Kap 12-fix

Kap 12

Det var hemtrevligt att vakna på måndag och höra röster och ljud där nere. En kaffebryggare, en morgontidning som prasslade, en vattenkran som spolade. Det såg ut att bli fint väder också, sol och blå himmel. Och klockan var nästan åtta och hon hade lyckats sova i ett svep ända sen ett någon gång. Markus visste att hon skulle stanna. Johan skulle läsa sms:et och då skulle han höra av sig. Han måste det idag.

Måndagens stora begivenhet var lunchbesök hos Anna-Karins familj. Gunilla ”passade på” att göra en rabarberpaj att ta med. Och passade även på att ta fram två påsar vaniljbullar ur frysen ”eftersom Robert inte var så väldans förtjust i rabarber”. Stella blev alldeles varm i hjärtat av det. Hennes mamma, Inger, skulle aldrig ha haft några vaniljbullar i frysen, eller kommit på tanken att ta med sig hemmagjord efterrätt om hon blivit bjuden på lunch hos Stella. Hon skulle inte ha kunnat svara på vad Markus inte var så väldans förtjust i ens om hon fick tiotusen för det. Senaste gången de talats vid, förra veckan, hade hon mest berättat om en utbildning hon skulle gå under hösten och hur det skulle påverka hennes jobb. Den sympati hon känt först för hela otrohetsskandalen verkade vara förbrukad. Efter att hon babblat på i en kvart hade hon frågat hur Stella hade det där uppe. ”Det knallar och går” hade Stella svarat kort.
Ibland när man ville åka till Barcelona och bli servitris med femtusen på fickan och noll spanskakunskaper i huvudet, var det skönt att ha en sån mamma, men ibland när hela relationen krisade kunde Gunilla framstå som rena modersdrömmen. Hon lekte med Anna-Karins barn, gjorde paj, tog hand om ett par av Anna-Karins byxor som skulle lagas, vattnade alla altanblommorna, hade med sig efterrätten. Det kändes som att Stella skulle kunna sätta sig mitt på altanen hon med och börja störtgrina över precis vad som helst och Gunilla skulle på två röda ha hittat den rätta trösten.
Nu blev det inget störtgrinande, inte ens smyggrinande på toaletten. Än. Vid tio-tiden hade hon börjat med att kolla mobilen i hoppfulla tjugominutersintervaller för meddelande från Johan. Dött. Det var två dagar och ett sms sen sist nu. Vid tolv-tiden började den riktigt hängivna rastlösheten titta fram. Hon hade själv kunnat spruta iväg femton nya sms vid det laget, men hon lyckades besinna sig till noll tack vare totalt fokus på att hjälpa till med småkillarna vid matbordet. Hämta disktrasa och torka spill, ställa undan mjölken utom räckhåll, prata om hundar med Linus (han var rädd för såna och en stor schäfer gick förbi på gatan, tillsammans med en ägare i koppel), kappäta med Jesper så att han skulle få i sig de två tunna tomatskivorna som var hans obligatoriska minimala grönsaksranson.
Efteråt tog hon med en kaffekopp till datorn på övervåningen. Hon hade inte öppnat bröllopsmejlen sen hon kom hit och möttes av massa ”JAAA! Vi kommer!!”-svar. Herregud. Ett av de senaste mejlen var från Markus iallafall, med en betydligt sobrare ämnesrubrik ”avbeställn-telenr”. Inga utropstecken.
”Varsågod, lycka till med mejlandet och telefonerandet”skrev han.
Tack”
”Finns det inget jag kan göra? Kan jag inte få dig att ändra dig på något sätt, att satsa på oss igen?”
Det här är inte jag som dumpar dig, Markus vännen, det är jag som skjuter upp ett bröllop.
”Hur många gånger ska jag säga förlåt? Vad behövs?”
Inga mer förlåt, det är då ett som är säkert. Håll blommorna och presenterna också. Allt jag vill ha är mer tid.
”Jag älskar dig. Puss och kram.”
Jaja. Nästa punkt?

Anna-Karin kom upp med påtår och en till bit rabarberpaj efter ett tag. ”Hur går det?”
”Sådär. Läs det här.” Stella visade henne mejlet som skulle gå ut till alla lyckligt ovetande bröllopsgäster. ”Är det tillräckligt öppet och ursäktande men ändå inte flummig eller elakt?”
Anna-Karin läste igenom, grymtade till några gånger. ”Du är nästan för snäll” sa hon när hon var färdig. ”Vilken stor person du är, Stella.”
Dom flinade båda två.
”Kan du åtminstone hänvisa alla vidare frågor till Markus? Någon skit ska han väl få ta?”
Stella skrev dit ett par rader till. ”Snipp snapp slut.” Hon vände sig upphetsat mot Anna-Karin. ”Kan du fatta att vi avbokar det?”
”Men känns det inte skönt?”
”Det känns helt fantastiskt!”
”Och.. send.” Anna-Karin styrde hennes hand på musen mot skicka-knappen. ”Gör det nu. Jag står kvar här tills du gjort det.”
Stella valde det första replyet i inboxen. Miriam och hennes Olof. Sending message. Message sent.
”Men du!” kom hon förskräckt på. ”Jag glömde ju låta Markus korrläsa det!”
”Det glömde inte jag. Se det som en av rättigheterna han förlorade på fotosexet. Vem är nästa?”
Efter att ha mejlat de flesta gäster utom närmaste kretsen printade hon ut sidan med alla avbeställn-telenr uppställda i kronologisk ordning. Hon kunde se Markus förorättade och besvikna min när han suttit där och klistrat ihop den.
”Är du säker, Stella, vill du verkligen det här, vi som skulle ha en sån fantastisk dag, ett sånt fantastiskt liv.”
”Men fatta att vi fortfarande kan få det. Vad är det med dig? Har du sett för mycket på Bridezillas?!”
Stadshuset och guldsmeden. Fredsgatan 12 (lunch för tio personer, närmaste familjen, kl 12.30). Tältfirman, cateringen och servishjälpen (bröllopsmingel utomhus kl 16 med bubbel och snittar). Hotellet (bröllopsnatten). Resebyrån (smekmånad).
Hon ringde de mest akuta punkterna och avbokade. Cateringen med både telefon och mejl för att vara på säkra sidan.
Efter mer än en och en halv timme vinglade hon ner till Anna-Karin och Robban. ”Water, water, I need water.”
”Är det gjort?” Robban såg upp. ”Är du en singeltjej igen nu?”
Stella suckade uppgivet och skakade på huvudet. ”Vad är det med er män? Jag är inte singeltjej igen, jag är bara av med själva vigseln. Hur svårt är det att fatta?”
”Så ni ska fortsätta tillsammans?”
Anna-Karin hoppade in och förklarade med trött ton. ”Det är exakt det dom ska komma på. Därför är bröllopet uppskjutet på obestämd tid. Bra jobbat, Stella! Nu kan du bara koppla av och ha en rolig och skön semester resten av veckan.”
”Jaaa... jag hoppas ju det.”
Mobilen hade legat fulladdad, påslagen och redo brevid datorn hela eftermiddagen men Johan hade fortfarande inte hört av sig.

Hon cyklade hem i lugnt tempo, stannade på en kiosk halvvägs och köpte en Cola för att fira. Trettiotre sockerbitar eller vad det nu var, som tog fem klunkar att svepa i sig. Härligt, tänkte hon och log mot mamman med två små döttrar som satt utanför kiosken och slickade och droppade glass i värmen.
När hon svängde in på gatan såg hon på långt håll just en sån bil, i just en sån färg, som Johan körde, stå parkerad framför huset. Vad var chansen att Gunilla och Tobbe kände någon som körde en exakt likadan? Som så lägligt hälsade på just nu? Hon gjorde en stark upploppsrush och kom in på gården extra andfådd. Det var han, och han satt på altanen och fikade med Gunilla och Torbjörn.
”Hallå!” flämtade hon. ”Det är ju du!”
”Ja, det är ju jag!” Han vände sig mot henne, det gjorde de allihop. ”Hallå Stella.”
Solen sken och han hade sin snygga gröna födelsedagströja och ögonen var så blå och hans Mick Jagger-mun log lite coolt och han var så snygg och det kändes som att hon träffades av en lyckobomb där på stört.
”Jag var hos A-K och fixade lite grejer. Har du varit här länge?”
”Kom alldeles nyss. Och då var det sån tur så det var precis fikatajm.”
Som på uppmaning sköt Gunilla fram fatet mot honom, trugade på. ”Visst är det en god kaka? Ta mer! Det är Stellas. Hon har bakat och lagat mat så vi blir alldeles bortskämda.”
”Ja, vi får äta som på restaurang här” fyllde Torbjörn i.
Stella började rodna. Dom hade blivit indiska. Här satt ett prospekt till bra man; inga kända otrohetsaffärer, fast jobb och egen lägenhet, och nu lät de som att de skulle de göra allt i sin makt för att sälja in Stella. Allt!
Och dessutom eftersvettades hon, hon behövde diskret torka fukten ur pannan innan den började rinna.
”Ja. Den var väldigt god. Stella” svarade Johan övertydligt. Det såg ut som att han fattat upplägget. Han tog en till skiva och nickade alldeles för uppskattande efter första biten. Hon gjorde en liten grimas åt honom ”lägg av”och satte sig på den lediga platsen brevid Torbjörn.
Det var bankaffärer som var samtalsämnet för dagen och Stella lyssnade rätt ointresserat på snacket om fasta lån och placeringsråd. Utnyttjade tillfället att kunna spana in honom ordentligt istället, utan att verka påflugen. Välfixat hår, fina tröjan, behaglig och avslappnad röst, glada ögon, händerna som var bruna och solbrända och höll kaffemuggar alldeles för attraktivt. Vad var chansen att han skulle komma dit personligen om han bara skulle säga att han kände sig utnyttjad och inte ville ses mer? Varför skulle han dessutom klä upp sig för ett sånt besök? Och verka så icke-avvisande? Varför skulle han vara så tillmötesgående med Gunilla och Tobbe? Varför skulle han bete sig som att han hade all tid i världen på sig, ville han inte helst bara klara av affärerna och dra vidare då? Han måste vara här av en helt annan anledning.
Hon lutade sig tillbaka i sin stol, väntade ut dem, gav sig inte in i samtalet utan drack vatten och iakttog och försökte bete sig lika coolt och avslappnat som han. Han nonchalerade henne inte alls, men det var svårt att tyda ansiktsuttrycket. Han såg glad ut, men han hade inte heller vänt sig mot henne med ett sånt där bländande överförtjust ”åh! Stella!”-leende som på videoaffären.
Samtalet tog sin tid. Efter banken, Torbjörn kunde prata hur länge som helst om pengar och dess rätta värde, var det Lauras Italien-liv. Johan måste verkligen ha kommit dit ungefär tre minuter före henne för det fanns så mycket för Gunilla att få reda på.
Hon gick in och fyllde på sitt vattenglas. Tvättade av sig i ansiktet. Satte sig ute igen.
”Du” bröt han till slut i en paus, vände sig till henne. ”Kan vi inte gå en sväng?”
Hon tittade sig runt och slog sig för bröstet i en ”vem? jag?!”-gest och äntligen kom ett ”åh! Stella!”-leende.

”Jag har tänkt fram och tillbaka som en galning” sa han när de kommit ut på gatan. ”Och så hade jag bestämt mig för en sak, men då fick jag ditt sms igår och då kom jag på en annan sak. Den bästa strategin är kanske om jag går in för att bli så less på dig som möjligt fram tills söndag?” En finurlig blick till henne. ”Om vi är med varandra så fruktansvärt överdrivet mycket att när du åker hem så tänker vi båda två ”inte en sekund för tidigt att bli av med den där”. Vad säger du om den planen?”
”Mhm.” Hon log avvaktande, inte säker på om det var ett skämt eller inte.
”Fast allvarligt, Stella.” Han stannade. ”Allvarligt.” Och log åt sitt ordval. ”Jag förstår att du inte kan säga någonting och jag kan absolut inte kräva någonting, och ja... tufft läge. Kan vi ändå inte bara ses den här veckan, i all vänskaplighet liksom? Det är roligare än att inte ses. Och det känns så bortkastat att inte ses, nu när du är, eller hur? Jag skulle säkert börja köra runt varv på varv här på gatan eller något sånt. Och jag ska inte hålla på, jag lovar. Jag kan sitta på händerna. Hur det blir sen, det får väl tiden utvisa. Jag får ta det.”
”Säkert?”
Han nickade. ”Hundra. Tror jag. Ja, säkert.”
”Åh.” Hon fick bita sig i kinden för att inte brista ut i ett glädjetjut. ”Jag hoppades att du skulle säga nånting sånt! Verkligen! När du inte svarade på sms-et så trodde jag först, men sen när jag såg din bil här då tänkte jag att du kan inte ha kommit ända hit bara för att säga att du inte ville ses. Jag är helt med på båda förslagen. Kan vi inte göra en kombo av dem? Ses överdrivet mycket i all vänskaplighet?”
Han såg också glad och lättad ut, sträckte fram högerhanden för en formell skakning på det. ”Deal. Ska vi börja direkt?”
”Absolut. Du kan följa med och handla mat. Jag måste ju fortsätta prestera restaurangmenyer här nu.”
”Ooooh! Handla mat” sa Johan överdrivet entusiastiskt. ”Du vet då vad högkvalitativ underhållning är du.”
”Tänk på vad du säger nu. Om inte om så...” Hon strök bort lite osynligt mjäll från hans axlar. ”Den här tröjan passar dig väldigt bra, vet du det? Och du som verkligen är världens kock kan hjälpa till och komma på vad det ska bli. ”
”Tack.” Han gjorde en poäng av att i sin tur kila fast sina händer under benen. ”Menar du alltså att jag är inbjuden på middagen med det här? Eller blir det bara den jätteroliga handlingen för mig?”
”Johan, du är inbjuden på middag, kvällsfika och vickning om du så önskar.”

Han avböjde kvällsfikat och vickningen, men i fråga om tid så var det vickningssent innan dom sa hej då. Lättad mathandling, fnittrig matlagning, trevlig middag ute på altanen och två om möjligt ännu mer förtjusta avsmakare i form av Gunilla och Tobbe.

”Jag är väldigt glad att jag skickade det där sms-et igårkväll” sa Stella när han skulle åka. ”Vad gör vi imorgon?”
”Vill du hitta på något speciellt?”
”Som vad?”
”Jaa... Har du läst Populärmusik från Vittula? Vi kan åka upp till Pajala och leta efter platserna och se om vi stöter på Mikael Niemi och känner Tornedalskänslan.”
”Eller så kan vi åka till metropolen Skellefteå och hälsa på Patricia och se om vi känner Västerbottenskänslan” kontrade hon.
”Hm... ” Johan såg måttligt intresserad ut av det förslaget. ”Du menar alltså att du helst vill vara här, som vanligt?”
”Men allt ”som vanligt” är ju skitkul här! Springa, cykla in till stan, träffa dig, få mat, se en film eller inte se en film, prata, ta det lugnt. Jag skulle kunna betala dyra pengar för just en sån semester!”
Han ryckte på axlarna och startade bilen. ”Ring när du är redo att sätta igång och drömsemestra då.”
Hon log. ”Okej, sockertopps-kille.”
Han höjde på ögonbrynen och hon slog förskräckt handen för munnen, sa barskt ”förlåt, förlåt. Jag menar givetvis herr Falkman.”

Kap 11-fix

Nytt i slutet av detta kap.

Kap 11

”Men du, här har vi en som ser pigg och glad ut!” sa Gunilla när hon klev ur bilen. ”Vilken skillnad!”
”Menar du mig?” Stella såg sig osäkert omkring, förstod inte riktigt vem hon menade. Var det någon av katterna?
”Ja, oh, ja. Som natt och dag.” Gunilla kramade om henne. ”Vad har du haft för mirakelkur?”
Råkat ragga upp en ovanligt bra kille på Kvantum, fått honom att flirta med en, åkt på roliga utflykter, skrattat mycket och gråtit lite. ”Mest det vanliga. Sova, äta, Ormberget, gosa med katterna. Den norrbottniska luften. Inget speciellt. Hur har ni haft det då? Det har ju låtit så bra varje gång ni har ringt? Och ni ser oroväckande pigga ut!”
”Jo, det har varit så bra! Och det var så fint där! Du ska få se kort sen när vi har framkallat. Vi har gått på tur, fiskat, åkt båt på en fjord. Ja, allt var så vackert. Men dyrt, herregud, man kan inte tro de norska priserna. Och även helt vanliga saker som..” Gunilla fortsatte att berätta, flankerad av Torbjörn, medan de hjälptes åt att tömma bilen. När allt var ute satte Stella på kaffe och dukade fram nybakta solrosfrallor och chokladkaka. Dagen till ära. Det var över en månad sen hon presterat något liknande senast. Hon som egentligen var beroende av att baka och jämt hade bröd i frysen. Sista veckorna hade det inte ens blivit chokladbollar. Ingen koncentration till läsning av annat än tidningar, inget bakande, limpmackor till lunch, för mycket vin och sprit och för många gästkök, hångel med en Annan Man. Hon hade kunnat leka finn fem fel med sig själv hela dagarna.
Gunilla och Torbjörn var en överpositiv smakpanel. Torbjörn åt tre frallor, Gunilla ville ha recepten. När Stella berättade att hon handlat middagsmat, om de kunde tänka sig att äta räkpasta trots att de kom direkt från Norge för hon hade inte riktigt tänkt på det, gick de praktiskt taget upp i brygga av tacksamhet.
Det blev en riktigt skön köksdag för henne. Gunilla for runt och laddade tvättmaskiner, ringde folk, pratade med den trevliga grannfrun, plockade bort alla torra blomblad som gick att uppbåda. Torbjörn klippte gräset, fixade pappersinsamlingen, rengjorde fiske och vandringsgrejerna, och Stella gick överstyr i köket med en trerätters.
Het paprikaröra på grovt bröd till förrätt, räkpasta till varmrätt, och chokladkakan med hallongrädde till efterrätt.
”Ska du verkligen bara stanna en vecka till?” sa Torbjörn. ”Det här känns ju som att äta på restaurang, fast hemlagat.”
”Inte för att vi förväntar oss såna här måltider varje dag” skyndade Gunilla att flika in. ”Kom ihåg att du är här för att vila upp dig och fortsätta komma i form. Men det var otroligt gott.”
”Det här får mig faktiskt i bra form” sa Stella. ”Det känns som att komma hem på sätt och vis. Jag hade bara lyckats glömma bort att jag gillade att hålla på med det. Förresten... ” Hon skopade upp ett hallon på sin sked. ”Ni kan aldrig gissa vem jag har träffat här. Minns ni Laura Falkman, Anna-Karins kompis?”
Hon berättade censurerat om Johan, Max och Lina, Kvantum, födelsedagsfesten, och mycket censurerat om boulen häromdagen.
”Åh han, ja!” utbrast Gunilla förtjust. ”Johan Falkman. Han jobbar ju på Gretas bank, Torbjörns mamma, du vet. Jag träffade honom ett par gånger när jag följde med henne dit, och han växlade alltid några ord. Jag minns att jag tyckte att alla de där tre syskonen var så trevliga, redan när de var små. Snälla och vänliga. Vad gör Max? Han var det flera år sedan jag såg.”
”Jamen, han är ju på rehab-stället vid Konstens hus, det vet du ju” sa Torbjörn innan Stella hann öppna munnen. ”Berättade inte jag för dig att Kerstin på jobbet gick hos honom när hon hade problem med ryggen?”
”Det har du inte sagt ett ord om” sa Gunilla tvärsäkert.
”Johodu” hävdade Torbjörn lika säkert. ”Du har bara glömt bort det. Det var nog ett år sedan, men jag vet att jag sa det.”
Gunilla viftade avvärjande med handen. ”Hursomhelst. Det var väl roligt!” Hon tittade uppmuntrande på Stella. ”Johan Falkman. Att ni skulle stöta ihop.”
Stella började till sin förskräckelse rodna. ”Jo. Det var roligt.”

”Du vet att han var med om en bilolycka för ett tag sen?” frågade Stella när de satt och såg teve senare, bara hon och Gunilla. ”Han sitter i rullstol nu.”
”Jag vet. Han började ju jobba igen väldigt fort efter det där. Det är nog det bästa sättet. Att försöka komma tillbaka, så snabbt det går.”
Mer teve en stund.
”Men man vänjer sig snabbt vid sånt, gör man inte?” forsatte Gunilla. ”Vi har en kvinna på min skola som fick en stroke, och nu är det ju inget man reflekterar det minsta över att hon går med käpp. Hon är som vanligt.”
”Mm, det stämmer väl.” Stella nickade. ”För utomstående iallafall.”
Ännu mer teve.
”Vet du, Stella” Gunilla tog hennes hand. ”Du verkar mycket gladare och lättare till sinnet nu än när vi åkte. Du verkar ha kommit in på ett bra spår, så du kan väl fortsätta på det? Göra sånt som du mår bra av.”
”Så du tycker inte jag är egoistisk? Med tanke på att jag stannar här lite längre och... inte precis skyndar tillbaka till Stockholm för att reda ut allt med Markus?”
”Inte alls.” Gunilla svarade utan att tveka. ”Du får tänka lite egoistiskt just nu. Och jag vet att det kan vara svårt att göra det om man märker att andra mår dåligt av det, men i såna här situationer så är det nog nödvändigt. Så länge du är ärlig mot alla inblandade.” Hon avslutade med att klappa henne vänligt på handen och den gesten fick direkt tårarna att välla upp för Stella.

Markus blev inte förtjust när hon ringde och berättade att hon skulle stanna en vecka till. ”Ego” var nog precis det ord han hade kunnat drämma till henne med, om han velat drämma till.
”Men varför, Stella, varför? Vad vinner du och vi på att du är där uppe?”
”Jag mår mycket bättre. Gunilla tyckte till exempel att jag såg tio gånger piggare ut nu.”
”Det är ju fantastiskt. Kom hem då så kan vi reda upp det här och det kommer att göra dig hundra gånger piggare.” Han tjatade och hon lyssnade.
”Markus, släpp det” klippte hon av när han började ta om sina argument en andra gång. ”Jag kommer inte imorgon, det är bara så.”
Han suckade och stånkade. ”Vad gör du där uppe då som får dig att må så bra? Du har aldrig pratat speciellt mycket om den där stan förut och nu verkar det som paradiset på jorden. Vad finns det där som inte finns här?”
Rena gator, inga minnen av dig, och ingen risk att stöta ihop med dig någonstans, radade hon upp i huvudet. Och det är bara tre snabba exempel skjutna från höften. Mer skratt, mer uppskattning. Behöver jag fortsätta?
”Det är skönare för mig här än i Stockholm just nu. Bättre på alla sätt och vis. Jag kan inte förklara exakt varför men det är det.”
”Hur kan du vara så säker på det? Du kan ju inte veta vad jag...” Han var igång igen.
”Kommer du ihåg det jag skrev i brevet om att jag inte kan låta bli att se dig och hon tillsammans? Fattar du om jag säger att det är lättare att försöka rensa bort det här uppe? Att jag vill bli av med det men att det kändes omöjligt i Stockholm? Här känns det... kanske möjligt. Jag vet inte än. Men det här är mitt bästa sätt hittills.”
Först tyst och sen ”jaha.” Ledset djupa andetag genom luren.
Hennes panik, nej, börja inte gråta, älskling, snälla snälla, inte gråta, då kommer jag också att och vi har tyvärr inte pratat färdigt än, du skulle bara veta.
”Jag förstår” sa han tjockt, utan gråt men farligt nära. ”Förlåt, Stell. Förlåt. Men du vet, det är jobbigt, för mig också, här på mitt sätt. Det är därför.”
”Jag vet.” Hon förberedde sig. Nu gällde det. ”Och det är en annan sak också som jag har tänkt på. Om bröllopet.” Hon berättade omsorgsfullt och noga planerat vad hon fått för idé, hur hon tänkt sig den fortsatta utvecklingen för dom. Han lyssnade så tyst att hon ibland var osäker på om linjen brytits. ”Är du kvar?”
”Ja.” Ny lång tystnad. ”Vad betyder det här egentligen? Dumpar du mig?”
”Tvärtom, Markus. Jag vill bara inte stressa in till 30 juli. Jag vill få mer tid. Vi kanske gifter oss, i november. Det är större chans för det om vi säger bort allt nu. Jag klarar inte att göra det som läget är idag.”
Han blev knäpptyst igen och hon försökte febrilt tolka tystnaden. Var han förbannad? Ledsen? På väg att börja gråta hysteriskt?
”Jag antar att jag inte får säga emot. Där heller. Du har bestämt dig?” Han var inte på väg att börja gråta. ”Du bestämmer allt just nu, jag ska bara följa med.”
”Det är väl inte sant.”
”Men du bestämmer dig för att avlysa bröllopet och stanna i Luleå, efter att vi pratats vid en gång på telefon den senaste månaden?” Han var förbannad. ”Vi har inte setts, vi har inte haft någon kommunikation, men du bestämmer dig ändå för att..”
”Det hade nog inte hjälpt så mycket om vi hade pratats vid...”
Han varvade upp mer och mer. ”Hur gör vi med allt som redan är fixat då? Blir det jag som får ringa alla samtal nu, avboka alla, förklara för alla? Igår var det trettioåtta ja-svar när jag kollade. Har du tänkt på att en del redan fixat flyg och hotell? Pelle och hans tjej kommer ju för fan från London! Vad tror du dom ska säga nu?!”
”Att det var djävligt dumt av dig att knulla runt kanske?” spottade hon ilsket ur sig. ”Eller jag vet inte, det var bara ett spontant förslag. Andra kanske kan tycka det är smart att inte gifta sig i det här läget, du vet, om man har ambitionen att det ska hålla längre än själva vigselakten.”
Dom pyste i varsin ända av linjen. Hon kunde höra teven som stod på i bakgrunden.
”Du kan mejla alla nummer till mig, och jag e-postar till ja-svaren också” sa hon mer stillsamt när hon lugnat ner sig. ”Och jag säger inte att det är för att du har. Jag kommer på något.”
”Jag kan bara inte tro det, Stella” muttrade han besviket. ”Att du kan bestämma dig för en sån här sak efter...”
”Markus” avbröt hon och mopsade upp sig. ”Skicka allt till mig. Vi slutar prata nu. Vifårhörassenareiveckan, hej då.”

”jag ville visa att du kan lita på mig” skrev han i ett sms senare. ”att du inte behöver tänka på mig och hon. att du ska få känna dig säker igen. jag tänkte byta jobb så fort det gick, har skickat ut massa förfrågn. det är därför jag har tjatat så, för att jag trodde det bästa för oss var att du kom tillbaka o fick se det. varför vill du inte försöka?”
”jag vill försöka, jag vill inte dumpa dig” skrev hon tillbaka. ”men tänk om jag aldrig blir säker igen? det går ju inte att bara lägga en order. köp. så jag måste få mer tid. uppskattar jobb-byt-försöket. o dina tankar. o dig. jag gör det. men jag kan inte göra det här på ngt annat sätt just nu. ledsen. kram o gonatt.”

Hon tänkte på Piteå-utflykten när hon låg och snurrade i sängen. Hur Johan sagt att det hopplösa tillståndet gled över i ett annat aningen mindre hopplöst och sen ett annat ännu aningen mindre hopplöst, och så vidare. Det kändes som att det börjat rulla för henne nu. Ett halvt varv. Men en start iallafall. Andningen kändes lättare och hon knäppte händerna på magen, slappnade av, låg där och tänkte på ingenting. Ingenting med bröllopet och ingenting med en eventuell bebis. Huvudet var tomt.
”hej johan” textade hon kl 23:41. ”sover du? vill bara säga gonatt. o massa annat oviktigt, massa inget att säga. hoppas mkt på att du ringer imorrn, o att vi kanske ses? jag bokar biljett t söndag iaf. god natt.”

Dagens plus : han sms:ade åtminstone inte tillbaka och sa att hon skulle sluta störa honom.

Nytt kap 10

Kill your darlings - här är det en stor scen som saknas, hångelscenen är väck. Lite annat också nytt i den.

Kap 10

Lördag. Fixardagen, sista ensamma dagen innan Gunilla och Torbjörn skulle komma tillbaka. Preliminär ETA för dem var söndag, tidig eftermiddag.
Att göra : vakna energisk, förnuftig och på gott humör. Inte grubbla. Inte fundera på om-händelser. Städa, plocka undan, diska, tvätta som en galning. Handla folköl på midsommardagsöppen affär. Inte ringa ångerfullt boule-återbud. Tänka vän-liga tankar. Springa på Ormberget. Ta på sig röd top och boule-sneakers. Sminka sig. Cykla in till Max och Lina.
Gjort : rubbet. Inte glömt att ta på trosor, jeans, sockar och behå heller.

Det satt en ritning på dörren när hon kom upp till dem ”Stella, följ pilarna, här är vi!”.
Johan, Max, Lina och en annan tjej var i full gång på en grusplan i närheten. Den andra tjejen gjorde tydligen ett bra kast för hon gav upp ett belåtet ”ja!!” och high five:ade med Johan. ”Där satt den!”
”Hallå, hallå” hälsade dom på henne. ”Bra att du kom, vi håller på att värma upp lite, vill du ha något att dricka, kul att ses, är du i fin form idag?”
Johan hade inte ringt under dagen, hon hade inte ringt honom. Hon hade funderat på det minst tio gånger, men aldrig kommit längre än att stå brevid telefonen i hallen och stirra grubblande på den. Hon hade inte tordats mer ifall han skulle svara och säga något om att det kanske inte var så bra, ändå, om hon dök upp. ”Hon fattade väl?” Ja, hon fattade precis. De två gånger det ringde hade hon hoppat till båda gångerna, och ängsligt närmat sig telefonen på helspänn. Ingen av dem hade varit han.
Hon hade velat hälsa på honom mer enskilt nu, få en blick, ett ”okej?” som visade att allt var lugnt, trots kvällen innan. Det blev inget sånt. Han nickade kort till henne, inte obrytt eller surt men kort, och sen sa han något till den andra tjejen, och så var ögonblicket förbi. Stella fick skaka hand med henne, Sofia. Någonstans kring tjugoåtta-trettio, med stort vackert lockigt mörkrött hår. Hon verkade vara urtypen för en stereotypisk rödhårig person, kvicksilvrig och fartfylld. Pratade, gestikulerade, rörde mycket på sig, gjorde segergester, skrattade, skämtade, tvinnade på de vackra hårlockarna. Det var ingen hejd. När Stella fick höra att hon pendlade och pluggade till recepetarie i Boden, bodde här i Luleå, och ändå orkade leda flera pass i veckan på samma gym som Lina, till och med nu när hon sommarjobbade i Hemtjänsten, kunde hon bara nicka matt. Om dom pratade mer skulle detta energiknippe säkert kunna berätta att hon dessutom extraknäckte på någon bar nattetid, hade klämt in en rundresa i hela Asien och Indien på påsklovet, haft minst fyra olika karriärer innan och var utbildad fritidsledare / yogalärare / kock / taxichaufför. Hon var en sån som förmodligen aldrig kunde ligga hemma och bara titta på teve en hel kväll med en katt i famnen, och känna sig lugnt tillfreds med det.
”Men nu måste vi köra på riktigt!” pushade Sofia på efter att Stella fått värma upp med två kast. ”Ska vi vara två och tre i lagen? Du och jag, va?” Det sista riktade sig till Johan som såg enbart förtjust ut över det förslaget, ingen protest där.
”Stella, då lyfter du oss” sa Max snällt. ”Vi behöver lite bra långskottare, är det din grej?”
”Ge henne öl bara” log Johan. ”Det är visst vad som krävs. Hon avslöjade det tricket igår.”
”Yeah yeah.” Stella flinade glatt tillbaka, ville hålla kvar blicken men han böjde sig ner och plockade upp sina klot.
Sen sa dom inte så mycket mer. Det blev spel, det var någon öl, det var bra kast och dåliga kast, förlorade matcher och vunna matcher, och det var Sofia. Sofia som pratade taktik med Johan, skämtade med Max, pratade mer med Johan, fnittrade med Lina, blev skämtad med av Johan, fick dricka från hans öl när hennes var slut, skulle high five:a precis varenda eviga gång hon lyckades trekvarts-nästan-bra med något kast.
Men det var ju inget fel på henne, så. I jämförelse med Jessica så var hon ett lyft.

Efter mer än en timme kollade Stella klockan och såg att det bara gått fyrtioåtta minuter. Hennes lag ledde med fem poäng, hon var nog faktiskt bäst av henne, Lina och Max, och det brukade ju alltid vara tillfredsställande att vara stjärnan, men.
Johan såg knappt på henne, sa knappt nånting, svarade inte när hon lade upp något, kom absolut inte nära fysiskt och råkade röra. Ingenting. Det var helt dött. Hon kom inte ens på honom med att titta i smyg på henne. Hon hade kunnat ta en lufsig t-shirt likaväl som en röd top. Hon hade kunnat stanna hemma likaväl. Det kanske var det som var hans outtalade budskap i allt det här? ”Gå hem nu, Stella. Det är här skokastningen börjar.” Han var bara för snäll för att säga det rent ut.
Om hon tänkte efter visste hon att det var rätt beteende av honom, det var bra och schysst, och det var precis som det skulle. Det kändes bara så förbannat ensamt. Det gick inte att inte känna sig ensam och utanför. Det gick inte att inte känna sig besviken och ratad. Hon försökte verkligen, men för varje ny sak han sa till Sofia och inte till henne blev hennes leende mer och mer ansträngt.

När Lina och Sofia gick till lägenheten för kisspaus följde hon inte med.
”Det känns som man behöver kölapp för att få prata med dig idag. Och nu har jag väntat. Jätte. Länge. Finns det någon kundtjänst jag kan klaga hos?”
Han gjorde en konstig min. ”Vaddå?” Okej, han tyckte inte det var så.
”Inget särskilt.” Hurtiga leendet kom fram. ”Hur har du haft det idag då?”
”Sådär. Jag har fått någon konstig sträckning här i sidan, jag vet inte om jag sovit snett eller vad...”
”Jaha, oj. Kan du inte bara...” Hon sträckte på sig, visade. ”Gör det ont hela tiden?”
”Nej. Bara när jag sitter.” Han tog en klunk ur sin flaska, spanade tillbaka mot vägen till huset där Lina och Sofia gått. ”Men det börjar bli bättre nu. Har du nog med öl?”
Hon höll upp sin halvfulla. ”Bra” sa han, drack mer, frågade Max något om hur det hade gått med deras mammas bil som skulle lagas, lyssnade på vad han sa. Stella väntade. Och väntade. Det kom inget mer. Johan vände sig inte till henne med något annat när den skruttiga bilen var färdigavhandlad och han fått veta exakt i detalj vilken slags behandling som verkstaden hade tänkt sig och vad priset kanske skulle landa på. Rafflande spänning. Han sträckte inte ut handen och nöp i den röda topen och sa ”fin”, han sa ingenting om choklad, han såg inte på henne och flinade i samförstånd, han bara satt där och drack sin öl.
Och sen kom Lina och Sofia tillbaka. Och boulen började om igen.
Stella svepte sin öl och öppnade en ny. Betedde sig positivt och lättsamt, tänkte på den glada trettioåringen som fanns någonstans inne i henne. En lugnare typ än Sofia, men en gladare typ än Stella. Dags att plocka fram det alter egot nu. Den typen hade ju klarat skivan förr. Det här skulle gå.
Det värkte i kinderna.

Efter en extralång timme till, i faktisk tid trettiosju minuter, började Max prata om att han var hungrig, var ingen annan det?
Alla var det. Även Sofia. Och Stella som hoppats på att hon skulle vara på väg till ett långt pass i Hemtjänsten. Liva upp lördagskvällen för de gamla och behövande.
De andra dividerade om vad de skulle äta, hade olika önskemål. Sofia ville ha något lätt. Nyttigt. Sushi helst. Stella sa inte ett pip.
”Vad känner du för då?” sa Johan till slut och såg ordentligt på henne för första gången den kvällen. ”Pizza, sushi, grillat, något annat?”
”Vad som helst, det spelar ingen roll.”
”Va? Men det här är ju din grej!” skämtade han med förvåning. ”Mat! Kom igen, du måste vara mer sugen på nånting.”
”Ja.” Hon spände ögonen i honom. ”En tabbouleh skulle faktiskt sitta som en smäck.”
Ett inlägg som ingen ville nicka på.
Ett ögonpar som gled undan snabbare än snabbt.
Han vände sig till de andra. ”Kan vi inte köra sushi då? Man kan ju sitta ute där?”
De skulle först gå tillbaka till lägenheten med alla boulegrejer och ölen och allting. Han dröjde sig faktiskt kvar så att de hamnade bredvid varandra. De kunde faktiskt prata normalt ostört om att man kunde grilla för mycket i hela tjugo meter innan Sofia, längre fram, vände sig om och frågade något som han svarade på. Och sen var det kört igen.
På sushirestaurangen hamnade hon i ena kanten av bordet, Johan på kortändan med Sofia och Lina som bordsdamer. Hon kände sig som femte hjulet. Som att hon var ute och åt med två par som sen skulle hem och kramas, bara väntade på att den här sociala delen av kvällen var över. Och hon, hon skulle bara hem, ensam. ”Tack för att ni var så snälla och brydde er om mig och umgicks lite med mig, min stackare” ungefär.
Den trista trettiotvååringen blommade ut. Satt på sitt hörn och var trött och uppgiven och osällskaplig igen, trots att Max jobbade på för fullt för att få upp humöret på henne.
Hon undrade om någon skulle bry sig ifall hon tog upp mobilen. Då kunde hon åtminstone läsa gamla sms från Markus eller skicka nya snälla tillbaka. Sitta där och underhålla sig själv tills den här pinan var över. Inte som nu med spänning vänta på att Sofia skulle föreslå Johan en bio på tumanhand, eller börja ta på honom ännu mer när hon pratade. Spegla. Han la vänstra handen så, hon la vänstra handen så.
En dejtförfrågan låg alldeles runt hörnet, ett babysteg bort. Stella blängde på dem, han märkte ingenting. Självklart inte.
”Ska vi inte fortsätta?” kom det mycket riktigt från Sofia när alla käkat klart. ”En öl någonstans? Man måste ju passa på, det är ju en så himla fin kväll!”
Max och Lina var på, Johan var ganska på.
”Jag ska hem” sa Stella direkt. ”Men det var jättetrevligt att boula och käka. Verkligen. Hoppas ni får fortsatt.”
Max och Lina försökte övertala henne, sommarljus och Norrlandsnätter, kom igen, det är ju tidigt än, och lördag!, men hon skakade bestämt på huvudet.
”Jag gör dig sällskap en bit då” sa Johan när det var uppenbart för alla att hon inte skulle följa med. ”Jag ringer och kollar var ni är sen, okej? Ta inget trappställe.”
De andra vek av runt hörnet ner mot hamnen, han och Stella fortsatte sakta in mot stan.
”Blev du mätt av sushin? Har du tränat något idag? Ätit upp all chokladen?”
Han frågade på, nu plötsligt vänlig och uppmärksam igen. Tittade, log, försökte skämta, betedde sig som vanligt, som om de senaste timmarna inte exisiterat. Stella svarade kort, mer och mer förbannad ju vänligare han blev.
”Bara av nyfikenhet” exploderade hon till slut när han pratat om katterna en stund. Han sket väl fullständigt i katterna. ”Varför ber du mig komma hit om du inte vill umgås eller prata med mig? Varför?! Du hade kunnat ringa och be mig stanna hemma! Enkelt. Och jag hade gjort det!”
”Vad menar du? Jag har visst pratat med dig.”
”Ja, i typ tre sekunder när den fantastiska Sofia var på toaletten. Känns det trevligt att hon limmar som tusan förresten? Tror du att hon kommer att bjuda ut dig på dejt nu när du kommer tillbaka? Ska du säga ja?”
”Vi har redan klarat av dejtandet, så det är nog ingen risk för...”
”Va?!” Stella gapade. ”Menar du allvar? Du bjuder hit en gammal dejt som du kan sitta och flirta med? Är det inte nog att... Vilken djävla stil! Jag skulle aldrig..”
”Men ta det lugnt” avbröt han skarpt och ett par tonårskillar som just passerade tittade till. Han sänkte rösten. ”Herregud, ta det lugnt. Det är inte alls så. Hon är Linas kompis, jag hade ingen aning om att hon skulle komma också. Sofia är ingenting att bråka om, det kan jag lova.”
Han suckade, började röra sig framåt igen. ”Vad är problemet, Stella? Varför blir du så arg?”
”Jag blir arg därför att... ” Hon gjorde en paus, tog ett djupt andetag, hörde själv hur arg hon lät. Började om, ville hålla sig lugnare. ”Jag fattar inte vad du håller på med. Vad är det här? Ikväll? Varför måste du vara så.. ? Så nonchalant?! Och vet du den dummaste grejen, jag tänkte precis boka biljett hem, om en vecka, nästa söndag. Jag trodde du skulle bli glad för det. Om det spelar någon roll nu? Eller tycker du bara att det känns skitjobbigt? Du kanske kommer att vara busy med annat hela veckan?!” Det slutade inte lugnt och kontrollerat, det slutade lika argt som det börjat.
Han stannade igen, fräste tillbaka. ”Spelar det någon roll om jag blir glad eller inte? Det är väl knappast för min skull som du bokar biljett om först en vecka?”
”Nej, verkligen inte, men jag hade den här helt galna uppfattningen att du gillade att vara med mig. Ända fram tills nu. Nu verkar du helt... ” Hon gjorde en frustrerad gest med handen. ”Helt!”
Johan såg på henne, rakt. ”Kommer du ihåg igår? Ja, det här är jag när jag inte ”håller på”. Jag försöker bete mig som en kompis, precis det du verkar vilja ha. Men nu blir du störd av det också, så hur ska jag vara då? Säg? Stella?”
Hon svalde, tittade bort. Ilskna tårar var på väg upp med oroväckande snabb hastighet, kändes svåra att stoppa.
”Ändra stil igen och ge dig massa uppmärksamhet, charma och flirta, var det roligare för ditt ego?” fortsatte han hårt. ”Trots igår? Du ska både äta kakan och ha den kvar. Jag ska vara snäll och bjuda till, och så kan du få bli uppskattad och glad en stund medan du glömmer att du är här på semester från din otrogna sambo. Eller hur? Det är väl bra?!”
”Nej!” spottade hon till svar. ”Inte alls! Men.. men om jag får välja så var du bara så djävla mycket roligare då!”
Tyst.
Han stirrade ursinnigt på henne, hon på honom.
Sen log han sårat till svar. ”Jaja. Men tack för den upplysningen. Då går jag tillbaka till de andra och fortsätter vara djävligt trist då. Ha så kul själv!”
”Tack! Och lycka till!”
Hon stormade iväg på cykeln åt ett håll, han åt ett annat.
Det tog tre sekunder för henne att börja gråta, fem för att ångra sig, och lite längre för att kunna med att stanna. Hon tittade bakåt. Han var tillbaka på samma plats. Hon började gå tillbaka sakta, torkade frenetiskt bort tårarna, bet ihop munnen, ville ha stopp.
”Förlåt, hundra gånger förlåt, jag menade inte alls att...” Han kom henne till mötes, mycket ångerfullt. ”Stella, skit också... Vänta. Här.” Han grävde fram några servetter ur fickan, från boulen. Det var en enda oanvänd servett kvar. ”Gråt inte. Förlåt.”
Han fick henne att sätta sig på bänken i en busskur där satt hon och torkade ögonen, snöt sig, snörvlade ner i näsduken, snöt sig igen. ”Jag hatar att gråta inför folk. Jag fan hatar det.”
”Jag med. Det är därför jag aldrig kan kolla på ”Extreme home makeover” med någon annan.” Ett blekt leende till henne.
Hon försökte titta upp utan att rinna över, det gick inget bra. ”Gud, jag vet inte vad jag håller på med här. Jag beter mig som en total idiot. Jag är hemsk. Jag blev så förbannad. Jag menade inte alls... Gud, alltså.”
Han strök bort tårarna som inte slutade, kramade om axlarna på henne. ”Du är inte hemsk. Dessutom var jag med flit djävligt trist mot dig idag, så du hade hundra procent rätt. Jag gick in för det. Jag är hemsk. Vi glömmer allt det här nu och börjar om.”
Han såg så olycklig och skyldig ut att det fick henne att börja snyfta igen. ”Från när då börja om?! Jag har ju gjort fel från dag ett, det är det som är det hemska! Jag har fuckat upp allt! Med dig, med Markus, med allt. Och nu tjatar alla bara om hur det ska bli med bröllopet. Ska vi eller ska vi inte. Sån djävla stress. Och när jag ringde Markus så... Fan. Och sen trodde jag att jag var gravid också.”
”Va?!” utbrast han chockat. ”Är du gravid?”
”Nej” snorade hon ännu mer. ”Jag trodde det, men det var inget.”
”Herregud... ” muttrade han taget.
Stella snyftade ännu mer. ”Jag vet. Allt är för djävligt just nu.”
Det såg ut som att han skulle säga något mer men han ångrade sig och knep bistert ihop munnen, väntade ut henne istället.
När en medelålders kvinna tveksamt kom och satte sig bredvid henne på bänken, fast allra längst bort, och uppenbarligen för att vänta på en buss, gick de iväg, upp mot Stadsparken.
”Vill du gå och ta en öl med dom så gör det. Jag klarar mig.” Rösten funkade någorlunda igen för henne.
Han skakade på huvudet. ”Nej. Jag var inte så sugen på det från början. Och du och jag behöver nog prata. Vi går hem till mig.”
Hon baddade sig fåfängt med den förstörda servetten under ögonen ”Finns det någon bakgata dit? Är jag mycket svart?”
”Rätt så.” Han skyndade sig att tillägga ”men så farligt är det inte, du ser okej ut.”
Hon klämde fram ett leende. ”Utrunnet smink får mig inte att börja lipa igen om du är orolig för det. Jag känner bara inte för att spatsera genom hela stan.”

Hon tvättade av sig, sköljde ansiktet flera gånger med kallt vatten. Ögonen var röda och puffiga och fula. Det blev inte den minsta fysiska förbättring av att pudra sig och sätta på nytt läppglans, men det kändes mentalt aningen bättre.

Dom satt i varsitt hörn av soffan, varsin tekopp. Han såg sammanbiten. En rynka mellan ögonbrynen.
”Varsågod och börja” sa hon och puffade till honom i sidan med foten. ”Du ser mer formulerad ut än vad jag känner mig.”
”Är det något mer?” frågade han. ”Ska du flytta till Kina om några veckor eller?”
”Vad då?”
”Det kommer ju upp nya saker hela tiden” sa han argt. ”Du ska gifta dig, ni håller på att skaffa barn, du tror att du är gravid. Är det något annat på gång? Du kan lika gärna berätta rubbet här och nu så vet jag. Jag känner mig mer efter här för varje dag som går. Djävligt dum och djävligt efter.”
Tårarna kom upp igen och Stella såg ner i knäet. ”Förlåt. Jag vill inte att du ska..” sa hon lågt. ”Nej. Det är inget annat på gång. Inget Kina, ingenting.”
Johan suckade frustrerat. ”Det är bara det att varje gång jag tror jag är med i matchen så poppar det upp något nytt. Och enormt stort. Bröllop, barn. Jag går runt här och tänker på sen efter nästa vecka, när du är tillbaka i Stockholm. Och du är noll inne på det för du tror att du är gravid” sa han. ”Vi är inte ens på samma karta. Du säger att allt är för djävligt, och jag går runt här och tycker att det har varit ovanligt bra. Himla kul faktiskt.” Han fnös och skakade irriterat på huvudet. ”Och sen inser jag att jag inte fattat nånting överhuvudtaget.”
Hon såg på honom. ”Vad tänker du, om nästa vecka?”
”Skit samma. Vad spelar det för roll?”
”Stor roll. Säg. Jo, säg.”
”Tänk om jag vill ringa dig?”
”Då ringer du.”
”På mobilen eller den vanliga telefonen? Ska jag småprata med Markus först och sen bli kopplad till dig? Ska vi prata om vädret eller kan jag säga att jag har seriös Stella-abstinens? Och mena allvar med det? Trivialt, eller hur? I det stora hela för dig. Du ska ju bestämma dig för ett bröllop.”
Hon lutade sig mot kuddarna. Tog en klunk te. ”Nej. Det är inte trivialt för mig.” Hon kunde se sig själv, i hallen, med telefonen. Johan som ringde, och hur han frågade saker som ”är du ensam? kan du prata? har du tänkt något på mig?” och hur hon fick svara i bara ”ja” eller ”nej” med låg röst för att inte avslöja något om innehållet. Markus i rummet brevid, en frågande min om vem det var och varför hon pratat så där när hon lade på. Det var en helt absurd bild. ”Men jag vet inte ens om vi har en telefon längre. Jag slängde ut den. Jag kan inte ens säga nånting om var jag ska bo nästa vecka. Hos oss, hos min mamma, hos Cissi, på hotell? Jag vet ingenting. Det låter så himla fegt men så är det. Jag har aldrig gjort det här förr. Jag har ingen plan. Jag vet inte hur man gör. Jag har fortfarande inte kommit på hur jag ska kunna bestämma mig för vad jag ska göra. Du vet mer om skilsmässor än jag. Jag är fortfarande mitt i ”nu är det okej i en kvart”-träsket... Hur vill du att det ska bli nästa vecka?”
”Jag vet inte. Vad kan jag säga? Så småningom, när du är mer i ordning eller vad man ska kalla det, att du ska vilja ringa mig och vilja träffa mig mer. Och inte för att prata om vädret. Men sen fick jag veta att ni vill ha barn och då..”
”Jag skiter i vädret, jag vill aldrig prata om vädret” avbröt hon honom. ”Något sånt blir det inte.”
”Stella.”
”Ja! Jag fattar vad du menar. Det jag kan säga med säkerhet är att jag inte har lust att fortsätta ha någon kontakt som går ut på det. Det känns helt meningslöst. Inga tråkiga julkort och något opersonligt mejl en gång i halvåret.”
”Tack. Då är vi överens om det iallafall.”
Ny tystnad.
”Det är bara det att vanligtvis blir man lite less på människor om man är med dom så här mycket” startade han upp, blicken säkert fäst på henne igen. ”Och nu har vi setts, massor. Och jag är inte less. Långt ifrån. Fast du säger att allt är för djävligt nu, och jag tycker ju precis tvärtom. Att det har varit väldigt bra.”
Hon masserade tinningarna. ”Jag menar inte att det är för djävligt här, det har jag redan sagt till dig. Men allt annat. Fram tills för en månad sen så var det Markus och jag. Utstakat. Och nu så kan jag inte tänka på honom utan att tänka på han och henne. Jag har träffat henne, du vet. Den Andra Kvinnan. Jag har till och med sett henne naken på bild. Så jag har liksom den där filmen i huvudet hela tiden nu. Kan stoppa in dom här och där i olika miljöer. På jobbet. På hotell. I våran säng. Inte för att dom har varit hemma där, men.” Hon skakade på huvudet. ”Jag blir helt sjuk av det. Jag vet inte om jag kan få bort det. Det är det som är... uppgiften. När jag vet det så vet jag resten. Känns det som idag iallafall. Men jag har ingen aning om hur jag ska komma dit. När han ringer så blir jag glad för att jag saknat honom men sen börjar den ofrånkomligt om igen.” Hon dunkade handen mot pannan. ”Du ser? Totalt förvirrat. Och så kommer jag hit och råkar träffa dig och råkar bete mig som en stor djävla idiot själv och det gör allt ännu värre. Jag VILL att du ska charma mig och flirta med mig och vilja träffa mig ofta. Du ska verkligen inte ägna dit åt någon annan tjej när jag är med. Jag blev svartsjuk. Men när du gör allt det där jag vill att du ska göra och jag blir glad och... ja, då känner jag mig otrogen. Jag vet inte vad jag ska säga om det eller vad jag ska göra.”
Han nickade. ”Så egentligen kanske vi inte borde ses så mycket?”
”Kanske inte.” Han hade sträckt ut ena armen ovanpå ryggstödet och hon la sin ovanpå. ”Fast nu ska jag ju precis boka min biljett senare för din skull. Delvis. Så här, om det inte hade varit för dig så hade jag garanterat åkt hem på måndag. Och nu gör jag inte det. Jag gillar verkligen att träffa dig. Jag säger det inte bara för att vara snäll eller överslätande eller något. Men problemet är liksom... jag kan inte säga något om nästa vecka eller bröllopet än. Om man är cynisk så kanske man kan kalla det att jag utnyttjar dig. Eller att jag är elak och ego, men den där bra känslan dyker inte upp vid speciellt många andra tillfällen just nu för mig. Så om bara jag får bestämma så vill jag fortsätta träffa dig, så mycket det går. När jag är med dig är tusan allt bra.”
”Så egentligen kanske vi borde ses just så mycket som möjligt?”
Hon såg frågande på honom och han flinade lite tillbaka. Äntligen! ”Ja, kolla inte på mig, jag vet inte. Jag är inget orakel, jag är bara en vanlig kille.”
”Nej, du är ingen vanlig kille.” Hon klappade honom lättat på axeln. ”Du är den ovanligaste jag träffat på länge.”
”Äh, du hade säkert träffat fler om du varit öppen för det. Du har garanterat gått miste om massa chanser med killar som velat flirta med dig utan att du fattat det.”
Stella skakade på huvudet. ”Nähä du! Det är inte alls så många som har velat flirta med mig. Jag har minsann aldrig suttit i en hammock och hållit hov med en lång rad tjejer på kö.”
”Va? Har jag det?”
”Ja! Kommer du inte ihåg! Du hade ju besök jämt. Massa olika tjejer!”
”Vad du minns saker.” Han såg glatt fundersam ut. ”Men det var ju ett bra tag sen. Mycket vatten har runnit under broarna sen dess.”
”Fattade aldrig du att jag var lite förtjust i dig? Är det en nyhet?”
”Var du?!” Han satte sig upp, nyfiket. ”Skojar du? När då?”
”Jaa... typ när jag var tretton fjorton. Jag minns inte precis. Men då. Det kändes som jag fick hjärtklappning varje gång du sa nånting. Typ ”ska du kolla på Macahan ikväll då?” eller ”kan inte ni dra till kiosken och köpa karra till oss”. ”
Johan började skratta. ”Men du sa aldrig nånting! Varför gjorde du inte det?”
”Sa nånting?! Är du galen, hur skulle jag ha kunnat säga nånting? Man kan aldrig säga nånting när man är tretton!”
”Åh, Stella, du skulle ha sagt nånting. Du var ju kul, jag gillade ju dig. Klart roligaste tjejen av Lauras kompisar.”
”Gillade eller gill-gillade?”
Han ryckte lite ursäktande på axlarna.
”Där ser du!” sa hon triumferande. ”Det var bra att jag inte sa nånting! Det hade bara blivit extremt pinsamt för mig.”
”Och nu är det istället extremt pinsamt för mig, sjutton år senare.” Snett leende. ”Jag skulle ha tagit chansen där och då så hade jag sluppit det här idag.”
”Näää. Det hade ändå inte blivit något i längden. Hur många är tillsammans från typ femton och framåt? Det tar alltid slut. Du hade aldrig klarat min fanatiska Madonna-period till exempel. Jag dyrkade Madonna. Spelade henne dag och natt. I åratal. Allt hon sa och gjorde, alla filmer, boken, hon var en religion för mig. Min första kille, ettan i gymnasiet, gjorde slut med mig på grund av Madonna. Han gillade någon rockgrupp, jag minns inte ens vilken längre, och jag kunde inte hålla mig från att klaga över hur simpla texterna var. Jag tog det personligt att han inte fattade Madonnas storhet. Det var inte så smart.”
”Eller också hade vi klarat den krisen, men sen hade jag till exempel varit med om en bilolycka och blivit av med benen och då hade du förmodligen blivit grymt less på mig. För då var jag verkligen djävligt trist.”
”Doomed from the start. Vi hade inte kunnat undvika det här hur vi än försökte.”
”Mmm.”
Hon tittade på hans ben. ”Du vill inte att folk ska hålla på och fråga om det?”
”Nej. Men om du menar dig själv när du säger folk så nej, men fråga ändå. Jag kommer inte att bli sur den här gången.”
”Berätta du istället då.”
Han räknade upp. ”En topp tio på vanliga frågor och svar skulle väl vara i stil med, nej, det gör inte ont om man tar på dem. Jag har inte tappat känseln. Jag minns inte själva olyckan, men det var snö, is och en buss. Jag har fantomsmärtor ibland men inte alls så ofta som första halvåret. Den känns som en molande ond värk, svår att beskriva. Jag har ”vanligt” ont i ryggen oftare. Jag kan ha sex. Jag har haft sex efter. Jag använder inte proteser, jag försökte men det var hemskt. Och långsamt. Och tro det eller ej, men jag klarar faktiskt att jobba kvar på mitt gamla jobb för det går ut på att sitta vid ett skrivbord och prata med kunder. Jag sitter inte här hela dagarna och har det skönt och kollar på filmer och lyfter skattepengar. Så ungefär.”
”Vad borde folk, eller jag, fråga då?”
”Ska du hänga med på en öl ikväll? Men just du borde fråga efter mitt telefonnummer.”
”Jag har ditt telefonnummer.”
”Tappa det inte.”
”Och vad är jobbigast?”
”Att man sörjer sitt gamla utstakade liv som är borta. Du vet, det du sa om dig och Markus. Att jag måste tänka praktiskt hela tiden, planera och kolla, inte kunna vara spontan så lätt. Tänkte du på att det var höga bord och barstolar inne på sushirestaurangen? Så då kan jag bara gå dit på sommaren när det är fint väder och man kan sitta ute. Och jag saknar verkligen att inte kunna träna löpning, få det där fysiska utloppet. Jag sprang flera gånger i veckan, jämt. Och att nya människor jag träffar mest bara tänker på det här, inte på mig. Och att jag kan träffa en gammal bekant någonstans men hon skulle aldrig se att det var jag för hon ser också bara det här och tittar bort sen för att inte störa.”
”Usch. Förlåt.” Stella rodnade.
”Det var inte menat som en pik.” Han rörde vid hennes hand. ”Och till sist att om jag tycker det här är tillräckligt obehagligt och jobbigt, hur ska någon annan vilja stå ut med det? Där har du hela paketet. Fyra års terapi och erfarenheter och ältande.”
”Det känns som jag ska sluta gnälla om Markus nu.”
”Nej, gör inte det. Klaga på precis vad du vill. Tror du jag har slutat irritera mig på såna som tar sista mjölken till kaffet på jobbet och inte fixar ny bara för att jag råkade ut för det här?” Han log mot henne. ”Var som vanligt. Klaga på vädret och skatterna och teveprogrammen och allt annat viktigt.”
”Okejrå.”
Hon bytte hörn i soffan, kröp upp mot honom och han lade armen om henne. ”Gud, vilken kväll vi har haft. Boulen, sammanbrott, fika, olycka. Är du trött?”
”Sådär.”
”Jag är helt zonkad. Och jag måste åka hem snart. Ta in tvätten. Tömma diskmaskinen. Gunilla och Tobbe kommer imorgon och då blir det väl rena tornadon igen. Dom ger mig soffpotatiskomplex, hela den där familjen.” Han luktade så gott, en blandning av någon deo, lite svett och original Johan-doften. Hon lutade huvudet mot axeln. ”Vi sitter bara så här ett tag. En minut.”
”Två.” Han drog henne ännu närmare. ”Det hinner du.”
Hon blundade och njöt av armarna runt henne, hur skönt det var. Dom satt båda stilla och tysta. Nära, men ändå väluppfostrat reserverade för att inte göra något övertramp, inte låta händerna glida fel. Två minuter blev tre och sen fyra och fem innan hon tvingade sig upp.

Det blev en till kram innan hon skulle gå.
”Hur blir det nu då?” frågade han. ”Ska vi ses eller inte?”
”Du får bestämma. Jag har varit extremt dålig på att ta beslut sista tiden, så..” Hon drog i snöret på hans munkjacka. ”Tänk på det och ring mig sen. Jag kan erbjuda en fnitterhög med stort behov av ovanlig kille i fyrtioårsåldern som vill vara med på några trevliga boksnackskvällar.”
Han log. ”Okej. Och du, stick inte till Stockholm utan att säga till, även om du får panik över allting. Få inte panik förresten.”
”Sov gott, handsome.”
”Tack detsamma, tjejen.”
”Okej, snygging.”
Han log och puttade ut henne genom dörren. ”Gå nu, Stella. ”Sockertopp” och ”sötnos” är bara ett steg bort och då kanske du blir väldigt upprörd igen och det orkar vi inte med en gång till.”

Småfix på midsommarfesten :

”Bara det inte börjar regna, det skulle vara så himla praktiskt om vi kunde sitta ute, bara det inte börjar regna”. Anna-Karin hade ett mantra när Stella kom dit lite före för att hjälpa till. Pojkarna sprang omkring och var uppspelta och glada. Robban höll på att tvätta bilen. Stella blev satt på att göra klyftpotatisen, ”men ingen vitlök!”, för grannen Jessica som skulle komma var allergisk mot vitlök.
”Är det sant?” utbrast Stella och sympatiserade genast med den arma kvinnan. ”Vilket fattigt liv, ingen vitlök!”
”Ta den här istället, den är bra.” Anna-Karin slängde fram en Piffi Allkrydda och Stella rynkade i smyg på näsan. ”Robban! Ta fram grillkolen!”
”Jag har laddat upp” sa hon och tog fram en av två vita vinflaskor från kylskåpet. ”Hur känns det med mensen och det, du vet?”
”Sådär.” Stella vände sig om mot diskbänken för att skrubba potatisen. ”Både och liksom. Jag vet inte.”
”Det är bara att fortsätta försöka” sa Anna-Karin och strök henne över ryggen. ”Om det är det ni bestämmer er för. När åker du tillbaka?”
”Måndag kanske. Jag vet fan inte ens det. Det här himla bröllopet ligger som ett ok, allt jag tänker på nu är hur sent kan vi säga bort cateringen liksom? Om jag nu ska säga bort cateringen.”
Anna-Karin öppnade en av vinflaskorna och hällde upp rejält i varsitt glas åt dem. ”Men tänk så här då, om det inte fanns något bröllop att ta ställning till, om det bara var du och Markus, vad skulle du göra då?”
Stella såg funderande på henne. ”Jag skulle... ” Hon tog en liten klunk vin. ”Åh, gott! Jag skulle åka tillbaka till Stockholm först om ett tag, stanna några dagar till, och sen skulle jag säga till Markus att vi skulle träffas och vara med varandra, ostressat. Och känna efter. Ingen deadline på hur länge, och jag skulle inte göra slut och jag skulle inte lova fortsättning. Bara känna efter liksom.”
Heureka! Anna-Karin mötte triumferande hennes blick och allt kändes svindlade enkelt. Bara för att man släppte det där datumet 30 juli och vad som skulle hända då.
Jesper kom inspringande och hojtade efter ”ships” som tydligen var chips, och Anna-Karin hällde upp i en tallrik åt honom. Han försvann lika fort ut med den igen. ”Varför kan ni inte göra så? Varför måste allt bli så extra hysteriskt och svårt bara för att ni råkar ha det där datumet?” propsade hon.
Stella gjorde en förskräckt min. ”Kan vi det? Tror du inte folk blir sura? Jag vet minst fyra stycken som har bokat hotell och flygbiljetter, och dom får ju inte tillbaka pengarna på dom. Då kanske inte dom törs komma nästa gång om vi bestämmer oss för att gifta oss i november. Det känns så amerikansk teveserie att ställa in det så här sent, alla sitter och väntar och bruden bara omoget ”nej, det här går inte” fem minuter innan vigseln.”
”Stella. Tänk på det där favoritmantrat ”vad spelar det för roll om hundra år?”. Skit samma om dom har bokat sina flyg och inte kommer i november, ska du tvinga dig att kanske göra fel på grund av en biljett?! I värsta fall får dom väl ta en shoppingweekend. Det skulle jag inte ha något emot. Och vi kommer i november, det lovar jag.”
”Jaja, men kan vi verkligen göra så? Det skulle vara skönt, men.. Tänk om Markus tar det som ett nej! Fast jag skulle ju gärna vara kvar här lite till, jag trivs verkligen. Men.. hjälp..” Hon skakade rådvillt på huvudet. ”Törs jag det?”
”JA. Fundera på det. Skål! Och fixa potatisen nu.”

När festen kom igång vid halv fem var det två personer som drack vin. Hon och Anna-Karin. Robban skulle jobba imorgon, vitlöksallergiska Jessica var gravid och hennes man Erik var sympati-vit. Klackarna i taket. Stella smekte sitt glas vitt och lät en annan typ komma fram. Inte den partyglada trettioåringen, utan den trevliga, väluppfostrade fyrtioåriga tanten som satt och nickade och mhm-ade och jaha-ade till allt vad Jessica sa, så mycket att huvudet nästan lossnade. Barn, hus, barn, barn, hus. Dagis hit och familjehotell på Cypern dit. Och så mer badrumsrenovering igen. Jessica verkade inte ens märka att det mest var hon som höll låda, än mindre inse att det var något fel med det. Stella slutade lyssna mitt i golvvärmen och satt och snurrade uttråkat på en oliv på sin tallrik. Om inte ljudfonden varit så irriterande hade hon kunnat tänka på hur hon skulle lägga upp det här för Markus, men som det var nu så var det svårt att koncentrera sig på någon annan tanke än ”men kan du sluta prata snart, tråkiga människa!!”. Hon försökte signalera ”mayday mayday!” till Anna-Karin men hon höll sitt artiga pokerface och sa bara ”så barnpoolen var alltså inte uppvärmd?”. Stella suckade ohörbart. Hon saknade en Johan på andra sidan bordet, en som mimade ”okej?” och hon kunde mima tillbaka ”nej! vi drar!” och han skulle direkt vara på.

Slut på kap 8 + nytt i 9:an

Mer småändringar i kap 9 här :

”Jag vill absolut ingenting” sa han direkt. ”Jag kan låtsas att jag har något viktigt ärende, men jag har inte det. Jag vet inte varför jag ringer. Jag råkade bara slå det här numret, jag kan inte förklara hur det gick till. Ska jag lägga på igen?”
”Nej! För allt i världen, lägg inte på.” Hon log. Åh hallå Johan Johan, sjöng det glatt så fort hon hörde att det var han. Det var något med hans röst. Det var otroligt svårt att inte slå om humör och bli lycklig av den. ”Det är dom här samtalen som ofta blir dom bästa. Dom så kallade kvinnliga telefonsamtalen. Ingen riktning, ingen specifik informationsefterfrågan, ingen agenda. Bara prata. Understiger aldrig nånsin tio minuter som känns som den absoluta max-längden på typiska manliga telefonsamtal.” Hon tog med sig telefonen till soffan, lade sig tillrätta.
”Kvinnliga, va? Längre än tio minuter? Ingen agenda?”
”Just det. Pallar du?”
”Jag lovar att göra mitt allra bästa.” Han fnissade. ”Hur gör jag?”
”Har du tagit tid? Bra. Följ bara efter mig nu.”

”Det märks att du är en driven pedagog” sa han efter tjugoåtta och en halv minut när de började avrunda. ”Jag tycker det här så kallade kvinnliga samtalet har flytit på väldigt bra.”
”Jag med!” kuttrade hon. ”Du får VG plus. Fin lyhördhet, intressanta ämnen, bra driv, beundransvärd artikulation.”
Han skrattade.
”Lova att du ringer nästa gång du inte vill någonting alls” fortsatte hon. ”Allvarligt, Johan. Ring.”
”På hedersord, Stella” mös han. ”Vet du att du låter rätt norrländsk när du säger ”allvarligt” så där?”
”Vet du att jag tillbringade en avsevärd del av mina sommarlov i Norrland när jag var liten? Hängde med kreti och pleti och plockade upp alla slags sociolekter och dialekter? Det kan ha något med saken att göra. Du som är ekonom kanske kan räkna på det?”
”Socio-vad?!” Han lät mycket imponerad. ”Swoosch! Där kom precis alla tvåhundraplus universitetspoäng i svenska flygande. Men jag ska räkna på det. Jag ringer imorgon och meddelar svaret, i en fin formel. Det blir i ett stenfokuserat tvåminuters manligt samtal. Du ska få lära dig precis allt jag kan om den varianten.”
”Tack!” skrattade hon. ”Det ser jag fram emot. Och du, jag ber om ursäkt att jag var så... gåpåig idag, du vet i bilen. Det är.. det är ju inte direkt så att du har pressat mig på massa personliga saker som om jag tänder på flintskalliga män eller något sånt, och ändå kunde jag inte hålla mig från att börja rota i din olycka. Det var dumt.”
”Äh. Det var dumt av mig att svara så snäsigt. Jag fattar att du frågade, jag skulle också ha frågat, för länge sen. Och jag borde vara van. Så, vi glömmer det?”
”Bra. Sov gott.”
”Stella, vänta! Vad sa du, om flintskalliga män?”
”Ha ha. Det får bli en annan gång.”
”När då? Det lät spännnade.”
”Men du är ju inte ens flintskallig? Sov gott, Johan, hej då.”
Hon pratade inte med katten för att hon av princip inte pratade med katterna om annat än att matskålen var fylld, men om hon gjort det hade hon kunnat säga nonchalant "vaddådå? man får väl bli glad om en vän ringer? och jag poängterar just vän-faktorn här? vem har förbjudit det?". Ingen.


Kap 9

”Så det kanske blir på måndag då?” försökte Markus. ”Eller vad tror du? Sent söndag kväll?”
”Inte söndag. Det hinner jag nog inte. Men.. jag vet inte. Jag kan inte riktigt säga det än. Jag vet inte ens hur dom där flygen går. Man måste kolla det på nätet och jag har inget här.”
”Okej, okej.” Han lät så vänlig. Han hade den mjuka, snälla privata rösten som aldrig brukade komma fram om andra var med. Han måste vara totalt ensam i rummet. Han hade sagt att han var hos Fredrik och Eva, men det hördes inte ett enda ljud i bakgrunden. Stod han på toaletten och pratade? ”Jag ska inte pressa dig.. bara du förstår att jag vill att du ska komma hem igen, så fort det går.”
”Jag har fattat det. Tack igen för blommorna. Och igen för kortet.”
Hon snurrade telefonsladden runt pekfingret, släppte ut, snurrade igen.
Han hade ringt för att han ville be om ursäkt för gårdagens samtal, att han koncentrerat sig lite väl på Öland och bröllopet när han egentligen bara blev så glad att hon ringt.
”Vad har du för dig idag då?” frågande han, ännu mjukare, så mjukt att hon fick blunda och bita ihop munnen för att inte släppa fram tårarna. Igår hade det gått bra, idag kände hon sig på gränsen så fort hon vaknade och när han började prata var det nära att fördämningarna brast. Det var ingen bra dag idag. Ingen Kenta-dag. ”Ska du till Anna-Karin och Robban?”
”Mm. Vad blir det för er?”
”Jag vet inte. Vi ska grilla sen, några andra ska komma också. Elin och Henke, Jacob tror jag. Vanlig midsommar bara. Sill och nubbe, du vet. Jag går mest runt och längtar efter dig nu. Det känns så tomt hemma, Stell.”
Det kändes så tomt utan hans händer, hans före Petra-händer, på henne på kvällarna. Hon saknade att se hur han stod vid byrån i sovrummet och utförde sin kvällsritual. Ryggen mot henne. Knäppte upp skjortan, om han inte redan bytt om från den, droppade den i tvättkorgen. Spännde av sig klockan, tog av sig förlovningsringen, lade upp dem i rad på byrån. Sen byxorna. Hängde upp prydligt. Sockarna. Sist av med boxerkalsingarna. Allt i samma ordning, på samma sätt, varje kväll. Inte byxorna först och sen klockan. Aldrig. Under tiden låg hon i sängen och tittade på, med en bok framför sig, ibland väntande. När han var på gott humör kröp han ibland in från hennes fotända, arbetade sig uppåt med kyssar och bett och tungor och händer tills han nådde huvudändan, omfamnade henne med hela kroppen och hela Markus-doften.
När han var trött dök han rakt ner i sin egen säng, kurade runt, ”sov så gott, smulan”, och somnade på en minut. Hon hade aldrig träffat en person som var lika snabbsomnad som han. Ibland spekulerade hon att det var just ritualen som gjorde det, den var något slags punkt-meditation.
”Men okej” fortsatte han, lika mjukt. ”Jag ska sluta tjata nu. Vi hörs igen när du beställt biljett då?”
”Ja, det gör vi. Jag ringer. Hälsa till Eva och Fredrik.”
”Visst. Fortsätt ha det skönt och kul. Du kan bara säga vilken dag och tid så kommer jag och hämtar dig på Arlanda. När som helst. Okej? Puss hej.”
”Puss... ” Frasen kom automaktiskt och hon hann bara bita av hej-et.

Var det det som var nästa steg? Fas två. Lämna ”isoleringen i Luleå” och bli upphämtad av honom och hemkörd till deras gemensamma hem, igen. Hon kunde se det framför sig. De skulle vara artiga och vänliga och försiktiga i bilen från Arlanda. Där hemma skulle han ha tokstädat hela lägenheten så att allt var skinande och blänkande. Alla tomburkar pantade, alla kylskåpsdörrar avtorkade från kladdiga fingeravtryck. Allt sånt extra. En blombukett på bordet, till henne. Och kanske lite antipasti och sånt han visste att hon gillade. En flaska vin. Och sen skulle de så småningom börja prata och gå igenom och vara känslosamma och gråtiga, igen, och hon skulle lätta sitt hjärta och han med, och sen skulle de börja kramas, försiktigt, ovant, och sen mer och mer och hon visste hur hans kropp kändes mot hennes och att hon ju älskade den känslan, egentligen. Hon flyttade tillbaka in i sovrummet, i dubbelsängen. Och sen måste båda bli nöjda med snackandet och utredandet till slut och de skulle fortsätta tillsammans. Gå vidare. Dra ett streck. När skolan började så skulle allt det här bara vara ett obehagligt minne, och det de istället skulle minnas var det fina bröllopet och den romantiska smekmånadsresan. Hon skulle vara tillbaka på det trygga spåret med hus och familj i sikte. Markus skulle vara tillbaka på avdelningen med Petra. Hon skulle ligga i dubbelsängen och se på honom på kvällarna och när han tog på henne skulle hon helst inte föreställa sig hur hans varma, sköna händer smekt Petra, arbetat Petra

Det andra alternativet, åka tillbaka och ta flygbussen själv för nu skulle ingen hämta henne. Sen tunnelbana med alla väskor och flytta in igen hos mamma med sambon. Deras lilla trea på Gullmarsplan. En teve som stod på mesta vakna tiden för att den nye sambon var besatt av rörliga bilder och ljud. Spelade ingen roll vad dom handlade om, bara dom rörde på sig och lät. Sambon skulle säga ”hur var vädret då? mycket mygg, va?” för det var hans uppfattning om ”Norrland”. Och hennes mamma skulle se ledsen ut för hennes skull och göra kaffe och duka fram kexpaketen och klämma fram uppmuntrande leenden och säga ”men lilla Stella...” om hon inte kunde le tillbaka. Och i bakgrunden skulle det ligga där, arvet, som Inger säkert så gärna skulle vilja prata om, förorättad å Stellas vägnar igen. ”Karlar.” Hon ville inte höra det.
Så skulle hon tvingas driva runt på stan för att inte bli galen av att sitta där och höra och se teven. Vandra Söder upp och ner. Locka ut sina få icke-upptagna kompisar på aktiviteter. De som inte arbetade. Om de inte stuckit iväg på semester själva vill säga. Cissi, till exempel, skulle en vecka till Kreta med Anna. På fredag skulle de åka. Bestämt sen flera månader tillbaka. Så då skulle hon få vara själv. Träffa Markus med jämna mellanrum. Ringa, boka luncher, boka fikan. Ses på allmänna platser. Försöka prata, jämka, bråka, diskutera, inte grina, inte grina, inte grina. Fortsätta tänka och analysera”dem-et” efter träffarna, komma på det bästa, inte tänka på Petra, inte alls fantisera om han och Petra på luncher och fikan och hotell. Allt detta inklämd i lill-trean mellan teven och hörnsoffan. Driva runt ännu lite mer i instängdhetspaniken som lätt uppstod. Den 30 juli skulle bara vara en vanlig lördag igen.

Fas två. Det var så många saker på hennes måste-lista för att gå in i fas två.
Måste åka tillbaka till Stockholm.
Måste flytta hem.
Måste lära sig att leva med.
Måste klara av när han tar på henne.
Måste kunna lyssna på vad han säger utan att.
Måste måste måste. Hon måste. Vad måste han?
Tokstäda lägenheten.
Hämta henne på Arlanda.
Förvarna om sent kvällsjobb minst två dagar innan som panikförebyggande åtgärd.

Hon gjorde en stor grekisk sallad att ta med, marinerade två fläskkarrékotletter. Det skulle bli knytkalas. Fem vuxna, tre barn under sex år. Feststart klockan sexton noll noll. Chansen att någon skulle förse henne med Cosmopolitans i en strid ström var nog minimal. Chansen till ett separat barnbord och lite ostört prat var nog minimal. Chansen att hon skulle gå på toaletten i halvtid och få se att ögonen var lyckligt glittriga och upphetsade var nog också minimal.

”Bara det inte börjar regna, det skulle vara så himla praktiskt om vi kunde sitta ute, bara det inte börjar regna”. Anna-Karin hade ett mantra när Stella kom dit lite före för att hjälpa till. Pojkarna sprang omkring och var uppspelta och glada. Robban höll på att tvätta bilen. Stella blev satt på att göra klyftpotatisen, ”men ingen vitlök!”, för grannen Jessica som skulle komma var allergisk mot vitlök.
”Är det sant?” utbrast Stella och sympatiserade genast med den arma kvinnan. ”Vilket fattigt liv, ingen vitlök!”
”Ta den här istället, den är bra.” Anna-Karin slängde fram en Piffi Allkrydda och Stella rynkade i smyg på näsan. ”Robban! Ta fram grillkolen!”
”Jag har laddat upp” sa Anna-Karin och tog fram en av två vita vinflaskor från kylskåpet. ”Hur känns det med mensen och det, du vet?”
”Sådär.” Stella vände sig om mot diskbänken för att skrubba potatisen. ”Både och liksom. Jag vet inte.”
”Det är bara att fortsätta försöka” sa Anna-Karin och strök henne över ryggen. ”Om det är det ni bestämmer er för. När åker du tillbaka?”
”Måndag kanske. Jag vet fan inte ens det. Det här himla bröllopet ligger som ett ok, allt jag tänker på nu är hur sent kan vi säga bort cateringen liksom? Om jag nu ska säga bort cateringen.”
Anna-Karin öppnade en av vinflaskorna och hällde upp rejält i varsitt glas åt dem. ”Men tänk så här då, om det inte fanns något bröllop att ta ställning till, om det bara var du och Markus, vad skulle du göra då?”
Stella såg funderande på henne. ”Jag skulle... ” Hon tog en liten klunk vin. ”Åh, gott! Jag skulle åka tillbaka till Stockholm först om ett tag, stanna några dagar till, och sen skulle jag säga till Markus att vi skulle träffas och vara med varandra, ostressat. Och känna efter. Ingen deadline på hur länge, och jag skulle inte göra slut och jag skulle inte lova fortsättning. Bara känna efter liksom.”
Jesper kom inspringande och hojtade efter ”ships” som tydligen var chips, och Anna-Karin hällde upp i en tallrik åt honom. Han försvann lika fort ut med den igen. ”Varför kan ni inte göra så? Varför måste allt bli så extra hysteriskt och svårt bara för att ni råkar ha det där datumet?”
”Kan vi det? Tror du inte folk blir sura? Jag vet minst fyra stycken som har bokat hotell och flygbiljetter, och dom får ju inte tillbaka pengarna på dom.”
”Stella.”
”Jaja, jag vet, men kan vi det? Det skulle vara skönt att göra så, men.. Tänk om Markus tar det som ett nej? Fast jag skulle ju gärna vara kvar här lite till, jag trivs verkligen. Men.. hjälp..” Hon skakade rådvillt på huvudet. ”Törs jag det?”
”Ja! Fundera på det. Skål!”

När festen kom igång vid halv fem var det två personer som drack vin. Hon och Anna-Karin. Robban skulle jobba imorgon, vitlöksallergiska Jessica var gravid och hennes man Erik var sympati-vit. Klackarna i taket. Stella smekte sitt glas vitt och lät en annan typ komma fram. Inte den partyglada trettioåringen, utan den trevliga, väluppfostrade fyrtioåriga tanten som satt och nickade och mhm-ade och jaha-ade till allt vad Jessica sa, så mycket att huvudet nästan lossnade. Barn, hus, barn, barn, hus. Dagis hit och familjehotell på Cypern dit. Och så mer badrumsrenovering igen. Jessica verkade inte ens märka att det mest var hon som höll låda, än mindre inse att det var något fel med det. Stella slutade lyssna mitt i golvvärmen och satt och snurrade uttråkat på en oliv på sin tallrik. Hon försökte signalera ”mayday mayday!” till Anna-Karin men hon höll sitt pokerface och sa bara ”så barnpoolen var alltså inte uppvärmd?”. Stella suckade ohörbart. Hon saknade en Johan på andra sidan bordet, en som mimade ”okej?” och hon kunde mima tillbaka ”nej! vi drar!” och han skulle direkt vara på.

”Har du jättetrist?” frågade Anna-Karin oroligt när hon och Stella stod inne i köket och plockade ihop. ”Det här måste vara... inte så Stockholm, va? Och Jessica kan ju vara lite.. pratsam. ”
”Mm, ja, det kan man säga. När ska vi komma in på väsentligheterna? Nobelpriset? Världsfreden? Allvarligt, hur mycket kan man säga om ett hotell på Cypern?!”
”Jag vet... ” Anna-Karin hällde upp mer vin åt dem och de svepte glasen skyldigt och snabbt, grimaserade båda två efter syran. ”Dom är lite... Men Robban ska ju jobba imorgon och det var inget läge för en röjarfest. ”
”Men det är ju inte ditt fel. Jag är bara glad att jag slapp sitta hemma och ha det ensamt. Och er är det alltid roligt att träffa. Och dessutom gav du mig en jättebra idé. Så.” En skvätt vin till i deras glas. ”Skål! Nu går vi ut och röjer fett.”

Hon passade på att skicka ett sms till Johan i väntan mellan påtårskaffet och dessert nummer två. ”jag e på en barnfest m tråkgäster, men jag o AK smygdricker vin o min greksallad var supergod, o det e ju fint väder så vi kan sitta ute. hur har du det? hoppas mkt mkt bättre! kram stella”.
Svar kom direkt. ”min fest är ok, men det är för få röda tjejer här o jag kan inte ens smygdricka vin för jag kör. du vet, kör min bil. så säg bara till om du vill bli räddad. jag är ju skyldig dig en sån. kram tillbaka.”
Hennes svar ”mkt snällt! tack tack. ska stanna lite till (jordgubbstårta!) men senare kanske. nu känns allt mkt bättre. vad hände m 2 min-samtalet? hörs, hej”.
Hans svar ”det kommer snart, håll ut. när som helst. ska bara slå alla i kubb först.”

Han ringde vid tio-tiden. Om man hade mätt hennes kropp med en värmekamera eller något sånt hade man kunnat se glädjekällor uppstå på alla möjliga ställen när det var hans röst i telefonen. Till och med avlägsna platser som armbågarna blev uppspelta.
Hon var redan i säkert förvar hemma på Björkskatan då, skjutsad av Robban, så hon fick tacka nej till bil-räddning.
”Jaha...” Johan lät besviken när han fick höra det och hon blev ännu gladare. De pratade en stund om festerna, jämförde maten och gästerna, lekarna. Hans fest vann. Han hälsade från Max och Lina. Och så vidare. I bakgrunden högt prat och musik. En röjarfest.
”Har du tillräckligt med fil och bröd till frukosten imorgon?” frågade han sen. ”Dagens viktigaste mål, du vet.”
”Jaa?”
”Och godis? Du är inte väldigt sugen på choklad just nu, som du inte har hemma?”
”Neej?”
”Nehej.” Han suckade. ”Säkert? Har du känt efter?”
”Jag tror det.” Hon började flina. ”Hur så?”
”Vet du att vi inte har setts idag? Har du tänkt på det? Jag har fått Stella-abstinens. Vi har ju inte ens pratat på telefon förrän nu.”
Glädjekällorna nådde knäskålarna.
”Åh. Jaha.”
”Just det ”åh, jaha”. Den slog till vid sju när det kom ett par sms och sen har det bara växt och växt. Det är inte lätt nu alltså.”
Glädjekällorna nådde lillfingerspetsarna.
”Men om du tänker på en sekund i taget, en minut i taget och sen.. ”
”Det där dravlet” avbröt han roat. ”Vem har tipsat dig om det? Det funkar inte, det kan jag säga. Jag tror jag måste få komma och hälsa på. Nu.”
Glädjekällorna nära överhettning.
”Ja, varsågod. Om det är det enda som funkar.”
”Men går det bra?” Han lät mer allvarlig. ”Jag måste inte om du gör något annat.”
”Som vad då? Jag gör ingenting! Jag ligger bara här och är lite småberusad och låter vinet skvalpa runt i blodomloppet. Om du vill lämna din fest för att komma hit så säger jag bara kör. Och du får hemskt gärna ta med choklad om du vill. Fazer. Blå. Och röd. Men det är inget tvång.”

Hon bar upp Markus blommor på övervåningen och gick ut och satte sig på bron. Väntade på att bilen, bilen som han körde, skulle svänga in där. Det är för att hjälpa till, tänkte hon. Inte för att jag längtar och blev så glad för att han ringde. Det är en bro här, med ett trappsteg. Det är därför jag sitter här.

Earl grey-te och chokladbitar vid köksbordet. En Johan som hon fick dela upp i små bitar. Hans prat, hans mun, hans ögon, hon fick koncentrera sig på en liten del i taget och hänga med bara på den. Absolut inte tänka på att han sagt ”åååh... nu känns det genast bättre” som hälsningsreplik när han sett henne. Eller på hur senorna spelade på underarmen när han hällde upp från den tunga tekastrullen. Eller på det där leendet som låg på lut hela tiden i ögonen. Eller på hur händerna vilade på bordet och att han hade välklippta naglar och ett sår på den högra tummen. Och att det inte fanns någon annan förknippad med de här händerna. Och hur hon fick tänka efter hela tiden för att inte säga eller göra något överilat, något o-vän-ligt.
”Vi bestämde att vi ska boula imorgon” sa han. ”Hos Max och Lina. Det kan du väl komma med på? För du skulle ju inte åka imorgon, eller hur?”
”Boule? Absolut! Ska jag ta med något?”
”Det gamla vanliga, ett glatt humör och valfri dryck. Och kanske en fin röd top?”
”Ska bli. Jag gillar öl när jag boular. Jag blir mycket bättre då.”
Leendet på lut slog ut igen. ”Då ska jag se till att det finns ordentligt med öl. Så du kan boula som en gud.”
De sköna händerna med sår på högertummen hittade hennes så småningom, lekte lite med fingertopparna, flätade ihop sig med hennes, smekte, var ännu skönare, gjorde hennes kinder röda, kändes som en rush ända ner i magen och upp igen, fick henne att generat titta ner i bordet och önska att han skulle lyfta upp dem till sitt ansikte, kyssa och bita och slicka och låta henne få stryka över kinderna, runt läpparna, komma närmare. ”Tur att du var kvar här” sa han lågt. ”Annars hade jag fått köra långt.”
Hon såg på dem, hans och hennes på bordet, och hon kunde föreställa sig hans mot hennes hud, om hon drog av sig tröjan och han tog henne runt midjan igen, och den här gången höll han lika hårt och inte bara stilla. Vandrade uppåt. Och hon.

Nej. Sluta. Ingen fick göra så. Hennes egen regel. Det här var för overkligt. Det här var som en annan människa, inte Stella Lundman, utan någon Stella utan vilja, utan förflutet, utan Markus, en Stella som uppenbarligen inte visste ett skit om vad hon höll på med. Hon måste sluta med det här.
Och ändå så är det precis det jag vill att han inte ska, tänkte hon. Sluta inte. Ta mer. Släpp inte. Håll på. Jag vill det. Vi testar. Kör. Jag vill veta. Mer. Kör. Om hur det känns. Kör.
När hon varken svarade eller tittade upp släppte han greppet, drog sig tillbaka, mer reserverad. ”Nu klarar jag mig galant till imorgon iallafall. Tack för teet.”
”Tack själv för att du kom förbi” sa hon och hatade själv hur lamt det lät. Som om det verkligen bara gällt en chokladleverans. Som om han bara var snäll och ställde upp när hon behövde lite Fazer.
Hon reste sig och såg ut på någon total icke-händelse på gatan för att hon inte kunde se på honon just då. Ställde kopparna på diskbänken, ställde sig med armarna i kors över bröstet, började babbla svettigt. ”Har du varit på det där boulestället vid Henriksdal någon gång? Boule&Berså? Vid kanalen, man kan äta och boula och det är hur mysigt som helst. Det är öppet på somrarna, perfekt när det är fint väder. Alltså i Stockholm?”
”Jag vet var Henriksdal är” klippte han och Stella rodnade och slutade babbla.
Det tog så lång tid sen, för lång och besvärad tid. Ut ur huset, flytta sig till bilen, ta istär stolen, lyfta in den, stänga dörren, se på varandra en sista gång, inte säga massa saker som ”är du säker på att du inte vill ha påtår / skit också nu blev det så där jobbigt / förlåt om jag beter mig panikartat, det är för att jag är förlovad / jag vet inte vad jag ska säga / ska vi ses något mer efter det här? / stanna, snälla, åk inte, jag vill att du stannar”. Allt som kom ut var ”vi ses”.

Hej då-kramen kom när han åkt för länge sen, när teet var kallt och starkt, när hon skulle sova, när det var för sent och för varmt och när ingen egentligen borde tänka på så fel personer.

Kap 7 + 8

Det är segt som tusan nu.. novemberkoman har kommit. Här är lite nytt och fixat iaf. (Annan font men blogger var så se)gt...

Kap 7

Allt kändes mycket lugnare och mer sansat direkt hon vaknade på tisdag. Mer normalt. Hon kunde se att hon överreagerat mot Johan igår, varit onödigt kort och stram. Osnäll. Stressad. Inget av det som hon var upprörd över var ju hans fel men han hade fått ta hela skulden. Hon gissade att han inte skulle ringa, och hon fick helt rätt. Hade hon varit han hade hon också låtit bli. Hon skulle ringa själv, efter att brevet till Markus var färdigt. Tre sidor långt. Tog flera timmar att få ihop. Vad hon hade tänkt på sen hon fick veta, hur hon hade känt under det sista året, vad hon tänkte och gjorde nu. Hur Petra-filmen tyvärr rullade på mer eller mindre konstant i huvudet på henne. När hon skulle komma tillbaka till Stockholm. Att hon verkligen saknade honom, ”dem”, ”förr”. Inte ett ord om någon eventuell bebis än.
Ändå ett betydligt mer moget sätt att handskas med relationen än att spalta upp några för och emot-listor. Vad kan man, seriöst, sätta upp på såna efter fem år tillsammans? ”Snygg”? Hon hade slutat tänka på honom i såna termer för länge sen. Han var alltid snygg i hennes ögon, mer eller mindre. Likaväl som rolig, snäll och snabb, lat med hushållsarbete, för sommarstugeförtjust, osjälvisk mot henne, ibland för självisk mot andra, tråkigt nog en indisk mat-vägrare. Och så vidare.
Problemet var ju att hon valt honom helhjärtat en gång i tiden, och trodde att han valt henne. Det goda med det onda. Litade på det. Att saker som nya jobb med höga arbetstoppar och därmed mindre övrig ork, och å andra sidan nya söta kollegor på kontoret, inte skulle rucka på det valet. Han visste ju hur hon var, räckte inte det? Kunde han inte ha väntat ut henne? Insett att det var fråga om några månader, och sen skulle saker och ting vara mer som vanligt igen.
Hon hade litat på att han också skulle checka sig själv när han kände att man var ute på hal is, att han alltid skulle komma ihåg det valet, främst. Se det långsiktigt. Och kommunicera, givetvis. Alla äktenskapsrådgivares favoritord. Hade det inte varit för fotona hade hon kanske aldrig fått reda på affären med Petra eller hans orsaker till varför den hänt. Att den redan då, enligt Markus, var över sen flera månader och att han därmed valt henne, Stell, spelade ingen roll. Bilderna såg inte bara ut som två människor som råkar ramla in, berusade, på ett rum för ett one-night-stand. De såg ut som två människor som var förälskade.
Och hur idiotisk är man om man tar foton på sin älskarinna med ”familjekameran”, nakenfoton på en konferensresa? Så B. Det kändes för Freudianskt för att bara vara en olycka i hennes ögon. Bara det faktum att det fanns bilder sa en hel del till henne.
När hon var färdig gick hon direkt och lade det på brevlådan för att inte ångra sig och börja stryka och censurera.

Det var inget svar hos Johan på kvällen. Ingen telefonsvarare heller, och hon visste inte hans mobilnummer.

Onsdagen började dåligt. Regn. Massa regn. Hon vaknade tidigt, före sju och det tog en halv frukost att bli rastlös. Vanka fram och tillbaka mellan fönstrena, försöka hitta på något roligt att göra. Läsa, morgonteve, känna efter om mensen ändå inte var på väg, läsa, morgonteve, mer te, mer fönstertittande, inte kunna läsa mer, äta en kanelbulle. Vid halv tio vågade hon ringa Johan. Fortfarande inget svar. Anna-Karin svarade direkt på sin telefon, men kunde inte komma över på fika med barnen. Treåringen, Linus, hade blivit hängig och gnällig och väckt dom halv fyra. Inget bra läge för Stella att komma dit heller faktiskt. Men hon fick hemskt gärna komma på midsommar. Det skulle inte bli någon stor fest, en av grannfamiljerna skulle vara där. Stella tackade ja. Och så skulle de höras på torsdag, va, eller hade det hänt något på den fronten? ”Inte en droppe” sa Stella.
Hon ringde och lämnade ett röstprov på sin egen telefonsvarare, hemma på sin gata i stan. ”Hallå Markus, det är jag. Testing testing etta tvåa. Jag säger något på den här som du ville. Men du, du har nog fått ett brev av mig idag i posten. Alltså ett riktigt brev, inget mejl. Läs det så kan vi... höras om det. Vad du tycker. Jag kommer till Stockholm i början av nästa vecka någon gång, när Gunilla och Tobbe har kommit hem. Vi hörs. Tack för alla sms. Hej då. Hej då.”
Sen var aktiviteterna över. Hon hade ingen back up-plan. Vad skulle hon göra regniga dagar i Luleå som skulle gå ut på att inte älta och inte stressa upp sig? Det hon hade tänkt när hon åkte upp var att tillbringa så mycket tid som möjligt med att slappa och läsa, men det kändes som att hon var klar med det nu. Hela gårdagen hade varit slapp. Det kröp i kroppen nu.

Så fort det lättade upp på eftermiddagen cyklade hon in till stan. Först ett sim på Badhuset som uppmjukning och sen promenerade hon Storgatan upp och ner. Alla tre shoppingcenter, biblioteket, tidningsaffären, klädaffärer, videoaffären, Åhléns, Smedjan igen, släpade sig runt och tittade på saker hon inte ville köpa eller prova eller läsa. När inget hänt på den turen så kunde hon erkänna för sig själv att det hon faktiskt hoppades på var att stöta ihop med Johan runt ett gathörn. ”Hoppsan hoppsan!”. Bara för att det skulle vara så enkelt och lägligt. Le och skämta lite och fixa till. Vara sitt normala jag och inte den där otrevliga psyko-Stella.
Det blev inte så enkelt. Det var väl för otroligt även i Luleå.
Hon började gå åt hans håll. Köpte en vetelängd på vägen. Plingade på och hoppades på det bästa, att han äntligen var hemma.
Patricia öppnade.
”Men hallå” sa hon glatt och backade för att släppa in Stella. ”Kom in. Johan är bara och fixar en grej, men han är tillbaka om typ en kvart.”
”Jaha, men jag kanske ska komma tillbaka senare, någon annan... ” började Stella, osäker på om hon skulle stanna eller inte. Det skulle bli lite mer pinsamt att fixa till med Patricia med vid bordet. När hon nu för en gångs skull ville att hon inte skulle vara där. Typiskt.
”Nej nej, varför det?” Patricia viftade in henne. ”Nu när du är här. Kom in.”
Stella följde efter henne till köket. Tre stora matkassar stod på köksbordet och Patricia höll att lassa in pastapåsar i ett av nederskåpen.
”Jaha, storhandling på Kvantum igen?” sa Stella för att säga något.
”Ja, jag ska till Skellefteå nu” berättade Patricia. ”Börja mitt riktiga sommarjobb där, bo hos min pojkvän. Så vi bunkrade upp på precis allting idag.”
Stella hade i ärlighetens namn lyssnat med ett halvt öra men nu spetsade hon till det ordentligt. ”Vad sa du? Din pojkvän? Men jag trodde.. är inte ni tillsammans?”
”Vilka då? Jag och Johan?!” Patricia gav henne en konfys blick över axeln. ”Neeej. Jag är ju hans personliga assistent. Visste inte du det?”
”Jag vet inte.” Stella skakade på huvudet, försökte rädda sig så gott det gick. ”Ja kanske. Men jag fick liksom det intrycket, du vet. Att ni var ett par. På festen. Ni verkade så... pariga, som att ni gillade varandra.”
”Ja, fast inte som ett par.” Patricia hade vänt sig om helt och hållet nu. ”Nej, alltså, inte alls. Men jag har jobbat här i två år och vi träffas ju ofta, även annars, så vi har blivit väldigt bra vänner, men. Absolut inget par. Aldrig.” Hon hade blivit stående med en penne-påse i handen, såg forskande på Stella. ”Jag trodde helt klart att du visste det. Och jag tror att han definitivt tror att du visste det.”
Stella tittade ut genom fönstret. Det här gjorde ju allt ännu värre. Han var singel, trodde att hon visste att han var det, och han visste inte att hon inte var det. Ingen här visste att hon inte var det.
Väl valda flashbacks och repliker från festen, middagen, videokvällen flimrade förbi.
”Hoppsan hoppsan.”
Om hon hade haft dåligt samvete innan för att hon betett sig dumt, kände hon sig som en komplett idiot nu. Med dåligt samvete extra allt.
Hon återvände till Patricia. ”Så pass.”
Patricia nickade. ”Så pass. Men det är ju bra att du vet, nu. Jag ska bara packa upp och vänta på att han kommer tillbaka och säga hej då och sen går jag hem.” Klart och tydligt budskap. ”Vill du ha en kopp te?”
”Du har ingen whisky? Men ja tack.”
Patricia log lite och satte på vattenkokaren, fortsatte packa upp maten. Ingen av dem sa något först. Klockan tickade fram. ”Hemma om typ en kvart.”
”Hur är det att jobba med det då?” frågade Stella. ”Som personlig assistent?”
”Det är jättebra.” Patricia var färdig med matupplastningen. ”Men jag vet inte egentligen för jag har aldrig jobbat hos någon annan. Jag tror inte att Johan är en så typisk arbetsgivare. De flesta andra verkar liksom vara mer behövande och så. Du vet, såna som sitter hemma, inne, hela dagen och inte kan göra så mycket själv. Surrar om sina sjukdomar. Är deppade. Han är inte sån.”
Vad gör du då? Hur är han? Vad hjälper du inte till med? Varför har ni inte blivit tillsammans? Har han sagt något om mig? Vad då? Hur lät han när han sa det? Stella kom bara på saker hon inte kunde fråga om. Hon såg på klockan igen. ”Var ska du jobba i Skellefteå?”
”Systembolaget. Kassan. Fem veckor med att sälja vinboxar och Koskenkorva.” Patricia log igen. ”Heeelt annorlunda.”

Vilket var bäst – att sätta förlovningsringen på rätt finger och vifta med den framför ansiktet på honom, eller slå sig ner med gravallvarlig röst och säga ”Johan, det är något jag måste berätta”, eller tredje alternativet, vid första bästa tillfälle i samtalet börja ösa in ”min sambo Markus sa” och ”min sambo Markus tycker” tills poletten föll ner för honom? Och det skulle gå betydligt snabbare för honom än vad det gjort för henne.

Patricia fixade teet i en fin grön tekanna, Stella skar upp vetelängden. Lite halvengagerat småprat om Skellefteå, som Stella aldrig varit i men som Patricia kom ifrån, och någon gång efter typ tjugo minuter så hördes en nyckel i låset. ”Honey, I’m ho-ome!”.
Patricia gjorde en ursäktande min till Stella. ”Bara på skämt alltså.” Hon trummade med fingertopparna mot tekoppen medan dom väntade på att han skulle komma in i köket.
”Jag vet att det tog evigheter. Men vet du att det var en... ” Nu var han där. ”Oj, hej.” Ett leende spreds i ansiktet när han såg från Patricia till Stella. ”Vad gör ni? Sitter ni och planerar era kläder?”
”Nja” sa Patricia. ”Stella kom förbi med fika. Och jag gjorde te. Men nu måste jag precis gå. Hem och packa kappsäcken.”
Wow. Hon spillde verkligen ingen tid. ”Ring mig då och då, okej? Och hoppas att det blir helt fantastiskt i Italien.”
”Ha det helt fantastiskt själv med Simon.”
Kram kram.
Sen var hon borta.
Stella klev upp och hämtade en ren mugg från diskstället, sköt fram vetelängden. ”Fika?”
”Ja.” Han skar en skiva. ”Gott. Tack.”
”Ska du åka till Italien? Till Laura?”
”Japp. Jag, mamma, Max och Lina. Rena familjesemestern. Första två veckorna i augusti.”
”Gud vad kul. Jag har aldrig kommit iväg dit men jag är ändå helt övertygad om att jag skulle älska allt med det. Det är bara risk att jag skulle föräta mig.”
”Ja, det skulle jag också vara lite oroad för faktiskt.” Han log åt henne och hällde upp te åt sig själv, utvecklade om hur de kört runt i städer och på landet när de varit där tidigare, hittat små gårdar som tillverkade eget vin, hur varmt det var i Rom i augusti, den fantastiska kocken på hotellet som var Lauras man, deras jobbigaste rika amerikanska turister. Skar en till bit av vetelängden, sköt tillbaka den mot henne. ”Vad har du för semesterplaner, efter den här kattvakten är klar?”
Här var öppningen. Bättre läge skulle inte komma. Stella harklade sig nervöst, tog sats. ”Ja, egentligen så skulle jag åka till Öland först och sen till Kroatien, men allt blev lite speciellt för att... man skulle kunna säga att jag är på rymmen... ” Hon berättade anledningen till att hon flygit upp till Luleå hux flux. En förenklad och förkortad version om henne och Markus, otroheten och bröllopet. Korta avcheckningar av Johan under tiden. Nej, han hade definitivt inte trott att hon var två månader från ett bröllop, det var tydligt. Leendet som fanns i början försvann snabbt och istället kom allvar och förvåning.
”Men. Oj” sa han långsamt, och allvarligt, när hon var klar. ”Oj. Vad väldigt tråkigt och svårt för dig. Så jobbigt, Stella!”
”Jaa... ” Hon försökte rycka lätt på axlarna, ville absolut inte göra det här till ett gråtsamtal. ”Sånt händer ju. Har jag läst och hört om.”
Han såg medkännande på henne. ”Men hur känns det? Hur mår du? Och ingenting har du sagt om det?”
”Nej. Jag vet. Förlåt.” Hon började rodna. ”Jag känner mig otroligt dum för det. Jag brukar inte bete mig så här i vanliga fall. När jag är mer, du vet, normal. Och en annan dum grej jag gjort sista tiden, är att jag var ganska säker på att du var tillsammans med Patricia. Tills nu idag faktiskt. Men när vi åt middag i söndags så trodde jag det, och när du aldrig nämnde ”min flickvän” så där som man brukar så blev det att jag inte heller gjorde det. Det var så skönt att inte tänka på det. Men om jag hade vetat det så hade jag aldrig betett mig som jag att.. som att jag stötte lite på dig och var, du vet. Jag visste inte att du var singel.” När hon sagt det sista så insåg hon hur det lät. ”Guuud.” Hon stönade och slog händerna för ansiktet. ”Det där blev helt fel. Jag menar att jag tänkte att du var tillsammans med henne och det gjorde mig extra oförsiktig, inte att jag aldrig skulle ha.. Det här blir så pinsamt så jag dör. Förstår du vad jag menar?”
”Jag tror det.” Han rodnade också. ”Jag var övetygad om att det skulle bli något ”du är jättetrevlig, men...”-samtal om jag ringde dig igår, så jag sket i det. Att det var det som hänt.”
”Inte riktigt.” Stella sneglade på honom genom fingrarna. ”Är du förbannad? Jag förstår helt och fullt om du är förbannad.”
”Förbannad? Varför då?”
”På mig! Att jag inte fattat nånting och inte berättat och varit allmänt labil. I måndags till exempel, jag freakade ur helt när jag tyckte att jag blev för glad när vi sågs och det var därför jag var så kort och sur och, hemsk. Jag skäms när jag tänker på det. Och det är helt okej om du är arg.”
”Nej...” Han rodnade fortfarande, såg besvärad och generad ut. ”Om något så är jag väl besviken. Det hade varit roligare, för mig, om du inte varit sambo och förlovad och allt. Om jag får bekänna nånting. Men, nu är du ju det. Givetvis. Varför skulle du inte vara det liksom? Så okej. Jaja. Vad ska du göra nu?”
”Åka tillbaka till Stockholm. Öppna upp förhandlingarna med Markus. Ses. Prata. Glömma allt. Gifta mig med honom. Åka på smekmånaden. Eller skita i allt det och skaffa en egen lägenhet och börja jobba igen och gå in i en häftig ute på krogen-period eller börja internet-dejta. Jag vet faktiskt ingenting om vad det blir. Jag har inte kunnat bestämma mig än.”
”Jaha.” Johan nickade igen, höll ett neutralt ansiktsuttryck. Snurrade fundersamt några varv på sin tekopp. ”Jahadu. Lycka till med allt det, vilket det nu blir. Och vad ska du göra nu-nu? De dagar du är kvar här i Luleå?”
”Helt ärligt så... ” Stella petade på vetelängden med kniven, skar en smal skiva till. ”Jag vet inte. Jag är less på att ligga och sola och läsa. Det roligaste jag har gjort sista tiden är att försöka hänga efter dig så mycket som möjligt, så det är min enda plan. Fortsätta med det om jag får tills du blir less och skriker att nu måste jag fan gå hem och kastar en sko på mig. Och då ska jag ligga på soffan och läsa böcker och känna mig lite ynklig.” Hon såg osäkert på honom. ”Det var något sånt jag hade tänkt mig?”
Han skrattade till. ”Vilken plan! Men den är okej för mig. Vi går en sväng då så kan vi käka sushi eller något sen, innan skokastningen börjar.”

Det blev en lång promenad, över järnvägen och ut från stan, läskstopp på en mack, tillbaka via Norra Hamnen och runt in i stan igen. Först var det lite avvaktande och försiktigt, snegla i ögonvrån och stämma av allt man sa och inte säga för mycket och inget känsligt och allt så artigt och vänligt, men sen lossnade det och blev riktig söndagsstämning. En kontrollerad söndagsstämning den här gången. Inga bostadsrenoveringar, men heller inte spinna loss hejdlöst om litteratur. När det råkade komma en hög trottoarkant så löste det sig rätt smidigt det med.

Sushistället låg längst ner på Storgatan, vid hans gamla gymnasieskola. Just när de skulle beställa varsin tiobitars kom hon ihåg att sushi var förbjudet om man var gravid och fick snabbt ändra om till någon wokad biffrätt. ”Jag vill nog förresten ha lite mer mat än bara fisken, jag åt så lite till lunch.” Han ville bjuda men hon insisterade på att det var hennes tur, och till slut gick insisterandet igenom.
”Du, jag ska på en utflytkt till Piteå imorgon” sa han medan de väntade på att maten skulle komma. ”Har du lust att följa med?”
”Ja! En utflykt! Vad ska du göra?” Stella hoppade entusiastiskt på den kroken som en svulten fisk. ”Är det den där middagen du fick i present?”
”Nej. Jag ska hälsa på min handikapp-mentor-fadder eller vad man ska kalla honom. Tomas. Och hans familj. Åka dit vid lunch, stanna ett tag, åka hem på eftermiddagen. Han är kul, han är en sån här bra person som man.. ja, alltid har trevligt med.”
”Och det går bra om jag dyker upp också?”
”Jadå. Inga problem.”
”Coolt. Jag följer gärna med. Men, hur kommer vi dit?”
”Det är faktiskt lätt.” Han började peka väldigt informativit. ”Man kör genom den här stan, Luleå du vet, och kommer till en stor väg som heter E4:an. Du kanske har hört talas om den? Svänger söderut, och det är väldigt viktigt att det inte blir norrrut, och sen är det raka spåret i cirka fyrtio minuter. Men om du ska följa med så börjar resan med att.. ”
Hon log. ”Tack, tack, jag fattar. Det jag menade var, du har bil alltså? Du kör en bil?”
”Ja. Jag har bil. Jag kör en bil. Vi åker i den bilen.” Paus. ”Och det passar extra bra nu när Patricia, som är min personliga assistent, är borta att du följer med för någon måste ju trycka ner gas och broms medan jag kör.”
Han lyckades hålla ansiktet helt allvarligt tills hon häpet höjt på ögonbrynen och sen insett att det var ett skämt och sen börjat fnissa. ”Men ursäkta! Hur ska jag veta? Du kanske har färdtjänst, jag vet inte hur det går till med sånt här!”
”Det går till så här att jag hämtar dig vid halv elva imorgon med min bil.”
”Okej. Jag ordnar bilgodis.”
”Stella, det tar fyrtio minuter att komma dit. Du kanske inte uppfattade det?”
”Okej. Jag ordnar bilgodis.”
Han skrattade. ”Jaja. Och jag ringer och ber Tomas att plussa på lunchen rejält nu när du ska med. Nog för att han har två tonårssöner men.. ”
Hon lyckades inte blänga så surt tillbaka på honom som hon tänkt. ”Det här är din andra kommentar på kort tid om att jag äter mycket för mycket. Tänk på att du inte vet hur mycket jag tränar, eller vad jag har för ämnesomsättning. Och att såna där kommentarer kan ge känsliga flickor ätstörningar. Jag var senast och simmade idag innan jag kom till dig, bara som exempel.”
Det slog henne i samma ögonblick som hon sa det. Hon hade ätit som en häst sista tiden. Ovanligt mycket, jämt känt sig hungrig. Kvällsfikat mackor. Hon brukade aldrig kvällsfika mackor. Det här kanske var ett bevis, ett första. Snart skulle det vara upp mitt i natten för att proppa i sig Digestive-kex med majonnäs och oliver på.
Anna-Karin hade berättat att hon spytt från dag ett, inte klarat lukten av kaffe, stekt lök, leverpastej, flera andra saker. Tvärtemot att vara hungrig. Men, hade hon tillagt, det blir olika för alla.
Stella tänkte oroligt igenom dagen. Bra frukost, två varma mackor med skinka och stor sallad till lunch, en banan och flera kanelbullar till mellanmål före och efter lunchen, och nu satt hon här och kurrade i magen igen. Förvisso efter lite simning och maklig promenad, men den motionen gick ju inte att jämföra med att springa en timme.
En dag kvar till grav-testet skulle inhandlas. Till Anna-Karin hade hon sagt att hon ville ha mer tid på sig att tänka igenom saker och ting. Det kändes fortfarande som att hon stod kvar på exakt samma ruta som i måndags, inte hade kommit ett enda steg framåt. Om Markus av någon anledning ringde idag och sa att cateringen och guldsmeden och musikerna behövde få besked nu skulle hon bara kunna tveka ”jaaa... neeej... jag vet inte... men... vaaa?... nu?”. Allt hon lyckades tänka var så kluvet. Å ena sidan, å andra sidan. Det fanns inte en tanke i hela huvudet som gick obehindrat från A till Ö, allting stoppades och splittrades i minst fem nya spår på vägen. Hon ville inte lämna honom, hon trodde inte att hon kunde förlåta. Hon ville så otroligt gärna få barn med honom, hon ville verkligen inte leva i en sån här enorm förtroendekris. Hon längtade som en tok efter honom, hon ville inte börja grina så fort hon hörde hans röst i telefonen.
Och vad kunde hjälpa fram ett beslut? Det var som att ingenting av allt det folk sa till henne hjälpte. Cissi hade en åsikt om vad hon skulle göra, hennes mamma en annan, Miriam en tredje, Stefan en fjärde, hennes pappa en femte. Ingen av dem kändes rätt. Hur tusan skulle hon kunna bestämma sig?! Vad gjorde att andra människor lyckats ta steget och bestämma sig i såna här situationer? Ett barn? Om hon var gravid, fortsättning tillsammans. Om det inte fanns något barn, avslutning. Var det rätt?
”Förlåt. Du har rätt. Jag ska tänka på det” sa Johan och hon såg förvirrat på honom ”på vaddå?”.
”Men jag tycker inte alls att du äter för mycket” fortsatte han. ”Och dessutom så vet du ju att killar uppskattar tjejer som inte bara sitter och petar i en liten sallad. Det är bra att äta ordentligt. Men jag ska lägga av med kommentarerna. Jag har råkat komma in i ett dåligt stim.”
”Mm?” Hon log lite oroligt mot honom.
Servtrisen kom lägligt ut med deras matbrickor. ”Varsågoda och hoppas ni blir nöjda.”
Johan gav Stella ett skämtsamt frågande ögonkast. ”Förlåt, förlåt. Allvarligt. Det här var sista!”
Han ruskade på sig, började prata om något annat, och hon ansträngde sig för att hänga med nu och inte fortsätta älta. ”Patricia är tjugotre förresten. Fjorton år yngre än mig. Jag bara upplyser dig om det.”
”Jaha? För en del män skulle det vara rena högvinsten med en tjugotreårig flickvän. Speciellt om dom var lika snygga som Patricia. Hon ser ju ut som Fröken Sverige.”
”Men ändå. Skulle du vilja vara tillsammans med en.. tjugoårig kille?”
”Gud, nej!” frustade hon bestört. ”Tjugoåriga killar, det är ju som mina elever när dom tar studenten!”
Han härmade henne. ”Jaha?”

Det blev sent innan de var tillbaka efter att ha sölat sig igenom stan med ett stopp på en av uteserveringarna för att prata med någon medelålders man Johan kände, som ledde till att de också hamnade vid bordet med varsin Cola. När mannen gick satt de kvar och fortsatte prata. Hon hade absolut ingen brådska hem från det här, och han verkade inte heller vara i närheten att plocka fram en sko och syla på henne.
”Du, vill du prata mer om det? Det här med ditt bröllop och din sambo?” frågade han när de var på väg tillbaka till hans lägenhet. ”Vi har knappt sagt något om det och du måste ju vara rätt upprörd över allt?”
”Ja, joo, men... ”
”Jag menar, om det är något du går runt och tänker på hela tiden, så känn inte att du behöver hålla tyst bara för att... du vet? Jag fattar att allting är upp och ner för dig just nu.”
”Mmm...” Hon sög på svaret. ”Det är det ju verkligen. Fast det har varit så skönt att komma hit upp och få en paus ifrån det, på sätt och vis. I Stockholm så tänkte jag ju på det konstant, och allt var skitjobbigt. Men här så, på din fest, och nu, och ja, i princip varenda gång vi har träffats, så känns det som att jag är mer mig själv igen. Och det är så himla skönt, du fattar inte. Så tack, men nej tack. Iallafall för stunden.”
”Okej.” Johan såg uppmuntrande mot henne. ”Det låter ju väldigt bra. Säg till om du ändrar dig.”
”Abso.”
Hon sneglade på honom i ögonvrån när de gick vidare. Han märkte det och sneglade tillbaka, på ett odiskret sätt, och Stella skrattade till.
”Kommer du ihåg när vi lyckades tjata till oss att ni skulle spela basket med oss när vi var små?” frågade hon. ”Killarna mot tjejerna? Det var du och några av dina kompisar? Och ni var ju hundra gånger bättre än oss, och mycket starkare och längre, så ni bara lekte och fjantade er, och vi tyckte det var skitkul och blev mer och mer fnittriga och okoordinerade hela tiden och till slut kunde vi knappt stå upp? Det räckte med att ni låtsades peta på en så föll man ihop i en hög?”
Johan log. ”Ja, jag minns det! Det var jag och Henrik och Pelle. Per B från min klass. Det fanns en Per K också men han tränade inte basket.”
”Det är det jag menar med att jag känner mig som mig själv. Det känns som att jag ska trilla ihop i en exalterad fnitterhög varje gång vi ses. Och vi behöver inte ens fnittra. Om du undrar varför min enda plan är att hänga efter dig så länge jag får. Det är för att jag älskar den där känslan. Inget depp och ångest. Jag ville bara säga det.”
Han såg på henne, varmt, alldeles upplyst. ”Vilken otroligt fin sak att säga. Tack, Stella.”
”Tack så mycket själv.” Hon sträckte fram sin högerhand och han skakade den. ”Då är jag redo klockan tio och trettio imorgonbitti. Vi ses.”
”Vi ses, fnitterhög. Sov gott.”

Kap 8
Hon satt redan ute och väntade tjugo över tio när han körde upp framför huset. I bilen, bilen som han körde. Hon kunde inte hålla sig från att börja fnissa så fort hon såg honom. När hon gick fram höll hon upp två påsar, en med äpplen och en med Gott&Blandat.
”Hur i allsin dar har du hunnit bli så här glad så här tidigt?” frågade han.
”Jag tänkte bara på igår. Om det här att du körde en bil och godis och allt det. Hej förresten, kul att ses!” Nu var det hon som hälsade med att röra vid hans arm. ”Jag fixade två bilgodisalternativ, nyttigt och mindre nyttigt. Du får bara hojta vilket du vill ha.”
Han nickade. Sen sa han ingenting förrän han helt plötsligt hojtade till ”godis!!” när de kommit femhundra meter. Stella bröt ut i ny skrattattack.
”Säg hoppa och jag hoppar” försökte han förklara, märkbart nöjd över reaktionen. ”Eller nej, herregud, säg inte hoppa.”
”Ja... ” Hon spanade in bilen och specialutrustningen. ”Hur går det där till egentligen?”
”Det sitter här på ratten. Allt är på ratten. Och automatväxel. Det är ju inte klokt vad dom kan ordna till idag, serru. Så det är bara tuta och köra. Till och med såna som jag kan ta sig land och rike runt.”
”Fiffigt.”
”Fiffigt värre. Vill du ha en annan temperatur än tjugoen grader? Vill du lyssna på musik? Vill du ha mer fläkt i ansiktet? Eller vill du luta dig ännu mer tillbaka?”
”Nej. Ja. Nej. Nej. Nej.”
”Vad var ja-et? Musik?” Han slog på stereon.
”Åh, Cardigans!” utbrast hon förtjust när senaste skivan kom på. ”Jag älskar den.”
”Älskar mat, älskar Cardigans” upprepade han lågt som om han skulle programmera in det i hjärnan. ”Roger that.”
Hon log. ”Jag kan redan säga att den här utflykten är en bubblare också. Sätt upp den på listan. Efter två kilometer. Det är bra jobbat.”
Han gjorde ett tillägg i samma stil. ”Utflykten bubblare.”

Efter fyrtiofem minuter trillade fnitterhögen ur bilen framför Tomas hus. En stor trävilla i vitt med ljusgrå knutar och massa träd och fina buskar och sånt på gården. Rosor i perfekta rader. Andra blommor som prunknade. Vackra organiserade stenar. Växthus. Veranda.
”Gud vilket arbetat ställe” viskade Stella. ”Såna här jag får komplex av. Dom är som Ernst, va? Massa speciella kreativa lösningar och duschdraperier i köket och färgskalor och Gud vet allt.”
”Jag tror det är hans fru som har bestämt det mesta” viskade Johan tillbaka. ”Men det är lugnt, hon är på jobbet och du behöver inte säga ett ord om några stambyten om du inte vill. Inredning och hus verkar vara ett känsligt kapitel för dig?”
”Jag skyller på mina föräldrars skilsmässa. Ett och ett halvt rum. Ett och ett halvt hem. Ända sen dess gillar jag hem man kan ta med sig i en ryggsäck.”

Dundrande steg nerför en trappa hördes bakom dörren och sen öppnade en väldigt lång, ranglig kille kring nitton klädd i fotbollsshorts och t-shirt. Daniel. Han och Johan snackade lite och sen kom Tomas, en fyrtiofemårig-nånting-man som också satt i rullstol. Med ben dock, men den spinkiga, tunna sorten, av en ryggmärgsskada. Och sen en till några år yngre tonårskille, Erik, och sist av allt en tjej, Maja, elva tolv år. Johan presenterade Stella som ”en kompis från Stockholm som är här på semester”.
Den yngre killen, Erik, ville direkt köra en strafftävling i basket. Dom hade en korg på infarten. Alla tre syskon tränade. ”Du sa ju att det var en engångshändelse när du losade förra gången, minns du inte det?” sa Erik utmanande. ”Upp till bevis nu!”
Med sin Pite-dialekt lät han så otroligt seriös och engagerad så Stella puttade fram Johan lite uppfordrande. ”Jajamensan, det är bara upp till bevis. När man talar om trollen, du vet..”
Han vände sig mot henne. ”Är du med då?”
Stella skakade på huvudet. ”Senare kanske. Jag vill först se hur bra du är nuförtiden.”
Daniel och Erik skrockade hånfullt, och Johan försvarade sig ”ge er, ni vet ju att jag bara var snäll förra gången. Det är som när man spelar fia med en femåring, man låste låta barnen vinna.”
Först uppvärmning, gick inget bra alls för Johan, men däremot bättre för den äldre killen, Daniel, och allra bäst för tjejen, Maja. Stella och Tomas stod bredvid som åskådare. Det var ju självklart Maja som fick det positiva publikstödet.
”Heja Maja! Go, Maja, go Maja!”
”Hallå, du åker ju hem med mig!” protesterade Johan när det inte kom tillräckligt stora applåder när han satte sina skott. ”Kom ihåg var dina sympatier ska ligga!”
”Goooo Maja!” blev svaret.
Dom körde först till tio och Daniel vann. Hans skott satt perfekt, han missade bara ett enda. På andraplats Johan, verkade lite störd på riktigt över sina missar även om han var tvungen att skämta bort det för det var ju bara en lek, och sen Maja och Erik på delad tredjeplats. Erik var inte nöjd, han ville ha returmatch på en gång. I den delade Johan, som nu såg enormt koncentrerad ut vid varje skott, och Erik på förstaplatsen. Erik ville köra igen, Tomas sa att han fick vänta till efter maten.
”Vad tyckte du då?” frågade Daniel henne och nickade mot Johan. ”Skakigt, eller hur? Märks att han är på väg utför?”
”Jaaa... ” Stella såg också på honom, gjorde sig skeptisk och värderande. ”Men inte så illa för en fyrtioåring, va?”
”Aaouw!” Johan säckade ihop som om han fått ett slag i magen. ”Det blir bakluckan för dig hem, alltså, ingen diskussion. Du som verkade så snäll och vänlig?”
Hon log, drog upp honom. ”Jag är snäll och vänlig, och du var skitbra, Johan. Som en riktig tjugoåttaåring.”
Han sträckte ordentligt på sig, höll kvar Stellas händer på sina axlar. ”Tack. Kan vi hålla oss till det nu, sanningen? Hörde du vad hon sa, Daniel?”
”Jodå.” Daniel muttrade och skakade på huvudet. ”Rent pjoller.”

Dom åt på baksidan, en till veranda med massa grönt omkring. För barnen tog det tio minuter att äta och sen stack dom iväg, men hon, Johan och Tomas satt kvar. Han var kul som utlovat, och han påminde om Johan till sättet. Dom skämtade mycket, skrattade mycket. När Johan hade sagt att det var hans handikappmentor hade Stella trott att det skulle bli ett mer allvarligt samtal, kanske till och med några svalda tårar om svårigheter och jobbiga saker. Det var inte ens i närheten. Den deppigaste delen av samtalet var när Erik beklagade sig över att hans basketlag förlorat i finalen i senaste cupen dom var med på, trots att han själv satt personligt rekord i just den matchen.
Resten var bara vanligt odramatiskt prat. Kommande semestrar och hur går det på jobbet och sånt.
Erik kom tillbaka efter ett tag, tjatade om mer basket.
”Okejrå” Johan vände sig mot Stella med fejkad Stockholmsdialekt. ”Jag är med om du är med nu.”
”Jag? Men jag kan ju verkligen ingen basket!”
Han väntade tålmodigt ut henne tills hon gick med på det. ”Jaja. Om jag får en snabblektion först.”
Hon fick både en snabblektion och en närmare straffpunkt än dom, proffsen. När Johan nådde tio och Erik åtta hade hon två och en halv för att Erik till Johans spelade protesterande varit lite extra snäll mot henne. Men hon låg ändå odiskutabelt sist. De skakade hand allihop.
”Klart lovande, Stella.” Johan drog henne närmare sig. ”Med lite mer träning så... Bra arm.”
”Aha.” Hennes bra arm hade på eget bevåg smygit upp runt hans axlar innan hon hann stoppa den. Hon fingrade på tröjlinningen och den mjuka huden där innanför som var varm och lite fuktig. Han kontrade med att dra henne ännu närmare sig, båda händerna runt hennes midja nu. Hans ena hand gled in under hennes tröja, om det var med flit eller inte var svårt att säga, och stannade där. Hon kände den mot huden, stod kvar, drog sig inte undan en millimeter.
Det är så här det känns, tänkte hon. Det är så här det kan bli när Andra Män tar på mig.
Hon såg på honom och det var ingen fråga så hans grepp hårdnade men var fortfarande stilla och hon höll andan och det var inte så långt till behåkanten och i en sekund så var det ”herregud, vad händer nu?” och i den andra ”ja ja ja, fortsätt framåt, kör, känner du mitt hjärta nu?” och larmklockan klämtade på som ett tåg och sen sa Erik ”Johan!” och passade bollen och Johan var tvungen att släppa och ta emot för att den inte skulle träffa dem. Stella andades igen, drog ner tröjan, slappnade av i den andra fria knytnäven som hon spänt.
När hade hon vridit sig ur, om inte? När hade de kunnat börja fota, om inte? Man kan inte ens säga vem som började. Hon? Eller han? Vem kunde man skylla på, om man ville skylla?
När Johan kom tillbaka i ett varv runt med bollen viftade hon odefinierbart inåt huset ”jag måste bara...”.
Det är okej, tänkte hon, inflydd till toaletten. Det är lugnt. Han vet att, jag vet att, det ska gå bra. Det här var bara ett litet översteg, knappt ens det, en sekund räknas inte, en kort kort sekund, och nu är vi okej igen. Vi är på en bra vänner-nivå. Det känns bra. Jag håller inte på att freaka ur. Jag har ingen anledning att freaka ur. Jag umgås med en vän. Det är inte förbjudet i svensk lag att göra det. Och det är ju positivt att en vän kan ta på mig utan att jag fryser till is, eller hur?
Tvätta ansiktet och spola händerna med kallvatten och pudra näsan och gå ut igen, lugn som en filbunke. Allt är okej.

Det blev en husvisning trots allt, initierad av henne. Efter att ha sett det öppna köket och den fina mixen av gammalt och nytt, som de här helt vanliga icke-arkitekt-utbildade människorna hade, var hon absolut tvungen att få se resten också. Ljust, luftigt, inte överplottrigt men fin uppställning av ”personliga minnen från resor och möten” som det brukade kallas i tidningar och sen fina tomma ytor för mer luft. Och en smart hissplatta upp till övervåningen.
Maja visade gärna runt, även in i badrummen, och det var som att gå omkring i ett äkta modelliv. Tre fina barn, mycket trevlig man, säkert en trevlig fru också, vackert hus. Ingenting saknades.
Då kom den givetvis som ett brev på posten, avundsjukan och ångestsmällen. Skulle hon nånsin kunna få ihop det här? Var det kört nu? Hon hade trott att Markus också ville ha samma saker, att det var det de strävade mot. Ett litet steg i taget, men stadigt framåt mot något ganska likt... precis ett sånt här liv. Förlovning och ihopflyttande redan avklarat, bil inköpt, nästa steg grav-test och bröllop.
Skulle hon tvingas börja om med allt det nu? Och först klara av steg ett, hitta någon att genomföra det med, någon som kanske dessutom till råga på allt ville ha ett bonusbarn. Igår hade hon slängt ur sig på skoj att krogen och internetdejtingen eventuellt väntade, men tänk om det i realiteten var vad som väntade. Män som inte kunde skriva bra, inte stava rätt, helst ville prata om Bajen, aldrig läste en bok, aldrig sa något kul, men de fick ändå duga för man ville ju inte träffa idioter som föreslog sex i första taffliga mejlet. Cissi hade träffat några såna Bajen-typer. Blev ingen andra dejt, knappt en första. Och det var inget, verkligen inget, fel på Cissi. Cissi borde ha norpats upp av någon drömprins för tio år sedan.
Hon var fortfarande skithungrig hela tiden. Hon hade ringt Anna-Karin på morgonen, sagt att hon nog klarade att göra sitt test själv. När de kom hem häirfrån skulle hon in på Apoteket en snabbis innan hon tog en buss hem. Sen hade hon hela kvällen på sig. Att testa och ringa Markus. För vidare beslut.

Stella blev stående i vardagsrummet, som gick i färgskala jord, försökte samla ihop sig innan hon skulle barka helt överstyr. Ute på verandan satt Tomas och Johan, hon såg dem genom de stora fönstrena. Det såg ut som att Johan ritade något och förklarade på en servett. Där var en till som inte borde vara singel. Som också borde ha försvunnit från marknaden för tio år sedan. Minst. Som borde ha en fru som var all over him och som borde ha ett komma åtta barn som han var jättesnäll mot och kunde leka och skjuta basket med. Inte alls vara i en position att fritt kunna glida runt på Kvantum och plocka upp hysteriska Stockholmsvrak som rymt hemifrån och var i så extremt behov av uppskattning och bekräftelse att dom inte tvekade en sekund att undanhålla sanningen för att få det.
För tio år sedan. Tänk om de hade träffats och plockat upp varandra. Han hade bott i Stockholm då, nyligen börjat jobba. Hon hade pluggat i Uppsala men varit hemma mycket på helgerna och hela somrarna. De hade i teorin kunnat stöta ihop någonstans. På en strategiskt placerad mataffär.
Hon försökte föreställa sig honom för tio år sedan, hur han var och hur han såg ut. Det var inte speciellt svårt. Med eller utan ben var det enda frågetecknet. Hon hade lätt kunnat falla för honom då. I ett parallellt universum hade de kunnat sitta och pösa tillsammans i en överbelamrad trea i Vasastan med sina ett komma åtta barn, kolla sommarstugeuthyrningar på Blocket för att ungarna skulle få lite lantluft i åtminstone en vecka. Eller planera sin Toscana-rundresa, om de hade mer pengar. På kvällarna var de trötta och slitna, men hon skulle somna gott. Ingen panik, ingen ångest, ingen stress, ingen ovisshet, inga otroheter.

”Här” Maja räckte henne en glasspinne som hon tydligen sagt att hon ville ha någon gång under rundvisningen. ”Hur ofta brukar du åka till Ikea?”
”En gång i halvåret kanske. Eller en gång per år. Inte så ofta iallafall.”
”Men shit! Så lite?!” Maja såg på henne som att hon var galen. ”Jag och mamma skulle åka minst en gång i veckan om vi bodde i Stockholm. Vi älskar Ikea.”

När hon gick på toa igen hade mensen kommit. En liten liten fläck, men mens var det. Nu kände hon den precis också, den där speciella magkänslan.
Hon letade fram en binda i väskan. Ritsch, bort med förpackningen, klistra fast den i trosorna.
Sen satt hon kvar länge på toastolen.
”Vi får hoppas på ditt hår” hade Markus sagt den första oskyddade gången och dragit handen genom hennes tjocka man. ”Och dina söta söta öron. Och dina fina fina ögon.”
”Och dina sportgener. Och din längd. Det kanske kan ge en trevlig pension till oss.”
”Helt klart. Det räknar jag kallt med. Du vet ju att det finns golfset för treåringar nu?” Han log. ”Du drillar ungarna i offentligt talande så att dom vet hur dom ska göra när dom vinner pokaler och jag lägger upp träningsprogrammen. Vi kommer att bli ett riktigt team, Stell.”
Fast inget utökat team den här månaden heller.

Johan följde henne med blicken när hon kom ut på altanen, visade på platsen brevid honom där Daniel suttit förut att hon skulle slå sig ner där. Hon gjorde det. ”Allt okej?” böjde han sig fram och viskade. ”Du verkar lite..?”
Stella skakade avfärdande på huvudet, men han gav sig inte. ”Säkert? Vill du åka hem? Vi kan åka hem, Stella.” En hand på hennes axel och sättet han gjorde det på var så snällt och omtänksamt att hon fick titta bort för att inte tåra upp ögonen på nytt. Ville helst krypa in i den där famnen, men hon nöjde sig med att hålla fast hans hand nu. ”Nej, nej. Det är lugnt.”
”Okej. Säg bara till.”
Hon lutade sig bakåt och slappnade av, och hans arm låg kvar länge på ryggstödet.

De körde hem sent på eftermiddagen. En tystare åktur med mindre fnitter än när de åkt dit. Johan petade till henne när hon suttit och tittat ut genom vindrutan ett tag. ”Hej där borta. Hur är det?”
Deppigt.
Ledset.
Tråkigt.
Ensamt.
Ovisst.
Fortsätt spåna.
Hon suckade.
”Inte så super. Jag blev avundsjuk där hos Tomas. Barnen, huset, familjen, basketen, allting dom hade. Det är klart att barnen är just så välartade och sportiga. Motsatsen till otrevliga värstingar som sitter framför sina datorer hela tiden. Och det är klart att huset är precis som en dröm. Och det är klart att han lyckas vara så kul och bra, precis som du sa, trots att han har varit med om någon hemsk olycka och blivit förlamad. Allt är bara så bra.” Hon fnös åt sig själv. ”Och säg ingenting, jag vet redan att jag låter som en bitter och patetisk människa nu. En loser.”
”Exakt vad är patetiskt med att bli avundsjuk på det?” frågade han. ”Det hade väl varit värre om du bara suttit suktat över deras snygga skinnsoffa.”
”Jaaa.. den vill jag ju i och för sig också ha.” Hon suckade igen, tryckte händerna mot ögonen för att stoppa tårarna, förmanade sig själv, börja inte grina. Den här dagen hade börjat så bra, försök hålla ihop nu hela vägen hem utan något offentligt sammanbrott, jobba jobba jobba.
”Såg du inte spisen? Själv är jag mest sugen på den” sa han. ”Skit i barnen, det var ju uppenbart att dom var mutade. Och Erik är ju hemma från permis från fosterhemmet, berättade han inte det för dig? Och Tomas, han! Han är bara en stor fejk. Nej, fin tysk spiskvalité skulle jag ta om jag ska välja något från det där huset. Jawohl.”
Det lyckades. Hon kunde prestera ett litet smil.
”Får jag fråga dig en helt annan sak? Du behöver inte alls svara om du inte vill. Men jag vet inget om det. Hur hamnade du i rullstol?”
”Aha, den frågan.” Han gjorde en trött grimas. ”Den måste ju såklart komma, ja.” Det lät inte som att det var hans favoritämne, och Stella ångrade sig genast.
”Förlåt, glöm det. Du, hur är det.. vad skulle du göra imorgon sa du?”
”Till Sara och Micke. Och det var en bilolycka. Fastklämd. Båda benen. Hände rätt snabbt efter jag flyttat tillbaka hit igen och skulle starta ett nytt liv och allting. Det blev väldigt nytt.”
”Va? Alltså, bara fem år sen?”
”Fyra.”
”Fyra? Det är ju alldeles nyss. Jag trodde det var något som låg minst tio år bakåt.”
Han såg frågande på henne.
”Du känns så... som vanligt” försökte hon förklara. ”Du är ju som förut. Äldre och mognare och så givetvis, det är ju femton år sen, herregud, men ändå ganska likadan. Jag inbillade mig att det skulle ta en evighet att komma tillbaka till det om man råkade ut för något sånt. Att det påverkade en så mycket.”
Nu var det hans tur att fnysa. ”Det är väl klart som fan att det påverkar en mycket, ungefär allting, men vad är alternativen? Ta livet av sig, eller sitta hemma och lyfta sjukpension och bli fetare och bittrare för varje dag? Om man har varit frisk och icke-handikappad i trettiotvå år innan så är inget av det särskilt lockande.”
Stella rodnade över sin klumpiga förklaring. ”Ja ja, givetvis. Jag är inte så insatt i sånt här. Men vad? Du bara bestämde dig för att du skulle tusan inte bli inte bitter och fet och deprimerad?”
”Ja, jag bara bestämde det. Det gick från en dag till en annan. För jag är ju Dalai Lama och det här är det bästa som har hänt mig och jag har lärt mig så mycket och bla bla bla.” Han log snett, men rösten var något vänligare igen. ”Du kan höra med Max hur ”bara” den processen var. Den är inte ens klar än, men...”
”Så hur gjorde du då? Hur lyckades du?”
”Jag hade ju ett helt team som back-up. Det var det som gjorde skillnaden. Som exempel, ett år innan olyckan så skilde jag mig, och då var...
”Vänta, stopp! Har du varit gift?!”
”I tre år. Det var inget lika dramatiskt slut som du, kanske, eventuellt, är i nu. Men det var ju ändå skitjobbigt. Du vet, de här stora påfrestande stresstillfällena i en människas liv; skilsmässa, bli arbetslös, dödsfall, allvarlig sjukdom. Även om det här var en ”snäll” skilsmässa. Under den så kändes det som att jag fick tio procent av allt stöd jag fick sen efter olyckan. Skilsmässan skulle man klara själv, punkt slut. Snacka och älta lite med kompisar, ja, men sen var det nog. Efter olyckan, då hade jag hela familjen, läkare, psykolog, sjukgymnast, sjuksköterskor, arbetsterapeut, Tomas. Massa proffsiga människor. Och sen fick jag tänka som en alkoholist ungefär, det är bra när det känns okej en minut i taget, sen en timme, sen en dag, sen två dagar i rad. Till slut så kändes det mer och mer som om jag var mig själv igen.”
”Och nu känner du dig som dig själv hela tiden?”
”Mjaajoo... ” Han gjorde en sådär-rörelse med handen. ”För det mesta. Rätt så.”
”Jahapp. Där ser man.” Hon kliade sig eftertänksamt på örat. ”Du övertygade mig iallafall. Inte fet, inte bitter, inte deprimerad. Och det låter så enkelt när du förklarar det. Ha ett bra team och fokusera på nuet, i värsta fall en minut i taget.”
Han skakade på huvudet. ”Neeej. Det var inte så enkelt. Jag menade inte att jag skulle låta riktigt så klämkäck. Och jag har varit precis allt det, fet, bitter och deprimerad. Det är bara det att de flesta människor brukar få något jagat i blicken om man börjar tala om sin ångest, om man inte bara svarar ”bra” när folk frågar hur det är. Så jag brukar inte berätta hela den krassa verkligheten. Det kanske inte är så bra det heller egentligen, men.. mina ben är oftast nog mycket att smälta, så det känns lättast. Du fattar?”
”Ja.”
Hon fingrade på sin förlovningsring, höll upp handen framför sig. ”Fast tänk om man, eller nej, jag. Tänk om jag är övertygad om att det aldrig kommer att kännas hundra procent roligt och normalt, och lätt, igen? Alltså, riktigt övertygad?”
”Det är helt normalt, Stella” svarade han med mjukare röst. ”Och sen kommer ett annat läge med lite mindre övertygelse om det, och sen ett annat, och sen ett annat, och så rullar det på. Det gör faktiskt det. Det låter klyschigt, men ge det tid. Man glömmer inte alls bort det, men det börjar sakta men säkert kännas annorlunda. Kan jag, så kan du.” De körde om två fullastade husvagnsekipage på rad. På väg för att fira midsommar någonstans norrut. ”En månad sen du fick veta, va? Och du har redan kommit igång med det. Mina patenttips är att spela mycket koncentrationskrävande tevespel för att rensa huvudet. Och träna, men det gör du ju redan. Och att inte sitta hemma och tröstäta och tröstdricka och bli folkskygg.”
”Jaa.” Stella var tvungen att le. ”Och där kommer ju du så passande in i bilden. Nånting rätt har jag alltså gjort i sommar.”
Han körde hem henne. Inget behov av stopp i stan längre. Stängde av bilen. Hon gillade den gesten, ingen stress-gesten. Han frågade vad hon skulle göra imorgon, på midsommar. Hon skulle till Anna-Karin, han till ett av paren från festen, Sara och Micke.
”Men du åker inte hux flux tillbaka till Stockholm utan att säga till, va?” försäkrade han. ”Du måste förvarna ordentligt innan du står på Kallax.”
”Det blir inte före söndag iallafall, Gunilla och Tobbe kommer tillbaka då. Kanske på måndag.”
”Bra. Vi kan höras på telefon då?”
En stunds osäkerhet och sen blev det en ytlig kram hej då, mest bara armar och inga kinder mot varandra, innan hon klev ur och stod kvar tills han kört iväg med en vink. Han luktade så gott, det hann hon känna iallafall.

Det låg ett vykort från Markus i brevlådan när hon kom hem. Han skrev för säga att han var så glad för brevet och att hon lämnat meddelande på telefonen och att han längtade efter att prata mer på riktigt och att han längtade efter att ses i Stockholm till veckan, och nu skulle han skriva ett sms och säga allt det här (det hade han gjort igår) också, och sist men inte minst önskade han en glad midsommar och hoppades att hon hade kul. Dubbelt upp av samma budskap alltså, så att hon ”förstod exakt hur glad han var”. Avslutades med tre ”älskar dig” och ett ”Stell”. Inte ett ord om bröllopet. Han måste ha fattat den galoppen.
På förstubron stod en levererad blombukett. Från Markus den också. Rosa gerberor och gula rosor. Tur. Ett stort fång extralånga röda rosor hade kunnat hamna i sophinken som straff för irriterande beteende. ”Hoppas du har fått kortet, älskar dig, glad midsommar, vi ses till veckan”.
Hon ställde upp den i en vas i köket och sen satt hon där och åt sin pasatsallad till middag och drack två stora glas vatten och såg på prakten. Det var första gången den här svängen han skickat blommor.

Efteråt middagen ringde hon upp honom. Sporrad av menshysterin, basketbarnen, Johans händer, blommorna, eller bröllopet. Det var dags.
Första stunden av samtalet gick åt till att han skulle smälta att det var hon som ringde. ”Jag kan inte fatta att det verkligen är du. Vet du hur glad jag blir för att det är du. Tänk att vi inte har pratat så här på... hur länge som helst” upprepade han i olika varianter i flera minuter.
”Det är jag. Smält det. Believe the hype” sa hon. ”Vad gör du?”
”Såg på teve. Tror jag. Tänk att det är du, Stella.”
Hon log åt hans ton, som att han skjutits iväg med katapult rätt upp i rymden, saftigt desorienterad men yr och lycklig. ”Ska vi avsluta och ringa upp igen om en stund? När du har vant dig?”
”Nej!” protesterade han förskräckt. ”Nej, lägg inte på! Jag är van nu. Vad gör du? Vad har du gjort idag?”
Vad har du gjort idag? Vilken högst normal, väntad och förutsägbar, fråga. Ändå blev det direkt kortslutning i hjärnan för henne. Hon hade inte tänkt ut hur hon skulle svara.
Svar ett : Jag trodde att jag skulle göra ett gravtest, men det visade sig att det inte behövdes. Fan också, eller hur, älskling? Jag hoppades, jag fattade det när jag fick mensen. Jag ville verkligen att det skulle vara något.
Svar två : Jag har varit med om något av en milstolpe. För första gången på fem år känt en Annan Mans händer på min kropp. Och jag gillade det. Oväntat mycket. Och det bara hände. Jag vet inte hur det hade kunnat sluta om inte den där bollen kommit farande. Kanske med en hand på bröstet, kanske med en hand på ändan. Men mest troligt med inget alls. Jag ville nog bara testa lite. Tror jag. Nu vet jag hur det är iallafall. Jag behöver inte testa igen.
”Gjort idag?” Stella bet sig i läppen. ”Jag har... mest tagit det lugnt. Legat och läst en bok. Det är fint väder här. Är det det hemma också?”
Svar tre : Jag har... mest tagit det lugnt.

Det hon var nöjd med efter samtalet var att hon inte varit i närheten av att börja grina i något skede av det. Inte av ilska och inte av något annat heller. Varken när han lyfte luren och sa ”Stella!” för att han sett på nummerpresentatören, när han blev så tagen att det var hon, eller när de sa hej då.
Det hon var missnöjd med var att det inte gett henne någon lätt, euforisk, uppklarnad känsla av att veta och av att ha kommit till en ny insikt om vad som skulle komma sen. Det hade blivit ett så praktiskt samtal när han skulle ”vänja sig”. För mycket fokus på om han skulle avboka Öland med Fredrik och Eva, eller om Stella skulle följa med dit. Och bröllopet? Det Stora Bröllopet? Hon blev irriterad av det. Det var väl skit samma med Öland i dagsläget?! Han fick säga vad han ville till Fredrik och Eva, hon kunde inte ge något besked nu. Markus höll med. Bröllopet fick vänta tills hon kom till Stockholm. Han höll med om det med. Sen verkade han inte riktigt veta vad han skulle prata om, och hon kom inte på något passande heller. Framtiden, dåtiden, nutiden, alla områden var ganska problematiska och svårmanövrerade.
Han frågade om han fick ringa henne också nu. Hon sa ”okejrå” efter viss tvekan.
När dom lagt på och hon slappade i soffan med Figo kändes det bara som ett stort ”jaha?”. Hon hade föreställt sig att när tillfället kom, när hon ringde efter alla dessa dagar, så skulle det kännas mycket mer, bli en viktig pusselbit i avgörandet. Speciellt efter idag. Det hade bara blivit ”jaha?”, en tråkig himmelsbit som varken gjorde till eller från. En till inlaga som inte gav någon klarhet eller samlade ihop alla de där spridda tankarna.