirtiga ögonkast, en mångtydig konversation. Det hade slutat med att hon stod på toan och lipade. Alla de där männen, de var inte han. Deras händer på henne, bara tanken fick det att vrida sig i magen. Och hur de luktade, rakvatten och främmande otrevligt. Hon ville ha han. Från förr. Markus utan en attached Petra.
En tidsmaskin. Det var den sortens räddning som behövdes.
”Ja” svarade hon Gunilla. ”Det ska bli skönt.”
______________

Tidigt på fredagsförmiddagen packade de bilen och åkte mot Norge. Hon stod med den ena katten, Figo, den som kunde vara lite sällskapssjuk emellanåt och vinkade hej då på verandan.

Det var solskymtningar bakom molnen. Kring femton grader. Hon hade precis läst Markus morgon-sms. Han hade skickat minst ett varje dag sen första fredagen hon stuckit. Ledsna, hoppfulla, vardagliga, desperata, de varierade i stil från dag till dag. Han hade skrivit en informerande variant idag; ”god morgon, stell! jag ska på badminton ikv, hemma eft 9. saknar dig massor. ring mig, el bara kom hem!”. Badminton, hemma efter nio. Det var den sorten som gjorde mest ont, det vardagsupplysande. Inte att han skrev att han saknade henne, men att han berättade att det var badminton ikväll, så att hon inte skulle komma hem och börja undra var han var. Som om hon garanterat hade gjort om inte om. Och nu visste han inte att hon inte längre var i Stockholm. Trodde nog att hon satt hemma hos Cissi och funderade på hur hon skulle tillbringa sitt sommarlov.
__________________________

Hon såg på klockan. Halv tolv. Dags att handla klart, cykla hem och fixa lunch och sen börja tänka på vad hon skulle ha på sig på festen. Fest. Att hon skulle gå på en fest. Hon som inte ens anmält sig till personalfesten på skolan. Men det hade inte gått att komma på en bra ursäkt på studs för att tacka nej här. Det hade blivit så oväntat. Han. Rullstolen. Patricia. Festen. För många överraskningar att hålla i luften. Och det räckte säkert om hon stannade i en timme.

Nytt på kap 1

Åkej, gör om, gör rätt. Omarbetningar på schemat.

Kap 1

Hon betalade och ställde sig vid en av siddiskarna för att kolla igenom bilderna. Den första påsen var julen för tre år sen, hos hennes brorsa Stefan i Göteborg. Deras då nya radhus, och deras då lilla dotter Mira, i knubbigt bebis-format med feta gulliga böjveck och nypkinder. Hon var så söt. Och så Stella själv, i fint färgat brunt hår med slingor. Gud vilken förmögenhet det gått åt att hålla uppe den frisyren, och länge hade hon haft det. Det var en ren investering när hon gick tillbaka till sin naturliga färg och enbart klippningar.
Sen några kort från henne och Markus nyårsresa till Gran Canaria. Hon fnissade när hon kom till ett foto på honom, helt genomblöt efter att ha cyklat igenom en stor vattenpöl. Hon kom ihåg att vitsen var att hon skulle knäppa precis när han var i den och det sprutade så fint. Okej, nu kunde man se att tajmingen inte varit perfekt.
Andra rullen från Markus kamera. Först någon slags jobbfest, massa mer eller mindre berusat leende människor med öl och drinkglas i händerna. En del av dem kände hon igen. Sen kom ett par kort på Markus, halvliggande, barbröstad i en säng. Hon fick titta noga på dem. Hon kände inte alls igen sängen, eller tillfället. 2004-11-22 stod det på datumet. November förra året, var hade dom varit då? På ett hotell? Dom hade inte rest någonstans den tiden, det var ju under terminen. Hon fortsatte bläddra. Nästa kort visade en av hans kollegor, Petra, i samma rum. Sittande på sängkanten, hållandes upp ett glas som en skål mot fotografen. Petra hade på sig hans skjorta. Stella kunde med tvärsäkerhet säga att det var Markus skjorta för det var hon som hade köpt den åt honom. Mörkgrön, en ovanlig färg för honom men han passade bra i den. Det gjorde Petra också, det såg rufsigt och sexigt ut med den så där uppknäppt och oversized och ingenting under.
Stella speedade igenom några bilder till. Skjortan var av, Petra låg i sängen. Ibland under täcket, ibland ovanpå. Ibland stående helnaken, generat skrattande som ”nej lägg av fota inte!”. 2004-11-22. Det sista kortet var ett sånt som man knäpper av sig själv genom att hålla upp framför ansiktet. Markus och Petra i en kyss, en under halva av hans ansikte med, men nog för att man lätt skulle se att det var han.
Hon la ner högen. Tittade sig omkring. Allt var som vanligt i affären. Några människor i kö, tre biträden bakom diskarna. Det var fredag ute. Maj. Slutet av terminen. Hon skulle träffa Markus om en timme på Svejk. Hon var glad för att hon köpt ett par snygga träningsbrallor innan hon gick hit för att hämta ut fotona.
”Kom igen nu.” Hon klappade sig själv på kinderna, för att vakna upp. Tog ett djupt andetag. Ett till. Det här var ju omöjligt. Markus. Och Petra. Hon hade ju träffat Petra flera gånger, jobböl och sånt. Söt, men lite menlös, hade hon alltid tänkt om henne. En sån som verkade sakna styrning, som alltid följde med på vad andra sa men mer sällan kom på något själv. Och nu hade Markus sagt åt henne att följa med upp på rummet och nojsa lite.
Hon tog upp korten igen. Bläddrade igenom. Ja, det var rätt. Det var inte inbillning eller en skenande fantasi. Inga tvetydigheter. Det var precis som det såg ut att vara. Hon och han. Ett hotellrum. Nakna. Sex.
Hon rafsade ihop allt, trängde sig fram till disken. ”Hallå, ursäkta” sa hon till killen som betjänat henne. ”Ursäkta, du, ser det här ut som jag?” Hon höll upp den nakna generade Petra. ”Det här är ju fan inte jag! Kollar ni inte igenom bilderna innan ni lämnar ut dem, ser att allt är okej?!”
Killen stirrade förskräckt på henne. ”Ja.. men...”
”Då borde ni väl för fan ha fattat att den här rullen skulle ha förstörts, aldrig lämnats ut!”
”Men sånt bestämmer kunden själv” stammade killen. ”Så länge det är okej bilder och inte svart så..”
Det hade blivit tyst i affären och alla tittade på henne.
”Okej. Jag är kund och nu vill jag klaga. Det här är för djävligt. Det här skulle ha blivit svarta bilder om ni skött er del av uppdraget, om ni fattat nånting. Jag kommer aldrig mer att komma tillbaka hit. Tack för en värdelös djävla service!”
Hon fick skyffla undan en svartklädd tonårstjej som stod och tryckte precis framför ingången. Så typiskt tonåringar, bara jag jag jag, aldrig en tanke på en annan människa i världen.

Markus ringde kvart över sex. ”Hallå stumpan. Jag är här nu. Var är du?”
”Hemma.” Stella rev fram kabinväskan med dunder och brak.
”Va? Men, jag har ju fått bord nu. Vad gör du hemma?”
”Jag packar och sen drar jag.” Ut med troslådan, roffa åt sig en näve. ”Och du, du kan dra åt helvete.”
”Va?!” Det lät som han sprutade öl. ”Men vad är det, Stella? Vad har hänt!”
”Jag har sett bilderna på dig och Petra från 2004 11 22. Så tack och hej för den här tiden. Det var roligt så länge det varade.” Knäpp. Hon stängde av mobilen. En näve sockar föll ner i väskan. Ett grepp topar. Ner. Brallor.
Den vanliga telefonen började ringa. Hon gick helt sonika fram och slet loss den från jacket och sen slängde hon ut den från balkongen. Den flög fint och landade med en perfekt krasch tre våningar ner på gräsmattan.
Brallor. En påse med skor. Tryckte ner necessären sist av allt. Dragkedjan zip zip.
Taxin kom efter femton minuter, precis som utlovat. Härligt med saker man kunde lita på.

Hennes mamma och nye sambo satt ute på balkongen när hon kom in på deras gård. De ställde sig nyfiket upp när de såg att det var hon som klev ur taxin. Hon kisade upp på dem. ”Kan jag sova här inatt? Det är slut med Markus.”
”Men herregud...!” Hennes mamma sprang in och tryckte upp portlåset. ”Vad har hänt, herregud Stella, vad är det?” Kom springande nerför trappan för att möta henne.
”Han var otrogen.” Stella släpade upp kabinväskan utan att lyfta den, och hjulen dunkade i varje trappsteg. ”Jag kom på det idag. Foton.”
”Markus?” Inger lät helt chockad. ”Jag trodde inte han var en sån typ.”
”Nej, visst är det ytterst förvånande?” Stella log ironiskt. ”Och inte ett ord har han sagt om det heller.”
Sen spydde hon.

Det blev en händelserik helg för grannarna. Ett, dottern spyr i trappan. Bryter ihop och står och hulkar. Två, svärsonen anländer strax därefter i annan taxi, som helt klart inte håller 30-gränsen på gården. Höga skrik och gråt, ena parten vrålar ”stick! dra åt helvete! jag vill inte se dig!” och den andra parten vrålar ”lyssna! snälla, lyssna på mig! gör inte så här, Stella, lyssna!”. Klart okommunikativt. Tre, ny show dagen efter. Nya skrik. Se två vuxna människor jaga varandra runt gården, den ena vill bort, den andra vill efter. Fyra, se dottern masa sig iväg till jobbet på måndag morgon. Komplett i solglasögon (det spöregnade) och otvättat hår, och ny taxifärd eftersom hon ”fan inte fixade tunnelbanan”.
__________________________________________________________

Hennes hår var nästan för kort. Hon hajade fortfarande till när hon såg sig själv i speglar. ”Oj tusan, det där är ju jag!”. Det hade varit en ingivelse. En kväll hade hon motvilligt följt med Cissi på ett boxercise-pass. Det blev fantastiskt, hon bara slog och slog och slog. Och så trettiotusen situps och armhävningar däremellan. Hon kände sig helt slut när de lämnade träningslokalen, men för första gången på flera veckor var det helt slut på ett bra sätt. Morgonen efter, i bäddsoffan i sitt eget vardagsrum, hade hon vaknat upp och insett två saker. Ett : jag kan fan inte bo kvar här längre. Två : jag ska klippa mig kort. Nu.
Hon hade flyttat tillbaka efter en vecka hos sin mamma och två på viksäng hos Cissi. Övertalad, eller av egen vilja, eller för att det var så jobbigt att åka runt som en flyttfirma, eller för att hon saknade honom så gruvligt, ändå, det gick inte att låta bli, eller för att man måste satsa på sin relation och jobba på försoning. Någon anledning fanns det, hade det funnits, men det tog tio sekunder för den att försvinna från det att hon klev över tröskeln. Hon kunde inte bo där med honom. Hon försökte i några nätter, men sen, efter boxercise-passet så gick det inte att förneka längre. Hon kunde inte se på honom utan att börja föreställa sig. Vad hade han sagt? Vad hade Petra sagt? Hur hade han låtit? Hur hade han tagit i henne? Hade han kommit hem sen till Stella och legat med henne? Obekymrat?

Markus hade alltid varit emot kort hår på henne. Han kunde sträcka sig till page, men där gick gränsen. Hon hade på försök tidigare visat några kort från när hon var au-pair i USA, korthårig, men han hade bara skakat på huvudet. Sagt något om hennes fina självfall och bla bla bla. Inte för att han förbjöd henne men bla bla bla.
Den dagen, hon slutade tidigt på skolan, åkte hon in till stan och letade efter salonger med lediga tider. Det blev PUB-husets. Alltid ett vågspel.
”Som Mia Farrow 1968 när hon gifte sig med Sinatra, vet du vad jag menar?” hade hon frågat den unga tjejen som skulle klippa henne. Den unga tjejen skakade på huvudet. Både 1968, Farrow och kanske till och med Sinatra var okända för henne. ”Okej, men den där tevereklamen med två tjejer som har samma klänning och så tar den ena på sig ett läppstift för att särskilja sig lite” försökte Stella. ”Vet du nu?”
Den unga tjejen såg fortfarande mycket tveksam ut.
”Men okej, så här då. Jag har just fått veta att min sambo varit otrogen och nu vill jag klippa håret i en helt ny frisyr. Den ska vara kortkort. Är du med?”
Den unga tjejen nickade och log ett säkert leende. ”Jag är helt med.”
Trettioåtta minuter senare gick Stella ut därifrån, superkort. Till och med kortare än Mia Farrow -68.

Det var en vecka och tre dagar sen.
När hon kom hem den kvällen, sent för att hon ringt och bett Cissi ta en drink, som blivit fyra, med henne på Söder och kolla in den nya frisyren, berättade hon för Markus att hon skulle flytta ut, och inte komma tillbaka inom en överskådlig framtid. Han började gråta, igen. Just då klarade hon av att stå bredvid och titta på. Utan att bita ihop det minsta.
”Men snälla. Älskling. Det här är inte rätt för oss, jag vet att du tycker det är urjobbigt, men allvarligt talat, Stella, det här känns som dödsstöten. Hur ska vi kunna arbeta oss igenom den här krisen om du... om du inte är här?” snörvlade och grinade han.
”Jag vet inte” sa hon sakligt med armarna i kors. ”Jag vet inte ens om jag vill ”arbeta mig igenom den här krisen”. Om jag kan. Och det skulle du fan ha tänkt på lite tidigare. Jag sticker till Cissi imorgon efter jobbet. Och ring inte dit. Jag ringer dig. Sen nån gång. När jag känner för det.”
Markus hulkade ihop över soffan. Hon gick till sovrummet och började slänga ner kläder i sin stora ryggsäck. En sak hade hon åtminstone lärt sig.

På skolan var det ungefär etthundratjugo människor i olika åldrar som utbrast ”har du klippt dig?!”. Och sen ”men du ser ju så annorlunda ut!” och sen lade ungefär 75% till ”och det passar dig så bra!”. Det var väl det hon visste.
Det var avslutningsdag. Egentligen hade de fem dagar till att jobba som lärare, men hon klarade bara två av dem. Inte för att Cissi var en dålig värdinna, och hennes viksäng var skönare än deras, men det slutade ändå alltid med att hon låg och snyftade där på kvällarna och kände sig helt djävla miserabel. Det var Stockholm. Det var alltihopet. Att Cissi bodde tre stopp längre ut på samma tunnelbana. Tänk om Markus skulle hamna i samma vagn på väg hem. Tänk om de skulle stöta ihop någonstans. Tänk om tänk om. Deras ställen. Deras minnen. Deras planer. Ringen på hennes finger, som tillfälligt var överflyttad till höger hand. Alltihopet. Hon kunde inte vara kvar.
På dag två smög hon till rektorns rum när det egentligen skulle vara ämneskonferenser. Det syntes att hon stått och lipat på toan innan. Hon berättade kortfattat vad som hänt. Han gav henne en kram och önskade att sommarlovet och semestern skulle ge dem tid att reda ut saker och ting. Så fick hon gå hem. Ostädat skrivbord, allt i en enda röra, inga böcker att läsa med sig, inga papper att fixa och kolla igenom. Bara gå. Hon sa inte ens hej då till de andra. Hoppade bara på tåget därifrån.

När hon kom ”hem” ringde hon Gunilla, sin moster. Alla sommarlov mellan sju och femton hade hon och Stefan spenderat minst två tre veckor hos sina kusiner Anna-Karin och Peter uppe i Luleå. Deras mamma, Gunilla, var skolbibliotikarie och en riktig bullmammatyp med villa med trädgård och allt. Anna-Karin var lika gammal som Stella, Peter var ett år äldre än Stefan. Det var ett perfekt arrangemang. Stellas och Stefans mamma var en ”kvinna i karriären”, en sjuksköterska på KS som jobbade, och jobbade extra, för att få ihop allt efter skilsmässan. De bodde i lägenhet i en tråkig förort. Alla inblandade parter tyckte det var en bra lösning för dem att få vara uppe i Norrland på lovet.
”Men du, det passar ju perfekt!” utbrast Gunilla nu när Stella ringde och föreslog samma sak sjutton år senare. ”Vi ska ut och köra lite på semestern, uppåt Norge, du kan ju följa med, vet jag! Men om inte du vill följa med så kan du ju alltid stanna här och passa katterna. Det går bra det med. Då behöver jag inte be grannen passa dem. Det blir ju perfekt!” Hon lät verkligen som att hon menade det, att det skulle bli roligt om Stella faktiskt ville följa med på turen till Norge.
Stella blundade och försökte att inte tänka på att Anna-Karin var lika gammal som henne och bodde kvar i Luleå, fem kilometer därifrån, med äkta man och två små barn, redan, och jobb på en högstadieskola. En egen villa. Eller rättare sagt radhus. Men ett perfekt liv. Allt på plats. Lyckligt. Och att Peter bodde tjugofem mil därifrån, i ett annat radhus, med två andra små barn, fast ett var inte hans. Men han var nygift och kär. Ingen av dem skulle tillbringa två tre veckor av sommarlovet hos sin mamma, på rymmen från en vänstrande sambo. Ingen av dem vaknade varje natt vid tre fyra tiden med världens ångest och kunde inte somna om. Varenda natt, samma visa.
”Kan jag komma... snart.. så fort som möjligt?” frågade Stella.
”Ja kom du, hjärtat, det är bara att komma” sa Gunilla och Stella började tyst grina igen.
Hur mycket tårar fanns det kvar egentligen?

Problems med 12:an

Övergången mellan 11 och 12 funkar inte. Det är för olika humör. Och 11:an måste ha in mer planerande i slutet, för framtiden i Sthlm.
12:an är alldeles för snäll, glad, och framförallt osexig och ospännande. Det ska inte vara massa snälla kompiskramar, det ska vara jag-vill-hångla-kramar. Det är ju det som är konflikten. Alltid komma ihåg konflikten, mässa mässa.
Lätt som en plätt, va?

Ska gå tillbaka och skriva in också, innan jag fortsätter framåt.

Nu måste jag fixa lunch.

Chick lit, 12

Jag vet att jag sätter den här frågan jämt - men är det för lätt?? Går det för positivt och snabbt, känns hon schizofren? Eller bara pms:ig? Ha ha.
Är lite osäker på detta kap 12, alltså. Bära eller brista?


Kap 12

Det var hemtrevligt att vakna på måndag och höra röster och ljud där nere. En kaffebryggare, en morgontidning som prasslade, en vattenkran som spolade. Det såg ut att bli fint väder också, sol och blå himmel. Och klockan var nästan åtta och hon hade lyckats sovit i ett svep ända sen ett. Och Markus visste att hon skulle stanna. Och idag så skulle garanterat Johan ringa.
Måndagens stora begivenhet var lunchbesök hos Anna-Karins familj. Gunilla ”passade på” att göra en rabarberpaj att ta med. Och passade även på att ta fram två påsar vaniljbullar ur frysen ”eftersom Robert inte var så väldans förtjust i rabarber”. Stella blev alldeles varm i hjärtat av det. Hennes mamma, Inger, skulle aldrig ha haft några vaniljbullar i frysen, eller kommit på tanken att ta med sig hemmagjord efterrätt om hon blivit bjuden på lunch hemma hos Stella. Hon skulle inte ha kunnat svara på vad Markus inte var så väldans förtjust i ens under pistolhot. Senaste gången de talats vid, förra veckan, hade hon mest berättat om en utbildning hon skulle gå under hösten och hur det skulle påverka hennes jobb. I förbifarten frågade hon hur Stella hade det där uppe, som om hon glömt orsaken till varför Stella var där och bara tänkte att det var ett vanligt sommarlovsfirande. ”Det knallar och går” hade Stella svarat kort.
Ibland när man ville åka till Barcelona och bli servitris med femtusen på fickan och noll spanskakunskaper i huvudet, var det skönt att ha en sån mamma, men ibland när hela relationen krisade kunde Gunilla framstå som rena modersdrömmen. Hon lekte med Anna-Karins barn, gjorde paj, tog hand om ett par av Anna-Karins byxor som skulle lagas, vattnade alla altanblommorna, hade med sig efterrätten. Det kändes som att Stella skulle kunna sätta sig mitt på altanen hon med och börja störtgrina över precis vad som helst och Gunilla skulle på två röda ha hittat den rätta trösten.
Nu blev det inget störtgrinande, inte ens smyggrinande på toaletten. Än. Vid tolv-tiden hade hon börjat med kolla mobilen i rastlösa tjugominutersintervaller för meddelande från Johan. Han måste ringa idag. Det var två dagar sen sist nu. Det kändes i kroppen.

På eftermiddagen cyklade hon till Omberget för vanliga löprundan och avstressningen. När hon kom tillbaka såg hon en sån bil, i en sån färg, som han körde, stå parkerad på gatan framför huset. Hon gjorde en upploppsrush i hundrameterstempo och kom in på gården extra andfådd och rödsvettig. Det var han, och han satt på altanen och fikade med Gunilla och Torbjörn.
”Hallå!” flämtade hon. ”Det är ju du!”
”Ja, det är ju jag!” Johan sprack upp i ett brett leende. ”Hallå Stella.”
Solen sken och han hade sin snygga gröna födelsedagströja och ögonen var så glada och hans Mick Jagger-mun skratttade och han var så snygg och han såg inte alls ut som att han kommit dit för att säga upp bekantskapen med henne, och det kändes som att hon träffades av en lyckobomb där på stört. Varje gång jag ser honom, sjöng det i magen och hela kroppen, så lalala.
”Ge mig fem minuter, jag ska bara duscha.”
Upp på övervåningen, slet av sig kläderna med våld, vrålade ”helvette!” åt sportbehån som klibbade och korvade fast, sket i stretchingen, in i duschen, en två tre, handduk, deo, läppglans, håret, på med jeanskjol och snyggt vitt linne, dundra ner för trappan och sladda in på en ledig stol brevid hans i trädgårdsgruppen. Mötas av tre leenden, alla vända mot henne.
”Vad är det?” frågade hon misstänksamt. ”Har jag något konstigt...?” Hon kände på håret, kollade att gylfen var uppdragen.
”Inte alls” sa Johan. ”Man blir bara glad när man ser dig.”
Gunilla log ännu mer och Stella rodnade.
”Visst är det en god kaka?” sa Gunilla och sköt fram fatet mot honom, trugade på mer. ”Det är Stellas. Hon har bakat och lagat mat så vi blir alldeles bortskämda.”
”Ja, vi äter som på restaurang här” fyllde Torbjörn i.
Stella rodnade ännu mer. Dom höll på att gifta bort henne. Med hull och hår. Gunilla måste ha berättat för Torbjörn för han verkade helt med på det. Dom hade blivit indiska. Här satt ett prospekt till bra man och de skulle göra allt i sin makt för att sälja in Stella. Allt!
Och dessutom eftersvettades hon.
”Ja. Den var väldigt god. Stella” log han övertydligt. Det såg ut som att han fattat upplägget.
Gunilla och Torbjörn satt kvar och pratade en liten stund till och hon lyssnade på banksnack och smarta placeringsråd och njöt av hur snygg tröjan var på honom och hur hans blick kom tillbaka till henne, hela tiden, medan han pratade och hur proffsig han lät och hur munnen krökte sig uppåt och hur fint det var, och hur en hand smög in hos hennes under bordet och hur ännu gladare hon kände sig av det och höll fast, hårt.
”Jag har tänkt fram och tillbaka som en galning” sa han till henne direkt de gick. ”Och jag är skitless på allt det här tjafsandet. Du vet att jag gillar dig. Gill-gillar. Jag vet att du inte kan säga nånting om det just nu. Tufft läge. Men kan vi inte ses ändå den här veckan? Helt simpelt umgås. Jag behöver bara tänka på dig för att bli glad, och när vi ses är det som, åh! Till och med när du skriker åt mig så är det bättre än att inte ses. Hur det blir sen får vi väl avvakta med. Jag får ta det.”
”Ja! Ja ja ja.” Hon slog armarna om honom, borrade in huvudet, höll om hårt, drog in hans goda doft. ”Det är jag helt med på. Åh vad bra. Superbra. Det var det jag hoppades på.”
Han kramade tillbaka. ”Så när är det du åker? På söndag, när?”
”Tio och fyrtiofem.”
”Då kommer jag att förfölja dig fram tills tio och fyrtiofyra.”
”Deal. Och jag lovar att inte skrika åt dig eller tjafsa det minsta. Till och med om du föreslår Sagan om Ringen tillsammans med den där Sofia så kommer jag att vara en snäll solstråle.” Hon log, strök honom över håret, log ännu mer. ”Gud vad bra, Johan. Vi ska ha kul. Vad vill du göra?”
Han höll kvar hennes armar runt sin hals. ”Det här just nu är helt perfekt. Jag kan fortsätta ett tag till, det är inga problem.”
Hon skrattade lite. ”Fiffigt, hörru. Men jag har lovat att göra middag. Jag är ju förste kock, du vet. Och jag måste handla.”
Han låtsades överväga förslaget seriöst, som om han skulle sticka hem om inte. ”Okejrå. Jag följer med och handlar om du bjuder in mig på middagen.”
”Du kan få middag, efterrätt och vickning om du vill.”

Chick lit, 11

Kap 11

”Men du, här har vi en som ser pigg och glad ut!” sa Gunilla när hon klev ur bilen. ”Vilken skillnad!”
”Menar du mig?” Stella såg sig osäkert omkring, förstod inte riktigt vem hon menade. Var det någon av katterna?
”Ja, oh, ja. Som natt och dag.” Gunilla kramade om henne. ”Vad har du haft för mirakelkur?”
Råkat ragga upp en ovanligt bra kille på Kvantum, fått honom att flirta med en, åkt på roliga utflykter, skrattat och gråtit lite med honom. ”Mest det vanliga. Sova, äta, Ormberget, gosa med katterna. Den norrbottniska luften. Inget speciellt. Hur har ni haft det då? Det har ju låtit så bra varje gång ni har ringt? Och ni ser oroväckande pigga ut!”
”Jo, det har varit så bra! Och det var så fint där! Du ska få se kort sen när vi har framkallat. Vi har gått på tur, fiskat, åkt båt på en fjord. Ja, allt var så vackert. Men dyrt, herregud, man kan inte tro de norska priserna. Och även helt vanliga saker som..” Gunilla fortsatte att berätta, flankerad av Torbjörn, medan de hjälptes åt att tömma bilen.
När allt var ute satte Stella på kaffe och dukade fram nybakta solrosfrallor och fika. Dagen till ära hade hon bakat. Det var minst en månad sen senast. Hon som egentligen älskade att baka, gjorde det jämt. Sista veckorna hade det inte ens blivit chokladbollar. Ingen koncentration till läsning av annat än tidningar, inget bakande, limpmackor till lunch, för mycket vin och sprit. Hon hade kunnat leka finn fem fel med sig själv hela dagarna.
Gunilla och Torbjörn var en överpositiv smakpanel. Torbjörn åt tre frallor, Gunilla ville ha recepten. När Stella berättade att hon handlat middagsmat, om de kunde tänka sig att äta lax trots att de kom direkt från Norge för hon hade inte riktigt tänkt på det, gick de praktiskt taget upp i brygga av tacksamhet.

Det blev en riktigt skön köksdag för henne. Gunilla for runt och laddade tvättmaskiner, ringde samtal, pratade med den trevliga grannfrun, plockade torra blomblad. Torbjörn klippte gräset, fixade pappersinsamlingen, rengjorde fiske och vandringsgrejerna, och Stella gick överstyr i köket med en trerätters.
Gubbröra på grovt bröd till förrätt, ugnsbakad lax med kokt potatis och yoghurtsås till varmrätt, och chokladkakan med hallongrädde till efterrätt.
”Ska du verkligen bara stanna en vecka till?” sa Torbjörn. ”Det här känns ju som att äta på restaurang, fast hemlagat.”
”Inte för att vi förväntar oss såna här måltider varje dag” skyndade Gunilla att flika in. ”Kom ihåg att du är här för att vila upp dig och fortsätta komma i form. Men det var otroligt gott.”
”Det här får mig faktiskt i form” sa Stella. ”Det känns som att komma hem på sätt och vis. Jag hade bara lyckats glömma bort att jag gillade att hålla på med det. Förresten... ” Hon skopade upp ett hallon på sin sked. ”Ni kan aldrig gissa vem jag har träffat här. Minns ni Laura Falkman, Anna-Karins kompis?”
Hon berättade censurerat om Johan, Max och Lina, Kvantum, födelsedagsfesten, och mycket censurerat om boulen häromdagen.
”Åh han, ja!” utbrast Gunilla förtjust. ”Johan Falkman. Han jobbar ju på Gretas bank, Torbjörns mamma. Jag träffade honom ett par gånger när jag följde med henne dit, och han växlade alltid några ord. Jag minns att jag tyckte att alla de där tre syskonen var så trevliga, redan när de var små. Snälla och vänliga. Väluppfostrade. Vad gör Max? Han var det flera år sedan jag såg.”
”Jamen, han är ju på rehab-stället vid Konstens hus, det vet du ju” sa Torbjörn innan Stella hann öppna munnen. ”Berättade inte jag för dig att Kerstin på jobbet gick hos honom när hon hade problem med ryggen?”
”Det har du inte sagt ett ord om” sa Gunilla tvärsäkert.
”Johodu” hävdade Torbjörn lika säkert. ”Du har bara glömt bort det. Det var nog ett år sedan, men jag vet att jag sa det.”
Gunilla viftade avvärjande med handen. ”Hursomhelst. Det var väl roligt!” Hon tittade uppmuntrande på Stella. ”Johan Falkman. Att ni skulle stöta ihop!”
Stella började till sin förskräckelse rodna. ”Jo. Det var roligt.”

”Du vet att han var med om en bilolycka för ett tag sen?” frågade Stella när de satt och såg teve senare, bara hon och Gunilla. ”Han sitter i rullstol nu.”
”Jag vet. Han började ju jobba igen väldigt fort efter det där. Det är nog ett bra sätt. Att försöka komma tillbaka, så snabbt det går.”
Mer teve en stund.
”Men man vänjer sig snabbt vid sånt, gör man inte?” forsatte Gunilla. ”Vi har en kvinna på min skola som fick en stroke, och nu är det ju inget man reflekterar det minsta över att hon går med käpp. Hon är som vanligt.”
”Mm, det blir nog så.” Stella nickade. Tog ny sats. Hoppade. ”Men jag känner mig så osolidarisk. Mot Markus. Och mot Johan, på ett annat sätt. Det blev så krångligt allting. Jag kom ju inte hit för att hamna i någon slags... romans.” Röda kinder igen.
”Vet du, Stella” Gunilla tog hennes hand. ”Du verkar mycket gladare och lättare till sinnet nu än när vi åkte Jag tycker du ska fortsätta koncentrera dig på att göra sånt som du mår bra av. Om du mår bra av Johan, suveränt. Det viktiga är att du lagt alla korten på bordet med honom, så han vet var du befinner dig. Med Markus så får du väl se hur det blir.” Hon avslutade med att klappa henne vänligt på handen och tårarna sköt direkt upp i ögonen på Stella av den gesten.
”Så du tycker inte jag är hemsk? Om jag tror att jag kanske har råkat bli för förtjust?”
”Inte alls.” Gunilla svarade utan att tveka. ”Det ska du ta väl vara på. Du ska fokusera på ditt välmående nu. Det kan bli tillsammans med Markus, eller med Johan, eller med ingen alls. Tänk egoistiskt. Och jag vet att det kan vara svårt att göra det när man märker att andra mår dåligt av det, men i såna här situationer så är det nog nödvändigt. Så länge du är ärlig mot alla inblandade.”

Markus blev inte förtjust när hon ringde och berättade att hon skulle stanna en vecka till. ”Egoistisk” var nog precis det ord han hade kunnat drämma till henne med, om han velat drämma till.
”Men varför, Stella, varför, varför? Vad vinner du och vi på att du är där uppe?”
”Jag mår mycket bättre. Gunilla tyckte till exempel att jag såg tio gånger piggare ut nu.”
”Det är ju fantastiskt. Kom hem då så kan vi reda upp det här och det kommer att göra dig hundra gånger piggare.” Han tjatade och hon lyssnade.
”Markus, släpp det” klippte hon av när han började ta om sina argument en andra gång. ”Jag kommer inte imorgon, det är bara så.”
Han suckade och stånkade. ”Vad gör du där uppe då som får dig att må så bra? Du har aldrig pratat speciellt mycket om den där stan förut och nu verkar det som paradiset på jorden. Vad finns det där som inte finns här?"
Rena gator, inga minnen av dig, och ingen risk att stöta ihop med dig någonstans, radade hon upp i huvudet. Och det är bara tre snabba exempel skjutna från höften.
”Det är skönare för mig här än i Stockholm just nu. Bättre på alla sätt och vis. Jag kan inte förklara exakt varför men det är det.”
”Hur kan du vara så säker på det? Du kan ju inte veta vad jag...” Han var igång igen.
”Kommer du ihåg det jag skrev i brevet om att jag inte kan låta bli att se dig och hon tillsammans? Fattar du om jag säger att det är lättare att försöka rensa bort det här uppe? Att jag vill bli av med det men att det kändes omöjligt i Stockholm? Här känns det... kanske möjligt. Jag vet inte än. Men det här är mitt bästa sätt hittills.”
Först tyst och sen ”jaha.” Ledset djupa andetag genom luren.
Hennes panik, nej, börja inte gråta, älskling, snälla snälla, inte gråta, då kommer jag också att.
”Jag förstår” sa han tjockt, utan gråt men farligt nära. ”Förlåt, Stell. Förlåt. Men du vet, det är jobbigt, för mig också, här på mitt sätt. Det är därför.”
”Jag måste sluta prata nu” sa hon. ”Vifårhörassenareiveckan, okej hej då.”

”jag vill visa att du kan lita på mig” skrev han i ett sms senare. ”att du inte behöver tänka på mig och hon. att du ska få känna dig säker igen. jag byter jobb så fort det går, har skickat ut massa förfrågn. det är därför jag har tjatat så, för att jag trodde det bästa för oss var att du kom tillbaka o fick se det. men nu vet jag ditt sätt. jag förstår det också. du är välkommen hem, när det passar dig. sov gott älskade älskling.”

”tänk om jag aldrig kan det?” skrev hon tillbaka. ”tänk om jag aldrig blir säker igen? jag vill bli det, men det går ju inte att bara lägga en order. uppskattar jobb-byt-försöket ändå. o dina tankar. o dig. jag älskar dig, m, jag gör det. men jag kan inte sluta tänka på. ledsen. kram o gonatt.”

Direkt svar från honom ”vi kommer att lösa det, tro på det, jag gör vad som helst. kram kram kram kram kram.”

Dagens plus : Johan hade åtminstone inte ringt och sagt att han inte ville träffa henne.

Heureka-kommentarer

Först var det NB som tyckte Markus var för osynlig, och sen var det Elin som tyckte att bevis-fotona skulle märkas mer. "Heureka!" säger jag om båda. Jag glömmer bort bra tacksamma saker, det är super att få påminnelser! Självklart ska både Markus och foton in.

Måste gå tillbaka och pula. Men samtidigt vill jag framåt. Oh, det är här är kul.

(Veckans flit-pris till Elin förresten för stor läsupphämtning. Jag skrev det i en kommentar men det kanske inte var tydligt nog. Jag repriserar.
Och så skrev jag även "NB : no hard feelings, eh?" för att inte göra den andra flitigaste läsaren putt.)

Chick lit, 10

Kap 10

Lördag. Fixardagen, sista ensamma dagen innan Gunilla och Torbjörn skulle komma tillbaka. Preliminär ETA för dem var söndag, tidig eftermiddag.

Att göra : vakna energisk och på gott humör. Städa, plocka undan, diska, tvätta, handla ny mat. Handla öl på Systemet. Boka flygbiljett på bibliotekets internetdator. Springa på Ormberget. Ta på sig röd top och boule-sneakers. Sminka sig. Cykla in till Max och Lina.

Gjort : rubbet. Inte glömt trosor, jeans, sockar och behå heller.

Det satt en lapp på dörren när hon kom upp till dem ”Stella, ring Johan på xxx”. Han förklarade var de var, en grusplan i närheten.
Han, Max, Lina och en annan tjej var i full gång. Den andra tjejen gjorde tydligen ett bra kast för hon gav upp ett belåtet ”ja!!” och high five:ade med Johan. ”Där satt den!”
”Hallå, hallå” hälsade dom på henne. ”Bra att du kom, vi håller på att värma upp lite, vill du ha något att dricka, kul att ses, har du någon träningsvärk från igår då?” Hon skakade hand med den andra tjejen, Sofia. Någonstans runt tjugoåtta-trettio såg hon ut att vara, med stort vackert lockigt mörkrött hår. Hon verkade vara urtypen för en stereotypisk rödhårig person, kvicksilvrig och fartfylld. Pratade, gestikulerade, rörde mycket på sig, gjorde segergester, skrattade, skämtade, tvinnade på de vackra hårlockarna. Det var ingen hejd. När Stella fick höra att hon pendlade och pluggade till recepetarie i Boden, bodde här i Luleå, och ändå orkade leda flera pass i veckan på samma gym som Lina, till och med nu när hon sommarjobbade i Hemtjänsten, kunde hon bara nicka matt. Om dom pratade mer skulle detta energiknippe säkert kunna berätta att hon dessutom extraknäckte på någon bar nattetid, hade klämt in en rundresa i hela Asien och Indien på påsklovet, haft minst fyra olika karriärer innan och var utbildad fritidsledare / yogalärare / kock / taxichaufför. Hon var en sån som förmodligen aldrig kunde ligga hemma och bara titta på teve en hel kväll med en katt i famnen, och känna sig lugnt tillfreds med det.
”Men nu måste vi köra på riktigt!” pushade Sofia på efter att Stella fått värma upp med två kast. ”Ska vi vara två och tre i lagen? Du och jag, va?” Det sista riktade sig till Johan som såg enbart förtjust ut över det förslaget, ingen protest där.
”Stella, då lyfter du oss” sa Max snällt. ”Vi behöver lite bra långskottare, är det din grej?”
”Ge henne öl bara” log Johan. ”Det är visst vad som krävs. Hon avslöjade det tricket igår.”
”Yeah yeah.” Stella flinade tillbaka.
Sen sa dom inte så mycket mer. Det blev spel, det var någon öl, det var bra kast och dåliga kast, förlorade matcher och vunna matcher, och det var Sofia. Sofia som pratade taktik med Johan, skämtade med Max, pratade mer med Johan, fnittrade med Lina, blev skämtad med av Johan, fick hans öl när hennes var slut, skulle high five:a precis varenda eviga gång hon lyckades trekvarts-nästan-bra med något kast.
Men det var ju inget fel på henne, så.

Efter mer än en timme kollade Stella klockan och såg att det bara gått fyrtioåtta minuter. Hennes lag ledde med fem poäng, hon var nog faktiskt bäst av henne, Lina och Max, och det brukade ju alltid vara tillfredsställande att vara stjärnan, men.
Johan såg knappt på henne, sa knappt nånting, svarade inte när hon lade upp något, kom absolut inte nära fysiskt och råkade röra. Ingenting. Det var helt dött. Hon kom inte ens på honom med att titta i smyg på henne. Hon hade kunnat ta en lufsig t-shirt likaväl som en röd top. Hon hade kunnat stanna hemma likaväl.

När Lina och Sofia gick till lägenheten för kisspaus följde hon inte med.
”Det känns som man behöver kölapp för att få prata med dig idag. Och nu har jag väntat. Jätte. Länge. Finns det någon kundtjänst jag kan klaga hos?”
Han gjorde en konstig min. ”Vaddå?” Okej, han tyckte inte det var så.
”Inget särskilt.” Hurtiga leendet kom fram. ”Hur har du haft det idag då? Känner du dig i fin form?”
”Sådär. Jag har fått någon konstig sträckning här i sidan, jag vet inte om jag sovit snett eller vad...”
”Jaha, oj. Kan du inte bara...” Hon sträckte på sig. ”Gör det ont hela tiden?”
”Nej. Bara när jag sitter.” Han tog en klunk öl, spanade tillbaka mot vägen till huset där Lina och Sofia skulle komma. ”Men det börjar bli bättre nu. Har du fått en ny öl?”
Hon höll upp sin halvfulla flaska. ”Vad bra” sa han, drack mer på sin, frågade Max något (hur det hade gått med deras mammas bil som skulle lagas), lyssnade på vad han sa. Stella väntade. Och väntade. Det kom inget mer. Johan vände sig inte till henne med något annat när den skruttiga bilen var färdigavhandlad och han fått veta exakt i detalj vilken slags behandling som verkstaden hade tänkt sig och vad priset kanske skulle landa på. Rafflande spänning.
Och sen kom Lina och Sofia tillbaka. Och boulen började om igen.
Hon svepte sin öl och öppnade en ny. Betedde sig positivt och lättsamt, tänkte på den glada trettioåringen som fanns någonstans inne i henne. En lugnare typ än Sofia, men en gladare typ än Stella. Dags att plocka fram det alter egot nu. Den typen hade ju klarat skivan förr.
Det värkte i kinderna.

Efter en timme till, i faktisk tid trettiosju minuter, började Max prata om att han var hungrig, var ingen annan det?
Alla var det. Även Sofia. Och Stella som hoppats på att hon skulle vara på väg till ett extralångt extrapass i Hemtjänsten. Liva upp lördagskvällen för de gamla och behövande.
De andra dividerade om vad de skulle äta, hade olika önskemål. Sofia ville ha något lätt. Nyttigt. Sushi helst. Stella sa inte ett pip.
”Vad känner du för då?” sa Johan till slut och såg på henne. ”Pizza, sushi, grillat, något annat?”
”Vad som helst, det spelar ingen roll.”
”Va? Men det här är ju din grej!” skämtade han med förvåning. ”Mat! Kom igen, du måste vara mer sugen på nånting.”
”Ja. En tabbouleh skulle sitta som en smäck.”
Ett inlägg som ingen ville nicka på.
Ett ögonkast som gled undan.
Han vände sig till de andra. ”Kan vi inte köra sushi då? Man kan ju sitta ute där?”
De skulle först gå tillbaka till lägenheten med alla boulegrejer och ölen och allting. Han dröjde sig faktiskt kvar så att de hamnade bredvid varandra. De kunde faktiskt prata normalt ostört om att man kunde grilla för mycket i hela tjugo meter innan Sofia, längre fram, vände sig om och frågade något som han svarade på. Och sen var det kört igen.
På sushirestaurangen hamnade hon i ena kanten av bordet, Johan på kortändan med Sofia och Lina som bordsdamer. Hon kände sig som femte hjulet. Som att hon var ute och åt med två par som sen skulle hem och kramas, bara väntade på att den här sociala delen av kvällen var över. Och hon, hon skulle bara hem.
Den trista trettiotvååringen blommade ut. Satt på sitt hörn och var trött och osällskaplig, trots att Max jobbade på för fullt för att få upp humöret på henne.
Hon undrade om någon skulle bry sig ifall hon tog upp mobilen. Då kunde hon åtminstone läsa gamla sms från Markus eller skicka nya snälla tillbaka. Sitta där och underhålla sig själv. Inte som nu med spänning vänta på att Sofia skulle föreslå Johan en bio på tumanhand, eller börja ta på honom ännu mer när hon pratade. Spegla. Han la vänstra handen så, hon la vänstra handen så. Det låg alldeles runt hörnet, ett babysteg bort.
”Ska vi inte fortsätta?” kom det mycket riktigt från henne när alla käkat klart. ”En öl någonstans? Man måste ju passa på, det är ju en så himla fin kväll!”
Max och Lina var på, Johan var ganska på.
”Jag ska hem” sa Stella. ”Men det var jättetrevligt att boula och käka. Verkligen. Hoppas ni får fortsatt.”
Max och Lina försökte övertala henne, sommarljus och Norrlandsnätter, kom igen, det är ju tidigt än, och lördag!, men hon skakade bestämt på huvudet.
”Jag gör dig sällskap en bit då” sa Johan när det var uppenbart för alla att hon inte skulle följa med. ”Jag ringer och kollar var ni är sen, okej?”

De andra vek av runt hörnet ner mot hamnen, han och Stella fortsatte sakta in mot stan.
”Blev du mätt av sushin? Har du tränat något idag? Ätit upp all chokladen?”
Han frågade på, nu plötsligt vänlig och uppmärksam igen. Tittade, log, försökte skämta, betedde sig som vanligt. Stella svarade kort, mer och mer förbannad ju vänligare han blev.
”Bara av nyfikenhet” exploderade hon till slut när han pratat om katterna en stund. Han sket väl fullständigt i katterna. ”Varför ber du mig komma hit om du inte vill umgås eller prata med mig? Varför?”
”Vad menar du? Jag har visst pratat med dig.”
”Ja, i typ tre minuter när den fantastiska Sofia var på toaletten. Känns det trevligt att hon limmar som tusan förresten? Tror du att hon kommer att bjuda ut dig på dejt nu när du kommer tillbaka? Ska du säga ja?”
”Vi har redan klarat av dejtandet, så det är nog ingen risk för...”
”Va?!” Stella gapade. ”Menar du allvar? Du bjuder hit en gammal dejt som du kan sitta och flirta med? Är det inte nog att...”
”Men ta det lugnt” avbröt han skarpt och ett par tonårskillar som just passerade tittade till. Han sänkte rösten. ”Herregud, ta det lugnt. Det är inte alls så. Hon är Linas kompis, jag hade ingen aning om att hon skulle komma också. Sofia är absolut ingenting att bråka om, det kan jag lova.”
Han suckade, började röra sig framåt igen. ”Vad är problemet, Stella? Varför blir du så arg?”
”Jag blir arg därför att... ” Hon gjorde en paus, tog ett djupt andetag, hörde själv hur arg hon lät. Började om, ville hålla sig lugnare. ”Jag fattar inte vad du håller på med. Vad är det här? Ikväll? Varför är du så.. ? Och vet du en dum grej, jag bokade just biljett hem, om en vecka, nästa söndag. Jag trodde du skulle bli glad för det. Om det spelar någon roll? Eller tycker du bara att det känns skitjobbigt? Du kanske kommer att vara busy med annat hela veckan?!” Det slutade inte lugnt och kontrollerat, det slutade lika argt.
Han stannade igen, fräste tillbaka. ”Spelar det någon roll om jag blir glad eller inte? Det är väl knappast för min skull som du har bokat biljetter om först en vecka?”
”Nej, verkligen inte, men jag hade den här helt galna uppfattningen att du gillade att vara med mig. Ända fram tills nu. Nu verkar du helt... ” Hon gjorde en frustrerad gest med handen. ”Helt!”
Johan såg på henne, rakt. ”Kommer du ihåg igår? Kommer du ihåg att du bad mig sluta hålla på? Ja, det här är jag när jag inte håller på. Jag försöker bete mig som en kompis, precis det du vill ha. Men nu blir du störd av det också, så hur ska jag vara då? Säg? Stella?”
Hon svalde, tittade bort. Ilskna tårar var på väg upp med oroväckande snabb hastighet, kändes svåra att stoppa.
”Ändra stil igen och ge dig massa uppmärksamhet, charma och flirta, var det roligare för ditt ego?” fortsatte han hårt. ”Trots det du sa igår? Du ska både äta kakan och ha den kvar. Jag ska vara snäll och bjuda till, och så kan du få bli uppskattad och glad en stund medan du är här på semester från din otrogna sambo. Eller hur?!”
”Nej!” spottade hon till svar. ”Inte alls! Men.. men om jag får välja så var du bara så djävligt mycket roligare då!”
Tyst.
Han stirrade på henne, hon på honom.
Sen log han sårat till svar. ”Jaja. Men tack för den upplysningen. Då går jag tillbaka till de andra och fortsätter vara djävligt trist då. Ha så kul själv!”
”Tack! Och lycka till!”
Hon stormade iväg på cykeln åt ett håll, han åt ett annat.

Det tog tre sekunder för henne att börja gråta, fem för att ångra sig, och lite längre för att kunna med att stanna. Hon tittade bakåt. Han var tillbaka på samma plats. Hon började gå tillbaka sakta, torkade frenetiskt bort tårarna, bet ihop munnen, ville ha stopp.
”Förlåt, hundra gånger förlåt, jag menade inte alls att...” Han kom henne till mötes, mycket ångerfullt. ”Stella, tusan också... Vänta. Här.” Han grävde fram en förpackning pappersnäsdukar ur fickan. Det var en enda sladdrig liten näsduk kvar. ”Snälla, gråt inte.”
Han fick henne att sätta sig på bänken i en busskur där satt hon och torkade ögonen, snöt sig, snörvlade ner i näsduken, snöt sig igen. ”Jag hatar att gråta inför folk. Jag fan hatar det.”
”Jag med. Det är därför jag aldrig kan kolla på ”Extreme home makeover” med någon annan.” Ett blekt leende till henne.
Hon försökte titta upp utan att rinna över, det gick inget bra. ”Gud, jag vet inte vad jag håller på med här. Jag beter mig som en total djävla idiot. Jag är hemsk. Jag blev så förbannad. Jag menade inte alls... Gud, alltså.”
Han strök bort tårarna som inte slutade, kramade om axlarna på henne. ”Du är inte hemsk. Dessutom var jag med flit djävligt trist mot dig idag, så du hade rätt. Jag gick in för det. Vi glömmer allt det här nu och börjar om.”
Han såg så olycklig ut att det fick henne att börja snörvla igen. ”Från när då börja om?! Jag har ju gjort fel från dag ett, det är det som är det hemska!”
Johan sa inget mer utan väntade ut henne.

När en medelålders kvinna tveksamt kom och satte sig bredvid henne på bänken, fast allra längst bort, och uppenbarligen för att vänta på en buss, gick de iväg, upp mot Stadsparken.
”Vill du gå och ta en öl med dom så gör det.” Rösten funkade någorlunda igen för henne.
”Jag var inte så sugen på det från början. Kan vi inte gå hem till mig?”
Hon baddade sig fåfängt med den förstörda näsduken under ögonen ”Finns det någon bakgata dit? Är jag mycket svart?”
”Rätt så.” Han skyndade sig att tillägga ”men så farligt är det inte, du ser okej ut.”
Hon klämde fram ett leende. ”Utrunnet smink får mig inte att börja lipa igen om du är orolig för det. Jag känner bara inte för att spatsera genom hela stan med det.”

Hon tvättade av sig, sköljde ansiktet flera gånger med kallt vatten. Ögonen var röda och puffiga och fula. Det blev inte den minsta fysiska förbättring av att pudra sig och sätta på nytt läppglans, men det kändes mentalt aningen bättre.

Dom satt i varsitt hörn av soffan, varsin tekopp. Han såg trött ut. Lite sammanbiten. En rynka mellan ögonbrynen.
”Varsågod och börja” sa hon och puffade till honom i sidan med foten. ”Du ser mer formulerad ut än vad jag känner mig.”
”Jag tänkte bara på sen efter nästa vecka, när du är tillbaka i Stockholm” sa han. ”Tänk om jag vill ringa dig?”
”Då ringer du.”
”På mobilen eller den vanliga telefonen? Ska jag småprata med Markus först och sen bli kopplad till dig? Ska vi prata om vädret eller kan jag säga att jag har seriös Stella-abstinens? Och mena allvar med det?”
Hon lutade sig mot kuddarna. Tog en klunk te. ”Vet inte.”
”Vad vill du då?”
”Jag vet inte. Ärligt, Johan, jag vet inte. Jag kan inte ens säga nånting om var jag ska bo. Hos oss, hos min mamma, hos Cissi, på hotell? Jag vet ingenting. Det låter så himla fegt men så är det. Jag har aldrig gjort det här förr. Jag har ingen plan. Jag vet inte hur man gör. Du vet mer än mig om skilsmässor. Jag är fortfarande mitt i ”nu är det okej i en kvart”-träsket... Men hur vill du att det ska bli?”
”Att du bokar din biljett senare för min skull. Så småningom, när du är mer i ordning eller vad man ska kalla det, att du ska vilja ringa mig och vilja vara med mig. Mycket. Och inte för att prata om vädret.”
”Jag skiter i vädret, jag vill aldrig prata om vädret.”
”Stella.”
”Förlåt. Jag fattar vad du menar. Det jag kan säga med säkerhet är att jag inte har lust att fortsätta ha någon kontakt som går ut på det. Det känns helt meningslöst. Inga tråkiga julkort och något opersonligt mejl en gång i halvåret.”
”Tack. Då är vi överens om det iallafall.”
Ny tystnad.
Hon masserade tinningarna. ”Grejen är att jag vet verkligen ingenting. Fram tills för en månad sen så var det Markus och jag. Utstakat. Och nu så kan jag inte tänka på honom utan att tänka på han och henne. Jag har träffat henne, du vet. Den Andra Kvinnan. Jag har till och med sett henne topless på bild. Så jag har liksom den där filmen i huvudet hela tiden nu. Kan stoppa in dom här och där i olika miljöer. På jobbet. På något hotell. I våran säng. Inte för att dom har varit hemma där, men.” Hon skakade på huvudet. ”Jag blir helt sjuk av det. Jag vet inte om jag kan få bort det. Det är det som är... uppgiften. När jag vet det så vet jag resten. Känns det som idag iallafall. Men jag har ingen aning om hur jag ska komma dit. När han ringer så blir jag glad för att jag saknat honom men sen börjar den ofrånkomligt om igen.” Hon sökte hans blick. ”Du ser? Totalt förvirrat. Och så kommer jag hit och råkar träffa dig och råkar bete mig som en stor djävla idiot själv och det gör allt ännu värre. Jag VILL att du ska charma mig och flirta med mig. Du ska verkligen inte ägna dit åt någon annan tjej när jag är med. Men när du gör allt det där och jag blir glad och upphetsad av det så känner jag mig otrogen.”
Han nickade bekräftande. ”Så egentligen kanske vi inte borde ses så mycket.”
”Kanske inte.” Han hade sträckt ut ena armen ovanpå ryggstödet och hon la sin ovanpå. ”Fast nu har jag ju precis bokat min biljett senare för din skull. Delvis. Så här, om det inte hade varit för dig så hade jag garanterat åkt hem på måndag. Och nu gör jag inte det.”
”Så egentligen kanske vi borde ses så mycket som möjligt.”
Hon såg frågande på honom och han flinade lite tillbaka. ”Ja, kolla inte på mig, jag vet inte. Jag är inget orakel, jag är bara en vanlig kille.”
”Nej, du är ingen vanlig kille.” Hon klappade honom på axeln. ”Du är den ovanligaste jag träffat på länge.”
”Äh, du hade säkert träffat fler om du varit öppen för det. Du har garanterat gått miste om massa chanser med killar som velat flirta med dig utan att du fattat det.”
Stella skakade på huvudet. ”Nähä du! Det är inte alls så många som har velat flirta med mig. Jag har minsann aldrig suttit i en hammock och hållit hov med en lång rad tjejer på kö.”
”Va? Har jag det?”
”Ja! Kommer du inte ihåg! Du hade ju besök jämt. Massa olika tjejer!”
”Vad du minns saker.” Han såg glatt fundersam ut. ”Men det var ju ett bra tag sen. Mycket vatten har runnit under broarna sen dess.”
”Fattade aldrig du att jag var lite förtjust i dig? Är det en nyhet?”
”Var du?!” Han satte sig upp, nyfiket. ”Skojar du? När då?”
”Jaa... typ när jag var tretton fjorton. Jag minns inte precis. Men då. Det kändes som jag fick hjärtklappning varje gång du sa nånting. Typ ”ska du kolla på Macahan ikväll då?” eller ”kan inte ni dra till kiosken och köpa karra till oss”. ”
Johan började skratta. ”Men du sa aldrig nånting! Varför gjorde du inte det?”
”Sa nånting?! Är du galen, hur skulle jag ha kunnat säga nånting? Man kan aldrig säga nånting när man är tretton!”
”Åh, Stella, du skulle ha sagt nånting. Du var ju kul, jag gillade ju dig. Klart roligaste tjejen av Lauras kompisar.”
”Gillade eller gill-gillade?”
Han ryckte lite ursäktande på axlarna.
”Där ser du!” sa hon triumferande. ”Det var bra att jag inte sa nånting! Det hade bara blivit extremt pinsamt för mig.”
”Och nu är det istället extremt pinsamt för mig, sjutton år senare.” Snett leende. ”Jag skulle ha tagit chansen där och då så hade jag sluppit det här idag.”
”Näää. Det hade ändå inte blivit något i längden. Hur många är tillsammans från typ femton och framåt? Det tar alltid slut. Du hade aldrig klarat min fanatiska Madonna-period till exempel. Jag dyrkade Madonna. Spelade henne dag och natt. I åratal. Allt hon sa och gjorde, alla filmer, boken, hon var en religion för mig. Min första kille, ettan i gymnasiet, gjorde slut med mig på grund av Madonna. Han gillade någon rockgrupp, jag minns inte ens vilken längre, och jag kunde inte hålla mig från att klaga över hur simpla texterna var. Jag tog det personligt att han inte fattade Madonnas storhet. Det var inte så smart.”
”Eller också hade vi klarat den krisen, men sen hade jag till exempel varit med om en bilolycka och då hade du förmodligen blivit grymt less på mig. För då var jag verkligen djävligt trist.”
”Doomed from the start. Vi hade inte kunnat undvika det här hur vi än försökte, baby.” Hon tittade på hans ben. ”Tycker du det är jobbigt när folk frågar om det?”
”Ja. Men om du menar dig själv när du säger folk så ja, men fråga ändå.”
”Berätta du istället då.”
Han räknade upp. ”En topp tio skulle väl vara i stil med, det gör inte ont om man tar på dem. Jag har inte tappat känseln. Jag minns inte själva olyckan, men det var snö, is och en buss. Jag har fantomsmärtor ibland men inte alls så ofta som första halvåret. Den känns som en molande värk, svår att beskriva. Jag har ”vanligt” ont i ryggen, oftare. Jag kan ha sex. Jag har haft sex efter. Jag använder inte proteser, jag försökte men det var hemskt. Och långsamt. Och tro det eller ej, men jag klarar faktiskt att jobba kvar på mitt gamla jobb för det går ut på att sitta vid ett skrivbord och prata med kunder. Jag sitter inte här hela dagarna och har det skönt och kollar på filmer och lever på skattepengarna. Så ungefär.”
”Vad borde folk, eller jag, fråga då?”
”Ska du hänga med på en öl ikväll? Men just du borde fråga efter mitt telefonnummer.”
”Jag har ditt telefonnummer.”
”Tappa det inte.”
”Och vad är jobbigast?”
”Att man sörjer sitt gamla utstakade liv som är borta. Du vet, det du sa om dig och Markus. Att jag måste tänka mer praktiskt hela tiden, planera och kolla, inte kunna vara spontan så lätt. Tänkte du på att det var höga bord och barstolar på sushirestaurangen? Så då kan jag bara gå dit på sommaren när det är fint väder och man kan sitta ute. Och att man kan träffa en gammal bekant någonstans men hon skulle aldrig se att det var jag för hon ser bara det här och tittar bort sen för att inte störa.”
”Usch. Förlåt.” Stella rodnade.
”Det var inte menat som en pik.” Han rörde vid hennes hand. ”Och till sist att om jag tycker det här är tillräckligt obehagligt och jobbigt, hur ska någon annan vilja stå ut med det? Där har du hela paketet. Fyra års terapi och erfarenheter och ältande.”
”Det känns definitivt som att jag ska sluta gnälla om Markus nu.”
”Nej, gör inte det. Klaga på precis vad du vill. Tror du jag har slutat irritera mig på såna som tar sista mjölken till kaffet på jobbet och inte fixar ny bara för att jag råkade ut för det här?”
”Okejrå.” Hon bytte hörn i soffan, kröp upp mot honom och han lade armen om henne. ”Gud, vilken kväll vi har haft. Boulen, sammanbrott, fika, olycka. Är du trött?”
”Sådär.”
”Jag är helt zonkad. Och jag måste åka hem snart. Ta in tvätten. Tömma diskmaskinen. Gunilla och Tobbe kommer imorgon.” Han luktade så gott, en blandning av någon deo, lite svett och original Johan-doften. Hon lutade huvudet mot bröstkorgen och lyssnade på hjärtljudet. ”Vi sitter bara så här en stund.”

”Så hur blir det nu då?” frågade han när hon stod i hallen, redo att åka. ”Ska vi ses eller inte?”
”Du får bestämma. Om du vill så ses vi.” Hon böjde sig ner och kramade honom. ”Jag hoppas bara på det bästa.”
”Då ringer jag när jag har kommit på det” sa han när hon rätat upp sig igen. Ingen ledtråd om hur det skulle bli, inget leende på lut. Hon höll kvar lite extra för att locka fram något men han var som en hemlighetsfull sfinx. ”Cykla försiktigt.”

Chick lit, 9:an

En riktigt regnig stugsittardag kulminerar i ett nytt kap. (Fortf utan superbra Markus, men han är på väg... )

Kap 9

”Så det kanske blir på måndag då?” försökte Markus. ”Eller vad tror du? Sent söndag kväll?”
”Inte söndag. Det hinner jag nog inte. Men.. jag vet inte. Jag kan inte riktigt säga det än. Jag vet inte ens hur dom där flygen går. Man måste kolla det på nätet och jag har inget här.”
”Okej, okej.” Han lät så vänlig. Han hade den mjuka, snälla privata rösten som aldrig brukade komma fram på jobbet. Han måste vara totalt ensam i rummet. Klockan var tolv och elva, de andra kanske var på lunch. Eller semester. ”Jag ska inte pressa dig.. bara du förstår att jag vill att du ska komma hem igen, så fort det går.”
”Jag har fattat det. Tack för blommorna. Och kortet.”
Hon snurrade telefonsladden runt pekfingret, släppte ut, snurrade igen.
Han hade ringt för att han ville be om ursäkt för gårdagens samtal, att han koncentrerat sig lite väl på Öland när han egentligen bara blev så glad att hon ringt. Och det tyckte han inte gått fram helt igår.
”Nä, det stämmer ju” höll hon med.
”Vad har du för dig då?” frågande han, ännu mjukare, så mjukt att hon fick blunda och bita ihop munnen för att inte råka släppa fram tårarna. ”Du är alltså ensam där uppe nu om dom är på semester?”
”Inte direkt. Jag har träffat lite folk och gjort lite roliga saker och fått gå på en fest och allt möjligt. Det har varit bra.”
”Jaha. Vad kul. Är det med Anna-Karin och Robban?”
”Mm. Vad har du haft för dig?”
”Det vanliga. Jobbat undan här inför semestern. Spelat lite badminton, varit på bio med Anna och Sven du vet, någon öl med Fredrik och Olle. Inget speciellt. Mest går jag runt och längtar efter dig. Det känns så tomt hemma, Stell.”
Det kändes så tomt utan hans händer på henne på kvällarna. Hon saknade att se hur han stod vid byrån i sovrummet och utförde sin kvällsritual. Ryggen mot henne. Knäppte upp skjortan, om han inte redan bytt om från den, droppade den i tvättkorgen. Spännde av sig klockan, tog av sig förlovningsringen, lade upp dem i rad på byrån. Sen byxorna. Hängde upp prydligt. Sockarna. Sist av med boxerkalsingarna. Allt i samma ordning, på samma sätt, varje kväll. Inte byxorna först och sen klockan. Aldrig. Under tiden låg hon i sängen och tittade på, med en bok framför sig, ibland väntande. När han var på gott humör kröp han in från hennes fotända, arbetade sig uppåt med kyssar och bett och tungor och händer tills han nådde huvudändan, omfamnade henne med hela kroppen och hela Markus-doften.
När han var trött dök han rakt ner i sin egen säng, kurade runt, ”sov så gott, sweetie”, och somnade på fem sekunder. Hon hade aldrig träffat en person som var lika snabbsomnad som han. Ibland spekulerade hon att det var just ritualen som gjorde det, den var något slags punkt-meditation.
”Men okej” fortsatte han, lika mjukt. ”Jag ska sluta tjata nu, jag fattar. Vi hörs igen när du beställt biljett då. Eller?”
”Ja, det gör vi.”
”Fortsätt ha det skönt och kul. Du kan bara säga vilken dag och tid så kommer jag och hämtar dig på Arlanda. När som helst. Okej? Puss hej.”
”Puss... ” Frasen kom automaktiskt och hon hann bara bita av hej-et.

Var det det som var nästa steg? Fas två. Lämna ”isoleringen i Luleå” och bli upphämtad av honom och hemkörd till deras gemensamma hem och sen skulle de prata och gå igenom och vara känslosamma och gråtiga och hon skulle lätta sitt hjärta och han med och sen måste båda bli nöjda och de skulle fortsätta tillsammans. När skolan började igen så skulle det här bara vara ett obehagligt minne. Hon skulle vara tillbaka på det trygga spåret med hus och familj. Markus skulle vara tillbaka på avdelningen med Petra. Hon skulle ligga i sängen och se på honom på kvällarna och när han tog på henne skulle hon inte föreställa sig hur hans varma, sköna händer smekt Petra, arbetat Petra.

Det andra alternativet, åka tillbaka och ta flygbussen själv och flytta in hos mamma med ny sambo. Deras lilla trea på Gullmarsplan. En teve som stod på mesta vakna tiden för att den nye sambon var besatt av rörliga bilder och ljud. Spelade ingen roll vad dom handlade om, bara dom rörde på sig och lät. Så skulle hon tvingas driva runt på stan för att inte bli galen av att sitta där. Locka ut sina få icke-upptagna kompisar på aktiviteter. Om de inte stuckit iväg på semester själva. Cissi, till exempel, skulle två veckor till Kreta med Anna. Bestämt sen flera månader tillbaka. Så då skulle hon få vara själv. Träffa Markus med jämna mellanrum. Prata, jämka, bråka, diskutera, grina. Fortsätta tänka på ”dem-et” efter träffarna, inklämd i lill-trean mellan teven och hörnsoffan.

Fas två.
Något av alternativen borde locka mer. Kännas mer spännande. Ha en mer säljande slogan.

Linas första låt på spinning-passet var Kylie’s ”I just can’t get you out of my mind”. Stella log och slappnade av. Innan hade hon varit nervös för att Lina skulle vara en rocklåts-ledare med ett enda läge ”nu är det seg backe, uppåt!”. Det visade sig att det var ingen som helst risk för det. Lina drog igång proffsigt direkt, teknikinstruktioner under uppvärmningen, och sen klara instruktioner hela tiden om hur de skulle köra den närmaste låten. Och bara bra låtar. Det var spinning deluxe, ett pass där man skulle kunna kosta på sig att smila brett mot cykelgrannen, om man hade orkat.
De rann ut från salen femtiofem minuter senare.
”Det var superroligt! Du var så bra!” tackade hon översvallande. ”Så himla bra!”
”Kom på tisdag, då kör jag igen.”
”Ja, jag vet inte om, men... ”
Lina vek av vid personalens omklädningsrum. ”Förlåt, jag måste skynda mig och snabbduscha, vi ska bort. Men du, vi ses sen!”
Svärmorsmiddagen? Stella vinkade och gick till det allmänna omklädningsrummet. För henne väntade kycklingsallad och en rom-com.

Johan ringde vid åtta-tiden. De pratade lite om dagen, han var fortfarande hos sin mamma, Max och Lina var där, han hade hört att hon kört spinning idag. Och så vidare.
”Har du tillräckligt med fil och bröd och sånt till frukosten imorgon?” frågade han sen. ”Dagens viktigaste mål.”
”Jaa?”
”Och godis? Du är inte väldigt sugen på choklad just nu, som du inte har hemma?”
”Neej?”
”Nehej.” Han suckade. ”Säkert? Har du känt efter?”
”Ja, säkert.” Hon började flina. ”Vad vill du? Egentligen?”
”Vet du att vi inte har setts idag? Har du tänkt på det? Jag har fått Stella-abstinens.”
”Åh. Jaha.”
”Just det ”åh, jaha”. Det slog till vid fem och sen har det bara växt och växt. Det är inte lätt nu alltså.”
”Men om du tänker på en sekund i taget, en minut i taget och sen.. ”
”Det där dravlet” avbröt han roat. ”Vem har tipsat dig om det? Det funkar inte, det kan jag säga. Jag tror jag måste få komma och hälsa på. Nu.”
”Ja, varsågod. Om det är det enda som funkar.”
”Men går det bra?” Han lät mer allvarlig. ”Jag måste inte om du gör något annat.”
”Det går perfekt bra. Och du får hemskt gärna ta med choklad om du vill. Fazer. Blå. Och röd.”

Hon gick ut och satte sig på bron och väntade på att bilen, bilen som han körde, skulle svänga in där. Det är för att hjälpa till, tänkte hon. Inte för att jag längtar och blir glad för att han ringde mig en andra gång idag. Det är en bro här, med ett trappsteg. Det är därför jag sitter här.

Earl grey-te och chokladbitar vid köksbordet. En Johan som hon fick dela upp i små bitar. Hans prat, hans mun, hans ögon, hon fick koncentrera sig stenhårt på en liten del i taget och hänga med bara på den. Absolut inte tänka på att han sagt ”åååh... nu känns det genast bättre” som hälsningsreplik när han sett henne. Eller på hur senorna spelade på underarmen när han hällde upp från den tunga tekastrullen. Eller på det där leendet som låg på lut hela tiden i ögonen. Eller hur händerna vilade på bordet och att han hade välklippta naglar och ett sår på den högra tummen. Och att det inte fanns någon Petra förknippad med de här händerna.

”Vi kom på att vi ska boula imorgon” sa han. ”Hos Max och Lina. Det kan du väl komma med på? För du skulle ju inte åka imorgon, eller hur?”
”Boule? Det är jag absolut med på! Ska jag ta med något?”
”Det gamla vanliga, ett glatt humör och valfri dryck. Och kanske en fin röd top?”
”Ska bli. Jag gillar öl när jag boular. Jag blir mycket bättre då.”
Leendet på lut slog ut igen. ”Då ska jag se till att det finns ordentligt med öl. Så du kan boula som en gud.”
De sköna händerna med sår på högertummen hittade hennes, lekte lite med fingertopparna, flätade ihop sig med hennes, smekte, var ännu skönare, gjorde hennes kinder röda, kändes ända ner i magen. ”Tur att du var kvar här. Annars hade jag fått köra långt.”
När hon inte svarade släppte han greppet, drog sig tillbaka, mer reserverad. ”Nu klarar jag mig galant till imorgon iallafall. Tack för teet.”
”Johan....” Hon tog tag i hans hand igen. ”Vad ska jag säga? Du vet hur läget är, du vet varför jag är här.”
”Jag vet” höll han med. ”Jag vet. Jag ska inte.. hålla på.”
Och ändå så är det precis det jag vill att du ska, tänkte hon. Sluta inte. Ta mer. Släpp inte. Håll på.
Hon rynkade pannan. ”Helt själviskt så vill jag ändå att du ska vilja träffa mig. Även fast jag inte kan. Svara, så.”
Han nickade med ett halvleende. ”Det betyder alltså att jag inte ska berätta om min hemliga plan riktigt än. Men... det får vara okej. Vi tar det så här. Sämre kan man ju ha det, eller hur?”
”Verkligen.” Hon kysste ovansidan av hans hand. ”Mycket mycket sämre.Tack.”
Han såg lätt tveksam ut. ”En sak bara, Stella. Just det där är lätt att misstolka, så... ”
”Håll inte på?” gissade hon.