Stryk 15!

Jag kan bara säga, glöm hela kap 15. That's just not gonna fly.

Kap 14

Och så näst sista...

Kap 14

Det knackade på dörren och Torbjörn stack in huvudet. ”Markus. Här.” Han räckte in den bärbara telefonen och hon drog in den under täcket.
”Ha... halllå?” kraxade hon yrvaket.
”Hallå Stella. Hur har du det? Låg du och sov?”
”Mmm, eller, jag vaknade nyss. Vad är klockan?”
”Kvart i nio.”
Kvart i nio. Hon gnuggade sig i ögonen med den fria handen. ”Hur har du det då?”
”Bra, bra.” Han lät pigg och vaken som få. Med sin professionella effektiva röst, idag var det inget privat gulligt myspys. Kvart i nio på jobbet. Han pratade på om ingenting en stund. ”Vad gör du där uppe då?” frågade han sen. ”Vad har du gjort de senaste dagarna?”
”Samma som förut ungefär.” Hon steg upp och kikade ut genom persiennernan. Solig dag idag med. Kroppen värkte som tusan efter träningen igår. Huvudet var tungt som tusan efter för lite sömn inatt. ”Du vet, tränar och tar det lugnt och så.”
”Jaha.” Dröjande. ”Och det gör du med...?”
”Med?”
Han förklarade. ”Ja, med vem? Som i person?”
Oj då. Han lät otroligt på. Stella satte sig med en stel duns i sängen. Om hon just nu kunnat säga ”var god dröj ett tag” och kollat sin mobil för eventuella sms som kommit in de senaste fyrtioåtta timmarna. Eller om hon hade varit nere i köket och kunnat se Gunilla och Torbjörn samtidigt som dom pratade, fått höra eventuella meddelanden om att Markus ringt den och den tiden när du var där och där. ”Ingen direkt? Anna-Karin, Gunilla och Tobbe.”
”Så om jag säger Johan så säger du...?”
”Jaha? Johan? En gammal kompis från förr. Eller en brorsa till en gammal kompis egentligen, om man ska vara petig.”
”Men du är tydligen med den här brorsan jämt? Om man ska vara petig? Och du har aldrig på din mobil längre eller svarar på sms eller nånting?”
Hon svalde, stirrade på fläcken på tapeten ovanför dörren. En röd fläck, såg ut som blod, men det kunde det omöjligt vara. Eller, en nyfylld mygga som någon slagit ihjäl kanske?
”Stella?”
”Ja Markus?” i defensiv och snäll ton. Skit skit skit. Hon skulle börja låta riktigt skyldig om hon fortsatte i den här stilen. ”Du, det är inte så. Jag har träffat honom mycket, men tror du jag gör det som hämndaktion på dig eller vad? Att det är därför jag...”
”Det där kan du svara på bäst själv” avbröt han kort. ”Fråga inte mig. Jag bara undrar. Om du förlänger semestern och man aldrig kan få tag i dig och svaret jag får är att du är ute med den här Johan. Jämt. Kan du fatta att jag börjar undra?”
”Så för dig vore det mycket bättre om jag bara låg här inne och grät som de senaste veckorna? Gud förbjude att jag var ute och hade kul med någon? Eller kände mig uppskattad eller något sånt trevligt? Nej, jag ska bara ägna min tid åt att mala din djävla affär dag ut och dag in. Ensam. Det är en bra och konstruktiv semester det, va?”
”Är det de enda alternativen för dig? Antingen mala ”min djävla affär” eller också umgås dygnet runt med en annan kille? Svart eller vitt? Och om det är så oskyldigt, varför har du inte sagt något om honom?”
”Fråga nu då. Jag kan berätta allt du vill veta om allt vi har gjort. Varsågod, fråga på. Jag har glömt kameran varenda gång vi har setts men jag ska nog kunna presentera det fint ändå för dig.”
”Herregud, Stella.” Markus lät iskallt förbannad. ”Jag kan inte prata mer nu, men tack för det här trevliga samtalet. Tack så hemskt mycket.” Han smällde på telefonen.
”Tack själv!” fräste hon tillbaka och tryckte våldsamt av det i brist på en hållare att smälla ner i. ”Förbannade helvetes skit.”
Hon försökte dundra ner i köket men det gick inte på grund av all träningsvärk. Det blev mer att raskt stapplande. ”Har han ringt hit flera gånger eller?”
”Igårkväll. Och kvällen innan, tror jag” svarade Torbjörn lugnt. ”Ville han något särskilt?”
”Han ville kolla mig!” Stella slog ilsket ut med händerna. ”HAN ville kolla MIG. Kan du fatta! Hur djävla ironiskt är inte det?! Att han ska ringa hit och börja fråga om vem jag träffar här och vad vi gör. Det är fan helt absurt! Varför är jag här från första början liksom?!” Hon fräste på en stund till och sen gick hon upp, kunde röra sig något lite lättare, och drog på sig löparkläderna. ”Om han ringer igen så säg att jag skulle till ”den där Johan” och ha vilt sex! Hela långa dagen! Foton kommer!” hojtade hon till Torbjörn när hon smällde igen dörren och hoppade på cykeln.

”Han har ringt” sa Gunilla när hon kom tillbaka efter en lång och mycket stel runda. Den hade inte hjälpt upp humöret. ”Han ville att du ska ringa så fort du kom tillbaka.”
”Ja, det kan han ju hoppas hårt på. Lycka till säger jag!”
Gunilla såg förvånat efter henne. ”Men...?”
”Tack, men jag vill inte prata om det” Stella höll upp handen. ”Jag klarar det inte, jag blir vansinnig av det. Så kan vi bara glömma alltihop, tack, tack!”
Hon gick upp och ilskade i duschen.
Från drömsemester till mardröm på åtta timmar. Fantastiskt.

Hon höll sig på övervåningen mest hela dagen. Låg uppe på rummet och läste trots att det var strålande väder ute, textade Cissi som hade sista dagen på jobbet innan semestern och satt i utlåningsdisken och räknade ner timmarna, stirrade på blodfläcken ovanför dörren, var irriterad över grannen som körde sin motorgräsklippare, lipade lite emellanåt, halvsov, var förbannad, kollade mobilen jämt. Fyra sms från Markus hade poppat upp när hon slog på den, två från Cissi, noll från Johan.
Hur fan kunde han ha mage att dumpa av henne mitt i natten och sen inte höra av sig med ett enda litet pip?! Hans fina snack om att han skulle gå in för att bli less på henne, jojo, det tog ju lång tid. Typ en hel minut. Tur att hon inte smygit in i sovrummet och greppat något som hon haft lust med. Tur att hon inte sagt något viktigt. Tur att hon inte sagt något avslöjande om honom till Markus.
Idiot.
Det enda som saknades var ett paket cigaretter och ett vingligt askfat på sängkanten så hade hela deppscenen varit perfekt. Två män. En kvinna. Missförstådd, ouppskattad, avvisad. Rökringar upp i taket. Radion på låg volym. Fransk musik helst. Brel. Piaf.
Som hon och en av hennes klasskompisar på högstadiet, Marina, hade övat på de franska skorrande r-en. Dom hade inte orkat öva så mycket de kanske behövde på avoir och etre och allt det viktiga, men r-en. Satt som gjutna. Deras franskalärare hade varit en sann frankofil med basker på vintern och resor till Paris varje sportlov. Hon hade ofta spelat Non je ne regrette rien på låg volym när de skulle jobba själva med övningar och Stella kunde fortfarande sjunga med i nästan hela texten när hon nu råkade höra den någongång.
Och Betty Blue. Hon hade blivit helt inspirerad och försökt laga en chili efter att ha sett Betty Blue. Stått och kokat ihop någon gryta i timmar på spisen med de chili-liknande ingredienser som gick att hitta på Konsum på den tiden. Det vill säga, inga. Det hade blivit som en vanlig trist köttgryta till slut. Inget man svettades på överläppen av. Stefan ville dessutom absolut ha potatis till för han gillade inte ris. ”Hur fan kan man inte gilla ris?” hade Stella besviket vrålat åt honom. ”Ris smakar ju ingenting!”
”Nej just det!” vrålade han tillbaka. ”Ge mig potatis!”
”Stella, herregud, sluta svära och gör både ris och potatis!” hade deras mamma vrålat till slut från soffan där hon låg och försökte ta igen sig efter jobbet. Det blev en måltid som alla teg sig igenom, sura eller trötta eller besvikna, på sin kant.
På den tiden hade hon och Marina såklart varit överygade om att vid trettiotvå års ytterst ålderstigna ålder så skulle allt viktigt vara avklarat sen länge tillbaka. Dom skulle ha pluggat, fixat karriär, snygg man, barn, blivit framgångsrika och smala och attraktiva, och ha varit på minst en klassåterträff där dom skulle glida in och göra alla andra avundsjuka.
Hon var gymnasielärare, Marina var visst sjuksköterska, inåt landet nånstans. Och när det väl blev en klassåterträff med högstadiet för tre år sedan så hade Stella inte gått för att hon och Markus bokat en minisemester till London just den helgen och det kändes roligare, och Marina hade hon ingen kontakt med längre. Hon kanske hade glidit in och gjort alla avundsjuka. Man vet ju aldrig. Det lät bara otroligt för en vanlig sjuksköterska.
Det var den helgen som hon och Markus hade förlovat sig. Hon hade inte anat någonting. Han hade avslöjat att han skulle bjuda henne på en London-weekend, men inte varför. Det var i början av april, ganska kallt och blåsigt fortfarande. De hade inte haft någon bra vecka innan, tjafsat om städning och handling och tråkiga saker, varit allmänt irriterade och inte så fantastiskt förälskade. Som det var ibland. Upp och ner. När de kom fram på fredagskvällen så höll den stämningen fortfarande i sig även om båda försökte skärpa till sig. Det visade sig att han förberett lite med att boka bord på en restaurang, en asiatisk. Medan de satt där och åt så började han fråga om hon kom ihåg vad som var speciellt med den här dagen. Hon kom inte på en enda sak förutom att det var fredag, veckans bästa dag. ”Det var just den här dagen vi träffades första gången” sa han. ”För tre år sedan. På Svejk.”
”Men Gud..!” Hon slog ihop händerna. ”Ja! Det stämmer ju! Jag har inte tänkt på just det datumet! Tänk att du har kommit ihåg det hela tiden” strålade hon. ”Så himla romantiskt. Är det därför vi är här just nu?”
”Inte enbart” sa han och halade fram en liten smyckesask i blå sammet som han sköt över bordet. Hon öppnade. En ring. Perfekt form, vitt guld, bred, enkel, lite rundad, helt rätt storlek för att han smyglånat med en av hennes andra för att mäta. Han höll ett riktigt tal, det märktes att han tänkt igenom noga vad han skulle säga, och det var så fullt av fina saker så det fick dem båda två att bli alldeles gråtiga. Han avslutade med att gå ner på knä och överlämna ringen. Riktigt traditionellt.
”Ja ja ja!” sa hon och kysste honom. ”Ja ja ja!!”
Kyparen som stått redo i bakgrunden kom med en flaska champagne och världens bredaste leende, paret i bordet brevid var de första som lyckönskade.
Resten av helgen hade de svävat fram på små moln.

När chocken över bilderna på honom och Petra lagt sig något blev hon så förbannad över hur hon betett sig sista året. Hur hon i vissa perioder kämpat och gnidit och försakat bara för att vara så snäll och glad och vänlig. Det hade varit mer ner än upp. Längre, trögare, segare neråt. Hon hade blivit orolig under tiden, tänkt igenom vad hon sa innan det kom ut ur munnen, bitit ihop om vissa saker hon kanske kommenterat under andra peridoer. Bara tänkt ”jag ska vara snäll, då blir han glad, då blir det bra igen, då blir jag glad, vi kommer tillbaka, det har vi alltid gjort förr, nu tar jag den här tvätten och tjatar inte mer om det”.
Sen fick hon veta att medan hon tvättat för tredje gången i rad och han hade sagt att han skulle på badminton så hade han i själva verket varit med Petra. När hon städat för fjärde gången i rad hade han tillbringat en torsdagskväll på jobbet, men i själva verket träffat Petra. Det spelade ingen roll hur många tvättar hon kört eller vad hon slängt ihop till middag. Det var inte alls därför han kom hem och var glad. Hon hade lika gärna kunnat sitta i skitiga mjukisbrallor och äta Gorby-piroger vad han anbelangade.
Det hade hållit på ungefär två månader. Sa han. De hade träffats och haft sex fem gånger. Sa han. Det var han som brytit. Sa han. Det slutade i januari. Efter det hade han och Petra inte ens druckit kaffe ihop. Sa han. Det var ett enormt felsteg, han ångrade sig enormt, han ville inte alls bryta upp, han ville satsa på dem, han och Stella. Sa han. Han var redo att satsa fullt ut nu. Hon och han. Barn. Hus. Allt. Vad hon ville. Sa han. Hans mun fortsatte säga en massa bra saker sen, om henne, och hon hörde men allt hon kunde se och tänka på var den där kyssbilden.

”Idag var det ingen bra dag?” började Gunilla försiktigt när de stod och hackade sallad till middagen. ”Har ni bråkat?”
”Ja, han ringde ju för Guds skull hit imorse och började korsförhöra mig! Var jag varit, med vem. Som om han har någon rätt att hålla på med det efter allt han gjort. Jag blev vansinnig!”
”Jaa... jaha” Gunilla hummade. ”Det var Markus alltså?”
”Ja, vem annars?!”
”Johan. Han ringde ju också imorse, när du var ute. Du ville ju inte ringa tillbaka, eller prata om det” sa Gunilla. ”Jag sa ju det när du kom tillbaka där från Ormberget. Du vet?” Hon fortsatte mata på med exakt information för att Stella stod och gapade dumt.
”Jag trodde ju det var Markus! Varför sa du inget?!” Stella stirrade hjälplöst på klockan. ”Det är ju en hel dag sen!!”
”Jag fick ju inte säga något! Du blev ju så förbannad, jag vågade inte säga ett knyst!”
”Men herregud...!” Hon slängde morötterna i diskhon, rev åt sig den bärbara och rusade upp. Flera signaler men inget svar hemma. Inget svar på mobilen. ”Skit skit skit.” Han hade ringt före tio. Tidigt. Med tanke på att han inte varit hemma förrän efter två. Sent. Och hon som. Hon ringde mobilen igen, gjorde sig redo att lämna ett meddelande. Men då svarade han.
”Åh vad bra, vet du, det blev lite missförstånd här så jag visste inte att du ringt förrän nu. Det är därför jag inte har hört av mig. Men nu! Hallå! Var är du?”
”Hemma.” Ingen himlastormande glädje tillbaka över den långa harangen om varför hon nu äntligen äntligen ringde.
”Hemma? Jaha. Okej.” Han kanske hade varit på toaletten och därför inte svarat. Eller i tvättstugan. ”Vad gör du?”
”Inget.” Han lät trött.
”Jag kan komma in om du vill. Och göra inget. Du vet att det är min favoritsysselsättning nummer ett här i världen.”
”Jag vet inte, Stella... ” Han tvekade, lät väldigt trött. ”Är det så bra, egentligen?”
”Vaddå egentligen?”
”Egentligen för att... ”
Det hördes på lång väg vad som skulle komma nu. Var redo, Stella, ser du storsläggan? Håll i dig.
”Jag trodde att det var en bra grej att jag körde hem dig inatt" sa han. "Men det kanske inte var så smart?”
Hon tittade ut på gatan, såg på en flicka som var ute med en stor svart hund. ”Jag vet...” Bet sig i läppen. ”Det beror väl på. Har du nått ”skönt att hon ska hem”-stadiet?”
”Nej. Jag har väl snarare nått ”jag kan snart inte hålla mig längre”-stadiet och du kunde inte heller sova och jag visste inte riktigt hur jag skulle göra men jag har ju lovat dyrt och heligt att inte hålla på så... Jag kan avslöja att jag har ångrat mig som fan hela dagen. Och jag fattar att det vore mycket smartare att hålla tyst om det här men det är... Nu vet du allt det.”
Han tystnade.
Oh shit oh shit oh shit. Hon tryckte knytnäven mot munnen. Visste inte vad som skulle råka poppa ut om hon sa något. Definitivt inte Markus Markus Markus iallafall.
”Varje gång jag försöker göra något förnuftigt efter dina regler så blir du förbannad på mig” sa han frustrerat när hon inte svarade. ”Och när jag inte gör det utan tar ett steg fram så tar du direkt tre tillbaka. Jag skulle väl ha hållit tyst? Inte låtsas om någonting? Bara fortsatt, allt är tjo och tjim och vi är så bra kompisar?”
”Nej, nej. Du får säga vad du vill.” Hon la sig ner på sängen. ”Jag är bara..... hela dagen har varit skit, Johan. Jag ids inte dra det, men jag har varit på dåligt humör sen jag vaknade. Och jag är så less på att ha såna här bortkastade dagar nu. Och så trodde jag att du hade dumpat mig.”
Han fnös. ”Dumpat dig från vad? Vilken position då? Stella, min låtsaskompis? Du ser, vi kan inte ens kalla det för nånting, det här.” Djup suck.
”Såg du Betty Blue när den kom?”
”Va?” Han lät störd över det nya samtalsämnet men svarade ändå. ”Du menar den franska som börjar med den där långa sexscenen? Ja.”
”Just det. Det kom jag inte ens ihåg, men den var ju känd för det. Jag tänkte mest på att han kokar en chili i den. Jag kom bara att tänka på det idag. Jag gick i högstadiet då. Och försökte laga den där chilin.”
”Jaha. Blev den god?” Fortfarande störd ton, en ”vad tar du upp det här för?”-ton.
Hon berättade om Stefan och riset. Bristen på chili. Om första gången hon varit i Paris. På en påskhelg för mer än tio år sen. Om att hon och kompisen hon var med inte var så bra på franska och de hade beställt in en vanlig biff, trodde det, men det visade sig vara råbiff. Och så var kyparen så sur och snorkig mot dem och stället kändes lite fint så de inte vågade förklara vilket misstag det blivit. De försökte äta upp den. Men det gick inget bra. Det blev en hamburgare efteråt. Och att männen på en loppmarknad bara försökt tafsa på hennes kompis, och hur ledsen hon blivit över det. För att man blev det, även om man självklart inte skulle bli det. Småbröstad och mörkhårig motför fejkblond och storbröstad. Livet var orättvist. Så hon gick och retade sig på det. Det hade inte spelat någon roll om hon gick brevid och putade så mycket hon kunde, det var ändå bara kompisen som fick blickarna och tjuvnypen. ”Vilka prioriteringar, va? Skit samma att jag är i Paris som jag fantiserat om länge. Kan gå i Simone de Beauvoirs fotspår och allt, men det var den här grejen som upptog min energi. Varför vill ingen flirta med mig?? Mycket moget av mig.” Stella började fnissa medan hon pratade och det lät som att han äntligen äntligen log också när han lyssnade. ”Vi umgicks inte så mycket efter det där, jag och... jag minns knappt vad hon hette. Anna kanske. Hennes blonderingar knäckte vår vänskap.”
”Mhm. Jag vet hur det känns. Jag har varit i en liknande situation själv.” Nu lät han mer som vanligt, ögonen som skulle börja flina lite mot henne om de suttit mittemot varandra. ”Fast hon hette Madde och det var i Rom. Inte en enda italienare kollade på mig, inte en enda!” Om det inte hade funnits några regler hade han kunnat kroka in sina fingrar i hennes, smekt dom, kysst henne, dragit henne intill sig, och hon skulle få känna den där Johan-doften igen och de skulle inte behöva prata mer.
”Är du trött?” frågade hon.
”Inte lika. Är du på dåligt humör?”
”Inte lika. Johan, vill du gå på en riktig dejt med mig imorgon?”

11, 12, 13 - fixat

Snabb-repetition.

Kap 11

”Men du, här har vi en som ser pigg och glad ut!” sa Gunilla när hon klev ur bilen. ”Vilken skillnad!”
”Menar du mig?” Stella såg sig osäkert omkring, förstod inte riktigt vem hon menade. Var det någon av katterna?
”Ja, oh, ja. Som natt och dag.” Gunilla kramade om henne. ”Vad har du haft för mirakelkur?”
Råkat ragga upp en ovanligt bra kille på Kvantum, fått honom att flirta med en, åkt på roliga utflykter, skrattat mycket och gråtit lite. ”Mest det vanliga. Sova, äta, Ormberget, gosa med katterna. Den norrbottniska luften. Inget speciellt. Hur har ni haft det då? Det har ju låtit så bra varje gång ni har ringt? Och ni ser oroväckande pigga ut!”
”Jo, det har varit så bra! Och det var så fint där! Du ska få se kort sen när vi har framkallat. Vi har gått på tur, fiskat, åkt båt på en fjord. Ja, allt var så vackert. Men dyrt, herregud, man kan inte tro de norska priserna. Och även helt vanliga saker som..” Gunilla fortsatte att berätta, flankerad av Torbjörn, medan de hjälptes åt att tömma bilen. När allt var ute satte Stella på kaffe och dukade fram nybakta solrosfrallor och chokladkaka. Dagen till ära. Det var över en månad sen hon presterat något liknande senast. Hon som egentligen älskade att baka och jämt hade bröd i frysen. Sista veckorna hade det inte ens blivit chokladbollar. Ingen koncentration till läsning av annat än tidningar, inget bakande, limpmackor till lunch, för mycket vin och sprit och för många gästkök. Hon hade kunnat leka finn fem fel med sig själv hela dagarna.
Gunilla och Torbjörn var en överpositiv smakpanel. Torbjörn åt tre frallor, Gunilla ville ha recepten. När Stella berättade att hon handlat middagsmat, om de kunde tänka sig att äta räkpasta trots att de kom direkt från Norge för hon hade inte riktigt tänkt på det, gick de praktiskt taget upp i brygga av tacksamhet.
Det blev en riktigt skön köksdag för henne. Gunilla for runt och laddade tvättmaskiner, ringde folk, pratade med den trevliga grannfrun, plockade bort alla torra blomblad som gick att uppbåda. Torbjörn klippte gräset, fixade pappersinsamlingen, rengjorde fiske och vandringsgrejerna, och Stella gick överstyr i köket med en trerätters.
Het paprikaröra på grovt bröd till förrätt, räkpasta till varmrätt, och chokladkakan med hallongrädde till efterrätt.
”Ska du verkligen bara stanna en vecka till?” sa Torbjörn. ”Det här känns ju som att äta på restaurang, fast hemlagat.”
”Inte för att vi förväntar oss såna här måltider varje dag” skyndade Gunilla att flika in. ”Kom ihåg att du är här för att vila upp dig och fortsätta komma i form. Men det var otroligt gott.”
”Det här får mig faktiskt i bra form” sa Stella. ”Det känns som att komma hem på sätt och vis. Jag hade bara lyckats glömma bort att jag gillade att hålla på med det. Förresten... ” Hon skopade upp ett hallon på sin sked. ”Ni kan aldrig gissa vem jag har träffat här. Minns ni Laura Falkman, Anna-Karins kompis?”
Hon berättade censurerat om Johan, Max och Lina, Kvantum, födelsedagsfesten, och mycket censurerat om boulen häromdagen.
”Åh han, ja!” utbrast Gunilla förtjust. ”Johan Falkman. Han jobbar ju på Gretas bank, Torbjörns mamma, du vet. Jag träffade honom ett par gånger när jag följde med henne dit, och han växlade alltid några ord. Jag minns att jag tyckte att alla de där tre syskonen var så trevliga, redan när de var små. Snälla och vänliga. Vad gör Max? Han var det flera år sedan jag såg.”
”Jamen, han är ju på rehab-stället vid Konstens hus, det vet du ju” sa Torbjörn innan Stella hann öppna munnen. ”Berättade inte jag för dig att Kerstin på jobbet gick hos honom när hon hade problem med ryggen?”
”Det har du inte sagt ett ord om” sa Gunilla tvärsäkert.
”Johodu” hävdade Torbjörn lika säkert. ”Du har bara glömt bort det. Det var nog ett år sedan, men jag vet att jag sa det.”
Gunilla viftade avvärjande med handen. ”Hursomhelst. Det var väl roligt!” Hon tittade uppmuntrande på Stella. ”Johan Falkman. Att ni skulle stöta ihop.”
Stella började till sin förskräckelse rodna. ”Jo. Det var roligt.”

”Du vet att han var med om en bilolycka för ett tag sen?” frågade Stella när de satt och såg teve senare, bara hon och Gunilla. ”Han sitter i rullstol nu.”
”Jag vet. Han började ju jobba igen väldigt fort efter det där. Det är nog det bästa sättet. Att försöka komma tillbaka, så snabbt det går.”
Mer teve en stund.
”Men man vänjer sig snabbt vid sånt, gör man inte?” forsatte Gunilla. ”Vi har en kvinna på min skola som fick en stroke, och nu är det ju inget man reflekterar det minsta över att hon går med käpp. Hon är som vanligt.”
”Mm, det stämmer väl.” Stella nickade. ”För utomstående iallafall.”
Ännu mer teve.
”Vet du, Stella” Gunilla tog hennes hand. ”Du verkar mycket gladare och lättare till sinnet nu än när vi åkte. Du verkar ha kommit in på ett bättre spår, så du kan väl fortsätta på det? Göra sånt som du mår bra av.”
”Så du tycker inte jag är egoistisk? Med tanke på att jag stannar här lite längre och... inte precis skyndar tillbaka till Stockholm för att reda ut allt med Markus?”
”Inte alls.” Gunilla svarade utan att tveka. ”Du får tänka lite egoistiskt just nu. Och jag vet att det kan vara svårt att göra det om man märker att andra mår dåligt av det, men i såna här situationer så är det nog nödvändigt. Så länge du är ärlig mot alla inblandade.” Hon avslutade med att klappa henne vänligt på handen och den gesten fick direkt tårarna att välla upp för Stella.

Markus blev inte förtjust när hon ringde och berättade att hon skulle stanna en vecka till. ”Ego” var nog precis det ord han hade kunnat drämma till henne med, om han velat drämma till.
”Men varför, Stella, varför? Vad vinner du och vi på att du är där uppe?”
”Jag mår mycket bättre. Gunilla tyckte till exempel att jag såg tio gånger piggare ut nu.”
”Det är ju fantastiskt. Kom hem då så kan vi reda upp det här och det kommer att göra dig hundra gånger piggare.” Han tjatade och hon lyssnade.
”Markus, släpp det” klippte hon av när han började ta om sina argument en andra gång. ”Jag kommer inte imorgon, det är bara så.”
Han suckade och stånkade. ”Vad gör du där uppe då som får dig att må så bra? Du har aldrig pratat speciellt mycket om den där stan förut och nu verkar det som paradiset på jorden. Vad finns det där som inte finns här?”
Rena gator, inga minnen av dig, och ingen risk att stöta ihop med dig någonstans, radade hon upp i huvudet. Och det är bara tre snabba exempel skjutna från höften. Mer skratt, mer uppskattning. Behöver jag fortsätta?
”Det är skönare för mig här än i Stockholm just nu. Bättre på alla sätt och vis. Jag kan inte förklara exakt varför men det är det.”
”Hur kan du vara så säker på det? Du kan ju inte veta vad jag...” Han var igång igen.
”Kommer du ihåg det jag skrev i brevet om att jag inte kan låta bli att se dig och hon tillsammans? Fattar du om jag säger att det är lättare att försöka rensa bort det här uppe? Att jag vill bli av med det men att det kändes omöjligt i Stockholm? Här känns det... kanske möjligt. Jag vet inte än. Men det här är mitt bästa sätt hittills.”
Först tyst och sen ”jaha.” Ledset djupa andetag genom luren.
Hennes panik, nej, börja inte gråta, älskling, snälla snälla, inte gråta, då kommer jag också att.
”Jag förstår” sa han tjockt, utan gråt men farligt nära. ”Förlåt, Stell. Förlåt. Men du vet, det är jobbigt, för mig också, här på mitt sätt. Det är därför.”
”Jag måste sluta prata nu” sa hon. ”Vifårhörassenareiveckan, okej hej då.”

”jag vill visa att du kan lita på mig” skrev han i ett sms senare. ”att du inte behöver tänka på mig och hon. att du ska få känna dig säker igen. jag byter jobb så fort det går, har skickat ut massa förfrågn. det är därför jag har tjatat så, för att jag trodde det bästa för oss var att du kom tillbaka o fick se det. men nu vet jag ditt sätt. jag förstår det också. du är välkommen hem, när det passar dig. sov gott älskade älskling.”
”men tänk om jag aldrig kan det, trots allt?” skrev hon tillbaka. ”tänk om jag aldrig blir säker igen? jag vill bli det, men det går ju inte att bara lägga en order. köp. uppskattar jobb-byt-försöket ändå. o dina tankar. o dig. jag gör det. men jag kan inte sluta tänka på. ledsen. kram o gonatt.”
Direkt svar från honom ”vi kommer att lösa det, tro på det, jag gör vad som helst. kram kram kram kram kram.”

Hon tänkte på Piteå-utflykten när hon låg och snurrade i sängen. Hur Johan sagt att det hopplösa tillståndet gled över i ett annat aningen mindre hopplöst och sen ett annat ännu aningen mindre hopplöst, och så vidare. Nu när Markus sa att de skulle lösa det, så var det fortfarande bara femtio procent av henne som kunde ställa sig bakom.
Hon sträckte sig efter mobilen i mörkret. Displayen lös på 23:41.
”hej Johan” textade hon. ”sover du? tänker du? vill bara säga gonatt. o massa annat oviktigt, massa inget att säga. hoppas mkt på att du ringer imorrn, o att vi kanske ses? jag bokade biljett t söndag iaf. hej o kram, du din sockertopp.”

Dagens plus : han sms:ade åtminstone inte tillbaka och sa att han inte ville träffa henne.

Kap 12

Det var hemtrevligt att vakna på måndag och höra röster och ljud där nere. En kaffebryggare, en morgontidning som prasslade, en vattenkran som spolade. Det såg ut att bli fint väder också, sol och blå himmel. Och klockan var nästan åtta och hon hade lyckats sovit i ett svep ända sen ett. Markus visste att hon skulle stanna. Johan skulle läsa sms:et och då skulle han höra av sig. Han måste det.

Måndagens stora begivenhet var lunchbesök hos Anna-Karins familj. Gunilla ”passade på” att göra en rabarberpaj att ta med. Och passade även på att ta fram två påsar vaniljbullar ur frysen ”eftersom Robert inte var så väldans förtjust i rabarber”. Stella blev alldeles varm i hjärtat av det. Hennes mamma, Inger, skulle aldrig ha haft några vaniljbullar i frysen, eller kommit på tanken att ta med sig hemmagjord efterrätt om hon blivit bjuden på lunch hos Stella. Hon skulle inte ha kunnat svara på vad Markus inte var så väldans förtjust i ens om hon fick tiotusen för det. Senaste gången de talats vid, förra veckan, hade hon mest berättat om en utbildning hon skulle gå under hösten och hur det skulle påverka hennes jobb. I förbifarten frågade hon hur Stella hade det där uppe, som om hon glömt orsaken till varför Stella var där och bara tänkte att det var ett vanligt sommarlovsfirande. ”Det knallar och går” hade Stella svarat kort.
Ibland när man ville åka till Barcelona och bli servitris med femtusen på fickan och noll spanskakunskaper i huvudet, var det skönt att ha en sån mamma, men ibland när hela relationen krisade kunde Gunilla framstå som rena modersdrömmen. Hon lekte med Anna-Karins barn, gjorde paj, tog hand om ett par av Anna-Karins byxor som skulle lagas, vattnade alla altanblommorna, hade med sig efterrätten. Det kändes som att Stella skulle kunna sätta sig mitt på altanen hon med och börja störtgrina över precis vad som helst och Gunilla skulle på två röda ha hittat den rätta trösten.
Nu blev det inget störtgrinande, inte ens smyggrinande på toaletten. Än. Vid tio-tiden hade hon börjat med att kolla mobilen i hoppfulla tjugominutersintervaller för meddelande från Johan. Dött. Det var två dagar och ett sms sen sist nu. Vid tolv-tiden började den riktigt hängivna rastlösheten titta fram. Hon hade själv kunnat spruta iväg femton nya sms vid det laget, men hon lyckades besinna sig till noll.

Det blev Omberget för löprunda och avstressning istället på eftermiddagen. Två bra varv, 5.4:an och 2.7:an. Kändes som att det flöt på som för en riktig löpare, och på 2.7:an fick hon rygg på en ung tjej som höll ett hyfsat tempo och då ville hon inte vara sämre och släppa. Hon hade kunnat göra Rocky-hopp av glädje när de gick i mål, Stella bara femton meter bakom tjejen.
När hon kom tillbaka såg hon just en sån bil, i just en sån färg, som han körde, stå parkerad på gatan framför huset. Vad var chansen att Gunilla och Tobbe kände någon som körde en exakt likadan? Hon gjorde en stark upploppsrush och kom in på gården extra andfådd och rödsvettig. Det var han, och han satt på altanen och fikade med Gunilla och Torbjörn.
”Hallå!” flämtade hon. ”Det är ju du!”
”Ja, det är ju jag!” Han vände sig mot henne, det gjorde de allihop. ”Hallå Stella.”
Solen sken och han hade sin snygga gröna födelsedagströja och ögonen var så blå och hans Mick Jagger-mun log lite coolt och han var så snygg och det kändes som att hon träffades av en lyckobomb där på stört.
”Var du på Ormberget? Gick det bra?”
”Skitbra. Ge mig fem minuter, jag ska bara duscha.”
Rusade upp på övervåningen, slet av sig kläderna med våld, vrålade ”helvette!” åt sportbehån som klibbade och korvade fast, sket i stretchingen, in i duschen, en två tre, schampo, tvätta tvätta, handduk, deo, läppglans, håret, på med jeanskjol och snyggt vitt linne, dra med fingrarna för en frisyr, dundra ner för trappan och sladda in på en ledig stol brevid hans i trädgårdsgruppen. Mötas av tre mycket uppmärksamma ansikten, alla vända mot henne.
”Vad är det?” frågade hon misstänksamt. ”Har jag något...?” Hon kände på håret, kollade diskret att gylfen var uppdragen.
”Inte alls” sa Johan. ”Allt är helt perfekt.”
Gunilla log och Stella rodnade.
”Visst är det en god kaka? Ta mer” sa Gunilla och sköt fram fatet mot honom, trugade på. ”Det är Stellas. Hon har bakat och lagat mat så vi blir alldeles bortskämda.”
”Ja, vi får äta som på restaurang här” fyllde Torbjörn i.
Stella fortsatte rodna. Dom hade blivit indiska. Här satt ett prospekt till bra man och de skulle göra allt i sin makt för att sälja in Stella. Allt!
Och dessutom eftersvettades hon.
”Ja. Den var väldigt god. Stella” svarade Johan övertydligt. Det såg ut som att han fattat upplägget. Han tog en till skiva och nickade uppskattande efter första biten.
Gunilla och Torbjörn satt kvar och pratade och Stella lyssnade rätt ointresserat på banksnack om fasta lån och smarta placeringsråd. Vad var chansen att han skulle komma dit personligen om han bara skulle säga att han kände sig utnyttjad och inte ville ses mer? Varför skulle han dessutom klä upp sig för ett sånt besök? Varför skulle han vara så tillmötesgående med Gunilla och Tobbe? Varför skulle han bete sig som att han hade all tid i världen på sig, ville han inte helst bara klara av affärerna och dra vidare då?
Hon lutade sig tillbaka i sin stol, väntade ut dem, gav sig inte in i det samtalet utan drack vatten och iakttog och försökte bete sig lika coolt som han. Han nonchalerade henne inte alls, men det var svårt att tyda ansiktsuttrycket. Han såg inte det minsta sur och sammanbiten ut, men han vände sig inte till henne heller med ett sånt där bländande överförtjust ”åh! Stella!”-leende. Han såg mest proffsigt artig och vänlig ut. Som att de satt på banken allihop och skulle lägga upp ett lån och han skulle guida dem igenom alla svårigheter, tryggt och säkert och tålmodigt, oavsett hur dumma frågor de ställde.
Det tog sin tid. Efter banken, Torbjörn kunde prata hur länge som helst om det, var det Lauras Italien-liv. Johan måste ha kommit dit ungefär tre minuter före henne för det fanns så mycket för Gunilla att få reda på.
Hon gick in och fyllde på sitt vattenglas. Stretchade benen och hälsenorna lite. Satte sig igen.
”Du” bröt han till slut i en paus, vände sig till henne. ”Kan vi inte gå en sväng?”
Hon tittade sig runt och slog sig för bröstet i en ”vem? jag?!”-gest och äntligen kom ett ”åh! Stella!”-leende.

”Jag har tänkt fram och tillbaka som en galning” sa han när de kommit ut på gatan. ”Och så hade jag bestämt mig för en sak, men då fick jag ditt sms igår och då kom jag på en annan sak. Den bästa strategin är kanske om jag går in för att bli så less på dig som möjligt fram tills söndag?” En finurlig blick till henne. ”Om vi är med varandra så fruktansvärt överdrivet mycket att när du åker hem så tänker vi båda två ”inte en sekund för tidigt att bli av med den där”. Vad säger du om den planen?”
”Mhm.” Hon log avvaktande, inte säker på om det var ett skämt eller inte.
”Fast allvarligt, Stella.” Han stannade. ”Allvarligt.” Och log åt sitt ordval. ”Jag vet att du inte kan säga någonting och jag kan absolut inte kräva någonting, och ja... tufft läge. Kan vi ändå inte bara ses den här veckan, i all vänskaplighet liksom? Det är roligare än att inte ses. Och det känns så bortkastat att inte ses, nu när du är, eller hur? Jag skulle säkert börja köra runt här på gatorna eller något sånt pinsamt. Och jag ska inte hålla på, jag lovar. Jag kan typ sitta på händerna. Hur det blir sen, det får väl tiden utvisa. Jag får ta det.”
”Säkert?”
Han nickade. ”Hundra. Tror jag. Ja, säkert.”
”Åh.” Hon fick bita sig i kinden för att inte brista ut i ett glädjetjut. ”Jag hoppades att du skulle säga nånting sånt här! Verkligen! När du inte svarade på sms-et så trodde jag först, men sen när jag såg din bil här då tänkte jag att du kan inte ha kommit ända hit bara för att säga att du inte ville ses. Jag är helt med på båda förslagen. Kan vi inte göra en kombo av dem? Ses överdrivet mycket i all vänskaplighet?”
Han såg också glad och lättad ut, sträckte fram högerhanden för en formell skakning på det. ”Deal. Ska vi börja direkt?”
”Absolut. Du kan följa med och handla mat. Jag måste ju fortsätta prestera restaurangmenyer här nu.”
”Ooooh! Handla mat” sa Johan spelat entusiastiskt. ”Du vet då vad högkvalitativ underhållning är du.”
”Tänk på vad du säger nu. Om inte om så...” Hon strök bort lite osynligt mjäll från hans axlar, lät händerna vila där. ”Den här tröjan passar dig väldigt bra. Och du som verkligen är världens kock kan hjälpa till och komma på vad det ska bli. ”
”Tack.” Han gjorde en poäng av att i sin tur kila fast sina händer under benen. ”Menar du alltså att jag är inbjuden på middagen med det här? Eller blir det bara den jätteroliga handlingen för mig?”
”Johan, du är inbjuden på middag, kvällsfika och vickning om du så önskar.”

Han avböjde kvällsfikat och vickningen, men i fråga om tid så var det vickningssent innan dom sa hej då. Lättad mathandling, fnittrig matlagning, trevlig middag ute på altanen och två om möjligt ännu mer förtjusta avsmakare i form av Gunilla och Tobbe.

”Jag är väldigt glad att jag skickade det där sms-et igårkväll” sa Stella när han skulle åka. ”Vad gör vi imorgon?”
”Vill du hitta på något speciellt?”
”Som vad?”
”Jaa... Har du läst Populärmusik från Vittula? Vi kan åka upp till Pajala och leta efter platserna och se om vi stöter på Mikael Niemi och känner Tornedalskänslan.”
”Eller så kan vi åka till metropolen Skellefteå och hälsa på Patricia och se om vi känner Västerbottenskänslan” kontrade hon.
”Hm... ” Johan såg måttligt intresserad ut av det förslaget. ”Du menar alltså att du helst vill vara här, som vanligt?”
”Men allt ”som vanligt” är ju skitkul här! Springa, cykla in till stan, träffa dig, få mat, se en film eller inte se en film, prata. Jag skulle kunna betala dyra pengar för just en sån semester!”
Han ryckte på axlarna och startade bilen. ”Ring när du är redo att sätta igång och drömsemestra då.”
Hon log. ”Okej, sockertopps-kille.”
Han höjde på ögonbrynen och hon slog förskräckt handen för munnen, sa barskt ”förlåt, förlåt. Jag menar givetvis herr Falkman.”

Kap 13

”Jag är helt slut. Helt. Slut.” Stella kollapsade i hans soffa. ”Du fattar inte hur slut jag är.”
Johan fyllde en vattenflaska och kom ut med den till henne. ”Tufft pass?”
”Gud. Lina var liksom... The Terminator. Jag brukar aldrig bli darrig i benen av bara fyrtiofem minuters spinning, men nu. Och sen där bodypumpen. Jag kunde, seriöst, knappt tvätta håret efter för att jag inte orkade få upp armarna så högt. Jag kommer definitivt inte att kunna det imorgon.” Hon drack upp vattnet i stora giriga klunkar, kastade tillbaka flaskan åt honom. ”Mer, please, keep it coming.”
”Är du hungrig också?”
”Skojar du.”
”Vill du fortfarande ”gå ut och promenera genom stan och välja någon trevlig restaurang” som du föreslog förut?”
Stella stönade till svar och han skrattade. ”Pasta här då?”
”Vad som helst som innebär att jag inte behöver flytta mig en meter. Jag kan äta havregrynsgröt om det kniper.”

”En film?” frågade han när de käkat klart. Han hade till och med serverat pastan och ett glas vin åt henne i vardagsrummet, så hon hade bokstavligt inte behövt flytta sig ens en centimeter. ”Lockar det damen?”
”Så länge det är video och du hyr den i såna fall.” Hon sträckte lojt ut sina trötta ben och viftade med fötterna, kurade ihop sig igen. ”Jag tänker röra på mig om två timmar kanske.”
”Okej, någon särskild du vill se?” Han rullade ut i hallen, tog plånboken som låg på byrån.
”Men hallå, vänta.. ” Stella vinkade matt. ”Johan, ska verkligen du gå, och jag ligga här?”
”Just det.” Han vinkade tillbaka. ”Så länge du inte klagar på filmen. Drick mer vin och vila du.”

Han kom tillbaka med massa godis, läsk och en rom-com som det var svårt att tro att han helhjärtat velat se.
”Vilken fantastisk service” spann hon förtjust när hon fått godispåsen placerad mitt på magen. ”Påminn mig om att tacka Lina.”
Han skrattade till. ”Ja, precis, va.”
Hon log och petade på honom med foten.

Nästa gång hon vaknade var teven avstängd och han höll på att lägga ut en filt över henne.
”Oj. Somnade jag?” frågade hon dumt.
”Njaa” log han mjukt. ”Vi kan väl säga att du vilade ögonen en stund.”
”Åh. Vad är klockan?”
”Halv ett.”
”Halv ett?! Men Gud, jag måste ju hem..!”
”Sov här, Stella. Det är så sent nu.”
Hon såg sig omkring. Persiennerna neddragna, en riktig kudde låg på bordet, han hade uppenbarligen otroligt försiktigt lyft bort några av soffkuddarna så att hon skulle få mer plats att sträcka ut sig, och så filten. ”Här? Ska jag det? Säkert?”
”Hundra.”
”Jaha.” Hon föll tillbaka ner i soffan. ”Jaja.”

När han hade sagt godnatt, gått in på sitt rum och dragit igen dörren var hon klarvaken.
Det kändes som att de gått runt i en liten bubbla i två dagar. Varit med varandra från förmiddag till sent på kvällen. Hon hade kommit hem efter Gunilla och Tobbe gått och lagt sig. Slunkit in tyst som en tonåring och hoppats att de inte skulle vakna av ytterdörren. Smygit uppför trappan, tipp tipp tapp. Det var lätt att inte tänka på Markus när hon var med Johan. Det var lätt att inte tänka på något annat än att just vara med honom. Det spelade inte så stor roll vad de gjorde, läste tidningar på en filt i parken, pratade, lagade mat, såg en film, fikade en torr äppelkaka på ett kafé, inte pratade alls utan satt i varsitt hörn av soffan och läste varsin bok. Allt var roligt. Lägg till varmt sommarväder, solsken, blå himmel. De senaste fyrtioåtta timmarna hade känts som rena idyllen.
”Är allt bra där på högerkanten?” hade han frågat när de låg ute på filten tidigare under dagen.
Stella hade nickat. ”Finemang. Hur är det på vänsterkanten?”
Han gjorde två entusiastiska tummar upp, och log sen åt sig själv. ”Men det är bra, riktigt allvarligt bra.” Och log ännu mer. ”Förutom att jag har blivit språkskadad. Kan du indoktrinera mig med ett nytt ord?”
”Såhära.”
”Va?”
”Det är såhära jättebra.”
”Såhära.” Han prövade det. ”Såhära. Den här fonden är såhära jättebra. Det här tillfället är såhära oslagbart. Jag rekommenderar såhära skitmycket att köpa nu. Du hör, det funkar väl? Jag tar det.”
Hon hade inte ens kollat mobilen. Inte sms:at Cissi och sagt att hon var kvar.

Och nu. Hon inbillade sig att hon hörde hur hans säng knakade till när han satte sig på den. Hur han drog av sig tröjan, la sig ner och drog av sig byxorna och kalsongerna, sträckte ut sig och drog upp lakanet. Och hur han andades ut långsamt för att det var så skönt och svalt.
Ju längre tiden gick, ju mindre tänkte hon på benen, olyckan, allt det där. Ju mindre finkänslig och besvärad och reserverad blev hon vid alla stol-ilastningar och förflyttningar och dörröppningar.
”Jag ska inte ”hålla på” det minsta, jag lovar.” Han hade inte gjort det heller. Hon var den som tjuvat in här och där. Inte kunnat hålla sig. Stött sig mot honom när hon drog på sig skorna, en hand på hans axel när hon hällde upp mer kaffe, en kram varje gång de träffades eller sa hej då, låtsats fixa till något i hans hår som redan var fixat. Igår när de legat på filten på Floras kulle här utanför hans hus hade hans arm nuddat i hennes hela tiden. Och om den vid något tillfälle inte nuddat hade hon makat efter sin så att den gjorde det igen.
Han hade inte sagt något om det, ingen av dom hade sagt något om det. Men han hade inte dragit sig undan heller.
Kom igen, sa hon till sig själv. Skärp dig. Förstör inte allt nu. Det är mantrat inatt. Förstör inte allt nu. Håll det i huvudet nu. Tänk långsiktigt. Markus. Markus. Gör allt rätt.
Hon krånglade sig ur sina shorts själv, tog av sig behån och sockarna, skulle sova i t-shirten och trosorna. Inte för att hon sov, men ambitionen fanns där. Vände sig in mot soffväggen, fokuserade på långsam andning och inget speciellt i huvudet, det vanliga sovtricket som aldrig funkade. När man behövde det hade man för det mesta ett huvud fullt av speciella saker. Vände sig ut mot rummet igen. Fortsatte fokusera.
Klockan på videon lyste. 00:58. Sov han? Eller låg han också och stirrade på en klocka? 1:09. Det hördes inte ett enda ljud från hans rum, men dörren var ju helt stängd. 1:35. Om han låg och väntade. På ”sen, kanske”. Om hon skulle. Nej, hon skulle inte. Hon skulle inte. Det hade gått bra att hålla sig från allt det här dagtid, varför var det plötsligt så förbannat svårt nu bara för att det var natt? Hans dörr kändes som en magnet, som att den begåvats med extra dragningskraft och bara lockade pockade dit hennes tankar hela tiden.
1:41 gav hon upp sömnförsöken. Tassade in till köket och satte på en tekastrull. Han hade en tekokare men det kändes som att den skulle låta för mycket när den bubblade igång. Tidningen hon köpt igår låg kvar på bordet. Rätta sommarbikinin, tips för romantiska helgresor, sommarläsning och några kändisar som berättade om sina smultronställen för sommarsemestern.
Vid påtåren hörde hon hur hans dörr öppnades. Nu var det omöjligt att göra en tjurrusning tillbaka till soffan och låtsas att hon sov lugnt.
”Gick det inget bra?” frågade han trött från dörröppningen, med sömnig och mulig uppsyn. Han hade på sig alla sina kläder igen.
”Njaa... ” Stella tittade ner i tidningen. ”Inte så väldans....”
”Inte så väldans”. Hon sa aldrig ”väldans” i vanliga fall. Det var Gunillas ord.
”Kom.” Johan nickade mot rummet och hon såg förskräckt upp. Nej nej nej, absolut inte komma någonstans. ”Jag skjutsar hem dig.”
”Åh. Jaha.” Hon började rodna. ”Ja, okej.”

En tyst hissfärd ner i garaget, lasta in stolen, sätta sig, åka iväg. En tyst färd ut till Björkskatan. Ljus sommarnatt, inga gatlyktor behövdes. Få andra bilar i farten. Koncentrerad körning från hans sida. Nagelbitet koncentrerat tittande ut genom fönstret från hennes.
”Det var det.” Som vanligt stängde han av motorn när de var framme.
”Tack.”
Hon satt kvar.
”Varsågod.”
”Tack” sa hon igen och rörde inte på sig.
Han väntade, trummade tyst med pekfingrarna mot ratten.
”Varför ville du... ” började hon samtidigt som han ”om du vill så kan..”. Han nickade åt henne att fortsätta.
Varför var du vaken? Varför föreslog du direkt att jag skulle hem? Är du less nu? Låg du också och väntade? Och jag kom aldrig? Och du gav upp?
”Varför ville du skjutsa hem mig?” frågade hon.
”Jag trodde du ville det. Var det fel?”
Hon tittade besviket åt andra sidan igen, ut genom fönstret. ”Nej.”
”Men..?” fiskade han.
Hon suckade. ”Inget.”
”Exakt. Där ser du. Inget.” Han suckade tillbaka, missnöjt. Vred om tändningsnyckeln. ”Det här var helt enkelt ingen bra idé. Jag är trött, Stella, och jag vill hem. Bestäm dig.”
Bestämma vad? Hon stirrade på honom. Vaddå ingen bra idé? Vilken idé? Ikväll eller alltihopet? Ska vi säga hej då? Är vi färdiga nu?Han gjorde en gest med handen ”så? hur ska du ha det?” och hon klev snabbt ur.

Kap 10-fixande

Ännu mer nytt i kap 10, boulekvällsavsnittet :

Det satt en ritning på dörren när hon kom upp till dem ”Stella, följ pilarna, här är vi!”.
Johan, Max, Lina och en annan tjej var i full gång på en grusplan i närheten. Den andra tjejen gjorde tydligen ett bra kast för hon gav upp ett belåtet ”ja!!” och high five:ade med Johan. ”Där satt den!”
”Hallå, hallå” hälsade dom på henne. ”Bra att du kom, vi håller på att värma upp lite, vill du ha något att dricka, kul att ses, är du i fin form idag?”
Johan hade inte ringt under dagen, hon hade inte ringt honom. Hon hade funderat på det minst tio gånger, men aldrig kommit längre än att stå brevid telefonen i hallen och stirra grubblande på den. Hon hade inte tordats mer ifall han skulle svara och säga något om att det kanske inte var så bra, ändå, om hon dök upp. De två gånger det ringde hade hon hoppat till båda gångerna, och ängsligt närmat sig den på helspänn.

Hon hade velat hälsa på honom mer enskilt nu, få en blick, ett ”okej?” som visade att allt var lugnt, trots kvällen innan. Det blev inget sånt. Han nickade kort till henne, inte obrytt eller surt men kort, och sen sa han något till den andra tjejen, och så var ögonblicket förbi. Stella fick skaka hand med henne, Sofia. Någonstans kring tjugoåtta-trettio, med stort vackert lockigt mörkrött hår. Hon verkade vara urtypen för en stereotypisk rödhårig person, kvicksilvrig och fartfylld. Pratade, gestikulerade, rörde mycket på sig, gjorde segergester, skrattade, skämtade, tvinnade på de vackra hårlockarna. Det var ingen hejd. När Stella fick höra att hon pendlade och pluggade till recepetarie i Boden, bodde här i Luleå, och ändå orkade leda flera pass i veckan på samma gym som Lina, till och med nu när hon sommarjobbade i Hemtjänsten, kunde hon bara nicka matt. Om dom pratade mer skulle detta energiknippe säkert kunna berätta att hon dessutom extraknäckte på någon bar nattetid, hade klämt in en rundresa i hela Asien och Indien på påsklovet, haft minst fyra olika karriärer innan och var utbildad fritidsledare / yogalärare / kock / taxichaufför. Hon var en sån som förmodligen aldrig kunde ligga hemma och bara titta på teve en hel kväll med en katt i famnen, och känna sig lugnt tillfreds med det.
”Men nu måste vi köra på riktigt!” pushade Sofia på efter att Stella fått värma upp med två kast. ”Ska vi vara två och tre i lagen? Du och jag, va?” Det sista riktade sig till Johan som såg enbart förtjust ut över det förslaget, ingen protest där.
”Stella, då lyfter du oss” sa Max snällt. ”Vi behöver lite bra långskottare, är det din grej?”
”Ge henne öl bara” log Johan. ”Det är visst vad som krävs. Hon avslöjade det tricket igår.”
”Yeah yeah.” Stella flinade tillbaka, ville hålla kvar blicken men han böjde sig ner och plockade upp sina klot.

Och senare i samma kap :

Hon bytte hörn i soffan, kröp upp mot honom och han lade armen om henne. ”Gud, vilken kväll vi har haft. Boulen, sammanbrott, fika, olycka. Är du trött?”
”Sådär.”
”Jag är helt zonkad. Och jag måste åka hem snart. Ta in tvätten. Tömma diskmaskinen. Gunilla och Tobbe kommer imorgon.” Han luktade så gott, en blandning av någon deo, lite svett och original Johan-doften. Hon lutade huvudet mot axeln. ”Vi sitter bara så här ett tag.”

Det gick bra först. Tysta. Stilla. Sen makade han sig till en annan ställning, hon drog ner hans arm lite, ändrade placeringen av sin, och sen var det någon som och en annan som. Det blev mindre bara sitta, fortsatt tyst men inte alls stilla. Jag borde säga något nu, jag borde säga stopp nu alldeles snart, tänkte hon när de obevekligt gled mer och mer in i hångelstadiet men det var så lätt att hålla mun och inte låtsas om någonting och fortsätta ha de där sköna händerna och armarna runt sig, på sig, och det var ännu mycket bättre än hon fantiserat.
Först när han började kyssa hennes hals fick hon fram ”nej, vänta stopp, vi kan inte göra det här”.
”Varför inte? Blir du förvandlad från en prinsessa till en groda?” viskade han lekfullt och kysste igen och igen. Bra kyssar. För bra kyssar. Stella drog sig tvärt undan. ”Johan, lägg av. Jag kan inte.”
Han slutade. Höll kvar huvudet mot hennes hals, hans andedräkt mot henne, men slutade med allting.
”Förlåt” sa hon lågt. ”Det är för tidigt bara. Jag kan inte på det här sättet. Inte än.”
Han lät händerna falla ner på soffan. ”Inte än? Men senare?”
Det kändes kallt och tomt utan dem.
”Kanske. Jag vet inte.” Hon ville stryka honom över kinden, låta fingret följa konturen av hans läppar, böja sig fram och smaka på riktigt, få ögonen mindre allvarliga, men det enda hon gjorde var att knäppa sina händer i knäet. ”Kanske.”
”Jaha.” Han log sitt halvsneda skeptiska leende. ”Där gav du mig verkligen något att hoppas på.”
”Vad tror du att du ska få då? Ett exakt klockslag? På tisdag klockan tretton och fyrtioåtta är jag redo, köp kondomer. Herregud!” Hon reste sig irriterat. ”Jag kan inte tänka så överhuvudtaget. Och nu går jag hem.”
”Vänta, Stella. Vänta.” Han kom efter henne. ”Bli inte arg. Jag.. jag menade inte så. Jag fattar. Du, gå inte än.”
Hon styrde in i köket istället, spolade upp kallvatten i ett glas, lutade pannan mot köksskåpen, blundade, lugnade ner sig, gulpade i sig vattnet. ”Det är minst lika mycket jag, jag vet det, men jag klarar inte av en sån här sak just nu. Jag vill träffa dig, men... Skit också! Du vet.”
”Jag vet. Vi kan väl tänka på det.”
”Vi?” En skarp blick över axeln. ”Nähä du, mister. Jag har redan tänkt klart, nu får du får tänka.”
Johan gjorde en ”okej okej”-gest med händerna. ”Du har rätt. Jag tänker. Inget snack om saken. Jag tänker.” Han lät så över-tjänstvillig att hon började fnittra. ”Ursäkta. Det där var min lärarröst.”
”Menar du.” Han himlade med ögonen. ”Du skulle kunna kommendera arméer, Stella.”
”Det är ju i princip det jag gör.”
Han log tillbaka. ”Tur att jag har fått frisedel.”

Det blev en vanlig vänlig ospännande kram när hon skulle gå.
”Ring mig sen då.” Hon drog i snöret på hans munkjacka.
”Japp. Och stick inte till Stockholm utan att säga till.”
”Nope. Sov gott, vännen.”
”Tack detsamma, tjejen.”
”Okej, snygging.”
Han skrattade och puttade ut henne genom dörren. ”Gå nu, Stella. ”Sockertopp” och ”sötnos” är ett bara klick bort och då kommer du att läxa upp mig igen som en riktig lärarinna och det vill jag inte vara med om.”
_____________________

Och nu kommer det följdaktligen att bli fler ändringar i de andra efterkommande kapitlen också...

Renovering

Liten aktivitet på publiceringsfronten den här veckan - jag tajtar och tätar och fixar med småplock. Mer kommer.

Mer fys-träning

Nu har jag printat ut hela och läst i pappersform och insett : mer fysiskt!
Det här är efter det stora samtalet på boulekvällen :

Hon bytte hörn i soffan, kröp upp mot honom och han lade armen om henne. ”Gud, vilken kväll vi har haft. Boulen, sammanbrott, fika, olycka. Är du trött?”
”Sådär.”
”Jag är helt zonkad. Och jag måste åka hem snart. Ta in tvätten. Tömma diskmaskinen. Gunilla och Tobbe kommer imorgon.” Han luktade så gott, en blandning av någon deo, lite svett och original Johan-doften. Hon lutade huvudet mot axeln. ”Vi sitter bara så här ett tag.”

Det gick bra först. Tysta. Stilla. Sen makade han sig till en annan ställning, hon drog ner hans arm lite, ändrade placeringen av sin, och sen var det någon som och en annan som. Det blev mindre bara sitta, fortsatt tyst, men inte alls stilla, mer andetag, hårdare. Ska jag säga något, borde jag säga något, tänkte hon men det var så lätt att hålla mun och inte låtsas om någonting och fortsätta ha de där sköna händerna och armarna runt sig, på sig, och få dra in hans doft ännu mer.
Först när han började kyssa hennes hals fick hon fram ”nej, stopp, vi kan inte göra det här”.
”Varför inte? Blir du förvandlad till en groda?” viskade han lekfullt och kysste igen och igen. Bra kyssar. För bra kyssar. Stella drog sig tvärt undan. ”Johan, sluta. Jag kan inte.”
Han slutade.
”Förlåt” sa hon lågt. ”Det är för tidigt bara. Inte på det här sättet. Inte än.”
Han lät händerna falla ner på soffan. ”Inte än? Men senare?”
Det kändes genast kallt och tomt utan dem.
”Kanske. Jag vet inte.” Hon ville stryka honom över kinden, låta fingret följa konturen av hans läppar, böja sig fram och smaka, göra ögonen mindre allvarliga, men det enda hon gjorde var att knäppa ihop sina händer i knäet. ”Kanske.”
”Jaha.” Han log sitt halvsneda skeptiska leende. ”Där gav du mig verkligen något att hoppas på.”
Hon reste sig. ”Jag går nu.”

”Är det här... Ses vi mer?” frågade hon när hon stod i hallen, redo att åka.
”Jag måste tänka på saken. Vi kan väl tänka på saken. Cykla försiktigt.”
Hon stannade nervöst i dörren. ”Johan, allvarligt, är det här sista gången?”
”Nej, jag tror inte det. Men jag vet inte.” Han rullade bakåt, vände om. ”Jag ringer sen, god natt.”
Hon fick gå.