Och kap 8...

Mastodontuppdatering nu med massa kapitel, scrolla neråt för allt nytt.

Kap 8 Luleå, torsdag
Hon satt redan ute och väntade tio i när han körde upp framför huset. I bilen, bilen som han körde. Hon kunde inte hålla sig från att börja fnissa så fort hon såg honom. När hon gick fram höll hon upp två påsar, en med äpplen och en med Gott&Blandat.
”Hur har du hunnit bli så här glad så här tidigt?” frågade han.
”Jag tänkte på igår. Om det här att du körde en bil och godis och allt det. Hej förresten, kul att ses!” Nu var det hon som hälsade med att röra vid hans arm. ”Jag fixade två bilgodisalternativ, nyttigt och mindre nyttigt. Du får bara hojta vilket du vill ha.”
Han nickade. Sen sa han ingenting förrän han helt plötsligt hojtade till ”godis!!” när de kommit femhundra meter. Stella bröt ut i ny skrattattack.
”Säg hoppa och jag hoppar” försökte han förklara, märkbart nöjd över reaktionen. ”Eller nej, säg framförallt inte hoppa.”
”Ja... ” Hon spanade in bilen och specialutrustningen. ”Hur går det där till egentligen?”
”Det sitter här på ratten. Allt är på ratten. Och automatväxel. Det är ju inte klokt vad dom kan ordna till idag, serru. Så det är bara tuta och köra. Till och med såna som jag kan ta mig land och rike runt.”
”Fiffigt.”
”Fiffigt värre. Vill du ha en annan temperatur än tjugoen grader? Vill du lyssna på musik? Vill du ha mer fläkt i ansiktet? Eller vill du luta dig ännu mer tillbaka?”
”Nej. Ja. Nej. Nej. Nej.”
”Vad var ja-et? Musik?” Han slog på stereon.
”Åh, Cardigans!” utbrast hon förtjust när förra skivan kom på. ”Jag älskar den.”
”Älskar mat, älskar Cardigans” upprepade han lågt som om han skulle programmera in det i hjärnan.
Hon log. ”Jag kan redan säga att den här utflykten är en bubblare också. Sätt upp den på listan. Efter två kilometer. Det är bra jobbat.”
Han gjorde ett tillägg i samma stil. ”Utflykten bubblare.”

Efter fyrtiofem minuter trillade fnitterhögen ur bilen framför Tomas hus. En stor trävilla i vitt med ljusgrå knutar och massa träd och fina buskar och sånt på gården. Rosor i perfekta rader. Andra blommor som prunknade. Vackra organiserade stenar. Växthus. Veranda.
”Vilket arbetat ställe” sa Stella medan hon lyfte ur hans stol ur baksätet. ”Dom är som Ernst, va? Massa speciella kreativa lösningar och duschdraperier i köket och genomtänkta färgskalor och Gud vet allt.”
”Vad är det här för komplex? Ställ den bara, vänta, så.” Johan manövrerade till stolen. Förflyttade sig i en smidig rörelse från bilsätet till den, fixade till jeansen och t-shirten, rätade upp sig, nickade mot baksätet. ”Du ska inte lämna din väska i bilen, eller hur?”
”Nej, just det.” Stella hade stått bredvid och sett på, osäker ifall det här skulle bli något moment där hon behövde rycka in och lyfta eller fixa och hur hon skulle göra då.
”Jag tror det är hans fru som har bestämt det mesta” sa han sen. ”Men det är lugnt, hon är på jobbet och du behöver inte säga ett ord om några stambyten om du inte vill. Inredning och hus verkar vara ett känsligt kapitel för dig?”
”Jag skyller på mina föräldrars skilsmässa. Ett och ett halvt rum på två ställen. Ända sen dess gillar jag hem man kan ta med sig i en ryggsäck.”

Dundrande steg nerför en trappa hördes bakom dörren och sen öppnade en väldigt lång, ranglig kille kring nitton klädd i fotbollsshorts och t-shirt. Daniel. Han och Johan snackade lite och sen kom Tomas, en fyrtiofemårig-nånting-man som också satt i rullstol. Med ben dock, men den mycket spinkiga, tunna sorten. Och sen en till några år yngre tonårskille, Erik, och sist av allt en tjej, Maja, elva tolv år. Johan presenterade Stella som ”en kompis från Stockholm som är här på semester”.
Den yngre killen, Erik, ville direkt köra en strafftävling i basket. Dom hade en korg på infarten. Alla tre syskon tränade. ”Du sa ju att det var en engångshändelse när du losade förra gången, minns du inte det?” sa Erik utmanande. ”Upp till bevis nu!”
Med sin Pite-dialekt lät han så otroligt seriös och engagerad så Stella puttade fram Johan lite uppfordrande. ”Jajamensan, det är bara upp till bevis. När man talar om trollen.”
Han vände sig mot henne. ”Är du med då, fnitterhög?”
Stella skakade på huvudet. ”Senare kanske. Jag vill först se hur bra du är nuförtiden.”
Daniel och Erik skrockade hånfullt, och Johan försvarade sig ”ge er, ni vet ju att jag bara var snäll förra gången. Det är som när man spelar fia med småbarn, man låste låta dom vinna.”
Först uppvärmning, gick inget bra alls för Johan, men däremot bättre för den äldre killen, Daniel, och allra bäst för tjejen, Maja. Stella och Tomas stod bredvid som åskådare. Det var ju självklart Maja som fick det positiva publikstödet.
”Heja Maja! Go, Maja, go Maja!”
”Hallå, du åker ju hem med mig!” protesterade Johan när det inte kom tillräckligt stora applåder när han satte sina skott. ”Kom ihåg var dina sympatier ska ligga.”
”Goooo Maja!” blev svaret.
Dom körde först till tio och Daniel vann. Hans skott satt perfekt, han missade bara ett enda. På andraplats Johan, verkade lite störd på riktigt över sina missar även om han var tvungen att skämta bort det för det var ju bara en lek, och sen Maja och Erik på delad tredjeplats. Erik var inte nöjd, han ville ha returmatch på en gång. I den delade Johan, som nu såg enormt koncentrerad ut vid varje skott och muttrade lågt när han missade det sista, och Erik på förstaplatsen. Erik ville köra igen, Tomas sa att han fick vänta till efter maten.
”Vad tyckte du då?” frågade Daniel henne och nickade mot Johan. ”Skakigt, eller hur? Märks att han är på väg utför?”
”Jaaa... ” Stella såg också på honom, gjorde sig skeptisk och värderande. ”Men inte så illa för en som är fyrtio, va? Det måste väl vara veteranklass förresten?”
”Aaouw!” Johan säckade ihop som om han fått ett slag i magen. ”Det blir bakluckan för dig hem, ingen diskussion. Du som verkade så snäll och vänlig?”
Hon log och drog upp honom. ”Jag är snäll och vänlig, och du var skitbra, Johan. Som en riktig tjugoåttaåring.”
Han sträckte ordentligt på sig, höll kvar om Stellas händer på sina axlar ett tag. ”Tack. Kan vi hålla oss till det nu, sanningen? Hörde du vad hon sa, Daniel?”
”Jodå.” Daniel muttrade och skakade på huvudet. ”Rent pjoller.”
Johan log och såg upp på henne. ”Du förstår vad jag gör, eller hur, Stella? Du som är lärare. Det förstör hela dagen för dom att förlora. Det är därför jag får vara lite snäll här.”
”Jag undrar bara vems dag som är mest förstörd?” Hon skrattade och hoppade undan när han försökte få tag i henne igen. ”Vaddå? Jag håller mig ju till sanningen!”

Dom åt på baksidan, en till veranda med massa grönt omkring. Tomas påminde om Johan till sättet, och det märktes att dom trivdes ihop. Dom skämtade mycket, skrattade mycket båda två. När Johan hade sagt att det var hans handikappmentor hade Stella trott att det skulle bli ett mer allvarligt samtal, kanske till och med några svalda tårar om svårigheter och jobbiga saker. Svett, ödem, självförtroende och depression. Det var inte ens i närheten. Den deppigaste delen av samtalet var när Erik beklagade sig över att hans basketlag förlorat i finalen i senaste cupen dom var med i, trots att han själv satt personligt rekord i just den matchen.
Resten var bara vanligt odramatiskt prat. Kommande semestrar och hur går det på jobbet och vad gör ni nu på lovet och sånt. Daniel fortsatte att småretas med Johan och Stella kunde inte låta bli att hänga på några gånger.
”Vad är det här?” suckade Johan till slut fast han inte direkt såg så missnöjd ut över uppmärksamheten. ”Slå Johan-dagen? Och ni, fröken Lundman” han vände sig myndigt till Stella ”nu börjar det bli dags att bestämma sig, baklucka eller framsäte hem?”
Daniel såg på henne och viftade avfärdande med handen. ”Bry dig inte om dom där hoten, Stella. Jag har körkort.”
”Jag har körkort?” Johan gapade. ”Tretton år” böjde han sig fram och viskade med eftertryck åt henne sen. ”Tretton år.”
”Men med körkort” viskade hon leende tillbaka. ”Och jag trodde du skulle vara lite coolare med det här. Tänk på Max?”
”Max? Hur kommer han in i bilden? Max har ju alltid varit så snäll mot mig. Snäll, vänlig, trevlig och välmenande. En förebild på alla sätt helt enkelt.”
Daniel som ätit klart för länge sen reste sig med en låtsas-suck. ”Det är okej. Jag fattar. Han är trött och grinig nu. Vi får ta det lugnt ett tag. Ses, Stella.”

Erik kom tillbaka efter en stund, tjatade om mer basket.
”Okejrå” Johan vände sig mot Stella med överdriven Stockholmsdialekt. ”Jag är med om du är med nu.”
”Jag? Men jag kan ju verkligen ingen basket!”
Han väntade tålmodigt ut henne tills hon gick med på det. ”Om jag får en snabblektion först.”
Hon fick både en snabblektion och en närmare straffpunkt än dom, proffsen. När Johan nådde tio och Erik åtta hade hon två och en halv för att Erik till Johans spelade protesterande varit ”alldeles onödigt snäll” mot henne när en boll studsade ur korgen. Men hon låg ändå odiskutabelt sist. De skakade hand allihop.
”Klart lovande, Stella.” Johan släppte henne inte utan drog henne närmare sig. ”Med lite mer träning så... Bra arm.”
”Tycker du?” Hennes andra bra arm hade på eget bevåg smygit upp runt hans axlar innan hon hann stoppa den. Hon fingrade på tröjlinningen och den mjuka huden där innanför som var varm och lite fuktig. Han kontrade med att dra henne ännu närmare sig, båda händerna runt hennes midja nu. Hans ena hand gled in under hennes tröja, om det var med flit eller inte var svårt att säga, och stannade där. Hon kände den tydligt mot huden. Och hon stod kvar. Drog sig inte undan en millimeter.
Det är så här det känns, tänkte hon. Det är så här det kan bli när någon annan tar på mig.
Hon såg på honom och det var ingen fråga så hans grepp hårdnade men var fortfarande helt stilla och hon höll andan och hans hand kändes annorlunda mot Markus hand, och det var inte så långt till behåkanten, och hon gillade den mycket, Johan-handen, och i en sekund så var det ”herregud, vad händer nu?” och i den andra ”ja ja ja, fortsätt framåt, kör, känner du mitt hjärta nu?” och larmklockan klämtade samtidigt på som ett tåg och sen sa Erik ”Johan!” och passade bollen, och Johan var tvungen att släppa och ta emot för att den inte skulle träffa dem. Stella andades in igen, det blev en flämtning av det, och drog ner tröjan, slappnade av i den andra fria knytnäven som hon spänt utan att vara medveten om det.
När hade hon vridit sig ur, om inte? När hade de kunnat börja fota, om inte? Man kan inte ens säga vem som började. Hon? Eller han? Vem kunde man skylla på, om man ville skylla?
När Johan kom tillbaka i ett varv runt med bollen viftade hon odefinierbart inåt huset ”jag måste bara...”.
Det är okej, tänkte hon när hon granskade sig i spegeln, inflydd till toaletten. Stänkte vatten i ansiktet. Drog med pekfingret över tänderna, gnuggade sig i ögonen, stirrade noga på sig själv. Helt normalt Stella-utseende. Ingen speedad och kåt crazy woman som var på väg ut för att lägra en stackars kille som trodde han var här för att hälsa på en vän, men han hade en annan sak kommande. Nej nej. Absolut inget sånt. Det här är så lugnt. Lugnt är allt det är, på riktigt. Han vet att, jag vet att, det ska gå bra, för vi vet ju båda allt nu om hur det är. Det här var bara ett litet översteg, knappt ens det, en sekund räknas inte, en kort kort sekund, och nu är vi okej igen. Vi är på en bra vänner-nivå. Det känns bra. Jag håller inte på att freaka ur, sa hon övertygande till sin spegelbild. Jag har ingen anledning att freaka ur. Jag umgås med en vän. Det är inte förbjudet i svensk lag att göra det. Och det är ju positivt att en vän kan ta på mig utan att jag fryser till is, eller hur?
Precis.
Tvätta ansiktet igen och spola händerna med kallvatten och pudra näsan och gå ut igen, lugn som en filbunke. Allt är okej.

Det blev en husvisning senare på eftermiddagen trots allt, initierad av henne. Efter att ha sett det öppna köket och den fina mixen av gammalt och nytt, som de här helt vanliga icke-arkitekt-utbildade människorna hade, var hon absolut tvungen att få se resten också. Ljust, luftigt, inte överplottrigt men fin uppställning av ”personliga minnen från resor och möten” som det brukade kallas i tidningar, och sen fina tomma ytor för mer luft. Och en smart hissplatta upp till övervåningen.
Maja visade gärna runt, även in i badrummen, och det var som att gå omkring i ett äkta modelliv. Tre fina barn, mycket trevlig man, säkert en trevlig fru också, vackert hus. Ingenting saknades.
Där någonstans vid Majas rum kom den givetvis som ett brev på posten, avundsjukan och ångestsmällen. Skulle hon nånsin kunna få ihop det här? Var det kört nu? Hon hade trott att Markus också ville ha samma saker, att det var det de strävade mot. Ett litet steg i taget, men stadigt framåt mot något ganska likt... precis ett sånt här liv. Förlovning och ihopflyttande redan avklarat, bil inköpt, nästa steg grav-test och bröllop. Lite längre fram ägna söndagarna åt att kolla på större lägenheter och gå runt och krama den eventuella bebisen och öppna garderobsdörrar och titta på badrumsstandarden och känna sig lycklig och tillfreds med allt.
Skulle hon tvingas börja om med alltihop nu? Och först klara av det svåra steg ett; hitta någon att genomföra det med, någon som kanske dessutom till råga på allt ville ha ett bonusbarn. Igår hade hon slängt ur sig på skoj att internetdejtingen eventuellt väntade, men tänk om det i realiteten var vad som väntade. Män som inte kunde skriva bra, inte stava rätt, helst ville prata om Bajen, aldrig läste en bok, aldrig sa något kul, men de fick ändå duga för man ville ju inte träffa idioter som föreslog sex i första taffliga mejlet. Cissi hade träffat några såna Bajen-typer. Blev ingen andra dejt, knappt en första. Och det var inget, verkligen inget, fel på Cissi. Cissi borde ha norpats upp av någon drömprins för tio år sedan.

Stella var fortfarande hungrig hela tiden. Hon hade ringt Anna-Karin på morgonen, sagt att hon nog klarade att göra sitt test själv. När de kom hem härifrån skulle hon in på Apoteket en snabbis innan hon tog en buss hem. Sen hade hon hela kvällen på sig. Att testa och ringa Markus. För vidare beslut.

Hon blev stående i vardagsrummet, som gick i färgskala jord och beige, försökte samla ihop sig innan hon skulle barka helt överstyr. Ute på verandan satt Tomas och Johan, hon såg dem genom de stora fönstrena. Det såg ut som att Johan ritade något och förklarade på en servett. Där var en till som inte borde vara singel. Som också borde ha försvunnit från marknaden för tio år sedan. Minst. Som borde ha en fru som var all over him och som borde ha ett komma åtta barn som han var jättesnäll mot och kunde leka och skjuta basket med. Inte alls vara i en position att fritt kunna glida runt på Kvantum och plocka upp hysteriska Stockholmsvrak som rymt hemifrån och var i så extremt behov av uppskattning och bekräftelse att dom inte tvekade en sekund att undanhålla sanningen för att få det.
För tio år sedan. Tänk om de hade träffats och plockat upp varandra. Han hade bott i Stockholm då, nyligen börjat jobba. Hon hade pluggat. De hade i teorin kunnat stöta ihop någonstans. På en strategiskt placerad mataffär. Hon hade till och med jobbat extra i en mataffär inne i stan, en dag kanske han hade kunnat stå där vid kassan med två liter fil och en limpa. ”Men hallå.. Stella, va?”
Hon försökte föreställa sig honom för tio år sedan, hur han var och hur han såg ut. Det var inte speciellt svårt. Med eller utan ben var det enda frågetecknet. Hon hade lätt kunnat falla för honom då. I ett parallellt universum hade de kunnat sitta och pösa tillsammans i en överbelamrad trea i Vasastan med sina ett komma åtta barn, kolla sommarstugeuthyrningar på Blocket för att ungarna skulle få lite lantluft i åtminstone en vecka. Eller planera sin Toscana-rundresa, om de hade mer pengar. På kvällarna var de trötta och slitna, men hon skulle somna gott. Ingen panik, ingen ångest, ingen stress, ingen ovisshet, inga otroheter. Inga lögner.

”Här.” Maja räckte Stella en glasspinne som hon tydligen sagt att hon ville ha någon gång under rundvisningen. ”Hur ofta brukar du åka till Ikea?”
”En gång i halvåret kanske. Eller en gång per år. Inte så ofta.”
”Men shit! Så lite?!” Maja såg på henne som att hon var galen. ”Jag och mamma skulle åka minst en gång i veckan om vi bodde i Stockholm. Vi älskar Ikea.”

Johan följde henne med blicken när hon kom ut på altanen, visade på platsen brevid honom där Daniel suttit förut att hon skulle slå sig ner där. Hon gjorde det. ”Allt okej?”
Stella nickade, men han gav sig inte så lätt. ”Säkert? Vill du åka hem? Vi kan åka hem.” En arm över hennes axel och sättet han gjorde det på var så snällt och omtänksamt att hon fick titta bort för att inte tåra upp ögonen på nytt. Ville helst krypa in i den där famnen, men hon nöjde sig med att hålla fast hans hand nu. ”Nej, nej. Det är lugnt.”
”Säg bara till.”
Hon lutade sig bakåt och slappnade av, och hans arm låg kvar länge på ryggstödet.

De körde hem sent på eftermiddagen. En tystare åktur med mindre fnitter än när de åkt dit. Johan rörde vid hennes axel när hon suttit och tittat ut genom fönstret ett tag. ”Hur är det?”
Deppigt.
Ledset.
Tråkigt.
Ensamt.
Besviket.
Ovisst.
Fortsätt spåna.
”Varför har vi ingen musik?” Det kom ut skarpare än hon tänkt och han tittade till lite förvånat på henne innan han satte på radion, hittade en kanal med musik. Celine Dion ”My heart will go on”. Hon rynkade på näsan och han skruvade mer och fick in en annan med Kylie eller någon som lät förvillande lik Kylie. ”Bättre?”
”Ja.” Stella suckade. ”Jag blev avundsjuk där hos Tomas. Barnen, huset, familjen, basketen, allting. Det är klart att barnen är just så välartade och sportiga. Motsatsen till otrevliga värstingar som sitter framför sina datorer och spelar våldsspel hela tiden. Och det är klart att huset är precis som en dröm. Och det är klart att han lyckas vara så harmonisk och bra, precis som du, trots att han har varit med om någon olycka eller något. Allt är bara så bra.” Hon fnös åt sig själv. ”Och säg ingenting, jag vet redan att jag låter som en bitter och patetisk människa nu. En loser.”
”Äh.” Johan såg mjukt på henne. ”Exakt vad är patetiskt med att bli avundsjuk på allt det där?” frågade han. ”Det hade väl varit värre om du bara suttit suktat över deras snygga skinnsoffa.”
”Jaaa.. den vill jag ju i och för sig också ha.” Hon suckade igen, tryckte händerna mot ögonen för att stoppa tårarna, förmanade sig själv, börja inte grina. Den här dagen hade börjat så bra, försök hålla ihop nu hela vägen hem utan något offentligt sammanbrott.
”Men kom igen, såg du inte spisen? Själv är jag mest sugen på den” sa han. ”Skit i barnen, det var ju uppenbart att dom var mutade. Och Daniel är hemma på permis från fosterhemmet, berättade han inte det för dig? Och Tomas, han! Han är bara en stor fejk. Nej, fin tysk spiskvalité skulle jag gå på om jag ska välja något från det där huset. Jawohl. Kokar upp vatten på max en sekund. Allt annat var ju bara föreställning. Och en dålig föreställning. Jag är faktiskt förvånad att dom lyckades lura dig så bra.”
Det funkade någorlunda. Hon kunde prestera ett litet smil och Johan log tillbaka. ”Det där är bättre, Stella.” Han fipplade lite till med radion och sen kom Cardigans igen på låg volym. ”Blunda och tänk på trevliga saker nu. Hundar som leker i vatten eller elever som sitter i perfekta rader och skriver alla rätt på svåra prov eller vad du nu vill. En kluckande sandstrand på en paradisö. Eller en skogsglänta med träd och solglimtar. Mjukt blåbärsris och susande granar. Lite fåglar som flyger omkring där uppe kanske. Trevliga fåglar. Inga kråkor och sånt där skränigt.”
Hon log på riktigt nu. ”Leker du avslappningsband?”
”Nej, jag leker ”få Stella på gott humör igen”-band.”
”Jaha.” Hon gjorde honom till viljes och blundade. ”Vad gör jag sen då? Slappnar av i höger fot? Bara höger fot?”
”Jaha? Ja, för all del.” Han pratade långsamt och harmoniskt. ”Slappna aaaav i höger fooot. Bara höger fooot.”
Sen kom det inget mer. Hon väntade och väntade och var tvungen att kika med ena ögat till slut. ”Johan, min fot sover. När kommer höger ben?”
Han rynkade pannan. ”Höger ben? Ska det komma också?”
”Men det är ju det som är vitsen med det här. Hela kroppen, i skitlångsamt tempo, och under tiden blir man inte avslappnad utan bara stressad för att allt är så ”fokusera på lillfingret nu, bara på lillfingret, slappna aaav i det”. Vem är spänd i sina lillfingrar liksom? Men så är avslappningsband.”
”Det låter helt meningslöst. Vi prövar en annan grej. Blunda igen. Ta ett djupt andetag.” Han tog ett tillsammans med henne. ”Ett till. Och ett till. Fint. Lyft nu din vänstra arm. Högre. Bra. Vinkla den utåt. Sakta. Slappna av.” Sen kände hon hur han tog tag i hennes hand och förde den till sin egen nacke, fortsatte prata i samma lugna och harmoniska röst. ”Blunda, inget tjuvkikande. Djupt andetag igen. Ett till.” Stella började fnissa men Johan fortsatte i samma ton. ”Gör nu små cirklande rörelser. Mjuka och sköna. Bra. Precis sådär.”
Hon kopplade in sin andra hand också, masserade axlarna och nacken ordentligt så gott det gick från den sneda vinkeln och han mmm!-ade nöjt. Det var inte mycket mjukt att få tag i, bara muskler och senor överallt och det kändes som att hon mest kunde nypa istället för att massera men Johan såg ändå belåten ut. Vänskapligt belåten, inte som upphetsat belåten. Kolla, tänkte hon, det här går ju bättre än väntat. Det där tidigare var ett misstag, och det här är rätt. Så här ska det vara.
”Är du nöjd nu, din luris?” frågade hon efter ett tag.
”Nej” log han. ”Om du vill veta sanningen så är jag är riktigt missnöjd. Fortsätt.”
”Får jag fråga en sak under tiden? Hur hamnade du i rullstol?”
”Aha, den frågan.” Han rätade genast upp sig så att hon inte kunde massera mer. Det märktes att det inte var hans favoritämne, och Stella ångrade sig direkt. ”Känns inte den så gammal, så förra året? Fråga om något spännande istället.”
”Visst, glöm det. Du, hur är det.. vad skulle du göra imorgon sa du?”
”Till Sara och Micke. Och det var en bilolycka. Under vintern. En mötande bil fick sladd och kom över på fel sida, mot mig, och bakom mig låg en lastbil som inte hann stanna. Så jag blev fastklämd i min bil. Hände rätt snabbt efter jag flyttat tillbaka hit igen och skulle starta ett nytt liv och allting. Det blev ett väldigt nytt liv.”
”Va?! Alltså, bara fem år sen?”
”Fyra och ett halvt.”
”Fyra och ett halvt? Det är ju alldeles nyss. Jag trodde det var något som låg minst tio år bakåt.”
Johan såg frågande på henne.
”Du känns så... som vanligt” försökte hon förklara. ”Både du och Tomas, ni är ju. Du är ju som förut. Med reservation för att det är femton år sen vi sågs, men ändå. Jag inbillade mig att det skulle ta en evighet att komma tillbaka till det om man råkade ut för något sånt. Att det påverkade en så mycket.”
Nu var det hans tur att fnysa. ”Det är väl klart att det påverkar mycket! Precis allting påverkas och det känns som att mitt liv är uppdelat i före och efter olyckan på så gott som alla områden. Men vad är alternativen? Ta livet av sig, eller sitta hemma och lyfta sjukpension och bli fetare och bittrare och mer deprimerad för varje dag? Om man har varit frisk och icke-handikappad i trettio år innan så är inget av det särskilt lockande. Det går inte att leva så.”
Stella rodnade över sin klumpiga förklaring. ”Ja ja, givetvis, det förstår jag. Jag är inte så insatt i sånt här. Men vad? Du bara bestämde dig för att du skulle tusan inte bli inte bitter och fet och deprimerad?”
”Ja, jag bara bestämde det. Det gick från en dag till en annan. För jag är ju Dalai Lama och det här är det bästa som har hänt mig och jag har lärt mig så mycket och bla bla bla.” Han log mycket ironiskt, men rösten var något vänligare igen. ”Du kan höra med Max hur ”bara” den processen var. Den är inte ens klar än, men... Den är på gång.”
”Hur gjorde du då? Hur lyckades du?”
”Jag hade ett helt team som back-up. Det var det som gjorde skillnaden. Som exempel, ett år innan olyckan så skilde jag mig, och då var...
”Vänta, stopp! Har du varit gift?!”
”I tre år. Det var inget lika dramatiskt slut som du, kanske, är i nu. Men det var ändå skitjobbigt. Du vet, de här stora påfrestande stresstillfällena i en människas liv; skilsmässa, bli arbetslös, dödsfall, allvarlig sjukdom. Även om det här var en ”snäll” skilsmässa. Under den så kändes det som att jag fick fem procent av allt stöd jag fick sen efter olyckan. Skilsmässan skulle man klara själv, punkt slut. Snacka och älta lite med kompisar, ja, men sen var det nog. Efter olyckan, då hade jag hela familjen, läkare, psykolog, sjukgymnast, sjuksköterskor, arbetsterapeut, Tomas. Massa proffsiga människor. Max. Hela tiden. Och sen fick jag tänka som en alkoholist ungefär, det är bra när det känns okej en minut i taget, sen en timme, sen en halv dag. Till slut så kändes det mer och mer som om jag var mig själv igen.”
”Och nu känner du dig som dig själv hela tiden?”
”Mjaajoo... ” Johan gjorde en sådär-rörelse med handen. ”Sådär. Både och. Jag känner mig egentligen inte alls samma som innan, men inte alls lika hemsk som precis efter heller. Det är något mellanting, blandat nytt och gammalt.”
”Jahapp. Där ser man.” Stella såg på honom. ”Du övertygade mig direkt vi träffades iallafall. Inte fet, inte bitter, inte deprimerad. Bara som vanligt. Det vill säga bra. Och det låter så enkelt när du förklarar det. Ha ett bra team och fokusera på nuet, i värsta fall en minut i taget.”
Han skakade på huvudet. ”Det var inte så enkelt. Det var motsatsen till så enkelt. Det är bara det att de flesta människor brukar få något jagat i blicken om man börjar tala om sin ångest, om man inte bara svarar ”fint” när folk frågar hur det är. Så jag brukar inte berätta hela den krassa verkligheten. Det kanske inte är så bra det heller egentligen, men.. du fattar? Och jag har varit precis allt det, fet, bitter och deprimerad. Länge kändes det som att nu var det bara att skita i allt. Men sen... så lyckades jag vända det.”
Hon fingrade på sin förlovningsring, höll upp högerhanden framför sig. ”Fast tänk om man, eller nej, jag. Tänk om jag är övertygad om att det aldrig kommer att vända och kännas hundra procent roligt och normalt, och lätt, igen? Alltså, riktigt övertygad?”
”Det är helt normalt, Stella” svarade han. ”Det är nog till och med standard. Fast sen kommer ett annat läge med lite mindre övertygelse om det, och sen ett annat, och sen ett annat, och så rullar det på. Det gör faktiskt det. Det låter klyschigt, men ge det tid. Man glömmer inte alls bort det, men det börjar sakta men säkert kännas annorlunda.” De körde om två fullastade husvagnsekipage på rad. På väg för att fira midsommar någonstans norrut kanske. ”En månad sen du fick veta, va? Och du har redan kommit igång med det. Du har ju sagt det själv. Mina patenttips är att spela mycket koncentrationskrävande tevespel för att rensa huvudet. Och träna, men det gör du ju redan. Och att inte sitta hemma hela tiden och tröstäta och tröstdricka och bli folkskygg. Använd andra, allt går alltid lättare då.”
”Jaa.” Stella var tvungen att le. ”Och där kommer ju du så passande in i bilden. Nånting rätt har jag alltså gjort i sommar.”
Hon sa att hon behövde göra några ärenden i stan så han släppte av henne på en parkering. Stängde av bilen. Hon gillade den gesten, ingen stress-gesten. Han frågade vad hon skulle göra imorgon, på midsommar. Hon skulle till Anna-Karin, och han till Sara och Micke.
”Men du åker inte hux flux tillbaka till Stockholm utan att säga till, va?” försäkrade han. ”Du måste förvarna ordentligt innan du står på Kallax.”
”Det blir inte före söndag iallafall, Gunilla och Tobbe kommer tillbaka då. Kanske på måndag.”
”Bra. Vi hörs innan det?”
En stunds osäkerhet och sen blev det en snabb kram hej då, mest bara armar och inga kinder mot varandra. Stella hann känna att han luktade så gott. Och i fingertopparna satt hans axlar kvar.
”Stella, vänta” sa han precis när hon skulle öppna bildörren och kliva ur. ”Jag menade inte att låta så snäsig när du frågade om olyckan. Det var helt onödigt. Jag fattar att du frågade.”
”Jag skulle inte ha frågat ens. Det var onödigt av mig.”
”Ja, men.. Det var bra att du gjorde det.” Johan såg ner i knäet, gjorde en paus. ”Fast det är. Du vet, när du sa att du gillade att vara här uppe för att det fick dig att känna dig mer normal och som dig själv? Det är samma grej, nästan. Jag känner mig mer normal och som mig själv nu, men problemet är att det ändå känns som att jag jämt blir ”den där killen utan ben” för alla andra. Inte alla, men många. Det spelar ingen roll vad jag gör eller säger eller så, för först och främst är jag ändå bara den där killen utan ben. Och det är svårt att vänja sig vid. Att jag aldrig vet om jag kommer igenom eller om den andra personen bara sitter och tänker ”hur gick det till? gör det ont? hur gör han när han ska göra det och det?”. Det här” han lade händerna på sina ben ”är ju inte allt.”
”Nej, det är det inte.” Hon såg ner på hans händer. ”Men jag blir nervös att jag ska göra fel. Att jag inte ska säga något när jag borde. Eller inte fatta när jag ska hjälpa till. Eller hjälpa till när det inte behövs och då blir det ännu värre. Max och du hade sånt flyt i måndags, när vi gick från videoaffären. Tänk om jag missar såna uppenbara saker? Jag vet att det inte är allt, men jag hade ingen aning ens om att något sånt här hade hänt med dig och jag känner inga handikappade, så jag blev rätt... förvånad. Och jag känner mig dålig på det. Hur jag ska göra.”
”Du gör inte fel iallafall” sa han. ”Jag säger till om jag behöver hjälp. Och Max, han har ju varit med sen första dagen så det är inte konstigt att han har flyt. Men jag säger till, Stella. Du behöver inte tänka på sånt. Tänk helst inte alls på det, om jag får önska.”
”Okej.” Hon log lite mot honom, sen såg hon generat ner i sitt eget knä. ”Jag kan lika gärna erkänna det här. Jag var på bibblan häromdagen och kollade i böcker om handikapp. Inte för att frossa i din olycka eller något sånt, utan bara för att jag kände mig så pinsamt okunnig. Jag ville inte sitta och vara fixerad vid just det du sa ”men fasen, hur funkar det och det?”.” Hon kände hur hon rodnade igen. ”Var det dumt? Skulle jag inte ha sagt något om det?”
Johan såg bara förvånat på henne. ”Gjorde du?”
”Ja.” Hon svarade på en inandning. ”Diabetes, amputationer, proteser, ödem, fantomsmärtor. Med mera. Allt sånt. Hittade jag. Fast allt det passar ju helt uppenbart inte in på dig.”
”Neej. Nej. Men.” Han tittade bort över parkeringen. ”Tänk att du gjorde det.” Blicken som kom tillbaka var mycket gladare. ”Jag tror inte ens Patricia har kollat upp det och hon får ju ändå betalt.”
Stella försökte få det att låta lättsamt. ”Det är väl alltid bra att förkovra sig. Om allt möjligt.”
Johan fnissade till ”mig till exempel” och Stella rodnade ännu mer. ”Tack, nu känner jag mig som en äkta stalker eller ett freak.”
”Är vi inte överens om att det är jag som är stalkern? Jag och Max.”
”Och det gör alltså mig till freaket? Tack igen, Johan, verkligen, tusen tack.”
”Nej, är det någon som ska tacka så är det jag!” Dom började skrattade båda två så fort han sagt det, ett ordentligt, bubbligt, uppsluppet skratt och som gjorde att allt allvar lättade iväg. Dom kunde inte sluta, det fortsatte bubbla upp så fort dom såg på varandra. Johan kramade spontant om henne till slut. ”Du, i såna fall är du det bästa freak man kan råka ut för.”
”Är du less på sällskap eller vill du få en kaffe på stan om en halvtimme?” frågade Stella när de äntligen sansat sig och hon torkat skrattårarna. ”Du får säga nej.”
”Ses framför Smedjan?”

Det var varmt och kvavt på Apoteket. Och kö. En kassa öppen, kön segade sig fram. På något vis kändes det lika utsatt att stå och vänta där och enbart köpa två grav-test i två olika fabrikat som att enbart köpa ett paket kondomer, så hon plockade på sig en deo och ett lypsyl också. Förra gången hon hade köpt gravtest hade det gått an med bara det, och av ett enda märke, men då hade det varit åt en elev. Eleven hade stått utanför, Stella hade bara stegat in och handlat utan att reflektera över det. Eleven hade inte varit gravid. Hon hade börjat gråta av lättnad.
Nu fick Stella lust att fråga kvinnan i kassan, en korpulent dam i femtioårsåldern som säkert var mamma själv, om hon trodde Stella var gravid, om det syntes något på henne. Har jag ett fint glitter, ser jag välmående och hormonell ut, finns det någon slags aura omkring mig? Kan du som säkert är mamma känna en viss andlig gemenskap med mig eller är jag fortfarande utanför klubben?
Hon hade stått och tittat på sig själv naken i spegeln på morgonen. Länge, särskådande. Framifrån, höger sida, bakifrån, vänster sida. Allt såg ut precis som vanligt. Brösten var inte ömmare eller större, håret var inte glansigare, magen var inte fettigare. Precis som vanligt, allting. Inget kändes annorlunda inuti heller.
Hon hade nypt i huden. Den hade känts så tajt. Kunde den här huden verkligen töjas ut till allt det?
Hon hade tagit på sig en tröja och stoppat in en soffkudde under. Fyrkantig mage, jamenvisst, varför se ut som alla andra?
Och hur skulle brösten bli i såna fall? Hennes små bröst? Skulle hon bli en sån som inte kunde amma i flera månader för att mjölken tog slut?
Det var säkert falskt alarm.
”Jaha?” sa kvinnan småstressat när hon lämnat tillbaka växeln och kvittot utan att Stella rört sig. ”Var det bra så?”
”Oj, ursäkta.” Stella ryckte till. ”Ja, tack. Påsar, var...?”
”Där under.” Kvinnan viftade nedanför disken och vände sig utan pardon till nästa kund.

Det kändes inte som att hon nyss sagt hej då till Johan när han stod och väntade på henne utanför Smedjan. Det kändes mer som att de var första gången de sågs den dagen. ”Åh! Titta, där är han!”.
Hon kom inifrån och han stod utanför så hon gick upp bakom och greppade om hans axlar. Han log och såg upp på henne, och skrattet var direkt tillbaka igen. De köpte varsin latte på ett fik tvärsöver gatan, tog ett bord ute i solen. Satt och tittade på de som gick förbi, småpratade, fnissade till då och då, för det mesta helt utan anledning. Det var skönt. När de skildes åt blev det en till ordentlig kram. ”Kom ihåg att ringa mig” sa hon mot hans kind. ”Tack så mycket för idag.”
”Tack själv.”


Det låg ett vykort från Markus i brevlådan när hon kom hem. Han skrev för säga att han var så glad för brevet och att hon lämnat meddelande på telefonen och att han längtade efter att prata mer på riktigt och att han längtade efter att ses i Stockholm till veckan, och nu skulle han skriva ett sms och säga allt det här (det hade han gjort igår) också, och sist men inte minst önskade han en glad midsommar och hoppades att hon hade kul. Dubbelt upp av samma budskap alltså, så att hon ”förstod exakt hur glad han var”. Avslutades med tre ”älskar dig” och ett ”Stell”. Inte ett ord om bröllopet. Han måste ha fattat den galoppen.
På förstubron stod en levererad blombukett. Från Markus den också. Rosa gerberor och gula rosor. Tur. Ett stort fång extralånga röda rosor hade kunnat hamna i sophinken som straff för provocerande beteende. ”Hoppas du har fått kortet, älskar dig, glad midsommar, vi ses till veckan”.
Hon ställde upp den i en vas i köket och sen satt hon där och åt sin tråkiga pasatsallad till middag och drack två stora glas vatten och såg på prakten. Det var första gången den här svängen han skickat blommor. Gravtesten balanserade mot vasen.

Efteråt middagen ringde hon upp honom. Sporrad av menshysterin, basketbarnen, Johans händer, blommorna, eller bröllopet. Det var dags.
Första stunden av samtalet gick åt till att han skulle smälta att det var hon som ringde. ”Jag kan inte fatta att det verkligen är du. Vet du hur glad jag blir för att det är du. Tänk att vi inte har pratat så här på... hur länge som helst” upprepade han i olika varianter i flera minuter.
”Det är jag. Smält det. Believe the hype” sa hon. ”Vad gör du?”
”Såg på teve. Tror jag. Tänk att det är du, Stella.”
Hon log åt hans ton, som att han skjutits iväg med katapult rätt upp i rymden, saftigt desorienterad men yr och lycklig. ”Ska vi avsluta och ringa upp igen om en stund? När du har vant dig?”
”Nej!” protesterade han förskräckt. ”Nej, lägg inte på! Jag är van nu. Vad gör du? Vad har du gjort idag?”
Vad har du gjort idag? Vilken högst normal, väntad och förutsägbar, fråga. Ändå blev det direkt kortslutning i hjärnan för henne. Hon hade inte tänkt ut hur hon skulle svara.
Svar ett : Jag har köpt ett grav-test. Det står här och väntar nu. Jag kanske går och kissar på stickan vilken sekund som helst, vi får se. Jo, det stämmer, Markus. Du kommer ihåg avslutningskvällen, va?
Svar två : Jag har för första gången på fem år haft någon annans händer på mig. Och jag gillade det. Oväntat mycket. Och det bara hände. Jag vet inte hur det hade kunnat sluta om inte den där bollen kommit farande. Kanske med en hand på bröstet, kanske med en hand på ändan. Men mest troligt med inget alls. Jag ville nog bara testa lite. Tror jag. Nu vet jag hur det är iallafall. Jag behöver inte testa igen. Du kan ta det lugnt. Jag är inte ute efter att hämnas på dig genom att vara otrogen tillbaka.
”Gjort idag?” Stella bet sig i läppen. ”Jag har... mest tagit det lugnt. Legat och läst en bok. Det är fint väder här. Är det det hemma också?”
Svar tre : Jag har... mest tagit det lugnt.

Det hon var nöjd med efter samtalet var att hon inte varit i närheten av att börja grina i något skede av det. Inte av ilska och inte av något annat heller. Varken när han lyfte luren och sa ”Stella!” eller när de sa hej då.
Det hon var missnöjd med var att det inte gett henne någon lätt, euforisk, uppklarnad känsla av att veta och av att ha kommit till en ny insikt om vad som skulle komma sen. Det hade blivit ett så praktiskt samtal när han skulle ”vänja sig”. För mycket fokus på om han skulle avboka Öland med Fredrik och Eva, eller om Stella skulle följa med dit. Och bröllopet? Hon blev irriterad av det. Det var väl skit samma med Öland i dagsläget? Han fick säga vad han ville till Fredrik och Eva, hon kunde inte ge något besked nu. Markus höll med. Bröllopet fick vänta tills hon kom till Stockholm. Han höll med om det med. Sen verkade han inte riktigt veta vad han skulle prata om, och hon kom inte på något passande heller. Framtiden, dåtiden, nutiden, alla områden var ganska problematiska och svårmanövrerade.
Han frågade om han fick ringa henne också nu. Hon sa ”okejrå” efter viss tvekan.
Hon sa inget om förpackningen mot vasen.
När dom lagt på och hon slappade i soffan med Figo bredvid sig kändes det bara som ett stort ”jaha?”. Hon hade föreställt sig att när tillfället kom, när hon ringde efter alla dessa dagar, så skulle det kännas mycket mer, bli en viktig pusselbit i avgörandet. Speciellt efter idag. Det hade bara blivit ”jaha?”, en tråkig himmelsbit som varken gjorde till eller från. En till inlaga som inte gav någon klarhet eller samlade ihop alla de där spridda tankarna till en.
Ett antiklimax.

”Jag vill absolut ingenting” sa han direkt. ”Jag kan låtsas att jag har något viktigt ärende, men jag har inte det. Jag råkade bara slå det här numret, jag kan inte förklara hur det gick till. Ska jag lägga på igen?”
”Nej! För allt i världen, karl, lägg inte på.” Hon log och vände om från på väg till toaletten till på väg till vardagsrummet. ”Hallå Johan.” Det var något med hans röst. Det räckte att höra att det var han så slog hennes humör om helt och hon blev glad. ”Det är dom här samtalen som ofta blir dom bästa. Dom så kallade kvinnliga telefonsamtalen. Ingen riktning, ingen specifik informationsefterfrågan, ingen agenda. Bara prata. Understiger aldrig nånsin tre minuter som känns som den absoluta max-längden på typiska manliga telefonsamtal.” Hon tog med sig telefonen till soffan, lade sig tillrätta.
”Kvinnliga, va? Längre än tre minuter? Ingen agenda?”
”Just det. Pallar du?”
”Jag lovar att göra mitt allra bästa.” Han fnissade. ”Hur gör jag?”
”Har du tagit tid? Bra. Följ bara efter mig nu.”

”Det märks att du är en driven pedagog” sa han efter tjugoåtta och en halv minut när de började avrunda. ”Jag tycker det här så kallade kvinnliga samtalet har flytit på väldigt bra.”
”Jag med!” kuttrade hon nöjt. ”Du får VG plus. Fin lyhördhet, intressanta ämnen, bra driv, beundransvärd artikulation.”
Han skrattade.
”Lova att du ringer nästa gång du inte vill någonting alls” fortsatte hon. ”Allvarligt, Johan. Ring.”
”På hedersord, Stella” sa han. ”Vet du att du låter rätt norrländsk när du säger ”allvarligt” så där?”
”Vet du att jag tillbringade en avsevärd del av mina sommarlov i Norrland när jag var liten? Hängde med kreti och pleti och plockade upp alla slags sociolekter och dialekter. Det kan ha något med saken att göra. Du som är utbildad ekonom kanske kan räkna på det?”
”Socio-vad?!” Han lät mycket imponerad. ”Swoosch! Där kom alla tvåhundraplus universitetspoäng i svenska flygande. Men jag ska räkna på det. Jag ringer imorgon och meddelar svaret, med hjälp av en fin graf. Det blir i ett stenfokuserat tvåminuters manligt samtal. Du ska få lära dig allt jag kan om den varianten. Du som tycker om att förkovra dig om allt möjligt, lilla freak.”
”Tack, stalker!” skrattade hon. ”Det ser jag fram emot. Hörs imorgon.”

Hon pratade inte med katten för att hon av princip inte pratade med katterna om annat än att matskålen var fylld, men om hon gjort det hade hon kunnat säga nonchalant "vaddådå? man får väl bli glad om en vän ringer? och jag poängterar just vän-faktorn här? vem har förbjudit det?". Ingen.

”Anna-Karin. A-K, A-K, A-K.”
”Är det sant! Är du?! Säg att du är!”
”Jag tror att det kan vara fel, för det här känns inte. Jag mår ju inget illa, jag känner mig inte som någon tigermamma, jag har ingen föraning om vad det för kön. Jag känner verkligen noll. Jag tror det är fel på testen.”
”Har du gjort två? Båda positiva?”
”Jamen det kan..”
”Fan så häftigt, Stella! Grattis som... åh, grattis som fan! Åh jag blir helt tårögd. Stell!!”
”Men jag vet ju inte ett skit än. Hur ska jag göra med Markus nu?”
”Vi kommer på det imorgon. Fattar du, Stella, fattar du!”
”NEJ det är det jag inte gör. Finns det dygnetruntöppna Apotek? Jag kan köpa ett tredje test och kolla.”
”Nej. Det behövs inte. Du ska ha barn! Förstår du! Grattis grattis grattis!”