Nystart! Kap 1

Jag tog en paus och tänkte "skit i det" men nu när jag öppnade texten så fick jag lust igen. Så dåligt var det inte, kan lika gärna försöka lite till. Det här är långt bak, kap 1. Den version som faktiskt gäller nu. Känns ju symboliskt att uppa den, men jag sitter och skriver in och fixar därifrån och framåt och än så länge har jag inte stött på enorma frustrationströsklar. Det är mest bara kul.

Kap 1

Stockholm, maj

Stella betalade och ställde sig vid en av siddiskarna för att kolla igenom fotona. Den första rullen var julen för tre år sen, hos hennes brorsa Stefan i Göteborg. Deras då nya radhus, och deras då lilla dotter Mira, i knubbigt bebis-format med feta gulliga böjveck och nypkinder. Så himla söt. Och så Stella själv, i snyggt färgat mörkbrunt hår med slingor i. Gud vilken förmögenhet det gått åt till att hålla uppe den frisyren, och länge hade hon haft det. Det hade känts som en lika storslagen investering som att börja pensionsspara när hon gått tillbaka till sin naturliga färg och enbart klippningar.
Sen några kort från hennes och Markus nyårsresa till Gran Canaria det året. Hon fnissade när hon kom till ett foto på honom, helt genomblöt efter att ha cyklat igenom en stor vattenpöl. Hon kom ihåg att vitsen var att hon skulle knäppa precis när han var i den och det sprutade och stänkte runt om så fint. Okej, nu kunde man se att tajmingen inte varit perfekt.
Andra rullen var den från Markus kamera. Först någon slags jobbfest, massa mer eller mindre berusat leende människor med öl och drinkglas i händerna. En del av dem kände hon igen. Sen kom ett kort på Markus, halvliggande, leende, barbröstad i en säng. Hon fick titta noga på det. Hon kände inte alls igen sängen, eller tillfället. 2004-11-22 stod det på datumet. November förra året, var hade dom varit då? På ett hotell? Dom hade inte rest någonstans den tiden, det var ju under terminen. Hon fortsatte bläddra. Nästa kort visade en av hans kollegor, Petra, i samma rum. Sittande på sängkanten, hållandes upp ett glas i en skål mot fotografen. Petra hade på sig hans skjorta. Stella kunde med tvärsäkerhet säga att det var Markus skjorta för det var hon som hade köpt den åt honom. Mörkgrön, en ovanlig färg för honom men han passade bra i den.
Det gjorde Petra också, och det såg rufsigt och sexigt ut med den så där uppknäppt och oversized och ingenting under.
Stella speedade igenom några bilder till. Skjortan var av, Petra låg i sängen. Ibland under täcket, ibland ovanpå. På en bild stående helnaken, generat skrattande som ”nej, lägg av, fota inte!”. Hon var smal, smalare än Stella, men hennes bröst var större och hängigare. ”Det är inte storleken, det är formen” som Markus förtjust brukade framhålla som sina bröstpreferenser medan han kupade sina händer runt Stellas. Petras uppfyllde nog inte alla dem.
Det sista kortet var ett sånt som man knäpper av sig själv genom att hålla upp kameran framför ansiktet. Markus och Petra i en kyss, en undre halva av hans ansikte med, men nog för att man lätt skulle se att det var han.
Hon lade ner högen. Tittade sig omkring. Allt var som vanligt i affären. Flera människor i kö, tre biträden bakom diskarna. Det var fredag ute. Mitten av maj. Hon var glad för att hon köpt ett par snygga träningsbrallor på rea innan hon gick hit för att hämta ut fotona. Det skulle bli en lugn helg, städa och tvätta och inte göra något speciellt. Rätta några uppsatser och prov i bästa fall. Kanske se en bio imorgon, men det var bara kanske. Helt normalt. Allt helt normalt. Hon skulle träffa honom om en timme på Svejk. De skulle äta och ta en öl eller två och sen åka hem.
Om två och en halv månad skulle de gifta sig. Varmt välkomna till vigseln mellan Stella Lundman och Markus Wahlberg lördag den 30 juli. De hade skickat iväg alla inbjudningskorten i måndags. Mörkblåa kuvert, vitt papper, hennes kompis Miriam som textat väldigt fint. Ljusgrått band runt om, knutet. Snyggt. Fyrtioåtta gäster. Bröllopsblogg skapad, mejladress upprättad. Därför var det en lugn helg som väntade nu. Lugnt firande och lugn helg.
Stella försökte le vänligt mot en kvinna som kommit och ställt sig bredvid henne för att göra samma sak, titta igenom sina kort. ”Spännande med nya foton, va?” hade hon kunnat säga. Om hon kunnat få fram ett ord, och om hon inte behövt koncentrera sig så mycket på att överhuvudtaget stå upprätt.
Om någon bett henne beskriva hennes och Markus förhållande hade hon fram tills för fem minuter sedan sagt något i stil med ”vi har det bra. Det är klart, vi är ju inte superförälskade hela tiden, men, kniven på strupen, vem är det efter fem år? Vi har kul ihop, vi gillar att vara med varandra, och vi gör ofta saker tillsammans. Ja, vi bråkar såklart ibland och jag har säkert vissa vanor och sånt som han blir galen på, men vi har det faktiskt bra för det mesta. Det här äktenskapet kommer definitivt att hålla, det vet jag! Han är min bästa vän.”.
Om någon frågat henne vad chanserna var att Markus skulle vara otrogen hade hon skrattat in i kameran och sagt ”skämtar du?!”. Det var inte Markus stil att vara otrogen, han var inte sån. Han hade aldrig någonsin blivit odrägligt full och börjat tafsa på andra på fester, han var inte flirtig, han var inte en som tjejer självmant kom fram och slängde sig över i klasar, han var inte en som satt och spanade in andra. Han var inte den typen, punkt. Han kunde för Guds skull inte ens spontant prestera en lista med kvinnliga skådisar som han tyckte var snygga. Det var Stella som fick truga på honom olika alternativ.
”Cameron Diaz? Jessica Simpson? Jennifer Aniston?”
”Sådär, dom är väl sådär.”
”Kom igen nu.” Hon klappade sig själv på kinderna à la Stefan Holm för att vakna upp. Tog ett djupt andetag. Ett till. Det här måste ju vara omöjligt. Markus och Petra. Neeej? Hon hade träffat Petra ett par gånger, jobböl och sånt. Söt, men lite menlös, hade hon alltid tänkt om henne. En sån som verkade sakna självständig styrning, som alltid följde med på vad andra sa men mer sällan kom på något själv. Inte alls Markus typ om hon fått gissa. Inte alls samma stil som hon själv. Men nu hade tydligen Markus tyckt att Petra var hans typ och sen sagt åt Petra att följa med upp på rummet och nojsa lite, och hon hade inte protesterat. Han och Petra. Sex. Det kunde inte stämma. Det kändes inte som att det kunde stämma. I hjärtat. ”Invärtes”, hon och Cissi som brukade dra till med det ordet när de skulle understryka något extra mycket. Det här kändes så fel invärtes.
Stella tog upp korten igen. Bläddrade igenom långsamt. Såg allt igen, Petra i alla sina positioner med och utan skjorta. Det var rätt. Invärtes också. Det var inte inbillning eller en skenande fantasi eller en trött hjärna en fredag. Inga tvetydigheter. Det var precis som det såg ut att vara. Hon och han. Ett hotellrum. Nakna. Sex. En affär. Jesus Kristus.
Hon bläddrade igenom ännu en gång. 2004-11-22. Förra året. November. Vanligt jobb, vanlig höst, vanlig november. Hon hade intet ont anande traskat runt mellan lägenheten och jobbet och mataffären och Eriksdalsbadet, och så hade han slunkit iväg på en konferens och haft fotosex med Petra! Markus, hennes Markus, hade varit otrogen. Det var ju han som hade tryckt på att de borde gifta sig. I februrari hade han lanserat den idéen. ”Nu vill jag göra det, Stell, jag tycker det är dags.” Efter tre års förlovning. De hade först tänkt gifta sig inom ett år, men sen hade saker kommit emellan. Hans pappa hade fått en hjärtattack. Sen hade han dött. Inget läge att dra igång med en vigsel då. Allt hade blivit liggande, glömts bort eller inte orkats ta tag i. Tills i februari när Markus tog upp det igen. Så där hade de, Stella och Markus, tillbringat våren med att ränna runt och kolla lokaler och ringa om prisuppgifter och be om cateringsofferter. Och på lediga stunder hade han knullat jobb-Petra.
Och nu hade bröllopsmejlen börjat trilla in i inboxen.
Och han hade knullat jobb-Petra.
Det här är som en skitdålig film som jag inte vill se färdigt.
Stella rafsade ihop fotona och trängde sig fram till disken. ”Hallå, ursäkta” sa hon sammanbitet till killen som betjänat henne. ”Ursäkta, du, ser det här ut som jag?” Hon höll upp den nakna generade Petra. ”Det här är verkligen inte jag! Kollar ni inte igenom bilderna innan ni lämnar ut dem, ser att allt är okej?!”
Killen stirrade på henne. ”Ja.. men...jaa?”
”Det är ju inte jag! Ni borde väl för fan ha fattat att den här rullen skulle ha förstörts, aldrig lämnats ut!”
”Men sånt bestämmer kunden själv” stammade killen förskräckt. ”Så länge det är okej bilder och inte svart så..”
”Okej?! Ha! Det här är fan så långt från okej som man någonsin kan komma!” Hon bläddrade fram bilderna åt honom och det blev sakta helt tyst i affären allteftersom. ”Inte jag, inte jag, fan inte jag! Jag är inte med på en enda bild här! Kolla då!” Alla andra stirrade också på henne nu.
Killen såg hjälplöst på de andra biträdena men ingen av dem hoppade in eller sa något. En man, en annan kund, harklade sig lågt. Stella stampade ursinnigt i golvet.
”Det här är för djävligt, bara så ni vet! Jag är kund och nu vill jag klaga. Det här skulle ha blivit svarta bilder om ni skött er del av uppdraget, om ni fattat nånting. Jag kommer aldrig mer att komma tillbaka hit. Tack för en helt värdelös djävla service!”
Hon fick skyffla undan en svartklädd tonårstjej som stod och tryckte precis framför ingången. Så typiskt tonåringar, bara jag jag jag, aldrig en tanke på en annan människa här i världen.


Markus ringde kvart över sex. ”Hallå, kexet. Jag är här. Var står du och smular?”
”Hemma.” Stella rev fram kabinväskan med dunder och brak.
”Va? Men, jag har ju fått bord nu. Vad gör du hemma? Skulle vi inte fira och käka?”
”Inte nu längre. Jag packar och sen drar jag.” Ut med troslådan, roffa åt sig en näve. ”Och du, du kan dra åt helvete.”
”Va?!” Det lät som han sprutade öl. ”Men vad är det? Vad har hänt?”
”Jag har sett bilderna på dig och Petra från 2004 11 22. Från din kamera. Så tack och hej för den här tiden. Det var roligt så länge det varade. Tur att vi inte hann gifta oss.” En näve sockar föll ner i väskan. Ett grepp topar. ”Fan alltså, Markus. Fan att du..” Rösten brast och hon stängde av mobilen.
Den vanliga telefonen började ringa. Hon gick helt sonika fram och slet loss den från jacket och sen gick hon ut på balkongen och hivade iväg den. Stod kvar och såg hur den flög fint och landade med en perfekt krasch tre våningar ner på gräsmattan. Bye bye telefon.
Ett grepp brallor. En extra plastpåse för några par skor. Tryckte ner necessären ovanpå dem sist av allt. Dragkedjan igen på väskan zip zip. Målmedvetet. Hon scannade av lägenheten, var det något mer hon behövde nu? Den inramade London-bilden från förlovningsresan som hängde ovanför hallbyrån, hennes fina Alvar Aalto-vas som hon fått av honom i julklapp och som just nu var fylld med gula tulpaner, hans stora morgonrock som det bara var hon som använde, Earl Grey-teet med mycket bergamott han köpt åt henne när hon känt sig förkyld häromveckan, soffan, hennes soffa, där han slängt sig ner och kramat henne hårt och sagt ”jag älskar dig” för någon kväll sen medan hon såg på teve och var mest koncentrerad på det och ssh-at honom.
Nej, inget av det skulle med.

Taxin kom efter femton minuter, precis som utlovat. Härligt med saker man kunde lita på.

Hennes mamma och nye sambo satt ute på balkongen när bilen körde in på deras gård. De ställde sig nyfiket upp när de såg att det var hon som klev ur taxin och började lasta ut allting. Hon kisade upp på dem. ”Kan jag sova här inatt? Det är slut med Markus.”
”Va? Men herregud...!” Hennes mamma sprang in och tryckte upp portlåset. ”Vad är det som har hänt, herregud, Stella, vad är det?” Kom springande nerför trappan för att möta henne.
”Han var otrogen. Mot mig.” Stella släpade upp kabinväskan utan att lyfta den, och hjulen dunkade i varje trappsteg. ”Jag kom på det idag. Foton. Bildbevis.”
”Markus?” Inger lät helt chockad. ”Är det sant?! Inte Markus! Jag trodde inte han var en sån typ!”
”Nej, jag håller med, visst är det förvånande?” Stella log ironiskt. ”Och inte ett enda litet ord har han sagt om det heller.”
Sen spydde hon.

Det blev en händelserik helg för grannarna.
Ett, dottern spyr i trappan. Bryter ihop och står och hulkar.
Två, den för tillfället blivande före detta svärsonen anländer strax därefter i annan taxi, som helt klart inte håller 30-gränsen på gården. Höga skrik och gråt, ena parten vrålar ”stick! dra! jag vill aldrig se dig mer!” och den andra parten vrålar ”lyssna! snälla, lyssna på mig! gör inte så här, Stella, lyssna!”. Klart okommunikativt.
Tre, ny show dagen efter. Nya skrik. Se två vuxna människor jaga varandra i frenetiskt gå-tempo runt gården, den ena vill bort, den andra vill efter.
Fyra, se dottern masa sig iväg till jobbet på måndag morgon. Komplett i solglasögon (det spöregnade) och otvättat hår, och ny taxifärd eftersom hon ”fan inte fixade någon djävla försenad tunnelbana idag”.

När hon anlände i taxi till jobbet räckte det med att mumla ”förkyld” när kollegor vänligt undrade om hon kände sig hängig. Det passade ju in. Röd näsa, blanka ögon, darrig röst. ”Förkyld.” Samma till eleverna. Lägligt att kunna lämna en lektion mitt i allt för att gå och snyta sig.

Det gick inte att tänka på Markus de första dagarna. All koncentration och fokus fick riktas mot att dra SL-kortet genom spärren och lägga morötter bredvid paprikafisken på lunchen och komma ihåg att använda tvål och shampo i duschen, inte bara stå och låta vattnet rinna. Resten var.. tomt, borta, utplånat, chockskadat ”Det här händer inte mig. Snart vaknar jag och då är allt som vanligt. Jag inbillade mig. Det här händer inte mig. Snart vaknar jag och då är allt som vanligt. Det här händer inte mig.” Det första som kom upp i huvudet, varenda morgon. ”Det är bara en dröm. Ja, jag tror jag har drömt.” Och sen, inse, att det var inte det. Hon låg där på tältsängen i sin mammas vardagsrum. Hon hörde duschen strila från badrummet. Hon kände doften av rostat bröd i köket. Högst verkligt alltihop. Inte alls någon dröm.
Markus ansikte när han kommit i sin taxi till hennes mamma. Hur hon velat se att han klev ur bilen med en min som skulle förklara missförståndet, reda ut allt det tokiga, att han skulle se säker och normal ut. Hur han klivit ur taxin och sett förtvivlad, skamsen och skyldig ut. Onormal. Hur det fallit in i henne. Han har gjort det. Det var ingen inbillning. Han har bedragit mig. Älskade han inte mig?Vad har jag gjort för fel? Varför?Jag älskar ju honom.
Hennes ansikte när hon såg sig själv i spegeln sen. En annan människa. Inte den Stella hon sett varje dag i över trettio år. En annan. Någon ny. Dålig. Sämre. Annorlunda. Nedgraderad. Inte hon. Munnen, smal som ett streck för att inte gråta. Ögonen, farligt nära gränsen hela tiden. Näsan, snorig och ful. Håret, fett och fult. Blicken, tvivlande och osäker. Hon. Men ingen som hon gillade, inte det minsta.

Det var den veckan hennes snälla kollegor bjöd ut henne på middag på torsdagskvällen, ”som en lugn mini-möhippa”. Bestämt sen några veckor tillbaka. Hon fick äta massa gott och dricka gott vin och satt där och log och log och det kändes som att ansiktet skulle krackelera vilken sekund som helst. Ingen av dem visste vad som hänt. Hon hade inte sagt ett pip om det till någon på jobbet. På lördagskvällen hade hon tagit en taxi till Cissi, sin bästa äldsta kompis, och där hade allt kommit fram under hysteriskt grinande. Men Cissi var den enda som visste hittills förutom familjen.
Sen fick hon två desserter av kollegorna på mini-möhippan för att hon alltid ville fika lite till och var en sån godisgris, och sen kunde hon inte hålla sig en sekund längre utan tårarna började rinna och de trodde att det var för att hon var glad eller rörd eller nervös något. Det blev lite besvärat, och Stella klarade inte av att säga vad det egentligen var. Hon skämdes så ofantligt. Hon var en sån man var otrogen mot. Och hon hade aldrig fattat något, inte ett skit. Hon var en sån stackars kvinna som hade kunnat hamna på Ricki Lake och trott att de skulle prata bröllopsplaner i programmet, men det som hände var att Markus allvarligt tittade på henne och sa ”det är något jag måste berätta” och publiken stirrade intensivt på henne hela tiden för alla visste redan det hon inte hade en aning om. ”Snacka om att du är blåst, tjejen!”
Hon hade aldrig misstänkt något när han ringt henne på jobbet och berättat att han skulle spela badminton ikväll, eller när han sagt att han var tvungen att jobba sent. Hon svalde alltihop och tänkte överhuvudtaget inte i riktningen att lukta på hans skjortor eller kolla igenom plånboken efter hotell och restaurangnotor. För han skulle väl aldrig göra något sånt mot henne?
Jo, det skulle han.
Hon hade blivit så djävla blåst. Han hade erkänt en och en halv månad med Petra. Fem sex gånger. Nej, såklart, aldrig hemma hos dem. Nej, såklart, hade han inte varit kär i Petra. Det var något annat. Inget viktigt. Nej det betydde inte att han inte älskade Stella. Det här var något annat. Ett stort misstag, ett enormt misstag. Han ångrade sig. Han ångrade sig. Han älskade henne. Han älskade henne.
Stella kände sig bara så otroligt dum. Så otroligt dum.
”Och nu har folk börjat svara på bröllopet. Alla vet ju att vi ska gifta oss. Alla tror ju att vi har det skitbra. Det trodde jag också. Det är därför man gifter sig. Och så går du och..”
”Men Stella, det betydde inte någonting då, och absolut inte nu. Det är bara du, det är dig jag vill vara med. Jag måste få vara med dig.”
Hon måste få spy.
Och sen, varje gång hon såg sig själv i spegeln, tvivlet. ”Vad är det för fel på mig? Vad har jag gjort fel? Varför gjorde han det? Hur kunde han göra det? Hur kunde jag inte märka något? Vad mer har han ljugit om under de här åren? Vad mer har han inte berättat? Var han verkligen med jobbet i Helsingfors där precis före jul eller var det bara en ursäkt för att ostört få ta in på hotell med Petra en gång till? Hur länge har han inte älskat mig?”.

Sen fick hon en Cosmopolitan på mini-möhippan och då kunde hon bristfälligt samla ihop sig, och kvällen fortsatte lite bättre. Taxi hem igen till mamma och sambon, somna berusad, allt snurrade fortfarande. Baksmälla dagen efter. Köpa första Colan i elevkafeterian redan halv nio. Alla på jobbet log nöjt mot henne. Det var precis så det skulle vara efter en möhippa. Även en mini-möhippa.
Alla visste att hon skulle gifta sig. Alla trodde att hon hade det skitbra. Alla trodde att hon var lycklig.