Kap 13

Kap 13 Luleå tisdag

Till hennes förvåning var klockan mycket efter fem nästa morgon när hon vaknade. Till och med efter åtta. Hon kom inte ihåg att hon vaknat till en enda gång under natten heller. Bara sovit som om ingenting hänt. Och nu fortsatte hon i samma stil. Klev upp, in i duschen, nya kläder, igen, ner till köket och äta frukost med Gunilla och Torbjörn. Som vilken normal morgon som helst utvärtes, fast hela tiden med Johans händer, lukt, smak, hår, läppar, tyngd, känsla och röst invärtes.
”Blev det sent igår?” frågade Gunilla.
Hur han andats, hållit i henne, kysst henne, bitit henne.
”Elva” mumlade Stella till svar medan hon hällde hett vatten i en kopp och började doppa en tepåse upp och ner. Hur hans svett smakat, hur han hävt upp henne ovanpå sig, hur han blundat när. Hur han känts.
”Då hade vi ju precis lagt oss. Jag var så trött hela kvällen. Men gick det bra?”
Hårsträngen från naveln och ner. Hans blåa kallingar. Håret på bröstet.
”Sådär.” Stella doppade vidare. Gunilla såg nyfiket på henne men frågade inget mer om det.
Stella hade varit övertygad om att hon skulle ha blåmärken, sugmärken, bitmärken, något, som bevis idag, men det syntes ingenting. Inte ett enda litet märke kvar som visade vad som hänt. Inte ens dofter. Hon hade sniffat sig på armarna innan hon skruvade på duschen. De luktade bara hon. Hon drog händerna genom håret och luktade på dem, ingenting.
”Ska du med på promenad om en trekvart?”
Och som avslutning hans stela leende och besvärade röst ”gå, nu”. Det skulle inte finnas några spår av honom eller igår när hon åkte från Luleå.
Klarblå himmel och sol på andra sidan fönstret. ”Kanske senare. Jag känner mig lite risig.”
”Markus ringde igårkväll, medans jag kommer ihåg det” sa Torbjörn.
”Om vad? Sa han något särskilt?”
”Nej.”
Stella tog en till tugga av sin smörgås och sen kände hon hur allting var på väg upp och fick rusa ut till badrummet för att spy.
”Jag hade alltid skorpor och ett glas vatten vid sängen, och så åt jag det så fort jag vaknade” sa Gunilla som kommit in till henne efter en stund. ”Då gick det oftast bra med frukost sen.”
”Jag vet inte om det är det.” Stella hängde matt över toastolen, vågade inte släppa taget ifall det skulle bli mer. ”Det här är första gången.”
”Det kan vara bra att ta det lugnare än vanligt på morgonen också. Ligga och morna sig innan du kliver upp. Inte rusa.”
Stella torkade sig i ansiktet med pappret som Gunilla gav henne. Kallsvettig i pannan och tårar på kinderna. ”Jag prövar det imorgon.”
Gunilla klappade henne på ryggen. ”Du får se vad som passar dig. Men lägg dig och vila en stund nu, gumman.”

Anna-Karin ringde medan de var ute på stavgången. Hon bekräftade dagens middag, vid fem, fast Stella kunde ju dyka upp precis när hon ville om hon behövde använda datorn innan, och killarna och Robban skulle åka till Pite Havsbad så de skulle bli en lugn och exklusiv liten bjudning ikväll.
”Hur är det? Du låter lite seg?” avslutade A-K. ”Du har inte ångrat dig om igår, va?”
”Vaddå?” undrade Stella förskräckt. Tänk om Gunilla sagt något, trots allt?
”Bröllopet.”
”Åh, ja. Nej, det var bara bra. Men jag spydde imorse.”
”Jahaaa. Mår du fortfarande dåligt?”
”Nej, det gick över fort, men jag blev lite..”
”Lite kymig. Jag fattar.” Anna-Karin lät som ett gravidproffs. ”Ta det lugnt och vila idag, sov en siesta innan du kommer. Och så har du vatten och kex vid sängen imorgon så kan du stoppa i dig det direkt du vaknar. Ibland hjälper det.”
Stella log. ”Gunilla har redan lovat handla skorpor åt mig.”
”Ha ha. Du ser. Vi ses snart.”

Anna-Karin hade i sann festanda köpt några alkofria öl och en flaska alkofritt vin till henne så Stella fick pressa fram entusiasm och glädje över det. Parasollet var uppspänt på verandan och bordet var snyggt dukat och plockfärdigt med dip, morötter och selleristavar. Stereon var flyttad till köksfönstrena som stod på vid gavel. En mycket förväntansfull min från Anna-Karin när hon knäppte på den och Howard Jones strömmade ut. ”Lägg av!” tjöt Stella förtjust. ”Har du sparat dina gamla band?”
”Det är cd, baby.” Anna-Karin dansade runt lite med sin drink och svängde på höfterna. ”All gammal skit kommer ju ut i best of-samlingar nuförtiden. Tv-shop! Världens grej. Har du inte sett reklamen för den här?”
”Inte en enda gång. Är Wham, Last Christmas med? Den där, vad hette han, Neverending Story? Och Madonna, tidig Madonna?”
”Och Rock me, Amadeus och Europe och Sabrina. Vi har alla låtar! Tacka Best of the 80s för det du!”
”Åh, A-K, du måste spela av den här åt mig!”

Medan kolen blev grillkol gick Stella upp till arbetsrummet. Flera rsvp-mejl på gårdagens ”tragiska besked” som någon kallade det för. Tragiskt är väl att ta i, snörpte hon. Det är ju ingen buss med hundra personer som kört av en bro. Sånt är tragiskt. Det här är.. olyckligt.
Hon printade ut listan med de som inte svarat och mejlade till Markus att det var lättast om han kontaktade dem, eftersom hon inte hade nät och inte kom åt telefonnumren lika lätt och yada yada yada. Sms-ade honom om det också för säkerhets skull efter att återigen ha öppnat en mobil som var överfull av meddelanden från gäster. ”Ring om du vill, ska vi ta en fika?, så fruktansvärt tråkigt för er, lycka till nu att ta tag i den här processen.”
”Stella!” ropade A-K nerifrån efter ett tag. ”Är du klar snart?”
”Kommer!” Stella avslutade och fick precis ett sms från m ”ok. kan ringa dig sen. hemma vid 9? jag på väg t trän nu. puss hej”.
”fint” sms-ade hon tillbaka. ”träna lugnt. hörs.”

Back to the 80s cd 2 och grillad lax med couscous och grönsaker. “Kommer du ihåg den här?” Anna-Karin slog på Maria Magdalena med Sandra. ”Jag tänker bara på Laura när jag hör den. Jag minns inte om du var med då men hon hade fått den här singeln och var helt galen i den, lyssnade alltid minst tio gånger i rad, och sen någon vecka efter så ”råkar” hennes brorsa tappa fodralet med den i, och den faller ut på en kant på det där glasbordet dom hade i vadagsrummet och det blir ett stort jack. Helt omöjligt att lyssna längre. Hon blev helt vansinnig, världens Laura-utbrott.”
”Sa jag att jag fick en stor bukett av Markus igår? Tjugofem rosor, helt enorm, du skulle se den.”
Anna-Karin wow-ade pliktskyldigt men var inte redo att släppa Falkman-spåret. ”Och vet du vad som har hänt the Johan Falkman! Det var tre fyra år sen, kring jul någon gång och han..”
Allt Stella velat veta för en vecka sen. Johan på väg till Kallax flygplats en vinterkväll för att hämta upp sina föräldrar, lite halka på vägarna, mötande bil på fel sida, lastbil bakom, föräldrarna som stått och blivit irriterade för att han aldrig dök upp, sen hade de till slut tagit en taxi, det hade varit köer och stopp i trafiken och när de så småningom åker förbi den plats där olyckan skett så ser de hans bil, helt ihopknycklad. Då var han redan på väg till akuten med ambulans. Massa blod förlorat. Benen. Medvetslös, kritiskt tillstånd några dagar. Komplikationer i största allmänhet.
”Hur vet du allt det här?” frågade Stella och kände det kallsvettiga illamåendet svepa över henne. ”Körde Robban den ambulansen?”
”Han säger inte ett ord om sånt till mig. Det är mamma, hon träffade hans mamma och hon berättade.”
Deras stressiga påklädda sex igår. Inga avslöjande strippningar från någon, varken före, under eller efter. Han hade hasat ner kalsingarna och jeansen lite, hon hade dragit upp sitt linne och han hade skjutit upp hennes behå. För att ingen skulle hinna säga ”stopp”, hade hon trott.
Stella höjde sitt kalla vattenglas till pannan, rullade det över för att svalka sig. ”Och sen? Vad hände sen?”
”Han var kvar på sjukhuset ett bra tag, det blev ju allt möjligt med det där, och sen fick han flytta hem till Arvid och Birgitta. Innan olyckan hade han en annan lägenhet inne i stan, fast i ett hus utan hiss. Så det blev massa krångel med det också, du vet, sälja den och få en ny och fixa till den. Och under tiden så bodde han på Porsön med dom. Sen började han jobba igen, så smått, och nu tror jag väl han är tillbaka helt.”
Nästan.
”Är han gift, sambo, dejtar han någon?”
”Jag tror inte det. Han var gift innan med någon forskartjej i Stockholm, men jag vet inte om han har haft någon tjej sen det där. Det kanske inte är så lätt.”
”Vaddå, han är väl inte förlamad? Det är ju bara benen som är.”
”Jamen, ändå.” Anna-Karin såg lite skeptisk ut. ”Tänk. Det måste ju bli annorlunda, hela grejen.”
Nej, faktiskt inte. Inte speciellt annorlunda.
Stella svalde.
”Du ser blek ut” sa Anna-Karin oroligt. ”Är det på gång igen?”
”Lite. Jag tror jag måste..” In på badrummet, häva sig över toastolen.
Alla saker hon tog för givet om honom hela tiden. Patricia, Marika, alla problem och svårigheter hon tyckte att han måste stå över bara för att han var the Johan Falkman. Så djäkla naivt och omoget av henne. Så djäkla naivt och omoget att åka dit igår för att ordna till och sen råka ha sex. I ena stunden sitta och babbla om att hon måste ringa barnmorska och familjeterapeut för att fixa sitt liv, i andra stunden sticka in sin tunga i hans mun. Han kanske trodde att han var hennes Markus-hämnd. En konferens-otrohet mot en semester-otrohet. Sen skulle både hon och Markus vara mer kvitt på familjeterapin. Rensa luften och säga att det stod 1-1, och därmed bättre läge att börja om. Ingen skulle kunna skylla mer på den andre för båda hade gjort samma grej. Markus hade gått tillbaka till Stella, och nu skulle Stella gå tillbaka till Markus. Det enda hon behövde minnas av rekordsommaren i Luleå var att det var där hon gjort de första grav-testen.
Eller ännu värre, han kanske trodde att hon var nyfiken. Ett nyfiket freak som inte nöjde sig med att läsa i böcker utan ville se med egna ögon. Förkovra sig. Hur gjorde nu en sån som han när han hade sex? Hur funkade ”hela grejen” för honom?
Vad skulle Cissi säga om det här? Höja på ena ögonbrynet, Cissi var väldigt bra på att se väldigt ogillande ut, och sen skulle skuld-harangen komma. ”Men nu får du fan väl ge dig. Du tar äntligen ett beslut och ställer in bröllopet efter flera veckors koma och sen förstör du allt genom att ha sex med första bästa. En handikappad kille! Har du spårat ur helt, Stella? Hur moraliskt var det på en skala? Vaddå tror du gillar på riktigt? Gillar hit och gillar dit. Respektlöst, känslokallt och oempatiskt, det är vad det är. Är han så bra den där killen? Ha! Du, det spelar ingen roll hur så bra du tycker att han är med tanke på vad du gjort nu. Och han är ju förresten bara din rebound-kille, ser du inte det? Lite ovanligt att välja en sån, men rebound-kille är han, vare sig du tror det eller ej. Synd att du skulle ta han bara, om du verkligen menar det där att du gillar honom. Ta och ring Markus nu, din blivande man, du vet.”

”Bättre?”
”Nej, jag måste hem, jag är helt slut. Förlåt, A-K, jag trodde inte jag skulle må så här dåligt.”
”Jag förstår. Orkar du cykla eller ska jag ringa pappa?”
”Jag cyklar. Jag tar det lugnt.”

Stella vinkade slappt till Gunilla som satt och löste korsord i köket när hon kom hem. ”Jag går och lägger mig. Om Markus ringer så säg det.”
”Kom hit!” Gunilla vinkade ivrigt in henne och pratade med lägre röst som om de inte var ensamma där. Torbjörn satt och såg nyheterna. ”Johan Falkman ringde. Det var vid sju. Jag sa att du var hos Anna-Karin.”
Det kändes som att Stella skulle knäa av trötthet. Jag orkar inte det här, jag vill inte, jag kan inte.
”Han sa att jag gärna kunde be dig ringa och att han hade prövat din mobil några gånger men den var avstängd.”
Stella lutade sig mot dörrkarmen. ”Inget mer?”
”Nej.”
”Lät han..?” Hon fyllde i resten av meningen med handen. ”Sur, arg, besviken?”
”Han lät normal.” Gunilla pekade på en påse som stod på köksbänken. ”Och där har du skorpor. Ät en sån och morna dig ordentligt imorgon.”
”Tusen tack. Sov gott.”
”Du med.”

Johan hade inte sagt något på mobilen, däremot skrivit. ”får jag fortf ringa?”.

Hon gick ner till köket igen, och som tur var satt Gunilla kvar med sitt korsord. ”Jag har gjort en så hemsk sak” viskade Stella och Gunilla lade armen om henne.