Mi casa es tu casa..

Nu är det gäster på besök igen här, över helgen, så uppdateringarna kommer inte att hagla... Nu när det är sååå lite kvar. Jag gillar gästerna jättemycket, verkligen verkligen, men jag gillar ju skrivo som en besatt :)
På söndag börjar jag skriva igen.

Kap 23

Inte klart men första delen av.. kanske sista, näst sista, ungefär något sånt, kapitlet.

Kap 23, Luleå, 29 oktober

”Det här är så spännande! Du är som en film, vet du det?” Anna-Karin greppade hennes armar. ”Det här är som en film!”
Stella var tvungen att blinka flera gånger. ”Det känns som att jag har tappat synen. Jag är så nervös så jag ser knappt.”
Anna-Karin skrattade och tryckte hennes händer mot sig. ”Hallå Stella” sa hon överdrivet tydligt. ”Det är jag, Anna-Karin, din kusin. Minns du mig?”
”Är det Anna-Karin?!” Stella hängde på i samma stil och sen började hon också skratta. ”Vad tur att det blev så här att du kom. Jag tror jag hade svimmat om han hade hämtat mig här. Eller spytt. Katastrof iallafall.”
”Djupandas. Få ut lite syre i blodet. Vad vill du göra nu medan vi väntar? Mat, fika, shoppa, spy?”
”Dricka drinkar? Om det inte hade suttit en präst bredvid mig på planet hade jag köpt en mini-vinflaska och gått in på toan med den. Men jag vågade inte ifall han skulle börja hojta att jag var en djävulsmamma. Jag vet inte hur jag ska kunna slappna av.”
”Kääärleeek kommer att få dig att slappna av.” Nu var A-K inne på Thomas Di Leva-spåret. Hon fläkte upp Stellas kappa och inspekterade. ”Och Wippen ser ju ut att må prima där. Snygga kläder! Nya?”
”Japp. Inte så himla präktigt för att vara fjärde månaden, va?”
Dom fick tag i Stellas väska på bagagebandet och kryssade sig ut genom alla andra i ankomsthallen.
”Jag föreslår en promenad. Du kommer att bli lugnare av att röra på dig.” A-K körde in till stan och parkerade i närheten av sushistället där det fanns en liten park. ”Så får du berätta allt. Från första början.”
”A-K, du vet redan allt.”
”Jag vill höra det igen. Jag njuter av det här! Du är bättre än Bridget Jones, darling.”

Det var Markus som fick henne att ringa Johan. Efter de gått på bio, ätit sina onsdagsmiddagar, haft sina söndagsvisningar, och lagt till ditt och datt på aktivitetslistan, satt de en lördagkväll med en hyrfilm i deras gamla lägenhet. Markus berättade att de var bjudna på en allhelgonafest hos en kompis. Hans arm gled vant upp runt hennes axlar. En fest där flera av deras gamla par-kompisar skulle vara, förstod hon. Några av bröllopsgästerna som blivit snuvade på den festen, och som Stella inte träffat på länge. Och så hon och han. Han drog henne lite närmare. Hon följde med. ”Det vore väl roligt?” sa han mjukt.
”Mmm” svarade hon. ”Säkert.” Han pussade henne på tinningen, och det var ännu roligare. De satt ännu närmare. Hon passade in sig. Han kramade. Hon vände upp ansiktet. Han kysste henne. Markus. Hon kysste tillbaka. Flera gånger.
”Kom” sa han sen och tog tag i hennes händer. Han reste sig, drog med henne mot sovrummet. ”Jag har inte nybäddat sängen enkom för dig.”
Hans skjorta var skrynklig efter en hel dag och en halv kväll, armarna uppkavlade, kragen uppknäppt. Han såg kåt och glad ut. Så snygg. Så skön. Tanken på hur hon låg i sängen och särade på benen och han kom in i henne och hon kopplade ihop benen om hans rygg och hans andning och hans hud mot hennes gjorde henne ännu kåtare och ännu gladare.
Stella stod kvar vid soffan. Vilken man låter sin flickvän alternativt fru ringa den man hon var otrogen med tre gånger i veckan? Mejla varje dag? Tänka på jämt? Vakna med ”Johan, Johan” i huvudet?
”Det här går inte” sa hon.
”Jo, det gör det.” Markus var tillbaka, kysste henne på halsen, på munnen, höll om henne. ”Det går jättebra.”
”Nej. Sluta.” Hon sköt undan hans ansikte. ”Jag kan inte.”
Hon ville inte åka på sommarlov nästa år och hälsa om de råkade stöta ihop på stan. Han skulle se på bebisen och säga något artigt om att den var söt och hon skulle babbla nervöst. Han kanske inte skulle vara ensam, ha en annan tjej bredvid sig. Hon skulle presentera sig. Han skulle le åt båda. Och sen kunde tjejens hand gå tillbaka till att vila med äganderätt på hans axel. ”Håll dig ifrån min man, kvinna.” Och det skulle hon vara tvungen att göra.
Och det, det skulle det vara det.
”Men ingen är arg eller ledsen längre” mumlade Markus. ”Du är glad, jag är glad. Wippen är gladast. Det här är bra, älskling. Det vet du ju.” Han var kvar mot hennes hals och kind, kysste och pratade, lockade och pockade.
Stella kopplade loss sig.”Jag vet. Men jag kan inte. Förlåt. Jag är så ledsen, men jag kan inte. Jag kan inte, Markus, det går inte. Förlåt om du trott det.”
”Okej, vi tar det lugnt.” Han lättade på trycket. ”Vi kramas. Pratas. Har det mysigt.”
”Nej.” Stella gick ut i hallen, började dra på sig skorna. ”Jag går hem.”

Det var sent när hon var hemma. Johan hade redan somnat, hon väckte honom. Hon sa rätt ut.

”Och nu ska ni...?” Anna-Karin såg förväntansfullt på henne, fast hon visste det här med.
”Umgås.” Stella gjorde citattecken i luften.
”Hur gör ni ”det”?” A-K härmade henne.
”Jag tror vi anstränger oss för att vara så snygga och roliga och fantastiska och snälla som det är möjligt i en veckas tid och förhoppningsvis så gillar vi varandra nästa söndag. Tänk en djävligt nervös förstadejt, fast den här håller på i en hel vecka.” Stella höjde ett pekfinger. ”Och inget vin att slappna av med.”
”Var ska du sova?”
”Vet inte.”
”Vad ska ni göra?”
”Imorgon ska vi till dina föräldrar. Resten vet jag inte.”
”Men tänk!” utbrast A-K entusiastiskt. ”Ni kan ligga i soffan och dricka te och prata om böcker och imponera på varandra i en hel vecka. Jag tycker det låter hur romantiskt som helst!”
”Jo. Fast Johan jobbar i och för sig till på onsdag.”
”Du lagar mat till när han kommer hem, trött efter en hård dag på jobbet. Du häller upp vin åt honom. Han lättar på slipsen. Du frågar hur han har haft det. Låter honom prata om sig själv som alla män gillar.” A-K fnissade. ”Du serverar din goda mat. Han blir ännu mer upp över öronen förtjust i dig. Ni råkar ta i varandra. Ett tu tre är ni igång. Veckan är en succé.”
Stella rodnade när hon tänkte på hur riktigt A-K beskrivit det. Råkar ta i varandra. Ett tu tre, igång. ”Jag tror inte han har slips” sa hon.

Kap 21 + 22

Kap 21 Stockholm, onsdag 5 okt

”Kan man säga att det här är en tradition nu? Fjärde onsdagen i rad. Nästa vecka behöver vi inte ringa innan, vi står båda här klockan sex och är hungriga.” Markus buffade till henne lätt i sidan. ”Tisdag match, onsdag middag med dig på Söder. Det börjar bli en veckorytm.”
”Ja, kanske. Vad gör du på fredagar och lördagar? Vad har du för rytmer då?”
”Det är olika. Vad gör du?”
”Sover, drömmer om att sova, sover ännu mer.” Stella fnissade. ”Så kul är jag. Jag kan sträcka mig till att gå på tidiga bion eller hänga på låset på någon restaurang klockan fem, men senast nio måste jag få åka hem och sova. Men berätta vad du gjorde i helgen?”
Markus tänkte efter. ”I fredags var jag hemma. I lördags var jag hos Fredrik och Eva en sväng. Fast det var på dagen. Så man kan väl säga att jag var hemma då också. Såg en film. Tror jag. Jag minns knappt. Det var bara en vanlig hemmahelg.”
”Hmf.” Hon såg på honom.
Han såg tillbaka. ”Vaddå hmf?”
”Inget.” Hon visste inte om den här hemmahelgen var typisk eller otypisk för Markus. Hennes Spray Date-annons hade gett en hög otillfredsställande svar. Till och med dom som kunde stava och skrev mer än fem meningar långa mejl kändes fullständigt olockande. Det var kanske graviditeten som lockade till sig idioter som var ute efter en tacksam och sexgalen kvinna. Efter fyra dagar hade hon avslutat sitt konto där, och inte ångrat sig en sekund sen dess.
”Gå på tidiga bion med mig på fredag” sa Markus.
”Du och jag?” Stella var tvungen att se efter om han menade allvar eller skojade. Han menade allvar. ”Ska vi?”
”Ja?” Han ryckte på axlarna. ”Tänk på i mars, Stell.”
Stella tänkte på mars. ”Menar du att vi kommer att ha fullt upp och aldrig kan gå på bio då?”
”Nej. Jag menar att vårt barn kommer i mars, så du behöver se inte ut som att jag föreslår att vi ska emigrera till Spanien tillsammans när jag säger bio. Det här handlar om två timmar, en kväll. Det är en baggis i jämförelse.”
Vad gjorde två timmar en fredag? Eller två timmar varje onsdag? Eller lägenhetsvisningar varje söndag, som de två senaste gångerna slutat med en fika efteråt för att gå igenom vad de sett på? Dom hade inte ens hållit sig till det ämnet senast för de lägenheter de kollat på i söndags var för deprimerande tråkiga. Och sen hade det dykt upp en omvisning förra tisdagen av en lägenhet han var intresserad av som hon följt med på. Han hade skjutsat hem henne efteråt och stannat ett tag. Hon träffade honom nästan oftare än Britt-Marie. Gjorde det någonting även om det inte handlade om en emigration till Spanien med honom? Och fast det inte blivit några fler långa kramar, inga kyssar, inte ens några fler pussar sen den gången?
Barnets far. Som hon var så lättad över att hon slutat skrika med och gråta över. Som parterapeuten uppmuntrade träffar med, att de skulle försöka ”normalisera” så mycket som möjligt mellan varandra innan barnet kom och ”vände upp och ner på det mesta, som barn alltid gör”. Normalt för henne och Markus, det var hemmakvällar, träningskvällar, hyrfilmer, god mat hemma eller ute, mycket skratt, och väldigt lite Lars Norén-drama.
Så, en bio och en tät social kalender? Invändningar?
Stella hann inte svara innan han kramade hennes arm. ”Sov på saken. Jag ringer dig imorgon.” Han log och promenerade iväg mot tunnelbanan med portföljen svängande.

Kap 22 Stockholm, måndag 10 okt

Miriam masserade in balsam i håret. ”Hur mycket ringer ni?”
”Vi är nere på varannan, var tredje dag nu. Och mejl, så gott som varje dag.” Stella hade stått och blundat och låtat vattnet rinna över henne, men nu öppnade hon ögonen.
”Resultat?”
Hon fick en klutt balsam av Miriam. ”Jag vet inte. Han låter aldrig som att jag stör. Och jag har verkligen försökt störa. Jag har ringt alla möjliga tider, sent på fredag, tidigt på söndagmorgnar. Inget. Plus att jag har berättat att jag och Markus ses varje onsdag och lite då och då. Jag tänkte att då kan ju han kläcka ur sig något om sina dejter, eller hur? Men det kommer inget.”
”Vad pratar ni om?”
”Allt möjligt. Utom om i somras. Inga referenser dit.”
”Hur känns det?”
”Det är det som är så svårt. Det känns skitbra. Varje gång jag ser att det är han som ringer så blir jag helt. Men jag vet inte hur bra han tycker det är. Jag vet inte vad han tänker om det. Så här mycket kan man ju inte hålla på och bry sig om någon om man inte vill något med? Det finns väl ingen som tvångsmässigt ringer en killkompis tre gånger i veckan? Fast han säger aldrig något. Det är bara.. tralalala.”
”Säger du något?”
Dom tog sina handdukar och gick in i bastun, satte sig på nedersta bänken.
”Förutom mitt stora avslöjande om att jag är singel?”
Miriam gjorde sin parodi på tänkarmin. Pannan i djupa veck, en hand mot kinden. ”Jag ser två utvecklingar. Antingen håller ni på att såsa fram så här och har det jättetrevligt. Han sitter där uppe och dejtar en tjej, och tycker det är skitkul när du ringer och underhåller honom. Men du sitter här och väntar på att det ska bli mer, som han inte väntar på alls för allt är finfint för honom. Inget händer. Eller, andra utvecklingen, du satsar och säger igen att du är singel, singel, singel, och att du inte riktigt kan se det här telefonsnackandet fortsätta i tid och evighet utan att du vill att det ska leda till något. Och då måste han ju berätta hur det ligger till med den andra tjejen, och vad han i såna fall gör med dig.”
”Jag har aldrig vågat säga en sån sak rätt ut till en kille!”
”Inte jag heller. Men jag önskar att jag hade gjort det, om det är någon tröst. Du vet när jag träffade Magnus? Han drog ju fan runt på mig i två år och det ”låg saker i luften” men inget hände, någonsin. Fast jag gav ju inte upp för det, som den idiot jag var. Så går han och träffar en annan. Jag var bara ”hans bästa vän”. Jag blir fortfarande förbannad när jag tänker på det. Och du har redan lagt månader på den här killen. Tänk om du sitter här om två år och håller på med samma funderingar? Så får du en bröllopsinbjudan en dag på posten. Till din bästa vän Johans bröllop. Kul, va? Han kanske till och med ber dig hålla ett tal för du känner ju honom så väl. Eller skriva några roliga tipsfrågor. Eller, bli värd för hela spektaklet. Tänk dig det du. Då är du inte så glad.”
Stella log. ”Överdriver du inte lite nu?”
”Nej.” Miriam såg uppmuntrande på henne. ”Jag sitter här som ett levande bevis på dålig taktik. Och hur less är man inte på att det alltid är tjejerna som ska vänta och tråna? Fan, säg hur mycket du gillar honom.”
”Om han säger nej tack? Han bor hundra mil bort, jag ska ha barn.”
”Du vet ju redan ungefär hur det är. Fast han kanske behöver en push. Han väntar på att du ska ta steget. Han törs inte själv. För han bor hundra mil bort och du ska ha barn med en annan. Det finns femtio möjliga teorier, Stella, men bara ett enda sätt att få veta.”
”Tack, börja inte igen.” Hon svepte sin handduk om sig. ”Jag pallar ingen bastu idag. Jag går ut och äter mitt äpple.”

Kap 21

Första delen av nytt kap, weeho!

Kap 21 Stockholm, onsdag

”Kan man säga att det här är en tradition nu? Tredje onsdagen i rad. Nästa vecka behöver vi inte ringa innan, vi står båda här klockan sex och är hungriga.” Markus buffade till henne lätt i sidan. ”Tisdag match, onsdag middag med dig på Söder. Det börjar bli en veckorytm.”
”Ja, kanske. Vad gör du på fredagar och lördagar? Vad har du för rytmer då?”
”Det är olika. Vad gör du?”
”Sover.” Stella fnissade. ”Så kul är jag. Jag kan sträcka mig till att gå på tidiga bion eller äta med Cissi, men senast klockan nio måste jag få åka hem och sova. Men berätta vad gjorde du i helgen?”
Markus tänkte efter. ”I fredags var jag hemma. I lördags var jag hos Fredrik och Eva en sväng. Fast det var på dagen. Så man kan väl säga att jag var hemma då också. Såg en film. Tror jag. Jag minns knappt.”
”Hmf.” Hon såg på honom.
Han såg tillbaka. ”Vaddå hmf?”
”Inget.” Hon visste inte om den här hemmahelgen var typisk eller otypisk för Markus. Hennes Spray Date-annons hade gett en hög otillfredsställande svar. Till och med dom som kunde stava och skrev mer än fem meningar långa mejl kändes fullständigt olockande. Det var kanske graviditeten som lockade till sig idioter som ville ha en tacksam och sexgalen kvinna. Efter fyra dagar hade hon avslutat sitt konto där, och inte ångrat sig en sekund sen dess. Krogen och Spray Date var båda strukna från listan över potentiella raggningsställen. Raggning var också helt struket från listan när hon tänkt efter.
”Gå på tidiga bion med mig på fredag” sa Markus.
”Vi två?” Hon var tvungen att se efter om han menade allvar eller skojade. Han menade allvar. ”Ska vi?”
”Ja?” Han ryckte på axlarna. ”Tänk på i mars, Stell.”
Stella tänkte på mars. ”Menar du att vi kommer att ha fullt upp och aldrig kan gå på bio efter mars?”
”Nej. Jag menar att vårt barn kommer i mars, så du behöver inte se ut som att jag föreslår att vi ska emigrera till Spanien tillsammans när jag säger bio. Det här handlar om två timmar en kväll med mig.”
Hon kände sig fortfarande lite tveksam, men han hade en poäng. Med tanke på allt som skulle hända i mars, vad gjorde två timmar en fredag? Eller två timmar varje onsdag? Eller lägenhetsvisningar varje söndag, som de två senaste gångerna slutat med en fika efteråt för att gå igenom vad de sett på? Dom hade inte ens hållit sig till det ämnet senast för de lägenheter de kollat på i söndags var för deprimerande tråkiga. Markus var i dagsläget nästan hela hennes sociala kalender. Till och med mer än Cissi. Gjorde det någonting även om det inte var en emigration till Spanien?
Stella hann inte svara innan Markus kramade hennes arm. ”Sov på saken. Vi hörs om det.” Det var allt hon fick den här gången, ingen helkram och ingen halvkram. Han log och promenerade iväg mot tunnelbanan med portföljen svängande.

Fixat kap 19, helt omskrivet kap 20

För tredje gången.. nu kanske jag är mer nöjd med dessa kap. Det röda är nytt på kap 19, och kap 20 är helt omskrivet.

Kap 19 Stockholm, fredag

"Jag tycker du skulle ha sagt nej." Stella och Cissi möttes vid Nacka-bussarna nere i Slussen. Cissi var först på plats och stod och väntade när Stella klev av. ”Hade inte det varit enklast?”
"Jag vill inte att han ska tro att jag bryr mig så mycket. Om jag hade brytt mig om i lördags hade jag sagt nej. Nu var jag följdaktligen tvungen att säga ja på grund av lite tjat från hans sida" förklarade hon. "Jag ska vara cool och obrydd och må skitbra. Det är den image som ska förmedlas idag."
”Men skitsamma vad han tror att du tycker. Är det så viktigt?”
”Ja.”
”Varför?”
”Därför. Allt handlar om det, vad folk tror att man tycker. Och jag vill att han ska tro det här, det är nödvändigt för mig. Jag vill inte vara en stackars, ledsen, övergiven, dumpad, blivande mamma som han måste vara snäll mot. Förstår du?” Cissi nickade så Stella behövde inte förklara mer. ”Du behöver inte leka dr Phil precis idag, va?”
”Verkligen inte.” Cissi stack sin arm under hennes, kramade henne. "Var är vi coola och obrydda?"
"Bruno-gallerian."
”Ska vi göra upp ett hemligt tecken? Om du vill gå drar du dig i öronsnibben. Om du vill att jag ska gå kliar du dig på huvudet.”
Stella smålog. ”Så avancerat. Räcker inte middagsplanen?”

Johan och Patricia stod utanför och väntade på dem. Hon bar en massa shoppingpåsar, han bar jeans, mörkblå tröja, en svart vindjacka, och det kändes direkt att det var mycket mindre bank över honom idag. Han såg normalt glad ut, inte alls det allvarliga och propert uppklädda som förra veckan. Alla hälsade på alla, Cissi presenterade sig. När de gick in i gallerian rörde Johan vid Stella en extra gång, ”hej igen!”. Hon stålsatte sig.

Johan och Patricia plöjde resolut fram väg till ett ledigt bord i mitten genom barnvagnar, caffe latte-mammor och några spetiga tjejer på fredagsuppladdning. De tog ledningen i den stora frågan vad alla skulle fika och dricka. Cissi och Stella behövde bara följa efter i kölvattnet och slå sig ner som två lata VIP-fikare.
”Blir det här bra? Ska du verkligen bara ha en tekopp, Stella? Inget mer, ingen kaka eller muffin, säkert? Blev det mycket stressigt för dig idag? Ett glas vatten iallafall?”
Det första han gjorde sen när alla satt där med sina tekoppar, dubbelespressos och fikabröd var att dela av en generös bit av sin cheesecake till henne. ”Den här var så stor, ta lite grann.”
Trots att hon bestämt sig för att hålla en vänlig men reserverad attityd var det svårt att inte vekna. Han lät så angelägen i allt han sa. Hon skopade upp kakbiten. ”Tack.”
Johan lade ner sin egen sked och sköt fatet närmare henne. ”Det är bara att. Ta mer.”
”Tack, men jag är nöjd nu. Helt nöjd” försäkrade Stella. Hon knäppte händerna i knät för att inte glömma bort sig och råka ta en till bit. "Har ni gjort stan?"
”Ja! Vi har shoppat stort.” Patricia pekade på högen med påsar. "Åhléns, NK och Akademibokhandeln."
”Vad blev det?”
”Jeans och ett par skor till mig, två tröjor och en skjorta till Johan. Skitbra köp. Och några pockets. Till Johan.” Hon såg stolt ut.
”Allt det, och jeans och skor, på fyra-fem timmar? Herregud!”
”Möt personal shopper à la tornado” sa Johan mot Patricia. ”Det bara rasslar till så har man fyra snygga plagg att gå och prova. Och sen är lunchen alltid en grillad korv i farten, för att spara tid.”
”Kan man hyra dig?” frågade Cissi henne. ”Varenda gång jag och Stella ska shoppa så går vi bara runt och lyfter lite i kläder i tjugo minuter och sen hittar vi inget särskilt kul och då går vi till något fik istället och tröstar oss med bullar i två timmar. Det är inte så effektivt.”
Patricia såg ut som att en ny, möjlig Cissi-version lös upp framför henne. Annan färg och form, radikalt uppfräschad från det svarta / vita / jeansiga Cissi vanligtvis körde med för enkelhetens skull. ”Vi kan börja nu på stört. Provisionen är 10% av totalsumman.”
”Provisionen?” utbrast Johan med ett förskräckt leende. ”Menar du att jag kommer att få en räkning efter den här helgen? Då går jag i konkurs.”
”Oroa dig inte, vännen.” Hon klappade honom lugnande på handen. ”Vi kommer säkert överens om något. Som stamkund har man ju vissa fördelar.”
”Man får bjuda på varmkorven. Man får se till att choklad finns tillgängligt dygnets alla timmar för blodsockerfall, följa med in som smakråd på minst fem skoaffärer, fixa vätskestationer, kolla så att...”
”Sssh!” Han blev avbruten av att Patricia helt sonika höll för munnen på honom. ”Skräm inte bort nya kunder för då blir det provision för dig med.” Hon släppte efter en uppfordrande men glad blick på honom. ”Johan tror alltid att man kan gå in på en affär, och hitta det perfekta plagget. Det är lika stor chans som att vinna på Lotto. Seriös shopping kräver uthållighet. Om man nu vill ha mer än något som bara duger. Det tog en fokuserad månad för mig att hitta klänningen jag ska ha på bröllopet imorgon till exempel. Men så är den superfin också.”
Där kom det uppseglande, det ”hemliga” bröllopet. Johan såg på en gång tillräckligt besvärad och skyldig ut så Stella behövde inte ta sats och klämma ur sig ett fejk-förvånat ”men åh, ska ni på bröllop?” för att trycka till honom ännu mer. Till och med Cissi märkte det och satsade på en till shoppingfråga av ren och skär artighet.
”Hur är det med dig?” frågade Johan Stella när de suttit och mest lyssnat på de andra två ett tag.
”Lika som förra helgen” svarade hon. ”Jättebra. Hur är det själv?”
Han såg för mycket på henne idag. Det var hela tiden till henne och inte servitriser eller andra fikare hans blick kom tillbaka medan han lyssnade på Patricia och Cissi. Och det var inte bra. Om hon skulle klara av att spela obrydd och cool kunde inte han sitta där och spela sommar och snäll som om ingenting hänt.
”Efter omständigheterna väl.” Nu till exempel. Fullt fokus på henne. Leende på lut, djäkla leende på lut, komplett med en utfläkt högerarm som inkräktade på hennes utrymme på bordet och gjorde henne konstant spattig för att han plötsligt skulle göra något med den. Lägga sin hand ovanpå hennes, fläta ihop fingrar, nudda med fingertopparna, närma sig ännu mer. ”Jag steg upp halv sex imorse, och sen har vi täckt in halva stan. Ingen rast och ingen ro förrän nu. Så nu är det bra.”
Stella uppfattade ett nyfiket Cissi-ögonkast. Dom skulle ha kommit på ett hemligt tecken för ”nej, uppmuntra honom inte, mata inte rebound-killen”.
”Jamen förresten, blev det kul i lördags?” frågade Stella engagerat. ”När du skulle på dejt?”
”Jaha, det. Ja, jodå.”
”Vad gjorde ni?”
”Såg en film.”
Nu hade hon fått bort det irriterande leendet hos honom iallafall.
”Någon bra som man borde se?” pressade hon vidare och Johan började se besvärad ut igen.
”Ingen särskild.” Han gnuggade sig trött i ögonen. ”Vad ska du göra i helgen?”
”Tvätta och rätta uppsatser imorgon. Simma och kolla lägenheter med Markus på söndag. Vakna pigg och utvilad på måndag” räknade hon upp.
Johan nickade och Stella nickade nöjt tillbaka. Inget från henne lät det minsta bittert eller besviket. Frågan om hans senaste lördagkväll var planerad sen långt i förväg. Hade det varit läge hade hon kunnat följa upp med ännu fler frågor om hur han träffat tjejen, vad hon hette, gjorde, bodde, med mera. Vänligt intresserad, utan att darra på rösten. Och när de, Johan och Stella, nu snart skildes åt så skulle de kunna hålla fast vid ”vi hörs väl”-tanken i teorin, men i praktiken så skulle det bara betyda att Stella hejade på honom om de någon gång råkade stöta ihop på Kvantum igen.
När Cissi och Patricia var färdiga med shoppingen kom samtalet in på bostadspriser. Patricias pojkvän hade just köpt en tvåa i Skellefteå, Stella höll på att kolla runt här i stan, och tänk vilka skillnader det var! En diskussion man kunde klara av i sömnen utan att låta för oengagerad i. Precis samma trista stämning som förra lördagens fika. Efter lite mer än trekvart pekade Stella övertydligt på sin klocka. ”Cissi?”
Cissi såg på sin. ”Ja, har du sett. Är det dags att gå och handla?”
Deras överenskomna alibi var att de skulle hem till Cissi och laga middag – som de skulle också men det var bestämt först efter att Stella sagt ja till Johans tjat. Och egentligen var det ingen stress att sätta igång med det, men om han frågade så var det väldigt noga med tiden. Några lyckligt ovetande gäster existerade i värsta fall. ”Tjejmiddag med Miriam och Anna. Kan ju inte låta dom vänta. Måste verkligen gå nu.” Det fanns till och med en meny bestämd och klar.
Johan och Patricia skulle åka till hotellet och lämpa av alla sina inköp, sen hitta ett ställe att äta på. Cissi var onödigt utdragen i fråga om att restaurangtips och bra indiska ställen. Efter artigt velande och småprat var alla nöjda till slut. Patricia stod överlastad med shoppingpåsar men Johan sträckte fram högerhanden till Stella. ”Kan vi inte höras, ringa någon gång?”
”Javisst.” Hon släppte fortast möjligt, tänk inte på hur den känns, och gled sen snabbt över i en utsträckt ”vi hörs dårå” samtidigt som hon drog sig bakåt utom räckhåll. Avslutande trevligt leende och lätt ögonkast på honom som gick i samma obrydda stil som hela fikat. ”Ha en kul helg!”
Hon och Cissi gick åt vänster mot tunnelbanan på Götgatan, han och Patricia åt höger mot Skanstull där hotellet var.

”Tror du han kommer att ringa?” frågade Cissi när de satt i säkert förvar på tunnelbanan ut mot henne.
Stella skakade på huvudet. ”Knappast.” Hon kände sig lika utpumpad som om hon sprungit en mil. ”Av vilken anledning? Nej.”
”Jag gillar honom” sa Cissi och gjorde en ursäktande min. ”Förlåt, jag vet att jag inte borde säga så, men jag gör det.”
”Det gör inget, det är det som är grejen med Johan. Karln är som en himla förtjusningsmagnet. Alla gillar honom, så ta ett könummer du, fröken Cecilia Lind. Var beredd på att det är många före.”
Cissi viftade bort det. ”Men du har ju massa på gång nu, Stell. Barnet, få tag på ny lägenhet, bra jobb på skolan. Ja, massa saker. Spray Date. Jag tror det blir en rolig höst, tror inte du det?”
Hon hade säkert rätt. Varför skulle det inte bli en rolig höst med allt det på agendan? Vem behövde stoppa in en rebound-kille som bodde hundra mil bort för att få ihop ekvationen? Här och nu var fullt upp. Magen blev större för var dag. Hon och Markus hade slutat skrika åt varandra och börjat äta civiliserade middagar istället. Han hade hittat två lovande lägenheter som de skulle se på söndag. Hon hade flera goda vänner. En snäll familj. Anna-Karin pratade om att eventuellt komma till Stockholm på höstlovet och hälsa på.
Ingen var sjuk, låg på akuten, eller satt i en buss som var på väg nerför ett stup. Rolig höst.

Kap 20 Stockholm, lördag
Någon anledning hade han ändå kommit på för på lördagen klockan 12:21 kom ett samtal från ”johan mob”. Stella halvlåg på soffan i vardagsrummet och läste uppsatser för brinnande livet. Britt-Maries man, Ove, stod i köket och strök skjortor. Britt-Marie var på väg en sväng in till Nacka Forum och sprang runt och letade sina bonuscheckar från Kappahl som hon förlagt. Då, live, från Skanstull, the Johan Falkman. Stellas tumme gled fram och tillbaka mellan röd och grön lur men hon valde den gröna efter övervägande. ”Hallå Johan.” Hon satte sig upp.
Han började löst med att höra vad hon gjorde, mådde, fin dag, va? Bla bla bla. Stella svarade. Bla bla bla. Vad gjorde han, mådde hur, tyckte om hotellet, och visst var frukosten bra, skulle de åka till kyrkan snart? Bla bla bla. Hon satt fortfarande kvar ute i vardagsrummet. Artigt, coolt, kontrollerat. Britt-Marie vevade förbi med ett nöjt flaxande, checkarna var upphittade.
När Stella började tro att hon tagit sig igenom hela samtalet finfint, slog han plötsligt till på stora trumman. ”Var det här dåligt? Att jag ringde?”
”Neeej” svarade hon och kände direkt fjärilarna starta upp i magen.
”Men det var inte direkt bra heller?”
”Vad menar du? Du får väl ringa när du vill.”
Johan suckade. ”Jag vet att du träffade Lina på flyget och hon tyckte att jag betett mig pinsamt och dumt som inte sagt på en gång att jag skulle hit. Är det därför?”
”Därför som vad?” Stella reste sig upp, gick in på sitt rum, drog förebyggande igen dörren efter sig.
”Som du.. som att det känns som att du sitter och kollar klockan och väntar på att vi ska bli färdiga så att du får gå. Igår, och idag.”
”Ja, okej, vi säger att det är därför. Att du inte berättade tidigare att du skulle hit. Det där därför jag kollar klockan.”
”Jag hade andra saker att göra igår, jag sa ju det direkt. Men vi sågs, en timme, eller hur? Vad är det för..”
”Jag menar inte det. Jag vet att vi sågs en timme, och jag vet att det är mitt eget fel för att jag inte sa något tidigare. Men.” Han gjorde ett frustrerat ljud. ”Det är inte det.” En till frustrerat suck. ”Jag förstår inte helt vad jag ska göra. När vi sågs förra helgen så hade jag ingen aning om vad du skulle säga eller vad du ville. Sen får jag kanske fem sekunde på mig att ta in allt, och sen ska jag bete mig på rätt sätt. Jag vet fortfarande inte hur det är för när jag ringer, som du har föreslagit, så verkar det fel iallafall. Och igår hade vi tidernas tråkigaste fika, och du och jag, vi har inte tråkiga fikan. Jag vet inte vad jag ska...”
”Lyssna, Johan, vi säger så här” avbröt hon. ”Fundera inte så mycket på vad jag tycker. Gör bara vad du tycker är rätt sätt. Enkelt. Och det blir garanterat det bästa.”
Oh, det lät oväntat bra. Mycket bra replik från Stella Lundman. Hon väntade spänt på hur han skulle ta den.
Han blev först tyst och sen skrattade han till, ett torrt litet skratt. ”Det är just det som är problemet, Stella. Jag är inte så säker på att det blir det bästa. I somras visste jag att jag gjorde fel, men det kändes aldrig så. Nu tycker jag att jag gör rätt, och det känns helt åt skogen fel. Det är därför jag frågar. Kan du ge mig något tips så jag kommer i rätt riktning igen?”
Stella satte sig på sängen. Det här telefonsamtalet hade fullständigt oväntat klivit in i Sliding Doors. Hon kände alternativen svischa runt i huvudet. Om hon sa si, utgång så. Men om hon sa så, utgång si. Fördelar : han refererar till sommaren, han är missnöjd med deras senaste träffar, han vill ha något bättre. Nackdelar : han har träffat någon, han berättade inte att han skulle hit. Frågor : är han less, mörkar han, är han snäll, känner han sig trots allt skyldig?
”Vad, eh, vad menar du med rätt riktning?” frågade hon för att vinna mer tid och ledtrådar.
”Jag är nästan aldrig i Stockholm” sa han. ”Allt som inte är Luleå innebär en massa besvär och planerande, och för det mesta att andra människor måste följa med. Jag vill inte bara ringa dig när jag står på Centralen, för då blir det i princip aldrig. Jag tycker att vi borde.. hålla kontakten mer. Jag skulle uppskatta om vi kunde det. Om det går.”
”Om det går?” Går inte som i att han har träffat någon annan och hon kan bli svartsjuk, eller går inte som i att han har träffat någon annan och han är orolig för att Stella inte ska kunna bete sig rätt den här gången?
”Ja” sa hon. ”Jag håller med. Vi borde hålla kontakten. Definitivt mer kontakt än när du aldrig är i Stockholm och jag sällan är i Luleå.”
”Ja” sa han. ”Så. Bra. Hur gör vi?”
”Hur vi gör? Vi ringer väl, eller mejlar, eller skriver vykort, eller flaskpost, eller ses, någon gång. Vad menar du hur gör vi?”
Johan skrattade till igen. ”Ingenting. Jag vet inte varför jag sa det. Men. Jättebra. Eller?”
”Ja” sa hon för andra gången. ”Jättebra.”
Han blev tyst igen. ”Jag måste gå snart. Byta om. Hitta Patricia. Men vi kan väl...”
”Precis, vi hörs. När som helst, när du får lust. Eller jag. Det blir bra. Och sen så får du ha en..”
”Vänta lite.” Han lät fundersam. ”Imorgon är det en lunch klockan ett, och sen går vårat plan fem. Och du sa att du skulle simma och kolla på lägenheter? Det är också på eftermiddagen, va? Om vi kunde.” Han stakade sig. ”Jag tänkte om du, om du hinner alltså, kunde vi inte äta frukost på hotellet?”
”Oj” sa hon förvånat. ”Jahaa. Vilken tid är den?”
Det hördes hur Johan bläddare i några papper, förmodligen hotellpärmen. ”Mellan åtta och halv elva. Kan du halv tio?”
”Kan du halv tio? Det är du som ska på bröllop och fest.”
”Det går nog bra.”
”Men du, om ni sladdar in på korvmojjen vid fyra och du ångrar dig så kan du bara skicka ett sms. Jag förstår helt och fullt.”
”Även om jag lägger mig fem vaknar jag halv nio, så det är ingen fara. Vi ses imorgonbitti.”