Sista snutten 13, kap 14, hela kap 15

Torbjörn satt i köket och löste korsord. ”Det finns kaffe om du vill ha.” Stella vinkade slappt ”nej tack” och gick in till vardagsrummet där Gunilla såg på nyheterna.
”Blev det en kort middag idag?”
Stella satte sig bredvid henne. ”Jag mår skitdåligt.”
”Ja, du har sett hängig ut hela dagen. Lite Cola, jag köpte det och skorpor?”
”Nej, det behövs inte.” Stella lade sig ned med huvud i Gunillas knä. ”Får jag bara..?”
Hon slöt ögonen medan Gunilla började stryka henne över håret.

Kap 14 onsdag
Onsdag. Elva timmars sömn och vakna upp och känna sig överkörd av ett tåg.
Huvudvärk. Bakiskänsla fast det var helt omöjligt.
Grå himmel. Givetvis.

Markus forsade fram. ”Har du ringt, jag tog kontakt med, vi har fått bekräftelse från, bra, såg du att den var fixad också?” i en effektiv avcheckningslista. Det lät som att han var tacksam över att ha fått något konkret att ta tag i, något som hon äntligen skulle tycka att han var duktig och bra på om han fixade, så nu djävlar skulle det fixas. Inte några ledsna och tunga suckar i det här samtalet inte. Stella bara behövde svara ”ja” eller ”nej” på allt.
”Sådärja” sammanfattade han nöjt när allt var avbockat. ”Då tror jag vi har ganska bra koll. Visst inte har vi glömt något nu?”
”Inte du iallafall” sa hon. ”Har du kommit ihåg att vattna blommorna då och då också?”
”Skojar du? Dom rackarna fick vad dom tålde för en tre fyra veckor sen.” Han fnissade till. ”Dom lever och frodas och jag säger godnatt till dom varje kväll och dom ser alltid glada ut. Igår såg jag och fikusen på en film tillsammans, det gillade den särskilt mycket. Tackade och bockade, fick en extra skvätt vatten bara därför.”
Stella drog på munnen.
”Vad har du gjort senaste dagarna?” frågade han.
”Det har hänt en sak som jag måste berätta” sa hon.

Stella gick till Gunilla ute på altanen efteråt. ”Hur gick det?”
”Han ville komma hit, ses, nu. Så han flyger upp imorgonkväll.”
Gunilla nickade.
”Och sen åker vi till Stockholm med samma plan på söndag.”
”Och det känns bra?”
”Efter omständigheterna så, ja.” Stella smålog lite ironiskt. ”Allt är ju relativt. Vi befinner oss inte på en buss som är på väg nerför ett stup. Eller bor i ett översvämmat hus i Bangladesh. Vi är inte arbetslösa. Vi är inte sjuka, ingen har dött, ingen ligger på akuten. Det här är nog.. bra.”
”Och illamåendet?”
”Borta. Så himla typiskt, va?”


Kap 15 Luleå lördag

”Två eller tre flaskor vin?”
”Tv.. tre. Det är fyra och en halv person. Tre.”
Markus lastade ner i korgen. ”Och en eller två eiswine?”
”Två eiswine? Oooh.” Stella höjde ett ögonbryn åt honom. ”Har du blivit big spender?”
”Jag?” utbrast han. ”Är det inte du som står för fiolerna? Det är ju du som har våldgästat dom längst.” Han låtsades ställa tillbaka vinflaskorna. ”Då blir det linssoppa och folköl.”
”Ha ha. Ta en eiswine, ni behöver ju inte bli kanon.”
Markus skrattade till. ”Du har börjat prata Luleå-dialekt.”
”Ne-ej!”
”Använda Luleå-ord. Du brukar inte säga ”bli kanon”, det låter som ett typiskt Anna-Karin-ord.”
Eller ett Max-ord. Det låg helt rätt i munnen på både Max och A-K. Stella vände sig om och gick mot dessertvinshyllan.
”Var det allt?” Markus kom upp bakom henne. ”Vad ska vi ha för dricka till dig? Ett alkoholfritt vin?”
”Nää, för mycket snack och lite verkstad på dom” mumlade Stella när hans arm smög in runt midjan på henne. ”Jag kör på vatten eller läsk.”
”Okej.” Markus hann pussa henne på pannan innan hon drog sig mot kassan. ”Kan man få sig en kopp kaffe nu månne?”
”Men kan du inte vänta tills vi kommer hem?”
Markus såg bedjande ut. ”Jag hann inte dricka innan vi åkte och nu ska du ha mig att springa från ett ställe till ett annat. En snabb kopp bara? Snälla?”
Hon skakade på huvudet. ”Skyll dig själv om du sover till tio.”
”Men jag är trött! Jag har nyss börjat semestern.” Han var tillbaka runt hennes midja igen. ”Vi har ju ingen brådska egentligen. Klockan är inte ens elva och dom ska komma sex. Vad springer vi för?”
Stella skyndade sig att le och hålla med. ”Det finns ett McDonald’s här uppe på Storgatan. Köp en och ta med där.”

”Jag gillar Luleå” sa Markus när de strosade, han, försökte skynda, Stella, mot nästa punkt på handlingslistan. ”Det är väldigt.. nära, allting här. Och grönt, och blått. Och trevligt. Ska vi inte sätta oss på en uteservering en stund?”
”Du har ju redan kaffe!” protesterade Stella. ”Alltså, jag ids inte dra runt på stan i flera timmar, jag vill bara handla och åka hem.” Det kändes som att hennes huvud satt på en pinne som snurrade runt runt runt och hon scannade av Storgatan från höger till vänster och uppifrån och ner hela tiden. Varje minut utan en Falkman-spotting var en lyckad minut, men man visste aldrig hur länge det skulle hålla. Lördag på stan, fint väder, semestertider, mycket folk i farten, när som helst kunde någon poppa upp. Hon kände sig paranoid. ”Jag är trött, Markus, jag orkar inte hålla på och vela runt här mer än nödvändigt.”
”Du skulle ha sovit lite längre” flinade han och lade sin arm runt hennes axlar.
Stella stålsatte sig och lät den ligga kvar. Ett stopp till bara och sen var de klara.

Sen hon hämtade Markus på flyget hade hon hållit dom ifrån stan. Ja, sen hon lämnade A-Ks middag hade hon hållit sig själv ifrån stan. Markus hade fått se Luleå i kvällsskrud på den blixtsnabba tid det tog att köra igenom på väg från flygplatsen och sen hade det varit Björskatan för hela slanten. Väldigt lokala delar av Björkskatan. Centrum till exempel, uteslutet. Det låg ju en vårdcentral med sjukgymnastik där. Ormberget var bättre, det var inte handikappanssat så där hade de varit igår. Örnäset där A-K bodde var okej också, men det var ännu säkrare att bjuda in A-K och pojkarna på fika på altanen på Björkskatan, så de hade de också gjort. Och planen hade funkat. Inkognito. Ingen hade satt upp camping utanför huset.
Nu var det en snabb rush in och ut till stan som gällde. Systemet fixat, bokhandeln kvar, sen snabbt köra iväg därifrån med bilen och handla mat på ett annat ställe. Det andra stället skulle givetvis inte bli Kvantum.

Hon tänkte köpa en present till Gunilla och Torbjörn, en bok av något slag som ”tack för att jag fick bo här och att ni är så himla snälla och nu kom Markus hit och ni är så snälla mot honom också fast ni inte alls behöver, ni är bäst, kram kram”. Det skulle vara något med hobby som passade de båda två, och hon hade kommit på ämnet igår – vandring och fjällvärld. Efter konfererande med A-K så hade hon fått fram att de varit nere i Jämtland förra sommaren och fiskat och vandrat, och i år var det då Norge. Ny hobby som seglat upp på gamla dagar.
Hon släpade med sig Markus till bokhandeln nere i Smedjan. ”Kolla om du ska ha något” sa hon för att få honom att sluta skugga henne som han omedvetet brukade göra när de var inne i affärer han inte valt. ”En sommardeckare kanske?” Markus strosade lydigt, Gud vad han strosade nuförtiden, mot pockethyllan och Stella letade upp hobbysektionen och vandringshyllan.
Det fanns massor att välja mellan, från olika länder och från olika delar av Sverige. Dyrt och billigt. Guider och coffee table-varianter. Till slut hade hon hittat en passande, en praktisk om Sverige som gick att använda och inte bara skulle vara snygg att bläddra i. Hon vinkade till sig Markus för att godkänna valet och han tyckte boken såg bra ut. Han ställde sig i kön, som var några personer lång, och Stella kikade snabbt på kokböckerna och vinguiderna som fanns bredvid vandringen. ”Hälsa och lyx, bästa kombinationen!”. Då och då ett ögonkast mot kön som rörde sig otroligt långsamt trots att det bara var två personer före Markus. Det verkade vara en segstartad sommarvikarie som skulle läras upp. Hon hade dessutom fått ett återköp på halsen.
När det äntligen var Markus tur som nästa person och Stella skulle gå fram till honom kom Johan in i affären. Johan som i the Johan Falkman. Johan som i ”titta! där är han!”, ”kom ihåg det, absolut inte röra” och ”vet du hur mycket jag gillar dig”-Johan. Stella drog sig blixtsnabbt bakåt igen. En vanlig lördag på stan, näst sista dagen ledig av hans första semester, ute och handlade lite bara. Svart t-shirt, den blå munkjackan ihopknölad i knäet, en ”inget speciellt på gång”-min i ansiktet. Så såg han ut.
Johan styrde fokuserat direkt mot pockethyllan utan att svepa med blicken över affären och Stella drog sig ännu mer fokuserat bakåt in mot hobbysektionen där hon inte syntes lika tydligt, om man inte letade. Johan tittade på hyllan i mindre än femton sekunder och sen valde han ut två böcker. Han visste vad han skulle ha. Sen fortsatte han mot kassan och Stella hukade bakom gratulationskorten. Han hade inte sett henne. Om hon gick ut i en stor vid båge, tryckt mot väggen, så skulle hon kanske kunna ta sig förbi utan att han såg henne, för nu stod han där i kassan efter Markus med ryggen mot henne. Hon började sin inkognito-förflyttning samtidigt som det blev Markus tur. När han plötsligt vände sig om och spanade efter henne hade hon hunnit halva sträckan.
”Får jag ditt medmera-kort?”
Johan stod på tur bakom honom, intet ont anande.
Stella skakade tyst på huvudet men Markus gav sig inte utan vinkade bestämt fram henne. ”Stella, jag får rabatt på en av böckerna med det.”
Johan tittade upp då, först på Markus, tog in honom. Han visste ingenting om Markus förutom att han hette Markus, skulle bli pappa och att han gillade att fota på fritiden. Det såg ut som att han processade människan framför honom och insåg att nej, den här personen pratade inte norrländska och ja, han hade kallat på någon som hette Stella, och ja, han såg ut att vara i rätt ålder. Tre potentiella av tre möjliga. Och sen vred Johan, sakta, på huvudet och såg ut över butiken i samma riktning som Markus. Och hittade henne. Stella som i Stella Lundman, egocentrerad blåljugare, sanningsundanhållare och självupptagen kattvakt.
Johans ”inget speciellt på gång”-min i ansiktet svajade till och sen kom det där strama, ihopknipna som hon kände igen från förr. De tidigare gångerna hon gjort det här. Han sa inget, han höjde inte handen, han log inte artigt, han höll bara sin min medan Stella grävde runt i sin väska och på något sätt fick fram sin plånbok. De stod båda två och iakttog henne, Markus och Johan, när hon lyckades sätta ena foten framför den andra och ta sig fram till kassan med brännade kinder.
Hon sträckte fram kortet till Markus. Sneglade på Johan. Han hade vänt sig mot disken, stod snett från henne inte mer än en meter bort, men han såg stint inte på henne.
”Då så” sa Markus. ”Och så ska vi be att få vandringsboken inslagen.”
”Det behövs inte” protesterade Stella som ville därifrån så fort som möjligt. ”Jag gör det hemma.”
”Varför det?” Markus log mot kassörskan som om det var henne han diskuterade med och inte Stella. ”Det är en present. Jo, slå in den, här.”
”Men de andra är inte presenter?” frågade sommarvikarien.
Stellas blick gled från Johan till ”de andra” på disken. En hel hög. Hennes fjällbok, en pocket, tre andra böcker.”Ska du ha allt det här?!” kom det ur henne innan hon hann hejda sig.
”Jag har pengar” sa Markus, ett av deras interna skämt. ”Och dom verkade bra.”
Hon som var upplärare började slå in fjällboken, och sommarvikarien fixade transaktionerna med Markus. Plågsamt långsamt. Hur bra för omsättningen var det att ha en sån här zombie i kassan? Böckerna skulle ju fasen hinna gå ur tryck innan hon lyckats ta betalt för dem. Stella, och det betydde Johan också, såg hur tydligt som helst en Håkan Nesser-pocket sega förbi tillsammans med en historie-bok om något slag eller krig eller liknande, Markus Kvitt eller Dubbelt-ämne om han skulle välja något, och sen som toppen på moset två graviditetsböcker som inte direkt skyltade med diskreta framsidor. Bebisar och niomånadersmagar. Stella kunde inte hålla inne en suck.
”Dessutom är ju alla på sätt och vis presenter till dig och mig” sa Markus gulligt till henne som svar på sucken. Han trodde nog att hon bekymrade sig för pengarna han sprätt iväg. ”Det kan väl vara kul att läsa lite.” Han smålog och strök henne över kinden. ”Tycker du inte?”
Markus kändes så lång, så provocerande lång och kroppskomplett. Och han tog så mycket på henne. Han fick ta så mycket på henne. Det kändes som att dom två tillsammans, Stella och Markus, var en manifestation av parlycka, välmående och framgång. Handlar massa böcker utan att tänka efter, bär på System-kassar också så det vankas tydligen fest ikväll, parfest såklart, och nu står dom och bekräftar varandra vid kassan, och så ska dom till råga på allt ha barn. Så tydligt att det var ett fullständigt, innehållsrikt liv, ett som man var jättenöjd med och jättegärna ville hoppa tillbaka till. Det är inte som det ser ut, ville hon viska till Johan. Du, jag lovar, det är inte som du tror. Tänk inte att... ”Snart klar” fortsatte Markus väldigt gulligt. ”Trött?”
”Ja.”
”Hungrig? Vill du äta något?”
Sommarvikarien var mot alla odds färdig och sträckte fram medmera-kortet igen. I förvirringen vem som skulle ta det, Markus eller Stella, fumlade Stella till och kortet flög ner på golvet, landade precis bredvid bakhjulet på Johans stol. Både Johan och hon tittade synkroniserat ner på det, och egentligen var det säkert en titt som varade knappt en sekund, men den kändes mycket längre. Givetvis, tänkte Stella bittert, vad mer kan gå fel? Vi har sex, jag är en idiot, han kommer in här, jag är med Markus och shoppar mig ännu lyckligare. Blir nästa grej att jag tar ett litet snedsteg och faller omkull över Johan, för extra symbolik?
Johan böjde sig ner och plockade upp kortet.
”Ursäkta” sa Stella, nu antagligen med pionröda kinder. ”Förlåt.”
”Ingen fara” svarade han lågt. Sen la han kortet i handen på henne och vek hennes fingrar över det, på samma sätt som när hennes farfar gett henne pengar när hon var liten och inte velat att hon skulle låta dem rinna ut och tappa bort dem innan de nått fram till kiosken.
Det strama och ihopknipta var borta hos Johan när han såg upp på henne. ”Hej” sa han ännu lägre, så gott som ohörbart, ett ”hej” som bara hon skulle få.
”Hej” viskade hon tillbaka på samma sätt. Johan höll kvar blicken, Stella lät sig hållas och hoppades att hon kunde få över allting hon tänkt sista dygnen till honom. Jag var vaken kl 09.11 imorse. Jag har skrivit sjutton sms som jag inte har skickat. Jag har haft tjugoåtta telefonsamtal med dig, i fantasin. Jag kommer hela tiden på nya saker jag måste säga. Jag är så ledsen, Johan. Förlåt. En blick som sa mer än tusen ord. Förlåt förlåt förlåt. Fast det var väl bilder? Det kunde hon skriva under på. Förlåt förlåt förlåt.
”Sådärja.” Markus var klar, presenten inslagen, allt nerpackat. ”Nu?”
”Bilen.” Stella var tvungen att bryta Johan-blicken och hon fick en av bokpåsarna i handen.
Hon vände sig om när de var ute ur affären, på väg mot rulltrappan. Hon hoppades att Johan skulle se på henne, och det gjorde han. Stella nickade, en sista hälsning, och han gjorde samma.

”Det känns som att jag inte hängt med i svängarna.” Anna-Karin följde fräckt med Stella in på badrummet när grillspetten var uppätna. Dom hade gjort så jämt när de var fjorton, om de höll på och prata om något viktigt och inte ville låta triviala saker som ett toabesök stoppa samtalet . ”Hur bestämde du dig? Var det bara att all press med bröllopet försvann? Eller var det barnet?”
”Vem har sagt att jag har bestämt mig?”
”Ni två kanske? Han kommer hit och han beter sig som en äkta äkta man, och du verkar inte ha så mycket emot det?”
Det gjorde han. Uppmärksamhet, förbipasserade smekningar i ryggslutet, blickar, delat värdskap, lite handhållan här och där, biffgrillning och vinpåtrugare. Allt satt som en smäck. Markus Wahlberg, poster boy för Äkta Man. Han hade sakta men säkert motat in sitt område igen. När de möttes på Kallax hade de båda varit reserverade och lite spända, precis som hon förutspått. Det hade varit skönt att ha Gunilla och Torbjörn med som distraktioner under middagen den kvällen. Dom hade uppträtt som proffsvärdar från första sekunden och fast dom egentligen bara träffat Markus lite grann förut och inte direkt kände honom, uppträdde dom som att han varit efterlängtad i veckor.
Markus hade sett annorlunda ut, eller så hade Stella glömt små detaljer i hans utseende. Att munnen krökte sig si, att han rörde ögonbrynen så. På sätt och vis var det som att se en ny Markus. Och så visste hon inte precis hur hon skulle vara, hur dom skulle vara. Dom hade hälsat med en försiktig kram på flygplatsen, och han hade lagt handen på hennes mage och dom hade lett och kuttrat lite över det, men sen hade dom dragit sig ifrån varandra. Det var blygt i början. Precis som hon förväntat sig. Efter middagen hade dom gått upp på övervåningen, han skulle sova i Peters rum vägg i vägg med hennes. Dom hade satt sig mitt emot varandra i fåtöljerna som stod i allrummet utanför och hon hade tänkt att nu kommer det, nu blir det allvar. Men det kom inte det. Och det hade inte kommit än. Lite bröllopsprat, men sen var det ämnet färdigt. Dom hade snabbt gått över till vanliga saker, helt odramatiskt prat. Till och med roligt och skämtsamt efter ett tag. Det var som att dom var ett normalt par igen, och på sätt och vis var det otroligt skönt fast allt det andra som måste sägas fortfarande låg och gnagde någonstans där i bakhuvudet. Men Markus hade kanska anammat samma tanke som henne, så länge de var där uppe i Norrland var det semester som gällde, och allvaret fick vänta till Stockholm.
”Det är fortfarande att tänka efter och känna sig för utan stress som gäller” sa Stella.
”Vet han om det?”
”Oh ja.” Stella var klar så A-K avlöste henne. ”Kommer du ihåg att jag sa att han skulle sätta sig på nästa plan om han fick veta att jag var gravid? Där har du det. Rätt och slätt. Enkel matematik.”
”Men varför ville du ha hit honom, nu? Du skulle ju ändå hem om två dagar.”
”Det är en månad sen vi sågs. En hel månad.”
Anna-Karin såg noga på henne. ”Kommer du ihåg när du sa att jag var lika dålig som dig på att ljuga? Är det något annat som har hänt?”
Stella viftade bort det. ”Ser du inte att vi måste gå vidare till fas två?”
”Vad är fas två?”
”Att börja diskutera igen. Hur kan vi det om vi är på hundra mils avstånd? Jag tyckte det var dags. Och jag vägrar bli en ny Inger och Sten, aldrig.”
”Men Stella Pella.” Anna-Karin kramade hennes arm och såg ganska orolig ut. ”Du och Markus blir aldrig några Inger och Sten. Ni har inte ens tio procents chans på det. Säg inte att det bara är därför som du gör det här! Redan. Innan barnet ens är fött så går du runt och tänker att ni måste hålla ihop. Det kommer aldrig att funka då, jag lovar.”
”Självklart inte. Jag älskar honom, det har jag gjort hela tiden, och det... På sätt och vis kan jag känna förståelse. Du vet, saker och ting händer och ingen är ju perfekt.” Anna-Karin tjöt men Stella fortsatte prata. ”Jag har bestämt mig för att vi måste göra ett seriöst försök. Vi är skyldiga det innan vi kan gå vidare till nästa steg. Och jag vill det.”
”In i fas tre?”
”Vad är fas tre?”
”Ingen djäkla aning.” A-K suckade. ”Ring Hillary Clinton och fråga.”
Stella blängde till på henne. ”Det där var elakt!”
”Förlåt. Det var menat som krasst. Direkt från hjärtat på en luttrad mamma med sex års erfarenhet. Men jag får väl lita på dig.”
”Jaaa...” Stella suckade också. ”Men vi har fem år ihop, fem bra år innan. Och nu ska vi ha barn. Varför ska jag slänga bort det så här snabbt? Jag kan inte det.”
”Nej, nej.” Anna-Karin ändrade sig och höll med. ”Och jag har ingen erfarenhet av hur man ska lösa sånt här, så lyssna inte på mig. Känn efter noga bara.”
Dom sa inget mer om det utan gick ut till de andra i köket.

”Är du nöjd med kvällen?” frågade Markus när han stod och diskade vin och likörglas och Stella satt och höll honom sällskap vid köksbordet.
Jesper och Linus hade hunnit somna i varsin soffa och klockan blivit efter elva innan middagen var över. Vartenda grillspett hade gått åt, isvinet gjort succé och minsta lilla äppelpajsmula var uppslickad. Present-vandringsboken hade Torbjörn redan tagit med in i sovrummet för att läsa i innan han somnade. A-K hade kramat henne och beordrat henne att komma tillbaka nästa sommar, börja skola in bebisen direkt på Luleå-sommarlov, och Stella hade lovat att göra det.
”Ja” svarade hon lågt. Markus såg på henne över axeln och hon gick upp och lutade sig mot hans rygg, kopplade ihop händerna på hans mage. Hela dagen efter trippen till stan och bokhandeln hade hennes humör sjunkit lägre och lägre. När de kom till mataffären och råkade börja smådiskutera grillspett eller biffar till middagen, han tyckte biffar och det gjorde inte hon, hade hon varit på vippen att börja störtgrina. Markus blev ganska förskräckt och älgade snabbt iväg efter en färsk bulle från butiksbageriet som han tryckte i henne på plats och sen lät han henne utan diskussion få igenom precis alla sina önskemål på resten av inköpslistan. Det hade bara gjort att störtgrinandet låg ännu närmare, så när de kom hem hade han milt föreslagit att hon kanske borde vila lite. Sen hade han fortsatt i samma hänsynsfulla stil och tålmodigt parerat alla hennes vresiga utbrott under matlagandet. Hon hade kunnat föreslå vad som helst och han skulle bara ha nickat åt henne och sagt ”bra idé, det fixar jag, älskling!”. Stella muttrade och torkade tårarna som hängde i ögonfransarna mer eller mindre permanent och kände sig omväxlande skyldig, omväxlande i sin fulla rätt som gravid och/eller det första otrohetsoffret. Ju snällare han blev, ju mer skyldig kände hon sig. Ett Johan-erkännande, ”jag klarar fan inte det här längre!”, kom närmare och närmare för varje minut tills Gunilla trädde in i köket med något slags sjätte sinne och beordrade att få hjälpa till. Hennes närvaro dämpade allting och Stella lyckades hejda bekännelserna.
Markus åååh-ade mjukt nu när hon kramade om hoonom men fortsatte metodiskt diska glasen. Stella borrade in näsan i hans skjorta. ”Vad tyckte du?” frågade hon och han svarade ”jättebra” utan att behöva någon betänketid. ”Jag gillar allihop, och du och A-K är ju så... Inte lika, men ändå lika, på något vis. Nog olika för att ni inte ska bli irriterade på varandra, utan bara irritera oss andra med era interna gamla skämt och fnittrande.”
Stella log lite mot hans rygg. ”På ett sätt känns det som att inget har hänt eller förändrats sen vi fyllde femton. Men det har det ju.” Hon höll om honom ännu hårdare. ”Du var så snäll idag, trots att jag var så..”
”Lite hormonell kanske?” föreslog han mjukt.
”Ganska skitjobbig kanske?” avgjorde hon.
Markus vände sig så att dom stod mot varandra. ”Du får vara hur skitjobbig du vill” sa han. ”Det gör inget. Huvudsaken är att vi är på samma plats, inte sitter i varsin ände av landet. Jag kan lätt ta hundra skitjobbiga dagar till om det är det som behövs.”
Åh Gud. Hon suckade tungt. ”Jag klarar fan inte det här längre!”
”Vi har massor att prata om och ta tag i. Massor” sa hon mot hans bröstkorg. ”Jag tycker vi ska gå till en psykolog och få proffshjälp.”
Markus var helt med på det.
”Och jag skiter helt i bröllopet nu, det spelar ingen roll längre.”
”Absolut inte” höll han med.
Hon kände hans mage sjunka upp och ner när han andades, och hur hans händer var varma på hennes rygg. Han var lite fuktig i pannan och på överläppen av att ha fejat runt i köket och framför grillen hela kvällen. ”Vill du börja nu eller vill du sova?” Han strök henne upp och ner över ryggen.
”Sova” sa hon. ”Eller, vill du?”
”Jag är slut.” Han tog ett djupt andetag. ”Och det har varit så skönt att vara mer som vanligt med dig här. Alltså, missförstå mig inte, jag försöker inte glida undan, men det var så länge sen vi var så här. Som vi brukade vara.”
Dom gick upp. Hela övervåningen för sig själva. Det hade känts så lyxigt när hon och Stefan var där, att Peter och Anna-Karin hade en egen våning. Varsitt rum och sen ett stort allrum med en gammal teve och en stereo, och ett eget badrum med dusch. Höjden av lyx då. Nervöst nu. Markus lät henne gå före på badrummet, som alla andra andra kvällar, och som alla andra kvällar satt han avslappnat i en av fåtöljerna och gjorde ingenting när hon kom ut därifrån och signalerade att hon var klar. Han tittade in i hennes rum efter sin sejour och hon låg i sängen och läste. Iallafall såg det ut så eftersom hon höll i en bok och hade sänglampan tänd.
”Vilken tid ska vi stiga upp imorgon?” frågade han. ”För planet?”
”Halv nio? Vi behöver inte åka dit så långt före.”
Han tryckte in det på sin mobil. ”Okej. Sov så gott.” Ett litet leende och sen gick han in på sitt rum. Drog inte igen dörren efter sig, också det samma som tidigare kvällar. Hon hörde att han tog av sig kläderna och hängde upp dem på stolen, hur sängen gnekade till när han lade sig i den, hur han andades ut när han sträckte på sig. Gissade hon. Och sen lite få till en bra sovställning-ljud, och sen tyst och lugnt.
Stella lade bort sin bok, släckte lampan.
Fas två. Välkommen.