Och kap 6

Kap 6 Luleå, måndag

Måndag. Mest prestigefyllda och viktigaste dagen av veckans sju. Trendsättardagen. Nystart, nybörjan, ta tag i-dagen.
Att göra : sova ordentligt, till minst sju. Äta nyttig frukost. Promenera runt Ormberget. Börja tänka på en seriös sommar / relations / bröllopsplan. Kanske ringa några samtal till snälla människor som hade bostäder och gästsängar i Stockholmsregionen och höra hur det såg ut nästa vecka. Om hon nu inte skulle flytta hem.
Kanske skriva för och emot-listor om relationen. Det kunde funka. Hon kunde pröva iallafall. Inte fortsätta förtränga i tid och evighet. Planera maten för kommande dagar. Handla maten. Inte äta kanelbullar och äpplen till lunch. Mata katterna. Ta en cykeltur i det fina vädret istället för att bara ligga och dega i solstolen. Läsa mer böcker. Inte dricka alkohol på hela dagen.

Gjort : vaknat åtta. Glad som en lärka. Sovit som en god stock. Ätit frukost. Promenerat runt Ormberget. Inte alls tänkt på sommarplan. Inte alls tänkt på bröllop eller relation. Inte alls gjort listor. Inte fått något sms av Markus. Inte fått ett enda samtal överhuvudtaget. Inte velat / tordats ringa något själv. Sakta men säkert känt sig mer och mer ensam. Matat katterna. Degat i solstolen utan bok. Inte orkat tänka ut någon himla veckomeny. Ätit limpmackor och kanelbulle till lunch. Fortfarande inte fått sms av Markus. Börjat fundera på varför. Vad gjorde han med vem och var. Inte kunnat släppa det. Skrev han inte för att han var... upptagen? Med roligare och snällare och mer närvarande personer som hade större men hängigare bröst? Grinat lite. Legat ute på solstolen och suckat djupt och känt humöret sjunka i botten, mer och mer.

När telefonen äntligen ringde vid halv två-tiden slängde hon sig praktiskt taget in i köket för att inte riskera att missa samtalet. Det var Torbjörn. Han ringde från bilen, dom åkte just förbi ett mycket vackert norskt fjäll. Gunilla ooh:ade exalterat i bakgrunden. Det han ville var att påminna henne om att ställa ut soptunnan idag, för sopbilen skulle komma tidigt imorgonbitti. Och glömde man så fick man vänta en vecka till, i sommarvärmen. Stella åh nej:ade, tog hotet på allvar. Hon ringade in morgondagen på väggkalendern i köket medan de pratade. Någon hade redan skrivit dit SOPOR. Nu var det även en röd ring runt. Man kunde inte missa det. 21 juni, stor dag, sopor. ”Jag tar ut den på en gång nu när vi slutar” sa hon och då blev han nöjd.
När de lagt på stod hon fundersamt kvar vid kalendern. Dagens datum, måndag 20 juni. Ett viktigt datum av en helt annan anledning. Det borde vara mens nu. Och det var det inte. Och det kändes inte alls på gång i kroppen heller. Inga ömma bröst, ingen huvudvärk, inga irriterande PMS-finnar.
Hon gick upp och letade fram sin egen kalender, räknade fram från förra månaden. Mensen skulle ha kommit igår om allt flytit på som det skulle. Den brukade vara regelbunden. Inte ens i maj när hon fått veta om Petra hade den varit sen, och det var ju ändå den slags chock och stress som kunde få alla kroppsfunktioner ur spel.

Det fanns ett till datum att räkna från.
En klumpig berusad arm som landat på hans kropp, en invit som han avfärdat och sagt ”vi sover istället, Stella, det är bättre”, och sen några timmar senare hade hon vaknat med hans händer på henne, hans kropp tryckt mot hennes rygg, och hon hade rullat runt mot honom, fortfarande halvsovande och omtöcknad i början men sen hade hon vaknat till. De hade inte sagt ett ord under tiden, de sa ingenting efteråt. Hon var helvaken då, låg och kände hur huvudet värkte och hur svettig och klibbig hon var, men hon kunde inte, orkade inte röra på sig. Vid någon tidpunkt gled hon tillbaka in i sömnen igen. Sen hade han väckt henne med kaffe och ett erbjudande om middag på kvällen, och han lät lycklig och hon kände sig hemsk. Utvärtes och invärtes.
Det var inte första gången de kört utan skydd. Och det var ingen olycka.

Hon räknade. Det stämde. Ägglossning. Sex. Nio månader senare, ta da!, en bebis. Hon stirrade på kalendern. ”Herregud.” Den där yra verklighetstvivlande känslan hon fått inne på fotoaffären var tillbaka. ”Herre herre gud.” Det stämmer inte, ögonen ljuger, hjärnan funkar inte, det är säkert fel, jag tror inte alls på det här.
I flera månader hade hon planerat att hon skulle bli överlycklig när hon misstänkte det här. Mensen skulle vara sen, och hon skulle gå till Markus och berätta det och han skulle fatta innan hon ens fått ur sig hela meningen och så skulle han se glädjestrålande på henne och säga ”menar du det? hoppa in i bilen så åker vi och köper ett test ögonabums!” precis som en helrätt blivande far.
Det hade aldrig sett ut så här i hennes fantasier; stirra på en kalender bekymrat, tvivlande, oroligt och ambivalent. Man skulle inte misstänka det här och få panikångest för att man, kanske, skulle uppfostra ett barn som ensamstående mamma. Hon ville inte vara en ensamstående mamma. Hennes skräckscenario var att bli en ny Inger och Sten, att föra den bitterheten vidare. Det där gnetet och tjatet och missunnsamheten och avundsjukan. Det där djävla oket. Nej tack. Det var inte så det skulle vara. Hon och Markus skulle inte bli såna. Hon skulle inte axla den rollen som generation två.
Det hon måste göra var helt enkelt bara att komma över skräckscenario ett först – att Markus var otrogen och hon fick reda på det och sen klarade hon inte av att han tog på henne, på något sätt, såvida hon inte var asplakat, och därför hade hon flytt hundra mil norrut och satt där och förträngde bröllopet som närmade sig med stormsteg och det var ju ändå en fis i rymden jämfört med det här... Åh herre herre gud.

Hon stampade runt som professor Balthasar och fingrade på mobilen i en ångestriden kvart. Ringa honom eller inte? Åka tillbaka till Stockholm på stört eller avvakta? Beställa en taxi och åka till närmsta apotek för att köpa ett gravid-test? Ringa Inger för råd? Ringa Stefan för pepp? Ringa Cissi för utredning och analys? Hon kunde inte bestämma sig för något. Desperat blev det till slut Anna-Karin och ett förslag om träff på stan, utan att Stella avslöjade något mer. Hon möttes av ett entusiastiskt ”ja! Robban är ledig idag så det passar jättebra!”.
Stella tog på sig solglasögonen och cyklade in till stan. Anna-Karin mötte henne i söt rosa blus, ljusa korta sommarbyxor och håret uppsatt i en snyggt slarvig svinrygg. Hon såg tio gånger fräschare och piggare ut än senast när hon stått på bron med vällingflaskan. ”Här kommer ju ärtan pärtan själv” sa Stella beundrande. ”Vad är hemligheten, A-K?”
”Städa hela dagen och ha bråkiga ungar klängande kring benen och sen få ett samtal från sin kusin om möjlighet att fly huset?” Anna-Karin fnissade olydigt. ”Jag tog direkt chansen att få piffa till mig lite och lämna det där kaoset till Robban.”
”Och piffigt blev det. Mycket fint.” Stella nöp uppskattande i hennes blus. ”Finns det någon schysst barista i den här stan då?”
De fikade varsin caffe latte och en hallonmuffin på en uteservering. Baristan lös med sin frånvaro och sina dekorerade hjärtan i skummet, men muffinsen var god. Efter fyra tuggor så vågade Stella klämma ur sig det. ”Jag tror att jag kanske har råkat bli gravid.”
Anna-Karins kaffekopp stannade halvvägs upp till munnen medan hon scannade av Stella noga för att se hur det här beskedet skulle tas emot. Med skräckblandad förtjusning uppenbarligen. ”Näeej?”
Stella nickade skärrat. ”Joo.”
”Säkert?”
”Joo, säkert.”
Anna-Karin förhörde henne om all fakta. Kroppskänslor, mens, ägglossning, tidpunkter. ”Igår, va?” fastslog hon sen. ”Det är ju i och för sig bara en dag, men... Ska vi gå på Apoteket?”
Stella skakade bestämt på huvudet. ”Nej, nej, nej. Inte än. Jag törs inte än. Jag vill ju ha barn, och just det här barnet om det nu är något, men jag törs inte ta reda på om det finns än. Jag vet inte hur Markus och jag ska göra. Om vi ska vara tillsammans. Jag måste tänka lite till, komma på något. Bestämma mig. Tror jag iallafall. Låter det okej, eller?”
”Helt och hållet.” Anna-Karin lade sina händer runt hennes knäppta. ”Och det är ett bra sätt. Det är kanske lättare att tänka på den framtiden utan att blanda in ett eventuellt barn just nu. Jag menar, du har ju knappt smält det här med Markus än och så nu. Ja, fundera i ett par dagar till och har du inte fått mens då så... ”
”..så blir det Apoteket nästa” sa Stella långsamt. ”På torsdag kanske?”
”Torsdag blir perfekt.” Anna-Karin gjorde en mycket uppmuntrande min. ”Jättebra. Och jag kan vara med och hålla handen under de tre minuterna om du vill, det är bara att säga till.”
”Tack.”
Dom tittade på varandra och Stella skakade chockat på huvudet. ”Alltså, tänk om det är så? A-K, tänk om det är så!”
”Ja, tänk om! Det är ju...!” Anna-Karin skrattade och kramade om henne. ”Du har gåshud!”
Stella såg ner på sina armar där håret mycket riktigt stod rätt upp. ”Det känns bara så himla overkligt. Om det nu skulle vara. Men.” Hon snörpte ihop munnen. ”Herregud. Vad är inte overkligt i mitt liv just nu?”
”Försök att inte hetsa upp dig för mycket över det här under tiden. Gå inte runt och mal, du vet.”
”Mm, jag vet.” Stella försökte le. ”Lätt, va? Men jag ska gå in hårt för att försöka att inte mala.”
”Vet han om det? Markus?”
”Nej, Gud, nej! Han får inte veta något än! Han skulle hoppa på nästa plan upp om han fick veta den här misstanken.” Stella såg oroligt ner på sin mage. Den perfekta putmagen, som Markus döpt den till. ”Så mjuk och skön och fin” hade han uttalat sig om den. ”Perfekt på alla sätt.” Nu kanske förvandlad till en bebismage. ”Du är den enda jag har sagt det till, och ingen annan kommer att få veta det heller.”
”Det här kommer att gå bra, Stella. Jag lovar.” Anna-Karin höjde kaffekoppen mot henne. ”Ni kommer att fixa det galant, hur det än blir. Och jag hoppas att det blir. Men du vet, inte mala eller ta ut något i förskott. Vi väntar tills på torsdag. Koncentrera dig på Markus-grejen först så blir det här ett senare.. ämne. Skål!”

De satt kvar och fikade ett tag tills Anna-Karin var tvungen att åka hem och se om huset stod kvar och handla middag.
”Tusen tack för att du ville komma.” Stella gav henne en kram. ”Och få den stora förmånen att lyssna på allt mitt egoprat. Det var väldigt snällt. Nästa gång är det din tur att hålla låda.”
”Tusen tack för att du ringde och fick mig in till stan och berättade det här!” En till kram. ”Var cool, stressa inte upp dig. Vi hörs.”
Anna-Karin spurtade mot parkeringen och Stella strosade mot Smedjan. Tittade på nya pocketböcker, tittade på reabikinis, kom till slut till Domus och matavdelningen, försökte hitta på bra och nyttiga och vitaminfyllda solosommarmåltider som inte bestod av kanelbullar och äpplen. Bäst hon stod där och valde ut hårda nektariner träffades hon av något på armen. En vindruva. Och sen en till.
”Men vad fan...?!” Hon vände sig irriterat om och möttes av en skrattande Max. Hon boxade till honom. ”Meh! Vad gör du, galning?”
”Jag var ju tvungen!” Han slog ut med händerna. ”Det var liksom öppet mål, grönsaksdisken, ryggen mot, man kan inte låta det gå förbi.”
”Jaja, okej” höll hon roat med. ”Menar du att jag ska gå runt och vara nervös hela tiden nu för att du ska ligga i bakhåll någonstans?”
”Nej, jag tror jag är nöjd nu. Jag har fått min hämnd.” Han hade så mycket Luleå-dialekt när han pratade och hon älskade att höra på den. Johans var inte alls lika tydlig, mer uppblandad med stockholmska och rikssvenska, men Max lät som om han inte lämnat Luleå en enda dag. Han kikade ner i hennes korg. ”Bananer och potatis. Trist. Du måste vara med på video och pizza istället! Johan kommer också, vi ska vara hos oss.”
Johan som i the Johan Falkman, pizza och video? Dagens bästa förslag och den perfekta kuren mot att gå och älta. Ja! Ja! Så gärna! Jag är PÅ!
Men det senaste han sagt, efter hennes pushiga uttalande om att hon ville ses igen, var ju att han skulle vara upptagen och att de skulle höras på tisdag. Hon ville inte gå över gränsen och bli en social paria på riktigt. Hon drog ut på svaret. ”Vet inte. Nja... Kanske inte... Tänkte faktiskt ta det lugnt...”
”Men hur mycket lugnare kan det bli? Pizza och video? En måndag? Kom igen, Stella, du vet att du vill. Jo, det vet du, vi hade ju skitkul senast!”
Stella velade på.
”Vänta.” Max fiskade upp sin mobil. Ringde. ”Tja. Hallå. Du, jag träffade just Stella här på Domus. Hon ska sitta hemma och äta bananer och potatis ikväll. Precis. Sälj in det.” Han räckte telefonen åt henne. Hon tog den motvilligt. Fattade utan presentation vem som var i andra änden.
”Det är mycket mindre risk att jag får stå ut med någon extended Sagan om Ringen-skit om du kommer” var hans öppningsreplik. Den lät inte framtvingad av en pistol mot tinningen.
Hon fnissade, vände sig halvt från Max, pratade lägre. ”Jamen... Det känns lite som att jag förföljer er och alltid råkar komma och tränga mig på just när det är mat eller fest. Ärligt talat, det börjar bli pinsamt.”
”Jag tycker det är pinsamt för det börjar vara uppenbart för alla nu att det är vi som förföljer dig och alltid vill släpa hem dig på mat och fest. Ärligt talat.”
Åh.
Åh.
Ett kundbesked : mental glädjedans uppförs just nu av stockholmska på fruktavdelningen på Domus. Hon är inte social paria.
”Det är väl oavgjort då.”
”Så du kommer och räddar mig från Sagan om Ringen? Säg ja, Stella.”
”Mmm. Ja. Jag gör väl det då. Ni är som ett övertalningsteam, du och Max.”
”Thank you.” Det lät som att han log från öra till öra när han sa det. ”Får jag Max igen. Jag måste preppa honom.” Hon gav tillbaka mobilen till Max. ”Dåliga nyheter.” Han höjde frågande på ögonbrynen.
”Jaja” himlade han medan han pratade med Johan. ”Bara det inte blir något franskt istället, som ni finkulturella har gaddat ihop er om. Men du, vi ska ha popcorn och läsk. Lina är på ingång.”
Lina mötte upp när de stod i kassan. Johan skulle möta på videoaffären.

På vägen dit kände Stella sig lite stirrig, och när hon såg honom där ensam, ingen Patricia den här gången heller, blev hon riktigt stirrig. Han åt ett rött äpple. Han hade på sig en röd t-shirt. Piké. Men den var sliten, urtvättad och snygg. Han var ännu mer solbränd. Hon kom ihåg det från förr, både han och Laura var den sorten som behövde vara ute i en halvtimme för att bli lika solbrända som andra blev på två veckor. Men det värsta var att han var nyklippt. Av någon mycket skicklig frisör som visste precis vad han / hon gjorde, och inte gjorde det med klippmaskin. Det syntes vita mindre solbrända spår vid öronen och polisongerna där håret var kortare nu. Nyklippt, solbränd och åh så snygg. The Johan Falkman i egen hög person, sjutton år senare men fortfarande still going strong. Iallafall ovanför knähöjd.
Han log och sökte hennes blick. Hon vågade knappt möta den. Hon kände hur hon rodnade. Hjärtat tog ett extraslag. Larmklockan ringde.
Det här är illa, sa hon till sig själv. Jag blir för glad av det där leendet. Det blev alldeles för bra igår, jag bryr mig alldeles för mycket nu, och jag har ingen aning om hur jag ska bete mig på ett normalt sätt längre. Vad är ett normalt sätt när man umgås med en vän, av motsatt kön, som man tusan får glädjehicka av, fast man inte alls ska få det? Hur skulle hon hälsa? Vad pratade man om som bara vänner? Laura och Italien kanske? Bostadsrenoveringar? Sånt hon borde ha hållit sig till hela kvällen igår. Säkra, okänsliga, tråkiga ämnen.
Istället hade det blivit litteratur och Siri Hustvedt för hela slanten. Snälla, hur naiv kan man bli? Det var ju precis sånt hon gick igång på, sånt hon skulle hålla sig mil ifrån. Så orutinerat och obetänksamt. Ta fram vilken man som helst som kunde nämna fler författare än Michael Connelly hon blev direkt knäsvag och såg massa potential i honom, till och med när det inte fanns någon. Och här, där det räckte och blev över med potential... Det var lätt att tro att hon faktiskt var tretton istället för trettiotvå.
Det hade varit så mycket bättre om Patricia varit med nu. Stått bakom Johan med ena handen possessivt på hans axel och den andra i en stopp-gest mot Stella ”håll dig undan från min man, kvinna!”. Vad höll den där Patricia på med egentligen? Varför var hon frånvarande hela tiden? Hon måste ju veta hur han var. Hade hon till exempel sett den här nyklippta versionen?
Stella saktade in, drog benen efter sig, hamnade sist av de tre. Hon stoppade ner händerna längst ner i fickorna på jeanskjolen. Närmade sig med myrsteg. Nickade coolt, försökte se avmätt ut, sa ”tjena, tjena.”
Hon sa aldrig tjena, tjena egentligen.
Han härmade henne på pricken, nickade tillbaka, ”tjena, tjena”. Log sen, äkta, inget avmätt tjafs. Såg riktigt glad ut. ”Vad kul att se dig igen!”
Fan också.
Det hade varit så mycket bättre om han bara verkat normalt nöjd över att se henne. Som ”oj jaha... där är sociala halvparian Stella...”, inte som ”åh! Stella!” som det såg ut nu. Exakt som hon kände. Och hon blev alldeles för smickrad av det. Hon fick inte bli smickrad. Bara vänner blev inte smickrade av sånt.
”Hur känns det att vara förföljd?” frågade han leende.
”Ja-a... Det gör ju onekligen livet lite enklare, trots allt. Jag behöver aldrig fixa middag. Jag behöver inte äta potatis.” Hon var tvungen att titta bort medan hon pratade, det kändes som att hon skulle börja rodna när han såg på henne sådär noga.
”Du ser, det är en win-win-situation.” Han slog ut med händerna i en självklar gest. ”Vi förföljer dig, du slipper äta potatis, jag slipper den där filmen. Alla är glada och nöjda. Kan det bli bättre?” Han siktade äppelskruttet mot en papperskorg som stod några meter bort. Pang. Träff. Det föredetta basketproffset.
Hon bet sig i läppen, kunde titta tillbaka igen. ”Vet inte.”
”Jag är då win win iallafall. Det var tur att Max spårade upp dig på Domus.” Han rörde vid hennes arm. ”Det var lite nervöst där ett tag om vi skulle lyckas leta rätt på dig.”
Han rörde vid hennes arm. Och där. Där var det igen.
Hon tvingade sig själv att stå kvar, inte hoppa undan. Man kan ta på varandra. Du gör det jämt med andra. Bara vänner gör sånt. Det är ingen big deal.
Men hon ville snegla ner på armen och se om det fanns ett märke, för att det kändes så oväntat varmt. Ett Johan-tryck, fyra fingrar och en tumme, rykande hett, tssss. Trycket fortplantade sig med blixtens hastighet ut i armen, vidare ut i kroppen.
Någon gång under gårdagskvällen hade hon definitivt gått in i never-never-land. Och inte erkänt det. Bara flummat på om att det var bra för henne, hon behövde det, det här var rekordsommaren. Förträngt. Helt och hållet. Nu fattade hon bättre.

Never-never-land var ett Cissi-uttryck för saker man aldrig skulle göra, men man gjorde dem ändå. Cissi var en eftertänksam och ansvarsfull typ som alrig någonsin skulle gå hem med en okänd tjugoettårig kille från krogen för ett onenightstand. Hon hade gjort det. Stella var en helärlig typ som aldrig någonsin skulle fuska på ett prov. Hon hade gjort det.
Stella var en trogen typ som aldrig tillät sig att bli för bra kompis med sina manliga bekanta, för hon var övertygad om att män och kvinnor inte blev ”bästisar” om inte minst en part i konstellationen var intresserad av mer. Hon höll en balans, en distans. När det var på lut, när hon kände sig lite attraherad eller intresserad av någon, så tog hon ett steg tillbaka. Sven från Sven och Anna till exempel. Otroligt smart, underhållande, hade så snygg haka, hon kunde umgås med honom i timmar utan att bli less. Men hon skulle aldrig få för sig att ringa upp honom och föreslå en lunch, bara de två, för att umgås mer. Och Krille på hennes förra skola. Helt uppenbart ett flirt-objekt, också svensklärare, passade henne precis, om hon inte hade haft Markus. Så då pratade hon bara lagom mycket med Krille, blev en lagom bra kollega, men inte en privat vän.
Och så nu det här. Den där balansen distansen hade försvunnit i någon dimma under helgen. Hon kunde skylla på att hon inte var normal just nu, inte vid sina sinnens fulla bruk, inte satt ihop helt okej. Hon var sårbar och lättsmickrad och sög i sig all uppskattning som en svamp. Kanske till och med gravid och hormonell!
Det var definitivt Johans fel också, för att han var... annorlunda, så hon hade inte tänkt efter på samma sätt. Trott att han var ett säkert objekt bara därför. Något hade iallafall saknats och hon hade tagit en stav till hjälp och bara svingat sig över den där gränsen. Åh hej åh HÅ.
Men det gick fortfarande att ordna till. Det allra bästa vore om de kunde reducera ner kvällen till att hyra en kortfilm och äta varsin pizzaslice. Sen kunde Stella ta en taxi ut till Kallax och hoppa på ett plan ner till Stockholm och göra testet tillsammans med Markus. Ett annat alternativ var att fly ännu längre norrut till Kiruna.

”Den här!” Lina höll upp en ny rom-com. Fullängdare. ”Vad tycker ni?”
”Har sett den. Men den var bra.” Stella gick fram till henne och började kolla igenom filmerna väldigt noga som ursäkt från att slippa prata med Johan mer.
Det tog inte lång stund att inse att den här hyrprocessen skulle kunna bli mycket utdragen. Max var extra petig efter att ha fått avstå Sagan om Ringen, Johan hade redan sett den och den, Lina ville ha det och det. Stella började snabbt mörka om hon sett filmen i fråga eller ej. Strunt samma, bara de tog någon. För hennes del gjorde det ingenting om det blev ”Mandomsprovet” som hon sett tolv gånger och kunde utantill.
Till slut hittade de en som alla gick med på. Spänning, spioner. Promenera mot nästa stopp pizzerian. Hon och Lina i bakre ledet, Max och Johan framför. De bodde åt andra hållet i stan från Loet sett.
Hon märkte hur Max alltid täckte upp för honom om det var någon hög trottoarkant eller en dörr som skulle hållas upp eller något. Ingen av dem behövde säga något, det flöt på helt smidigt.
Då och då tittade Johan på dem och log över axeln. ”Allt bra där bak?”
”Jodå” svarade Lina och Stella nickade besvärat och sa ingenting.
De kom fram till pizzerian. Pepperinos Pizzeria. Beställa. Vänta utomhus i solen. Stå och prata. Med Lina. Om träning och spinning och yoga. Mycket fokuserat bara på Lina. Uppfatta med andra örat att Johan femtio centimeter snett till höger, det kändes som att hon hade en radar på precis var han befann sig i förhållande till henne, hjälpt Patricia med matte hela eftermiddagen. Hon förberedde sig för en omtenta. ”Bra! Mer sånt! Helga din partner!” Stella hade kunnat dunka honom uppmuntrande i ryggen. Men grejen var ju att hon skulle prata med Lina.
Få pizzorna och gå sista korta biten hem till dem.
Max och Lina hade en stor fin trea högst upp i ett gult åttiotalshus. Utsikt över vattnet och Norrbottensteatern från vardagsrummet. Solnedgång. Vackert.
Sittmöjligheterna framför teven var en kuddig soffa och två fåtöljer. Stella knep direkt den mest otillgängliga fåtöljen och rörde sig inte ur fläcken förrän alla andra valt sina positioner och var bänkade med pizzorna. Tystnad och action. Det som var bra med filmen var att man måste titta ordentligt så man hängde med i den avancerade intrigen, eller låtsas hänga med. En paus i mitten för att fixa popcorn och då kunde man lätt ägna det åt att gå igenom vad som hänt hittills. Sen på’t igen.
Max och Johan var nöjda efteråt, ville se den färska uppföljaren. Lina, lagom nöjd. Stella, på språng. Hur länge behövde hon stanna för att inte verka ouppfostrad och oartig? Max satte på kaffe utan att ens fråga hur många som ville ha. Typiskt Norrbotten. Lina ställde fram fyra koppar. Nu kunde hon inte dra. Fick vänta lite till. Hon drack vatten i köket, höll igång ännu ett samtal med Lina medan bryggaren puttrade. Var hjärtligt trevlig.
Johan, position vardagsrummet, två komma sextioåtta meter snett bakåt vänster.
När alla fått och avslutat sina påtårar och suttit så i trettio sekunder så tittade hon på klockan. Ojoj. Hela kvart över åtta. ”Jaaa ni. Jag ska väl börja dra mig, jag.”
”Redan?” sa Max.
”Jag med” sa Johan direkt.
Vad kunde hon göra? Stoppa honom från att lämna lägenheten samtidigt som henne? Blockera hissen? Dom stod i varsitt hörn av den på vägen ner, stirrade i golvet. Hon höll upp dörrarna för honom. Skulle sen bara snabbt låsa upp cykeln och hoja iväg, men det var ingen cykel där. ”Men..?!” Hon snurrade runt, letade med blicken över gården. ”Var är den? Min cykel!”
”Du hade ingen cykel när vi gick hit” sa han.
”Jo-o! Jag har ju... Åh. Fasen!” Hon stampade frustrerat i marken. ”Den står på Smedjan. Jag glömde den där.”
De var tvungna att gå tillsammans, han skulle ju tillbaks samma väg som hon. Vad kunde hon göra?
Han försökte få igång ett samtal. Hon försökte komma till Smedjan så fort och smärtfritt som möjligt. Han var mycket ihärdig och mycket snäll men efter femte kroken som fått ett kort ”jaha” eller liknande till svar verkade han ge upp. Han måste tycka att hon var rubbad. Ena dagen hur positiv som helst, pratar på utan några hämningar, ger komplimanger, kräver att få ses. Andra dagen plötslig mood swing, tillbakadragen, undviker, säger totalt femton ord till honom under hela kvällen, nappar inte på skämt, verkar inte glad, undviker ögonkontakt.
När de kom till höga gatukanter tog han den längre vägen runt, bad inte om hjälp. Hon saktade in, låtsades generat som ingenting, erbjöd inget handtag.
Det var mer folkliv på Storgatan. De mötte massa människor, i olika åldrar. Det märktes så tydligt hur dom tittade till, varenda en de mötte nästan, och ibland fortsatte titta. Inte bara barn. Hon blev besvärad av det å hans vägnar. Försökte skyla över med babbel så att Johan inte skulle tänka så mycket på att en femtioårig gubbe uppenbarligen tyckte han var dagens mest intressanta syn. ”Vad fan lider du av?!” hade hon lust att fräsa till gubben, en av hennes elevers favoritfraser. ”Visa lite respekt!”
”Så, vad säger du om imorgon?” frågade han när de äntligen var framme vid cykeln. ”Har du fortfarande lust att ses?”
Stella koncentrerade sig stenhårt på låset. ”Vi kan väl höras om det? Är det okej?”
Rösten som ansträngde sig för att vara lättsam nu också. ”Javisst.” Det märktes att han mycket hellre velat ha något mer definitivt, inte en halvdan ursäkt som inte vågat blomma ut än. Det ville inte hon heller ha. Men nu var det Kiruna som gällde, mentalt. ”Det blir bra. Vi kan höras om det.”
Hon grenslade cykeln. Hon ville säga något mer, gjorde det inte. Vad skulle det vara? Ett förmätet ”jag är ledsen, det är inte du, det är jag”-tal?
De sa hej då. Ingen handskakning, absolut ingen kram, bara ett kort generat ”hej då”. Han rullade iväg åt sitt håll, hon åt sitt.

Måndagen var över. En trend hade brytits.

Det låg ett tjockt bubbelkuvert adresserat till henne i brevlådan och hon slet nyfiket upp det. Markus hade skickat två av tidningarna hon prenumererade på som kommit medan hon varit borta. Sen hade han stoppat med en påse Ahlgrens bilar, en kexchoklad och ett kort också. ”Trevlig läsning, kexet. Hoppas du har det skönt och bra. Jag saknar dig, mycket. Vi ses snart. Puss.”

När hon packade upp väskan såg hon att hon fått ett sms också, skickat 18:38 medan de satt och såg filmen. ”hej stell. massa möten hela dagen. så trött nu. längtar e dig. ring snart. el ring o säg ngt på telesvararen bara, vill gärna höra din röst! puss.”
Det var femton dagar och tolv timmar sen de senast pratats vid på riktigt. Det hade som vanligt slutat med att hon blev så förbannad att hon började gråta. Och sen hade hon gått därifrån när Markus skulle försöka trösta henne.
Hon var bra på att diskutera med andra. Elever som bråkade med varandra, elever som skällde på henne, föräldrar som skyllde på henne när något gått fel med deras barn. Det fanns jämt tillfällen att träna på sina konflikthanteringskunskaper. Vid det här laget så var det lätt för henne att fortsätta vara lugn och sansad och hålla tålamodet väldigt länge. Med alla utom Markus. Så fort de bråkade så försvann allt hon vanligtvis klarade av. Småtjafs om vem som skulle städa eller vem som råkat lägga undan den där räkningen som skulle betalas gick bra, men inte stora saker. Hon blev så förbannad, sårad, försvarsinriktad och aggressiv att hon jämt började grina trots att hon egentligen inte var ledsen, bara arg. Sen den dagen hon hämtade bilderna hade de träffats flera gånger, eller pratats vid på telefon, och det hade alltid slutat på precis samma sätt med arga tårar och en Markus som ville trösta henne och hon som inte klarade av att han försökte det.

”tack för tidn o godis” sms-ade hon. ”mkt mkt snällt! vi hörs snart. gonatt.”
Hon kände sig fortfarande inte redo för att ringa och prata live, men hon letade rätt på papper och började skriva ett brev. Hon ville säga mer än elva ord.

Hon hade gått upp och lagt sig när hon kom ihåg soptunnan, fick rusa ut och fixa den i morgonrock.