Osynlige mannen kliver fram

Jag bestämde mig för att inte switcha till jag-person. Bestämde mig för att skriva in mer gammalt istället. Och det gick ju bra. Här kommer nytt slut på kap 4 tex.


Dagens sms kom från Marcus vid nio-tiden. Det hade varit radioskugga hela dagen, förmodligen för att han träffat Cissi igår. ”Hörde att du var i luleå? vad gör du där? hade du inte tänkt säga ngt? hur länge stannar du? ska vi inte ses alls i sommar? saknar dig otr mkt. du får gärna ringa.” Hon blev liggande med mobilen i handen, läste det om och om igen. Efter en lång stund, ända in på nästa teveprogram, skrev hon sitt första svar på flera dagar ”ville byta miljö o tankar, är hos gunilla och tobbe, passar deras katter, stannar nog i ca 10 dar, eller mer. vet inte vad jag ska göra sen. jag kommer att ringa, men inte än. saknar dig oxå. vill inte det, men jag gör det.”. Han skickade ett svar på en gång. ”tack!! jag älskar dig. väntar på att du ringer. hoppas det blir snart. älskar dig. god natt, älskade stell”.
Nedräkning tio nio åtta sju sex fem.. Där föll första tåren.

”Jag älskar dig.” Det var han som sagt det först, efter några veckors vårförälskat riktigt pirrigt film-medley-dejtande. En vardagskväll när de båda var trötta och hungriga och stod i kön på Konsum och sammanbitet och tyst räknade ner kunderna tills det skulle bli deras tur i kassan. Tunnelbanan hade gått oregelbundet och hon hade blivit sen efter träningen och han var hungrig och därför irriterad, det var det första han sagt när hon väl kommit fram. De hade gått runt i affären och håglöst lyft i maten och blivit ännu tröttare och slutat prata och bara tänkt mat mat mat. Där i kön hade han försökt skämta om något och hon hade grymtat ointresserat till svar. Då hade han dragit in henne i en hård kram, viskat i hennes öra. ”Har jag sagt att jag älskar att ha lågt blodsocker med dig, Stella?” Hon hade lett, viskat ”neej?” tillbaka och han hade viskat igen, mer allvar i det nu. ”Jag gör det. Och jag älskar dig.” Han släppte efter lite och de kysstes och hon var rädd för att hon hade dålig smak i munnen för att hon inte ätit på flera timmar och sen viskade hon tillbaka ”och jag älskar dig”.

Och det var det. Efter den händelsen var det tydligen klippt, gick inte att sluta.

Nytt grepp : jag-person i chick lit

Jag prövar ett nytt grepp : jag-person! Är det bättre eller sämre?
Det finns en ny del i detta kap också, som vanligt markerat med rött.


Kap 1

Före
Jag betalade och ställde mig vid en av siddiskarna för att snabbkolla igenom bilderna. Den första påsen var julen för tre år sen, hos min brorsa Stefan i Göteborg. Deras då nya radhus, och deras då lilla dotter Mira, i knubbigt bebis-format med feta gulliga böjveck och nypkinder. Så himla söt. Och så jag själv, i fint färgat brunt hår med slingor. Gud vilken förmögenhet det gått åt till att hålla uppe den frisyren, och länge hade jag haft det. Det var en ren investering när jag gick tillbaka till min naturliga färg och enbart klippningar.
Sen några kort från min och Markus nyårsresa till Gran Canaria. Jag fnissade när jag kom till ett foto på honom, helt genomblöt efter att ha cyklat igenom en stor vattenpöl. Jag kom ihåg att vitsen var att jag skulle knäppa precis när han var i den och det sprutade runt om så fint. Okej, nu kunde man se att tajmingen inte varit perfekt.
Andra rullen var den från Markus kamera. Först någon slags jobbfest, massa mer eller mindre berusat leende människor med öl och drinkglas i händerna. En del av dem kände jag igen. Sen kom ett par kort på Markus, halvliggande, leende, barbröstad i en säng. Jag tittade noga på dem. Jag kände inte alls igen sängen, rummet, eller tillfället. 2004-11-22 stod det på datumet. November förra året, var hade vi varit då? På ett hotell? Vi hade inte rest någonstans den tiden, det var ju under terminen, inget lov. Jag fortsatte bläddra. Nästa kort visade en av hans kollegor, Petra, i samma okända rum. Sittande på sängkanten, hållandes upp ett glas som en skål mot fotografen. Petra hade på sig hans skjorta. Jag kunde med tvärsäkerhet säga att det var Markus skjorta för det var jag som hade köpt den åt honom. Mörkgrön, en ovanlig färg för honom, men han passade bra i den. Det gjorde Petra också, och det såg rufsigt och sexigt ut med den så där uppknäppt och oversized och ingenting under.
Jag speedade igenom några bilder till. Skjortan var av, Petra låg i sängen. Ibland under täcket, ibland ovanpå. Ibland stående helnaken, generat skrattande som ”nej, lägg av, fota inte!”. 2004-11-22. Det sista kortet var ett sånt som man knäpper av sig själv genom att hålla upp framför ansiktet. Markus och Petra i en kyss, en undre halva av hans ansikte med, men nog för att man lätt skulle se att det var han.
Jag la ner högen. Tittade mig omkring. Allt var som vanligt i affären. Flera människor i kö, tre biträden bakom diskarna. Det var fredag ute. Mitten av maj. Jag skulle träffa honom om en timme på Svejk. Jag var glad för att jag hittat ett par snygga träningsbrallor på rea innan jag gick hit för att hämta ut fotona.
”Kom igen nu.” Jag klappade mig själv på kinderna à la Stefan Holm för att vakna upp. Tog ett djupt andetag. Ett till. Det här var omöjligt. Markus. Och Petra. Jag hade ju träffat Petra flera gånger, jobböl och sånt. Söt, men lite menlös, hade jag alltid tänkt om henne. En sån som verkade sakna självständig styrning, som alltid följde med på vad andra sa men mer sällan kom på något själv. Inte alls Markus typ om jag fått gissa. Men nu hade tydligen Markus sagt åt Petra att följa med upp på rummet och nojsa lite, och hon hade inte protesterat.
Jag tog upp korten igen. Bläddrade igenom. Ja, det var rätt. Det var inte inbillning eller en skenande fantasi. Inga tvetydigheter. Det var precis som det såg ut att vara. Hon och han. Ett hotellrum. Nakna. Sex. En affär.
Jag rafsade ihop allt, trängde mig fram till disken. ”Hallå, ursäkta” sa jag sammabitet till killen som betjänat mig. ”Ursäkta, du, ser det här ut som jag?” Jag höll upp den nakna generade Petra. ”Det här är så inte jag! Kollar ni inte igenom bilderna innan ni lämnar ut dem, ser att allt är okej?!”
Killen stirrade på mig. ”Ja.. men...”
”Då borde ni väl för fan ha fattat att den här rullen skulle ha förstörts, aldrig lämnats ut!”
”Men sånt bestämmer kunden själv” stammade killen, han började låta riktigt förskräckt. ”Så länge det är okej bilder och inte svart så..”
Det blev helt tyst i affären och alla tittade på mig medan jag bläddrade fram bilderna. ”Inte jag, inte jag, inte jag! Jag är inte med på en enda djävla bild här!”
Killen såg hjälplöst på de andra biträdena men ingen av dem hoppade in och sa något. Jag stampade ursinnigt i golvet.
”Det här är för djävligt, bara så ni vet. Jag är kund och nu vill jag klaga. Det här skulle ha blivit svarta bilder om ni skött er del av uppdraget, om ni fattat nånting. Jag kommer aldrig mer att komma tillbaka hit. Tack för en helt värdelös djävla service!”
Jag fick skyffla undan en svartklädd tonårstjej som stod och tryckte precis framför ingången. Så typiskt tonåringar, bara jag jag jag, aldrig en tanke på en annan människa här i världen.
_____________________________________________________

Jag har aldrig klarat av att gå ut på krogen och flirta och prata med tio olika killar och fixa fem telefonnummer och ha kul och vara glad och snygg och oemotståndlig. Oavsett ålder, berusningsnivå, vikt, kläder, hår, humör, PMS eller inte, desperation eller inte, det blir ändå totalt platt fall för mig. De kompisar jag går ut med kan lyckas med exakt allt det där, och jag står brevid och är tyst och besvärad eller mumlar något som ingen hör och sen går jag hem först av alla utan ett enda nytt samtal. Eller så råkar jag ut för alla tråkiga fyllon som bara vill prata med mig för att ingen annan svarar på deras tilltal. Krogen och jag, vi är inte ett.
Men det finns en kväll som är mitt undantag, min bal på slottet, och det var en blåsig och kall tisdag i början av april för fem år sen. Jag och två kollegor, Miriam och Sussi, hade bestämt oss för att gå och käka efter jobbet. Spontant, enkelt, roligt, hungrigt. Vi hamnade på Svejk. Vi fick sitta ute i bardelen för matsalen var full och i bordet brevid, det var ungefär tio centimeter mellan oss, satt två killar som var i vår ålder. Direkt vi satte oss visste jag att de skulle börja prata med oss, och de gjorde det. För en gångs skull kände jag mig exakt så glad och snygg och oemotståndlig som jag alltid förbannat mig själv för att jag inte var. Jag började inte schizofrent luta mig förföriskt fram med otända cigaretter eller till synes omedvetet smeka mig själv över halsen och såna pinsamma saker, men jag sa de rätta sakerna och jag gav de rätta blickarna och det kändes som att allt flöt på utan minsta ansträngning. Det började med några lättsamma kommentarer mellan borden, som fortfarande var två bord, men när vår mat kom hade vi blivit ett bord och killarna beställde in varsin schnitzel dom med.
Den ena av killarna var Markus. Vid första anblicken lång, gänglig, ljusbrunt hår som börjat tunnas ut lite där fram, blå ögon, ett vanligt utseende. Ett utseende som man inte skulle vända sig om efter på gatan. Ett utseende som skulle kräva något mer.
Vid andra anblicken lång, gänglig, ljusbrunt hår som börjat tunnas ut lite där fram, blå ögon som kikade och tjuvade in fler och fler pirriga blickar ju längre kvällen led, vackra händer som lekte förstrött med en tändsticka, en snygg mun som var bra på alla de rätta snabba replikerna och som kunde leverera dem mitt i prick och som fick mig att göra en tredje och fjärde och femte och sjätte anblick och vilja att det han sa skulle börja rikta sig speciellt till mig. Och det gjorde det.
När han gick på toaletten vände jag mig om och spanade efter när han skulle komma tillbaka.

”Tänk att man kunde ha så här roligt på Svejk en vanlig tisdagkväll” sa jag när vi stod ute på gatan och skulle gå åt olika håll. Miriam och Sussi och den andra killen Fredrik i en egen grupp, jag och Markus två steg bort för oss själva. ”Det hade jag aldrig trott.”
”Vad säger du om att testköra Tranan?” sa han. ”Se hur kul det går att ha där en vanlig fredagkväll?”
”Åh, du menar lite som en krogpanel?” sa jag förtjust. ”Kul på krogen-panel. Den är jag gärna med i.”
Han log. ”Vi kan väl skissa på riterierna på varsitt håll så ses vi och jämför anteckningarna.” Han drog fram sin mobil. ”Det är ju alltid viktigt att kunna nås när man startar såna här projekt, så...?”
Jag gav honom mitt nummer, avslutade med ett extra tydligt ”Stella Westman” så att han säkert skulle komma ihåg vad jag hette.

Han sms:ade när jag satt på tunnelbanan hem. ”kriterie 1 : det måste definitivt finnas en stella westman på plats. jag hoppas starkt på fredag. tack för en mkt trevlig kväll.”

På fredag fick Tranan också högsta betyg.
På söndag gick Blå Porten och en klassisk promenad runt Djurgården samma generösa öde till mötes.
På måndag morgon drog jag in Miriam i kopieringsrummet och pep upphetsat ”åh, du anar aldrig!”.
______________________________________________

Markus ringde kvart över sex. ”Hallå, kexet. Jag är här nu. Var står du och smular?”
”Hemma.” Jag rev fram kabinväskan med dunder och brak.
”Va? Men, jag har ju fått bord nu. Vad gör du hemma?”
”Jag packar och sen drar jag.” Ut med troslådan, roffa åt sig en näve. ”Och du, du kan dra åt helvete.”
”Va?!” Det lät som han sprutade öl. ”Men vad är det? Vad har hänt?!”
”Jag har sett bilderna på dig och Petra från 2004 11 22. Så tack och hej för den här tiden. Det var roligt så länge det varade.” Knäpp. Jag stängde av mobilen. En näve sockar föll ner i väskan. Ett grepp topar.
Den vanliga telefonen började ringa. Jag gick helt sonika fram och slet loss den från jacket och sen slängde jag ut den från balkongen. Jag stod kvar och såg på hur den flög fint och landade med en perfekt krasch tre våningar ner på gräsmattan. Bye bye telefon.
Brallor. En extra påse med skor. Tryckte ner necessären sist av allt. Dragkedjan zip zip. Målmedvetet. Scannade av lägenheten, var det något mer jag behövde nu? Den inramade London-bilden från förlovningsresan som hängde ovanför hallbyrån, min fina Alvar Aalto-vas som jag fått av honom i julklapp och som just nu var fylld med gula tulpaner, hans stora morgonrock som det bara var jag som använde, Earl Grey-teet i lösvikt han köpt åt mig när jag var förkyld häromveckan, soffan där han kramat mig extra hårt för någon kväll sen och sagt ”älskar dig älskar dig älskar dig” medan jag såg på teve och var mest koncentrerad på det.
Nej, inget av det skulle med.
Taxin kom efter femton minuter, precis som utlovat. Härligt med saker man kunde lita på.

Min mamma och hennes nye sambo satt ute på balkongen när bilen körde in på deras gård. De ställde sig nyfiket upp när de såg vem som klev ur taxin. Jag kisade upp mot dem. ”Kan jag sova här inatt? Det är slut med Markus.”
”Men herregud...!” Mamma sprang in och tryckte upp portlåset. ”Vad har hänt, herregud, Stella, vad är det?” Kom springande nerför trappan för att möta mig.
”Han var otrogen.” Jag släpade upp kabinväskan utan att lyfta den, och hjulen dunkade i varje trappsteg. ”Jag kom på det idag. Foton.”
”Markus?” Inger lät helt chockad. ”Jag trodde inte han var en sån typ.”
”Nej, jag håller med, visst är det ytterst förvånande?” Jag log ironiskt. ”Och inte ett enda litet ord har han sagt om det heller.”
Sen spydde jag.

Det blev en händelserik helg för grannarna. Ett, dottern spyr i trappan. Bryter ihop och står och hulkar. Två, svärsonen anländer strax därefter i annan taxi, som helt klart inte håller 30-gränsen på gården. Höga skrik och gråt, ena parten vrålar ”stick! dra! jag vill inte se dig!” och den andra parten vrålar ”lyssna! snälla, lyssna på mig! gör inte så här, Stella, lyssna!”. Klart okommunikativt. Tre, ny show dagen efter. Nya skrik. Se två vuxna människor jaga varandra i frenetiskt gå-tempo runt gården, den ena vill bort, den andra vill efter. Fyra, se dottern masa sig iväg till jobbet på måndag morgon. Komplett i solglasögon (det spöregnade) och otvättat hår, och ny taxifärd eftersom hon ”fan inte fixade tunnelbanan”.
__________________________________________________________

Mitt hår var nästan för kort. Jag hajade fortfarande till när jag såg mig själv i speglar. ”Oj tusan, det där är ju jag!”. Det hade varit en ingivelse. En kväll hade jag motvilligt följt med Cissi på ett boxercise-pass. Det blev fantastiskt, vi bara slog och slog och slog. Och så trettiotusen situps och armhävningar däremellan. Jag kände mig helt slut när vi lämnade träningslokalen, men för första gången på flera veckor var det helt slut på ett bra sätt. Morgonen efter, i bäddsoffan i mitt eget vardagsrum, hade jag vaknat upp och insett två saker. Ett : jag kan fan inte bo kvar här längre. Två : jag ska klippa mig kort. Nu.
Jag hade flyttat tillbaka efter en vecka hos mamma och två på viksäng hos Cissi. Övertalad, eller av egen vilja, eller för att jag var ett psykfall vid det laget och borde bli omyndigförklarad, eller för att det var så jobbigt att åka runt som en flyttfirma, eller för att jag saknade honom så gruvligt, ändå, det gick inte att låta bli, eller för att man måste satsa på sin relation och jobba på försoning. Någon anledning fanns det, hade det funnits, men det tog tio sekunder för den att försvinna från det att jag klev över tröskeln. Jag kunde inte bo där med honom. Jag försökte i några nätter, men sen, efter boxercise-passet så gick det inte att förneka längre. Jag kunde inte se på honom utan att börja föreställa mig. Vad hade han sagt? Vad hade Petra sagt? Hur hade han låtit? Hur hade han tagit i henne? Hade han kommit hem sen till mig och legat med mig? Obekymrat?
Han sa massa saker till mig, och jag tittade på hans mun och såg kyssbilden. Han råkade nudda i mig när jag stod vid kylskåpet och han skulle förbi, och jag hoppade automatiskt till. Han kunde inte röra i mig. Han fick inte. Jag mådde fysiskt illa av det.
Det var omöjligt.

Markus hade alltid varit emot kort hår på mig. Han kunde sträcka sig till page, men där gick gränsen. Jag hade på försök tidigare visat några kort från när jag var au-pair i USA, korthårig, men han hade bara skakat på huvudet. Sagt något om mitt fina självfall och bla bla bla. Inte för att han förbjöd mig men bla bla bla.
Den dagen, jag slutade tidigt på skolan, åkte jag in till stan och letade efter salonger med lediga tider. Det blev PUB-husets. Alltid ett vågspel.
”Som Mia Farrow 1968 när hon gifte sig med Sinatra, vet du vad jag menar?” hade jag frågat den unga tjejen som skulle klippa mig. Den unga tjejen skakade på huvudet. Både 1968, Farrow och kanske till och med Sinatra var okända för henne. ”Okej, men den där tevereklamen med två tjejer som har samma klänning och så tar den ena på sig ett läppstift för att särskilja sig lite” försökte jag. ”Vet du nu?”
Den unga tjejen såg fortfarande mycket tveksam ut.
”Men okej, så här då. Jag har just fått veta att min sambo varit otrogen och nu vill jag klippa håret i en helt ny frisyr. Den ska vara kortkort. Är du med?”
Den unga tjejen nickade och log ett säkert leende. ”Jag är helt med.”
Trettioåtta minuter senare gick jag ut därifrån, superkort. Till och med kortare än Mia Farrow -68.

Det var en vecka och tre dagar sen.
När jag kom hem den kvällen, sent för att jag ringt och bett Cissi ta en drink, som blivit fyra, med mig på Söder och kolla in den nya frisyren, berättade jag för Markus att jag skulle flytta ut, och inte komma tillbaka inom en överskådlig framtid. Han började gråta, igen. Just då klarade jag av att stå bredvid och titta på. Utan att bita ihop det minsta.
”Men snälla. Älskling. Det här är inte rätt för oss, jag vet att du tycker det är urjobbigt, men allvarligt talat, Stella, det här känns som dödsstöten. Hur ska vi kunna arbeta oss igenom den här krisen om du... om du inte är här?” snörvlade och grinade han.
”Jag vet inte” sa jag sakligt med armarna i kors. ”Jag vet inte ens om jag vill ”arbeta mig igenom den här krisen”. Om jag kan. Och det skulle du fan ha tänkt på lite tidigare. Jag sticker till Cissi imorgon efter jobbet. Och ring inte dit. Jag ringer dig. Sen nån gång. När jag känner för det.”
Markus hulkade ihop över soffan. Jag gick till sovrummet och började slänga ner kläder i min stora ryggsäck. En sak hade jag åtminstone lärt sig.

På skolan var det ungefär etthundratjugo människor i olika åldrar som utbrast ”har du klippt dig?!”. Och sen ”men du ser ju så annorlunda ut!” och sen lade ungefär 75% till ”och det passar dig så bra!”. Det var väl det jag visste.
Det var avslutningsdag. Egentligen hade de fem dagar till att jobba som lärare, men jag klarade bara två av dem. Inte för att Cissi var en dålig värdinna, och hennes viksäng var skönare än deras, men det slutade ändå alltid med att hon låg och snyftade där på kvällarna och kände sig helt djävla miserabel. Det var Stockholm. Det var alltihopet. Att Cissi bodde tre stopp längre ut på samma tunnelbana. Tänk om Markus skulle hamna i samma vagn på väg hem. Tänk om vi skulle stöta ihop någonstans. Tänk om tänk om. Deras ställen. Deras minnen. Deras planer. Ringen på mitt finger, som tillfälligt var överflyttad till höger hand. Alltihopet. Jag kunde inte vara kvar.
På dag två smög jag till rektorns rum när det egentligen skulle vara ämneskonferenser. Det syntes att jag stått och lipat på toan innan. Jag berättade kortfattat vad som hänt. Han gav mig en kram och önskade att sommarlovet och semestern skulle ge oss tid att reda ut saker och ting. Så fick jag gå hem. Ostädat skrivbord, allt i en enda röra, inga böcker att läsa med sig, inga papper att fixa och kolla igenom. Bara gå. Jag sa inte ens hej då till de andra. Hoppade bara på tåget därifrån.

När jag kom ”hem” till Cissi ringde jag Gunilla, min moster. Alla sommarlov mellan sju och femton hade jag och Stefan spenderat minst två tre veckor hos våra kusiner Anna-Karin och Peter uppe i Luleå. Deras mamma, Gunilla, var skolbibliotikarie och en riktig bullmammatyp med villa med trädgård och allt. Anna-Karin var lika gammal som mig, Peter var ett år äldre än Stefan. Det var ett perfekt arrangemang. Vår mamma var en ”kvinna i karriären”, en sjuksköterska på KS som jobbade, och jobbade extra, för att få ihop allt efter skilsmässan. Vi bodde i lägenhet i en tråkig Stockholmsförort. Alla inblandade parter tyckte det var en bra lösning för oss att få vara uppe i Norrbotten på lovet.
”Men du, det passar ju perfekt!” utbrast Gunilla nu när jag ringde och föreslog samma sak sjutton år senare. ”Vi ska ut och köra lite på semestern, uppåt Norge, du kan ju följa med, vet jag! Men om inte du vill följa med så kan du ju alltid stanna här och passa katterna. Det går bra det med. Då behöver jag inte be grannen passa dem. Det blir ju perfekt!” Hon lät verkligen som att hon menade det, att det skulle bli roligt om jag faktiskt ville följa med på turen till Norge.
Jag blundade och försökte att inte tänka på att Anna-Karin var lika gammal som mig och bodde kvar i Luleå, fem kilometer därifrån, med äkta man och två små barn, redan, och jobb på en högstadieskola. En egen villa. Eller rättare sagt eget radhus. Men ett perfekt liv. Allt på plats. Lyckligt. Och att Peter bodde tjugofem mil därifrån, i ett annat radhus, med två andra små barn, fast ett var inte hans. Men han var nygift och kär. Ingen av dem skulle tillbringa två tre veckor av sommarlovet hos sin mamma, på rymmen från en vänstrande sambo. Ingen av dem vaknade varje natt vid tre fyra tiden med världens ångest och kunde inte somna om. Varenda natt, samma visa.
”Kan jag komma... snart.. så fort som möjligt?” frågade jag.
”Ja kom du, hjärtat, det är bara att komma” sa Gunilla och jag började tyst grina igen.
Hur mycket tårar fanns det kvar egentligen?

Paus och nytt smakprov

Vilken frustrerande dag full av dåligt skrivande och ändå alldeles för lite skrivande och för mycket... kexätande.
Jag måste ta en tänka-paus igen i det här chick lit-projektet. Jag har fallit i "gilla-fällan", jag gillar personerna för mycket och då blir dom för trevliga och därmed tråkiga. Jag skulle, bokstavligt, kunna skriva trettio sidor mysiga myspys-scener med dom. Det blir inget bra.
Måste läsa igenom hela igen, helst skriva ut det, och redigera och tänka ännu mer. Det här projektekt har gått ovanligt fort och lätt för att vara mig och nu känner jag mig lätt... matt... och...ovetande.
Så Johan och Stella pausar innan den stora dejten, och jag tänker.
Jag ska komma på nåt att fylla bloggen med så länge, för jag gillar ju den här bloggen så mycket!

Först så kommer ett smakprov på ett annat projekt. Det här kommer inte att dyka upp här i bits and pieces, förutom denna start. Det är en halvfärdig tonårsbok som jag haft liggande i ett två år och pulat med då och då. Vissa delar av den är bra, andra är sådär. Som helhet så vill jag försöka fixa till den och få den klar. Jag gillar det här startkapitlet väldigt mycket iallafall. Det kommer att förbli oförändrat väldigt länge till. Here goes :

Mitt sommarlov

1 Juli
”Blir det beachen eller?” Lars-Gunnar drog på sig väskan och sparkade till fotbollen som låg i vägen för hans moppe. Hans syrras. Hennes grejer var precis överallt. ”Man kunde tro det skulle vara tvärtom” sa alltid morsan när hon kom in i Lars-Gunnars rum som var exemplariskt och välstädat. Alla skyttepokaler snyggt uppradade (och ibland till och med dammade!) på hyllan, inga smutsiga kalsonger och strumpor i högar på golvet, sängen alltid bäddad. Han tyckte om att ha snyggt och ordnat omkring sig. Syrran tyckte om att leva i Jerusalems förstörelse.
Pelle flinade. ”Beachen, kolla på brudar, bada lite. Helt perfekt.”
Det var en stekhet dag. Klockan var bara halv elva men solen låg redan på rejält. När Lars-Gunnar satte sig på sadeln brände den genom brallorna och han var tvungen att lätta på baken för att inte skrika till. Genom köksfönstret såg han morsan vinka och vifta med en hundralapp. Hon hade bett honom sticka och handla innan han gjorde något annat, men han hade glömt bort det.
”Okej, nu åker vi!” sa han snabbt till Gunnar och Pelle, kickade igång moppen och drog på med rejäl gas. Han kunde föreställa sig morsans irriterade min, hennes ”men Lars-Gunnar!!” som ingen hörde i motorvrålet.
Dom hade kört upp på nya området, förbi Konsum-butiken, och Byavägen när dom kom fram till Jonssons åker.
Folkan var tom.
Han visste att den skulle vara det, men han kunde inte låta bli att hålla andan varenda gång den kom inom synhåll. Det var sex dagar sen vykortet hade kommit. Han hade inte hört något mer sen dess. Sex dagar.
Och en tom Folka. Som väntat.

En kort stund senare var dom framme. Det var fullt med bilar på skogsvägen som ledde ner till stranden. Dom som varit där tidigt hade fått de bästa platserna på den skuggiga sidan av vägen, och resten stod och stektes sakta i solen. Alla fönsterrutor var nervevade.
”Vi kör på vänstra sidan va?” gestikulerade Pelle med handen. Högra sidan var kiosken och det mer långgrunda för ungarna, vänstra var lite mer stenigt och en djupare brant, och dessutom med tillhörande hopptorn.
”Ja!” hojtade Lars-Gunnar tillbaka.
Dom parkerade och släntrade ner mot stranden. Strandljuden blev högre och högre ju närmre dom kom. Barn som skrek eller skrattade, föräldrar som frågade vilka som skulle ha saft nu då för då fick man sätta sig ner faktiskt, några ungdomar med en NRJ-radio, plaskande av vatten, en kvinna som doppade sig första gången och tjöt högt av det.
Dom tog av åt vänster och la ut sina handdukar, radade upp hjälmarna, ryggsäckarna, drog av sig skorna.
”Aaaaah” suckade Lars-Gunnar nöjt när han sjönk ner på sin plats. ”Det här är ju... ”
”Helt perfekt” instämde Pelle. ”Och sånt här väder ska det vara minst en vecka till, jag såg på teve imorse. Perfekt.”
”Jajaja, ska ni bara ligga här eller?? Vi är väl här för att bada!” Gunnar höll otåligt på att dra av sig alla kläder utom badshortsen och han gjorde det så snabbt att han fick hoppa runt handduken för att inte tappa balansen. ”Jag dör fan i den här hettan! Kommer ni?”
”Jag vill bara bli lite varmare först” sa Pelle och Gunnar fnös åt honom innan han spurtade ner i vattnet och fem sex sju steg ut dök ner under ytan. Sen kom han snabbt upp igen frustande och så ner en ny sväng, och sen lugnade han äntligen ner sig.
”Det är alldeles uuuunderbart!” vinkade han åt dom och lät som han försökte härma någon sommargäst.
”Kom ihåg att inte simma rätt ut nu, kära du!” hängde Lars-Gunnar på härmningen.
Till svar dök Gunnar under ytan igen och satte av rätt ut.
Pelle och Lars-Gunnar sa inget mer, dom la sig bara tillrätta i perfekt vinkel mot solen.

Till deras förvåning så kom Gunnar inte upp och skvätte vatten på dom som en blöt hund.
”Du, jag såg Mirja där borta” sa han istället och pekade mot kioskhållet.
”Hon är fortfarande i Stockholm.”
”Nej, hon är där borta.”
Lars-Gunnar öppnade skeptiskt ögonen och kisade mot Gunnar.
”Hon är i Stockholm.”
”Vaddå, fattar du trögt, hon är där borta.”
Lars-Gunnar satte sig upp, såg åt det hållet som Gunnar pekat.
”Jag känner ju faktiskt igen henne också” envisades Gunnar. ”Och hon är där borta. Gå och kolla själv. Röd bikini. Vid kiosken. Solbrillor på huvudet.”
”Tack, jag behöver inget signalement, jag vet hur min tjej ser ut.”
”Va?!” Det fick genast Pelle att bli intresserad. ”Tjej! Menar du det? Din tjej?! Du har ju alltid sagt ’nä nä det är inget vi är bara’ och nu så helt ’jag vet hur min tjej’, woah, Larsa, du måste... ”
Lars-Gunnar kom snabbt på fötter och skyndade iväg. Det snurrade runt flera alternativ i huvudet på honom. 1) Hon hade kommit hem sent igårkväll och inte velat ringa ifall alla hos honom sov och nu var det ju fortfarande hyfsat tidigt på morgonen, eller 2) hon var tvungen att följa med familjen och bada och umgås först innan hon fick sticka ut och träffa kompisar, det var ju en sak som hans mamma garanterat kunnat propsa på om han varit borta i nästan tre veckor. Eller 3) så var det så varmt att hon stannat till här innan hon gjorde något annat, varit tvungen att kyla av sig först. Eller 4) så var det inte hon utan Gunnar hade sett fel, men åh, han log för sig själv, hoppas hoppas det var hon.
Han behövde bara gå en tjugo-trettio meter så såg han en tjej i röd bikini med solbrillor på huvudet, och den tjejen var utan tvekan Mirja. På en storrutig filt satt hon och på den storrutiga filten satt också en annan person som solade sin finniga rygg, en smal tanig kille med fula, vita shorts. Mirja höll på att smörja in honom på axlarna. När Lars-Gunnar nästan var framme vid dom var hon precis färdig och killen sjönk ihop som en amöba på filten och sträckte ut armarna åt sidorna så att dom också skulle få maximalt med sol. En tatuering lyste på högra skuldran, en knuten knytnäve, ett märke han kom ihåg att hon berättat om.
Inga småsyskon eller föräldrar så långt ögat nådde.
Lars-Gunnar behövde inte säga något för Mirja fick syn på honom och hon spärrade upp ögonen en sekund och sen knep hon ihop och fick det där bestämda draget över munnen.
”Jaha” sa hon kort och det lät inte som om hon var det minsta glad att se honom. ”Jaha. Är du också här?”
”Jag? Är du här?!”
”Vi kom iförrgår. Det här är Sanne.”
Hon la sin hand på dom fula vita shortsen.
”Sanne, meet the locals. Lars-Gunnar. Vi går i samma klass.”
Sanne vände upp huvudet en pytte-aning, höjde handen en centimeter från marken.
”Tjena.”
The locals, vi går i samma klass. Lars-Gunnar stirrade på Mirjas hand på hans ända, hur den låg kvar där, alldeles öppet och hur ingen av dom gjorde något åt det. Han såg sökande på henne igen, ville få något mer tillbaka än ett surt ’jaha’.
”Har du badat än då?” sa hon i något vänligare ton. ”Det är skitvarmt.”
”Nej. Vi kom nyss.”
”Ha.” Hon klappade demonstrativt ömt Sanne på baken. ”Ska inte vi ta ett dopp snart?”
’Älskling’ var allt som fattades för att Lars-Gunnar skulle ha börjat spy precis där och då.
Sanne mumlade något oförståbart nerifrån filten. Det betydde förmodligen ’nej, jag måste sola min finniga rygg tre dagar först’ eller ’mina vita shorts är så djävla fula och genomskinliga att jag inte kan bada’.
”Jag hänger på” sa Lars-Gunnar snabbt. ”Kom.” Han sträckte ut sin hand mot Mirja och hon greppade den, nästan utan att tänka efter verkade det som för när hon väl var på fötter såg hon riktigt tveksam ut. ”Jo, nu badar vi” bestämde Lars-Gunnar och drog ner henne mot vattnet i ett hårt grepp.
”Ta det lugnt” fräste hon. ”Var inte så djälva sur!”
Vattnet var ljummet och varmt i början, alldeles underbart precis som Gunnar sagt. De vadade snabbt utåt.
”Men jag är inte sur” sa han lent. ”Jag har inte hunnit bli sur för jag fattar inte allt, du vet, jag är ju local, och snäll. Så jag är inte sur. Än.”
”Åh men lägg ner det där dummerjönsspelet!” Hon drog häftigt med armen och det stänkte rejält på honom.
”Lägg ner själv!” han stänkte argt tillbaka ännu mer. ”Vad håller du på med?! Vad är det där för loser du har släpat med från Stockholm? Är det stenkastaren? Och varför har du inte ringt till mig? Fan, Gunnar kommer och säger att han sett dig här och jag är som en idiot som inte vet något, jag bara ligger och väntar och väntar!”
”Lägg av med det då!” Mirja klev närmre och puttade till honom så hårt att han nästan tappade balansen. Två små ungar som lekte bredvid stannade upp och tittade nyfiket på dom.
”Du behöver inte veta något om mig och vad jag gör och var jag är” fortsatte hon. ”Vi går i samma klass, fattar du det, det är allt.”
”Är det? Är det!” Hans röst blev högre och skrikigare för varje ord han sa. ”Och Folkan och ... och ... ? Och breven, alla djälva vykort som du har skrivit? ’Snart kommer jag hem, då ska vi ses, längtar jättemycket, kram kram.’ Vet han om det, den där?” Lars-Gunnar nickade förbannat mot Sanne.
”NEJ. Men det spelar ingen roll. Kan du fatta att det är inget viktigt, att det bara var en lång djävla schizo fas, allting med att komma hit. Skyll dig själv. Jag har ju fan sagt det tusen gånger. Och nu ska jag ändå snart få flytta tillbaka till Stockholm så då slipper jag den här hålan och alla jobbiga typer som bor här och heter något med Gunnar och Aldrig Fattar Ett Skit.”
Lars-Gunnar kom av sig, stirrade stint på henne. ”Va?”
”JA-A! Jag får lämna Gårdsbro!” Mirja slog ut med armarna i en segergest. ”Alla blir skitnöjda! Bra, va?!”
Och avslutningen, ett sista enormt plask som sköljde över honom innan hon marscherade tillbaka upp på land.
Gunnar och Pelle såg tyst på när han rafsade ihop sina grejer och utan ett ord började gå därifrån, snabbt, måste hinna undan innan.
”Vi hörs sen. Jag kommer förbi” försökte Pelle och fick en spark ner i sanden så det skvätte flera meter till svar.

Kanske sju budord...?

Inspirerad av tävlingen nedan, redan.
Åkej, så vilka är de tio budorden?? Inte ljuga - döda - ha begär till nästas fru eller hus
helga din moder och fader
helga vilodagen (är den med här i listan?)
och inga andra gudar hava... ?
Fler?
(Jag vet vad google är men jag är lat.)
Jag är pinsamt dålig på allt med religion.

Lockande skrivtävling!

Ur Expressen idag :

SKRIV OCH VINN
En halv miljon i förstapris - reglerna i korthet

I romantävlingen gäller det att skriva den bästa svenska samtidsromanen. Förstapriset är 500 000 kronor och garanterad utgivning sommaren 2007 i Sverige, senare även i Norge, Danmark och Finland. Tävlingen arrangeras av Bokförlaget Forum, bokklubben Månadens Bok och Expressen.

Romanen ska utspela sig under ett år tidigt 2000-tal. Den ska ha ett persongalleri med flera generationer och en kärlekshistoria - gärna okonventionell. Minst ett av de tio budorden ska överträdas i romanen, som inte får vara en deckare/spänningsroman.

Manuskriptet ska vara Bokförlaget Forums redaktion tillhanda senast den 1 september 2006. Vinnaren utses den 31 januari 2007.

Mer information och de fullständiga reglerna hittar du i morgondagens tidning.
___________________________________

Vilken morot!! Den passar ju inte in på den här texten, men... ett helt år till inlämning! Personligen har jag svårt för flera generationer, just "familjesaga" är ett epitet som direkt får mig att ställa tillbaka en bok i hyllan. Men kärlek och att bryta nåt av de tio budorden och placera in den under 2000-talet, japp och japp och japp.
Och en halv miljon och massiv lansering.
Och en massiv lansering och en halv miljon.

Nu är det bara att börja tänka!

Mer ändringar på kap 14

Ännu mer nytt på kap 14, read all about it..

”Nej nej.” Hon la sig ner. ”Jag är inte förbannad egentligen, jag är bara..... hela dagen har varit skit. Jag ids inte dra det, men jag har varit på dåligt humör sen jag vaknade. En helt bortkastad dag, och jag är så fruktansvärt less på såna nu.”
”Hur kan du bli på bra humör då?”
Hon blundade, drog medvetet ner rösten ett snäpp och andades lugnare. Det var ett trick som däremot fungerade ibland, och idag var en sådan gång. ”Såg du Betty Blue när den kom?”

____ och hopp till slutet som är ännu kortare _________

”Mm. Jag kan förstå hur det kändes. Jag tror jag har varit i någon liknande situation själv.” Nu lät han som vanligt, mysig, glad, leendet som låg på lut där, ögonen som skulle flina mot henne om dom suttit mittemot varandra. Om det inte hade funnits några regler hade han kunnat kroka in sina fingrar i hennes, smekt dom, kysst henne, dragit henne intill sig, och hon skulle få känna den där Johan-doften igen.
”Är du trött?” frågade hon.
”Inte nu längre. Är du?”
”Nej. Johan, vill du gå på en riktig dejt med mig?”