Det förra kap i förra posten är alltså
10, inte 15 som jag råkade skriva...
Kap 11 Luleå, söndag”Men du, här har vi en som ser pigg och glad ut!” utropade Gunilla när hon klev ur bilen. ”Vilken skillnad!”
”Menar du mig?” Stella såg sig osäkert omkring, förstod inte riktigt vem hon menade. Var det någon av katterna?
”Ja, oh, ja. Som natt och dag.” Gunilla kramade om henne. ”Vad har du haft för mirakelkur?”
Råkat ragga upp en ovanligt bra kille på Kvantum, undanhållit några sanningar och fått honom att flirta med en, åkt på roliga utflykter, skrattat mycket, gråtit så lite som möjligt, blivit gravid, bestämt sig för att inte gifta sig i sommar. ”Mest det vanliga. Sova, äta, Ormberget, gosa med katterna. Den norrbottniska luften. Hur har ni haft det då? Det har ju låtit så bra varje gång ni har ringt? Och ni ser oroväckande pigga ut!”
”Jo, det har varit så bra! Och det var så fint där! Du ska få se kort sen när vi har framkallat. Vi har gått på tur, fiskat, åkt båt på en fjord. Ja, allt var så vackert. Men dyrt, herregud, man kan inte tro de norska priserna. Och även helt vanliga saker som...” Gunilla fortsatte att berätta, flankerad av Torbjörn, medan de hjälptes åt att tömma bilen. När allt var ute satte Stella på kaffe och dukade fram nybakta solrosfrallor och chokladkaka. Dagen till ära. Det var över en månad sen hon presterat något liknande senast. Hon som egentligen var beroende av att baka, gjorde det jämt. Sista veckorna hade det inte ens blivit chokladbollar. Ingen koncentration till läsning av annat än tidningar, inget bakande, limpmackor till lunch, för mycket vin och sprit och för många gästkök. Hon hade kunnat leka finn fem fel med sig själv hela dagarna. Den här morgonen hade hon dammsugit skafferiet på potentiella bakingredienser och sen skridit till verket.
Gunilla och Torbjörn var en överpositiv smakpanel. Torbjörn åt tre frallor, Gunilla ville ha recepten. När Stella berättade att hon handlat middagsmat, om de kunde tänka sig att äta räkpasta trots att de kom direkt från Norge för hon hade inte riktigt tänkt på det, gick de praktiskt taget upp i brygga av tacksamhet.
Det blev en riktigt skön köksdag för henne. Gunilla for runt och laddade tvättmaskiner, ringde folk, pratade med den trevliga grannfrun, plockade bort alla torra blomblad som gick att uppbåda. Torbjörn klippte gräset, fixade pappersinsamlingen, rengjorde fiske och vandringsgrejerna, och Stella gick överstyr i köket med en trerätters.
Het paprikaröra på grovt bröd till förrätt, räkpasta till varmrätt, och chokladkakan med hallongrädde till efterrätt.
”Ska du verkligen bara stanna en vecka till?” sa Torbjörn. ”Det här känns ju som att äta på restaurang, fast hemlagat.”
Hon förstod att han menade det sista som en komplimang även om det kunde låta tvärtom.
”Inte för att vi förväntar oss såna här måltider varje dag” skyndade Gunilla att flika in. ”Kom ihåg att du är här för att vila upp dig och fortsätta komma i form. Men det var så gott.”
”Sånt här får mig i bra form” sa Stella. ”Jag hade lyckats glömma bort att jag gillade att hålla på med det bara i villervallan. Förresten... ” Hon skopade upp ett hallon på sin sked. ”Ni kan aldrig gissa vem jag har träffat här. Minns ni Laura Falkman, Anna-Karins kompis?”
Hon berättade censurerat om Johan, Max och Lina, Kvantum och födelsedagsfesten.
”Åh han, ja!” utbrast Gunilla förtjust. ”Johan Falkman. Han jobbar ju på Gretas bank, Torbjörns mamma, du vet. Jag träffade honom ett par gånger när jag följde med henne dit, och han växlade alltid några ord. Vad gör Max? Han var det länge sen jag såg.”
”Jamen, han är på rehab-stället vid Konstens hus, det vet du ju” sa Torbjörn innan Stella hann öppna munnen. ”Berättade inte jag för dig att Kerstin på jobbet gick hos honom när hon hade problem med ryggen?”
”Det har du inte sagt ett ord om” sa Gunilla tvärsäkert.
”Jajamensan” hävdade Torbjörn lika säkert. ”Du har bara glömt bort det. Det var nog ett år sedan, men jag vet att jag sa det.”
Gunilla viftade avvärjande med handen. ”Hursomhelst. Det var väl roligt!” Hon tittade uppmuntrande på Stella. ”Johan Falkman. Att ni två skulle stöta ihop.”
Stella började till sin förskräckelse rodna. ”Jo. Det var roligt.”
”Du vet att han var med om en bilolycka för ett tag sen?” frågade Stella när de satt och såg Rapport på teve sen, bara hon och Gunilla. De hade inte pratat mer om bröderna Falkman, men Gunilla verkade inte behöva någon startsträcka.
”Jag vet. Han började ju jobba igen väldigt fort efter det där.”
Mer teve en stund.
”Det är nog det bästa sättet. Att försöka komma tillbaka till det gamla” forsatte Gunilla. ”Vi har en kvinna på min skola som fick en stroke, och hon var på plats igen så fort det gick. Nu är det ju inget man reflekterar det minsta över att hon går med käpp. Hon är som vanligt.”
Stella nickade halvhjärtat. Hon tyckte att hon borde reflektera mycket mer över det än vad hon gjorde. Tänka på alla problem det medförde. Tänka på alla svårigheter. Inte bara låta tankarna ta slut vid ett par sköna händer och en sommarlovsbubbla. Hur skulle det funka, på riktigt, där ute för en som han? Hur gjorde han när han åkte på semester, om det inte var en semester tillsammans med Max och hela familjen? Gjorde han överhuvudtaget det? Hur gjorde han om han skulle på utbildning med jobbet och det visade sig vara i en lokal tre trappor upp utan hiss? Hur gjorde han om han skulle handla jäst och det var på översta hyllan i kyldisken och Patricia inte var med?
Ännu mer teve.
Gunilla log lite mot henne. ”Du verkar så mycket gladare och lättare till sinnet nu än när vi åkte. Du verkar ha kommit in på ett bra spår.”
”Så du tycker inte jag är egoistisk? Med tanke på att jag stannar här lite längre och... inte precis skyndar tillbaka till Stockholm för att reda ut allt med Markus?”
”Inte alls.” Gunilla svarade utan att tveka. ”Du får tänka lite egoistiskt just nu. Och jag vet att det kan vara svårt att göra det om man märker att andra mår dåligt av det, men i såna här situationer så är det nog nödvändigt.” Hon avslutade med att klappa henne vänligt på handen och den gesten fick direkt tårarna att välla upp i ögonen för Stella. ”Ska ni träffas mer, du och Johan Falkman?”
”Det tror jag inte.”
Markus blev inte förtjust när hon ringde och berättade att hon skulle stanna en vecka till. ”Ego” var nog precis det ord han hade kunnat drämma till henne med, om han velat drämma till.
”Men varför, Stella, varför? Vad vinner du och vi på att du är där uppe?”
”Jag mår mycket bättre. Gunilla tyckte till exempel att jag såg tio gånger piggare ut nu.”
”Det är ju fantastiskt. Kom hem då så kan vi reda upp det här och det kommer att göra dig hundra gånger piggare.” Han tjatade och hon lyssnade.
”Markus, släpp det” klippte hon av när han började ta om sina argument en andra gång. ”Jag kommer inte imorgon, det är bara så.”
Han suckade och stånkade. ”Vad gör du där uppe då som får dig att må så bra? Nu verkar Luleå plötsligt som paradiset på jorden. Vad finns det där som inte finns här?”
Rena gator, inga minnen av dig, och ingen risk att stöta ihop med dig någonstans, radade hon upp i huvudet. Och det är bara tre snabba exempel skjutna från höften. Mer skratt, mer uppskattning, mer lugn och ro. Behöver jag fortsätta?
”Det är skönare för mig här än i Stockholm just nu. Bättre på alla sätt och vis. Jag kan inte förklara exakt varför men det är det.”
”Hur kan du vara så säker på det? Du kan ju inte veta vad jag...” Han var igång igen.
”Kommer du ihåg det jag skrev i brevet om att jag inte kan låta bli att se dig och hon tillsammans? Fattar du om jag säger att det är lättare att försöka rensa bort det här uppe? Att jag vill bli av med det men att det kändes omöjligt i Stockholm? Här känns det... kanske möjligt. Jag vet inte än. Men det här är mitt bästa sätt hittills.”
Först tyst och sen ”jaha.” Tunga andetag genom luren.
”Jag förstår” sa han dystert. ”Förlåt för tjatet då. Men du vet, det är jobbigt, för mig också, här på mitt sätt. Det är därför.”
”Jag vet.” Hon förberedde sig. Nu gällde det. ”Och det är en annan sak också som jag har tänkt på. Om bröllopet.” Hon berättade omsorgsfullt och noga planerat vad hon fått för idé, hur hon tänkt sig den fortsatta utvecklingen för dom. Hon hade kört hela talet för sig själv flera gånger igårkväll. Skrivit upp stolpar på papper, stått framför badrumsspegeln och testat och strykit. Han lyssnade så tyst att hon ibland var osäker på om linjen brytits. ”Är du kvar?”
”Ja.” Ny lång tystnad. ”Vad betyder det här egentligen? Dumpar du mig nu?”
”Tvärtom, Markus. Jag vill bara inte stressa in till 30 juli. Jag vill få mer tid. Vi kanske gifter oss, i november. Det är större chans för det om vi säger bort allt nu. Jag klarar inte att göra det som läget är idag.”
Han blev knäpptyst igen och hon försökte febrilt tolka tystnaden. Var han förbannad? Ledsen? På väg att börja gråta?
”Jag antar att jag inte får säga emot. Där heller. Du har bestämt dig, va?” Han var inte på väg att börja gråta. ”Du bestämmer allt just nu, jag ska bara följa med. Ingen talan.”
”Det är väl inte sant.”
”Men du bestämmer dig för att avlysa bröllopet och stanna i Luleå, efter att vi pratats vid två gånger på telefon den senaste tiden? Sammanlagt, vad, en kvart?” Han lät arg. ”Vi har inte setts, vi har inte haft någon kommunikation, men du bestämmer dig ändå för att.. Hur kan du göra det? Hur kan du veta att det här är rätt beslut? På just det här sättet?”
”Det hade nog inte hjälpt så mycket om vi hade pratats vid...”
Han varvade upp mer och mer. ”Hur gör vi med allt som redan är fixat då? Blir det jag som får ringa alla samtal nu, avboka alla, förklara för alla? Igår var det trettioåtta ja-svar när jag kollade. Har du tänkt på att en del redan fixat flyg och hotell? Pelle och hans tjej kommer ju för fan från London! Vad tror du dom ska säga nu?!”
”Att det var djävligt dumt av dig att knulla runt kanske?” spottade hon ilsket ur sig. ”Eller jag vet inte, det var bara ett spontant förslag. Andra kanske kan tycka det är smart att inte gifta sig i det här läget, du vet, om man har ambitionen att det ska hålla längre än själva vigselakten.”
Markus storknade och Stella öste på. Sen pyste dom förbannat i varsin ända av linjen.
”Du kan mejla alla nummer till mig så avbokar jag sakerna, och jag e-postar till ja-svaren också” sa hon till slut. ”Jag gör det imorgon. Och jag säger inte att det är för att du har. Jag kommer på något. Men du får ringa din familj och berätta, och Fredrik, ring till Fredrik också. Ikväll.”
”Jag kan bara inte tro det, Stella” muttrade han besviket. ”Jag har hela trott att vi skulle göra det. Du har ju inte sagt något på hela den här tiden om att avstyra det. Att du kan bestämma dig för det här efter...”
”Markus” avbröt hon och mopsade upp sig. ”Skicka allt till mig. Ring din familj. Vifårhörassenareiveckan, hej då.”
”jag ville visa att du kan lita på mig” skrev han i ett sms senare. ”att du ska få känna dig säker igen. jag tänkte byta jobb så fort det går, har skickat ut massa förfrågn. det är därför jag har tjatat så, trodde det bästa för oss var att du kom tillbaka o fick se det. varför vill du inte försöka?”
”jag vill försöka, jag vill inte dumpa dig” skrev hon tillbaka. ”men tänk om jag aldrig blir säker igen? det går ju inte att bara lägga en order. så jag måste få mer tid. uppskattar jobb-byt-försöket. o dina tankar. o dig. jag gör det. men jag kan inte göra det här på ngt annat sätt just nu. ledsen. kram o gonatt.”
”Tur att ni inte har några barn” sa hennes pappa. ”Det är inte lätt för barn att gå igenom en skilsmässa.”
”Har du börjat se på dr Phil?” sa Stella och ansträngde sig för att kontrollera rösten. ”Trettio år för sent?”
”Det är rätt tänkt” sa hennes mamma. ”Den där typen av män, man ska inte förlåta dom. Är det gjort så är det gjort och något sånt går inte att ta tillbaka.”
”Mamma, vi har inte gjort slut, vi är fortfarande tillsammans.”
”Hrmf.”
”Åh men, Stella” sa Stefans sambo Annika medlidande. ”Hur känns det?”
”Hallå där, säg något kul efter pipet så ringer jag upp” sa Cissi på sitt mobilsvar.
”Vi ska inte gifta oss” sa Stella.
Hon tänkte på Piteå-utflykten när hon låg och snurrade i sängen. Hur Johan sagt att det hopplösa tillståndet gled över i ett annat aningen mindre hopplöst och sen ett annat ännu aningen mindre hopplöst, och så vidare. Det kändes som att det börjat rulla för henne nu. Ett halvt varv. Men en start iallafall. Andningen kändes lättare och hon knäppte händerna på magen, slappnade av, låg där och försökte tänka aktivt på ingenting. Ingenting med bröllopet och ingenting med framtiden och bebisen.
Precis som när man ska meditera och tänka på ett ljud var det omöjligt att hålla tankarna på det och borta från andra saker. Tänk om Markus skulle höra det på henne, att hon var gravid? Och hon hade ju druckit både på Johans födelsedagsfest och på middagen. Hur tidigt kunde sånt upptäckas, om det orsakat något? Behövde man vänta tills det var fött? Hur skulle det bli att berätta det för Markus? När skulle det börja kännas? Sprattla därinne? Stora bröst och feta höfter? Köns-föraningar?
Och vad skulle Pelle och hans tjej säga? Skulle hon och Markus erbjuda ekonomisk kompensation till dom?
Var skulle hon bo när hon kom tillbaka? Fick man pengar tillbaka på reseavbeställning utan att skaffa läkarintyg? Kunde hon hävda psykisk överstress i såna fall, om man var tvungen att få ett läkarintyg? Eller skylla på att hon var gravid? Kunde hon flytta in hos Cissi igen?
Sov Johan nu? Skulle han ringa? Tänk om han ringde den här veckan och Gunilla eller Torbjörn råkade höras i bakgrunden. Hon måste komma ihåg att bara svara om hon var ensam.
Klockan på mobildisplayen lös på 23:41.
Men på det stora hela, det kändes ändå bättre. Mycket bättre. Det här måste definitivt vara bland det smartaste och förnuftigaste hon gjort den sista tiden. Det var två saker hon också glömt bort om sig själv i villervallan. Hon brukade vara smart och förnuftig.
Kap 12Det var hemtrevligt att vakna på måndag och höra röster och ljud där nere. En kaffebryggare, en morgontidning som prasslade, en vattenkran som spolade. Det såg ut att bli fint väder också, sol och blå himmel. Och klockan var nästan åtta och hon hade lyckats sova i ett svep ända sen ett någon gång. Och Markus visste att hon skulle stanna. Och bröllopet var avlyst. Och Johan Falkman var out of sight, och snart förhoppningsvis out of mind.
Måndagens stora begivenhet var lunchbesöket hos Anna-Karins familj. Gunilla ”passade på” att göra en rabarberpaj att ta med. Och passade även på att ta fram en påse vaniljbullar ur frysen ”eftersom Robert inte var så väldans förtjust i rabarber”. Stella blev alldeles varm i hjärtat av det. Hennes mamma, Inger, skulle aldrig ha haft några vaniljbullar i frysen, eller kommit på tanken att ta med sig hemmagjord efterrätt om hon blivit bjuden på lunch hos Stella. Hon skulle inte ha kunnat svara på vad Markus inte var så väldans förtjust i (musslor) ens om hon fick tiotusen för det. Igårkväll hade hon raskt hoppat från ämnet inställt bröllop till att berätta mycket ingående om en kurs hon skulle gå på jobbet till hösten, och en kvart senare orkade Stella inte lyssna mer utan sa hej då.
Ibland när man ville åka till Barcelona och bli servitris med femtusen på fickan och noll spanskakunskaper i huvudet, var det skönt att ha en sån mamma, men ibland när något krisade kunde Gunilla framstå som rena modersdrömmen. Hon lekte med Anna-Karins barn, tröstade vid leksaksbilolycka, tog hand om ett par av Anna-Karins byxor som skulle lagas, vattnade alla altanblommorna, hade med sig efterrätten. Det kändes som att Stella skulle ha kunnat sätta sig mitt på altanen hon med och börja störtgrina över precis vad som helst och Gunilla skulle på två röda ha hittat den rätta trösten.
Efter lunchen åkte Gunilla och Torbjörn hem och tog Stella med en kaffekopp till Anna-Karins dator på övervåningen. Hon hade inte öppnat bröllopsmejlen en enda gång sen hon kom upp hit och möttes av massa nya ”JAAA! Vi kommer!!”-svar.
Det senaste mejlet var från Markus iallafall, med en betydligt sobrare ämnesrubrik ”avbeställn-telenr”. Inga utropstecken.
”Varsågod, lycka till med mejlandet och telefonerandet”skrev han. ”Jag ringde mina igår. Mamma blev ledsen såklart.”
Det blev jag med, det kan jag lova.
”Finns det inget jag kan göra? Kan jag inte få dig att ändra dig på något sätt, att satsa på oss igen?”
Det här är inte jag som dumpar dig, Markus, det här är jag som skjuter upp ett bröllop. Inget annat. Jag dumpar dig inte, jag lovar.
”Hur många gånger ska jag säga förlåt? Vad behövs?”
Inga mer förlåt, det är då ett som är säkert. Håll blommorna och presenterna också. Allt jag vill ha är mer tid.
”Jag älskar dig. Puss och kram.”
Mm...
Anna-Karin kom upp med påtår och en till bit rabarberpaj efter ett tag. ”Hur går det? Får du ihop något bra?”
”Sådär. Läs det här.” Stella visade henne mejlet som skulle gå ut till alla lyckligt ovetande bröllopsgäster. ”Är det tillräckligt öppet och ursäktande men ändå inte flummigt eller elakt?”
Anna-Karin läste igenom det noga, grymtade till några gånger. ”Det är nästan för snällt” sa hon när hon var färdig. ”Vilken stor person du är, Stella.”
Dom flinade båda två.
”Kan du åtminstone hänvisa alla vidare frågor till Markus? Någon skit ska han väl få ta?”
Stella skrev dit ett par rader till, inklusive önskan om att rsvp:a budskapet medan Anna-Karin stod och väntade och dikterade olika lämpliga förslag. ”Så? Snipp snapp slut?”
Anna-Karin läste högt igenom allt en gång till och godkände det.
”Fast vänta.” Stella vände sig osäkert mot henne. ”Kan du fatta att vi avbokar det? På riktigt? Ska jag göra det?”
”Känns det inte skönt?”
”Ja. Det känns otroligt skönt. Mycket mycket enklare.”
”Varför tvekar du då?”
”Jag känner mig hemsk för att jag tycker så, att det är skönt att vara av med det. Mitt bröllop.”
”Du gör rätt, Stella. Ni måste tänka långsiktigt. Det är mycket bättre att avboka nu och kunna fundera i lugn och ro. Ni har ju så mycket framför er som.. Du vet. Så nu.. send.” Anna-Karin styrde hennes hand på musen mot skicka-knappen. ”Skicka det nu. Jag står kvar här tills du gjort det.”
Stella valde det första replyet i inboxen. Miriam och hennes Olof. Sending message. Message sent.
”Tusan! Du!” kom hon förskräckt på efteråt. ”Jag glömde ju helt att jag skulle låta Markus korrläsa det.”
”Det glömde inte jag” sa Anna-Karin bestämt. ”Se det som en av rättigheterna han förlorade på fotosexet. Och så måste du lägga upp samma text på eran bröllopssida, glöm inte det. ”
Efter att ha mejlat gästerna inklusive närmaste kretsen, och uppdaterat bröllopssidan, printade hon ut alla avbeställn-telenr uppställda i kronologisk ordning. Hon kunde se Markus förorättade och besvikna min när han suttit där och klistrat ihop den.
”Är du säker, Stella, vill du verkligen det här, vi som skulle ha en sån fantastisk dag, ett sånt fantastiskt liv.”
”Men fatta att vi fortfarande kan få det. Vad är det med dig? Har du sett för mycket på Bridezillas?””
Stadshuset och guldsmeden. Fredsgatan 12 (lunch för elva personer, närmaste familjen, kl 12.30). Tältfirman, cateringen och servishjälpen (bröllopsmingel utomhus kl 15.30 med bubbel och snittar). Hotellet (bröllopsnatten). Resebyrån (smekmånad).
Hon ringde de mest akuta punkterna och avbokade. Efter mer än två timmar vinglade hon ner till Anna-Karin och Robban. ”Vattten, vatten, jag behöver vatten.”
”Är det gjort?” Robban såg upp. ”Är du en singeltjej igen nu?”
”Nej nej och åter nej. Jag är inte singeltjej igen, jag är bara av med själva vigseln.”
”Så ni ska fortsätta tillsammans?”
Anna-Karin hoppade in och förklarade med pedagogisk ton. ”Det är exakt det dom ska komma på. Därför är bröllopet uppskjutet på obestämd tid. Bra jobbat, Stell! Nu kan du bara koppla av och ha en rolig och skön semester resten av veckan. Om vi hade haft något godis hemma så hade jag bjudit direkt. Men... ” Hon öppnade köksskåpen och spanade runt. ”Vad sägs om gamla chips? Eller lite hallonsaft? Mer rabarberpaj?”
”Tack, det är bra.” Stella log och tittade på klockan. ”Jag ska cykla hem. Men kan jag komma imorgon och kolla hur många som har svarat?”
”Visst! Vill du ha något gott då? Vi måste ju fira! Alltså” Anna-Karin var snabb med att korrigera sig själv ”jag menar fira ditt beslut, inte något annat. Lite god mat och middag kanske?”
”Ja, gärna!”
”Och ingen egofixerad grann-Jessica den här gången. Vitlök i maten! Roligt prat!” Anna-Karin lät mer och mer entusiastisk.
Robban såg skeptiskt på dom. ”Jag känner nästan sympati med Markus nu. Ni verkar för upphetsade över det här. Som någon slags ihopgaddad kvinnohämnd. Snart kommer ni kanske på att ni ska ringa hans chef och baktala honom också?”
”Vi är inte upphetsade eller ihopgaddade, vi är bara.. lättade och förstående.” Anna-Karin kramade om henne. ”Och mycket glada och lite festsugna! Kom vid fem imorgon så startar vi. Jag ordnar allt!”
Stella cyklade hemåt i makligt tempo. Stannade till på Björkskatans centrum för att fira sig själv med en chokladkaka och en Cola. Just när hon betalat och var på väg ut med chokladkakan redo för första tuggan kom Johan in.
Dom hajade båda till och Stella tvärstannade och gjorde en häpen dubbelkoll för att verkligen se att det var han. Men hur många solbrända rullstolsbundna män i röda pikés och med seniga underarmar fanns det här? En.
Han var den som fann sig först och kom fram till henne. ”Är du här?”
”Detsamma. Är du här?” kontrade hon.
”Jag har tränat. Sjukgymnastiken, vårdcentralen.” Han nickade bakåt, och det låg en stor vårdcentral bakom centrumbyggnaden, det visste hon. Han hade fuktigt hår och röda kinder, av ansträngning då förmodligen och han såg mycket riktigt nytränad och nyduschad ut. Och nyförvånad. ”Men alltså, vaddå Stella, är du kvar? Missade du planet?”
”Nja” svarade hon sparsamt och kände att hon började rodna som på signal.
”Nja?”
Hon rodnade ännu mer och fattade hur skyldig och besvärad hon såg ut. Det kändes som att hjärnan arbetade febrilt men inte kom på en enda vettig sak att säga. Vad kunde hon säga?
”Du missade inte planet?” Johan såg frågande på henne, väntade på att hon skulle säga mer, förklara. ”Så du är kvar alltså?” upprepade han igen när hon inte fått fram ett ord, bara rodnat ännu mer under hans blick.
”Ett tag till.” Hon tittade ner i golvet. Om inte A-K sagt något om godis och triggat igång suget, om hon stannat på vilken annan kiosk som helst, om hon cyklat två minuter snabbare, om vad som helst. Om hon kunde få försvinna från den här situationen.
”Jaha.” Johan nickade fast han inte såg ut att förstå så mycket mer än för en sekund sen, fortsatte se forskande på henne. ”Men..? Jaha? Jag fattar inte riktigt?” sa han sen. Han verkade ha lika stor kortslutning som henne. Han hade startat med ett förvånat leende när han fick syn på henne, men det var försvunnet nu till förmån för undran och avvaktan.
”Tills på söndag” erbjöd hon.
”På söndag?”
”Klockan tio och trettiofem” mumlade hon. ”Då åker jag. Helt säkert.”
Ett gäng högljudda tonåringar kom in i centrumbyggnaden. Killar i shorts med skateboardbrädorna under armen. De gick kaxigt i bredd och Stella fick kliva åt sidan för att släppa förbi dem.
”Du, lyssna, jag” började hon sen samtidigt som han ”Tänkte du..”. Han var den som tog om. ”Så ville du vara här inkognito eller får man ringa dig?”
När hon inte svarade på det heller nickade han ledset. Han försökte inte skyla över det med att lägga på en cool eller nollställd min. ”Åh, okej. Nu fattar jag” sa han tyst och drog sig bakåt. ”Hej då.” Han vände om och började rulla iväg.
”Vänta! Johan, det är inte så.” Hon gick efter honom och tog tag i hans axel så att han stannade och såg på henne igen.
”Hur är det då? För det var inte meningen att vi skulle träffas mer här, eller hur?”
”Nej. Det var inte det.” Stella försökte desperat komma på en strålande förklaring, en briljant ursäkt, en trovärdig lösning, medan han väntade. Det lyckades inte. ”Det här kändes lättare att klara av. Enklare. Det är därför jag sa att jag skulle åka. Förlåt. Det var för att allt blev så.. krångligt. Tyckte jag. Förlåt, igen. Jag menade faktiskt inte att.”
”Krångligt?” upprepade han skeptiskt och det lät lika ordvalsmässigt bra som att hon sagt att allt blev för... ljusgrönt. ”Så i lördags, visste du att du inte skulle åka? Hade du redan då bestämt dig för att stanna?”
”Ja.” Stella såg nervöst ner i golvet, gav honom tid att smälta allt. Hon hade målat tånaglarna imorse och dom var röda och snygga mot solbrännan på fötterna. Bli inte förbannad på mig, snälla, försökte hon sända över telepatiskt. Du vet vad jag menar. Du var ju också där, varenda gång. Det var din hals, dina händer. Håll med. Snälla. Förstå. Snälla.
Johan höll inte med. ”Men du kunde inte bara säga något?”
”Nej.”
” ”Nej?” För vad trodde du jag skulle göra då? Campa utanför huset?”
”Jamen, självklart inte! Fattar du inte, vad skulle jag säga? Det är ju det som är problemet! Jag kom upp hit för att få vissa saker gjorda och en sån som du är det absolut sista jag behöver i det läget. Jag kunde inte säga något.”
Johan stirrade sårat på henne och hon förstod hur han tolkat den näst sista meningen.
”Herregud.” Stella suckade frustrerat. ”Ta det inte så. Jag menar att jag ska vakna på morgonen och tänka på Markus och framtiden och barnet och vad som är rätt, jag ska inte vakna och tänka ”undrar vad Johan gör idag, hoppas han ringer eller att vi kan ses”. Det är så som..”
Han nappade direkt. ”Barnet? Vilket barn?”
”Vårt, mitt och Markus. Jag är med barn.”
”Är du med barn?!” utbrast han chockat. ”Ska ni ha barn, du och Markus? Det här blir ju bara..”
”Krångligare och krångligare?” försökte Stella och hoppades att det skulle lätta upp stämningen något. Det gjorde det inte. Johan såg om möjligt bara ännu mer ihopknipt och stängd ut.
”Du kunde ha sagt något” upprepade han. ”Jag lovar att jag hade fattat.”
”Jag vet, Johan” sa hon. ”Jag skulle ha gjort det. Men... Jag gjorde inte det. Men du får gärna ringa nu. Jag skulle bli glad om du gjorde det. Det är sant.”
Han gjorde ett hånfullt läte. ”Vad tusan skulle jag göra det för?! Nu när du har fixat en sån fin inkognitolösning här och allt. Vi kan låtsas att vi inte träffades idag. Det blir nog det minst krångliga. Vi glömmer allt det här.”
Vad menade han med ”det här”?
”Men det är ju redan kört, att inte låtsas.”
Johan skakade bara avfärdande på huvudet och drog sig bakåt. ”Du, förresten” sa han innan han vände om helt med ryggen mot henne. ”Grattis till barnet.” Det lät helt torrt, enbart en pliktfras från hans sida som han var för artig för att inte kläcka ur sig.
Stella stod kvar och såg på honon. ”Tack” sa hon lågt.
Han tittade inte tillbaka när han försvann bort mot vårdcentralen.
”Fina fina Johan Falkman. Hej då.”
”Du har fått blommor!” hojtade Gunilla ivrigt så fort hon svängde in på uppfarten. ”Blommor med bud! Dom hängde här på dörren när vi kom hem!”
”Från Markus?” frågade Stella betydligt mindre ivrigt och fick förväntansfulla invinkningar till svar.
Gunilla hade redan ställt upp tre olika stora vaser på köksbänken och hon och Torbjörn stod nyfiket och tittade på när Stella oengagerat vecklade upp pappret och fick fram buketten. Gula och orange rosor. Det tog sig. Långa, stora. Dyra. Minst tjugo stycken, med mycket grönt och vitt fluff i.
”Det här är vad jag kallar en bukett!” utropade Gunilla förtjust. ”Titta! Det må jag säga!” Hon fick ta den största vasen. ”Så vacker.”
Stella läste kortet ”jag saknar dig, kom hem snart” medan Gunilla tog fram en kniv och flinkt börjat beskära rosorna. ”Tjugofem stycken” meddelade hon imponerat om antalet. Sen arrangerade hon dem fint i vasen och ställde upp den mitt på bordet medan Stella håglöst satt bredvid och tittade på. ”Vilka blommor!” Gunilla såg uppmuntrande på Stella. ”Det var väl fint av honom?”
”Jo. Det var fint.”
”Blev du inte glad?” försökte Gunilla igen och med ännu mer uppmuntran. Snart skulle taket lyfta.
”Joo. Jätteglad” sa Stella och tvingade tillbaka en snyftning. Gunilla och Torbjörn såg oroligt på henne. ”Men vad är det? Gick det inte bra hos Anna-Karin?”
”Det är inte det.” Stella reste sig häftigt upp. ”Jag måste...” Hon skyndade uppför trappan till sitt rum och slängde sig på sängen, tryckte ner huvudet i kudden.
Det hade kunnat gå. Han skulle ha ringt. Hon med. Hon hade kunnat ta ett beslut med Markus och ordna till och Johan hade kunnat vara kvar. De hade kunnat komma fram till något som dög för båda, det hade inte varit för sent. Ingen hade gjort något stort fel än, ingen hade gått över en gräns. Men nu var det gjort. Han skulle aldrig ringa efter det här. Han skulle inte lita på henne. Precis som hon med Markus. Förstört. Helt djävla förstört. ”Ring mig” kan lika gärna betyda ”jag är så less på dig”, man vet aldrig.
”Skitdjävlaasskithelvete” dunkade hon i kudden.
Gunillas steg hördes uppför trappan och hon kom in och satte sig på sängkanten.
”Stella, vad är det? Har ni bråkat?”
”Ja.”
”Om bröllopet och att du ville ställa in det?”
”Va? Nej! Inte det. Eller ja såklart, men nej.” Stella snörvlade ner i kudden. ”Det är inte det.”
”Vad är det då?”
”Något annat.”
Gunilla strök henne över ryggen. ”Vill du prata om det?”
”Jag kan inte prata om det. Jag får inte prata om det.” Stella snyftade ännu mer. ”Så egentligen är det bara bra. Att det blev så här. Det är det bästa.”
”Det verkar inte som det bästa för dig om du är så här ledsen?”
”Jag kommer över det. Jag måste fan det.” Stella kurade ihop sig med armarna över huvdet och Gunilla satt kvar och strök henne tills hon slutat gråta och andades lugnare igen.
”Varför måste du komma över det?” frågade Gunilla sen. ”Om jag ska vara ärlig så förstår jag inte varför du är så lojal mot Markus. Det var ju inte bara en obetänksam kväll på en personalfest. Ingen kan säga att du inte har ansträngt dig. Men ingen vill ju heller se dig plåga dig själv. Vad tror du, Stella? Det kanske är dags att ni går vidare.” Hon gjorde en liten paus. ”Ursäkta att jag säger det men det är vad jag tycker iallafall.”
”Jag vet.” Stella vände sig om så hon att låg på sidan och kunde se på Gunilla. ”Men jag vet inte hur jag ska vara utan honom. Ska jag vara ensam hela tiden nu? Jag är så van att han är med, allt, du vet, hur vi har blivit tillsammans med varandra. Det känns som att jag är så annorlunda nu än för fem år sen, och det är så mycket han i mig. Jag vet inte om jag orkar vara utan det.”
”Orkar du med allt det andra som har hänt nu då? Att du ställer in bröllopet, är inte det ett tecken på att du kommer att klara dig? Du är stark, Stella. Du kommer att klara dig, det vet jag. Det har du alltid gjort.”
Nya tårar kom upp och hon pressade Gunillas hand mot sin kind.
”Men jag vet inte om jag är så stark” sa Stella långsamt sen. Pekfingret följde blommönstret på påslakanet. Flera varv. ”Det är inte bara jag längre.Vi ska ha barn” sa hon sen. ”Jag är med barn. ”
”Är du...?!” Trots det bistra budskapet hon nyss levererat sprack Gunillas ansikte direkt upp i ett jätteleende. ”Åh, Stella! Men vad roligt!”
”Ja. Men säg absolut inget till någon. Inte till mamma. Hon vet inte än. Inte ens Markus vet.”
”Du har inte berättat för honom?”
”Jag gjorde testet i torsdags så bara du och Anna-Karin vet. Och Johan.”
Gunilla kom inte av sig en sekund trots att en oväntad Johan plötsligt dök upp i samtalet. ”Är det därför du tror det är förstört?”
”Jag vet inte vad han tycker om det. Jag vet bara vad han tycker om att jag sagt att jag skulle åka hem i söndags och vi sa hej då och allt blev fint avslutat, och nu så stötte vi ihop här, i centrum. Han blev så besviken på mig.”
”Och du med.”
Stella nickade med nya tårar hängande i ögonfransarna.
”Varför sa du det då, att du skulle åka hem?” frågade Gunilla.
Stella svarade inte.
”Du gillar honom?”
Stella torkade sig över ögonen.
”Jaha, men?” Gunilla lät så enkel när hon sa det och Stella såg förebrående upp på henne.
”Vaddå jaha, men? Du kan inte ta så lätt på det? Tror du jag kom upp hit för att leta efter en ny man?”
”Nej, men, herregud, det har jag väl inte föreslagit heller. Jag tänkte mer på att du verkade mycket gladare och lättare nu när vi kom tillbaka. Om det har med honom att göra eller något annat, det vet ju inte jag. Men måste du stryka honom från listan bara för att du gillar honom? Kan du inte hitta ett sätt att umgås med honom som vän?”
”Det var ju precis det jag försökte” sa Stella. ”Jag ville försöka hålla ihop det på något smart sätt. Att det inte skulle hända något. Något för helt fel.” Hon torkade sig med ovansidan av handen. ”Men det här var kanske lika bra. Nu ska jag koncentrera mig på Markus. Det är ju inte direkt som att jag behöver strula till mitt liv med ännu fler personer, eller hur?” Hon fick tag i några gamla pappersnäsdukar som låg och skräpade på nattduksbordet. Inte använda på... hela tre dagar förmodligen. Det var hög tid att klämma fram en god gråt med andra ord. Allt hade varit för lyckligt sista tiden, nästan risk för hybris. Hon snöt sig ordentligt. ”Jag måste tänka förnuftigt.”
”Är du säker på att det är mest förnuftigt att hålla ihop med Markus?”
Stella suckade. ”Vet inte. Men vi måste göra ett seriöst försök nu. Familjeterapi, sånt. Jag vet inte hur man fixar det här bäst.”
”Att förklara och berätta kanske är en bra början” sa Gunilla innan hon gick ner. Och hon såg inte ut som att hon menade Markus.
Finkänsliga som de var det ingen som sa något mer om saken när hon kom ner med svullna ögon och röd näsa.
”Röding och färskpotatis om ett tag, det låter väl gott?” Torbjörn stod och borstade potatis över diskhon. ”Är du hungrig?”
”Sådär. Ska jag göra något?”
”Sätt dig ute du en stund. Det är lä och skönt mot väggen.”
Gunilla dukade ute på verandan. Torbjörn tog en immigt kall nubbe till fisken. Gunilla tog en folköl. Stella tog ett mjölkglas. När de var färdiga kom den trevliga grannfrun över och fick en kaffekopp och ännu mer prat.
Stella gick in och kollade sin mobil. Fem nya meddelanden rasslade in, och i ungefär en sekund kände hon sig hoppfull men sen såg hon att det bara var människor som läst bröllopsmejlet och hört av sig därför. Miriam, Markus mamma, Eva (jaha, nu gick det bra), Sussi, Anna från Sven och Anna. Hon lyssnade igenom meddelandena men ville inte prata med någon av dem. Telefonen började ringa igen, cissi mob nu, exklusivt ända från Grekland, men hon tryckte bort det samtalet också. Sen stängde hon av den. Johan skulle inte höra av sig.
Hon tog en lång sval dusch, rakade benen, fixade håret, skimmer-body lotion överallt, rent linne, jeanskjol, rouge på kinderna och glans på läpparna.
”Nu ser du piggare ut!” sa Gunilla när hon kom ner. ”Känns det bättre?”
”Ja. Får jag låna bilen ett tag? Jag ska in till stan en sväng. Tror jag.”
”Givetvis! Självklart!” Det lät som att det var tidernas idé och på fem röda stod Stella med bilnycklarna i handen.
På femton röda hade hon parkerat i backen upp mot hans hus och stod och tvekade. Hur bra var det här? Han kanske bara skulle be henne gå. Eller börja skrika åt henne. Inte för att han kändes som en skrikig typ. Eller också skulle han vara stram och tyst och se kallt på henne och hon skulle börja lipa av press och inte få fram ett enda vettigt ord. Det kändes mer som han än att börja skrika. Visa hur besviken han var på henne och hon skulle bara kunna hålla med. Fan. Hon låste upp bildörren igen. Ångrade sig. Det var ju redan förstört. Vad spelade det för roll om hon förstörde det ännu lite mer? Svängde nycklarna i handen. Låste bildörren och gick mot nummer femtioåtta. ”Vad spelar det för roll om hundra år?” Det här var en sån sak som spelade roll. Och om han blev stram så blev han. Då skulle hon veta det iallafall.
Fast hon hade kört bil in till stan kände hon sig svettig när hon kom in på gården och hjärtat dunkade på som efter en cykeltur. Han och Lina satt på uteplatsen och åt. Johan med ryggen mot så det var Lina som såg henne först och glatt vinkade till, sa något ”Stella kommer”. Johan vände sig om. Han fick inte en stram och kall min, och han såg inte ut som att han skulle börja skrika och slänga förbannelser över henne och hennes ofödda barn. Han höjde handen och log lite. Inget åh!! Stella!!-leende, men klart lovande i jämförelse med det senaste sättet han sett på henne.
”Gud så bra att du dök upp, Stella!” sa Lina. ”Vi har ett ton jordgubbar till efterrätt. Och jag är redan proppmätt.”
En skål med något som såg ut som fetaost och färskpotatis-sallad på bordet, en mindre än hälften kvar-vinflaska. De två som såg glada och rosiga ut.
”Ja, sätt dig” sa Johan vänligt och drog ut extrastolen från bakom sig till bredvid sig. Han lät lugn och han såg lugn ut. Det verkade inte som att han tillbringat eftermiddagen med att gråta och svära dramatiskt över sitt eller hennes eller deras öde. Ingen konstig sur blick på henne, och ingen blick som inte ville se på henne av någon anledning utan bara ett vanligt normalt litet leende och snälla ögon när han bad henne sätta sig. ”Vill du ha sallad?” Han skulle iallafall inte köra iväg henne på stört, det var redan tydligt.
Stella satte sig, på kanten av stolen. ”Nej, jag har nyss ätit. Tack ändå.”
”Men något att dricka ska du väl ha?” Lina hoppade upp och stack in för att hämta ett glas innan Stella hann säga ett ord. Hon såg nervöst på Johan, pratade snabbt, det kändes som att hon måste få ur sig allt innan Lina var tillbaka.
”Jag tänkte bara att jag skulle komma förbi en snabbis. Är det okej? Du kanske inte ville, och jag kan..”
”Jo, det ville jag verkligen, Stella.” Han pratade lika snabbt, var på väg att sträcka ut en hand och röra vid hennes men kom på sig i sista sekunden att han kanske inte borde det, att det förmodligen var en krånglig sak, så han nöjde sig med att lägga den ovanpå bordet. ”Bra. Att du kom.”
”Jag ville försöka säga hur..”
Lina var redan tillbaka och Stella tystnade, vände sin blick från Johan till henne.
”Vi satt just och pratade om folk från förr och att man stöter ihop med massa nu på sommaren när dom kommer hem på semester. Och det kan ju bli.. ” Lina hällde upp vin i glaset och sträckte det åt Stella ”lite pinsamt ibland om man inte kommer ihåg dom. Skål.”
Stella var på vippen att ta en snabb klunk när hon kom ihåg sig och i samma sekund sa Johan ”men ska du..”.
”Nej, men Gud, just det!” Hon ställde ner glaset. ”Jag ska inte dricka.” Det blev för häftigt sättet hon sa det på så Lina hejdade sig också med sitt glas. ”Jag menar, för att jag kör.” Stella pekade utåt mot gatan. ”Bil. Jag kör en bil. Ursäkta, jag glömde helt bort det.”
”Jaha? Inga problem.” Lina stack in igen.
”På håret.” Stella bet sig i läppen. ”Tur att någon kom ihåg.”
”Du kör en bil.” Johan log mot henne. ”Det låter alltid som att ibland kör man en traktor och ibland en ångvält när du säger det så där. Inte som att de allra flesta kör just bilar den mesta tiden.”
”Jag kanske är van vid stora variationer, vad vet du?” log hon tillbaka.
”Ja, vad vet jag? Det kanske är massa baklastare och höskrindor och motorcyklar och traktorer som ni kör där ute i Stockholms förorter?” Johan såg upp på Lina som var ute hos dem igen med vattenglas och nypåfylld tillbringare. ”Hur många olika slags fordon brukar du normalt framföra, Karolina? Så där i runda slängar en vanlig dag?”
”Ett eller två? Cykel och bil? Hur så?”
”Han märker ord.” Stella fick ett bräddfyllt vattenglas. ”Han tycker att jag formulerade mig lustigt när jag sa att jag körde en bil.”
”Typiskt han” sa Lina. ”Typiskt dom. Jag säger att jag ska köra en tvättmaskin och Max säger ”vart då?”. Varenda gång. Dom tycker det är skitkul med sånt.” Johan fnissade mycket riktigt och såg nöjd ut över ett nytt potentiell ordmärkeri och Lina gjorde en grimas åt honom. ”Det uppfattas alltså som irriterande och inte lika komiskt av alla andra, fick du med det? Skål i andra försöket.”
De tog en klunk av sina olika drycker och såg noga varandra i ögonen efteråt med glasen i hakhöjd på ett formellt sätt.
”Var är Max?” frågade Stella.
”Hjälper till och bär kylskåp och spisar och sånt i en viss sommarstuga i Brändön” sa Johan och flinade mot henne. ”Vi firar att vi inte behöver vara involverade i såna aktioner. Någonsin.”
”Jaa, vilken lättnad. Skål igen för att hålla sig ifrån sånt. Sommarstugor.” Samma procedur med glasen och blickarna. Nu satt Stella på hela sin stol och hon kände sig inte längre lika nervös över hur det här skulle gå. Inte när hans blick regelbundet kom tillbaka till henne och fortsatte se glad och lugn ut.
Lina drog upp knäna under sig i en position som skulle ha gett de flesta andra avdomnade ben efter en minut. De två drack mer av vinet och de tre flamsade vidare och pratade mer eller mindre allvar. Ingen var irriterad eller ogästvänlig. Ingen behövde känna sig ovälkommern.
Sen jordgubbarna till efterrätt. Det visade sig att Johan köpt en ladddning på Loet och Lina hade ovetande om det också köpt för att ta med till honom, så det fanns verkligen ett berg att äta upp. Färska söta svenska med vaniljyoghurt till. Mycket goda.
”Johan, har du?” frågade Lina efter en stund. ”Vi hinner en.”
Johan böjde sig bak och grävde fram något ur ryggsäcken som hängde på rullstolen. Lade det på bordet och sköt över det till Lina utan att lyfta på handen och visa vad det var.
”Du är ju en yogamänniska!” utbrast Stella förvånat över cigarettpaketet. ”Du kan ju inte röka!”
”Nej, just det. Och jag röker inte, inte på riktigt.”
”Nähä? Och du då?” Stella såg på Johan som böjde sig fram och lät Lina tända hans. ”Röker inte du heller på riktigt?”
Han blåste ut röken åt sidan så den inte skulle komma på henne. ”Bara när Lina kommer hit med jordgubbar och en vinflaska och Max bär vattenberedare och du kör en bil och dyker upp som en glad överraskning till efterrätten och det är soligt väder. Såna dagar röker jag.”
”Vilket solklart missbrukar-lingo. Det finns alltid en bra anledning, alltid något att fira om man letar tillräckligt hårt. Och ni är såklart inte det minsta beroende för ni kan sluta när som helst?”
”Precis!” sa Lina och Johan i kör och brast ut i samstämmigt skratt. ”Stella, är det här okej förresten?” frågade han sen. ”Röken? Vi kan gå längre ut på gården om du?”
”Nej, det behövs inte. Det är bara konstigt. Jag tänkte på er som renlevnadsmänniskor som tränar och äter nyttigt och så och nu sitter ni här och drar i er nikotin.”
”Jag tror vi har en ny Max. Det är just för att vi är renlevnadsmänniskor, Stella. Det här är min enda synd” förklarade Lina med överdrivet tonfall. ”Nästan. Det och choklad och vin för ofta och så ids jag aldrig stretcha tillräckligt efter jag har tränat trots att jag är PT och tjatar om det jämt och jag är skitlat vad gäller städning hemma så jag låter gladeligen Max göra allt det och skyller på att jag har ont i huvudet. Plus en släng av det vanliga med avundsjuka på folk som oförtjänt råkar ha saker jag vill ha. Men annars är jag heeelt ren. Du då, älsklingssvåger?” Hon såg på Johan. ”Vad har du för synder? Förutom att du röker en cigarett med mig en gång i kvartalet.”
”Uh uh” sa han oroligt.
”Och förutom att du vet exakt hur du ska koppla på det där snygga leendet, ögonen, tonfallet och charmen och utnyttjar det skamlöst för att få folk att göra precis som du vill” fortsatte Lina med glimten i ögat. ”Vad mer är du skyldig till?”
Johan började se besvärad ut. ”Lina, snälla, måste vi börja med det här nu igen?”
”Jo, låt oss börja med det här nu igen” sa Stella nyfiket till Lina. ”Det här lät spännande.”
Lina fnissade. ”Visst är det? Men du har ju garanterat märkt det vid det här laget. Du har ju umgåtts med honom i mer än ett par minuter? Det jag menar är att när han går in för det så kan Johan charma vem som helst till vad som helst. Han har den här egenskapen att man blir glad av att göra honom glad. Man vill att han ska tycka om en, och man blir smickrad när han gör det. Så då ställer man upp på vad han nu ber om. Komma hit och äta middag till exempel fast jag från början såg fram emot en stilla hemmakväll på soffan med en rom-com. Du förstår vad jag menar? Jag märker knappt hur det går till men inte ligger jag hemma på soffan nu, eller hur? Det är typiskt Johan.”
”Ja!” Stella log. ”Du vet, när jag träffade honom på Kvantum, förra veckan? Jag var verkligen noll sugen på fest, jag kände mig bara sur och trött och inte upplagd för något sånt, men vad händer? Det tar mindre än tre minuter så har jag tackat ja till hans fest, trots att det är första gången vi ses på evigheter och att vi egentligen inte ens känner varandra så väl från början.”
”Bra exempel” utbrast Lina. ”Johan, ser du nu att jag har en poäng i det här?”
Han stönade till svar. ”Kan vi byta ämne, på riktigt? Varenda gång du tar upp det låter det som att jag är någon slags psykopat som utnyttjar människor och saknar empati och Gud vet vad. Och dessutom överdriver du som fasen.”
”Jag vet inte det jag, sweetie.” Lina log gulligt mot honom. ”Men det är fel att kalla det för en synd, det tar jag tillbaka. Jag tycker bara det är fascinerande. Och det är ju en väldigt bra egenskap i yrkeslivet att kunna läsa av folk så. Om man nu till exempel jobbar på, vad ska vi ta, en bank kanske, och ska sälja saker. Då måste det vara rätt värdefullt. Och det är bra om man vill få trevligt bord på en restaurang, eller byta platser i flyget. Man ska alltid skicka fram Johan i de lägena. Speciellt nu efter olyckan får då vill folk säga nej ännu mindre. Och jag lovar att han inte har några som helst psykopat-tendenser.” Nu såg hon på Stella. ”Men det har du garanterat märkt det med. Han är en av de snällaste jag vet och så kan han...”
”Lina, seriöst, nu går jag och diskar och kommer tillbaka när du är klar” avbröt Johan. ”Inga fler hammocktjejer, inga påhittade egenskaper, ingenting, jag vägrar.”
Lina och Stella såg på varandra och började fnittra.
”Får jag säga en kort kort sak bara?” sa Stella. ”Jag tror att det är det icke-perfekta som är en del av det, rent allmänt och inte bara specifikt om Johan nu, med eller utan olycka. Om man träffar på någon som ser helt perfekt ut så blir man ofta reserverad och blyg. Man jämför med sig själv, och man förlorar, alltid. Men om det är någon som är snygg men har någon lagom synlig defekt, ärr kanske eller en läspning, så blir det en mer vinnande kombination. Då blir man inte lika självmedveten eller osäker och tänker på sina egna brister, och då är det mycket lättare att falla för hela paketet. Eller hur? Men vi kan prata om vädret nu för all del. Duger det som samtalsämne?”
”Inte än” sa Lina ivrigt. ”Om du tänker på Patricia, hon har inte kopplat det där fullt ut så hon funkar bäst på killar som blir förhäxade av hennes utseende. Hon kan inte charma sig till någon ny plats av en kvinnlig flygvärdinna för hon har inte fattat vad hon behöver göra för kvinnor. Det kommer säkert med åren. Och jag menar inte alls att jag inte gillar Patricia nu, så du behöver inte gå i försvar, Johan. Jag säger bara att på ett sätt är ni väldigt lika, men på ett annat inte alls.”
Johan hann inte ens börja formulera ihop något försvar som han såg ut att vara på väg att göra innan Max kom in på gården och triumferande hojtade ”aha!! Nu tog jag er!”
”Åååh nej.” Lina suckade trött och fimpade överdrivet tydligt sin cigarett. ”Säg hej till två dagars pikar och föreläsningar.”
Max kom fram till dem med raska steg. ”Varför måste ni alltid? Va? Lina, hur knäpp är man om man börjar röka när man är vuxen?”
”Hej älskling” sa hon ljuvt och proppade in en stor jordgubbe i munnen på honom. ”Gick det bra med spisarna?”
”Hej älskling” fnös Max när han tvångstuggat klart. ”Så lätt blir det inte att...”
Johan sköt fram salladsskålen till honom. ”Sätt dig ner och koppla av, Max. Vi sparade mat till dig för vi tänkte att du kommer att vara hungrig efter allt slit. Så får du jordgubbar sen. Det finns vaniljyoghurt också. Eller glass. Ät så mycket du vill.”
”Tror ni att jag är fem år?” sa Max men började ändå skyffla i sig allt det som var kvar av salladen medan Lina och Johan växlade en snabb blick över bordet.
En tom salladsskål och ett stort antal jordgubbar senare slängde Max upp Lina över axeln, under hennes högljudda protesterande och skrattande, och tackade för ”mat och cigg och allt”. ”Och nu bär det hemåt på avgiftning för dig, älskling.”
Stella kände nervositeten komma tillbaka så fort de försvunnit runt knuten och det bara var hon och Johan kvar. På allvar nu.
”Ska vi ta in det här, va?” Hon reste sig och började stapla ihop deras tallrikar och glas, bar in det till köket. Johan kom efter med mer saker.
”Lägg dig på soffan om du vill” sa han när hon råkade gäspa stort under andra vändan. ”Jag fixar resten. Vill du ha te?”
”Ska du ha? Annars inte.”
”Jag kan lätt offra mig.”
Stella drog av sig skorna och sträckte ut sig på soffan, kände hur trött hon var, i kroppen och i huvudet. ”Det känns som att klockan är halv två och inte bara halv tio. Den här dagen har varit så innehållsrik. För innehållsrik.”
”Och inte blev det bättre när din stalker dök upp mitt i allt och skapade massa drama och förstörde semesterplanen” sa Johan och kom ut till vardagsrummet. ”Din stackare.”
”Var inte du uppgraderad till choklad och räddnings-riddare?”
”En stund förra veckan, kanske, när allt var frid och fröjd. Men jag är hellre det än stalker.” Han log lite skyggt mot henne och hon klappade bredvid sig på soffan.
”Skit i det där teet. Kom.”
Han flyttade över till soffan och lade armen om henne så att hon kunde krypa upp mot hans famn.
”Jag har faktiskt en slags förklaring” började hon. ”Även om det inte verkar som det så hade jag en tanke med inkognito-planen.”
Johan gjorde en avvärjande gest med handen. ”Det behövs inte. Jag tror jag fattar, Stella. Och nu menar jag inte samma skitsura ”jag fattar” som i eftermiddags. Jag kände mig så djäkla dum själv också, efter tio minuter när jag hade funderat lite. Jag kan skylla på att jag har blivit lomhörd på gamla dagar eller att jag är ringrostig som tusan på det här, men jag skulle ha lyssnat mycket mer. Mycket mer.”
”Och jag skulle ha berättat mycket mer. Jag ville få till något smart och sen klantade jag till allt ändå. Berättar inte saker, undanhåller sanningar, slänger ur mig att jag ska ha barn, allt bara, poff.” Hon suckade. ”Och jag vet att jag minst av allt betett mig som någon blivande brud, men det jag var ute efter var något som skulle få oss att... du vet, kunna ringa, och att det skulle inte kännas jobbigt eller fel.”
”Hur ligger vi till på det nu?”
”Risigt, tror jag.” Stella såg försiktigt på honom. ”Jag vill att du ska ringa mig, det är sant, men samtidigt är det jag som sitter med allt det här, så jag fattar att det inte är självklart. Jag vill verkligen inte att du ska känna dig dum eller utnyttjad eller något. Men det enda jag vet om nästa vecka när jag är tillbaka i Stockholm är att jag måste få tag i en familjeterapeut och en barnmorska. Och jag har inte en aning om vad du och jag skulle prata om för att hålla allt okrångligt. Vädret kanske, i värsta fall. Tråkigt småprat. Men jag vill att du ska ringa, jag vet det. Också.”
”Du visste inte att du var med barn när du kom upp hit?”
”Jag gjorde testet i torsdags, på kvällen, där efter du hade ringt.”
”Hur känns det?”
”Fortfarande helt abstrakt. Och helt märkligt. Jag trodde aldrig vi skulle få barn under såna här omständigheter. Men det är ju... Otroligt att jag är det.”
Johan var tyst ett tag. ”Det är säkert bra med familjeterapi. Ett par kompisar till mig gick hos en sån, en fem sex gånger. Det var också en otrohetsgrej, han var med en annan tjej när han var på en resa. Och dom redde ut det. Så ni kan säkert..”
”Du” avbröt hon lågt mot hans bröstkorg och han tystnade. Stella blundade.
En otrohet, just en sån på en resa till exempel, eller en konferens, det var vad alla tog för givet att det var. Något snabbt och alkoholrelaterat, och något som inte betydde något. Sånt man kunde komma över. Det var ingen som gissade på ett par månaders förhållande, efter hur många månaders flirtande och förspel med en tjej, som man sen fortsatte träffa varje dag, på jobbet. Och hade tagit bilder på. Sånt var det ingen som tog för givet att man jobbade så hårt för, stannade kvar för. ”Jag måste hem snart.”
”Två minuter till bara.” Johan höll om henne ännu lite hårdare och hon slappnade av och sjönk in i armarna runt sig, njöt av att kunna dra in hans doft från tröjan med vartenda andetag. ”Det var bra att du kom.”
”Mmm. Det var bra att du inte körde iväg mig.”
De satt alldeles stilla. Hans armar runt henne, hennes huvud mot hans bröstkorg. Två minuter blev fyra och sen sju och sen elva innan någon av dem rörde på sig.
”Vad vill du göra nu? Hur?” Stella satte sig upp.
”Tror du att du ska handla godis någonstans i veckan? Jag kanske kan fortsätta min tradition att råka förfölja dig medan du är kvar här iallafall.”
”Ska du träna där på sjukgymnastiken imorgon?”
”Vet inte. Kanske?”
”Om du vill kan du komma och äta lunch efteråt. Eller före. Vid tolv-snåret?”
”Jag får se.” Johan sträckte på sig. Tittade på teven som var av och inte visade något. ”Kanske.”
”Eller kanske inte?” Stella ville ha tag i hans blick igen men han mötte inte henne.
”Jag vet inte, Stella. Måste du ha svar direkt? Jag vet inte om jag ska träna ens med tanke på kvällens rock and roll-utsvävningar. En halv flaska vin och en cigarett.” Han smålog ner i knäet. ”Jag kanske är helt utslagen imorgon.”
”Jag tänkte mer på om det här var sista gången vi sågs.”
Nu såg han upp på henne, och sträckte ut handen så att den rörde vid hennes kind. ”Men, nej. Det hoppas jag inte.”
”Tur.”
”Ja. Tur.” Han fortsatte att se på henne och hon lutade huvudet mot hans hand, följde den i rörelsen, och han stannade och höll kvar sin hand och hon höll hans blick. Som Lina hade sagt; de där ögonen, leendet, tonfallet och charmen. Eller som nu, de där ögonen som inte alls glittrade, leendet som inte låg på lut, rösten som inte var ljus eller glad, och charmen som var helt undanpackad. En Johan Falkman som såg trött, uppgiven och lite osäker ut. En Johan Falkman med vinfärgad tunga, och blank hy efter solen mot väggen, och inte ens någon snygg t-shirt den här gången, och ett par ben som var en alldeles för stor defekt för att kunna kallas lagom och spännande.
Vet du hur mycket jag gillar dig, tänkte hon. Vet du hur mycket jag vill att du ska gilla mig? Trots all smart skit jag häver ur mig, och alla djävla brasklappar, det är det jag vill, jag vill att du ska gilla mig.
Sättet han såg på henne förändrades och hon kände direkt samma i sin kropp, hur hon blev blixthet, medveten om alla ställen där de nuddade vid varandra. Hennes knän mot hans lår, hans axlar vid hennes arm uppe på ryggstödet. Hur hennes hand inte stoppade hans andra när den kom upp till hennes ansikte, ramade in det nu, hur varma de var, och hur han höll om henne och drog in henne närmare sig och hennes händer fick smeka över håret kinderna munnen halsen på honom precis som hon ville och han blundade och bet sig i läppen och höll om henne.
Någonstans fastnade de i varandras blickar igen, och Johans grepp om henne släpptes efter. ”Nej” sa hon lågt, borrade in sig mot hans hals igen.
”Jo.” Hans händer fick fast i hennes, höll ner dom längs sidorna. ”Vänta.” Han såg på henne, lugnade ner, och ner. ”Vänta.” Släppte henne helt och lutade sig tillbaka i soffan, med passiva händer, väntade ut henne. En blick som sa ”vill du det här? säkert?”.
Hon kunde resa sig och gå nu. Det var fortfarande okej. Det hade hänt för mycket, men inga kyssar eller slickningar eller bit, inget fullfjädrat sex, bara lite kramar och hångel. Han skulle inte ringa längre, men hon kunde åka tillbaka till Stockholm och glida in i sitt riktiga liv utan större problem. Om hon bekände det här för någon, Cissi, skulle hon säkert få höra något tröstande i stil med ”men så farligt var väl inte det, va?”. Nej, var det det?
Eller också hade det blivit för sent för länge sen, redan förra söndagen, när han bjöd henne på middag och hon inte sa. Eller när hon började vakna på morgonen och tänka ”Johan!” och det kunde hon inte ens sätta en tidpunkt på. Eller när hon började drömma om honom på nätterna, exakt de här händerna och exakt den här doften. De behövde inte göra något mer, det var redan för sent. Men hon kunde gå nu om hon ville. Tacka för kaffet. Ta bilen och köra hem, ringa Markus och berätta hur fina blommorna var. Springa på Ormberget, träffa Anna-Karin, inte handla godis på hela veckan. Åka hem till Stockholm. Ringa de där samtalen. Kalla in all hjälp som gick att få.
Hon böjde sig fram och kysste honom.
Efter ett tag var det någon som sa ”kan vi flytta oss till sängen?” och ännu senare ”går det här bra? det gör inte ont?” och någon svarade ”nej, det är precis som vanligt.. fast väldigt mycket bättre just nu”.
Det blev rushigt och stressat, som att de bara hade några få, ovissa minuter på sig och inte en sekund längre. Tänder som slog i varandra, kläder som bara halvt revs av, haka krockade med näsa, en behå som inte hyskades upp utan bara sköts upp, osmidiga och klumpiga rörelser. När som helst kunde någon ångra sig och säga ”vänta, vänta” eller ”stopp, vi kan inte”, så det gällde att passa på. Men ingen sa det.
”Åh Gud.”
De föll isär, svettiga och andfådda, när de var klara. ”Shit, Johan.” Stella rullade över på rygg, andades ut, hittade hans hand som hon höll om. ”Det där var verkligen...”
”Är du törstig?” avbröt han abrupt och drog åt sig handen. ”Jag hämtar.” Upp med brallorna och gylfen, ner i stolen, så snabbt att hon knappt hann reagera. ”Vatten? Eller något annat, apelsinjuice?” frågade han på väg ut ur rummet med ryggen mot henne.
”Eh... Vilket som.”
Det dröjde. Det hade blivit tyst från köket, minuterna på klockradion tickade iväg men han kom inte tillbaka. Till slut gjorde hon som han, drog upp trosorna, ordnade till linnet, gick ut i köket.
Juicen i tillbringare och den stod på en bricka med två glas. Fint och färdigt. Men Johan satt vid bordet och läste en tidning, och han var inte på väg tillbaka ut till henne. ”Åh, förlåt. Jag kommer.” Han tittade upp när hon kom in där.
”Vad gör du?”
”Nej, inget.” Han log mot henne, ett artigt leende. ”Jag kommer nu.”
Han såg stel och besvärad ut, han lät konstig, och Stella kände sig med ens generad och för naken i sitt linne och sina trosor. Tjock, cellulitig, ful, fel. Otrogen och hemsk. Varför gjorde vi det här? Han ville ju inte ha henne där. Han kanske inte velat det här från början, överhuvudtaget.
”Det är ingen stress.” Hon vände på klacken och gick in i sovrummet igen, hittade jeanskjolen vid fotändan av sängen, väskan som låg på vardagsrumsbordet, sandalerna nedanför soffan, på med dem. Johan satt kvar i köket hela tiden.
”Så.”
”Går..” Han fick harkla sig. ”Går du nu?”
”Japp.” En kort blick på honom först när hon stod med handen på altandörrshandtaget. ”Vi hörs.”
Han nickade, en gång. ”Ja. Hej då.” Samma stela röst.
