Tillägg till 14

Kap 14, extra extra

Det enda som saknades var ett paket cigaretter och ett vingligt askfat på sängkanten så hade hela deppscenen varit perfekt. Två män. En kvinna. Missförstådd, ouppskattad, avvisad. Rökringar upp i taket. Radion på låg volym. Deppig musik i P2. Brel. Piaf.
Som hon och en av hennes klasskompisar på högstadiet, Marina, hade övat på de franska skorrande r-en. Dom hade inte orkat öva så mycket dom kanske behövde på avoir och etre och allt det viktiga, men r-en. Satt som gjutna. Deras franskalärare hade varit en sann frankofil med basker på vintern och resor till Paris varje sportlov. Hon hade ofta spelat Non je ne regrette rien på låg volym när de skulle jobba själva och Stella kunde fortfarande sjunga med i nästan hela texten när hon nu råkade höra den någongång.
Och Betty Blue. Hon hade blivit helt inspirerad och försökt laga en chili efter att ha sett Betty Blue. Stått och kokat ihop någon gryta i timmar på spisen med de chili-liknande ingredienser som gick att hitta på Konsum på den tiden. Det vill säga, inga. Det hade blivit som en vanlig trist köttgryta till slut. Inget man svettades på överläppen av. Stefan ville dessutom absolut ha potatis till för han gillade inte ris. ”Hur fan kan man inte gilla ris?” hade Stella besviket vrålat åt honom. ”Ris smakar ju ingenting!”
”Nej just det!” vrålade han tillbaka. ”Ge mig potatis!”
”Stella, herregud, sluta svära och gör både ris och potatist!” hade deras mamma vrålat till slut från soffan där hon låg och försökte ta igen sig efter jobbet. Det blev en måltid som alla teg sig igenom, sura eller trötta på sin kant.
På den tiden hade hon och Marina såklart varit överygade om att vid trettiotvå års ytterst ålderstigna ålder så skulle allt viktigt vara avklarat sen länge tillbaka. Dom skulle ha pluggat, fixat karriär, snygg man, barn, blivit framgångsrika och smala och attraktiva, och ha varit på minst en klassåterträff där dom skulle glida in och göra alla andra avundsjuka.
Hon var gymnasielärare, Marina var visst sjuksköterska, inåt landet nånstans. Och när det väl blev en klassåterträff med högstadiet för tre år sedan så hade Stella inte gått för att hon och Markus bokat en minisemester till London just den helgen och det kändes roligare, och Marina hade hon ingen kontakt med längre. Hon kanske hade glidit in och gjort alla avundsjuka. Man vet ju aldrig. Det lät bara otroligt för en vanlig sjuksköterska.
Det var den helgen som hon och Markus hade förlovat sig. Hon hade inte anat någonting. Han hade avslöjat att han skulle bjuda henne på en London-weekend, men inte varför. Det var i början av april, ganska kallt och blåsigt fortfarande. De hade inte haft någon bra vecka innan, tjafsat om städning och handling och tråkiga saker, varit allmänt irriterade och inte så fantastiskt förälskade. Som det var ibland. Upp och ner. När de kom fram på fredagskvällen så höll den stämningen fortfarande i sig även om båda försökte skärpa till sig. Det visade sig att han förberett lite med att boka bord på en restaurang, en asiatisk. Medan de satt där och åt så började han fråga om hon kom ihåg vad som var speciellt med den här dagen. Hon kom inte på en enda sak förutom att det var fredag, veckans bästa dag. ”Det var just den här dagen vi träffades första gången” sa han. ”För tre år sedan. På din kompis kompis fest, minns du?”
”Men Gud..!” Hon slog ihop händerna. ”Ja! Det stämmer ju! Jag har inte tänkt på det ens!”
Det hade varit en fest hos en kompis kompis för dem båda. Hon hade börjat prata med honom, han hade till slut bett om hennes nummer innan han och hans kompis drog vidare. Hon hade trott att det mest var för att vara artig, men han hade ringt efter tre dagar. De hade gått ut och ätit. Asiatiskt. Sen igen och igen. Efter tre veckor blev de tillsammans. Det var den tjugoandra april, ett datum som var cirklat med ett rött hjärta i hennes kalender.
”Tänk att du har kommit ihåg det hela tiden” strålade hon. ”Så himla romantiskt. Är det därför vi är här just nu?”
”Inte enbart” sa han och halade fram en liten smyckesask i blå sammet, höll ett tal som fick dem båda två att bli alldeles gråtiga och avslutade med att gå ner på knä och överlämna ringen. Perfekt form, vitt guld, bred, enkel, lite rundad, helt rätt storlek för att han smyglånat med en av hennes andra för att mäta.
”Ja ja ja!” sa hon och kysste honom. ”Ja ja ja!!”
Kyparen som stått redo i bakgrunden kom med en flaska champagne och världens leende, paret i bordet brevid var de första som lyckönskade.
Resten av helgen hade de svävat fram på små moln.

Kap 14

Kap 14

Det knackade på dörren och Torbjörn stack in huvudet. ”Markus. Här.” Han räckte in den bärbara telefonen och hon drog in den under täcket.
”Ha... halllå?” kraxade hon yrvaket.
”Hallå Stella. Hur har du det? Låg du och sov?”
”Mmm. Vad är klockan?”
”Halv nio.”
Halv nio. Hon gnuggade sig i ögonen med den fria handen. ”Det är bra. Hur har du det?”
”Bra, bra.” Han lät pigg och vaken som få. Med sin professionella effektiva röst, idag var det inget privat gulligt myspys. Halv nio på jobbet. Redo att sätta igång storverken. Han småpratade en stund. ”Vad gör du där uppe då?” frågade han sen. ”Vad har du gjort de senaste dagarna?”
”Samma som förut ungefär.” Hon steg upp och kikade ut genom persiennernan. Solig dag idag med. ”Du vet, tar det lugnt och så.”
”Jaha.” Dröjande. ”Och det gör du med...?”
”Med? Med vem? Som i person?”
”Precis.”
Oj då. Han lät otroligt på. Stella satte sig med en duns i sängen. Hon borde ha varit nere i köket, kunnat se Gunilla och Torbjörn samtidigt som dom pratade, fått höra eventuella meddelanden som att Markus ringt den och den tiden när du var där och där. ”Ingen direkt?”
”Så om jag säger Johan så säger du...?”
”En gammal kompis från förr. Eller en brorsa till en gammal kompis egentligen, om man ska vara petig.”
”Men du är tydligen med den här brorsan jämt? Om man ska vara petig? Och du har aldrig på din mobil längre eller svarar på sms eller nånting?”
Hon svalde, stirrade på fläcken på tapeten ovanför dörren. En röd fläck, såg ut som blod, men det kunde det omöjligt vara. Eller, en nyfylld mygga som någon slagit ihjäl kanske?
”Stella?”
”Markus, det är inget sånt, jag lovar.” Hon suckade. ”Tror du jag är här för att hämnas eller vad? Att det är därför jag... ”
”Det där kan du svara på bäst själv” avbröt han kort. ”Fråga inte mig. Jag bara undrar. Om du förlänger semestern och man aldrig kan få tag i dig och svaret jag får är att du är ute med den här Johan. Jämt. Kan du fatta att jag börjar undra?”
”Så för dig vore det mycket bättre om jag låg här inne och grät som de senaste veckorna? Gud förbjude att jag var ute och hade kul med någon? Eller kände mig uppskattad eller något sånt trevligt? Nej, jag ska bara ägna min tid åt att mala din djävla affär dag ut och dag in. Det är en bra semester det. Va?!”
”Jag kan inte prata mer nu” svarade han sammanbitet och irriterat. ”Tack för det här trevliga samtalet, Stell. Tack så hemskt mycket.” Han smällde på telefonen.
”Tack själv!” fräste hon tillbaka och tryckte våldsamt av det i brist på en hållare att smälla ner i. ”Förbannade helvetes skit.”
Hon dundrade ner i köket. ”Har han ringt hit flera gånger eller?”
”Igårkväll. Och kvällen innan, tror jag” svarade Torbjörn lugnt. ”Ville han något särskilt?”
”Han ville kolla mig!” Stella dunkade ilsket händerna i köksbänken. ”HAN ville kolla MIG. Jag blir så djävla provocerad av det. Att han ska ringa hit och börja fråga. Det är fan helt absurt!” Hon fräste på en stund till och sen stormade hon upp igen, drog på sig löparkläderna. ”Om han ringer igen så säg att jag skulle till ”den där Johan” och ha vilt sex! Hela långa dagen!” vrålade hon när hon stack ut och sprang. Den tråkiga grannfrun som var ute och hämtade morgontidningen tittade till.

”Han har ringt” sa Gunilla när hon kom tillbaka efter en lång runda. Den hade inte hjälpt. ”Han vill att du ska ringa tillbaka.”
”Ja, det kan han ju hoppas hårt på. Lycka till säger jag!”
Gunilla såg förvånat efter henne. ”Men...?”
”Tack men jag vill inte prata om det” Stella höll upp handen. ”Jag klarar det inte, jag blir fan vansinnig på kuppen. Så kan vi bara inte prata om det, tack, tack!”
Hon gick upp och ilskade i duschen.
Från drömsemester till mardröm på åtta timmar. Fantastiskt.

Hon höll sig på övervåningen mest hela dagen. Låg uppe på rummet och läste trots att det var strålande väder ute, textade Cissi som hade sista dagen på jobbet innan semestern och satt i utlåningsdisken och räknade ner timmarna, stirrade på blodfläcken ovanför dörren, var irriterad över grannen som körde sin motorgräsklippare, lipade lite emellanåt, var förbannad, kollade mobilen jämt.
Hur fan kunde Johan ha mage att dumpa henne mitt i natten och sen inte höra av sig med ett enda litet pip. Hans fina snack om att han skulle gå in för att bli less på henne, jojo, det tog ju lång tid. Typ en hel minut. Tur att hon inte smygit in i sovrummet och greppat något som hon haft lust med. Tur att hon inte sagt något. Tur att hon inte ställt någon viktig fråga. Tur att hon inte sagt något viktigt om honom till Markus. Idiot.
Det enda som saknades var ett paket cigaretter och ett vingligt askfat på sängkanten så hade hela deppscenen varit perfekt. Två män. Två idioter. En kvinna. Missförstådd, ouppskattad, avvisad. Rökringar upp i taket. Radion på låg volym. Deppig musik i P2. Brel. Piaf. Non je ne regrette rien.
Som hon och en av hennes klasskompisar på högstadiet, Marina, hade övat på de franska skorrande r-en. Dom hade inte idats öva så mycket på avoir och etre och allt det viktiga, men r-en. Satt som gjutna. Betty Blue och Christophe Lambert i Subway.. Hon hade blivit helt inspirerad och försökt laga en chili efter att ha sett Betty Blue. Stått och kokat ihop någon gryta i timmar på spisen med de chili-liknande ingredienser som gick att hitta på Konsum på den tiden. Det vill säga, inga. Det hade blivit som en vanlig trist köttgryta till slut. Inget man svettades på överläppen av. Stefan ville dessutom absolut ha potatis till för han gillade inte ris. ”Hur kan man fan inte gilla ris?” hade Stella besviket vrålat åt honom. ”Ris smakar ju ingenting!”
”Nej just det!” vrålade han tillbaka. ”Ge mig potatis!”
På den tiden hade de såklart varit överygade om att vid trettiotvå års ytterst ålderstigna ålder så skulle allt viktigt vara avklarat sen länge tillbaka. Dom skulle ha pluggat, fixat karriär, snygg man, barn, blivit framgångsrika och smala och attraktiva, och ha varit på minst en klassåterträff där dom skulle glida in och göra alla andra avundsjuka.
Hon var gymnasielärare, Marina var visst sjuksköterska, inåt landet nånstans. Och när det väl blev en klassåterträff med högstadiet så hade Stella inte gått för att hon och Markus bokat en minisemester till London just den helgen och det kändes roligare, och Marina hade hon ingen kontakt med längre. Hon kanske hade glidit in och gjort alla avundsjuka. Man vet ju aldrig. Det lät bara otroligt för en vanlig sjuksköterska.

”Idag var det ingen bra dag?” började Gunilla försiktigt när de stod och hackade sallad till middagen. ”Har ni bråkat?”
”Ja, han ringde ju för Guds skull hit imorse och började korsförhöra mig! Var jag varit, med vem. Som om han har någon rätt att hålla på med det. Jag blev vansinnig!”
”Jaa... jaha” Gunilla hummade. ”Det var Markus alltså?”
”Ja, vem annars? Johan har ju uppenbarligen dumpat mig helt och hållet nu. Så fantastisk var han när det kom till kritan, serru. Inte så bra stil om jag får säga vad jag tycker.”
”Men han ringde ju också imorse, när du var ute. Du ville ju inte ringa tillbaka, eller prata om det” sa Gunilla. ”Jag sa ju det när du kom tillbaka där från Ormberget. Du vet?” Hon fortsatte mata på med exakt information när Stella stod och gapade dumt.
”Jag trodde ju det var Markus! Varför sa du inget?!” Stella stirrade hjälplöst på klockan. ”Det var ju en hel dag sen!!”
”Jag fick ju inte säga något! Du blev ju så förbannad, jag vågade inte säga ett knyst!”
”Men herregud...!” Hon slängde morötterna i diskhon, rev åt sig den bärbara och rusade upp. Flera signaler men inget svar hemma. Inget svar på mobilen. ”Skit skit skit.” Han hade ringt före tio. Tidigt. Med tanke på att han inte varit hemma förrän efter två. Sent. Och hon som. Hon ringde mobilen igen, gjorde sig redo att lämna ett meddelande. Men då svarade han.
”Åh vad bra, vet du, det blev lite missförstånd här så jag visste inte att du ringt förrän nu. Det är därför jag inte har hört av mig. Men nu! Hallå! Var är du?”
”Hemma.” Ingen himlastormande glädje över den långa harangen om varför hon nu äntligen äntligen ringde.
”Hemma? Jaha. Okej.” Han kanske hade varit på toaletten och därför inte svarat. Eller i tvättstugan. ”Vad gör du?”
”Inget speciellt.” Han lät trött.
”Jag kan komma in om du vill. Och göra inget speciellt. Du vet att det är min favoritsysselsättning nummer ett här i världen.”
”Jag vet inte, Stella... ” Han tvekade. ”Jag vet inte. Kan vi ses imorgon?”
En minut. Hon hade räckt i en minut för honom. Han skojade inte när han sa att det var en dålig idé. Hon var en dålig idé. Jaha. Men en dålig idé behöver man ju inte dras med, man kan skippa den. Komma på en bättre. Den kanske hette Sofia. Eller något annat. Det kanske fanns en hel rad alternativ. Där ute.
”Visst” svarade hon hurtigt och direkt, det kom som per automatik. ”Abso. Ring mig när du är redo att sätta igång. Super. Kramhej.”
Hon stod stilla med telefonen i handen. Av någon anledning började hon räkna, sakta, i sekundtempo. Ettusenett, ettusentvå, ettusentre. Han kanske hade ångrat sig för länge sen, men inte tordats säga något. Hon hade hängt sig kvar så krampaktigt. Stackarn.
Hon ringde upp igen efter ettusentjugoåtta och nu svarade han på första signalen.
”Johan, jag ska bara säga en kort sak. Vi behöver inte ses imorgon om du inte vill. Det är lugnt, jag fattar. Så du behöver inte alls plikta dig hit.”
Han var tyst en stund. ”Vad är ”plikta”?”
”Plikta är att... göra något som man förväntas av en annan part men som man själv inte vill men man kan inte komma på ett bra sätt att glida ur pliktsituationen.”
”Jaha..” sa han långsamt. ”Får man hitta på nya ord så där om man är svensklärare?” Det lät lite drygt och hon blev ännu mer irriterad.
”Du, jag tänkte inte prata egentligen. Vi hörs.”
”Nej, Stella, vänta. Förlåt. Det var en löjlig kommentar av mig.” Hans röst var genast vänligare, mer som vanligt. ”Jag trodde det var en bra grej att jag körde hem dig inatt. Men det kanske inte var så smart?”
Hon satte sig ner på sängen. ”Jag vet...” Bet sig i läppen. ”Det beror väl på. Har du nått ”skönt att hon ska hem”-stadiet?”
”Med dig? Skojar du? Inte på långa vägar.”
”Det kändes så. Jag trodde det.”
”Jag hade väl snarare nått ”jag kan snart inte hålla mig längre”-stadiet och du kunde inte heller sova och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra och jag har ju lovat dyrt och heligt att inte hålla på så... därför. Jag kan avslöja att jag har ångrat mig som fan hela dagen. Nu vet du allt det.”
Han tystnade.
Åh shit åh shit åh shit. Hon tryckte knytnäven mot munnen. Visste inte vad som skulle råka poppa ut om hon sa något. Definitivt inte Markus Markus Markus iallafall.
”Varje gång jag försöker göra något förnuftigt efter dina regler så blir du förbannad på mig” sa han frustrerat när hon inte svarade. ”Och när jag inte gör det utan tar ett steg fram så tar du direkt tre tillbaka. Jag skulle väl ha hållit tyst om det där?”
”Nej nej.” Hon la sig ner. ”Jag är inte förbannad egentligen, jag är bara..... hela dagen har varit skit. Jag ids inte dra det, men jag har varit på dåligt humör sen jag vaknade.”
”Hur kan du bli på bra humör då?”
Hon blundade, drog medvetet ner rösten ett snäpp och andades lugnare. Det var ett trick som däremot alltid fungerade. ”Såg du Betty Blue när den kom?”
”Du menar den franska som börjar med den där långa sexscenen? Självklart.”
”Just det. Det kom jag inte ens ihåg, men den var ju känd för det. Jag tänkte mest på att han kokar en chili i den. Jag kom bara att tänka på det idag. Jag gick i högstadiet då. Och försökte laga den där chilin.”
”Blev den god?” Det lät som att han också låg i soffan eller på sängen, bekvämt utsträckt, lite mindre irriterad, makade sig tillrätta.
Hon berättade om Stefan och riset. Bristen på chili. Om första gången hon varit i Paris. På en påskhelg för mer än tio år sen. Om att hon och kompisen hon var med inte var så bra på franska och de hade beställt in en vanlig biff, trodde det, men det visade sig vara råbiff. Och så var kyparen så sur och snorkig mot dem och stället kändes lite fint så de inte vågade förklara vilket misstag det blivit. De försökte äta upp den. Men det gick inget bra. Och att männen på en loppmarknad bara försökt tafsa på hennes kompis, och hur ledsen hon blivit över det. För att man blev det, även om man självklart inte skulle bli det. Småbröstad och mörkhårig motför fejkblond och storbröstad. Livet var orättvist. Så hon gick och retade sig på det. Det hade inte spelat någon roll om hon gick brevid och putade så mycket hon kunde, det var ändå bara kompisen som fick blickarna och tjuvnypen. ”Vilka prioriteringar, va? Skit samma att jag är i Paris som jag fantiserat om länge. Mycket moget av mig.” Stella började fnissa medan hon pratade och det lät som att han log också. ”Vi umgicks inte så mycket efter det där, jag och... jag minns knappt vad hon hette. Anna kanske. Hennes blonderingar knäckte vår vänskap.”
”Mm. Jag kan förstå hur det kändes. Jag tror jag har varit i någon liknande situation själv.” Nu lät han som vanligt, mysig, glad, leendet som låg på lut där, ögonen som skulle flina mot henne om dom suttit mittemot varandra. Hur om det inte hade funnits några regler hade han kunnat kroka in sina fingrar i hennes, smekt dom, kysst henne, dragit henne intill sig, och hon skulle få känna den där Johan-doften igen.
”Är du trött?” frågade hon.
”Inte nu längre. Är du?”
”Nej. Johan, vill du gå på en riktig dejt med mig?”
”Va?” Han stakade sig nästan. ”Är du säker på att det.. en dejt?”
”Hundra.”
”Ja. Gärna! Hemskt gärna.”

Kap 13

Keep em coming. Jag kommer säkert att ända saker i det här, men det var så roligt att fortsätta jobba efter några dagars paus så jag trummar bara på nu. Brasklappen är alltså - väldigt snabbpublicerat.


Kap 13

”Jag är helt slut. Helt. Slut.” Stella kollapsade i hans soffa. ”Du fattar inte hur slut jag är.”
Johan fyllde en vattenflaska och kom ut med den till henne. ”Tufft pass?”
”Skojar du. Lina var liksom... The Terminator. Jag brukar aldrig bli darrig i benen av bara fyrtiofem minuters spinning, men nu. Och sen där bodypumpen. Jag kunde, seriöst, knappt tvätta håret efter för att jag inte orkade få upp armarna så högt. Jag kommer inte att kunna det imorgon.” Hon drack upp vattnet i stora giriga klunkar, kastade tillbaka flaskan åt honom. ”Mer, please.”
”Är du hungrig också?”
”Skojar du.”
”Vill du fortfarande ”gå ut och promenera genom stan och välja någon trevlig restaurang” som du föreslog förut?”
Stella stönade till svar och han skrattade. ”Pasta här då?”
”Vad som helst som innebär att jag inte behöver flytta mig en meter.”

”En film?” frågade han när de käkat klart. Han hade till och med serverat pastan och ett glas vin åt henne i vardagsrummet, så hon hade bokstavligt inte behövt flytta sig ens en centimeter. ”Lockar det damen?”
”Så länge det är video och du hyr den i såna fall.” Hon sträckte lojt ut benen och flexade fötterna, kurade ihop sig igen.
”Okej, någon särskild du vill se?” Han rullade ut i hallen, tog plånboken som låg på byrån.
”Men hallå, vänta.. ” Stella vinkade matt. ”Ska verkligen du gå, och jag ligga här?”
”Just det.” Han vinkade tillbaka. ”Så länge du inte klagar på filmen.”

Han kom tillbaka med massa godis, läsk och en rom-com som det var svårt att tro att han helhjärtat velat se.
”Vilken fantastisk service” spann hon förtjust när hon fått godispåsen placerad mitt på magen. ”Påminn mig om tacka Lina.”
Han skrattade till. ”Just det.”
Hon log och petade till honom med foten.

Nästa gång hon vaknade till var teven avstängd och han höll på att lägga ut ett lakan över henne.
”Oj. Somnade jag?” frågade hon dumt.
”Njaa” log han mjukt. ”Vi kan väl säga att du vilade ögonen en stund.”
”Åh. Vad är klockan?”
”Halv ett.”
”Halv ett?! Men jag måste ju hem..!”
”Sov här, Stella. Det är så sent nu.”
Hon såg sig omkring. Persiennerna neddragna, en riktig kudde låg på bordet, han hade uppenbarligen otroligt försiktigt lyft bort några av soffkuddarna så att hon skulle få mer plats att sträcka ut sig, och så påslakanet som täcke. ”Här? Säkert?”
”Hundra.”
”Jaja.” Hon föll tillbaka ner i soffan. ”Sov gott.”

När han hade sagt godnatt, gått in på sitt rum och dragit igen dörren var hon klarvaken.
”Jag ska inte hålla på det minsta. Jag lovar.” Han hade inte gjort det heller. Hon var den som tjuvat in här och där. Stött sig mot när hon drog på sig skorna, en hand på hans axel när hon hällde upp mer kaffe, en kram varje gång de träffades eller sa hej då, låtsats fixa till något i hans hår som redan var fixat. Igår när de legat på en filt på Floras kulle här utanför hans hus hade hon inte direkt kunnat koncentrera sig på tidningen hon skulle läsa för att hans arm nuddat i hennes hela tiden. Och om den vid något tillfälle inte nuddat hade hon makat efter sin så att den gjorde det igen.
Han hade inte sagt något om det, ingen av dom hade sagt något om det. Men han hade inte dragit sig undan heller.

Och nu. Hon inbillade sig att hon hörde hur hans säng knakade till när han satte sig på den. Hur han drog av sig tröjan, la sig ner och drog av sig byxorna och kalsongerna, sträckte ut sig och drog upp lakanet över benen och kroppen. Och hur han andades ut långsamt för att det var så skönt och svalt.
Kom igen nu, sa hon till sig själv. Skärp dig. Förstör inte allt. Markus Markus Markus. Det är mantrat ikväll. Markus Markus Markus.
Hon krånglade sig ur sina jeans själv, tog av sig behån och sockarna, sov i t-shirten och trosorna. Inte för att hon sov, men ambitionen fanns där. Vände sig in mot soffväggen, fokuserade på långsam andning och inget speciellt i huvudet, det vanliga sovtricket. Vände sig ut mot rummet igen. Fortsatte fokusera.
Klockan på videon lyste. 00:58. 1:09. 1:35.
1:41 gav hon upp. Tassade in till köket och satte på en tekastrull. Han hade en tekokare men det kändes som att den skulle låta för mycket när den bubblade igång. Tidningen hon köpt igår låg kvar på bordet. Rätta sommarbikinin, tips för romantiska helgresor, sommarläsning och några kändisar som berättade om sina smultronställen för sommarsemestern. Vid påtåren hörde hon hur hans dörr öppnades. Nu var det omöjligt att göra en tjurrusning tillbaka till soffan och låtsas att hon sov lugnt.
”Gick det inget bra?” frågade han trött från dörröppningen, med sömnig och mulig uppsyn. Han hade på sig alla sina kläder igen.
”Njaa... ” Stella tittade ner i tidningen. ”Inte så väldans....”
”Inte så väldans”. Hon sa aldrig ”väldans” i vanliga fall. Det var Gunillas ord.
”Kom.” Johan nickade mot rummet och hon såg förvirrat upp. Nej nej nej, absolut inte komma någonstans, Markus Markus Markus. ”Jag skjutsar hem dig.”
”Åh. Jaha.” Hon började rodna. ”Ja, okej.”

En tyst hissfärd ner i garaget, lasta in stolen, sätta sig, åka iväg. En tyst färd ut till Björkskatan. Ljus sommarnatt, inga gatlyktor behövdes. Få andra bilar i farten. Koncentrerad körning från hans sida. Nagelbitet koncentrerat tittande ut genom fönstret från hennes.
”Det var det.” Som vanligt stängde han av motorn när de var framme.
”Tack.”
Hon satt kvar.
”Varsågod.”
”Tack” sa hon igen och rörde inte på sig.
Han väntade, trummade tyst med pekfingrarna mot ratten.
”Varför ville du... ” började hon samtidigt som han ”om du vill så kan..”. Han nickade åt henne att fortsätta, som vanligt.
Hur kan du inte kyssa mig? Hur kan du inte ta på mig? Varför var du vaken? Varför föreslog du direkt att jag skulle hem? Är du less nu? Har du nått ”skönt att hon drar”-stadiet? Tycker du inte att jag är bra längre? Vill du aldrig krama mig? Varför gör du det inte bara? Om jag var du skulle jag bara göra det, inte kunna hålla mig.
”Varför ville du skjutsa hem mig nu?” frågade hon.
”Jag trodde du ville det. Var det fel?”
Hon tittade åt andra sidan igen, ut genom fönstret. ”Nej.”
”Men..?” fiskade han.
Hon suckade. ”Inget.”
”Exakt.” Han suckade tillbaka, otåligt. Vred om tändningsnyckeln. ”Det här var helt enkelt ingen bra idé. Jag är trött, Stella och jag vill åka nu. Bestäm dig.”
Bestämma vad? ville hon panika. Vaddå ingen bra idé? Vilken idé? Ikväll eller alltihopet? Ska vi säga hej då? Hur tror du jag ska kunna bestämma något sånt, så här? Måste jag det? Är vi färdiga nu?

Hon klev ur.

Fortsättning på kap 12

”Jag har tänkt fram och tillbaka som en galning” sa han när de kommit ut på gatan. ”Och så hade jag bestämt mig för en sak, men då fick jag ditt sms igår och då kom jag på en annan sak. Den bästa strategin är kanske om jag går in för att bli så less på dig som möjligt fram tills söndag?” En finurlig blick till henne. ”Om vi är med varandra så fruktansvärt mycket att när du åker hem så tänker vi båda två ”inte en sekund för tidigt att bli av med den där”. Vad säger du om den strategin?”
”Mhm.” Hon log. ”Fiffigt värre, du. Men jag kan gå med på den, ja.”
”Fast allvarligt, Stella.” Han stannade. ”Vi vet ju båda, och du kan inte säga någonting och jag får inte säga någonting, och ja... tufft läge. Kan vi ändå inte bara ses den här veckan? Det spelar ingen roll om du skriker åt mig och tjafsar och håller på, jag tycker ändå det är roligare att ses än att inte ses. Och jag ska inte hålla på, jag lovar. Jag kan typ sitta på händerna. Och hur det blir sen, det får väl tiden utvisa. Jag får ta det.”
”Åh.” Hon fick bita sig i kinden för att inte brista ut i ett glädjetjut. ”Vet du att jag hoppades hela tiden att du skulle säga nånting sånt här! Verkligen! När du inte svarade på sms-et så trodde jag först, men sen när jag såg din bil här då tänkte jag att du kan inte ha kommit hit bara för att säga att du inte ville ses. Jag blev så himla glad! Jag är helt med på båda förslagen. Kan vi inte göra en kombo av dem?”
”Vad som helst.” Han såg också glad och lättad ut. ”Ska vi börja direkt?”
”Absolut. Du kan följa med och handla mat. Jag måste ju fortsätta prestera restaurangmenyer här nu.”
”Ooooh. Handla mat” sa Johan imponerat. ”Du vet då vad högkvalitativ underhållning är du.”
”Tänk på vad du säger nu. Om inte om så...” Hon strök bort lite osynligt mjäll från hans axlar, lät händerna vila där. ”Den här tröjan passar dig väldigt bra. Och du som verkligen är världens kock kan hjälpa till och komma på vad det ska bli.”
”Tack.” Han gjorde en poäng av att i sin tur kila fast sina händer under benen. ”Menar du alltså att jag är inbjuden på middagen med det här? Eller blir det bara den roliga handlingen för mig?”
”Johan, du är inbjuden på middag, kvällsfika och vickning om du så önskar.”

Han avböjde vickningen, men i fråga om tid så var det vickningssent innan dom sa hej då. Uppsluppen mathandling, fnittrig matlagning, trevlig middag ute på altanen och två om möjligt ännu mer förtjusta avsmakare i form av Gunilla och Tobbe.

”Jag är väldigt glad att jag skickade det där sms-et igårkväll” sa Stella när han skulle åka. ”Vad gör vi imorgon?”
”Vill du hitta på något speciellt? Nu när du är här på semester?”
”Som vad?”
”Jaa... Har du läst Populärmusik från Vittula? Vi kan åka upp till Pajala och leta efter platserna och se om vi stöter på Mikael Niemi. Känns inte det typiskt turist i Norrbotten?”
”Eller så kan vi åka till Skellefteå och hälsa på Patricia” kontrade hon.
”Hm... ” Johan såg måttligt intresserad ut av det förslaget. ”Du menar alltså att du helst vill vara här, som vanligt?”
”Men allt ”som vanligt” är ju skitkul här! Springa, cykla in till stan, träffa dig, få mat, se en film eller inte se en film. Jag skulle kunna betala dyra pengar för just en sån semester!”
Han ryckte på axlarna. ”Ring när du är redo att sätta igång och drömsemestra då.”


Gunilla satt i köket och läste tidningen när Stella kom hem vid tiotiden nästa kväll.
”Har ni haft roligt?”
”Ja.” Stella hällde upp vatten i en panna, satte på spisen. ”Mycket.”
”Bra!” Gunilla fortsatte bläddra förstrött.
Stella skakade på huvudet. ”Jag vet inte. Tänk om det är för bra?”
”Du menar att det bara får vara halvbra?”
”Nej. Men. Jag kommer på mig själv hela tiden med att sitta där och ha det så "himla bra," och då känner jag mig direkt så osolidarisk. Mot Markus, och mot Johan också, på ett annat sätt. Jag kom ju inte alls hit för att hamna i någon slags... romans. Och nu känns det som att jag faktiskt måste tvinga mig själv att åka hem på kvällen, trots att vi tillbringat precis hela dagen ihop. Alltså, vi har ju inte gjort något sånt, men. Ändå. Du fattar? Så ska det ju inte vara!”
”Är inte det bra då? Du glömmer bort att vara ledsen? Så länge du har lagt korten på bordet. Johan vet om Markus och vad som har hänt?”
”Jaja, självklart.”
”Men då så, hjärtat.” Det var ingen tvekan hos Gunilla. ”Ta vara på det här. Jag tycker ju Johan verkar vara så... ” Hon avslutade inte meningen men av tonfallet och minen att döma var det inte svårt för Stella att lista ut vad som kunde fyllas i. Snäll, bra, snygg, ovanlig, fantastisk, en pärla, ett kap, en drömprins, ett klipp, mr Right. Välj och vraka.
”Han är det.” Stella suckade och drog händerna genom håret, masserade pannan. ”Men herregud, tänk om allt det här bara beror på att jag är sinnesförvirrad just nu? Jag älskar ju Markus, jag hade aldrig låtit en sån här sak hända om inte han.”
”Men nu gjorde han det och du är här och det har hänt. Och du verkar inte så särskilt sinnesförvirrad i mina ögon. Fortsätt med det. Om du vill ha mitt råd.” Gunilla vek ihop tidningen, log åt henne. ”Du har ju haft tur, Stella.”

Hon hade inte ens tagit med sig mobilen imorse när hon åkte in och tre sms kom upp direkt hon slog på den. Ett från Markus, den vanliga stilen, och två från Cissi. Sent från igårkväll och så idag på förmiddagen. ”Hallå pangbruden! vi måste ju ses innan vi drar till kreta på fred. medis idag, 6-ish? mat bio drinkar prat, vad du vill, jag bjuder. kram!”.
Stella skrev svar. ”sorry toppsnäckan. kvar i lule en vecka till. glad o lite förvirrad. skulle behöva både drinkar o prat just nu, oj oj, men... vi ses efter kreta. love u. jag ringer. kram.”

Hon låg vaken en bra stund efteråt. Det borde kännas jobbigare. Helt utlyft ur sitt vanliga liv. Ett gästrum, en moster och morbror, inga gamla vänner, inga gamla favoritställen att besöka, inga gamla favoritaktiviteter att göra, samma gamla kläder dag ut och dag in, ingen dator, ingen mejl, knappt några telefonsamtal. Nog för att det var en av de saker hon gillade med sig själv, att hon hade lätt för att känna sig hemma på ett nytt ställe. När hon pluggat i Växjö och Uppsala, när hon flyttat till nya områden i Stockholm. Hon kände sig jämt hemma nästan på en gång. Men det här var ju bara en flyktsemester. Och ändå började det kännas mer och mer som rena drömsemestern.

Nya kap 11+12

Filat lite på dessa två, strykit och lagt till. Fortfarande glada, men inte extatiska.

Kap 11

”Men du, här har vi en som ser pigg och glad ut!” sa Gunilla när hon klev ur bilen. ”Vilken skillnad!”
”Menar du mig?” Stella såg sig osäkert omkring, förstod inte riktigt vem hon menade. Var det någon av katterna?
”Ja, oh, ja. Som natt och dag.” Gunilla kramade om henne. ”Vad har du haft för mirakelkur?”
Råkat ragga upp en ovanligt bra kille på Kvantum, fått honom att flirta med en, åkt på roliga utflykter, skrattat och gråtit lite med honom. ”Mest det vanliga. Sova, äta, Ormberget, gosa med Figo. Den norrbottniska luften. Inget speciellt. Hur har ni haft det då? Det har ju låtit så bra varje gång ni har ringt? Och ni ser oroväckande pigga ut!”
”Jo, det har varit så bra! Och det var så fint där! Du ska få se kort sen när vi har framkallat. Vi har gått på tur, fiskat, åkt båt på en fjord. Ja, allt var så vackert. Men dyrt, herregud, man kan inte tro de norska priserna. Och även helt vanliga saker som..” Gunilla fortsatte att berätta, flankerad av Torbjörn, medan de hjälptes åt att tömma bilen.
När allt var ute satte Stella på kaffe och dukade fram nybakta solrosfrallor och chokladkaka. Dagen till ära. Det var över en månad sen hon presterat något liknande senast. Hon som egentligen älskade att baka och jämt hade matbröd i frysen. Sista veckorna hade det inte ens blivit chokladbollar. Ingen koncentration till läsning av annat än tidningar, inget bakande, limpmackor till lunch, för mycket vin och sprit och för många gästkök. Hon hade kunnat leka finn fem fel med sig själv hela dagarna.
Gunilla och Torbjörn var en överpositiv smakpanel. Torbjörn åt tre frallor, Gunilla ville ha recepten. När Stella berättade att hon handlat middagsmat, om de kunde tänka sig att äta räkpasta trots att de kom direkt från Norge för hon hade inte riktigt tänkt på det, gick de praktiskt taget upp i brygga av tacksamhet.
Det blev en riktigt skön köksdag för henne. Gunilla for runt och laddade tvättmaskiner, ringde folk, pratade med den trevliga grannfrun, plockade alla torra blomblad som gick att uppbåda. Torbjörn klippte gräset, fixade pappersinsamlingen, rengjorde fiske och vandringsgrejerna, och Stella gick överstyr i köket med en trerätters.
Het paprikaröra på grovt bröd till förrätt, räkpasta till varmrätt, och chokladkakan med hallongrädde till efterrätt.
”Ska du verkligen bara stanna en vecka till?” sa Torbjörn. ”Det här känns ju som att äta på restaurang, fast hemlagat.”
”Inte för att vi förväntar oss såna här måltider varje dag” skyndade Gunilla att flika in. ”Kom ihåg att du är här för att vila upp dig och fortsätta komma i form. Men det var otroligt gott.”
”Det här får mig faktiskt i bra form” sa Stella. ”Det känns som att komma hem på sätt och vis. Jag hade bara lyckats glömma bort att jag gillade att hålla på med det. Förresten... ” Hon skopade upp ett hallon på sin sked. ”Ni kan aldrig gissa vem jag har träffat här. Minns ni Laura Falkman, Anna-Karins kompis?”
Hon berättade censurerat om Johan, Max och Lina, Kvantum, födelsedagsfesten, och mycket censurerat om boulen häromdagen.
”Åh han, ja!” utbrast Gunilla förtjust. ”Johan Falkman. Han jobbar ju på Gretas bank, Torbjörns mamma. Jag träffade honom ett par gånger när jag följde med henne dit, och han växlade alltid några ord. Jag minns att jag tyckte att alla de där tre syskonen var så trevliga, redan när de var små. Snälla och vänliga. Väluppfostrade. Vad gör Max? Han var det flera år sedan jag såg.”
”Jamen, han är ju på rehab-stället vid Konstens hus, det vet du ju” sa Torbjörn innan Stella hann öppna munnen. ”Berättade inte jag för dig att Kerstin på jobbet gick hos honom när hon hade problem med ryggen?”
”Det har du inte sagt ett ord om” sa Gunilla tvärsäkert.
”Johodu” hävdade Torbjörn lika säkert. ”Du har bara glömt bort det. Det var nog ett år sedan, men jag vet att jag sa det.”
Gunilla viftade avvärjande med handen. ”Hursomhelst. Det var väl roligt!” Hon tittade uppmuntrande på Stella. ”Johan Falkman. Att ni skulle stöta ihop.”
Stella började till sin förskräckelse rodna. ”Jo. Det var roligt.”

”Du vet att han var med om en bilolycka för ett tag sen?” frågade Stella när de satt och såg teve senare, bara hon och Gunilla. ”Han sitter i rullstol nu.”
”Jag vet. Han började ju jobba igen väldigt fort efter det där. Det är nog det bästa sättet. Att försöka komma tillbaka, så snabbt det går.”
Mer teve en stund.
”Men man vänjer sig snabbt vid sånt, gör man inte?” forsatte Gunilla. ”Vi har en kvinna på min skola som fick en stroke, och nu är det ju inget man reflekterar det minsta över att hon går med käpp. Hon är som vanligt.”
”Mm, det blir nog så.” Stella nickade. ”För utomstående iallafall.”
Ännu mer teve.
”Vet du, Stella” Gunilla tog hennes hand. ”Du verkar mycket gladare och lättare till sinnet nu än när vi åkte Jag tycker du ska fortsätta koncentrera dig på att göra sånt som du mår bra av. Ha det som mål. Du verkar ha kommit in på ett bättre spår nu, så du kan väl fortsätta på det?” Hon avslutade med att klappa henne vänligt på handen och den gesten fick direkt tårarna att välla upp för Stella.
”Så du tycker inte jag är egoistisk? Med tanke på att jag stannar här längre och... inte precis skyndar tillbaka till Stockholm för att reda ut allt med Markus?”
”Inte alls.” Gunilla svarade utan att tveka. ”Du får tänka lite egoistiskt just nu. Och jag vet att det kan vara svårt att göra det när man märker att andra mår dåligt av det, men i såna här situationer så är det nog nödvändigt. Så länge du är ärlig mot alla inblandade.”

Markus blev inte förtjust när hon ringde och berättade att hon skulle stanna en vecka till. ”Egoistisk” var nog precis det ord han hade kunnat drämma till henne med, om han velat drämma till.
”Men varför, Stella, varför? Vad vinner du och vi på att du är där uppe?”
”Jag mår mycket bättre. Gunilla tyckte till exempel att jag såg tio gånger piggare ut nu.”
”Det är ju fantastiskt. Kom hem då så kan vi reda upp det här och det kommer att göra dig hundra gånger piggare.” Han tjatade och hon lyssnade.
”Markus, släpp det” klippte hon av när han började ta om sina argument en andra gång. ”Jag kommer inte imorgon, det är bara så.”
Han suckade och stånkade. ”Vad gör du där uppe då som får dig att må så bra? Du har aldrig pratat speciellt mycket om den där stan förut och nu verkar det som paradiset på jorden. Vad finns det där som inte finns här?
Rena gator, inga minnen av dig, och ingen risk att stöta ihop med dig någonstans, radade hon upp i huvudet. Och det är bara tre snabba exempel skjutna från höften.
”Det är skönare för mig här än i Stockholm just nu. Bättre på alla sätt och vis. Jag kan inte förklara exakt varför men det är det.”
”Hur kan du vara så säker på det? Du kan ju inte veta vad jag...” Han var igång igen.
”Kommer du ihåg det jag skrev i brevet om att jag inte kan låta bli att se dig och hon tillsammans? Fattar du om jag säger att det är lättare att försöka rensa bort det här uppe? Att jag vill bli av med det men att det kändes omöjligt i Stockholm? Här känns det... kanske möjligt. Jag vet inte än. Men det här är mitt bästa sätt hittills.”
Först tyst och sen ”jaha.” Ledset djupa andetag genom luren.
Hennes panik, nej, börja inte gråta, älskling, snälla snälla, inte gråta, då kommer jag också att.
”Jag förstår” sa han tjockt, utan gråt men farligt nära. ”Förlåt, Stell. Förlåt. Men du vet, det är jobbigt, för mig också, här på mitt sätt. Det är därför.”
”Jag måste sluta prata nu” sa hon. ”Vifårhörassenareiveckan, okej hej då.”

”jag vill visa att du kan lita på mig” skrev han i ett sms senare. ”att du inte behöver tänka på mig och hon. att du ska få känna dig säker igen. jag byter jobb så fort det går, har skickat ut massa förfrågn. det är därför jag har tjatat så, för att jag trodde det bästa för oss var att du kom tillbaka o fick se det. men nu vet jag ditt sätt. jag förstår det också. du är välkommen hem, när det passar dig. sov gott älskade älskling.”
”tänk om jag aldrig kan det?” skrev hon tillbaka. ”tänk om jag aldrig blir säker igen? jag vill bli det, men det går ju inte att bara lägga en order. uppskattar jobb-byt-försöket ändå. o dina tankar. o dig. jag gör det. men jag kan inte sluta tänka på. ledsen. kram o gonatt.”
Direkt svar från honom ”vi kommer att lösa det, tro på det, jag gör vad som helst. kram kram kram kram kram.”

Hon tänkte på Piteå-utflykten när hon låg och snurrade i sängen. Hur Johan sagt att det hopplösa tillståndet gled över i ett annat aningen mindre hopplöst och sen ett annat ännu aningen mindre hopplöst, och så vidare. Då hade hon trott på det, litat på honom. Nu när Markus sa att de skulle lösa det, så var det fortfarande bara femtio procent av henne som kunde ställa sig bakom.
Hon sträckte sig efter mobilen i mörkret. Displayen lös på 23:41.
”hej Johan” textade hon. ”sover du? vill bara säga gonatt. o att jag oxå är o-less. o tacka för senast. o massa annat. hoppas på att du ringer imorrn. hej o kram, ovanliga kille.”

Dagens plus : han sms:ade åtminstone inte tillbaka och sa att han inte ville träffa henne.

Kap 12

Det var hemtrevligt att vakna på måndag och höra röster och ljud där nere. En kaffebryggare, en morgontidning som prasslade, en vattenkran som spolade. Det såg ut att bli fint väder också, sol och blå himmel. Och klockan var nästan åtta och hon hade lyckats sovit i ett svep ända sen ett. Markus visste att hon skulle stanna. Johan skulle läsa sms:et och då skulle han garanterat höra av sig.

Måndagens stora begivenhet var lunchbesök hos Anna-Karins familj. Gunilla ”passade på” att göra en rabarberpaj att ta med. Och passade även på att ta fram två påsar vaniljbullar ur frysen ”eftersom Robert inte var så väldans förtjust i rabarber”. Stella blev alldeles varm i hjärtat av det. Hennes mamma, Inger, skulle aldrig ha haft några vaniljbullar i frysen, eller kommit på tanken att ta med sig hemmagjord efterrätt om hon blivit bjuden på lunch hos Stella. Hon skulle inte ha kunnat svara på vad Markus inte var så väldans förtjust i ens om hon fick tiotusen för det. Senaste gången de talats vid, förra veckan, hade hon mest berättat om en utbildning hon skulle gå under hösten och hur det skulle påverka hennes jobb. I förbifarten frågade hon hur Stella hade det där uppe, som om hon glömt orsaken till varför Stella var där och bara tänkte att det var ett vanligt sommarlovsfirande. ”Det knallar och går” hade Stella svarat kort.
Ibland när man ville åka till Barcelona och bli servitris med femtusen på fickan och noll spanskakunskaper i huvudet, var det skönt att ha en sån mamma, men ibland när hela relationen krisade kunde Gunilla framstå som rena modersdrömmen. Hon lekte med Anna-Karins barn, gjorde paj, tog hand om ett par av Anna-Karins byxor som skulle lagas, vattnade alla altanblommorna, hade med sig efterrätten. Det kändes som att Stella skulle kunna sätta sig mitt på altanen hon med och börja störtgrina över precis vad som helst och Gunilla skulle på två röda ha hittat den rätta trösten.
Nu blev det inget störtgrinande, inte ens smyggrinande på toaletten. Än. Vid tio-tiden hade hon börjat med kolla mobilen i hoppfulla tjugominutersintervaller för meddelande från Johan. Dött. Det var två dagar och ett sms sen sist nu. Vid ett-tiden började den riktiga rastlösheten titta fram.

På eftermiddagen cyklade hon till Omberget för löprunda och avstressning. När hon kom tillbaka såg hon en sån bil, i en sån färg, som han körde, stå parkerad på gatan framför huset. Vad var chansen att Gunilla och Tobbe kände någon som körde en exakt likadan?! Hon gjorde en stark upploppsrush och kom in på gården extra andfådd och rödsvettig. Det var han, och han satt på altanen och fikade med Gunilla och Torbjörn.
”Hallå!” flämtade hon. ”Det är ju du!”
”Ja, det är ju jag!” Han vände sig mot henne, det gjorde de allihop. ”Hallå Stella.”
Solen sken och han hade sin snygga gröna födelsedagströja och ögonen var så blå och hans Mick Jagger-mun log och han var så snygg och det kändes som att hon träffades av en lyckobomb där på stört.
”Ge mig fem minuter, jag ska bara duscha.”

Upp på övervåningen, slet av sig kläderna med våld, vrålade ”helvette!” åt sportbehån som klibbade och korvade fast, sket i stretchingen, in i duschen, en två tre, handduk, deo, läppglans, håret, på med jeanskjol och snyggt vitt linne, dundra ner för trappan och sladda in på en ledig stol brevid hans i trädgårdsgruppen. Mötas av tre leenden, alla vända mot henne.
”Vad är det?” frågade hon misstänksamt. ”Har jag något...?” Hon kände på håret, kollade diskret att gylfen var uppdragen.
”Inte alls” sa Johan. ”Man blir bara glad när man ser dig.”
Gunilla log ännu mer och Stella rodnade.
”Visst är det en god kaka? Ta mer” sa Gunilla och sköt fram fatet mot honom, trugade på. ”Det är Stellas. Hon har bakat och lagat mat så vi blir alldeles bortskämda.”
”Ja, vi får äta som på restaurang här” fyllde Torbjörn i.
Stella rodnade ännu mer. Dom höll på att gifta bort henne. Med hull och hår. Dom hade blivit indiska. Här satt ett prospekt till bra man och de skulle göra allt i sin makt för att sälja in Stella. Allt!
Och dessutom eftersvettades hon.
”Ja. Den var väldigt god. Stella” svarade Johan övertydligt. Det såg ut som att han fattat upplägget.
Gunilla och Torbjörn satt kvar och pratade en liten stund till och hon lyssnade på banksnack om fasta lån och smarta placeringsråd och njöt av hur snygg tröjan var på honom och hur proffsig han lät. Hon lutade sig tillbaka i sin stol, väntade ut dem, gav sig inte in i det samtalet utan drack ett vattenglas och iakttog.
”Du” bröt han ganska abrupt i en paus, vände sig till henne. ”Kan vi gå en sväng?”

”Jag har tänkt fram och tillbaka som en galning” sa han när de kommit ut på gatan. ”Och så hade jag bestämt mig för en sak, men då fick jag ditt sms igår och då kom jag på en annan sak. Den bästa strategin är kanske om jag går in för att bli så less på dig som möjligt fram tills söndag?” En finurlig blick till henne. ”Om vi är med varandra så fruktansvärt mycket att när du åker hem så tänker vi båda två ”inte en sekund för tidigt att bli av med den där”. Vad säger du om den strategin?”
”Mhm.” Hon log. ”Fiffigt värre, du. Men jag kan gå med på den, ja.”
”Fast allvarligt, Stella.” Han stannade. ”Vi vet ju båda, och du kan inte säga någonting och jag får inte säga någonting, och ja... tufft läge. Kan vi ändå inte bara ses den här veckan? Det spelar ingen roll om du skriker åt mig och tjafsar och håller på, jag tycker ändå det är roligare att ses än att inte ses. Och jag ska inte hålla på, jag lovar. Jag kan typ sitta på händerna. Och hur det blir sen, det får väl tiden utvisa. Jag får ta det.”
”Åh.” Hon fick bita sig i kinden för att inte brista ut i ett glädjetjut. ”Vet du att jag hoppades hela tiden att du skulle säga nånting sånt här! Verkligen verkligen. När du inte svarade på sms-et så trodde jag först, men sen när jag såg din bil här då tänkte jag att du kan inte ha kommit hit bara för att säga att du inte ville ses. Jag blev så himla glad! Jag är helt med på båda förslagen. Kan vi inte göra en kombo av dem?”
”Vad som helst.” Han såg också så otroligt glad och lättad ut. ”Kan vi börja direkt?”
”Absolut. Du kan följa med och handla mat. Jag måste ju fortsätta prestera restaurangmenyer här nu.”
”Ooooh. Handla mat” sa Johan imponerat. ”Du vet då vad högkvalitativ underhållning är du.”
”Tänk på vad du säger nu. Om inte om så...” Hon strök bort lite osynligt mjäll från hans axlar, lät händerna vila där. ”Den här tröjan passar dig väldigt bra, vet du det? Och du som verkligen är världens kock kan hjälpa till och komma på vad det ska bli.”
”Tack.” Han gjorde en poäng av att i sin tur kila fast sina händer under benen. ”Menar du alltså att jag är inbjuden på middagen med det här? Eller blir det bara den roliga handlingen för mig?”
”Johan, du är inbjuden på middag, kvällsfika och vickning om du så önskar.”

Nytt tillägg 9:an, sista tillägget!

Åkej åkej, jag vet vad jag sa i förra, men det här är sista förvirrande "tillägg mitt i ett kapitel-posten". Jag kom nämligen på att jag glömt midsommar tidigare. Rätt stor helg... Särskilt om man är ensam. Nu finns den med. Grannfest hos Anna-Karin.
(Nästa steg blir att jag funderar på om och när Stella lider av PMS som var en av Elins teorier.)

Det här är slutet av kap 9.


Hon gjorde en stor grekisk sallad för att ta med, marinerade två fläskkarrékotletter. Det skulle bli ett knytkalas. Fem vuxna, tre barn under sex år. Feststart klockan sexton noll noll. Chansen att någon skulle förse henne med Cosmopolitans i en strid ström var nog minimal. Chansen till ett separat barnbord och lite ostört prat var nog minimal. Chansen att hon skulle gå på toaletten i halvtid och få se att ögonen var lyckligt glittriga och upphetsade var nog också minimal.

”Bara det inte börjar regna, det skulle vara så himla praktiskt om vi kunde sitta ute, bara det inte börjar regna”. Anna-Karin hade ett mantra när Stella kom dit lite före för att hjälpa till. Pojkarna sprang omkring och var uppspelta och glada. Robban höll på att tvätta bilen. Stella blev satt på att göra klyftpotatisen, ”men ingen vitlök!”, för grannen Jessica som skulle komma var allergisk mot vitlök.
”Är det sant?” utbrast Stella och sympatiserade genast med den arma kvinnan. ”Vilket fattigt liv, ingen vitlök!”
”Ta den här istället, den är bra.” Anna-Karin slängde fram en Piffi Allkrydda och Stella rynkade i smyg på näsan. ”Robban!! Ta fram grillkolen!”
När festen kom igång vid halv fem var det två personer som drack vin. Hon och Anna-Karin. Robban skulle jobba imorgon, vitlöksallergiska Jessica var gravid och hennes man Erik var sympati-vit. Klackarna i taket. Stella smekte sitt glas vitt och lät en annan typ komma fram. Inte den partyglada trettioåringen, utan den trevliga, väluppfostrade fyrtioåriga tanten. Guuuuud så trist den där Jessica var. Barn, hus, barn, barn, hus, man. Dagis hit och familjehotell på Cypern dit. Inte en enda fråga till någon annan. Irriterande som tusan. Folk som fick prata och prata, fick väluppfostrade frågor, och sen aldrig brydde sig om att återgälda gesten. Bara kanske höra lite kort vad de andra personerna runt bordet hade för semesterdrömmar? Skulle man kunna sträcka sig till det? Jessica verkade inte ens märka att det mest var hon som höll låda, än mindre inse att det var något fel med det.
”Har du trist?” frågade Anna-Karin oroligt när hon och Stella stod inne i köket och plockade ihop. ”Det här måste vara... inte så Stockholm, va? Och Jessica kan ju vara lite.. pratsam. ”
”Mm, ja, det kan man säga.”
”Jag vet... ” Anna-Karin hällde upp mer vin åt dem och de svepte glasen skyldigt och för snabbt, grimaserade båda två. ”Dom är lite... Men Robban ska ju jobba imorgon och det var inget läge för en röjarfest. ”
”Men det är ju inte ditt fel! Jag är bara glad att jag slapp sitta hemma och ha det ensamt. Och er är det alltid roligt att träffa. Så.” En skvätt vin till. ”Skål. Nu går vi ut och röjer fett!”

Hon passade på att skicka ett sms till Johan i väntan mellan påtårskaffet och dessert nummer två. ”jag e på en barnfest m tråkgäster, men jag o AK smygdricker vin o min greksallad var supergod, o det e ju fint väder så vi kan sitta ute. hur har du det? hoppas bättre! kram stella”.
Svar kom direkt. ”min fest är ok, men det är för få röda tjejer här o jag kan inte ens smygdricka vin för jag kör. du vet, kör den bilen. så säg bara till om du vill bli räddad. kram tillbaka.”
Hennes svar ”mkt snällt! måste stanna lite till (jordgubbstårta!) men senare kanske. nu känns allt mkt bättre, tur att du alltid får mig på så himla bra humör! hörs, hej”.

Han ringde vid nio-tiden. Då var hon redan i säkert förvar hemma på Björkskatan igen, skjutsad av Robban.
”Jaha...” Johan lät besviken när han fick höra det. De pratade en stund om festerna, jämförde maten och gästerna. Han hälsade från Max och Lina. Och så vidare. I bakgrunden prat och musik. En röjarfest.
”Har du tillräckligt med fil och bröd till frukosten imorgon?” frågade han sen. ”Dagens viktigaste mål.”
”Jaa?”
”Och godis? Du är inte väldigt sugen på choklad just nu, som du inte har hemma?”
”Neej?”
”Nehej.” Han suckade. ”Säkert? Har du känt efter?”
”Ja, säkert.” Hon började flina. ”Vad vill du? Egentligen?”
”Vet du att vi inte har setts idag? Har du tänkt på det? Jag har fått Stella-abstinens.”
”Åh. Jaha.”
”Just det ”åh, jaha”. Det slog till vid sju när det kom ett par sms och sen har det bara växt och växt. Det är inte lätt nu alltså.”
”Men om du tänker på en sekund i taget, en minut i taget och sen.. ”
”Det där dravlet” avbröt han roat. ”Vem har tipsat dig om det? Det funkar inte, det kan jag säga. Jag tror jag måste få komma och hälsa på. Nu.”
”Ja, varsågod. Om det är det enda som funkar.”
”Men går det bra?” Han lät mer allvarlig. ”Jag måste inte om du gör något annat.”
”Det går perfekt bra. Om du vill lämna din fest för att komma hit så säger jag absolut inte nej. Och du får hemskt gärna ta med choklad om du vill. Fazer. Blå. Och röd.”

Hon bar upp Markus blommor på övervåningen och gick ut och satte sig på bron. Väntade på att bilen, bilen som han körde, skulle svänga in där. Det är för att hjälpa till, tänkte hon. Inte för att jag längtar och blev så glad för att han ringde. Det är en bro här, med ett trappsteg. Det är därför jag sitter här.

Earl grey-te och chokladbitar vid köksbordet. En Johan som hon fick dela upp i små bitar. Hans prat, hans mun, hans ögon, hon fick koncentrera sig stenhårt på en liten del i taget och hänga med bara på den. Absolut inte tänka på att han sagt ”åååh... nu känns det genast bättre” som hälsningsreplik när han sett henne. Eller på hur senorna spelade på underarmen när han hällde upp från den tunga tekastrullen. Eller på det där leendet som låg på lut hela tiden i ögonen. Eller på hur händerna vilade på bordet och att han hade välklippta naglar och ett sår på den högra tummen. Och att det inte fanns någon Petra förknippad med de här händerna.
”Vi kom på att vi ska boula imorgon” sa han. ”Hos Max och Lina. Det kan du väl komma med på? För du skulle ju inte åka imorgon, eller hur?”
”Boule? Det är jag absolut med på! Ska jag ta med något?”
”Det gamla vanliga, ett glatt humör och valfri dryck. Och kanske en fin röd top?”
”Ska bli. Jag gillar öl när jag boular. Jag blir mycket bättre då.”
Leendet på lut slog ut igen. ”Då ska jag se till att det finns ordentligt med öl. Så du kan boula som en gud.”
De sköna händerna med sår på högertummen hittade hennes, lekte lite med fingertopparna, flätade ihop sig med hennes, smekte, var ännu skönare, gjorde hennes kinder röda, kändes ända ner i magen, fick henne att generat titta ner i bordet. ”Tur att du var kvar här” sa han lågt. ”Annars hade jag fått köra långt.”
När hon inte svarade släppte han greppet, drog sig tillbaka, mer reserverad. ”Nu klarar jag mig galant till imorgon iallafall. Tack för teet.”
”Johan....” Hon tog tag i hans hand igen. ”Vad ska jag säga? Du vet hur läget är, du vet varför jag är här.”
”Jag vet” höll han med. ”Jag vet. Jag ska inte.. hålla på.”
Och ändå så är det precis det jag vill att du ska, tänkte hon. Sluta inte. Ta mer. Släpp inte. Håll på. Jag vill det.
Hon rynkade pannan. ”Helt själviskt så hoppas jag ändå att du ska vilja träffa mig. Även fast jag inte kan. Svara, så.”
Han nickade med ett halvleende. ”Det betyder alltså att jag inte ska berätta om min hemliga plan riktigt än. Men... det får vara okej. Vi tar det så här. Sämre kan man ju ha det, eller hur?”
”Verkligen.” Hon kysste ovansidan av hans hand. ”Mycket mycket sämre.Tack.”
Han såg lätt tveksam ut. ”En sak bara, Stella. Just det där är lätt att misstolka, så... ”
”Håll inte på?” gissade hon.

Nytt på kap 8, chick lit

Jag fortsätter peta och fixa här och där bakåt. Jag läste igenom rubbet i fredags och var lite missnöjd, så nu ska jag helst bli mer nöjd med helheten... Förhoppningsvis.
Postar inte upp allt nytt här, men lite av det.

Det här är från kap 8.


De åkte hem sent på eftermiddagen. En tystare åktur med mindre fnitter än när de åkt dit. Johan petade till henne när hon suttit och tittat ut genom vindrutan ett tag. ”Du ser så allvarlig ut. Vad tänker du på?”
”Allt och inget. Hur jag ska formulera en snärtig och attraktiv kontaktannons om jag ska börja nätdejta.” Hon fnös åt sig själv. ”Jag blev lite avundsjuk hos Tomas. Barnen, huset, familjen, basketen, allting dom hade. Och säg ingenting, jag vet redan att jag låter som en patetisk och dålig människa.”
”Exakt vad är patetiskt med att bli avundsjuk på det?” frågade han. ”Det hade väl varit värre om du bara suttit suktat över den jättesnygga skinnsoffan.”
”Jaaa.. den vill jag ju i och för sig också ha.” Hon suckade. ”Får jag fråga dig en sak? Känner du att du blir irriterad över folk som ojar sig och blir upprörda över småsaker, som ”min sambo var otrogen, jag dör” eller ”djävlar, bilen är stulen”, för i jämförelse med att, jag inte vad som har hänt, men råka ut för en olycka? och hamna i rullstol, så är det inte så allvarligt? Liksom vad klagar dom egoistiska typerna över egentligen?”
”Bilfallet, ja, men inte det andra. Fast såna tankar är egentligen som att be om tillåtelse att få bli bitter och deprimerad. Ingenting blir nånsin bättre av det, så det måste man försöka undvika till varje pris. Om man kan. Och det var en bilolycka förresten, rätt snabbt efter jag flyttat tillbaka hit igen och skulle starta ett nytt liv och allting. Det blev väldigt nytt.”
”Så, vad? Du bara bestämde dig för att du inte skulle tänka på det sättet efter den? Du skulle tusan inte bli inte bitter och deprimerad?”
”Ja, jag bara bestämde det. Det gick från en dag till en annan. För jag är ju Dalai Lama och det här är det bästa som har hänt mig och jag har lärt mig så mycket och bla bla bla.” Han log snett. ”Du kan höra med Max hur ”bara” den processen var.”
”Men hur gjorde du då? Hur lyckades du?”
”Jag hade ju ett helt team som back-up. Det var det som gjorde skillnaden. Som exempel, ett år innan olyckan så skilde jag mig, och då var...
”Vänta, men stopp! Har du varit gift?!”
”I tre år. Det var inget lika dramatiskt slut som du, kanske, eventuellt, är i nu. Men det var ju ändå skitjobbigt. Du vet, de här stora påfrestande stresstillfällena i en människas liv; skilsmässa, bli arbetslös, dödsfall, allvarlig sjukdom. Även om det här var en ”snäll” skilsmässa. Under den så kändes det som att jag fick tio procent av allt stöd jag fick sen efter olyckan. Skilsmässan skulle man klara själv, punkt slut. Snacka lite med kompisar, ja, men sen var det nog. Efter olyckan, då hade jag hela familjen, läkare, psykolog, sjukgymnast, sjuksköterskor, arbetsterapeut, Tomas. Massa proffsiga människor. Och sen fick jag tänka som en alkoholist ungefär, det är bra när det känns okej en minut i taget, sen en timme, sen en dag, sen två dagar i rad. Till slut så kändes det mer och mer som om jag var mig själv igen.”
”Och nu känner du dig som dig själv hela tiden?”
”Mjaajoo... ” Han gjorde en femtio/femtio-rörelse med handen. ”För det mesta.” Levererat utan några dramatiska åthävor, inget darr på rösten, ingen stolt blick till henne som sa ”visst är jag duktig”.
”Jahapp. Där ser man.” Hon kliade sig eftertänksamt på örat. ”Ha ett bra team och fokusera på nuet, i värsta fall en minut i taget. Det låter så enkelt när du säger det.”
Han höll på svaret en stund. ”Neeej. Det är inte så enkelt. Får jag ta om? Jag menade inte att jag skulle låta riktigt så klämkäck. Men de flesta människor brukar få något jagat i blicken om man börjar tala om depressioner och ångest och sånt, så jag brukar inte alltid gå in för att berätta hela den krassa verkligheten. Det kanske inte är så bra det heller egentligen, men.. det känns lättast på något vis. Du förstår?”
”Ja.” Hon fingrade på sin ring, höll upp handen framför sig. ”Men tänk om man är övertygad om att det aldrig överhuvudtaget kommer att bli komplett roligt och normalt igen? Fast det kanske är helt normalt det också?”
”Det är helt normalt, Stella” svarade han med mjukare röst. ”Och sen kommer ett annat läge med mindre sån övertygelse, och sen ett annat, och sen ett annat, och så rullar det på.” De körde om två fullastade husvagnsekipage på rad. På väg för att fira midsommar någonstans norrut. ”Mina andra patenttips är att spela mycket koncentrationskrävande tevespel för att rensa huvudet. Och träna, men det gör du ju redan. Och att inte sitta hemma och tröstäta och tröstdricka och bli folkskygg.”
Stella log. ”Och där kommer ju du så passande in i bilden. Nånting rätt har jag alltså gjort i sommar.”

Han stängde av bilen när han skulle släppa av henne. Hon gillade den gesten. Ingen stress-gesten. Han frågade vad hon skulle göra imorgon, på midsommar. Hon skulle till Anna-Karin, han till ett av paren från festen, Sara och Micke.
”Men du åker inte hux flux tillbaka till Stockholm utan att säga till, va?” försäkrade han. ”Du måste förvarna ordentligt innan du står på Kallax.”
”Det blir inte före söndag iallafall, Gunilla och Tobbe kommer tillbaka då. Kanske på måndag.”
”Bra. Vi kan höras imorgon på telefon då?”
En liten sekunds osäkerhet och sen blev det en kram som hej då innan hon klev ur och stod kvar tills han backat och kört iväg med en vink.