+ 18 och 19

Kap 17 Stockholm, söndag 18 sep

"Tror du någon skulle svara på en sån här annons , "trevlig, snäll och glad tjej, gillar vanliga killar som gillar allt det vanliga - god mat, mysiga hemmakvällar, bios, resor, böcker, träning, etc. Svar med foto. Skriv ett bra introbrev för annars blir det inget. Du är mellan 25 - 40 år och bor i Stockholm. PS, jag ska ha barn i mars men annars är jag helt problemfri. Inget hinder om du har barn." Vad tror du? Är det en vinnare eller är det för slätstruket? Hur mycket ska man avslöja i första?"
"Stoppstoppstopp. Vad gör du?"
"Jag har just gått med i Spray Date. Jag håller på med min annons."
"Varför det?!"
"Varför inte?"
”Helgen, Stella, helgen. Sluta låta psykotisk och berätta om helgen.”
"Vi fikade. Och det var trist, förstå det, det var trist. Men jag fick ändå veta att han inte gick runt och ångrade sig för att vi hade sex som jag har gjort, för att det förstörde allt. Det enda han ångrade var nog att vi inte hade sex mycket tidigare och hann klämma in fler gånger. Jag var hans sommarflirt."
"Va?! Sa han det till dig?"
"Inte rätt ut, men det var innebörden."
"Gjorde han?!"
"Ja, tyvärr. Och han har träffat någon annan nu. Det sa han rätt ut. Surt, va?"
"Ja, skit också!" utbrast Cissi medkännande. "Skit, Stell. Du som var så.. peppad. Vill du ha sällskap? Ska jag komma över en stund?"
"Nej, jag klarar mig. Jag lägger upp den här nu och prövar. Är det ingen som svarar så skriver jag om den. Svårare är det ju inte, eller hur?"
"Ska vi ses imorgon? Kom hem till mig och ät efter jobbet. Och vill du ringa så ringer du, när som helst. Om en minut. Inatt. När som helst."
"Det här är inget Markus-psykbryt, Cissi, du behöver inte låta så himla orolig."
"Hör du dig själv? Nej, just det. Vi ses imorgon."


Kap 18 Stockholm, onsdag 21 sep
Stella stressade fram genom alla andra människor som stressade fram i middagshandla-hämta barn-hem-rejset, med en ryggsäck på ena armen och en banan i högsta hugg i den andra när mobilen började ringa. I samma stund fick hon syn på Markus där framme vid tunnelbaneuppgången. Med sin mobil mot örat. Han var alltid ute i för-tid, hade säkert redan stått i tio minuter och tittat otåligt efter henne uppåt och neråt Götgatan. Hon var inte ens sen, hon var på pricken.
"Du kan sluta spana, jag är framme. Vänd dig om så ser du mig" sa hon medan hon bänglade upp ryggsäcken på axeln.
Det var tyst i luren. "Mycket intressant" sa en man med skratt i rösten sen, en man som inte var Markus. "Är du säker på att det är jag?"
Stella såg på Markus där framme vid tunnelbaneuppgången, mobilen redo, och sen kollade hon displayen på sin telefon, "johan mob". "Men herregud, Johan, hej."
"Ja, hej" skrattade han. "Herregud kan man också säga."
Stella saktade in farten rejält. Den riktiga Markus hade inte upptäckt henne än. "Vad är det?"
"En snabb sak. Gör du något nu på fredag, eftermiddag eller kvällen?"
Va?! Lina måste ha ringt honom och skvallrat. Det dåliga samvetet tog över och han slog en signal. Eller han gjorde en förebyggande åtgärd ifall de skulle stöta ihop på Centralen. Kunde aldrig vara nog försiktig med tanke på alla passande och opassande ihopstötningar.
"Hurså?" frågade hon kort.
"Jag ska till Stockholm. Jag och fröken Sverige. Så jag tänkte om vi kunde ses?" Johan lät snäll och o-kort. Mysig och rentav somrig. Extremt irriterande med andra ord. Så djäkla fräckt att göra så här. ”Jag ska till Stockholm.” Skulle de båda låtsas som att det här var en spontaninbokad resa nu? Patricia hade kanske vaknat imorse och kommit på att hon ville till storstan en helg, och Johan var snäll och hängde på som guide och sällskap. Det är det manuset som gäller, okej? Stella hade god lust att fräsa ”hur fan ids du?!” och sen trycka ner mobilen längst ner i väskan och låta den gå sönder under tunga böcker så hon inte behövde bry sig om ”johan mob” de närmaste trettio åren.
”Det går när som helst efter klockan tio ungefär” fortsatte han strössla med sin bästa sommarröst.
"Aj, vad synd" sa Stella. Hon gjorde en kraftansträngning och fick till ett servicevänligt sound. ”Jag har redan bokat in annat då.” Fredagseftermiddagen : sluta någorlunda tidigt på jobbet, handla mat. Fredagväll : äta mat, se på teve, slappa, sova tidigt. "Lördagkväll vore bättre för mig." Med lite tur så skulle hans bröllop inte vara klart redan vid tre-tiden på eftermiddagen.
"Tyvärr, det går inte. Och söndag är också rätt svårt. Men är du upptagen hela fredagen, du har ingen lucka någonstans? Jag vet att det är kort varsel, men en timme? En halvtimme?"
Hon andades ut. "Tror inte det, Johan.”
Nu hade Markus fått syn på henne och vinkade till. Stella vinkade med svårighet tillbaka "två sekunder!" med sin ryggsäcksarm. Han började gå mot henne.
"Lunch?"
"Lunch?!” hånsvarade Stella. ”Svensklärarinnor lunchar inte, vi äter på skolan. Ute i förorten."
"Kan jag äta lunch där? Får man det som utomstående?"
"Ska du komma till min skola och äta lunch?"
"Jaa, kanske." Han skrattade lite igen och Stella njöt av att höra att det lät nervöst. "Om det är enda möjligheten? Jag hade femma i svenska. Hjälper det?"
"Inte ett dugg." Markus var snart framme och hon ville inte stå och prata med Johan då. "Jag ringer dig sen” sa hon stressat till honom. ”Jag får kolla."
”Jag får kolla” som i ”vi hörs väl” som i ”vi har snart ett helt alternativt kodspråk på gång här, vännen”.
"Ja, jättebra” sa han glatt. ”Vi tar ett tidigt plan så jag kan alltså när som helst efter tio. Och du, Stella, det gör inget om.."
"Jagmåstegånuhejdå." Hon knäppte av mobilen just som Markus nådde fram till henne. Han log och gav henne en halvkram. Arm, men ingen kind och bara halva kroppen involverad. ”Hej fostermamma.” Han hade läst en ’barn filosoferar’-artikel där ett begåvat barn sagt att bebisen i magen kallades foster, och därför var hon som bar på det en fostermamma.
Stella fnissade till och höll fast honom längre för en riktig kram. ”Hej själv. Tack för att du kom.”
"En gratis middag? Klart jag kommer.” Han tog automatiskt hennes ryggsäck. ”Noodle House, Ljunggrens, grillat, grekiskt, lyxpizza?”
”Eller Svejk?”
”Jag skulle just säga Svejk. Hela dagen har jag gått och längtat efter en schnitzel på Svejk.”
Stella log och började gå. Hon var den som gick hela dagen och längtade när hon fått en fix idé om vad hon ville äta. Markus var alltid mer flexibel och kunde ändra sig tio gånger om. ”Kan vi ha en regel ikväll också? Att inte prata lägenheter? Jag vill ha en husfri och terapifri kväll med dig.”
”Är det det enda jag behöver gå med på?” frågade han förtjust. ”Herregud, rulla in ölen.”

”Har du tänkt på dig och Markus?” hade Cissi frågat när de setts på måndagskvällen. ”Jag menar, nu med Johan-grejen. Om det inte hänt i somras, tror du att det hade varit annorlunda för er då?”
”Om jag inte fått veta att Markus varit otrogen, då hade Johan-grejen garanterat aldrig hänt för jag hade aldrig åkt upp dit. Men nu var det ju förmodligen det att jag visste som utlöste det. Och hade jag inte fått veta att jag var gravid hade jag kanske gjort slut med Markus före midsommar, och då. Jag vet inte. Det blir ett stort ”om” hur man än vrider på det.”
”Och om du inte berättat för Markus?” vågade Cissi fråga efter en stunds tomathackande.
”Jag kunde inte inte berätta, eller hur? Men det är läskigt att tänka på det. Det känns ju bättre nu, fast. Nej.” Stella viftade bort det med händerna. ”Det är som att tänka på var rymden tar slut. Hur lång tid hade det tagit för mig att börja lita på honom igen? Eller för oss att komma tillbaka till en normal balans där han inte smög runt på tå, medvetet och omedvetet, för att han kände sig så skyldig? Om inte jag och Johan-grejen. Om inte om. Det går inte att svara på.”

Men det var det hon fortfarande försökte svara på när hon åkte hem. Hur skulle det ha sett ut nu utan ”Johan-grejen”? Hon hade bestämt sig för att inte kontakta honom alls under sommaren. Trots att det jämt kom upp nya saker hon ville säga till honom, om allt möjligt, och trots att hon vaknade nästan varenda morgon med ett ”Johan, Johan” i huvudet. Hon fick inte tänka på honom. Och hon ville inte ringa och prata och sitta i samma beslutsamhetsnoja som när hon varit uppe i Luleå. Hon och Markus skulle klaras av först, och när hon väl ringde Johan skulle det vara med raka bud. Inget velande, inget ljugande för någon.
Semestern på Öland ströks för Markus ville inte åka någonstans efter att han fått veta alla hennes sommaraktiviteter. De turades om att bo i lägenheten. Den 30 juli kom och gick i ett normalt gräl-gråt-depp-ånger-töcken som just då tillbringades på Cissis viksäng. De fick tag i en bra samtalsterapeut. De gick tillsammans på första besöket till barnmorskan och det var en mycket dålig dag så han satt och var sammanbitet skitförbannad på henne hela tiden och Stella var livrädd att barnmorskan skulle göra en anteckning om soc i journalen. Två första veckorna i augusti passerade och hon tänkte på Johan, Max och Lina i Italien. Hon började jobba och flyttade in hos Britt-Marie. Markus höll sig borta dagen hon kom med Miriam och Olof och flyttade ut sina kartonger. Minsta möjliga bagage av kläder och böcker. Möbler och allting annat var kvar hos Markus i väntan på nya lägenheter, försäljning och bodelning.
Det hade äntligen känts som att den saknade pusselbiten låg där den skulle sen när hon baxade in allt i Britt-Maries utflyttade dotters rum. Ett rött skrivbord, en smal säng, en skrivbordslampa med blekta Bamse-klistermärken på. Utsikt mot en slänt. Annorlunda hemma-doft. Annorlunda ljud. Och så Stellas saker, kläder i garderoben, ajvar-burkar och vaniljyoghurt på två hyllor undanröjda till henne i kylskåpet. De första veckorna var det ren lycka bara att kunna komma hem till ett tomt hus utan att behöva vänta in eller passa ihop med någon annan. Få använda köket när hon ville, ha egen tvättstuga, kunna göra vad hon ville på kvällarna efter helt eget schema. Och ingen som bodde här var besatt av teve med eller utan ljud.
För varje dag som gick och allt fortsatte att kännas bra, så var det en dag närmare och närmare att ringa Johan.


Hon hade ringt Markus på tisdagen efter Luleå-helgen. Frågat om han ville bli bjuden på middag på Söder på kvällen. Han skulle spela badminton på kvällen, poängterade att det var en dubbelmatch tillsammans med Tor och lät som att Stella gärna fick dubbelkolla det, men onsdag gick bra. ”Vad ska vi göra? Vad är det?” hade han forskat och frågat och hon hade svarat ”jag vill bara ses. Som i onsdags, efter terapin. Det var väl rätt kul, för att vara oss, nu?”.

Efter maten, två öl för honom, en rolig kväll för båda två, promenerade de tillsammans till Slussen i sakta mak. Han följde henne ner till bussarna. ”Jag gillar den här idéen” sa han. ”Du bjuder på maten, jag får inte prata om vissa saker. Kan vi inte göra det igen?”
”Absolut.” Hon fick sin väska. ”Speciellt om du går med på att jag betalar när jag säger att jag vill det.”
”Men jag drack ju öl, flera stycken, det blev så orättvist för dig.” Han tog ett steg bort men sen kom han tillbaka till henne och kramade om henne, och inte som i halvvarianten. ”Sov gott, smulan.”
Stella drog impulsivt upp armarna så att hon kunde kura ihop sig i hans famn och han höll om henne ordentligt. Deras gamla kram, och något som de inte gjort sen i juni, sen innan hon berättade. Efter berättandet hade de inte tagit i varandra om det gick att undvika.
”Markus, du får ringa också om du vill. Inte bara för att lämna info om vart visningarna på söndag är. Prata, om sånt här. Inget speciellt.”
Han nickade, det kändes mot hennes huvud. ”Jag ska. Jag menar, jag vill det.”
Hon passade in så bra med honom, han kändes så van och hemma, och så skön. Hela kroppen pirrade till sig på henne, njöt.
”Tack så mycket för ikväll” sa han just då mot hennes panna, som om han kunde läsa hennes tankar. ”Vi ses.” En mjuk puss, på pannan, och sen släppte han henne, gick raskt därifrån utan att vända sig om.

Kap 19 Stockholm, fredag 23 sep

"Är inte det här självplågeri?" Stella och Cissi möttes vid Nacka-bussarna nere i Slussen. Cissi var först på plats och stod och väntade när Stella klev av. ”Hade inte det varit enklast att säga nej?”
"Jag vill inte att han ska tro att jag bryr mig så mycket. Om jag hade brytt mig om i lördags hade jag sagt nej. Nu var jag följdaktligen tvungen att säga ja på grund av lite tjat från hans sida" förklarade hon. "Jag ska vara cool och obrydd och må skitbra. Det är den image som ska förmedlas idag."
”Men skitsamma vad han tror att du tycker. Är det så viktigt i det här läget?”
”Ja.”
”Varför?”
”Därför. Allt handlar om det, vad folk tror att man tycker. Och jag vill att han ska tro det här, det är nödvändigt för mig. Jag vill inte vara en stackars, ledsen, övergiven, dumpad, blivande mamma som han måste vara snäll mot. Förstår du?” Cissi nickade så Stella behövde inte förklara mer. ”Du behöver inte leka dr Phil precis idag.”
”Verkligen inte.” Cissi stack sin arm under hennes, kramade henne. "Var är vi coola och obrydda?"
"Bruno-gallerian."
”Ska vi göra upp ett hemligt tecken? Om du vill gå drar du dig i öronsnibben. Om du vill att jag ska gå kliar du dig på huvudet.”
”Du får absolut inte gå före mig, Cissi, lova det! Vi håller oss till middagsplanen.”

Johan och Patricia stod utanför och väntade på dem. Hon bar en massa shoppingpåsar, han bar jeans, mörkblå tröja, en svart vindjacka. Det syntes direkt att det var mindre bank över honom idag. Han såg normalt glad ut, inte alls det allvarliga och propert uppklädda som förra veckan. Alla hälsade på alla, Cissi presenterade sig. När de gick in i gallerian rörde Johan vid Stella en extra gång, ”hej igen! vad gör du nästa helg och var?”. Hon log serviceinriktat till svar.
Johan och Patricia plöjde resolut fram väg till ett ledigt bord i mitten genom barnvagnar, caffe latte-mammor och några spetiga tjejer på fredagsuppladdning. De tog ledningen i den stora frågan vad alla skulle fika och dricka. Cissi och Stella behövde bara följa efter i kölvattnet och slå sig ner som två överrumplade VIP-fikare.
”Blir det här bra? Ska du verkligen bara ha en tekopp, Stella? Inget mer, ingen kaka eller muffin, säkert? Blev det mycket stressigt för dig idag? Ett glas vatten iallafall?”
Det första han gjorde sen när alla satt där med sina tekoppar, dubbelespressos och fikabröd var att dela av en generös bit av sin cheesecake till henne. ”Den här var så stor, ta lite grann.”
Trots att hon bestämt sig för att hålla en vänlig men reserverad attityd på ytan och vara förbannad under den, var det svårt att inte vekna. Han lät så angelägen idag. Hon skopade upp kakbiten. ”Tack.”
Johan lade genast ner sin egen sked och sköt fatet närmare henne. ”Det är bara att. Ta mer. Ät.”
”Tack, men jag är nöjd nu. Helt nöjd” försäkrade Stella. Hon knäppte händerna i knät för att inte glömma bort sig och råka ta en till bit. "Har ni gjort stan?"
”Ja! Vi har shoppat stort.” Patricia pekade på högen med påsar. "Åhléns, NK och Akademibokhandeln."
”Vad blev det?”
”Jeans och ett par skor till mig, två tröjor och en skjorta till Johan. Skitbra köp. Och några pockets. Till Johan.” Hon såg stolt ut.
”Allt det, och jeans och skor, på fyra-fem timmar? Herregud!”
”Möt personal shopper à la tornado” sa Johan mot Patricia. ”Det bara rasslar till så har man fyra snygga plagg att gå och prova. Och sen är lunchen alltid en grillad korv i farten, för att spara tid.”
”Kan man hyra dig?” frågade Cissi henne. ”Varenda gång jag och Stella ska shoppa så går vi bara runt och lyfter lite i kläder i tjugo minuter och sen hittar vi inget särskilt kul och då går vi till något fik istället och tröstar oss med bullar i två timmar. Det är inte så effektivt.”
Patricia såg ut som att en ny, möjlig Cissi-version lös upp framför henne. Annan färg och form, radikalt uppfräschad från det svarta / vita / jeansiga Cissi vanligtvis körde med för enkelhetens skull. ”Vi kan börja nu på stört. Provisionen är 10% av totalsumman.”
”Provisionen?” utbrast Johan med ett förskräckt leende. ”Menar du att jag kommer att få en räkning efter den här helgen? Då går jag i konkurs.”
”Oroa dig inte, vännen.” Hon klappade honom lugnande på handen. ”Vi kommer säkert överens om något. Som stamkund har man ju vissa fördelar.”
”Man får bjuda på varmkorven. Man får se till att choklad finns tillgängligt dygnets alla timmar för blodsockerfall, följa med in som smakråd på minst fem skoaffärer, fixa vätskestationer, kolla så att...”
”Sssh!” Han blev avbruten av att Patricia helt sonika höll för munnen på honom. ”Skräm inte bort nya kunder för då blir det provision för dig med.” Hon släppte efter en uppfordrande men glad blick på honom. ”Johan tror alltid att man kan gå in på en affär, och hitta det perfekta plagget. Det är lika stor chans som att vinna på Lotto. Seriös shopping kräver uthållighet. Om man nu vill ha mer än något som bara duger. Det tog en fokuserad månad för mig att hitta klänningen jag ska ha på bröllopet imorgon till exempel. Men så är den superfin också.”
Där kom det uppseglande, det ”hemliga” bröllopet som inte fanns i manuset. Johan såg på en gång tillräckligt besvärad och skyldig ut så Stella behövde inte ta sats och klämma ur sig ett fejk-förvånat ”men åh, ska ni på bröllop?” för att trycka till honom ännu mer. Till och med Cissi märkte det och satsade på en till shoppingfråga.
”Hur är det med dig?” frågade Johan Stella när de suttit och mest lyssnat på de andra två ett tag. Cissi jobbade på bra. Pratade och var trevlig och hade sig så det inte blev tyst eller jobbigt. Sände uppmuntrande blickar till Stella, petade till med foten då och då när ingen märkte det.
”Likadant som förra helgen” svarade Stella. ”Jättebra. Hur är det själv?”
Han såg för mycket på henne idag. Det var hela tiden till henne och inte servitriser eller andra fikare hans blick kom tillbaka medan han lyssnade på Patricia och Cissi. Om hon skulle klara av att spela obrydd och cool kunde inte han sitta där och spela sommar och snäll som om ingenting hänt. Spånade vidare på saker hon sa, frågade, lyssnade.
”Efter omständigheterna väl.” Nu till exempel. Fullt fokus på henne, för nu fanns det ju en ursäkt när de pratade. Leende på lut, djäkla leende på lut, komplett med en utfläkt högerarm som inkräktade på hennes utrymme på bordet och gjorde henne konstant spattig för att han plötsligt skulle göra något med den. Lägga sin hand ovanpå hennes, fläta ihop fingrar, råka nudda med fingertopparna, råka närma sig ännu mer. ”Jag steg upp halv sex imorse, och sen har vi täckt in halva stan. Ingen rast och ingen ro förrän nu. Så nu är det bra.”
Stella uppfattade ett nyfiket Cissi-ögonkast. Dom skulle ha kommit på ett hemligt tecken för ”nej, uppmuntra honom inte, mata inte rebound-killen, det är bara på låtsas”.
”Jamen förresten, blev det kul i lördags?” frågade Stella engagerat. ”När du skulle på dejt med den där tjejen?”
”Alla kan inte gilla alla, jag lärde mig det för tjugofem år sen, Johan, så kan du för Guds skull lägga av med din snäll kille-roll? Du behöver inte bry dig om mig, jag fattar vad som hände. Jag var också ringrostig som fan, men jag lovar att jag är väloljad och med nu. Så. Sluta. Jag ids inte hålla på med det här.”
”Jaha, det. Ja, jodå.”
”Vad gjorde ni?”
”Såg en film.”
Nu hade hon fått bort det irriterande och vänliga leendet hos honom och det kändes bättre.
”Någon bra som man borde se?” pressade hon vidare och Johan började se besvärad ut igen.
”Ingen särskild.” Han gnuggade sig trött i ögonen. ”Vad ska du göra i helgen?”
”Tvätta och rätta uppsatser imorgon. Simma och kolla lägenheter med Markus på söndag. Vakna pigg och utvilad på måndag” räknade hon upp.
Johan nickade och Stella nickade nöjt tillbaka. Inget från henne lät för bittert eller besviket. Frågan om hans senaste lördagkväll var planerad sen långt i förväg. Hade det varit läge hade hon kunnat följa upp med ännu fler frågor om hur han träffat tjejen, vad hon hette, gjorde, bodde, med mera. Vänligt intresserad, utan att darra på rösten. Och när de, Johan och Stella, nu snart skildes åt så skulle de kunna hålla fast vid ”vi hörs väl”-tanken i teorin, men i praktiken så skulle det bara betyda att Stella hejade på honom om de någon gång råkade stöta ihop på Kvantum igen. Det förhållningssättet fanns säkert i hans manus också.
När Cissi och Patricia var färdiga med shoppingen kom samtalet in på bostadspriser. Patricias pojkvän hade just köpt en tvåa i Skellefteå, Stella höll på att kolla runt här i stan, och tänk vilka skillnader det var! En diskussion man kunde klara av i sömnen utan att låta för oengagerad i. Efter lite mer än trekvart pekade Stella övertydligt på sin klocka. ”Cissi?”
Cissi såg på sin. ”Ja, har du sett. Är det dags att gå och handla?”
Deras överenskomna alibi var att de skulle hem till Cissi och laga middag – som de skulle också men det var bestämt först efter att Stella sagt ja till Johans tjat. Och egentligen var det ingen stress att sätta igång med det, men om han frågade så var det väldigt noga med tiden. Några lyckligt ovetande gäster existerade i värsta fall. ”Tjejmiddag med Miriam och Anna. Kan ju inte låta dom vänta. Måste verkligen gå nu.” Det fanns till och med en meny bestämd och klar.
Johan och Patricia skulle åka till hotellet och lämpa av alla sina inköp, sen hitta ett ställe att äta på. Cissi var onödigt utdragen i fråga om att restaurangtips och bra indiska ställen. Efter artigt velande och småprat var alla nöjda till slut. Patricia stod överlastad med shoppingpåsar men Johan sträckte fram högerhanden till Stella. ”Kan vi höras, ringa någon gång?”
”Ge dig, ge dig, ge dig. GE DIG.”
”Javisst.” Hon släppte fortast möjligt, tänk inte på hur den känns, och gled sen snabbt över i en utsträckt ”vi hörs dårå” samtidigt som hon drog sig bakåt utom räckhåll. Avslutande trevligt leende och lätt ögonkast på honom som gick i samma obrydda stil som hela fikat. ”Ha en kul helg!”
Hon och Cissi gick åt vänster mot tunnelbanan på Götgatan, han och Patricia åt höger mot Skanstull där hotellet var.

”Tror du han kommer att ringa?” frågade Cissi när de satt i säkert förvar på tunnelbanan ut mot henne.
Stella skakade på huvudet. ”Knappast.” Hon kände sig lika utpumpad som om hon sprungit en mil. ”Hoppas inte.”
Cissi viftade bort det. ”Men du har ju massa på gång nu, Stell. Barnet, få tag på ny lägenhet, bra jobb på skolan. Ja, massa saker. Spray Date. Jag tror det blir en rolig höst, tror inte du det?”
Hon hade säkert rätt. Varför skulle det inte bli en rolig höst med allt det på agendan? Vem behövde stoppa in en rebound-kille som bodde hundra mil bort för att få ihop ekvationen? Här och nu var fullt upp. Magen blev större för var dag. Hon och Markus hade slutat skrika åt varandra och börjat äta civiliserade middagar istället. Han hade hittat två lovande lägenheter som de skulle se på söndag. Hon hade flera goda vänner. En snäll familj. Anna-Karin pratade om att eventuellt komma till Stockholm på höstlovet och hälsa på.
Ingen var sjuk, låg på akuten, eller satt i en buss som var på väg nerför ett stup. En rolig höst väntade.