Ny andra halva kap 13

Lite fix och trix i slutet :

Anna-Karin hade i sann festanda köpt några alkofria öl och en flaska alkofritt vin till henne så Stella fick pressa fram entusiasm och glädje över det. Parasollet var uppspänt på verandan och bordet var snyggt dukat och plockfärdigt med dip, morötter och selleristavar. Stereon var flyttad till köksfönstrena som stod på vid gavel. En mycket förväntansfull min från Anna-Karin när hon knäppte på den och Howard Jones strömmade ut. ”Lägg av!” tjöt Stella och hoppades att det lät och såg riktigt förtjust ut. ”Har du sparat dina gamla band?”
”Det är cd, baby.” Anna-Karin dansade runt lite med sin drink och svängde på höfterna. ”All gammal skit kommer ju ut i best of-samlingar nuförtiden. Tv-shop! Världens grej. Har du inte sett reklamen för den här? Best of the 80s. Jag kunde då inte hålla mig från att köpa den. Wham, Last Christmas, Neverending Story, Rock me, Amadeus och Madonna, alla våra gamla godingar!”
Stella log matt. En hel cd med gamla godingar. Sommarlov, Björkskatan, och sommarlovsgrannkompisars storebrorsor. ”Åh” pressade hon fram. ”Världens grej.”
”Ja, du ska få se!” Anna-Karin märkte inte hennes falnade entusiasm. ”Första gången jag satte på den här var det som att se en film, man kommer ihåg hur mycket som helst som man trodde att man glömt bort. Helt magiskt! Det och en Date spraydeo Jessica och lite HubbaBubba så hade det varit total memory lane.” Hon fnittrade. ”Så det var ju det givna soundtracket ikväll, eller hur?”
”Ja, eller hur.” Stella svepte sin alkofria välkomstdrink och önskade tyst ett förbud på att prata om allt som hänt mellan deras födelseår och imorse klockan åtta noll noll. ”Det blir säkert kul.”

Medan kolen blev grillkol gick Stella upp till arbetsrummet. Flera rsvp-mejl på gårdagens ”tragiska besked” som någon kallade det för. Tragiskt är väl att ta i, snörpte hon. Det är ju ingen buss med hundra personer som kört av en bro. Sånt är tragiskt. Det här är.. olyckligt.
Hon printade ut listan med de som inte svarat och mejlade till Markus att det var lättast om han kontaktade dem, eftersom hon inte hade nät och inte kom åt telefonnumren lika lätt och yada yada yada. Sms-ade honom om det också för säkerhets skull efter att återigen ha öppnat en mobil som var överfull av meddelanden från gäster. ”Ring om du vill, ska vi ta en fika?, så fruktansvärt tråkigt för er, lycka till nu att ta tag i den här processen.”
”Stella!” ropade A-K nerifrån efter ett tag. ”Är du klar snart?”
”Kommer!” Stella avslutade och fick precis ett sms från m ”ok. kan ringa dig sen. hemma vid 9? jag på väg t trän nu. puss hej”.
”fint” sms-ade hon tillbaka. ”träna lugnt. hörs.”

Back to the 80s cd 2 och grillad lax med couscous och grönsaker. “Kommer du ihåg den här?” Anna-Karin slog på Maria Magdalena med Sandra.
Stella nickade. ”Markus håller på att söka nytt jobb. Han har mejlat massa kompisar och såna han pluggade med. Visst är det bra? Han älskar ju det där jobbet och trivs hur bra som helst, så jag tycker det känns.. Att han gör det. Det är bra.”
”Ja, skitbra.” Anna-Karin log saligt. ”Jag tänker bara på Laura när jag hör den. Jag minns inte om du var med då men hon hade fått den här singeln och var helt galen i den, lyssnade alltid minst tio gånger i rad, och sen någon vecka efter så ”råkar” hennes brorsa tappa fodralet med den i, och den faller ut på en kant på det där glasbordet dom hade i vadagsrummet och det blir ett stort jack. Helt omöjligt att lyssna längre. Hon blev helt vansinnig, världens Laura-utbrott.”
”Sa jag att jag fick en stor bukett av honom igår också? Markus. Tjugofem rosor, helt enorm, du skulle se den.”
Anna-Karin wow-ade pliktskyldigt men var inte redo att släppa Falkman-spåret. ”Och vet du vad som har hänt the Johan Falkman! Du kommer inte att tro det! Det var tre fyra år sen, före jul någon gång och han..”
Sen kom det. Allt Stella velat veta för en vecka sen. Johan på väg till Kallax flygplats en vinterkväll för att hämta upp sina föräldrar, lite halka på vägarna, mötande bil på fel sida, lastbil bakom, föräldrarna som stått och blivit irriterade för att han aldrig dök upp, sen hade de till slut tagit en taxi, det hade varit köer och stopp i trafiken och när de så småningom åker förbi den plats där olyckan skett så ser de hans bil, helt ihopknycklad. Då var han redan på väg till akuten med ambulans.
”Hur vet du allt det här?” frågade Stella och kände det kallsvettiga illamåendet smälla till henne. ”Körde Robban ambulansen som hämtade honom?”
”Han säger inte ett ord om sånt till mig. Och han vet inte vem Johan Falkman är. Det är mamma, hon träffade hans mamma och hon berättade.”
Förlorat massa blod. Benen, kaputt. Allvarliga komplikationer i största allmänhet. Medvetslös, kritiskt tillstånd. Ambulansflyg till sjukhuset i Umeå. Några vaknätter för familjen innan det stabiliserade sig.
”Kritiskt? Hur då, kritiskt?”
”Som att det var tur att han i slutändan bara förlorade benen lät det som. Det hade kunnat gå mycket värre.”
Deras stressiga påklädda sex igår. Inga avslöjande strippningar från någon, varken före, under eller efter. Han hade hasat ner kalsingarna och jeansen lite, hon hade dragit upp sitt linne och han hade skjutit upp hennes behå. För att han inte ville att hon skulle hinna säga ”stopp”, hade hon trott. Stella höjde sitt kalla vattenglas till pannan, rullade det över för att svalka sig. ”Och sen? Vad hände sen?”
”Han var kvar på sjukhuset ett bra tag, det blev ju allt möjligt med det där, och sen var det ju benen som skulle... inte vet jag, men läka? När han kom hit igen fick han flytta hem till Arvid och Birgitta först. Innan olyckan hade han någon lägenhet inne i stan, men i ett hus utan hiss. Så det blev massa besvär med det också, du vet, sälja den och få en ny och fixa till den. Och under tiden så bodde han på Porsön med dom. Sen började han jobba igen, så smått, och nu tror jag väl han är tillbaka helt.”
Nästan.
”Är han gift, sambo, dejtar han någon?” Det var lika bra att luska fram så mycket det gick nu.
”Jag tror inte det. Han var gift innan med en forskartjej i Stockholm, men jag vet inte om han har haft någon tjej sen det där. Det kanske inte är så lätt.”
Magen slog kullerbyttor.
”Vaddå, han är ju inte förlamad? Det är ju bara benen som är. Och resten, han. Du vet, the Johan Falkman. Sämre kan man ju hitta, eller hur?”
”Jamen, ändå.” Anna-Karin såg skeptisk ut. ”Tänk själv, hur skulle du reagera?”
Fel, fel, fel. Jag skulle reagera precis lika idiotiskt och fel som alla andra, tänkte Stella och kände illamåendet trycka på. ”Den där killen utan ben”, det är det enda jag skulle tänka och se.
”Det måste ju bli rätt annorlunda, hela grejen?”
Nej, faktiskt inte. Inte speciellt annorlunda.
Stella svalde.
”Pella, du är helt blek.” Anna-Karin såg nervöst på henne.
”Jag är ringrostig som tusan på det här.”
In på badrummet, häva sig över toastolen.
Alla saker hon tog för givet om honom hela tiden. Patricia, Marika, alla problem och svårigheter hon tyckte att han måste stå över bara för att han var the Johan Falkman. Så djäkla naivt och omoget av henne. Så djäkla naivt och omoget att åka dit igår för att ordna till och sen råka ha sex. I ena stunden sitta och babbla om att hon måste ringa barnmorska och familjeterapeut för att fixa sitt egentligen okomplicerade lilla liv som fått en tillfällig fnurra på tråden, i andra stunden själviskt sticka in sin tunga i hans mun. Han kanske trodde att han var hennes Markus-hämnd, i bästa fall. En konferens-otrohet mot en semester-otrohet. Sen skulle både hon och Markus vara mer kvitt på familjeterapin. Rensa luften och säga att det stod 1-1, och därmed bättre läge att börja om. Ingen skulle kunna skylla mer på den andre för båda hade gjort samma grej. Markus hade gått tillbaka till Stella, och nu skulle Stella gå tillbaka till Markus. Det enda hon behövde minnas av rekordsommaren i Luleå var att det var där hon gjort de första grav-testen.
Eller i värsta fall, han trodde att hon var nyfiken. Ett nyfiket freak som inte nöjde sig med att läsa i böcker längre utan ville se med egna ögon. Förkovra sig. Hur gjorde nu en sån som han när han hade sex? Hur funkade ”hela grejen” för honom?
Huvudet dunkade på henne och hon kände sig gråtfärdig där hon stod lutad och försökte få upp det äckliga. Hur kunde jag göra det? Hur kunde jag slösa bort honom på lite djäkla sex? Så fruktansvärt dumt, jag ångrar mig, jag ångrar mig, jag ångrar mig.
Stella kunde föreställa sig vad Cissi skulle säga om det här. En lång pinande, obeveklig skuld-harang. ”Men nu får du väl fan ge dig, Stella. Du tar äntligen ett beslut och ställer in bröllopet efter flera veckors koma och sen förstör du allt genom att ha sex med första bästa. En handikappad kille! Har du spårat ur helt? Hur moraliskt var det på en skala? Vaddå tror du gillar på riktigt? Gillar hit och gillar dit. Respektlöst, känslokallt och oempatiskt, det är vad det är. Är han så bra den där killen? Ha! Du, det spelar ingen roll hur så bra du tycker att han är med tanke på vad du har gjort nu. Och han är ju förresten bara din rebound-kille, ser du inte det? Lite ovanligt att välja en sån, men rebound-kille är han, vare sig du tror det eller ej. Synd att du skulle ta han bara, om du verkligen menar det där att du gillar honom. Inte bra, Stell.”

”Bättre?”
”Nej, jag måste hem, jag är helt slut. Förlåt, A-K, jag trodde inte jag skulle må så här dåligt.”
”Jag förstår. Orkar du cykla eller ska jag ringa pappa?”
”Jag måste ha frisk luft. Jag tar det lugnt.”

Torbjörn satt i köket och löste korsord. ”Det finns kaffe om du vill ha.” Stella vinkade slappt ”nej tack” och gick in till vardagsrummet där Gunilla såg på nyheterna.
”Vad tidig du var. Blev det en kort middag idag?”
Stella satte sig bredvid henne. ”Jag mår skitdåligt.”
”Ja, du har sett hängig ut hela dagen. Lite Cola, jag köpte det och skorpor?”
”Det är inte det.” Stella lade sig ned med huvud i Gunillas knä. ”Jag ångrar mig så otroligt mycket. Jag har gjort en hemsk sak.”