Kap 9

Kap 9 Luleå, midsommarafton, fredag

Halv fem på morgonen och redan klarvaken. Tanke ett : GRAVID! Tanke två : man kan inte skilja sig då. Det är bara oansvarsfulla, själviska, bekväma, ge upp-människor som skiljer sig i det läget. Ingen av de beskrivningarna passade in på henne och Markus. Eller, de brukade inte göra det iallafall. Förut.
Tanke tre : borde hon åka härifrån nu?
Tanke fyra : hoppas Johan ringer idag. ”Men Gud alltså.” Stella rullade över på mage i sängen. Tanke fem : nu är det tusan dags att skärpa sig, på allvar. Skit helt i vad Johan gör eller inte gör.
Tanke sex : MED BARN! Tanke sju : Markus får inte veta ett knyst om det än. Tanke åtta : berätta för Johan? Tanke nio : absolut inte berätta för Johan. Skit i Johan. Finns ingen som helst anledning att berätta något för honom. Vad har han med saken att göra? Inget. Noll och intet. Verkligen.
”Åh Gud.” Tanke tio : det skulle vara så skönt att stanna här, hela sommaren, strunta i allt, inte låtsas om något, drömma på. Ignorera.
Tanke elva : vad kostar en timme hos dr Phil? Alltså, på riktigt? Gör han Sverige?
Tanke tolv : MED BARN! Tanke tretton : så djäkla otroligt!

Stella masade sig upp vid fem när det var bevisat att hon inte skulle kunna somna om. Två timmar senare var hon på Ormberget för ”förmiddagsjogg” på 5.4:an. Hon mötte inte en enda annan människa i spåret. Gott om plats att bre ut sig, flåsa så högt man ville, springa i mitten av mitten, obekymrat prutta på och inte behöva tänka på att någon annan som kom bakom och sprang om skulle märka det. Fyra timmar senare, när hon satt med sitt ”förmiddagsfika”och läste morgontidningen igen ringde Johan.
”Vet du vad jag tänkte på alldeles nyss?” frågade han.
Stella visste svaret. Ingenting. Hon hade kunnat förutspå att han skulle komma in på något sånt här så fort hon hörde att det var han. Klockan 09.11, midsommarafton, då ringde han. Redan klockan nio.
”Ingenting. Och då insåg jag i samma sekund, jag måste ringa Stella och prata om det!”
Hon fnissade inte. ”Du lär dig snabbt, du.”
”Ja.” Johan lät morgonmysig och inte helt uppharklad än. Men glad. En perfekt ton och ett perfekt tillstånd för fortsättning på gårdagskvällens samtal. Lovande och gulligt, men ändå på rätt sida om vän-ligt och inte alls för pressande. Klockan var bara nio, och det första han gjort var att ringa henne. För tidigt. Han visste inte om hon var morgonpigg eller gillade att sova till elva på lediga dagar, men han hade inte ens kunnat hålla sig till halv tio. Det han höll sig ifrån var att släppa iväg några ”lilla freak”. Inga anspråk eller för tydliga anspelningar, det här kunde bara vara ett trevligt samtal mellan två nyfunna vänner. Och om hon hängde på kunde det kanske också bli något annat. Hennes boll.
Stella masserade sig trött i pannan. För ett dygn sen skulle hon ha blivit smickrad och fått fjärilar i magen av den möjligheten, det faktumet att han ringt redan kl 09.11. Nu kände hon sig.. Gravid. Och smickrad. Och osäker. Och pressad.
”Så, nu är det sagt. Ingentinget. Vad gör man sen?” fortsatte han.
”Ingen aning.” Hon vände ett prassligt blad i tidningen så att det skulle höras att hon inte satt med fullt fokus på honom. Hon passade inte bollen. ”Man fortsätter väl sitt med ingenting. Jag vet inte. Gör vad du känner för helt enkelt.”
”Jaha.” Johan gjorde en kort paus. ”Du, hur är det?” frågade han sen och lät inte lika uppsluppen längre. ”Ingen bra start på dagen idag?”
”Jodå, det är fint.”
”Det är fint?” sa han med betoning på ”fint” och Stella kom på att hon råkat använda precis samma ord som han gjort igår när de satt och pratade i bilen om honom efter olyckan. Det han sagt när han inte orkade svara ärligt på hur det var egentligen. Skitdåligt, men ”fint”.
”Nej, jag menar. Det är.. Äh.” Hon suckade. ”Inget speciellt. Det är väl okej. Det är okej.”
”Inget speciellt och okej?” upprepade Johan milt. ”Om du prövar igen och med lite mer känsla så kanske du får till något som låter nästan halvsant. Vill du..?”
”Nej” avbröt hon snabbt. Du ska inte komma hit och lägga några armar runt några axlar och se frestande tröstande ut. Jag klarar mig. Du har inte med det här att göra. Det blir bäst så. Du och jag ska inte prata om något speciellt. Vi avslutar nu för säkerhets skull. ”Jag måste gå och marinera kött och grejer nu. Vi ska börja tidigt hos Anna-Karin.”
”Okej.” Han insisterade inget mer, tog inte upp sin avbrutna tråd. ”Hoppas det blir bra. Allting. Marinerandet.”
”Vi hörs sen.”


”Så det kanske blir på måndag då?” försökte Markus. ”Eller vad tror du? Sent söndag kväll?”
”Inte söndag. Det hinner jag inte. Men.. jag vet inte. Jag kan inte riktigt säga det än. Jag vet inte ens hur dom där flygen går och när det finns plats. Man måste kolla det på nätet och jag har inget här. Jag gör det hos Anna-Karin idag.”
”Okej, okej.” Han lät så vänlig. Han hade den mjuka, snälla privata rösten som aldrig brukade komma fram om andra var med. Han måste vara totalt ensam i rummet. Han hade sagt att han var hos Fredrik och Eva, men det hördes inte ett enda ljud i bakgrunden. Stod han på toaletten och pratade? ”Jag ska inte stressa dig.. bara du förstår att jag vill att du ska komma hem igen, så fort det går.”
”Jag har fattat det. Tack igen för blommorna. Och igen för kortet.”
Hon snurrade telefonsladden runt pekfingret, släppte ut, snurrade igen.
Han hade ringt för att han ville be om ursäkt för gårdagens samtal, att han koncentrerat sig lite väl på Öland och bröllopet när han egentligen bara blev så glad att hon ringt.
”Vad har du för dig idag då?” frågande han, ännu mjukare, så mjukt att hon fick blunda och bita ihop munnen för att inte släppa fram tårarna. Igår hade det gått bra, idag kände hon sig på gränsen så fort hon hörde att det var han och när han började prata med den där rösten var det nära att fördämningarna brast. Det var verkligen ingen bra dag idag. Ingen Kenta-dag. Munnen var tillbaka i streck-stadiet och ögonen kändes inte pålitliga för fem öre. Det tog alla krafter som fanns att inte börja snyfta och hulka fram”vet du, vi kanske ska ha barn nu”.
”När ska du till Anna-Karin och Robban?”
”Vid fyra. När blir det för er?”
”Jag vet inte riktigt. Vi ska grilla senare, några andra ska komma också. Elin och Henke, Jacob tror jag. Vanlig midsommar bara. Sill och nubbe först nu. Jag går mest runt och längtar efter dig. Det känns så tomt hemma, Stell.”
Hon blundade. Ögonen gav vika.
Det kändes så tomt utan hans händer, hans före Petra-händer, på henne på kvällarna. Hon saknade att se hur han stod vid byrån i sovrummet och utförde sin kvällsritual. Ryggen mot henne. Knäppte upp skjortan, om han inte redan bytt om från den, droppade den i tvättkorgen. Spännde av sig klockan, tog av sig förlovningsringen, lade upp dem i rad på byrån. Sen byxorna. Hängde upp prydligt. Sockarna. Sist av med boxerkalsingarna. Allt i samma ordning, på samma sätt, varje kväll. Inte byxorna först och sen klockan. Aldrig. Under tiden låg hon i sängen och tittade på, med en bok framför sig, ibland väntande. När han var på gott humör kröp han ibland in från hennes fotända, arbetade sig uppåt med kyssar och bett och tungor och händer tills han nådde huvudändan, omfamnade henne med hela kroppen och hela Markus-doften.
När han var trött dök han rakt ner i sin egen säng, kurade runt, ”sov så gott, smulan”, och somnade på en minut. Hon hade aldrig träffat en person som var lika snabbsomnad som han. Ibland spekulerade hon att det var just ritualen som gjorde det, den var något slags punkt-meditation.
”Men okej” fortsatte han, lika mjukt. ”Jag ska sluta tjata nu. Vi hörs igen när du beställt biljett då?”
”Ja, det gör vi. Jag ringer. Hälsa till Eva och Fredrik.”
”Visst. Fortsätt ha det skönt och kul. Du kan bara säga vilken dag och tid så kommer jag och hämtar dig på Arlanda. När som helst. Okej, älskling? Puss hej.”
”Puss... ” Frasen kom automatiskt och hon hann bara bita av hej-et.

Det var det som var nästa steg. Fas två. Lämna ”isoleringen i Luleå” och bli upphämtad av honom och hemkörd till deras gemensamma hem, igen. Hon kunde se det framför sig. De skulle vara artiga och vänliga och försiktiga i bilen från Arlanda. Där hemma skulle han ha tokstädat hela lägenheten så att allt var skinande och blänkande. Alla tomburkar pantade, kylskåpsdörrarna avtorkade från kladdiga fingeravtryck. Allt sånt extra. En blombukett på bordet, till henne. Och kanske lite antipasti och sånt han visste att hon gillade. En flaska vin, för han visste ju inte att. Och sen skulle de så småningom börja prata och gå igenom och vara känslosamma och gråtiga, igen, och hon skulle lätta sitt hjärta och han med, och hon skulle berätta om, och sen skulle de börja kramas, försiktigt, ovant, och sen mer och mer och hon visste hur hans kropp kändes mot hennes och att hon ju älskade den känslan, egentligen. Hon flyttade tillbaka in i sovrummet, i dubbelsängen. Och sen måste båda bli nöjda med snackandet och utredandet till slut och de skulle fortsätta tillsammans. Gå vidare. Dra ett streck. Titta på barnvagnar och sånt. När skolan började så skulle allt det här bara vara ett obehagligt minne, och det de istället skulle tänka på var det fina bröllopet och den romantiska smekmånadsresan och den kommande bebin. Hon skulle vara tillbaka på det trygga spåret med hus och familj i sikte. Markus skulle vara tillbaka på avdelningen med Petra. Hon skulle ligga i dubbelsängen och se på honom på kvällarna och när han tog på henne skulle hon helst inte föreställa sig hur hans händer smekt Petra, arbetat Petra

Det andra alternativet, åka tillbaka och ta flygbussen själv för nu skulle ingen hämta henne. Sen tunnelbana med alla väskor och flytta in igen hos mamma med sambon. Deras lilla trea i Bandhagen. En teve som stod på mesta vakna tiden för att den nye sambon var besatt av rörliga bilder och ljud. Spelade ingen roll vad dom handlade om, bara dom rörde på sig och lät. Sambon skulle säga ”hur var vädret då? mycket mygg, va?” för det var hans uppfattning om ”Norrland”. Och hennes mamma skulle se ledsen ut för hennes skull och göra kaffe och duka fram kexpaketen och klämma fram uppmuntrande leenden och säga ”men lilla Stella...” om hon inte kunde le tillbaka. Och i bakgrunden skulle det ligga där, arvet, som Inger säkert så gärna skulle vilja prata om, förorättad å Stellas vägnar igen. ”Karlar.” Ingers råd om hur hon skulle behandla Markus, vad hon skulle gå med på och inte. Hon ville inte höra det. Och hon orkade inte ens börja tänka på söndagsloppen mellan visningslägenheter för att hitta något mindre, längre ut, sämre, som hon hade råd med själv.
Så skulle hon tvingas driva runt på stan för att inte bli galen av att sitta där och höra och se teven. Vandra Söder upp och ner. Locka ut sina få icke-upptagna kompisar på aktiviteter. De som inte arbetade. Om de inte stuckit iväg på semester själva vill säga. Cissi, till exempel, skulle en vecka till Kreta med Anna. Nu på söndag skulle de åka. Bestämt sen flera månader tillbaka. Så då skulle hon få vara själv. Träffa Markus med jämna mellanrum. Ringa, boka luncher, boka fikan. Ses på allmänna platser. Försöka prata, jämka, bråka, diskutera, inte grina, inte grina, inte grina. Fortsätta tänka och analysera”dem-et” efter träffarna, komma på det bästa, inte tänka på Petra, inte alls fantisera om han och Petra på luncher och fikan och hemma hos dem. Allt detta inklämd i lill-trean mellan teven och hörnsoffan i Bandhagen. Driva runt ännu lite mer i instängdhetspaniken som lätt uppstod. Den 30 juli skulle bara vara en vanlig lördag igen. Fast en gravid lördag.

Fas två. Det var så många saker på hennes måste-lista för att gå in i fas två.
Måste åka tillbaka till Stockholm.
Måste flytta hem.
Måste lära sig att leva med.
Måste klara av när han tar på henne.
Måste kunna lyssna på vad han säger utan att.
Måste måste måste. Hon måste. Vad måste han?
Tokstäda lägenheten.
Hämta henne på Arlanda.
Förvarna om sent kvällsjobb minst två dagar innan som panikförebyggande åtgärd.
Betala barnvagn.

Hon gjorde en stor potatissallad med yoghurt och senap och purjo att ta med, marinerade två fläskkarrékotletter. Det skulle bli knytkalas. Fem vuxna, tre barn under sex år. Feststart klockan sexton noll noll. Chansen till ett separat barnbord och lite ostört prat med Anna-Karin var nog minimal. Chansen att hon skulle gå på toaletten i halvtid och få se att ögonen var lyckligt glittriga och upphetsade var nog också minimal.

”Kolla på dig! Hallå hallå!” Anna-Karin var som ett enda stort leende hela hon när hon öppnade dörren. ”Fattar du nu då?”
”Nej. Jag ska fortfarande köpa ett tredje test på måndag.”
”Jaja, skitsamma.” A-K slog armarna om henne. ”Jag är sååå glad för din skull, Stell. Så glad!”
Stella suckade och matchade inte alls glädjen. ”Och jag är såååå oviss för min skull, A-K. Så oviss.”
”Inte om det här, va?”
”Nej, givetvis inte. Men... Allt annat. Bara allt annat.” Stella drog av sig skorna, gick in på toaletten och torkade av svetten i pannan efter cyklingen. ”Jag är skitless på hela mitt liv just nu. För att inte tala om hur sugen jag är på en stiff drink som gör så att jag bara glömmer skiten.”
A-K gav henne ett glas Cola i köket och Stella sjönk ner på en stol. ”Jag ringde Markus och trodde att jag skulle fatta något om resten när vi pratade. Det gjorde jag inte. Jag tog testet och tänkte att om jag är med barn så kommer jag åtminstone att kunna fatta och bestämma något. Det gör jag inte. Hela den här veckan har varit helt djävla meningslös, jag vet absolut ingenting. Vet du hur frustrerande det är?”
”Men du vet ju en sak nu.” A-K tog fram en vinbox ur kylen och höll upp den. ”Stör det här dig hemskt mycket? Om jag tar ett glas?”
Stella skakade på huvudet, viftade med handen. ”Sup på du. Bli plakat. För min skull också. Du kanske kommer på något smart åt mig i samma veva.”
”När åker du tillbaka?”
”Måndag förmodligen. Jag vet inte ens det. Jag måste låna er dator och boka den där djäkla biljetten också.”
Anna-Karin öppnade ett av skåpen och letade fram ett blåskimrande vinglas. ”Men Stella Pella, tänk så här då, om det inte fanns något bröllop att måsta ta ställning till den här veckan, om det bara var du och Markus som vanligt, vad skulle du göra då?”
Stella såg fundersamt på henne. ”Jag skulle... ” Hon tog en liten klunk av sin Cola. ”Jag skulle åka tillbaka till Stockholm först om ett tag, stanna några dagar till här kanske, och sen skulle jag säga till Markus att vi kan träffas och vara med varandra, ostressat. Och känna efter. Ingen deadline på hur länge, och jag skulle inte göra slut och jag skulle inte lova fortsättning. Bara känna efter liksom. Ta det lugnt. Inte panika för att jag råkar vara gravid och för att vi råkar ha ett bröllopsdatum.”
Anna-Karin mötte hennes blick och med ett ”ja, varför inte?”.
”Men jag vet inte... ” Stella rynkade tvivlande på näsan. ”Tror du inte folk blir arga? Jag vet till exempel fyra stycken som har bokat hotell och flygbiljetter från England, och dom får ju säkert inte tillbaka pengarna på dom. Då kanske inte dom törs komma nästa gång om vi bestämmer oss för att gifta oss i november. Det känns så amerikansk teveserie att ställa in det så här sent, alla sitter och väntar och bruden bara omoget ”nej, det här går inte” fem minuter innan vigseln. Och jag lovar att Markus skulle lägga in en total övertalningskampanj om han fick veta att jag är gravid. Nu är han cool med att jag är här uppe, men inte om han fick veta det.”
Jesper kom inspringande och hojtade efter ”ships” som tydligen var chips, och Anna-Karin hällde upp i en tallrik åt honom. Han försvann lika fort ut med den igen.
”Vad spelar några biljetter för roll om hundra år? Skitsamma om dom har bokat sina flyg och inte kommer i november, ska du tvinga dig att kanske göra fel på grund av en flygbiljett? I värsta fall får dom väl ta en shoppingweekend. Det skulle jag inte ha något emot. Och vi kommer i november, det lovar jag. Och vad gäller Markus...” A-K drog efter andan och nu var rösten hårdare. ”Du säger inget till honom. Enkelt. Du bestämmer hur du vill göra, och sen när det är gjort så berättar du om barnet. Mycket enkelt.”
”Kan jag verkligen göra så? Det skulle vara skönt, men..” Hon skakade rådvillt på huvudet. ”Törs jag det?”
”JA. Tordes han vara otrogen? Ja. Vilket är värst? Hans. Lova att du tänker ordentligt på det. Det är det bästa du kommit på hittills. Det enda också, va?” Anna-Karin höjde glaset. ”Skål för enda och bästa lösningen. Och nu får du fixa potatisen, klyftisar, ingen vitlök för Jessica är allergisk, och ingen gul lök för då äter inte ungarna.”
”Är det sant?” utbrast Stella och sympatiserade genast med den arma kvinnan. ”Vilket fattigt liv, ingen vitlök!”
”Ta den här istället, den får duga.” Anna-Karin slängde fram en Piffi Allkrydda och Stella fnös ogillande. ”Robban! Grillkolen!” hojtade A-K oberört ut mot verandan.

När festen kom igång vid halv fem var det en person som drack ordentligt. Anna-Karin. Robban skulle jobba tidigt imorgon så det blev ett halvt glas för honom, och vitlöksallergiska Jessica var synligt femte månaden-gravid och hennes man Erik var sympati-vit. Klackarna i taket. Stella smekte sitt glas Cola och lät en annan typ komma fram. Inte den partyglada trettioåringen, utan den trevliga, väluppfostrade fyrtioåriga tanten som satt och nickade och mhm-ade och jaha-ade till allt vad Jessica sa, så mycket att huvudet nästan lossnade. Barn, hus, barn, barn, hus. Dagis hit och familjehotell på Cypern dit. Och så lite mer badrumsrenovering som kronan på verket.
Jessica verkade inte ens märka att det mest var hon som höll låda, än mindre inse att det var något fel med det. Stella slutade lyssna mitt i golvvärmen och satt och snurrade på en oliv på sin tallrik medan hon kände sig mer och mer klaustrofobisk. Ett raveparty hade passat bättre idag. En punkfest. En ensam eftermiddag på solstolen. Vad som helst som inte innehöll gäster som var helt barnfixerade och bara tjatade om samma saker. Vad som helst som var något annat, något hon inte var så less på och stressad av redan innan hon kommit hit. Efter en timme såg hon på klockan och märkte att det gått knappt trekvart. Efter en och en halv var de uppe i realtid en timme och åtta minuter och femton sekunder. Vid det laget kändes det som att den massiva huvudvärken bara var ännu en återberättad Kids Club-utflykt bort. Den här dagen hade börjat ”fint” och den fortsatte finare och finare.
Hon försökte signalera ”mayday mayday!” till Anna-Karin men hon höll sitt artiga pokerface och sa bara ”så barnpoolen var alltså inte uppvärmd?”.
Stella suckade ohörbart. Hon hittade på ärenden för att komma ut till köket, fylla på vattentillbringarna, hämta mer saft åt barnen, fylla på brödkorgen, leta fram glasspinnar, få försvinn ett tag. Stå där inne och... vänta... på något bättre. Varje gång hon kom tillbaka och slog sig ner vid bordet och de andra fortfarande inte kommit in på något intressantare samtalsämne saknade hon Johan mer och mer. Någon som mimade ”okej?” åt henne från andra sidan och hon kunde mima tillbaka ”nej! vi åker!” och han skulle direkt vara på. Och sen kunde de hoppa in i bilen, vinka hej då och dra från ”barn, hus, barn, barn, hus”.

”Har du jättetrist?” frågade Anna-Karin oroligt när hon och Stella stod och plockade in i diskmaskinen. ”Jessica kan ju vara lite.. pratsam. ”
”Det är det här jag menar med att jag inte tror på testet. Jag är inte som hon, jag kommer aldrig att bli som hon. Om jag vore gravid så skulle jag kanske kunna känna lite sympati, eller hur? Du klarar ju henne bättre än vad jag gör. Du är en riktig mamma.”
”Det där tror jag i och för sig inte, men..” A-K hällde upp mer vin åt sig. ”Det känns som jag smygsuper nu bara för att jag är den enda som dricker här. Ska du ha dig en jäkel, kompis?” En till Colaflaska från kylen och de skålade igen. ”Så. Nu går vi ut och röjer fett.”

Hon kunde inte hålla sig från att skicka ett sms till Johan i väntan mellan påtårskaffet och dessert nummer två. ”hej snälla j. barnfest m tråkgäster här, men a-k är bäst o min marinering blev bra. hur har du det? hoppas mkt bättre! kram, s”.
Svar kom direkt. ”min fest är kul, men det är för få röda tjejer här. säg till om du vill bli räddad el stalkad. kram tbak söta freak”.
Det svaret gjorde att det söta freaket lyckades besinna sig från att ringa upp live i kanske... tre sekunder. Sen gav hon efter. Och stalkern svarade på andra signalen.
”Heeej.” Stella vände ryggen mot A-K och gick in på badrummet, låste dörren efter sig. ”Hej Johan.”
”Har ni så tråkigt där borta? Oj, vänta.” Han lade handen för luren och sa något till någon annan. Massa ljud i bakgrunden. Kom tillbaka i full styrka till henne. ”Hallå. Vad sa du?”
”Inget.” Stella satte sig på toastolen. ”Jag vet inte.” Skratt och prat hos honom, någon kvinna med hög röst. ”Vad gör ni?”
”Det är tänkt att vi ska spela kubb, men vi kan inte ens fixa lag.” Johan skrattade till. ”För Max till exempel tror han har gått och blivit chef här!” Hon fattade inte om det var menat till henne eller inte så hon satt tyst och väntade ut honom medan han pratade färdigt. Inte med Max eller henne, utan med någon annan.
”Stella, vad ville du? Är du less på din fest?”
”Den är okej, men. Jag vet inte. Jag ville ingenting.”
”Aha, jamen då fattar jag ju att du ringde. Du, vänta en sekund.” Det sista ”vänta” var faktiskt till henne och det lät som att han flyttade sig från pratet till något tystare ställe. ”Så, nu. Vi börjar om och nu hör jag vad du säger.”
”Jag säger ingenting. Alltså ingenting-ingenting. Jag tänkte bara, du vet.”
”Nej, det vet jag inte, men okej. Känner du för lite kubb?”
Hammock-Sara, chef-Max, fest-Johan, massa skräniga människor. Hennes egen streckmun och läskdrickande. ”Mer för jordgubbstårta, det som är på gång här.”
”Det låter ju bra. Också.” Fest-Johan lämnade över luren till morgon-Johan.
”Jo.”
Johan mm-ade till svar. ”Så inget miljöombyte? Det är inte det du..?”
”Jag ville bara säga hej. Det var allt. Helt ärligt.” Nästan ärligt.
”Vad bra. Hej.” Morgon-Johan hade lämnat över luren till en ny ännu mjukare Johan som det kändes som att hon skulle kunna kläcka ur sig lite vad som helst till.
”Jag hör av mig om jag ändrar mig. Med kubben. Hoppas du vinner. För allas skull.”
”Stella.”
”Ja?”
”Du får gärna ändra dig. Vi är på Malmudden, och jag kör bil, och det är nära. Så jag kan lätt komma och..”
”Det är fika här nu. Jag måste gå.”

”I Danmark är rekommendationen bara att man ska dricka mindre, inte att man ska bli absolutist” sa Anna-Karin när Stella kom ut till henne igen. ”Och det är ju massor av kvinnor, svenskor, som festar innan de vet om att de är med barn. Och en klunk vitt vin eller två är ju inte någon mängd så..”
”Varför säger du det?”
”Bara för att... Hej, det är ju midsommarafton!”
”Ser jag så dyster ut?”
”Nej.” A-K kramade om henne. ”Du ser fin och söt ut.”
”Du är lika dålig som jag på att ljuga.”

Johan ringde vid tio-tiden. Från ett någorlunda tyst ställe, och utan några avbrott för att prata med andra, och med en röst som inte lät distraherad eller okoncentrerad. Om man hade mätt Stellas kropp med en värmekamera hade man kunnat se glädjekällor uppstå på alla möjliga ställen när hon lyssnade på honom. Till och med avlägsna platser som armbågarna blev uppspelta.
Hon var redan i säkert förvar hemma på Björkskatan då, skjutsad av Robban, så hon fick tacka nej igen till bil-räddning.
”Jaha...” Johan lät besviken när han fick höra det och hon blev ännu gladare. De pratade en stund om festerna, jämförde maten och gästerna, lekarna. Hans kubblag hade inte vunnit. Han hälsade från Max och Lina. Och så vidare. Långt borta i bakgrunden prat och musik.
”Har du tillräckligt med fil och bröd till frukosten imorgon?” frågade han sen. ”Dagens viktigaste mål, du vet.”
”Jaa?”
”Och godis? Du är inte väldigt sugen på choklad just nu, som du inte har hemma?”
”Neej?”
”Nehej.” Han suckade. ”Säkert? Har du känt efter?”
”Jag tror det.” Stella började le. ”Hur så, Johan?”
”Vet du att vi inte har setts idag? Har du tänkt på det? Jag tror jag har fått Stella-abstinens.”
Glädjekällorna nådde knäskålarna.
”Åh. Jaha.”
”Just det ”åh, jaha”. Den slog till vid sju när det kom ett telefonsamtal och sen har dess bara växt och växt. Det är inte lätt nu alltså.”
Glädjekällorna nådde lillfingerspetsarna.
”Men om du tänker på en sekund i taget, en minut i taget och sen.. ”
”Det där dravlet” avbröt han roat. ”Vem har tipsat dig om det? Det funkar inte, det kan jag säga. Jag tror jag måste få komma och hälsa på. Nu.”
Glädjekällorna nära överhettning.
”Ja, varsågod. Om det är det enda som funkar.”
”Men går det bra?” Han blev mer allvarlig. ”Jag måste inte om du gör något annat. Även om det är inget speciellt.”
”Johan, jag gör ingenting. Jag ligger bara här i soffan med en katt under armen. Och den här dagen har varit ”fin” från början till slut, så om du vill lämna din fest för att komma hit så blir det en ren vinst för mig. Och du får hemskt gärna ta med choklad om du vill. Fazer. Blå. Och röd. Men det är inget tvång. Kom bara.”

Hon bar upp Markus blommor på övervåningen och gick ut och satte sig på bron. Väntade på att bilen, bilen som han körde, skulle svänga in där. Det är för att hjälpa till, tänkte hon. Inte för att jag längtar och blev så glad för att han ringde. Det är en bro här, med ett trappsteg. Det är därför jag sitter här.

Earl grey-te och chokladbitar vid köksbordet. En Johan som hon fick dela upp i små bitar. Hans prat, hans mun, hans ögon, hans röst, hon fick koncentrera sig på en liten del i taget och hänga med bara på den. Absolut inte tänka på att han sagt ”åååh... nu känns det genast bättre” som hälsningsreplik när han sett henne, och på hur det kändes som att hela hon började stråla efter det och att humörmätaren äntligen slog över på ”bra!”. Eller på hur senorna spelade på underarmen när han hällde upp från den tunga tekastrullen. Eller på det där leendet som låg på lut precis hela tiden i ögonen. Eller på hur händerna vilade snyggt på bordet och att han hade välklippta naglar och ett sår på den högra tummen. Och att det inte fanns någon annan förknippad med de här händerna. Och hur hon fick tänka efter hela tiden för att inte säga eller göra något överilat, något o-vän-ligt. Och hur de satt bredvid varandra och att det kändes så nära, som att hon skulle vara på vippen att så lätt kunna sträcka ut en hand och röra, när som helst, så hon fick tänka aktivt på det, ”absolut inte röra Johan, kom ihåg”.
”Vi bestämde att vi ska boula imorgon” sa han. ”Hos Max och Lina. Det kan du väl komma med på? För du skulle ju inte åka imorgon, eller hur?”
”Boule? Gärna. Ska jag ta med något?”
”Det gamla vanliga, ett glatt humör.”
”Ska bli.” Hon log. ”Och du, jag måste förvarna om att jag är rätt bra på boule. Så att, du vet, ingen blir sur när dom upptäcker det.”
”Ingen?” Leendet på lut slog ut igen. ”Ingen får väl se till att hamna i samma lag då, så blir garanterat ingen det minsta sur.”
”Jag funderade faktiskt lite på det där igår” började Stella oskyldigt. ”Är inte det egentligen någonting som brukar gå över med åldern?”
”Vad?” Han såg oförstående på henne.
”Att man är dålig förlorare? Det är ju nittiofem procent av alla tolvåringar som är det, men sen växer dom och mognar till sig, och när dom är närmare fyrtio så brukar dom flesta ha fått det problemet under kontroll liksom.”
Johan flinade åt henne. ”Tur att jag fortfarande har tolv år på mig att komma till rätta med det då.”
Stella fnissade till.
”Har du förresten hört något från din riddare med körkort apropå det?” frågade han.
”Nej, bara från min andra riddare med choklad och räddningar. Och choklad och räddningar vinner alltid, det vet ju alla.”
Det glittrade till i hans ögon och hon kände hur absolut stilla och tyst det blev i köket, och i henne. Det enda som hördes var väggklockan, tick tick tick, inte ett annat ljud i hela huset.
Hon skulle ha varit mer rutinerad och satt på radion, låtit teven stå på i bakgrunden, vad som helst. Gjort att det inte varit så fokuserat på dem. Hon skulle ha varit bättre på att småprata. Hon skulle ha varit bättre på att säga nej från början. ”Nej tack, jag är trött så det passar inte så bra ikväll.” Hållit linjen från imorse. Nöjt sig med att komma hem från Jessicas babbel och sjunka ner i tystnad och stillhet och ansträngt sig för att rensa huvudet själv, inte kallat in verklighetsflykten nummer ett.
Nu kände hon Johans blick på sig men vågade inte möta den. Om hon gjorde det skulle hon kunna. Vad som helst. Så för allt i världen. Håll undan.
Hon fick inte. Hon fick inte. Hon fick inte.

De sköna händerna med sår på högertummen hittade hennes, lekte lite fegt med fingertopparna först, flätade sen mer vågat ihop sig med hennes, smekte, var ännu skönare, gjorde hennes kinder röda, kändes som en rush ända ner i magen och upp igen, fick henne att önska att han skulle lyfta upp dem till sitt ansikte, kyssa och bita och slicka och låta henne få stryka över kinderna, runt läpparna, komma närmare, ta.
”Och tur för mig att du var kvar här” sa han lågt. ”Annars hade jag fått köra långt.”
Hon såg på dem, hans och hennes händer på bordet, och hon kunde föreställa sig hans mot hennes hud, om hon drog av sig tröjan och han tog tag runt midjan igen, och den här gången höll han lika hårt och inte bara stilla. Vandrade uppåt. Och hon, hon.
Nej. Sluta. Ingen fick göra så. Hennes egen regel. Det här var för overkligt. Det här var som en annan människa, inte Stella Lundman, utan någon annan Stella utan vilja, utan förflutet, utan Markus, en Stella som uppenbarligen inte visste ett skit om vad hon höll på med och var med i den där skitdåliga filmen som hon inte ville se slutet på. Hon måste lägga av med det här. Människor med barn i magen höll inte på med sånt här.
Och ändå så är det precis det jag vill att det inte ska, tänkte hon. Sluta inte. Ta mer. Släpp inte. Håll på. Jag vill det. Vi testar. Kör. Jag vill veta. Mer. Kör. Om hur du känns. Hur det känns med dig. Kör, Johan Johan Johan.
Och då lyfte han upp hennes ena hand till sin kind, som om han var telepatisk, höll den mot sig, och Stella höll andan. Hans varma hand, hans varma kind, hennes tumme en centimeter eller mindre från hans mun, så lätt att. Hon hade kunnat röra, så lätt, läpparna, hon kunde redan känna det, hur det skulle vara, hur hans läppar skulle, hur han skulle svara, och hon, hon.
”Hej, Stella” sa han och hon kände igen den rösten och den känslan precis, så hon vågade inte andas eller röra sig.
När hon varken svarade eller tittade på honom släppte han greppet efter ett tag, drog sig tillbaka, mer reserverad och besvärad. ”Nu klarar jag mig galant till imorgon iallafall. Tack för teet.”
Hon svalde. Knäppte sina händer hårt i knäet.
”Tack själv för att du kom förbi” sa hon och hatade hur lamt det lät. Som om det verkligen bara gällt en chokladleverans. Som om han bara var snäll och ställde upp när hon behövde lite Fazer.
Hon reste sig häftigt och såg ut på någon total icke-händelse på gatan för att hon inte kunde se på honom just då. Ställde kopparna på diskbänken, ställde sig med armarna i kors över bröstet, började babbla svettigt. ”Har du varit på det där boulestället vid Henriksdal någon gång? Boule&Berså? Vid kanalen, man kan äta och boula och det är hur mysigt som helst. Det är öppet på somrarna, perfekt när det är fint väder. Alltså i Stockholm?”
”Jag vet var Henriksdal är” klippte Johan och Stella rodnade och slutade babbla.
Det tog så lång tid sen, för lång och extremt obekväm tid. Ut ur huset, flytta sig till bilen, ta isär stolen, lyfta in den, stänga dörren, se på varandra en sista gång, inte säga massa saker som ”är du säker på att du inte vill ha påtår / skit också nu blev det så där jobbigt / förlåt om jag beter mig panikartat, det är för att jag är gravid / jag vet inte vad jag ska säga / ska vi ses något mer efter det här? / stanna, snälla, åk inte / hur kan du lukta så gott? / boulen låter som en skitdålig idé nu när jag tänker efter / Johan Johan Johan”. Allt som kom ut var ett kort ”vi hörs” med blicken i marken och sen vände hon ryggen mot honom och så gott som sprang in innan han ens backat ut från infarten. Stella drog igen ytterdörren med en smäll efter sig, låste, klick!, som om det var ryssen som var efter henne. Hon lutade huvudet mot dörren och stod där svettig och skakig och utandad och hörde hans bil köra iväg nerför gatan.
Helt vansinne.
Måste sluta.
Nu.
In i köket och rev ner allt i diskhon, fixade till i speedat tempo, fortsatte runt som en tornado och plockade och röjde hela undervåningen tills inte ett enda spår av senaste veckan fanns kvar och tröjan klibbade mot huden på henne. Allt restaurerat till ursprungsstatusen, för en vecka sedan, i Gunillas och Torbjörns hus.
”Och choklad och räddningar vinner alltid, det vet ju alla.” Vansinne. ”Åååh... nu känns det genast bättre”. Nu är det slut.”Tur för mig att du var kvar här.” Ingen boule imorgon. ”Hej, Stella.” Hej då, Johan.

Hej då-kramen väckte henne ändå mitt i natten, när deras tekoppar i diskstället torkat för länge sen, när hon skulle sova fridfullt, när det blivit för varmt och svettig i rummet, av solen som låg på fönstret kanske, och när ingen borde tänka på så fel personer, och när ingen skulle vara vaken, men hon kunde aldrig somna om, den spelades igen och igen, hur hon föreställde sig honom, visste hur det skulle kännas, kunde inte låta bli att, kunde inte sluta.