Kap 23 hela!

Kap 23, Luleå, 29 oktober

”Det här är så spännande! Du är som en film, vet du det?” Anna-Karin greppade upphetsat hennes armar. ”Det här är som en film!”
Stella var tvungen att blinka flera gånger. ”Det känns som att jag har tappat synen. Jag är så nervös så jag ser knappt.”
Anna-Karin skrattade och tryckte hennes händer mot sitt ansikte. ”Hallå Stella” sa hon överdrivet tydligt och högt. ”Det är jag, Anna-Karin, din kusin. Minns du mig?”
”Är det Anna-Karin?!” Stella hängde på i samma stil och sen började hon också skratta. En kvinna som stod bredvid dem sneglade. ”Vad tur att det blev så här att du kom. Jag tror jag hade svimmat om Johan hämtat mig. Eller spytt. Katastrof iallafall. Fasen vad nervös jag är!”
Anna-Karin gjorde profylax med henne. ”Djupandas. Få ut lite syre i blodet. Vad vill du göra nu medan vi väntar? Mat, fika, shoppa, spy?”
”Dricka drinkar? Om det inte hade suttit en präst bredvid mig på planet hade jag köpt en mini-vinflaska och gått in på toan med den. Men jag vågade inte ifall han skulle börja hojta att jag var en djävulsmamma. Jag vet inte hur jag ska kunna slappna av.”
”Kääärleeeken kommer att få dig att slappna aaaaav.” Nu var A-K inne på Thomas Di Leva-spåret. Hon fläkte upp Stellas kappa och inspekterade. ”Och Wippen ser ju ut att må prima där. Snygga kläder! Nya?”
”Inte så himla präktigt för att vara fjärde månaden, va? Jag ville inte se ut som en rosa fluffboll som verkar vara gravid-looken i höst.”
Anna-Karin fick tag i Stellas väskor och de tog sig ut till bilen.
”Jag föreslår en promenad. Du kommer att bli lugnare av att röra på dig genom fina höstlöv och blå himmel.” A-K körde in till stan och parkerade i närheten av sushistället där det fanns en liten park. ”Så får du berätta rubb och stubb. Från första början.”
”A-K, du vet redan allt.”
”Jag vill höra det igen. Jag njuter av det här! Du är bättre än Bridget Jones, darling. Och det bästa av allt är ju att jag känner både dig och arsy Darcy!”

Det var Markus som fick henne att ringa Johan. Efter de gått på bio, ätit sina onsdagsmiddagar, haft sina söndagsvisningar, och lagt till ditt och datt på aktivitetslistan, satt de en lördagkväll med en hyrfilm i deras gamla lägenhet. Markus berättade att de var bjudna på en allhelgonafest hos en kompis. Hans arm gled vant upp runt hennes axlar under tiden. Hon hade känt hur den var på väg ett tag, och nu kom den. Stella makade till sig. Inte bortåt utan inåt. En fest där flera av deras gamla par-kompisar skulle vara, berättade han. Några av bröllopsgästerna som blivit snuvade på den festen, och som Stella inte träffat på länge. Fast han kallade dem inte ”bröllopsgästerna”. Och så hon och han. Han drog henne lite närmare. Hon följde med. ”Roligt, va?” sa han mjukt.
”Mmm” svarade hon. ”Roligt.” Han pussade henne på tinningen, och det var ännu roligare. Hon passade in sig ännu närmare mot honom. Det gick så automatiskt. Han kramade. Det var så skönt. Hon vände upp ansiktet. Det var svårt att låta bli. Han kysste henne. Markus. Hon kysste tillbaka. Det var så gott. Flera gånger. Han gjorde sina små välbekanta ljud, gillande ljud, och det var så svårt att sluta.
”Kom” sa han och tog tag i hennes händer. Han reste sig, drog med henne mot sovrummet. ”Jag har inte nybäddat sängen enkom för dig.”
Hans skjorta var skrynklig efter en hel dag och en halv kväll, armarna uppkavlade, kragen uppknäppt. Han såg kåt och glad ut. Så fin. Så skön. Kysste henne igen, smekte brösten och nacken och drog händerna genom håret. ”Vet du hur skön du är, älskling.”
Jo. Lika skön som han. Tanken på hur hon låg i sängen och han kom in i henne och hon kopplade ihop benen om hans rygg och hans andning och hans hud mot hennes gjorde henne ännu kåtare och ännu gladare.
”Halleluja, Stella, vi älskar och har en nystart!” Vem hade bestämt att de skulle ha en sån? Behövde någon bestämma det, eller hände det bara outtalat om man sågs jämt, hade börjat ha roligt igen, gick på bio, gick på middag, ringde, kunde sitta i en soffa och inte låta bli att kramas? Att göra det här, nu, och sen gå på festen skulle visa upp nystarten offentligt. Folk skulle bli så glada för deras skull. ”En liten fnurra men nu verkar det ju tiptop igen. Det kanske blir bröllop med dop nästa sommar, he he!” Sen behövde de inte leta varsin ny lägenhet längre. De kunde satsa på en större tillsammans. En fyra, en femma. Inga problem med att Stella hade lite pengar och Markus hade mycket. De behövde inte samsas om ett mellan-område. Hon behövde inte ringa och fråga om hon kunde få låna bilen. Han behövde inte ha tråkiga hemmahelger. De behövde inte bli pusslande föräldrar med delad vårdnad och konstant stress.
Markus.
Stella stod kvar, och tvekade.
Fina fina Markus. Han var också snäll, smart och skojig. Han fick henne också att skratta. Generös, peppande, uppmärksam, vänlig, stark, lång, godluktande. ”Älskling.” Han drog i henne igen. ”Kom nu.”
Men vad säger jag till Johan imorgon, tänkte hon. Och hur gör vi sen? Hon hade pratat med honom tidigare på dagen. För första gången lät det som att hon väckte honom fast klockan var efter tio, och att hon störde honom. Hon ville inte höra någon tjej mumla i bakgrunden, så hon försökte snabbt avsluta. Sa att hon skulle in till stan, bara velat säga hej. ”Nää? Måste vi sluta direkt?” frågade han besviket. ”Jag har ont i ryggen och jag har sovit urdåligt. Det enda jag tänker på nu är hur ont i ryggen jag har och hur trött jag är. Du är ju den bästa distraktionen från det, Stella.” Hon hade kunnat woo-hoo:a av glädje.
Men vilken man låter sin flickvän alternativt fru ringa den man hon var otrogen med tre gånger i veckan? Mejla ofta? Tänka på jämt? Vakna med ”Johan, Johan” i huvudet? Det skulle Markus aldrig gå med på. Hon skulle aldrig låta honom gå med på det.
”Vi kan inte” sa hon.
”Jo, det kan vi.” Markus var tillbaka, kysste henne på halsen, på munnen, höll om henne. ”Det går jättebra.”
”Nej. Sluta.” Hon sköt undan hans ansikte. ”Jag kan inte.”
Hon ville inte åka på sommarlov nästa år och hälsa om de råkade stöta ihop på stan. Johan skulle se på bebisen och säga något artigt om att den var söt och hon skulle babbla nervöst. Han kanske inte skulle vara ensam, ha en annan tjej bredvid sig. Stella skulle presentera sig. Han skulle le åt båda. Och sen kunde tjejens hand gå tillbaka till att vila med äganderätt på hans axel. ”Håll dig ifrån min man, kvinna.” Och det skulle Stella vara tvungen att göra.
”Men ingen är arg eller ledsen längre” mumlade Markus. ”Du är glad, jag är glad. Wippen är gladast. Det här är bra, älskling. Det vet du ju. Sista veckorna, har vi inte haft det bra? Precis som förr. Och jag saknar dig, väldigt väldigt mycket.” Han var kvar mot hennes hals och kind, kysste och pratade, lockade och pockade.
Stella kopplade loss sig. ”Jag vet. Men jag kan inte. Förlåt. Jag är så ledsen, men jag kan inte. Jag kan inte, Markus, det går inte. Jag har inte tänkt det här.”
”Okej, vi tar det lugnt.” Han ändrade planen. ”Vi kramas bara. Pratas. Ser filmen. Har det mysigt. Vi stressar inte. Det är ingen stress överhuvudtaget.”
”Nej.” Stella gick ut i hallen, började dra på sig skorna. ”Jag kan inte det heller. Jag går hem.”

Det var sent när hon var hemma. Johan hade redan somnat, hon väckte honom, igen. Det blev inget välrepeterat tal som var nedskrivet i stoplar och övat framför spegeln. Allt kom huller om buller. ”Jag vet att det bara var en enda vecka i somras och du kommer kanske att tycka att jag är helt djävla knäpp som hänger upp mig så mycket på den, och jag är väl det, men en sån här sak händer inte speciellt ofta för mig, senaste gången var faktiskt Markus, och med han visste jag också på en gång att det var riktigt djäkla bra, och det var sant, så jag vill inte hålla på och låtsas att det bara är telefonprat jag vill ha, och jag vill verkligen inte ha en ny...”
”Du, Stella, hallå” avbröt han efter en stund. ”Sakta ner.”
Hon saktade ner helt och hållet. ”Du tycker jag är knäpp? Har jag förstört det?”
”Nej. Men vi borde ses. När kan vi ses?”

”Och nu ska ni...?” Anna-Karin såg förväntansfullt på henne, fast hon visste det här med.
”Ses.” Stella gjorde citattecken i luften.
”Hur gör ni ”det”?” A-K härmade henne.
”Jag tror vi anstränger oss för att vara så snälla och roliga och fantastiska och snygga som det är möjligt i en veckas tid, och vi låtsas inte om att snarkar, om vi gör det, eller går på toa eller petar näsan, och förhoppningsvis är vi inte vansinniga på varandra nästa söndag. Tänk en otroligt nervös förstadejt, fast den här håller på i en hel vecka.” Stella höjde ett pekfinger. ”Och inget vin att slappna av med.”
”Var ska du sova inatt?”
”Jag vet inte.”
”Vad ska ni göra?”
”Jag vet inte.”
”Men tänk!” utbrast A-K entusiastiskt. ”Ni kan ligga i soffan och dricka te och prata om böcker och imponera på varandra i en hel vecka. Vilken drömdejt!”
”Joo. Fast Johan jobbar i och för sig till på onsdag.”
”Du lagar mat till när han kommer hem, trött efter en hård dag på jobbet. Du häller upp vin åt honom. Han lättar på slipsen. Du frågar hur han har haft det. Låter honom prata av sig.” A-K fnissade. ”Du serverar din goda mat. Han blir ännu mer upp över öronen förtjust i dig. Ni råkar ta i varandra. Ett tu tre är ni igång. Sen ligger ni där på soffan trots allt.” Anna-Karin fnissade ännu mer. ”Veckan är en succé.”
Stella rodnade när hon tänkte på hur riktigt A-K beskrivit det. Råkar ta i varandra. Ett tu tre, igång. Ligger i soffan. ”Jag tror inte han har slips” sa hon.

Mannen utan slips ringde när de promenerat genom parken, runt det gamla sjukhuset och ut mot en badstrand där de satt på en stock och tittade över vattnet. Han meddelade att han var på väg, skulle vara hemma om en kvart. Stella gjorde tecken till A-K och de gick tillbaka till bilen.

”Hej frequent flyer.” Johan slog upp dörren innan hon hunnit ens nått fram till den och kunnat trycka på klockan. ”Såg du mig bakom pelargonerna?”
Hon hade inte vågat titta in när hon gick förbi. Om hon hade gjort det hade hon säkert inte sett någonting heller, för synen var ännu sämre nu.
Han hade på sig en ljusgrå skjorta som såg dyr och exklusiv ut. Svarta fina byxor. After shave sniffade hon också när hon gick förbi honom in i hallen. Hans farmors syster fyllde nittiofem och hade haft en födelsedagslunch på äldreboendet där hon bodde. Johan hade bjudit med Stella på lunchen så fort de bestämde att hon skulle flyga hit den här dagen och den här tiden, men hon tyckte att det blev en väl häftig start på en vecka när syftet var att ”ses”. Det var därför Anna-Karin hämtat henne på flyget.
Stella hängde upp kappan, lämnade väskorna där vid spegeln.
”Kom in, kom in.” Johan drog sig inåt lägenheten som såg föredömligt välstädad ut. Inga återvinningspåsar eller pet-flaske-påsar någonstans. Inte ens en tidningshög på vardagsrumsbordet. Han harklade sig lite. ”Släng upp fötterna på bordet bara och känn dig som hemma.”
Han verkade tack och lov nervös han med. Stella hade visualiserat positiva målbilder från sekunden hon vaknade imorse. ”Så här lugn är jag när vi ses. Så här bra och smart känner jag mig när vi konverserar över en kopp kaffe. Så här cool och sexig är jag när jag tar på honom första gången, till exempel på hans hand, i förbifarten.” Och hon hade tagit det säkra före det osäkra och ätit gröt till frukost som förstärkning. Inget av det hjälpte nu. Endorfinerna från promenaden var upplösta. Stressadrenalin hade ersatt det. ”Så här komplett hysterisk känner jag mig när vi ses.”
De cirklade avvaktande runt varandra i vardagsrummet.
”Jag har mackor och fika om du är hungrig. Och så har jag lånat filmer av Max.” Johan räknade upp alla sina alternativ. ”Och det är ju fint väder så om du vill gå ut en sväng kan vi göra det. Jag vet inte, vad gjorde du och Anna-Karin nu? Det är bara mina förslag. Vi kan stanna inne, slappa. Jag har ju massa böcker också. Bra och mindre bra. Och tidningar. Vill du ha kaffe kanske? Fazerchoklad? Vatten? Jag sätter på en kanna kaffe.”
”Inte för mig, tack. Jag kan inte...” Stella tog sig för magen.
”Mår du illa?” frågade han oroligt. Sen kom han på det. ”Ja, ja, det är klart. Du kanske inte ska dricka så mycket kaffe. Men det finns te.”
”Nej. Eller, jag menar, ja, jag dricker kaffe, men.” Hon skakade på huvudet. ”Inte just nu.” Hon visade med handen, sänkte förtroligt rösten. ”Lite nervös, va. En aning.”
”Tack!” Johan torkade teatraliskt av sig i pannan. ”Jag trodde bara det var jag.”
”Skojar du? Gud!” Stella satte sjönk ner på soffan. ”Det känns som jag har sovit max tre timmar inatt. Och ändå är jag hyper.”
”Samma här.” Han kom närmare henne. ”Och jag fattar inte vad är vi nervösa för, egentligen. Vi känner varandra mer nu än i somras, och då gick allt bra. Det finns ingen riktig anledning att bli torr i munnen och svettig om händerna nu.” Han log. ”Jag försöker alltså resonera oss logiskt ur det här. Funkar det?”
Hon skakade på huvudet. ”Lika bra som mina målbilder.”
”Åh, du prövade såna? Vad gjorde vi i dom?”
”Klarade av allt det här svåra extremt smidigt. Hälsningen till exempel, blir den fysisk eller verbal? Om inte fysisk, när händer då det första gången? Sånt. Jag var bokig och intellektuell för det är min grej. Du kom med snabba och roliga repliker, och var väldigt snygg, för det är din grej. Allt flöt på fantastiskt lätt kan man väl säga.” Hon fnissade lite. ”Jag låg inte här i soffan med magknip av nervositet.”
Johan sträckte ut sin hand så att hon kunde ta den. Hans var fuktig precis som hennes när hon kramade om den.
”Bra. Och nu säger du något roligt.” Hon drog in honom lite närmare.
”Vi måste lägga till ett par saker på ”din grej”, Stella. Väldigt söt.” Han böjde sig fram och fick tag i hennes andra hand. ”Väldigt skarp, så man får hålla sig på tårna hela tiden.” Hon flätade in sina fingrar med hans och hans ögon glittrade till. ”Väldigt bra. På alla sätt och vis.”
Hon lade ner händerna i sitt knä, hans under hennes, höll kvar. ”Det där var mer gulligt än roligt, men okej, jag har överseende. Den här gången.”
Johan log och passade över till henne. ”Varsågod, fröken. Något bokigt.”
Han strök henne på låren och väntade, så det enda hon kom på som inte var ”fortsätt precis så där” var ”snygg skjorta.”
Johan såg på den och sen på henne. Han gjorde en besviken min som inte gick upp till ögonen för dom såg allt annat än besvikna ut. ”Du har rätt. Målbilderna funkar ju inte alls. Hur ska det här gå?”
Stella tänkte en stund. ”Men nu vet jag! Herregud, det är ju så enkelt! Kom, du sätter dig här.” Hon klappade bredvid sig på soffan och Johan gjorde som hon sa. ”Sen låtsas du att det här..” Hon visade på hela soffan ”är en blå och vit hammock. Och då kommer du garanterat på något. Jag menar, det här har du ju gjort hundra gånger förr med strålande resultat.” Hon såg peppande på honom. ”Visst är jag smart!”
Johan började skratta. ”Du är elak!” Han försökte putta ner henne med en av kuddarna. ”Jag tar tillbaka söt och stoppar in elak på ”din grej”.”
”För sent” frustade hon av skratt under kuddattacken och kämpade tillbaka. ”Johan, sluta! Tänk på att jag är med barn!”
”Stella, sluta!” härmades han. ”Tänk på att jag är handikappad!”
Han fick ett bra grepp om henne och kunde skeda in sig bakom. ”Var snäll nu.” Han rättade till sig på sidan så att hon rymdes bättre. ”Går det här bra?”
Bra? Ihoptryckt med en Johan Falkman i en soffa, ungefär fem minuter efter hon klev in genom dörren, trots uttalade stirriga premiärnerver från bådas håll. A-K skulle hoppa av förtjusning om hon sett det. Stella fnissade. ”Du, jag skulle säga att det går som en dans. Det märks vem som är proffs.”
Han log mot hennes kind. ”Alltså du? Det var du som började.”
”Kanske.” Hon tryckte in sig lite mer. ”Det är bara det att jag har haft en crush på dig ända sen hammockdagarna så det är väl på tiden att jag gör något åt det nu. Tid är pengar, du vet.”
”Mmm.” Han nosade runt och pussade henne på halsen. ”Håller med.” Pussade mer. ”Vad gott du luktar. Och jag kan ju aldrig låta bli att ta på dig. Som du vet.”
”Jag vet. Men jag gillar det. Dig. Oss. Det här.” Hon kysste honom.
”Tur för mig” viskade han. ”Vi fortsätter bara så här då?”
”Ja, det gör vi.”