Fixat andra halvan av kap 17

Johan satt redan i hotellobbyn när hon kom ångande från taxin. Svart yllepolo och svarta byxor, välkammat hår, välrakad, fast och allvarlig blick på henne från det att hon klev in. Han såg så oväntat uppklädd, proper och seriös ut jämfört med alla jeans, t-shirtar och leenden på lut han haft i somras att Stella blev ännu nervösare.
”Hallå, hej. Ursäkta, har du väntat? Jag vet inte om jag är sen? Kalaset tog längre tid än jag trodde och så var det..” Som alltid när hon blev nervös pladdrade hon, fyllde lobbyn med tomt snabbprat medan hon stegade fram till honom. ”lite folk som kom där i slutet såklart och vi var ju tvungna att...” Luften tog slut och hon fick harkla till sig. ”Oj.” Kraxigt. ”När kom du?”
”Stella, du är inte sen” sa Johan lugnt. ”Klockan är knappt fem. Det är ingen panik.” Sen log han lite. ”Hej.”
”Hej.” Stella stannade framför honom. Hon vågade absolut inte försöka sig på någon kram, och att sträcka fram högerhanden för hälsning kändes för formellt. Så hon blev bara stående rakt upp och ner. ”Hej. Hur är det?”
”Bra” sa han med sin fasta blick på henne. Hon log tillbaka och försökte se lika avslappnat på honom. Det var inte lätt. ”Det känns som att vi ska ha ett jobbmöte och du ska sälja pensionsförsäkringar eller något åt mig. Du ser så... bankig ut.”
”Vad? Dom här gamla trasorna?” Han skakade småleende på huvudet. ”Jag tänkte mest att du kommer ju att vara fin och uppklädd efter kalaset, så jag ville inte se ut som en lodis då. Men om du vill kan vi snacka pensionsförsäkringar, inga problem.”
”Tack, men det är redan ordnat, serru.”
”Fondsparande då? Har du hängt på Kina-tåget? Mycket lukrativt.” En blick på henne över axeln när han gick före fram till ett bord och Stella skrattade till.
”Okej, så banken går bra alltså?”
”Jodå, den gör det väl.” Johan drog ut en stol och manövrerade in sin. ”Hur går det på skolan? Är barnen snälla?”
”De flesta.” Stella tog av sig kappan och märkte hur han gjorde en topp till tå-koll av henne precis som hon granskat honom, och hur hans blick stannade till kort på hennes mage. Hon satte sig mittemot honom. ”Och jag också för det mesta.”
Johan nickade. Stella nickade. Och var den som rodnade en aning, givetvis. Det kändes precis som i somras, den första kvällen hon var på middag hos honom och ”jag äter middag med the Johan Falkman!” gått som en loop i huvudet. Nu var ”the Johan Falkman” utbytt mot ”Johan, Johan”, men i övrigt var det samma otroliga känsla. ”Här är han, livs levande, Johan, Johan, herregud, jag är här med Johan, Johan.” Fast nu var det deras två sommarjag som skulle kunna få en stolt vink eller bryta ut i nervös fnitterattack över de här två snofsiga höstjagen som betedde sig så vuxet och samlat. Iallafall det ena av dem. Det andra kände sig fortfarande för spattig för sitt eget bästa.
Servitrisen tyckte inte riktigt om två släta koppar kaffe som menyval. ”Vi går när det kommer matgäster” log Johan tjänstvilligt mot henne. ”Du får köra ut oss så fort ni behöver bordet, och jag lovar att vi försvinner på två sekunder.” Det var hittills helt tomt i hela restaurangen. Servitrisen övervägde och sen log hon tillbaka ”jaja, vi säger väl det”. Stella hade kunnat flina till för att hon tänkte på Linas prat i somras om vem man skulle skicka fram i såna här situationer.
”Jaha...” sa Johan när det var ordnat. ”Gunilla fyller sextio i helgen? Stort kalas?”
”Precis.” Stella berättade om det. Deras kaffe kom under tiden. Johan lekte förstrött med sin sked medan han lyssnade. Han hade inget sår på högertummen. Hans händer var blekare och håret på dem syntes tydligare. Mörkare. Förutom de bagatellerna var det ingenting med dem som var annorlunda från i somras. Tänkte han på samma sak? Såg på hennes händer, knäppta på bordet, och kom ihåg hur de känts, vad hon gjort och sagt. Såg han det som scener ur en film, spelade upp dem? Stella tvingade upp sin blick på hans ansikte igen. ”Hur var.. Hur var Italien?"
”Hett som tusan. Och gott. Och roligt. Väldigt roligt. Vi åkte hem feta och lyckliga. Men nästa gång ska vi inte dit i augusti.”
”Max och Lina? Hur är det med dom?”
”Bara bra. Som vanligt, tror jag.” En halv minut till på att redovisa deras liv.
Hon gick vidare i listan över gemensamma bekanta. ”Patricia? Allt som vanligt där med?” Ännu en stunds redogörelse. Det var som en pingismatch där hon servade och Johan svarade. Och det var en match med bara korta, snabba bollar.
”Du då? Hur har du haft det?” frågade hon. ”Berätta vad som har hänt sen sist?”
"Har du tänkt på mig? Hur mycket? Vad? Hoppade du till och blev nervös men glad när du såg mitt namn i avsändarraden på mejlet eller hur kände du dig? Hur känner du dig nu?"
Johan smålog. ”Jag tror jag skulle behöva ett glas vatten. Jag visste inte riktigt att jag skulle bli intervjuad så här.”
”Absolut.” Hon log och hämtade ett åt honom i baren. ”Varsågod.”
Han tog en klunk. ”Jag har målat om i köket. Det är ljust och gult nu. Nytt kylskåp och frys. Borstad... metall, vad är det för material? Stål? Aluminium?” Han såg frågande på henne och Stella fnittrade till. ”Kom igen, jag är ju så fel person för den frågan. Stambytta sommarstugor?”
”Just det....” Johan bet sig i läppen. ”Det var ju det, ja. Borstat någonting då, vi nöjer oss med det. Snyggt, hur som helst. Och sen har jag fått lite nya uppgifter på jobbet, så jag håller på att gå en utbildning i höst. Igår satt jag hemma hela dagen och läste på betald arbetstid, kändes mycket lyxigt. Räcker det? Nästa fråga.”
Hon behövde inte tveka eller tänka efter. ”Har du kommit på vilken som är den bästa boken?”
”Det här är ju som en intervju!” Han skakade på huvudet. ”Nej, det har jag inte. Har du?”
”Jag har läst ett par till som platsar på den långa listan. Så jag är ännu längre ifrån ett svar.”
”Ja, det där blir ju knivigare och knivigare ju äldre man blir. Du skulle ha frågat när jag var femton, då hade jag kanske vetat.”
”Böcker var ingenting jag skyltade med när vi var femton. Varken du eller jag” sa Stella. ”Det var betydligt coolare att... kunna några drinkar. Jag minns inte. Jag vet iallafall att det aldrig slog mig att jag skulle kunna prata med dig om de feta böckerna du läste.”
Han såg förväntansfullt på henne i tystnaden som följde. ”Jaha?”
"Var du nervös innan du kom hit? Har du gått och tänkt på det här hela veckan? Har du förberett dig? Ringde du direkt till Max och berättade att du skulle träffa mig efter jag skrivit? Vad sa du? Har du prövat flera olika kläder idag innan du valde det där? Stått och fixat dig extra länge? Jag gillar resultatet, Johan. Men säg någong gång jag inte gjort det, med dig. Allt klär en skönhet, du vet. Och nej, jag överdriver inte." ”Fint väder här idag” sa hon till slut. "Riktigt fint höstväder.”
Johan skrattade till. ”Vädret, Stella? Kvalificerat småprat? Betyder det att frågorna är slut nu?”
”Vill du ha påtår?”
”Vad händer om jag säger nej tack? Ber vi om notan då?”
”Helst inte. Eller har du bråttom någonstans?”
”Jag har inte bråttom.”
”Inte jag heller. Faktiskt.” Stella log generat över sin rapportliknande utfrågning. Ett ”jag är bara så djäkla nervös och då blir jag så här” var på väg att hoppa ut. ”Och ingen plan heller den här gången” var det som faktiskt hoppade ut.
Han tittade till på henne medan han tömde sitt vattenglas och för första gången under samtalet kändes det som att hon kanske inte var helt ensam om att vara spänd, även om han var bättre på att dölja det. ”Hur mår du?” frågade han, och tillade det säkra ”hur går allt med barnet?”.
Stella upprepade det hon sagt minst femton gånger tidigare under dagen, fast mer utbroderat nu.”Och jag mår bra i övrigt också” sa hon sen och såg rakt på honom.”Och jag är inte gift.” Hon lade ut händerna på bordet, de nakna ovansidorna uppåt. Inte ens en flashig röd ring från H&M som smycke den här dagen. ”Och jag är inte tillsammans med Markus längre. Vi är inte förlovade. Vi är separerade. Jag är singel.”
Johan såg förvånad ut. ”Är du? Så det blev inget..?”
”Inget bröllop, nej. Och ingen större lägenhet och ingen minivan och inget allt annat som man ska ha när man skaffar barn. Bara två blivande ensamstående föräldrar.”
Hon tystnade och lämnade utrymme för en storslagen reaktion av något slag från hans sida.

”Lägg AV!” Miriam hade slagit händerna på knäna när Stella berättat vem hon ville träffa i Luleå efter att sextioåringen var noggrannt firad. Stella hade bjudit hem Miriam och Cissi på fika och äntligen bekänt sina sommareskapader för någon mer än de närmaste familjemedlemmarna. Hört två hakor smälla i golvet. ”Du ljuger!! Det här är INTE sant!” Miriam såg på Cissi för bekräftelse men det enda hon fick var en lika chockad min.
”Du kunde ju inte ens flirta veckan före du åkte dit, hur fan lyckades du gå och vara otrogen?!” Cissi gapade.
Stella gjorde en ursäktande gest.
”Men lägg av!” upprepade Miriam. ”Jag tror dig inte. HUR har du lyckats hålla tyst om det i flera månader?”
”Markus” svarade Stella. ”Jag kunde inte tänka på någon annan medan vi höll på och bestämde oss. Nu när det är bestämt så är det fritt fram. Och jag har varit på väg att berätta minst hundra gånger. Det var inte lätt att hålla sig.”
Miriam och Cissi fortsatte utbyta ”tror DU på det här”-blickar med varandra.
”Vad är det för en kille? Berätta allt!” uppmanade Cissi.
”Storebror till en tjej som jag och min kusin var med massor när vi var små. Jag och Anna-Karin hade en crush på honom såklart. Och nu råkade vi stöta ihop av en slump nästan direkt jag kom dit. Och började träffas.”
”Och han avslöjade att han också haft en crush på dig hela tiden men inte vågat säga något förrän nu?” föreslog Miriam ivrigt.
”Eller” hoppade Cissi in ”så såg han dig och tänkte sweet Jesus, kolla in Stella Lundman, varför gjorde jag aldrig något med henne när jag hade chansen?”
”Nja, inte direkt.” Stella log åt deras förslag. ”Det var mer att jag mådde så bra med honom. Jag kände mig precis så som jag vill känna mig. Glad, normal, bra. Ingen avslöjad crush, inget sånt. Bara att alltid han gjorde mig så glad och bra.”
Cissi och Miriam hängde vid munnen på henne, sög in varje ord som hon sa.
”Och han är väldigt bra. Hemskt snäll och väldigt rolig, snabb och skämtig, och snygg är han, och smart, ja.. allt bra som man vill att någon ska vara.”
”Men hur lyckades du vara otrogen? Träffa någon snäll och skojig, ja. Bli glad och bra, ja. Men från det till otrogen, Stell? På en vecka! Det känns så inte du.”
”Jag vet. Det bara hände” sa Stella generat. ”Och det är en förskräcklig klyscha, men det var så. Jag berättade inget om Markus, och sen trodde jag att han hade en tjej, men det visade sig att dom inte var tillsammans fast då var det liksom redan för sent. Jag hade absolut inte tänkt att det skulle bli något sånt, men det blev det.”
Cissi höll upp en ”stopp, lyssna”-hand. ”Är den här killen bibliotikarie?”
”Nej.”
”Författare? Han är författare! Är det Mikael Niemi?!”
”Nej.” Stella fnissade. ”Han bor väl i Pajala?”
”Men hur fan gick det till då?”
Stella visste att hennes kinder hade blivit rödare och rödare. ”Paul Auster och Siri Hustvedt, tror jag. Jag råkade kolla hans bokhylla. Vi råkade börja prata böcker. Han läser massa, massa bra.”
Cissi gav ifrån sig ett triumferande tjut. ”Har han uniform också? En sexig sjöman som läser böcker?”
”Neeeej. Kan vi sluta leka tjugo frågor?” Stella försökte lämna ämnet men de gav sig absolut inte. ”Okej, okej” erkände hon plågat till slut. ”Han jobbar på bank. Han har läst på Handels, han är civilekonom. Han också. Men det finns hundra saker som är helt olika, så tänk inte Markus-kopia.”
”Nu då?” undrade Miriam.
”Nu hör jag av mig och frågar om han vill ses när jag kommer dit. Så får vi se vad han säger.”
”Tror du att han tackar nej?”
”Jag har inte sagt pip sen i somras så han kan tro att jag är lyckligt gift vid det här laget.”
”Vet han om barnet?”
”Japp.”
”Och ni träffades bara den där veckan och sen inget mer?”
”Precis.”
En till blick mellan Cissi och Miriam och Stella förstod vad de menade fast ingen av dem sa något ”men...”. Det var samma ”men...” som hon tänkte hela tiden.
”Om det är det här du vill så håller vi tummarna” sa Miriam stöttande. ”Tummar och tår tills de blir blå. Han tackar säkert ja. Det går säkert bra.”
”Det är klart det gör” instämde Cissi. ”Du är ju skitbra du med, älskling. Men Stell, berätta nu allt, vad är det för en kille?”

Killen som inte var en Markus-kopia såg inte ut att vara på väg att lyckligt vråla ”halleluja, Stella, du är singel!” sekunden efter hon släppt den nyheten. Några nakna ringfingrar var uppenbarligen inte nog för att få honom på fall. Han såg förvånad ut, men han verkade vilja höra mer innan han handlade.
”Jag bor hos en kollega just nu. Britt-Marie” laddade Stella på då. ”Hennes man veckopendlar till Örebro och dom har en hel villa och alla barn är utflyttade, så det passade perfekt. Och så håller vi på att leta nya lägenheter, jag och Markus. Vi ska försöka hålla oss i samma område, så gott det går. Nära varandra iallafall, så det blir smidigt och enkelt sen. Och så går vi i familjeterapi. Det är skitbra. Femte gången i onsdags, och det har verkligen hjälpt. Min sommar var inte så bra när vi åkte tillbaka till Stockholm där, men nu sen skolan började och jag flyttade in hos Britt-Marie känns det som att allt har fallit på plats mer. Just nu, de här sista två veckorna, har det känts väldigt bra.”
Johan hade nu fått en beklämd rynka mellan ögonen och han såg ännu längre från lycklig ut.
”Det var min uppdatering” avslutade Stella. ”Vad som har hänt sen sist.”
”Ja, där ligger ju min borstade kyl i lä” sa han och såg bekymrat på henne. ”Men hur ska.. Vad tänker..” Han avbröt sig.
”Ja?”
”Nej, jag vet inte. Men.” Han gjorde samma stopp-manöver igen. ”Det gick inte? Jag trodde att. Du vet, när vi sågs, och Markus, för det var ju han eller hur, var här? Ni kunde ändå inte..?”
Stella skakade på huvudet. ”Vi försökte. Det gick inte. Det var ett ömsesidigt beslut.”
”Jaha.” Johan släppte ifrån sig en suck. "Det var tråkigt att höra."
Hon tömde det sista kalla kaffet i sin kopp och lutade sig tillbaka i stolen, höll sin röst normal och odyster, ville se lugn och avslappnad ut. ”Ja, det är klart. En separation, och ett barn. Men nu känns ju hela situationen faktiskt bättre än på väldigt länge. Jag mår bättre, Markus mår bättre. Och det tycker du väl inte är tråkigt, eller hur?”
Johan kliade sig frånvarande på armbågen, följde servitrisen med blicken medan hon visade ett par riktiga matgäster fram till ett bord. Hon uppfattade hans blick och sände tillbaka en ”ni kan ta det lugnt ett tag till”. Han verkade inte registrera det.
”Jag vet inte vad jag ska säga” sa han med en till dyster suck när han såg på Stella igen. ”Jag är verkligen ledsen att det blev som det blev, Stella. Det känns som att..”
Hon förstod inte exakt vad han syftade på med ”att det blev som det blev”, hon och Markus, eller hon och han, men i det här läget tordes hon inte fråga. Det här började gå åt ett håll hon inte alls förutsett. I hennes huvud hade den här scenen sett ut på två olika sätt. Det ena var att han skulle vara kort och sur, inte vilja ha något mer med henne att göra för att han fortfarande var stött efter sommarens eskapader och bara ta det här fikat som en chans att få visa det. Det var det ”men”-et hon sett mellan Cissi och Miriam, och det hon själv varit orolig för.
Det andra scenariot, det hon hoppats på, var att han skulle ta emot nyheten om att hon och Markus inte var tillsammans med lite mer.. leende på lut. Som en öppning eller en nystart. ”Halleluja”. Inte en enda gång hade hon tänkt sig att han skulle sitta och känna sig skyldig, få dåligt samvete, ta åt sig. Det var ju så uppenbart att det inte var hans fel.
”Johan, jag bad inte dig komma och fika för att du skulle få chans att säga något beklagande till mig. Det är inte det jag är ute efter. Det här är bara information från mig, inte något som helst ansvar för dig. Jag ville att vi skulle ses, och att det inte skulle bli fullt så.. abrupt, som i somras.” Hon såg noga på honom, ville sända över "det är så lugnt, släpp det där nu, allt är ju bra!".
Han var inte mottaglig. "Jag tycker ändå att.." började och stoppade han för tredje gången.
"Gör inte det" sa hon och vågade röra vid hans hand för att bekräfta det ännu mer. "Tyck inte "att"."
"Nähej." Han såg ner på hennes hand och tvingade fram ett stelt småleende. "Men hur går allt för dig nu då? Uppriktigt?"
"Bra. Uppriktigt. Jag lovar. Du vet ju. Det är svårt när man gör det, men det är det enda alternativet för det andra är mycket värre, att hålla på och såra varandra och må skitdåligt för det."
"När kommer barnet?"
"Mars."
"Och.. Markus? Hur är han?"
"Uppriktigt helt okej han med. Jag ljuger inte."
"Hur löser ni allt sen? I mars?"
Stella gjorde en liten grimas åt honom. "Får jag återkomma med det svaret?"
"Ja. Givetvis. Förlåt." Han drog åt sig händerna och korsade armarna över bröstet. Bekymmersrynkan mellan ögonen satt fortfarande kvar.
"Vet du en helt annan sak jag funderat på" sa hon med lätt röst. "Om jag kommer hit på sommarlov eller hälsar på någon gång, så kanske jag kan ringa dig? Eller om du plötsligt står på Centralen och har några timmar över så kommer du på, visst tusan, Stella bor ju här, och då kan du.. slå en signal. Till exempel."
Han kunde omöjligt se mindre entusiastisk ut. Till råga på allt vek han undan igen med blicken och Stella kände hoppet sjunka mer och mer för varje sekund som gick. "Inte som något tvång, bara ett förslag" kämpade hon på och Johan nickade pliktskyldigt. Hon fick lust att luta sig över bordet och ruska om honom ordentligt "hallå, fattar du innebörden av vad jag säger, karl? ring mig, ring mig, det är en invit, i somras, minns du, prat, sex, du, jag, utflykter, telefonsamtal?!". Han såg bara ut som att han ville komma så långt bort från allt det som möjligt. ”Vad är problemet, Johan? Har du glömt allting? Är det inte en promille kvar av Stella-abstinensen? Och telefonsamtalen om ingenting, vore inte det kul igen?”
”Ja, det får vi göra” sa han. Det lät inte ett dugg pålitligt.
Stella ansträngde sig för att inte himla hånfullt med ögonen, eller råka snyfta till förbannat.
De styrde över på annat mindre känsligt. Böcker, film, teve, väder, kök. Inget lyfte när de satt där och ägnade sig åt sitt kvalificerat småprat. Han såg inte på henne på rätt sätt, han svarade inte på rätt sätt. Sommaren kändes väldigt avlägsen hur mycket hon än slet för att få fram den. Johan nappade inte. En pingismatch av vänliga och ytligt intresserade svar från båda spelarna, men i jämförelse med det som kunde ha varit, tråkigt tråkigt tråkigt.
Klockan var närmare sex när ett sällskap på fyra personer kom in till restaurangen. Riktiga matgäster. Johan såg på sin klocka. "Är det dags för oss?"
Till hennes stora besvikelse kändes det som en lättnad att vara färdig där.

"Ska du tillbaka till Gunilla och Torbjörn nu?" frågade han när de stod i hotellobbyn.
"Är du inte hungrig? Jag är säker på att dom betalar folk för att komma och äta rester nu. Buffé, gräddtårta, fika, dricka."
"Jag hinner inte." Han såg på sin klocka igen. "Men vill du ha skjuts? Jag ska ändå åt det hållet så jag kan."
Det blev en tyst promenad och en tyst början på bilfärden ända tills han klämde ur sig "jag har träffat någon" när de nästan var framme. En försiktig blick på Stella. "Ett par gånger." En till ännu försiktigare blick. "Det är dit jag ska nu."
"Åhå" var det enda Stella sa.
Ett fjärde scenario. Johan är uppklädd och fin för att han ska på dejt ikväll, och när han får veta att Stella är singel och halvt om halvt övertydligt bjuder ut honom så känner han sig skyldig. Han ska ju som sagt på en riktig dejt och hade bara planerat för ett snabbt pliktkaffe med kattvakten (som nu kommer att öka på sin tragedi ytterligare som ensamstående förälder).
"Mhm" sa han och nu var den skyldiga looken tillbaka.
Det var det här som legat på lut. Inte ett leende den här gången, utan Någon annan. Inte undra på att hennes tjoanden om att han skulle ringa fått honom att se ängslig ut.
"Pratar ni om någonting eller ingenting? Har hon glidit upp som den bästa gästen någonsin? Har hon träffat Max och Lina? Tycker dom att hon är en hyvens tjej? Hade hon massa jobbiga frågor om olyckor och ben? Exakt hur mycket gillar du henne? Har du berättat att du skulle träffa mig före du kom dit? Vad sa du?"
"Något seriöst?" Hon tvingade sig. Det var en sån replik man skulle klämma ur sig i det här läget som äkta vän. Slå ihop händerna och förtjust utropa "men vad spännande, Johan!". Och det spelade ingen roll vad han svarade för hon visste redan. Hundra mil mellan de två, en sommar som låg hundra år tillbaka i tiden. Hon ville bara inte sitta i bilen bredvid honom och ha någon djäkla brännande tystnad från hennes sida som han skulle kunna tolka in en massa i, tro saker om henne.
"Det är så tidigt" svarade han återhållsamt. "Jag vet inte än."
"Du får återkomma. I mars eller när du vill" skämtade Stella och han log inte. Ännu ett bevis på hur dåligt det här fikat gått, skratten lyste med sin frånvaro
De svängde in på Gunillas och Torbjörns gata.
"Tack för skjutsen" sa Stella och log snällt. Det var iallafall meningen att det skulle se snällt ut. I kombination med självständigt, heeelt lugnt och generöst. "Hoppas ni får en kul kväll ihop."
"Du med" sa han. "Och Stella, hoppas allt löser sig bra."
"Allt har ju redan löst sig bra" svarade hon lite för skarpt. "För alla parter. Men tack så mycket för omtanken och skjutsen. Johan." Hon öppnade bildörren. "Lycka till du med."
"Vi hörs väl?" sa han samtidigt som hon klev ur och stängde den efter sig.

De sov länge på söndagen och åt långsam frukost i lugn och ro. Den enda punkten att passa var flyget vid tre-tiden. Gunilla kom och hämtade upp dem för lunch på bufferester, och sen fick de skjuts ut till flyget. "Ta hand om er, kom ihåg att inte stressa, jättetrevlig fest, tusen tack för presenten, hoppas vi ses snart."
När de checkat in och hon stod och bläddrade i tidningar i kiosken var det någon som knackade henne på axeln. "Stella, hallå!" Det var Lina.
"Men, hej!" Stella fick en överraskningskram av henne. "Vart ska du?"
"Portugal. Jag ska jobba på en träningsresa."
"Vad lyxigt! Är det yoga?"
"Och vanlig aerobics. Och sol och bad. Två veckor. Hur är det med dig?"
"Bra, bara bra. Min moster har fyllt sextio så vi har varit på kalas här i helgen."
"Ja, jag hörde det" sa Lina. "Johan berättade. Ni sågs igår, va?"
"Fast han sa ingenting om att du precis skulle åka till Portugal. Jag frågade minsann hur ni hade det."
"Åh, vi har det bra" log Lina. "Mitt i all vardag. Du vet." Hon pekade på Stellas mage som syntes tydligt i den tajta tröjan hon hade på sig idag. "Och grattis! Hur mår du?"
Stella orkade inte dra allt hon redan dragit hela helgen en vända till. Hon kopplade på ett strålande leende. "Finemang allting. Ska Max med på resan?"
"Inte den här gången. Han gruvade sig lite för vad han skulle hitta på till helgen när jag är där och Johan är i Stockholm. Han är inte van att vara så mol allena."
"Ska Johan till Stockholm, till helgen?"
"Ja? På ett bröllop?"
Stella såg förvånat på Lina, Lina såg förvånat på henne.
Ett bröllop. Något man i de flesta fall vet om minst en månad innan. Iallafall minst en vecka. ”Vi hörs väl?” Och sen hade han inte sagt ett ord om ett bröllop redan till helgen. Så intresserad hade han varit av att höras igen.
"Berättade han inte det?" Lina förstod snabbt att hon trampat i klaveret och försökte rädda båda två så gott det gick. "Men förlåt, jag trodde ju att ni...”
Stella svalde. Varför hade han inte sagt det? Han hade haft chans hela vägen från hotellet ut till Björkskatan. Minst tjugo minuter. Det var inte som att hon smattrat på som en kulspruta och aldrig gett honom möjlighet att säga något. Han hade kunnat öppna munnen när som helst i biltystnaden. ”Jo, ditt förslag om att jag kan ringa, nu är det så här att...”
Scenario fem föll ner som ett stort betongblock. Stort brak som gav hörselskador, dammet yrde, marken gungade. Glöm sur, nystart eller skyldig. Det var less som var det rätta svaret. Några pengar satsade på less? Va? Ingen?! Gud, så orutinerat.
Allt var en sommarflirt. Och nu när det inte var sommar längre så var han klar med henne. Glöm allt om böcker, Siri och Paul bye bye, ses varje dag och aldrig bli uttråkad, höra hans röst i telefonen och känna den i hela kroppen, fantisera om allt det där igen och igen månaderna som följde. Och sen mejla och vilja ta upp tråden och avslöja att hon var singel och hoppas på något. Sånt var för amatörer, det vill säga såna som Stella. Stackars amatörer som inte förstod vad folk gjorde på somrarna. Man var ledig i en vecka. Man utnyttjade den tiden maximalt. Man var solbränd och snygg och nyklippt och hade fina kläder. Man flirtade. Åt höger och vänster. Drack blåa drinkar. Knytte kontakter. Fick napp. Tog på varandra. Sa saker. Spelade bra musik i bilen. Gjorde alla dom där smarta grejerna som ledde fram till sex. Och sen genomförde man sexet. Och efter det var gjort gick man vidare.
Stella kunde inte slita sig från Linas förvånade ögon som gått över till besvärade. ”Fast jag vet inte alls hur länge han ska vara där, och ingenting om hur programmet är eller så.."
"Nej, men, det är väl ingenting. Ibland är bröllop så stressiga med fest och brunch och saker hela tiden. Tro mig, jag vet, ha ha." Stella satte tillbaka tidningen hon läst. Hon orkade inte det här, hon kunde inte. Hela kvällen igår hade varit att hålla skenet uppe. Glida runt på efterfesten och tvinga sig upp till glad och att oberört slå bort alla frågor. Envist hävda att nej, hon var inte ledsen, hon var trött. Anna-Karin, Gunilla, hennes mamma, alla var de på henne i olika omgångar. "Säkert att det är bra? Jorå jorå, det är fint." Och vakna imorse och se på fikat med en natts sömn och nytt morgonpiggt perspektiv, och tänka att folk träffade ju människor hela tiden, det behöver ju faktiskt inte betyda att, och så dåligt hade det väl inte gått? Men det hade det. Klart och tydligt.
Stella spanade desperat bort mot gaten och såg att de öppnat och att hennes mamma stod där med deras handbagage och väntade på henne. "Jag måste." Stella viftade ditåt med handen. "Ska du med det här planet?"
Lina tittade också. "Jag ska med det andra bolaget. Men du, kom in på gymet nästa gång du kommer hit. Även om du inte ska träna. Kom och säg hej." Hon avslutade med en klapp på Stellas arm. "Sköt om dig.”

Det höll tills fikavagnen på planet kom ut och det tog slut chokladmuffins i raden framför dem. Inger köpte stressat allt annat som fanns med choklad och lastade upp på Stellas brickbord. "Här. Du får en chokladmuffins så fort vi landar!"
"Sluta, mamma" snörvlade hon. "Jag vill inte ha något."
Inger slet av pappret från en Dajm och försökte praktiskt taget trycka in den i munnen på Stella. ”Det här är lika gott, gumman.”
"Kan du sluta! Jag skiter i muffinsen, jag vill inte ha något."
"Men herregud, vad är det då?"
Mannen på andra sidan gången tittade nyfiket på dem. Ett familjedrama med en gravid kvinna i rad nio, mitt i resan, tänka sig. Han försökte inte dölja att han var lika nyfiken på Inger som svaret. Stella begravde sig i servetten.
"Du vet, ibland när man är med om en sak med någon annan" sa hon när hon kommit fram ur den. "Så hör man sen den andra personen berätta om det, och det låter inte alls som samma händelse. Så är det. Och nu råkade det vara extra stor skillnad på min version och hans. Och jag känner mig så djäkla dum. Jag har inte fattat någonting. Jag är en komplett djävla idiot."
"Pratar du om han du träffade igår?"
"Jag vill inte ha någon Dajm och jag vill inte prata om någon djäkla kille."
"Vi sitter bara här och tar det lugnt då?"
Stella blundade. "Just det. Vi sitter och tar det lugnt."