Kap 24 EPILOG

Kap 24 Epilog - 1 år senare
Luleå, 17 juni lördag

”Men titta. Jag tror jag dör. Så söt.” Patricia lyfte andäktigt i Tildas lilla fot, kittlade henne på magen. ”Hej gumman.” Tilda kluckade till och log och Patricia höll på att gå åt. ”Du måste ju vara världens gulligaste bebis. Hej söta Tilda, hallå hallå.” Hon såg smältande på Stella. ”Man vill äta upp henne! Och titta på dom här små fossingarna. Och ögonen, oh så fina ögon.”
”Vill du hålla?” Stella lämnade över bebisen till Patricia som överlyckligt fortsatte kuttra och gulla. ”Nu är hon på sitt bästa för hon har sovit och ätit. Då är allt finemang.”
Patricia snusade på Tilda. ”Och den här lukten. Jag dör, Stella. Jag får bebislust!”
Stella log. ”Stanna och byt en blöja eller två.”
”Sååå gärna.”
Stella såg bort mot gårdsinfarten där Johan svängde in. ”Här kommer födelsedagsbarnet.” Hon gick och mötte honom, lyfte ut stolen från passagerarsätet. ”Gick det bra?”
”Jag överlämnade vinflaskorna, dom tog emot dom. Jag tror det gick bra.” Han fångade tag i henne och pussade henne. ”Hej, älskling. Går det bra här?”
”Tilda är nöjd. Patricia vill äta upp henne. Jag har fått duscha. Så, ja, alla tiders.”

”Johan, kolla.” Patricia höll upp en glad och förtjust Tilda mot honom. ”Så söt så man smäller av.”
”Ja? Det är ju det jag har sagt från början, men du trodde bara jag var subjektiv.” Han snodde åt sig en puss på en av de små fossingarna. ”Hej vilda Tilda.”
Patricia föste fram en påse som hon haft med sig. ”Det här är presenter till dig och lilla miss Beauty Contest. Du och Stella kan öppna dom medan jag håller den här gullungen.”
Han plockade fram ett mjukt paket med ”Välkommen Tilda!” på och ett kuvert där det stod ”Grattis Bossen!”.
Det var ett presentkort på bokaffären. ”Jag vågade inte ens köpa en liten bok med tanke på hur besatt du är av att slimma möblemanget nu” sa Patricia. ”Det räcker i ett år så du har lång tid på dig att välja.”
”Tack!” Han räckte Tildas paket mot Stella men hon visade att han skulle öppna det. En grön och vit-randig bomullsklänning med en vit tröja att ha under.
”Men Gud, så fin!” utbrast Stella förtjust när han höll upp kläderna. ”Den är ju som... Vänta!”
Hon skyndade in och rotade runt i Johans garderob, hittade det hon sökte och gick ut. ”Titta! Jag älskar den här t-shirten. Det är nästan exakt samma gröna färg. Tänkte du på det?”
Patricia log lite tveksamt. ”Egentligen inte, men vi kan säga, ja, visst gjorde jag det.”
Stella gav t-shirten till Johan. ”Du hade den här förra året, minns du det? På din fest. Du var så himla snygg i den.”
”Åh, förra året, ja. Det är ju jubileum för er idag! Hurra hurra för det med.” Patricia vinkade med Tildas händer. ”Och det var då du och jag hade samma röda top, Stella. Har du fortfarande din?”
”Jo, men det är minst fem kilo kvar innan jag tar på mig den.”
Patricia såg på Johan. ”Tänk om vi åkt och handlat på torsdagen istället?”
”Eller om min frissa inte blivit sjuk. Då hade vi handlat senare på fredagen, och du hade kanske missat oss helt, Stella.”
Stella log och nickade. ”Jag vet. Det är en hel massa ”om”. Hela tiden.” Hon strök Johan på kinden och tänkte på talet som hon gått och spånat på i några dagar. ”Man får ha tur med sina ”om”.”
Patricia blinkade åt honom. ”Har du tänkt på att du har gjort en Brad Pitt det här året?”
”Vad är det?!”
Stella skrattade till. ”Du fixar en hel familj rekordsnabbt genom att träffa en tjej som redan har barn och du kan glida in som pappa. Styvpappa. Extrapappa.” Hon hade fortfarande inte hittat något idealiskt namn för vad hon ville kalla honom. Styvpappa lät gammaldags och elakt, som i sagorna, och extrapappa lät lite oansvarigt även om det var tjugo gånger bättre än låtsaspappa som inte passade alls för en som varit nummer två att få veta om graviditeten och sen till och med följt med in till BB och väntat där tills allt var klart. Stella hade gått åtta dagar över tiden, och Johan hade varit på besök när förlossningen satte igång.
”Världens sötaste barn dessutom.” Patricia var hos Tilda och snusade igen. ”Hur ska du fira trettionioårsdagen?”
”Middag hos mina föräldrar. Dom tyckte det var onödigt att ”Stella skulle behöva ställa sig och laga mat till massa människor direkt hon kom hit”. Som om jag hade kedjat fast henne vid spisen och tvingat henne till det, va? Dom vill nog mest bara försäkra sig om Tilda-tid, som alla andra som kommer ikväll. Att jag fyller år är en lämplig ursäkt.”
”Var lugn” sa Stella åt honom. ”Jag ska se till att vi firar din tjugosjuårsdag också.”

Kvart över sju klingade hon i glaset och ställde sig upp vid bordet.
Johan drog diskret i hennes hand. ”Ingen sång!” viskade han. ”Stell, du lovade.”
”Jag vet” viskade hon tillbaka. ”Det blir ingen heller.” Hon såg på alla som satt där. De enda som var med från förra året, förutom henne och Johan, var Max och Lina. Nya gäster var Gunilla och Torbjörn, Anna-Karin, Robban och småkillarna, och så Johans föräldrar, Arvid och Birgitta. Arvid som just nu satt och höll i Tilda för att ”låta Johan och Stella äta ifred”. Innan han fick henne hade det varit Gunilla som erbjöd samma tjänst.
Förra året hade de ätit grillspett och varit farligt nära att dricka blåa drinkar. Hon hade tagit en taxi hem till Björkskatan och känt sig berusad men fnittrig och glad för första gången på veckor. The Johan Falkman hade bjudit in henne på middag och hon hade tänkt ”A-K döör om jag tackar nej!”. Markus hade skickat sms åt henne.
I år var det pastasallad, grillad kyckling och vitt vin på box, och läsk för henne. Hon var chaufför. Ingen förlovningsring på varken höger eller vänster hand, men i hennes väska låg Johans nyckel och på hans knippa hängde hennes Stockholmsnyckel. Hon och Tilda skulle vara här i två veckor. Hon hade fått en ny mobil med kamera av Markus innan de åkte så hon kunde skicka bilder på Tilda varje dag åt honom. Efter Luleå-sommarlovet skulle de köra ner i en mini-konvoj tillsammans med Arvid och Max i en liten lastbil. Johan skulle flytta in hos henne, hos dom. I augusti skulle han börja jobba inne i city. Klockan sex på kvällen kunde han sticka nyckeln i låset och hojta ”honey, I’m hooome!” och han skulle bli mött av två lyckliga fröken Lundmans som längtat efter honom hela dagen. Den ena i ett käckt förkläde och med middagen redo, den andra i en sparkdräkt och kanske en skallra i handen.
Ja, den fröken Lundman som bar ett förkläde hade i och för sig längtat efter honom i ett helt år.
Stella harklade sig ceremoniellt och drog lika ceremoniellt upp pappret hon hade i bakfickan på jeanskjolen. Hon vecklade långsamt ut det. ”Johan gillar inte födelsedagssånger så jag tänkte hålla ett tal istället. Är det tillåtet?” Hon såg på honom för att få godkänt och han blinkade förvånat. ”Ett tal? Har du skrivit ett tal?”
Stella nickade. ”Jag är svensklärarinna, älskling, vi gör sånt. Vill du höra det?”
Han låtsades överväga en sekund. ”Vad händer om jag säger nej? Blir det sång istället då?” Hon gjorde en liten grimas och han log retigt. ”Förlåt. Det är klart jag vill höra. Stella.”
Hon lade sin hand på hans axel, tittade ut över publiken och började läsa. ”Om inte..”