Kap 23

Inte klart men första delen av.. kanske sista, näst sista, ungefär något sånt, kapitlet.

Kap 23, Luleå, 29 oktober

”Det här är så spännande! Du är som en film, vet du det?” Anna-Karin greppade hennes armar. ”Det här är som en film!”
Stella var tvungen att blinka flera gånger. ”Det känns som att jag har tappat synen. Jag är så nervös så jag ser knappt.”
Anna-Karin skrattade och tryckte hennes händer mot sig. ”Hallå Stella” sa hon överdrivet tydligt. ”Det är jag, Anna-Karin, din kusin. Minns du mig?”
”Är det Anna-Karin?!” Stella hängde på i samma stil och sen började hon också skratta. ”Vad tur att det blev så här att du kom. Jag tror jag hade svimmat om han hade hämtat mig här. Eller spytt. Katastrof iallafall.”
”Djupandas. Få ut lite syre i blodet. Vad vill du göra nu medan vi väntar? Mat, fika, shoppa, spy?”
”Dricka drinkar? Om det inte hade suttit en präst bredvid mig på planet hade jag köpt en mini-vinflaska och gått in på toan med den. Men jag vågade inte ifall han skulle börja hojta att jag var en djävulsmamma. Jag vet inte hur jag ska kunna slappna av.”
”Kääärleeek kommer att få dig att slappna av.” Nu var A-K inne på Thomas Di Leva-spåret. Hon fläkte upp Stellas kappa och inspekterade. ”Och Wippen ser ju ut att må prima där. Snygga kläder! Nya?”
”Japp. Inte så himla präktigt för att vara fjärde månaden, va?”
Dom fick tag i Stellas väska på bagagebandet och kryssade sig ut genom alla andra i ankomsthallen.
”Jag föreslår en promenad. Du kommer att bli lugnare av att röra på dig.” A-K körde in till stan och parkerade i närheten av sushistället där det fanns en liten park. ”Så får du berätta allt. Från första början.”
”A-K, du vet redan allt.”
”Jag vill höra det igen. Jag njuter av det här! Du är bättre än Bridget Jones, darling.”

Det var Markus som fick henne att ringa Johan. Efter de gått på bio, ätit sina onsdagsmiddagar, haft sina söndagsvisningar, och lagt till ditt och datt på aktivitetslistan, satt de en lördagkväll med en hyrfilm i deras gamla lägenhet. Markus berättade att de var bjudna på en allhelgonafest hos en kompis. Hans arm gled vant upp runt hennes axlar. En fest där flera av deras gamla par-kompisar skulle vara, förstod hon. Några av bröllopsgästerna som blivit snuvade på den festen, och som Stella inte träffat på länge. Och så hon och han. Han drog henne lite närmare. Hon följde med. ”Det vore väl roligt?” sa han mjukt.
”Mmm” svarade hon. ”Säkert.” Han pussade henne på tinningen, och det var ännu roligare. De satt ännu närmare. Hon passade in sig. Han kramade. Hon vände upp ansiktet. Han kysste henne. Markus. Hon kysste tillbaka. Flera gånger.
”Kom” sa han sen och tog tag i hennes händer. Han reste sig, drog med henne mot sovrummet. ”Jag har inte nybäddat sängen enkom för dig.”
Hans skjorta var skrynklig efter en hel dag och en halv kväll, armarna uppkavlade, kragen uppknäppt. Han såg kåt och glad ut. Så snygg. Så skön. Tanken på hur hon låg i sängen och särade på benen och han kom in i henne och hon kopplade ihop benen om hans rygg och hans andning och hans hud mot hennes gjorde henne ännu kåtare och ännu gladare.
Stella stod kvar vid soffan. Vilken man låter sin flickvän alternativt fru ringa den man hon var otrogen med tre gånger i veckan? Mejla varje dag? Tänka på jämt? Vakna med ”Johan, Johan” i huvudet?
”Det här går inte” sa hon.
”Jo, det gör det.” Markus var tillbaka, kysste henne på halsen, på munnen, höll om henne. ”Det går jättebra.”
”Nej. Sluta.” Hon sköt undan hans ansikte. ”Jag kan inte.”
Hon ville inte åka på sommarlov nästa år och hälsa om de råkade stöta ihop på stan. Han skulle se på bebisen och säga något artigt om att den var söt och hon skulle babbla nervöst. Han kanske inte skulle vara ensam, ha en annan tjej bredvid sig. Hon skulle presentera sig. Han skulle le åt båda. Och sen kunde tjejens hand gå tillbaka till att vila med äganderätt på hans axel. ”Håll dig ifrån min man, kvinna.” Och det skulle hon vara tvungen att göra.
Och det, det skulle det vara det.
”Men ingen är arg eller ledsen längre” mumlade Markus. ”Du är glad, jag är glad. Wippen är gladast. Det här är bra, älskling. Det vet du ju.” Han var kvar mot hennes hals och kind, kysste och pratade, lockade och pockade.
Stella kopplade loss sig.”Jag vet. Men jag kan inte. Förlåt. Jag är så ledsen, men jag kan inte. Jag kan inte, Markus, det går inte. Förlåt om du trott det.”
”Okej, vi tar det lugnt.” Han lättade på trycket. ”Vi kramas. Pratas. Har det mysigt.”
”Nej.” Stella gick ut i hallen, började dra på sig skorna. ”Jag går hem.”

Det var sent när hon var hemma. Johan hade redan somnat, hon väckte honom. Hon sa rätt ut.

”Och nu ska ni...?” Anna-Karin såg förväntansfullt på henne, fast hon visste det här med.
”Umgås.” Stella gjorde citattecken i luften.
”Hur gör ni ”det”?” A-K härmade henne.
”Jag tror vi anstränger oss för att vara så snygga och roliga och fantastiska och snälla som det är möjligt i en veckas tid och förhoppningsvis så gillar vi varandra nästa söndag. Tänk en djävligt nervös förstadejt, fast den här håller på i en hel vecka.” Stella höjde ett pekfinger. ”Och inget vin att slappna av med.”
”Var ska du sova?”
”Vet inte.”
”Vad ska ni göra?”
”Imorgon ska vi till dina föräldrar. Resten vet jag inte.”
”Men tänk!” utbrast A-K entusiastiskt. ”Ni kan ligga i soffan och dricka te och prata om böcker och imponera på varandra i en hel vecka. Jag tycker det låter hur romantiskt som helst!”
”Jo. Fast Johan jobbar i och för sig till på onsdag.”
”Du lagar mat till när han kommer hem, trött efter en hård dag på jobbet. Du häller upp vin åt honom. Han lättar på slipsen. Du frågar hur han har haft det. Låter honom prata om sig själv som alla män gillar.” A-K fnissade. ”Du serverar din goda mat. Han blir ännu mer upp över öronen förtjust i dig. Ni råkar ta i varandra. Ett tu tre är ni igång. Veckan är en succé.”
Stella rodnade när hon tänkte på hur riktigt A-K beskrivit det. Råkar ta i varandra. Ett tu tre, igång. ”Jag tror inte han har slips” sa hon.