Födelsedagsfesten

Festen

Klockan var kvart över sju när hon kom fram. Hon hade ansträngt sig för att cykla i makligt och lugnt tempo för att inte bli svettig, men som vanligt var det svårt. Hon var fuktig i pannan och på överläppen. I cykelkorgen låg ett födelsedagspaket och en flaska vitt. Det hade blivit en sväng in till stan för henne på eftermiddagen. Inte längre främst för att låna böcker och ta en fika på en uteservering utan för att gå på Systemet, och köpa en ny top. I vanliga fall var det omöjligt att hitta kläder när man verkligen behövde något, men nu hade hon tur och fann den perfekta topen på mindre än en halvtimme. Röd, lagom urringad, lagom glittrig och festig men ändå inte någon galablåsa. Bra val till snyggjeansen. Med den korta frisyren så kändes det som att det plötsligt fanns så ovanligt mycket hals, nyckelben och bröstkorg så hon slängde med ett halsband. Det blev en stor flashig ring med fejkstenar också till det ensamma vänstra ringfingret, nu när förlovningsringen hoppat till högerhanden. I väntan på bättre tider. Tack H&M.
Sen i februari, när de bestämde datumet, hade de gått in för att spara pengar. Vägt allt onödigt mot poster som ”det här är en vinflaska på minglet” eller ”det här är första natten på bröllopresan”. Inte äta ute så ofta, inte handla nya jeans bara för att man var lite uttråkad. Nu kändes det nästan som att hon skulle behöva ta upp mobilen och rådgöra med Markus ”jo du, jag står här med lite helt onödiga festkläder, och lite smink också faktiskt. Vad säger du? Kan jag klippa till eller?”. Men å andra sidan, hon hade ju inte klippt sönder några av hans kostymer eller tvättat några av hans fina ulltröjor i 90 grader när hon fick reda på Petra, så på sätt och vis hade hon redan sparat in flera tusen där.
”Jag tar det på kortet” sa hon bestämt till kassörskan och sträckte fram sitt VISA.

Lätt sminkning, god bodylotion, nytt läppstift, sommarsandaler och hon var klar. Bra resultat! Inte för att hon var någon tjugofemårig Patricia med världens längsta ben och perfekt uppenbarelse, men hon hade lyckats få fram en mer schysst trettiotvååring än den som handlat mat på Kvantum tidigare idag. Skulle kanske till och med kunna gå för trettio i snällt ljus. Om man aldrig hade rökt, tränade hyfsat regelbundet, drack massa vatten, gillade sitt liv och jobb, inte grävde ner sig i massa problem hela tiden och gick omkring med bekymmersrynkor... Iallafall inte fram till de senaste veckornas frontalkraschade tillvaro. Kan man sabba hela sitt utseende på en månad?
I det stora hela, hon såg förhoppningsvis ut som en schysst trettiotvååring som dessutom var en glad typ. En typ som alltid gillar att prata med nya människor och inte tycker det är det minsta jobbigt att gå på en fest där man bara känner värden, och det var för sjutton år sen. En typ som inte alls kommer att stå ensam i ett hörn och försöka att inte se ensam ut. Typen kommer att vara väldigt social och trevlig. Och om det kommer frågor om vad hon gör och med vem så kommer den glada typen att svara så knapphändigt som möjligt. Ingen kommer att stämma henne för lögn om hon mumlar lite otydligt att hon inte har någon man, bara för att det inte går att prata om den där mannen just nu. Mascaran, you know.

Det måste finns en sån typ någonstans därinne. Den typen skulle lätt klara en timme på en fest. Den typen kanske var lättare att locka fram med två svepta glas vin i blodomloppet.
Det fick henne iallafall att inte ringa återbud och låtsas akut magsjuka.

När hon väl hittat rätt hus var det inte svårt att hitta rätt lägenhet. På gården stod två grillar uppställda, ur en lägenhet på nedre botten med öppen altandörr strömmade musik och prat. Vid grillarna stod två män och snackade med varsin öl i handen, intensivt stirrande ner på grillarna. De kanske hade fått till uppgift att hålla koll på kolen och ropa till exakt när den nått den magiska statusen som betydde grill-läge.
”Det här måste vara Johans fest, va?” sa hon till dem och de nickade.
”Jajamensan.”
Den ena lång och bastant med medelålderskula under den typiska pikétröjan och den andra på god väg åt samma håll. Hon log åt dem, och gick mot balkongdörren, torkade av handflatorna lite diskret på jeansen. Patricia var den första som märkte henne för hon var på väg ut med ett fat grillspett.
”Men hallå! Där är ju du!” hälsade hon leende. Nu hade hon bytt från jeans till kort jeanskjol och en likadan röd top som Stella köpt. De gapade till båda två.
”Men kolla!” utbrast Patricia. ”Kolla! Det här har aldrig nånsin hänt mig förr!”
”Inte mig heller! Och jag handlar jämt där! Vad fin du är i den.”
Patricia såg uppskattande på henne. ”Du med. Det där halsbandet var ju superbra, det skulle jag ha tänkt på.”
”Det finns flera kvar, du kan sticka dit och köpa ett imorgon.” Stella blinkade åt henne. ”Så kan vi sms:a varandra när vi ska gå ut med det.”
”Ja, bra idé.” Patricia log. Sen vände hon sig inåt lägenheten, hojtade. ”Johan, din special guest är här nu!”
Hon stod fnissande kvar bredvid Stella och väntade på att han skulle komma ut.
”Är ni hemliga systrar eller något?” sa han efter han gett dem en uppskattande topp-till-tå-granskning. ”Eller bildade ni en pakt på Kvantum? Men det ser ju väldigt fint ut. Bra val. Vi kanske borde uppmuntra dom andra tjejerna här att bli lite mer röda. Det skulle göra många glada.”
Stella räckte fram vinflaskan och paketet. ”Varsågod och stort grattis på tjugoåttaårsdagen!”
”Jahadu.” Han log, skakade och lyssnade nyfiket på paketet som hade en avslöjande bokform. ”Tack tack. Men man behövde ju inte ha presenter eller något med sig.”
”Men man kanske ville.” Hon log tillbaka.
Han hade också bytt kläder. Från beige brallor och en oformlig vit t-shirt på mataffären till mörka jeans och en slimmare grön och vit-randig t-shirt, tack och lov inte piké, som visade att han var i klart bättre form än de där två vid grillen. Ingen antydan till medelålderskula. Och breda axlar med starka, seniga armar, naturligtvis. Men sen dom där benen. Hon fick anstränga sig för att inte blickarna skulle glida dit hela tiden. Undrar om det gjorde ont? Fantomvärk, hur kändes sån? Kunde det värka i en fot som man inte hade kvar? Klia på ett obefintligt knä?
”Du, du måste ju få en drink” sa han. ”Max är här också, han trodde mig inte när jag sa att du skulle dyka upp.”

Hon blev presenterad för nio andra personer och gjorde sitt bästa för att memorera namnen. Det var märkligt, på jobbet när hon fick nya klasser så var hon bra på det, men så fort det gällde folk utanför skolan så brukade hon inte ens komma ihåg att hon skulle komma ihåg vad de hette. Nu repeterade hon tyst för sig själv ”Sara, Sara, Sara, mörkt hår, diamantringar, nyrik” efter varje person. Av de nio var sex stycken i par. Tre singlar. Två killar och en kvinna. Och så hon själv, nånstans osäkert mittemellan. Inte för att någon där förhörde henne om civiltillståndet, pressade henne på svar. Det var tillräckligt intressant att hon och Johan hade känt varandra när dom var små och nu hips vips råkat stöta ihop på Kvantum igen. Och hon bodde i Stockholm ja, och det var ju rätt dyrt med bostad där, men hon hade faktiskt hyfsat nära till jobbet, bara typ trettio minuters pendling. Ja, enkel väg. Hon var lärare. Det var nog inte så jättestor skillnad på barnen i Stockholm och i Luleå. Nej, dom hade inte Securitasvakter på hennes skola. Hon brukade inte gå ut på Spy Bar.

Hon gillade att Johan stannade kvar brevid henne hela introduceringsfasen, presenterade, frågade, svarade, pratade. Inte bara släppte henne efter första paret och försvann in till köket och Patricia. Max sparade han till sist, och han såg helt klart förvånad ut när hon dök upp. Han låtsades gömma sig bakom en dörr. ”Johan, har du muddrat henne? Är hon clean?”
Stella fnissade. ”Det är lugnt, jag lämnade rönnbären hemma. I come in peace.”
Hon såg på dem båda två. Under den där ytliga fernissan av fullvuxna manliga kroppar, Max smarta glasögon, Johans avslappnade säkra värdstil, kändes det som att de unga tonårskillarna från sommarloven låg nära och bubblade. När som helst kunde Max buffa till honom och säga något smådrygt och retsamt, och Johan skulle svara lite irriterat, och Max skulle plocka upp det direkt och spinna vidare. Stella log. ”Det här känns så märkligt. Att jag kommer hit igen och råkar träffa er. Vilken flashback. Och ni är er så lika fast det är massa år sen. Lite bisarrt, eller hur?”
Johan ryckte på axlarna. ”Lite tur, tycker jag.”
”Ja, verkligen!” fyllde Max i. ”Men vad har du haft för dig sen sist? Och var har du Stefan? Är han på väg i taxi?”

Det blev en skön start på festen. Hon stod kvar med Max och hans sambo Lina, och pratade ett bra tag. Han hade också flyttat tillbaka till stan efter några års utflykter i Umeå och Sundsvall, jobbade som sjukgymnast på ett gym. Lina var receptionist och personlig tränare på samma ställe. Max körde fortfarande med den retsamma stilen, men nu mindre dryg och elak, och mer underhållande och vuxen. Under tiden såg Patricia till att en stor Cosmopolitan (”det är min favoritdrink också! Och röd är den ju, vi matchar!”) hamnade hos Stella.

När det var dags att äta, grillningen hade skötts föredömligt av de två männen där ute precis som hon gissat, kände hon sig lite mer vågad så hon såg till att hamna mittemot en av singelkillarna. Patrik. Han jobbade på samma ställe som Johan, en bank. Såg ut att vara kring trettio. Inte snygg, inte ful, inte tjock, inte smal, helt normal. Pratade inte så jättemycket, en stereotypisk tyst norrlänning, men det han sa var iallafall bra och inte bara ”tur att det blev fint väder”-stuk. På andra sidan henne satt en av parkvinnorna, Sara, hon med de nyrika diamantringarna. Gammal klasskamrat, gymnasiet, till Johan. Numera mäklare. Aha! Älskade att spela golf. Aha! Hade börjat för tre år sedan och blivit fast direkt. Stella borde pröva det. Jo, verkligen! Folk hade så mycket fördomar om golf, men det var så roligt. Och man kunde åka på trevliga golfresor under vintern. Egypten, Portugal, överallt kunde man spela golf. Det är klart, det tog ju tid att gå en runda, men det var det verkligen värt. Nej.
Från andra änden av bordet mötte hon Johans blick. Han mimade ”okej?” och hon mimade tillbaka ”helt okej!”.
Det kändes faktiskt helt okej. Mycket bättre och helt annorlunda än senaste försöket på krogen som slutat i katastrof med tårar. Och med tanke på att det här var den första festen hon varit på ensam på väldigt länge, så var det strålande. Hon och Markus, inte för att de var några partyprissar, men då och då var det någon som fyllde år eller flyttade in i en ny lägenhet eller gifte sig. Hon hade oroat sig för att det skulle kännas konstigt utan honom, just för att hon alltid tyckte det hade varit så skönt att ha med honom på fester. Om det blev trist så kunde hon prata med honom. Om det råkade bli dans så visste hon att han skulle bjuda upp. Om hon mot förmodan drack för mycket så skulle han se till att de kom hem utan missöden. Och de åkte alltid hem samtidigt, så hon slapp sitta ensam på den trista hemresan. Att gå tillsammans med någon på fester var faktiskt en av de stora fördelarna med att vara sambo. Delad hyra och inte behöva laga mat varenda dag och att skicka ut någon annan med soporna, det var skönt, men att alltid veta att ens bästa supporter fanns redo när man behövde honom i ett hav av okända eller kända människor var nästan ännu skönare.

Men det här gick lättare än hon trott. Den efterlängtade glada trettioåriga typen skymtade fram i stunder här och där. Gestikulerade med den nya flashiga ringen som glittrade så vackert, fick skratta och andra att skratta. Det var goda drinkar, trevliga människor, Lina som hade lovat henne gratis spinningpass om hon kikade in på gymmet någon dag, jättegoda såser och röror och spett. Det var bara att luta sig tillbaka och... vara på fest. En timme flög snabbt förbi utan att hon märkte det och sen hade hon ingen lust att gå hem längre.

När alla grillspett var slut och stämningen hade blivit ännu gladare klingade Patricia i glaset och reste sig upp. ”Nu är det dags att sjunga för födelsedagsbarnet! Jag vet att han avskyr sånt så vi tar en kortis och sen en skål. Är ni med?” Hon räknade in och de klämde allihop i med Vi gratulerar. Under tiden satt Johan och såg lite besvärad ut, men mest glad. Patricia höjde sitt glas. ”Tack för en jättetrevlig fest och ett stort grattis. Han leve...”
”Hurra hurra hurra hurra!!”
Efter skålen kramade hon om honom.
De såg ut som ett lyckat par där vid sin kant av bordet, ett par som fortfarande hade riktigt roligt ihop. Undrar hur länge de varit tillsammans? Hur de hade träffats? Vem hade lagt in stöten?

Hon hade funderat på Markus och henne. Ett år tillbaka. Hur hade de sett ut om någon iakttagit dem på en fest, smygtagit foton och analyserat deras parkvaliteter? Hade de utstrålat dödsdömt projekt? Han glad och pirrigt förtjust, i en annan, hon trött och sliten och med prioriteringarna helt fel. Och dessutom ovetande. Eller hade de sett ut som vanligt? Inga vinkar om den annalkande kraschen. Hur reagerade han när hon la sin arm på hans? Ovilja, glädje, nollställdhet? Hade de suttit mot varandra, eller från varandra? Hade han sagt saker bara till henne ibland, eller hade han suttit och pratat till alla andra?
Men nej. Sluta. Inte nu.
Hon hällde upp mer vin, blinkade bort.

”Ja, då får väl jag tacka och säga att det var väldigt trevligt att ni kunde komma! Och fixa barnvakter och allt sånt där.” Johan tittade runt på alla medan han pratade, avslutade med blicken på Stella. ”Och tack så mycket för presenterna som en del hade med sig fast dom uttryckligen blivit tillsagda att inte ha det. Nu när vi har käkat klart så blir det tårta och kaffe, vi ska bara duka bort här först. Under tiden så kan ni väl fortsätta dricka och prata och... ha det trevligt. Skål och tack!”

Som förutsett så blev det tjejerna som hjälpte till att duka av och bära in medan killarna tog en ny öl och fortsatte snacka nya bilar, klimatanläggningar och badrumsrenoveringstips. Patricia styrde inne i köket, dirigerade allt på rätt ställe.
När Stella kom och lämpade av en hög ungsformar tryckte hon två glas vin i händerna på henne. ”Johan behöver påfyllning.”
Han var ute, pratade med ett av paren, medelålders-wannaben från grillen och hans motsvarande hustru. Stella lät ena vinglaset cirkla framför ansiket på honom. ”Courtesy of bartender Patricia. Hon tror du behöver påfyllning.”
Han tog tacksamt glaset. ”Tack. Hon är lite synsk, den där Patricia.”
”Jodå” sa mannen pösigt och sträckte på sig, fortsatte på det han nyss avslutat. ”Så nu är det golvläggning och ommålning som gäller där ute. Men man har ju hela semestern på sig.”
”Åh, har ni köpt hus?” frågade Stella i ett försök att komma in i samtalet.
”Nej, det har vi redan. Nu är det sommarstuga” svarade hustrun. Hon kanske hette Ann, eller Gunilla, om det var den här kvinnan som var dagisfröken. Det var två stycken som var så lika varandra. Randiga tröjor båda två, lite trivselkilon båda två, och så slingat hår i tre olika nyanser koppar. Bastanta
”Sextiofem kvadrat, vatten och el, allt är klart. Ute i Brändön.”
Brändön sa såklart ingenting för Stella men det såg ut som att det var motsvarigheten till en privat ö i Stockholms skärgård. ”Åh, det var som tusan!” sa hon och ville få det att låta riktigt imponerat och som att hon var en Brändö-kännare. Det lyckades rätt bra. I ögonvrån såg hon hur Johan bet ihop om ett leende och tittade ner i knät. ”Ni måste ju vara helnöjda!” fortsatte hon uppmuntrad. ”Och det är stambytt och allt sånt där jobbigt? Bara lite lull-lull kvar att fixa?”
Johan hostade till som om han fått i fel strupe, och mannen såg purken ut. ”Lull-lull? Det är ju ganska omfattande. Lägga golv. Isolera. Måla om huset. Inte är det gjort på en kafferast.”
”Nej, just det, precis” Stella bytte snabbt ton, nickade instämmande. ”Men jag menar lull-lull liksom, det där roliga, det som är kreativt där man känner att det blir... du vet, ett snabbt resultat?”
Mannen stirrade på henne, fortfarande missnöjd med hur hans semesterinsats skulle värderas. Kvinnan såg inte heller nöjd ut.
”Stella, förresten” bröt Johan in. ”Har jag sagt att jag har några bra foton på Lauras Toscana-gård som du måste se?” Han räckte sitt glas till henne och rullade före henne in till sovrummet. Väl där släppte de fram skrattet. ”Stambytt?! Är inte det bara på lägenheter man gör sånt?”
Stella drog igen dörren så att paret garanterat inte skulle höra dom.
”Herregud, inte vet jag! Jag kan inte ett skit om hus och stambyten! Jag vet bara att sommarstugor är jordens tristaste uppfinning. Vem vill åka till samma ställe år ut och år in? Vitsen med semester är ju att se något nytt!”
”Och Brändön ligger flera mil härifrån!” skrattade Johan. ”Säkert två! Och nu är dom fast där i tio år framåt!”
”Åh, boy oh boy” Stella satte sig på sängkanten, torkade tårarna. ”Nu tycker dom att jag är världens idiot, en riktig stockholmare. Vilken pundig brud!”
Han viftade bort det. ”Vem bryr sig? Jag tycker, i största hemlighet såklart, att dom är ganska trista. Snälla men trista. Men Janne är en kusin till oss, så.. du vet.”
”Jag vet.” Hon tog en klunk av sitt vin. ”Man har inget val, man får tolerera sina snälla men tråkiga släktingar.”
Han drack av sitt vin också, såg på henne. ”Hur länge stannar du här? På ditt sommarlov?”
”Jag vet inte riktigt. Men det blir minst tio dagar, så länge de är på sin Norge-semester. Jag är ju kattvakten, du vet.
”Vad ska du göra? Har du några planer?”
Hon log lite, skakade på huvudet. ”Inte direkt. Hela grejen var ganska impulsiv. Men jag tänkte väl kombinera slappande med Ormberget-joggande. Sova länge på morgnarna. Inte glömma bort att klappa och mata katterna givetvis. Hälsa på hos Anna-Karin, du vet, min kusin. Något sånt.”
”Kan inte vi ses? Hitta på något... jag vet inte, brukar du äta?”
”Jämt.”
Johan sken upp. ”Jag med! Vi kan väl göra det ihop?”
Det var svårt att inte flina när man pratade med honom. Inte bara för att han, Johan Falkman, Lauras storebrorsa, just bjudit henne på middag. Hon hade lust att vinka stolt och upphetsat till sin trettonåriga föregångare. Kolla på mig nu då! Vad säger du om det här?Fatta att Johan Falkman bjöd in mig på middag! ”Hemskt gärna.”
Med lite tur så skulle inte han tycka att hon bara var ett trettiotvåårigt skal över den trettonåriga Stella. Blyg och tyst, osäker, lite för noga med att passa in och känna sig rätt, och ända lyckas känna sig otymplig och fel. Högstadiet hade inte varit hennes tid, men det var ju inget unikt. När gymnasiet började, och sen framförallt universitetet, hade livskurvan gått stadigt uppåt och allt blev bättre och bättre. Fram tills för en månad sen. Den Stella som såg sig i spegeln och undrade hur hon kunnat bli lurad så djävligt kändes nästan som trettonåringen. Hon ville inte tillbaka dit. Hon ville vara sig själv, det själv som hon gillade och var van vid. Ingen som gick och ältade allt och undrade om saker som det hon sagt nu, var det bra eller skulle det tas emot fel, och tänk om han tyckte att hon var för fet? Hon visste att hon inte var fet. Hennes mage putade ut perfekt mycket. Men det kändes inte så längre.
”Bra! Vad kul” log han.
Undrar om det var med eller utan Patricia? Hon verkade inte bo där iallafall. En 1.20-säng, en sån hade man väl inte om man var trettiosju och sambo? Det kanske var ett alldeles färskt förhållande, och han hade inte hunnit investera i en dubbelsäng än. Dom var för upptagna och för in loooove för att bry sig om sånt, kunde ändå inte sova ordentligt när den andra var där och. Okej.
Stella såg sig omkring. En bokhylla täckte ena väggen och den var fullproppad med böcker. Både pockets och inbundna, och några rader kursböcker högst upp. Tur. När hon inte hade sett en enda bok i vardagsrummet så hade hon blivit lite nervös. Han kanske inte alls gillade att läsa längre. Men det gjorde han.
”Men du, hade du några Italien-bilder eller var det bara påhitt?”
”Jag har jättebra bilder, men dom är i ett album som är i skåpet i vardagsrummet.” Han blinkade åt henne. ”Skål och tack för räddningen.
Stella såg på honom. Räddningen. ”Skål själv.”
Patricia knackade på dörren och stack in huvudet. ”Det börjar vara läge för presentöppning, en del är snart på väg.”
Halv tio. Wow. Det var en snabb fest. ”Alla som inte har barnvakt hemma måste stanna till minst tolv” sa han till henne. ”Speciellt stockholmare. Kom ihåg det.”

resten där är samma ...

Ännu mer nytt, gamla kap 2, men nuvarande kap 3 :

Det var fint väder, klart och soligt. Inga moln. Man såg marken hela tiden. Hon lutade sig mot fönsterrutan när kaffet och muffinsen var slut, såg ner på städerna, Bottenviken, skogarna de flög över med planet. Såg villor med pooler, såna trodde hon inte fanns häruppe. Men hon hade haft fel.
När hon började flyga hit hade hon och Stefan haft såna där stora adresslappar runt halsen. Fått små leksaker och extra uppmärksamhet av flygvärdinnorna. Det hade alltid känts som ett äventyr och en lång resa att komma fram, och nu när hon på senare år insett att det bara tog en timme och en kvart kände hon sig smått lurad. Var det inte mer?
Luleå hade varit en riktig oas då. Det var kul att hälsa på Anna-Karin och Peter, och det var framförallt kul att göra något kul som ingen skulle bli sur för. Deras föräldrar hade inte haft en bra skilsmässa. Pappan hade lämnat för att han hittat en ny. Det var när Stella var fyra år. Inger hade fortfarande inte kommit över det.
Ingen av dem hade tänkt modernt och ”satt barnen först och främst” utan ägnade sig ofta åt att snacka skit om den andra föräldern. När de hälsade på hos Sten, deras pappa, på helgerna, kunde han inte låta bli att framföra sina åsikter om Ingers stränga barnuppfostran och sätt att leva. Och när de kom hem från helgerna, kanske med en ny leksak eller tröja i väskan, fick Inger tillfälle att raljera om hur Sten ”precis som vanligt försökte köpa dem för att skyla över sitt dåliga samvete över att han lämnat sina egna barn i sticket”. Stella och Stefan suckade tyst och ställde bort leksakerna.
På somrarna tillbringade de en vecka med honom nere i Göteborg. Han kom därifrån och deras farmor och farfar bodde där. Lisebergsbesök, ett förbluffande antal mjukglassar, bilutflykter, minigolf. Allt det roliga fick de knipa igen om när de kom hem, för annars skulle Inger tolka det som att hennes sommaraktiviteter, badstränder med kommunaltrafik och små cykelutflykter med hemgjord picknick, inte alls dög.
Men Luleå var det aldrig något tjafs om. Sten tyckte det var bra att de var där uppe och ”fick leka och springa av sig ordentligt”, och Inger tyckte det var bra att de var där uppe och fick träffa sina släktingar. Inget som hände där gav någon dåligt samvete eller prestationsångest. När föräldrarna ringde och pratade med dem kunde Stella bubbla på fritt om precis vad hon ville.
Hon hade länge inte kunnat tänka ”Luleå” utan att le samtidigt.

Gunilla och Torbjörn, morbrorn, stod och väntade på henne vid bagagebandet. Hon fick en stor varm kram av Gunilla. ”Nu ska du riktigt få koppla av och vila dig!” sa hon. ”Bara försöka komma i form igen.”
Stella försökte le lika hoppfullt till svar. I form, tänkte hon. Vad då för form?
Fysiskt var hon i bättre form än på länge. Förutom två rejäla fyllor hade det blivit spinning-terapi, minst fyra kvällar i veckan. Absolut inga korta nybörjarpass, utan bara trampa tills man fick blodsmak och inte kunde tänka längre var det som gällde. Komma hem sent. Fixa en tråkig och snabb mack-måltid och krypa upp i en soffa som inte var ens egen, men försöka smälta in i den, tills det var dags att lägga sig och inte somna.
Psykisk form, urdålig, men den skulle väl knappast bli bättre av ett par veckors vila. Det var liksom inte vila som krävdes, det var... en tidsmaskin. En tidsmaskin som tog henne tillbaka till den där majfredagen och hindrade henne från att komma på den smarta idén att lämna in båda deras gamla kameror på framkallning för att de nu och framåt bara skulle använda digitalkameran. Eller nej, en som tog Markus tillbaka till för ett år sedan när den där tjejen Petra på hans avdelning hade blivit extra trevlig och söt och han inte kunde hålla sig från att börja flirta med henne, och samtidigt tycka att Stella var en trist typ som bara jobbade och aldrig orkade tänka på något annat än sitt nya jobb jobb jobb, och att hon måste sova hela nätterna och inte orkade med något annat. Det var det han sagt som förklaring när de pratat om det. Han kände sig försummad och onödig, tagen för given, nonchalerad. Stella bara tjatade och tänkte på jobbet. Var trött. Inte på humör.
Hon visste att han delvis hade rätt. Hon hade jobbat för mycket. Det var hennes grej, att gå in för mycket för saker och ting. Hon fick ett nytt jobb på en ny skola, hon ville visa att hon var bra så hon knegade på som attan. Hon upptäckte en ny bra författare, hon klämde alla verk på en månad. Hon fick en sambo som vänstrade, hon kunde ändå inte sluta älska honom. Gjorde hon något, då var det helhjärtat. På gott och ont. Hon hade inte ens kunnat gå ut på krogen och flirta som ren hämnd sen hon fått veta. Cissi och Miriam hade dragit med henne, och det hade verkligen känts som det naturliga steget. Nu djävlar...! Ett par drinkar, en bardisk, några flirtiga ögonkast, en mångtydig konversation. Det hade slutat med att hon stod på toan och lipade. Som vanligt. Tillbaka på ruta ett. Alla de där männen som hon inte skulle kunna prata med, de var inte han. En annans händer på henne, bara tanken fick det att vrida sig i magen. Och hur de andra luktade, rakvatten och främmande otrevligt. Hon ville ha han. Från förr. Markus utan en attached Petra.
En tidsmaskin. Det var den sortens räddning som behövdes.
”Ja” svarade hon Gunilla. ”Det ska bli mycket skönt.”

De lastade in hennes väskor i bilen. Hon fick sitta fram bredvid Torbjörn och det gjorde att det kändes lite mer vuxet, lite mindre sorgligt sommarlov hos kusinerna sjutton år för sent. De körde genom Luleå som var somrigt och grönt och sig likt trots att det var flera år sedan hon varit där senast, och då hade det varit vinter och snö.
Det fanns visst några ombyggda shoppingcentrum, berättade de. Flera nya uteserveringar. En nyöppnad sushirestaurang. Den hade Gunilla och Torbjörn inte provat än, men Anna-Karin hade varit där. Hon tyckte om det. ”I Stockholm finns det väl mycket sushi? Gillar du det?”
”Ja, ganska. Jag tycker det är så svårt att bli mätt bara, om man inte äter femton bitar.” Stella tittade ut genom bilfönstret. ”Men det är ju väldigt nyttigt.”
Och så låg city redan bakom dem.

De kom fram, packade ur bilen, hon bar upp sina väskor på övervåningen. Anna-Karins gamla rum hade blivit nytapetserat gästrum. Komplett med retro-stålrörssängen från åttiotalet och allt. Men Howard Jones-affischerna var ett minne blott.
”Vad tror du?” sa Gunilla när hon kom upp. ”Kommer du att trivas här nu?”
”Jadå” sa Stella och för första gången lät hon någorlunda övertygande. ”Det här blir finfint.” Hon klappade på sängen. ”Bara fint.”

Gunilla och Torbjörn stannade hemma i två intensiva dagar för att ”skola in henne” innan de skulle dra på sin bilsemester. Stella hade bestämt sig för att inte följa med till Norge. Det var ju perfekt det med, hon blev därmed förste kattvakt.
De fixade i ordning Gunillas cykel så att hon skulle kunna ta sig runt. De lämnade över simkort och bibliotekskort och videokort. De visade var alla de ställena låg i stan, ifall hon inte kom ihåg. De presenterade henne för de trevliga grannarna och de tråkiga grannarna. Torbjörn visade henne vägen till Ormberget om hon skulle vilja jogga eller promenera där. Själva tog de en timmes stavgång varje förmiddag när de var lediga. De ringde Peter som fick prata med henne och säga att självklart var hon ju välkommen att hälsa på där hos honom i Umeå några dagar om hon skulle bli less eller ensam i Luleå. Det var bara att ta bussen ner. De bjöd över Anna-Karin med familj på fika. Anna-Karin bjöd tillbaka Stella, de måste ses flera gånger, ordentligt, nu när hon skulle vara där ett tag. Och så vidare. Det var full rulle i fyrtioåtta timmar. Stella fattade inte hur de, sextioåringar, orkade hålla det tempot på sin första semestervecka när hon som var hälften så gammal mest ville ligga och slappa i en trött hög.

Tidigt på fredagsförmiddagen packade de bilen och åkte mot Norge. Hon stod med den ena katten, Figo, den som kunde vara lite sällskapssjuk emellanåt och vinkade hej då på verandan. Den andra katten, Becks, låg och sov inne på hennes gästrumssäng.
Det var en halvsolig dag som inte verkade kunna bestämma sig. Fint eller fult väder? Kring femton grader. Hon hade precis läst Markus morgon-sms. Han hade skickat minst ett varje dag sen första fredagen hon stuckit. Ledsna, hoppfulla, vardagliga, desperata, de varierade i stil från dag till dag.
Han hade valt en informerande variant idag; ”god morgon, stell! jag ska på badminton m tor ikv, hemma eft 9. saknar dig massor. ring mig, el bara kom hem!”. Badminton med Tor, hemma efter nio. Det var den sorten som gjorde mest ont, det vardagsupplysande. Inte att han skrev att han saknade henne, men att han berättade att det var badminton ikväll, så att hon inte skulle komma hem och börja undra var han var. Som om hon garanterat hade gjort om inte om. Och nu visste han inte att hon inte längre var i Stockholm. Trodde nog att hon satt hemma hos Cissi och funderade på hur hon skulle tillbringa sin kommande helg och sitt sommarlov. Kollade mailboxen för att se om det trillat in några fler bröllopssvar.
Hans semester skulle börja andra veckan i juli. De skulle åka ner till Öland där hans kompis Fredriks familj hade en dragig sommarstuga sex kilometer från stranden. Stanna en vecka där. Kändes alltid som tre dagar för länge, men hon verkade vara ensam om att känna så. ”Öland var ju sååå himla mysigt.” Men inte dragiga sommarstugor. Sen var det upp till Stockholm igen med två veckor kvar till bröllopet. Det skulle bli ett hyfsat litet och enkelt bröllop, men ändå... herregud. Till och med borgerliga vigslar och bröllopsmingel krävde stora förberedelser. Tack och lov hade hon inte måttat och beställt någon storslagen vit brudklänning som skulle börja sys upp i detta nu, och som hon skulle behöva ta ställning till. Avbeställa eller inte? Ja eller nej? I nöd och lust eller inte alls?
Undrar om Markus hade sagt något till Fredrik och Eva? De skulle vara värdpar. Och sommarstugevärdar på Öland. ”Eeeh, jo nu är det så här att Stella är lite, vad ska man säga, förbannad på mig för tillfället. Det var ju så klantigt hela grejen, men jag råkade liksom ligga med en tjej på jobbet. Och så fick Stella reda på det. Vi höll inte ens på längre då. Oflyt va?! Med bröllopet och allt. Men det går nog över. Jag vet inte om vi passar Öland bara. Vi får se. Men vi säger så så länge dårå!”
Nej, han skulle aldrig säga det på det sättet.
Sluta.
Hon pussade Figos vitsvarta huvud men då tappade han intresset direkt och kråmade sig loss ur famnen, försvann runt husknuten.

Ny teaser, kap 2

Kap 2 också med nytt. Jag är mycket mer nöjd! Issue 2, joråsåatt, den är med.
Känns mycket flow-igt just nu och jag skulle gärna sitta uppe i fyra timmar till och skriva. Men jag ska jobba imorrn, så godnatt.

Juni

Hennes hår var nästan för kort. Hon hajade fortfarande till när hon såg sig själv i speglar. ”Oj tusan, det där är ju jag!”. Det hade varit en ingivelse. En kväll hade hon motvilligt följt med Cissi på ett boxercise-pass. Det blev fantastiskt, hon bara slog och slog och slog. Och så trettiotusen situps och armhävningar däremellan. Hon kände sig helt slut när de lämnade träningslokalen, men för första gången på flera veckor var det helt slut på ett bra sätt. Morgonen efter, på viksängen i sitt eget vardagsrum, hade hon vaknat upp och insett en sak : jag ska klippa mig kort. Nu.
Markus hade alltid varit emot kort hår på henne. Han kunde sträcka sig till page, men där gick gränsen. Hon hade på försök tidigare visat några kort från när hon var au-pair i USA, korthårig, men han hade bara skakat på huvudet. Sagt något om hennes fina självfall och bla bla bla. Inte för att han förbjöd henne men bla bla bla.
Den dagen, hon slutade tidigt på skolan, åkte hon in till stan och letade efter salonger med lediga tider. Skolavslutningsveckan, det var inte lätt. Det blev PUB-husets till slut. Alltid ett vågspel.
”Som Mia Farrow 1968 när hon gifte sig med Sinatra, vet du vad jag menar?” hade hon frågat den unga tjejen som skulle klippa henne. Den unga tjejen skakade på huvudet. Både 1968, Farrow och kanske till och med Sinatra var okända för henne. ”Okej, men den där tevereklamen med två tjejer som har samma klänning och så tar den ena på sig ett läppstift för att särskilja sig lite” försökte Stella. ”Vet du nu?”
Den unga tjejen såg fortfarande mycket tveksam ut.
”Men okej, så här då. Jag har just fått veta att min sambo varit otrogen och nu vill jag klippa håret i en helt ny frisyr. Den ska vara kortkort. Är du med?”
Den unga tjejen nickade och log ett säkert leende. ”Jag är helt med.”
Trettioåtta minuter senare gick Stella ut därifrån, superkort. Till och med kortare än Mia Farrow -68.

Hon hade flyttat tillbaka hem efter en vecka hos sin mamma och två hos Cissi. Övertalad, eller av egen vilja, eller för att hon var ett psykfall vid det laget och borde bli omyndigförklarad, eller för att det var så jobbigt att åka runt som en flyttfirma, eller för att hon saknade honom så gruvligt, ändå, det gick inte att låta bli, eller för att hon var ett skilsmässobarn och tyckte att man alltid alltid måste satsa på sin relation och jobba mycket hårt på försoning. Någon bra anledning fanns det, hade det funnits, men det tog tio sekunder för den att börja blekna från det att hon klev över tröskeln och ställde ner kabinväskan på golvet och han, hennes blivande man, kom ut från köket och stod i dörröppningen och såg på henne och log försiktigt. Han ville ha hem henne, det hade han sagt från dag ett. Och hon ville verkligen försöka, det var ju precis det här som var att jobba på relationen. Men det var så svårt. Det var svårt att sitta och vara tysta och hövliga mot varandra vid middagsbordet, och det var svårt att inte låta förolämpningarna glida in i det vardagliga, och det var ännu svårare att säga god natt och sen lade hon sig på viksängen och han i dubbelsängen. Han ville byta, gentlemannamässigt, att hon skulle sova i riktiga sängen, men Stella viftade bort det. Det spelade faktiskt ingen roll om hon hade en mindre bekväm säng just nu. Det var inte den som gjorde att hon sov dåligt. De låg båda två i varsitt rum i lägenheten och var vakna. På morgnarna kändes huvudet som att hon varit ute och röj-festat.

På skolan dagen efter frisörbesöket var det ungefär etthundratjugo människor i olika åldrar som utbrast ”har du klippt dig?!”. Och sen ”men du ser ju så annorlunda ut!” och sen lade ungefär 75% till ”och det passar dig så bra!”. Det var väl det hon visste.
Markus hade lagt huvudet på sned, gått runt henne, kisat med ögonen. Sagt ”men titta... jaha... det var ju kort”. Stella hade vänt på klacken och gått ut på en lång promenad. ”Det är bara att vänja dig, för det här är mitt nya jag. Och jag gillar det skarpt.”

Avslutningsdagen. När alla stolar var uppställda på alla bänkar för sommarens storstädning och alla elever lämnat bygganden och alla lärare samlat ihop sina blombuketter och chokladaskar och nöjt tänkt att imorgon är det dags för skrivbordsstädning, åkte de in till Mosebacke för avslutningsölen. Hon, Nisse, Lena, Johan, Henke, Sofia, Sofia B, Anna-Lena och Kerstin fortsatte till Akkurat när det började regna och man inte ville sitta ute längre. Hon, Nisse, Johan, Sofiorna och Kerstin stannade kvar till sist och drack ännu fler öl. Hon och Nisse delade på en taxi hem, han bodde åt samma håll som henne.

Hon fick koncentrera sig som tusan för att hitta nyckeln i väskan och sen få in den i nyckelhålet när hon kom hem. Och det förbannade ljuset i trapphuset, det slocknade ju hela tiden, man hann ingenting. Ytterdörren kom upp till slut och Stella snubblade in med buller och brak. Råkade trampa på sina egna fötter och föll ihop i en fnittrig hög i hallen. Markus kom yrvaket ut från sovrummet. ”Vad gör du? Är du full?”
”Ssssh!” fnittrade hon. ”Ssssh! Säg inte så. Jag är bara lite... berusad.” Hon började skratta. ”Ursäkta. Jag är nog lite full. Men bara lite. För du vet, jag jobbar ju imorgon. Som vanligt imorgon.” Gapskratt.
Han tog av henne väskan och skorna, spännde upp dem och ställde dem fint på skohyllan. Tog ett stadigt tag under armarna på henne, travade in med henne i badrummet, satte henne på toastolen, blötte en handduk och tvättade av henne i ansiktet, frågade om hon ville kissa, det ville hon ”schälvklart” pressade hon fram i en parodi på en full person som hon själv fann otroligt underhållande. Markus drog igen dörren utan att dra på läpparna. Sen, trava in i sovrummet, av med kläderna med hans hjälp, lägga sig i sängen. ”Åh guuud... det här var skönt. Så schönt” sa hon lyckligt. ”Åh vilka bra sängar vi har.”
”Ja, dom är inte illa, du. Sov gott, älskling.” Han lade täcket över henne och släckte sänglampan, tog med sitt eget täcke och kudde och började gå ut till viksängen i vardagsrummet.
Stella klappade på sidan om sig. ”Stanna. Sov här.”
”Va?”
”Markus. Älskling.” Ljuv röst. Hon klappade brevid sig igen. ”Sov här. Det är din säng. Du har betalat.. typ hela ju. Den här sängen är för bra för att vara sann. Den förtjänar att sovas i.”
”Jaja.” Han gick ut och släckte lamporna i lägenheten och sen kom han in igen och sträckte mycket försiktigt ut sig brevid Stella. Ytterst på sin sida. De nuddade inte i varandra med en enda kroppsdel.
Båda låg blickstilla och knäpptysta. Hon tittade upp i taket, såg inte alls mycket i mörkret, men det gick bättre än att blunda. Han låg bara tyst och andades. Jämna långsamma andetag. Markus var en sån med låg vilopuls. Badmintontränare och innebandyspelare. Han var i bra kondition. Nu arbetade den låga vilopulsen extra metodiskt lät det som till höger om henne.
”Vi jobbar på vår relation nu” tänkte hon. ”Det här är extra hårt jobb. OB-tillägg. Jag tar det gärna. Jag är en fighter. Jag ger inte upp så djävla lätt, jag.”
Det här var det närmsta de varit varandra på flera veckor.
I mörkret sträckte hon sen ut sin arm, klumpigt, och den landade på hans kropp, klumpigt, någonstans över hans arm och mage. ”Hej” sa hon.
Han svarade inte. Rörde inte på sig.
Hon försökte mer. ”Ge mig ett H, ge mig ett E, ge mig ett J!” Inget svar.
Hon sjöng några snuttar ur Prince-låtar. Han gillade Prince-låtar. ”My name is Stella. And I am funky.” Hon började fnittra igen. ”So funky. Stella funky.”
”Stella funky, kom igen nu” gav han till slut med sig, roat. ”Försök sova. Klockan är mycket.”
”Men jag vet inte om jag vill sova. Markus. Älskling. Vill du sova?”

Han väckte henne kvart i åtta morgonen efter med en stor kopp svart kaffe på sängkanten. Hon stönade äcklat och vände sig åt andra sidan. Munnen torr som en oblat, magen upp och ner i en motvillig kullerbytta, huvudet invärtes skadat.

När hon kom hem den kvällen, sent för att hon ringt och bett Cissi ta en fika, som blivit fika och middag, med henne på Söder och kolla in den nya frisyren och höra om viksängen var ledig igen, berättade hon för Markus att hon skulle flytta ut. Inte bara till vardagsrummet. Och den här gången skulle hon inte, hon upprepade, inte komma tillbaka inom en överskådlig framtid. Hon måste tänka igenom det här, ”dem-et”, ordentligt.
Han började gråta. I kalsingar och t-shirt, han hade redan lagt sig när hon kom hem. Stigit upp och kommit och mött henne i hallen. De hade finkänsligt börjat ha kläder på sig när de sov också. Som att hon verkligen hälsade på, var en riktig gäst. Ännu en anledning att inte stanna kvar.
Precis som förra kvällen. Men nu var det ingen av dem som log i mörkret eller sträckte ut en hand och rörde vid en kind. Stella kunde inte se på honom utan att börja föreställa sig. Vad hade Petra sagt? Hur hade han låtit när hon tog i honom? Vad hade han sagt när det hände, första gången? Hur hade han tagit i henne? Hade han gjort massa nya grejer? Hade han kommit hem sen till Stella och legat med henne? Obekymrat tömt sig? Eller hade han sagt nej de gångerna om Stella velat ha sex? Skyllt på trötthet och huvudvärk?
Just då klarade hon av att stå bredvid och titta på och inte börja gråta själv. Utan att bita ihop det minsta.
”Men snälla. Älskling. Det här är inte rätt för oss, jag vet att du tycker det är urjobbigt, men Stella, det här känns som dödsstöten. Hur ska vi kunna arbeta oss igenom den här krisen om du... om du inte är här?” snörvlade och grinade han.
”Jag vet inte” sa hon sakligt med armarna i kors. ”Jag vet inte ens om jag vill ”arbeta mig igenom den här krisen”. Om jag kan. Och det skulle du fan ha tänkt på lite tidigare. Jag sticker till Cissi imorgon efter jobbet. Och ring inte dit. Jag ringer dig. Sen nån gång. När jag har något att säga.”
”Men bröllopet då? Alla inbjudningar? Alla saker vi har fixat? Vad ska vi säga?”
Hon ryckte otåligt på axlarna. ”Vi behöver väl inte säga någonting än. Det har ju gått bra hittills. Och det är fortfarande så länge kvar. Vem vet hur det blir. Jag måste tänka på det.”
Markus hulkade ihop över soffan. Hon gick till sovrummet och började slänga ner kläder i sin stora ryggsäck. En sak hade hon åtminstone lärt sig.

Det var en vecka och tre dagar sen. Egentligen hade de fem dagar, en vecka till, att jobba som lärare, men hon klarade bara två av dem. Inte för att Cissi var en dålig värdinna, och hennes viksäng var skönare än deras, men det slutade ändå alltid med att hon låg och snyftade där på kvällarna och kände sig helt djävla miserabel. Det var Stockholm. Att Cissi bodde tre stopp längre ut på samma tunnelbana. Tänk om Markus skulle hamna i samma vagn på väg hem. Tänk om de skulle stöta ihop någonstans. Tänk om tänk om. Deras ställen. Deras minnen. Deras planer. Svaren som trillade in i mejlboxen och postboxen varje dag. ”JA vi kommer gärna!” Ringen på hennes finger, som tillfälligt var överflyttad till höger hand. Alltihopet. Vart hon än gick kändes det som att det poppade upp en gubbe ur lådan och störde henne. Markus. Hon kunde inte vara kvar.

På dag två smög hon till rektorns rum när det egentligen skulle vara ämneskonferenser. Det syntes att hon stått och lipat på toan innan. Hon berättade kortfattat vad som hänt. Han gav henne en kram och önskade att sommarlovet och semestern skulle ge dem tid att reda ut saker och ting. Så fick hon gå hem. Ostädat skrivbord, allt i en enda röra, inga böcker att läsa med sig, inga papper att fixa och kolla igenom. Bara gå. Hon sa inte ens hej då till de andra. Hoppade bara på bussen därifrån.

När hon kom ”hem” ringde hon Gunilla, sin moster. Alla sommarlov mellan sju och femton hade hon och Stefan spenderat minst två tre veckor hos sina kusiner Anna-Karin och Peter uppe i Luleå. Deras mamma, Gunilla, var skolbibliotikarie och en riktig bullmammatyp med villa med trädgård och allt. Anna-Karin var lika gammal som Stella, Peter var ett år äldre än Stefan. Det var ett perfekt arrangemang. Stellas och Stefans mamma var en ”kvinna i karriären”, en sjuksköterska på KS som jobbade och jobbade extra, för att få ihop allt efter skilsmässan. De bodde i lägenhet i en tråkig förort. Alla inblandade parter tyckte det var en bra lösning för dem att få vara uppe i Norrbotten på lovet.
”Men du, det passar ju perfekt!” utbrast Gunilla nu när Stella ringde och föreslog samma sak sjutton år senare. ”Vi ska ut och köra lite på semestern, uppåt Norge, du kan ju följa med, vet jag! Men om inte du vill följa med så kan du ju alltid stanna här och passa katterna. Det går bra det med. Då behöver jag inte be grannen passa dem. Det här blir ju perfekt!” Hon lät verkligen som att hon menade det, och att det skulle bli fantastiskt roligt om Stella faktiskt ville följa med på turen till Norge.
Stella blundade och försökte att inte tänka på att Anna-Karin var lika gammal som henne och bodde kvar i Luleå, fem kilometer därifrån, med man och två små barn, redan, och jobb på en högstadieskola. En egen villa. Eller rättare sagt eget radhus. Men ett perfekt liv. Allt på plats. Lyckligt. Och att Peter bodde tjugofem mil därifrån, i ett annat radhus, med två andra små barn, fast ett var inte hans. Men han var nygift och kär. Ingen av dem skulle tillbringa två tre veckor av sommarlovet hos sin mamma, på rymmen från en vänstrande sambo. Ingen av dem vaknade varje natt vid tre fyra tiden med världens ångest och kunde inte somna om. Varenda natt, samma visa.
”Kan jag komma... snart.. så fort som möjligt?” frågade Stella.
”Ja kom du, hjärtat, det är bara att komma” sa Gunilla och Stella började tyst grina igen.
Hur mycket tårar fanns det kvar egentligen?

Teaser, issue 1 i kap 1

Det verkar vara same old same old, men åh nej, det finns nytt här. Issue 1 är inlagt, klar och tydlig!

Maj

Hon betalade och ställde sig vid en av siddiskarna för att kolla igenom bilderna. Den första påsen var julen för tre år sen, hos hennes brorsa Stefan i Göteborg. Deras då nya radhus, och deras då lilla dotter Mira, i knubbigt bebis-format med feta gulliga böjveck och nypkinder. Så himla söt. Och så Stella själv, i snyggt färgat mörkbrunt hår med slingor i. Gud vilken förmögenhet det gått åt till att hålla uppe den frisyren, och länge hade hon haft det. Det hade känts som en lika storslagen investering som att börja pensionsspara när hon gått tillbaka till sin naturliga färg och enbart klippningar.
Sen några kort från henne och Markus nyårsresa till Gran Canaria det året. Hon fnissade när hon kom till ett foto på honom, helt genomblöt efter att ha cyklat igenom en stor vattenpöl. Hon kom ihåg att vitsen var att hon skulle knäppa precis när han var i den och det sprutade och stänkte runt om så fint. Okej, nu kunde man se att tajmingen inte varit perfekt.
Andra rullen var den från Markus kamera. Först någon slags jobbfest, massa mer eller mindre berusat leende människor med öl och drinkglas i händerna. En del av dem kände hon igen. Sen kom ett kort på Markus, halvliggande, leende, barbröstad i en säng. Hon fick titta noga på det. Hon kände inte alls igen sängen, eller tillfället. 2004-11-22 stod det på datumet. November förra året, var hade dom varit då? På ett hotell? Dom hade inte rest någonstans den tiden, det var ju under terminen. Hon fortsatte bläddra. Nästa kort visade en av hans kollegor, Petra, i samma rum. Sittande på sängkanten, hållandes upp ett glas i en skål mot fotografen. Petra hade på sig hans skjorta. Stella kunde med tvärsäkerhet säga att det var Markus skjorta för det var hon som hade köpt den åt honom. Mörkgrön, en ovanlig färg för honom men han passade bra i den.
Det gjorde Petra också, och det såg rufsigt och sexigt ut med den så där uppknäppt och oversized och ingenting under.
Stella speedade igenom några bilder till. Skjortan var av, Petra låg i sängen. Ibland under täcket, ibland ovanpå. På en bild stående helnaken, generat skrattande som ”nej, lägg av, fota inte!”. Hon var smal, smalare än Stella, men hennes bröst var större och hängigare. ”Det är inte storleken, det är formen” som Markus brukade framhålla som sina bröstpreferenser. Petras bröst uppfyllde nog inte alla dem.
Det sista kortet var ett sånt som man knäpper av sig själv genom att hålla upp framför ansiktet. Markus och Petra i en kyss, en undre halva av hans ansikte med, men nog för att man lätt skulle se att det var han.
Hon la ner högen. Tittade sig omkring. Allt var som vanligt i affären. Flera människor i kö, tre biträden bakom diskarna. Det var fredag ute. Mitten av maj. Hon var glad för att hon köpt ett par snygga träningsbrallor på rea innan hon gick hit för att hämta ut fotona. Det skulle bli en lugn helg, städa och tvätta och inte göra något speciellt. Jobba undan lite. Kanske se en bio imorgon, men det var bara kanske. Helt normalt. Allt helt normalt. Hon skulle träffa honom om en timme på Svejk. De skulle äta och ta en öl eller två och sen åka hem.
Om två och en halv månad skulle de gifta sig. Varmt välkomna till vigseln mellan Stella Lundman och Markus Wahlberg lördag den 30 juli. De hade skickat iväg alla inbjudningskorten i måndags. Därför var det en lugn helg som väntade nu. Lugnt firande och lugn helg.
Om någon bett henne beskriva hennes och Markus förhållande hade hon fram tills för fem minuter sedan sagt något i stil med ”vi har det bra. Det är klart, vi är ju inte sådär superförälskade hela tiden, men vem är det efter fem år? Vi har kul ihop, vi gillar att vara med varandra. Ja, vi bråkar såklart ibland och jag har säkert vissa saker för mig som han blir galen på, men vi har det faktiskt bra för det mesta. Det här äktenskapet kommer definitivt att hålla livet ut, det vet jag!” Om någon frågat henne vad chanserna var att Markus skulle vara otrogen hade hon stirrat in i kameran och sagt ”noll såklart!” med indignerad röst. Det var inte Markus stil, han var inte sån. Han hade aldrig någonsin blivit odrägligt full och börjat tafsa på andra på fester, han var inte flirtig, han var inte en som tjejer kom fram och slängde sig över, han var inte en som satt och spanade in andra tjejer. Han var inte den typen, punkt. Han kunde för Guds skull inte ens spontant prestera en lista med kvinnliga skådisar som han tyckte var snygga. Det var Stella som fick truga på honom olika alternativ.
”Cameron Diaz? Jessica Simpson? Jennifer Aniston?”
”Sådär, dom är väl sådär.”

”Kom igen nu.” Hon klappade sig själv på kinderna à la Stefan Holm för att vakna upp. Tog ett djupt andetag. Ett till. Det här var omöjligt. Markus. Och Petra. Hon hade ju träffat Petra ett par gånger, jobböl och sånt. Söt, men lite menlös, hade hon alltid tänkt om henne. En sån som verkade sakna självständig styrning, som alltid följde med på vad andra sa men mer sällan kom på något själv. Inte alls Markus typ om hon fått gissa. Inte alls samma stil som henne själv. Men nu hade tydligen Markus tyckt att Petra var hans typ och sen sagt åt Petra att följa med upp på rummet och nojsa lite, och hon hade inte protesterat. Han och Petra. Sex. Det kunde inte stämma. Det kändes inte som att det kunde stämma. I hjärtat. ”Invärtes”, hon och Miriam som brukade dra till med det ordet när de skulle understryka något extra mycket. Det kändes så fel invärtes.
Stella tog upp korten igen. Bläddrade igenom långsamt. Det var rätt. Invärtes också. Det var inte inbillning eller en skenande fantasi eller en trött hjärna en fredag. Inga tvetydigheter. Det var precis som det såg ut att vara. Hon och han. Ett hotellrum. Nakna. Sex. En affär. Jesus Kristus.
Hon bläddrade igenom en gång till. 2004-11-22. Förra året. November. Vanligt jobb, vanlig höst, vanlig november. Hon hade intet ont anande traskat runt mellan lägenheten och jobbet och mataffären och Eriksdalsbadet, och så hade han slunkit iväg på en konferens och haft fotosex med Petra! Helt djävla otroligt. Markus, hennes Markus, hade varit otrogen. Det var ju han som hade tryckt på att de borde bestämma dag för bröllopet. I februrari hade han lanserat den idéen. ”Nu måste vi göra det, Stell, nu är det dags.” Efter tre års förlovning. De hade först tänkt gifta sig inom ett år, men sen hade saker kommit emellan. Hans pappa hade fått en hjärtattack. Sen hade han dött. Inget läge att dra igång med en vigsel då. Allt hade blivit liggande. Tills i februari när Markus tog upp det igen. Så där hade de, Stella och Markus, tillbringat våren med att ränna runt och kolla lokaler och ringa om prisuppgifter och be om cateringsofferter. Och under tiden hade han knullat jobb-Petra.

Stella rafsade ihop fotona och trängde sig fram till disken. ”Hallå, ursäkta” sa hon sammanbitet till killen som betjänat henne. ”Ursäkta, du, ser det här ut som jag?” Hon höll upp den nakna generade Petra. ”Det här är verkligen inte jag! Kollar ni inte igenom bilderna innan ni lämnar ut dem, ser att allt är okej?!”
Killen stirrade på henne. ”Ja.. men...jaa?”
”Det är ju inte jag! Ni borde väl för fan ha fattat att den här rullen skulle ha förstörts, aldrig lämnats ut!”
”Men sånt bestämmer kunden själv” stammade killen förskräckt. ”Så länge det är okej bilder och inte svart så..”
Hon bläddrade fram bilderna åt honom och det blev sakta helt tyst i affären allteftersom. ”Okej?! Inte jag, inte jag, fan inte jag! Jag är inte med på en enda bild här!” Alla andra stirrade på henne nu.
Killen såg hjälplöst på de andra biträdena men ingen av dem hoppade in eller sa något. En man, en annan kund, harklade sig lågt. Stella stampade ursinnigt i golvet.
”Det här är för djävligt, bara så ni vet! Jag är kund och nu vill jag klaga. Det här skulle ha blivit svarta bilder om ni skött er del av uppdraget, om ni fattat nånting. Jag kommer aldrig mer att komma tillbaka hit. Tack för en helt värdelös djävla service!”

Hon fick skyffla undan en svartklädd tonårstjej som stod och tryckte precis framför ingången. Så typiskt tonåringar, bara jag jag jag, aldrig en tanke på en annan människa här i världen.

___________________________

Hon hade aldrig klarat av att gå ut på krogen och flirta och le och prata med tio olika killar och fixa fem telefonnummer och ha kul och vara glad och snygg och oemotståndlig. Oavsett ålder, berusningsnivå, vikt, kläder, hår, humör, PMS eller inte, desperation eller inte, det blev ändå totalt platt fall för henne. De kompisar hon gick ut med kunde lyckas med exakt allt det där, och hon stod brevid och var tyst och besvärad eller mumlade något tråkigt som ingen ville höra på och sen gick hon hem först av alla utan ett enda nytt nummer i fickan. Eller så råkade hon ut för alla tråkiga fyllon som bara ville prata med henne för att ingen annan svarade på deras tilltal. Krogen och Stella, de var inte ett.

Men det fanns en kväll som var ett undantag, hennes bal på slottet. Det var en blåsig och kall tisdag i början av april för fem år sen. Hon och Miriam och Sussi, de jobbade på samma skola då, hade bestämt sig för att gå och käka efter jobbet. Spontant, enkelt, roligt, hungrigt. De hamnade på Svejk. De fick sitta ute i bardelen för matsalen var full och i bordet brevid, det var ungefär tio centimeter mellan dem, satte sig två killar som var i deras ålder. Direkt de satte sig visste hon att killarna skulle börja prata med dem, och de gjorde det. För en gångs skull kände hon sig exakt så glad och snygg och oemotståndlig som hon alltid förbannat sig själv för att hon inte var. Hon började inte schizofrent luta sig förföriskt fram med otända cigaretter eller till synes omedvetet smeka sig själv över halsen och såna pinsamma saker, men hon sa de rätta sakerna och hon gav de rätta blickarna och det kändes som att allt flöt på utan minsta ansträngning. Det började med några lättsamma kommentarer mellan borden, som fortfarande var två bord, men när deras mat kom hade de blivit ett bord och killarna beställde in varsin schnitzel dom med.

Den ena av killarna var Markus. Vid första anblicken lång, gänglig, ljusbrunt hår som börjat tunnas ut lite där fram, blå ögon, ett vanligt utseende. Ett utseende som man inte skulle vända sig om efter på gatan. Ett utseende som skulle kräva något mer.

Vid andra anblicken lång, gänglig, ljusbrunt hår som börjat tunnas ut lite där fram, blå ögon som kikade och tjuvade in fler och fler pirriga blickar ju längre kvällen led, vackra händer som lekte förstrött med en tändsticka, en snygg mun som var bra på alla de rätta snabba replikerna och som kunde leverera dem mitt i prick och som fick henne att göra en tredje och fjärde och femte och sjätte anblick och vilja att det han sa skulle börja rikta sig speciellt till henne. Och det gjorde det. Mer och mer. Han var rolig på ett underfundigt, lite bokligt sätt. Det var oväntat, både han och den andra killen såg ut som banksnubbar i mörka, propra kostymer. Två typer man snarare kunde vänta sig lite mer bröl av. Sen fick hon veta att hans mamma var bibliotikarie och räddat honom från att fastna i fantasyträsket för tid och evighet.
När han gick på toaletten vände hon sig om och spanade efter när han skulle komma tillbaka.
Sussi höjde tyst ett frågande ögonbryn och Stella log till svar. Humor, allra helst underfundig och boklig, fick henne alltid på fall. Hon bestämde sig för det där och då. Alltid.

”Tänk att man kunde ha så här roligt på Svejk en vanlig tisdagkväll” sa hon när de stod ute på gatan och skulle gå hem åt olika håll. Miriam och Sussi och den andra killen Fredrik i en egen grupp, Stella och Markus två steg bort för sig själva. ”Vilken överraskning!”
”Vad säger du om att testköra Tranan?” sa han. ”Se hur kul det går att ha där en vanlig fredagkväll?”
”Åh, du menar lite som en krogpanel?” sa hon förtjust. ”Kul på krogen-panel. Den är jag gärna med i.”
Han log. ”Vi kan väl skissa på kriterierna på varsitt håll så ses vi och jämför anteckningarna.” Han drog fram sin mobil. ”Det är ju alltid viktigt att kunna nås när man startar såna här projekt, så...?”
Hon gav honom sitt nummer, avslutade med ett extra tydligt ”Stella Lundman” så att han säkert skulle komma ihåg vad hon hette.

Han sms:ade när hon satt på tunnelbanan hem. ”kriterie 1 : det måste definitivt finnas en stella lundman på plats. jag hoppas på fredag. tack för en mkt trevlig kväll.”

På fredag fick Tranan också högsta betyg.
På söndag gick Blå Porten och en klassisk promenad runt Djurgården samma generösa öde till mötes.
På måndag morgon drog hon in Miriam i kopieringsrummet och pep upphetsat ”åh, du anar aldrig!”.

________________________


Markus ringde kvart över sex. ”Hallå, kexet. Jag är här. Var står du och smular?”
”Hemma.” Stella rev fram kabinväskan med dunder och brak.
”Va? Men, jag har ju fått bord nu. Vad gör du hemma? Skulle vi inte fira?”
”Inte nu längre. Jag packar och sen drar jag.” Ut med troslådan, roffa åt sig en näve. ”Och du, du kan dra åt helvete.”
”Va?!” Det lät som han sprutade öl. ”Men vad är det? Vad har hänt?”
”Jag har sett bilderna på dig och Petra från 2004 11 22. Från din kamera. Så tack och hej för den här tiden. Det var roligt så länge det varade. Tur att vi inte hann gifta oss.” Knäpp. Hon stängde av mobilen. En näve sockar föll ner i väskan. Ett grepp topar.
Den vanliga telefonen började ringa. Hon gick helt sonika fram och slet loss den från jacket och sen slängde hon ut den från balkongen. Den flög fint och landade med en perfekt krasch tre våningar ner på gräsmattan. Bye bye telefon.
Brallor. En extra påse för några par skor. Tryckte ner necessären sist av allt. Dragkedjan zip zip. Målmedvetet. Hon scannade av lägenheten, var det något mer hon behövde nu? Den inramade London-bilden från förlovningsresan som hängde ovanför hallbyrån, hennes fina Alvar Aalto-vas som hon fått av honom i julklapp och som just nu var fylld med gula tulpaner, hans stora morgonrock som det bara var hon som använde, Earl Grey-teet i lösvikt han köpt åt henne när hon känt sig förkyld häromveckan, soffan där han slängt sig ner och kramat henne extra hårt och sagt ”jag älskar dig!” för någon kväll sen medan hon såg på teve och var mest koncentrerad på det och ssh-at honom.
Nej, inget av det skulle med.

Taxin kom efter femton minuter, precis som utlovat. Härligt med saker man kunde lita på.

Hennes mamma och nye sambo satt ute på balkongen när bilen körde in på deras gård. De ställde sig nyfiket upp när de såg att det var hon som klev ur taxin. Hon kisade upp på dem. ”Kan jag sova här inatt? Det är slut med Markus.”
”Men herregud...!” Hennes mamma sprang in och tryckte upp portlåset. ”Vad har hänt, herregud, Stella, vad är det?” Kom springande nerför trappan för att möta henne.
”Han var otrogen.” Stella släpade upp kabinväskan utan att lyfta den, och hjulen dunkade i varje trappsteg. ”Jag kom på det idag. Foton. Bildbevis.”
”Markus?” Inger lät helt chockad. ”Är det sant?! Är det verkligen sant? Jag trodde inte han var en sån typ.”
”Nej, jag håller med, visst är det ytterst förvånande?” Stella log ironiskt. ”Och inte ett enda litet ord har han sagt om det heller.”
Sen spydde hon.

Det blev en händelserik helg för grannarna. Ett, dottern spyr i trappan. Bryter ihop och står och hulkar. Två, svärsonen anländer strax därefter i annan taxi, som helt klart inte håller 30-gränsen på gården. Höga skrik och gråt, ena parten vrålar ”stick! dra! jag vill inte se dig!” och den andra parten vrålar ”lyssna! snälla, lyssna på mig! gör inte så här, Stella, lyssna!”. Klart okommunikativt. Tre, ny show dagen efter. Nya skrik. Se två vuxna människor jaga varandra i frenetiskt gå-tempo runt gården, den ena vill bort, den andra vill efter. Fyra, se dottern masa sig iväg till jobbet på måndag morgon. Komplett i solglasögon (det spöregnade) och otvättat hår, och ny taxifärd eftersom hon ”fan inte fixade tunnelbanan idag”. Det var den veckan hennes snälla kollegor bjöd ut henne på middag, ”som en lugn mini-möhippa”. Hon fick äta massa gott och dricka gott vin och satt där och log och log och det kändes som att ansiktet skulle krackelera vilken sekund som helst. Ingen av dem visste vad som hänt. Sen fick hon två desserter för att hon alltid ville fika lite till och var en sån godisgris, och sen kunde hon inte hålla sig en sekund längre utan började gråta och de trodde att det var för att hon var glad eller rörd eller nervös något, och det blev lite besvärat och Stella klarade inte av att säga vad det egentligen var. Hon skämdes så mycket. Hon var en sån man var otrogen mot. Hon hade inte trott det, men hon var det. Hon kunde inte behålla sin man. Det var en avgrund att trilla ner i. Sen fick hon en till Cosmopolitan och då kunde hon bristfälligt samla ihop sig, och kvällen fortsatte bättre. Taxi hem igen till mamma och sambon, och somna full, allt snurrade fortfarande. Rejäl baksmälla dagen efter. Alla på jobbet log nöjt mot henne. Det var så det skulle vara efter en möhippa, även en mini-möhippa.

I'll take you to the candy store

Whoah!
Har jag börjat tappa fokus helt, eller? Vilken rubrik. 50 Cent.
Men, det är inte som det ser ut, för jag hittade en blogpost i helgen som var en veritabel godisbutik för mig. Har varit så less så less på hela den här chick lit-historien och känt att vissa delar är bra, andra inte, men inte alls kunnat fixa de dåliga bättre. Frustrerande. Ta da blogpost, och nu ska jag speciellt fokusera på det här med issues. 3 st närmare bestämt : en stor, en mindre stor men viktig, en oviktig men som kan stå för lite dramatik. Alla huvudpersoner behöver detta magiska 3-tal.
Punkt två : subplots. Subplots som kan lyfta upp historien och föra den framåt i partier där huvudhistorien är lugnare. Hmmm... Intressant!
Punkt tre : make it matter more. Det är viktigt att huvudpersonen får som den vill för att... något annat stort jättebra kan hända då. Typ.

Så det här har jag suttit och klurat på idag på fm, och nu har jag kommit på lite saker som kan få skruv på alltihop. Hoppas jag. Major rewriting ahead. Stellas issues är klara, Johans med, subplots funderar jag vidare på, och make it matter more går in med issues. Blir ni mycket nyfikna på hur det blir så får ni kommentera och spamma så kan jag avslöja lite.

Jag ska ge en vecka till på chick lit, och går det inte att fixa nu så får jag lägga bort den läääänge.
En sak kan jag säga iallafall, det är väldigt lärorikt att skriva dåligt och vilja skriva bra. Mycket lärorikt.

PS I morgon är det 1 nov och då kan man ägna en hel månad åt att skriva en bok i NaNoWriMo!