Nystart - kap 4+5

Stockholm

Hon hade aldrig klarat av att gå ut på krogen och flirta och le och prata med tio olika killar och fixa fem telefonnummer och ha kul och vara glad och snygg och oemotståndlig. Oavsett ålder, berusningsnivå, vikt, kläder, hår, humör, PMS eller inte, desperation eller inte, det blev ändå totalt platt fall för henne. De kompisar hon gick ut med kunde lyckas med exakt allt det där, och hon stod brevid och var tyst och besvärad eller mumlade något tråkigt som ingen ville höra på och sen gick hon hem först av alla utan ett enda nytt nummer i fickan. Eller så råkade hon ut för alla tråkiga fyllon som bara ville prata med henne för att ingen annan svarade på deras tilltal. Krogen och Stella, de var inte ett.
Men det fanns en kväll som var ett undantag, hennes bal på slottet. Det var en blåsig och kall tisdag i början av april för fem år sen. Hon och två tjejer från skolan hade bestämt sig för att gå och käka efter jobbet. Spontant, enkelt, roligt, hungrigt. De hamnade på Svejk. De fick sitta ute i bardelen för matsalen var full och i bordet brevid, det var ungefär tio centimeter mellan dem, satte sig två killar som var i deras ålder. Direkt de slog sig ner där visste hon att killarna skulle börja prata med dem, och de gjorde det. För en gångs skull kände hon sig exakt så glad och snygg och oemotståndlig som hon alltid förbannat sig själv för att hon inte var. Hon började inte schizofrent luta sig förföriskt fram med otända cigaretter eller till synes omedvetet smeka sig själv över halsen och sånt pinsamt, men hon sa de rätta sakerna och hon gav de rätta blickarna och det kändes som att allt flöt på utan minsta ansträngning. Det började med några lättsamma kommentarer mellan borden, som fortfarande var två bord, men när deras mat kom hade de blivit ett bord och killarna beställde in varsin schnitzel de med.
Den ena av killarna var Markus. Vid första anblicken lång, smal, ljusbrunt hår som börjat få vikar där fram, blå ögon, ett vanligt utseende. Ett utseende som man inte skulle vända sig om efter på gatan. Ett utseende som skulle kräva något mer.
Vid andra anblicken lång, smal, ljusbrunt hår som börjat få vikar där fram, blå ögon som kikade och tjuvade in fler och fler pirriga blickar ju längre kvällen led, vackra händer som lekte förstrött med en tändsticka, en mun som var bra på alla de rätta snabba replikerna och som kunde leverera dem mitt i prick och som fick henne att göra en tredje och fjärde och femte och sjätte anblick och vilja att det han sa skulle börja rikta sig speciellt till henne. Och det gjorde det. Mer och mer. Han var rolig på ett underfundigt, lite torrt sätt. Det var oväntat, både han och den andra killen såg ut som banksnubbar i mörka, dyra kostymer. Två typer man snarare kunde vänta sig lite mer bröl och skryt av. Lite mer prat om millar och optioner och drinkar kring Stureplan, istället för såna här nertonade öl på Svejk.
När han gick på toaletten vände hon sig om och tittade. Säkert över en och nittio i strumplästen, vältränad, stark rygg, fin hållning. Yeah.
När en av jobbkompisarna, Sussi, höjde ett frågande ögonbryn log Stella bekräftande till svar. Humor, allra helst underfundig och i kombination med fin hållning, fick henne alltid på fall. Hon bestämde sig för det där och då. Alltid.

”Tänk att man kunde ha så här roligt på Svejk en vanlig tisdagkväll” sa hon när de stod ute på gatan och skulle gå hem åt olika håll. Hennes jobbkompisar och den andra killen, Fredrik, i en egen grupp. Stella och Markus två steg bort för sig själva. ”Vilken överraskning!”
”Vad säger du om att testköra Tranan?” sa han. ”Se hur kul det går att ha där en vanlig fredagkväll?”
”Åh, du menar lite som en krogpanel?” sa hon förtjust. ”Kul på krogen-panel. Den är jag gärna med i.”
Han log. ”Vi kan väl skissa på kriterierna på varsitt håll så ses vi och jämför anteckningarna.” Han drog fram sin mobil. ”Det är ju alltid viktigt att kunna nås när man startar såna här projekt, så...?”
Hon gav honom sitt nummer, avslutade med ett extra tydligt ”Stella Lundman” så att han säkert skulle komma ihåg vad hon hette.

Han sms:ade när hon satt på tunnelbanan hem. ”kriterie 1 : det måste definitivt finnas en stella lundman på plats. jag ser fram emot fredag. tack för en mkt trevlig kväll.”

På fredag fick Tranan också högsta betyg. ”Jag vet ett ställe som alla hypar så mycket” sa Markus när de beställt in kaffet och efterrätten. ”Och jag börjar bli lite less på snacket nu. Djurgården. Alla tjatar om hur fint det är där, och hur kul det är. Jag tycker det är dags att någon sätter förstoringsglaset på Djurgården. Det är ju gammalt. Är det verkligen, fortfarande, så bra?”
Stella nickade. ”Och Blå Porten då? Man skulle ju kunna tro att det är paradiset vi snackar om, eller hur, som dom mal på och på om sina musselsallader och goda kakor?”
Markus log och plockade fram sin kalender med seriös min. ”Söndag? Klockan ett? Dags för nästa krogpanelsmöte?”
”Inte en sekund för tidigt.” Dom skakade hand på det.

Det visade sig att hypen stämde på söndagen.

”Är du med på en liten tävling?” frågade han när de stod på tunnelbanan och skulle säga hej då.
”Det beror på? Gäller det krogar och tester?”
”Nja.” Han log. ”Nu gäller det telefoner och att ringa. Den som ringer ett visst nummer först vinner.”
”Åh” sa hon. ”Vilket nummer är det som gäller då?”
Han sa sitt mobilnummer, långsamt och utan att röra en min. Stella började fnissa. ”Jag tror jag känner igen det där.”
Han hade manövrerat sig så att de stod väldigt nära mittemot varandra och nu lade han ena armen om midjan på henne. Med den andra lade han ett ssh-ande finger på hennes läppar. ”Vi ska inte börja tjafsa om sånt nu, Stella. Frågan är enkel, vill du vara med i tävlingen eller inte?”
Han böjde sig ner lite och de kysstes. Första kyssen.
”Ja” sa hon knäsvagt när de kom upp igen. ”Helt med.”
”Bra” sa han mjukt. ”Då kör vi.” Och där kom andra kyssen. ”Klockan åtta noll noll imorgon bitti går startskottet.”
”Kan du upprepa allt du sagt senaste minuterna?” frågade hon efter den tredje.

Stella satt redo klockan sju och femtionio.
”Grattis! Grattis!” hurrade Markus när hon ringde åtta noll noll. ”Du vann! Förstapris är en hemlig kväll på stan. Du ska befinna dig på Stortorget i Gamla Stan klockan tio i sex på onsdag. Kan du det? Ha kläder som du inte fryser i.”
På eftermiddagen drog hon in Miriam i kopieringsrummet och pep upphetsat ”åh, du anar aldrig!”.

Det hemliga förstapriset var en stadsvandring med guide som berättade om Gamla Stan. Hon och Markus gick runt tillsammans med en grupp andra människor i en timme och fick höra på historier och skrönor om hus och människor från medeltiden. Guiden, en ung kille, var intressant men det roligaste var att gå runt och hålla Markus i handen och mitt i allt bli spontant indragen i smala porttrång för snabba kramar och kyssar, och sen glida ut igen och ansluta sig till gruppen. Markus var väldigt bra på att se seriös ut, ett riktigt pokerface, och det gjorde henne ännu mer förtjust i det.
Sen fick hon italiensk mat och som avslutning drinkar på Gondolen.
”Jag är redo för fler tävlingar” sa hon. ”Telefoner, krogar, rundvandringar, filmer, vad som helst. Jag är med.”
”Vilken tur” sa han. ”För jag har skissat upp ett helt koncept här. Deltävlingar och allt. Det kommer att ta sin tid att gå igenom alla. Är du riktigt säker..?”
”Riktigt, hundra procent, amen i kyrkan-säker.”

Det verkade bra att förlägga möten till offentliga platser efter otrohetsavslöjandet. Det var inte förrän hon satt där och bet ihop om snyftningar hon kom ihåg att det var på film sånt skedde offentligt. I verkliga livet grät man inte lika tjusigt och det fanns inget lätt med att sitta och se på Markus över en röd chili som hon inte kunde äta. Han hade en ny ljusblå randig skjorta och scenerna satte genast igång om hur han kunde ha fått den. Lunchshopping med Petra? Hade hon valt ut den? Var det till och med en present från henne? Hur fan hade han mage att komma hit med en ny skjorta som hans älskarinna fixat?!
Stella kunde inte prata, Markus visste inte vad han kunde säga, och det slutade med att de satt tysta och sneglade på varandra när det inte märktes. Han åt någon tugga här och där, Stella petade i sin chili. Allt exploderade när han skulle skjutsa hem henne till Cissi. ”Hur kunde du, hur fan, hur tänkte du, vad är det för FEL på dig, och vi som ska gifta oss.”



Kap 4 Luleå, lördag

Hennes mamma ringde och väckte henne på lördagsmorgonen. Halv tio. Nytt sömnrekord. Stella kollade nöjt väckarklockan en gång till. Ja, halv tio. Idag kändes som en dag att bestiga Mount Everest och lösa svåra korsord ur DN på rekordtid. Halv tio! ”Grattisblommor emottages på den här adressen, kungen kan ringa och lyckönska nu, japp, det stämmer, jag är äntligen vaken, tack tack.”
Sen ringde Anna-Karin, frågade om hon ville komma och äta på kvällen. De skulle grilla. ”Självklart!”.
Sen ringde Gunilla. Ville höra om allt gått bra än så länge. Om Figo tagit några ekorrar, han var svår på det. En storjägare. Stella kunde berätta att storjägaren varit inne hela natten.
Sen ringde Cissi. Berättade utan omsvep att hon stött ihop med Markus igår på väg hem från jobbet. Han hade såklart frågat efter Stella. Länge och väl. Velat veta vad hon gjorde. Om Cissi trodde att hon skulle snacka med honom om han bara dök upp och plingade på. Till slut hade hon inte kunnat låta bli att berätta att Stella var hundra mil norrut, i Luleå, hos en moster.
”Åh. Sa du det?” Stella kände hur humöret sjönk. ”Vad sa han då?”
”Han blev väldigt paff. Frågade om du sagt något om bröllopet. Och så sa han att han skulle fortsätta ringa dig.”
Stella såg upp i taket. ”Han ringer inte, han sms:ar.”
”Ja, whatever, gumman, han skulle fortsätta med det” sa Cissi. ”Inte för att jag står bakom det han har gjort, du vet att jag är hundra på din sida, men du kanske iallafall skulle försöka prata. För DIN skull. Ni har ju liksom fastnat på fas ett nu, ni måste komma vidare. Och det här med bröllopet är ju ännu...”
”Vaddå fas ett? Vad menar du?”
”Att du är chockad och förbannad, och drar dig undan och kanske förtränger, inte vet jag. Men det kanske ändå skulle hjälpa er båda om ni diskuterade. Eller försökte diskutera. Bestämma något.”
”Han var otrogen. Det är fakta. Han har erkänt allt. Jag blev förbannad och förbannat besviken. Har jag inte rätt att vara det?”
”Det är inte det jag menar” sa Cissi milt. ”Men du kan vara förbannad på olika sätt. Jag vet inte. Tänk bara på det. Hur länge hade du tänkt hålla dig undan? Och hur ska du kunna bestämma dig om bröllopet om ni inte pratar med varandra, utan bara skickar sms? Du sa ju att du ville jobba på det. Då måste ni ju prata med varandra, inte nöja er med att sms:a.”
Det var till och med värre än så, det var Markus som skickade sms. Hon skickade ingenting.
”Stella...” Cissi lät uppfordrande som en mamma. ”Du vet att det börjar bli brådis nu.”
”Tack för upplysningen” svarade Stella kort. Det var dags att kompromissa ett avslut innan tårarna skulle sätta igång igen. ”Jag funderar på det. Vihörshejdå.” Hon lade på.
Två sekunder senare ringde det igen. ”Men herregud, hur snabb tror du jag är?” fräste hon irriterat. ”Slappna av!”
”Eeeh? Va?” Det var Johan Falkman.
”Oj.” Stella svalde, harklade sig för att få kontroll på rösten. ”Förlåt, jag trodde det var en annan, en kompis, som ringde nyss. Men nu är det du. Hallå.”
Han pratade fort, lät lite stressad, frågade om hon hade lust att komma och äta, igen, någon dag. ”Som dom pratat om igår om hon kom ihåg.” OM hon kom ihåg? Hur skulle hon glömma det? Så många drinkar hade hon inte druckit, det var Patricia som stått för det. ”Kanske imorgon eller till veckan? Eller till och med redan ikväll? Om hon inte hade andra planer alltså.”
De bestämde dagen efter, söndag. Efter spinningpasset hon fått av Lina. Han hann lägga på innan hon ens klämt ur sig ”och du, tack så mycket för igår, det var jätte..!”.

Hon kände sig inte så bakis utan mest trött och törstig, och efter lunchen cyklade hon in till stan. Biblostopp. Tanken var ett par skönlitterära böcker men det blev istället att hon letade sig fram till hyllan som handlade om handikapp i allmänhet och amputationer i synnerhet. Det kändes som att hon satt och tjuvläste något hemligt när hon fick reda på fakta om diabetes och kärlsjukdomar, ökade svettningar på grund av mindre kroppsyta, brännande jobbiga fantomsmärtor, nervtrådar och protesutprovningar, och försökte passa ihop det med Johan. Det kunde knappast ha varit diabetes? Han var alldeles för ung för att ha fått amputera båda benen på grund av det. Det måste ha varit en olycka av något slag.
Svettningar? Han hade inte sett det minsta onormalt fuktig ut på hela kvällen. Jobbiga smärtor? Inte vad hon märkt, i såna fall hade han dolt dem otroligt väl för han hade verkat glad och avslappnad precis hela tiden. Proteser. Nej. Ödem, uppsvullna lemmar efter minskad rörlighet? Svårt att säga, men så uppsvullet hade det väl inte sett ut i dom där jeansen. Svårigheter med proteser och att kunna röra sig fritt. Dåligt självförtroende. Socialt handikapp. The Johan Falkman och socialt handikapp? Dåligt sexuellt självförtroende. Tillsammans med Patricia? Chock och depressioner och skam och blygsel. Rehabilitering och anpassning.
Stella ställde tillbaka böckerna och lånade en gammal Margaret Atwood på vägen ut.

På något vis blev det aldrig rätt tillfälle att ta upp Kvantum, festen, Max och Johan, hos Anna-Karin och Robban. Hon började lite grann med att fråga om de träffade några kompisar från förr, men sen tog det stopp. Det var i ärlighetens namn svårt att hålla igång ett längre samtal om något överhuvudtaget. Det mesta blev staccato avbrutet av treåringens och sexåringens infall. Hon hade tänkt fråga om de visste något om olyckan, eller vad det nu exakt var som han råkat ut för, men när Anna-Karin svävade ut om Sofia och Helena från sin gymnasieklass och deras respektive så var det för sent. Då spillde sexåringen ut sitt glas med läsk och allt stannade upp igen.
Inte blev det så mycket prat om henne och Markus heller, tack och lov.
”Så du framkallade en film och det råkade vara på han och den där bruden? Nej, Linus, man får inte använda alla bestick. Bara dom vid din tallrik” funkade inte så bra i samma andetag. Fast det var Stella nöjd med. Bara omnämnnandet av Markus var nog ibland för att få igång tårarna, även om det gällde något så simpelt som vilken pizza han gillade.
Den här grillkvällsmenyn var mer barnvänlig och mer kladdig. Det var chorizo och hemgjorda hamburgare, lite grillad tomat och paprika, ugnsstekt pommes frites och en kall bearnaisesås-tetra. Läsk och folköl. Massa servetter. Kaffe och ballerinakex till efterrätt.
”Smarro!” log Stella och tog ett tredje. ”Jag älskar såna här. Man öppnar ett paket och en halvtimme senare är det slut utan att man hängt med.”
Vid åtta var det dags att börja lägga barnen, som var motvilliga båda två och ville stanna uppe längre. Stella insåg snabbt att båda föräldrarna krävdes för det och att det skulle ta längre tid än en kvart.
”Vi måste ju prata mer sen, ta en fika på stan. Barnfri. Prata ordentligt” lovade Anna-Karin när hon stod och skakade vällingflaskan på förstutrappan. ”Till veckan? Måndag, tisdag? Jag ringer dig. Och du ringer mig så fort du känner dig ensam och vill ha sällskap!”
Det var skönt att cykla hem och lägga sig på soffan i ett tyst hus med en katt i famnen och en annan nere vid fötterna, och sen knäppa på teven på låg volym och halvtitta på en deckare.

Dagens sms kom från Markus vid nio-tiden. Det hade varit radioskugga hela dagen, förmodligen för att han träffat Cissi igår. ”Hörde att du var i luleå? hade du inte tänkt säga ngt? hur länge stannar du? vi måste ju prata! saknar dig otr mkt. ring mig.” Hon blev liggande med mobilen i handen, läste det om och om igen. Efter en lång stund, ända in på nästa teveprogram, skrev hon sitt första svar på flera dagar ”ville byta miljö o tankar, är hos g-illa o tobbe, passar deras katter, stannar nog i ca 10 dar. kommer ringa, snart. saknar dig oxå. vill inte det, men jag gör det.”. Han skickade svar på en gång. ”tack!! väntar på att du ringer. fortsatt avvakt profil m bröll-fix då? god natt. älskar dig”.

”Jag älskar dig.”
Det var han som sagt det först, efter några veckors vårförälskat film-medley-dejtande. Allt hade gått så snabbt. Första veckan, tre träffar, andra veckan, en träff och sen hela helgen tillsammans. Hon brukade inte vara så snabb. Men ju mer hon träffade honom, desto ännu mer ville hon träffa honom. Med tidigare killar hade hon ofta funderat på om hon var kär eller inte, hur mycket gillade hon dom egentligen, var det helbra eller var det halvbra? Med Markus hade hon inte behövt fundera en enda gång. Kär, gillade mest, helbra. Check check check. Hon satt på en seg konferens på jobbet och kände sig trött och less, och då kunde hon plocka fram honom och det kändes lättare. Rolig, snäll, allmänbildad, duktig, smart, skojig, barnslig, skön, snygg, lång, vältränad, romantisk, omtänksam... Listan på bra egenskaper hos honom tog aldrig slut. Hans långa, sköna armar som kunde lindas varv på varv runt henne kändes det som. Hur han omedvetet bet sig i underläppen när han koncentrerade sig extra mycket på något. Hur hans röst ändrades från proffsig till mjuk på en sekund när hon ringde honom på arbetstid och han hörde att det var hon. Hans söta, nyvakna långsamma sätt den första halvtimmen på morgonen, och hur han sen sakta men säkert piggande till mer och mer.
Den onsdagskvällen var de båda var trötta och hungriga och stod i kön på hennes Konsum och sammanbitet och tyst räknade ner kunderna tills det skulle bli deras tur i kassan. Tunnelbanan hade gått oregelbundet och hon hade blivit sen efter träningen och han var hungrig och därför lättirriterad. Det var det första han sagt ursäktande när hon väl kommit fram. De hade gått runt i affären och håglöst lyft i maten och blivit ännu tröttare och slutat prata och bara tänkt äta äta äta. Där i kön hade han försökt skämta om något och hon hade grymtat ointresserat till svar. Då hade han dragit in henne i en hård kram, viskat i hennes öra. ”Har jag sagt att jag älskar att ha lågt blodsocker med dig, Stella?” Hon hade lett, viskat ”neej?” tillbaka och han hade viskat igen, mer allvar i det nu. ”Jag gör det. Och jag älskar dig.” Han släppte efter lite och de kysstes och hon var rädd för att hon hade dålig smak i munnen för att hon inte ätit på flera timmar och sen viskade hon tillbaka ”och jag älskar dig”.
Och det var det. Efter den händelsen var det tydligen klippt, ute i världen, erkänt, bekräftat, och det gick kanske inte att sluta. Hon älskade honom, hon älskade den hon varit med honom, hon älskade dem-et.
Skulle det verbet stanna i imperfekt nu, eller få komma tillbaka till presens och till och med fortsätta i futurum?

Nedräkning tio nio åtta sju sex fem.. Där föll första tåren.

Kap 5 Luleå, söndag

Söndagen var fin. Solig, varm. Marcus hade skickat ett nytt sms. ”hej älskling. hoppas du har en bra dag. hoppas du ringer snart. ska på bio m sven o anna ikv, först äta på sabai. önskar du var med. älsk dig. vi hörs.”
Sven och Anna, deras roliga före detta grannar. Nu var det länge sen de setts, inte sen februari någon gång. Det måste ha varit de som ringt till Markus, kanske sporrade av bröllopsinbjudan.
Hon önskade också att hon skulle på en bio och middagsdejt med dem. Att det var en vanlig sommarkväll, att hon inte var i exil hundra mil norrut. Att hon och Markus hade en slapp söndag, kanske låg i parken nära huset och läste och solade, och sen på eftermiddagen åkte de in till stan. Hans arm runt hennes axlar när de satt på tunnelbanan. En del tjejer brukade klaga över att deras pojkvänner aldrig ville vara fysiska med dem offentligt, inte ens hålla handen. Markus var tvärtom. De brukade inte stå och hångla mitt på Plattan, men det var oftast någon slags fysisk kontakt mellan dem när de var ute tillsammans. En arm, en hand, ett ben som rörde i där, en kyss här. Han kunde se lite stiff ut, speciellt i sina mörka propra jobbkostymer och med den där effektiva målmedvetna blicken han hade, men det gjorde det bara ännu mer attraktivt. I början när de träffades gillade hon att möta honom någonstans med fri sikt och komma dit före honom så hon fick se hur han kom gående, raska steg, affärsmässig, säker, som att hon lika gärna bara skulle kunna få en frän fråga eller tillsägelse i förbifarten av honom. Och sen, alltid med några få steg kvar, mjukade han upp som om han först nu sett henne, blinkade till henne, och kyss-kysste henne. Dramatiskt. På de bra dagarna iallafall. Det gick inte att inte svepas med av det.
Hade han betett sig likadant mot Petra? Hade de suttit och hållit handen i smyg under bordet vid konferenser? Hade han snabbt smekt hennes ryggslut när han passerade henne i korridorer? Dragit in henne i tomma rum och kysst henne och sen slunkit ut, som om inget hänt? Hade han någon gång råkat förväxla dem och göra något som hon gillade när han var tillsammans med Stella?
Hon hade inte märkt någon större skillnad på honom under senaste året. I efterhand hade hon försökt gå tillbaka och tänka efter om han verkade ha fått anstränga sig mer, om han fick påminna sig om att lägga armen om henne på tunnelbanan istället för att den bara kom spontant. Det var svårt att säga. Det var ett bra tag sen han slutat dramatik-kyssa henne också.

Hon knep ihop ögonen. Kom igen nu, snälla. Det var det här som gjorde att allt kändes så ovisst. Hur skulle hon kunna komma ifrån att bara se katastrofen framför sig hela tiden när hon tänkte på honom? Fem år reducerade till tolv bilder. Det var inte rättvist. Hon visste att han var snäll, peppande, rolig, omtänksam, skön, med mera. Hela listan. Men otrogen. Och ”men otrogen” var det enda hon kom ihåg nuförtiden.

Resten av dagen låg hon i en solstol och dåsade och bläddrade i en bok och Gunillas Allt om mat-tidningar, med stor vattenflaska och solskyddskräm inom räckhåll. På eftermiddagen när hon gick in syntes bikinispåren. Över näsan och i halsgropen var det massa nya fräknar. Ögonen var oröda igen.
Hon testade om det gick att cykla med jeanskjol. Japp. För att inte bli Patricias tvilling tog hon ett svart linne som var minst tre år gammalt. Jeansjacka ovanpå ifall det var kallt när hon skulle hem. Den fina glitterringen. Ingen vinflaska i cykelkorgen men hon stannade på mataffären i centrum och köpte en 75%:ig chokladkaka. Det var inte en thaimiddag med sommarbio, men träning först och sen middag hos Johan och Patricia kunde nog åtminstone bli ett hyfsat substitut.

Lina tog emot henne med ett stort leende och Stella kände sig direkt som en utvald hedersgäst i den fullsatta salen. Inte blev det sämre när musiken satte igång och spinningen startade. Stella flämtade fram sitt mycket tacksamma tack efteråt, försäkrade att hon haft skitkul, att det var det klart bästa pass hon gått på på länge, och att hon skulle komma tillbaka, snart. Allt var etthundra procent sant. Spinning deluxe. När hon klev ut på gatan igen efter dusch och smink kände hon sig på riktigt gott humör.

Johan stod ute på gården när hon kom, pratade med en äldre kvinna. Avslutade samtalet med kvinnan, nickade åt Stella medan hon låste cykeln och kom fram till henne.
”Hallå tjugoåttaåring” hälsade hon och spanade diskret efter sina nyfunna amputationskunskaper svett, ödem, smärta eller depression hos honom.
”Hallå kattvakt” sa han och såg ut som hälsan själv. Solbränd, pigg, glada ögon, allt annat än deppig röst. ”Hur har du haft det på Björkskatan?”
”Bra. Läst och solstolat. Och nu spinnat med Lina, och det var verkligen superbra. Hur har du haft det här i stan?”
”Ungefär samma, minus spinningen då. Jag började läsa en av dina böcker, den indiska. Jag gillar den. Väldigt bra hittills.”
”Ja? Vad tur!”
”Eller skicklighet, från din sida.” De drog sig mot lägenheten. ”Det är så varmt mot väggen, solen ligger på hela dagen, men du får bestämma om vi ska sitta här eller inne?”
”Inne kanske, då? Vi kan gå ut senare.”
Två tallrikar, två glas, två par bestick var framställda på köksbordet. Ingen Patricia syntes till. Skulle hon inte vara med? ”Blir det bara vi idag?” frågade Stella lite nervöst och Johan såg aningen konfunderat på henne.
”Saknar du alla dom andra från i fredags menar du? Jag kan ringa och höra om några kan titta in till kaffet.” Han höll upp en vinflaska. ”Vill du ha?”
Okej. Bara för att man är tillsammans med någon så behöver man ju inte spendera all tid tillsammans dag ut och dag in. Inte ens middagsbjudningar. Vem vet, Patricia kanske jobbade någonstans. Eller var ute med kompisar på en solig badstrand, just nu mitt inne i en beachvolleymatch. Eller så hade hon fått nog av hans kompisar i fredags. Sånt hände ju i de bästa familjer.
”Vin. Gärna.” Ett måste, hit med vinet! The Johan Falkman och Stella Lundman på privat tete-a-tete, då behövdes det starka grejer. Bara jag inte blir stum nu, hon tog en stor klunk, måste komma på smarta saker att säga, en klunk till. Och roliga, en tredje klunk. Det hade så gärna fått finnas en Max här med ett par blåa drinkar färdiga att luta sig emot. Men det hade ju funkat bra i fredags, kom ihåg det, det var bara att fortsätta rida på den vågen och klämma ur sig vinnande och roliga saker.
”Kan jag hjälpa till med något?” Det fanns inte ett spår av matlagning i köket mer än en stor övertäckt skål på bänken.
Han skakade på huvudet. ”Sitta och smutta på vinet och prata blir väl bra.”
Hon gjorde precis det medan han dukade fram skålen, en stor tabbouleh, och fat med olika skinkor, korvar, lite oliver, en bit feta och en skål med yoghurt från kylen. Ett lantbröd.
”Åh Gud, så gott!” utbrast hon för varje ny sak som kom fram på bordet. ”Så fina oliver! Får jag tjuvsmaka fetaosten? Oh! Och tabbouleh, jag kan äta det varenda dag!”
Han skrattade åt hennes reaktioner och började göra en show av allt han ställde fram. ”Du måste vara min bästa gäst nånsin.”
”Men jag sa ju det på festen, jag älskar att äta, jämt. Och jag försökte inte bara vara artig. Jag menar det.”
”Gillar du att laga mat själv?”
”Inte fina sjötungor och pocherat och franska köket och sånt avancerat, men god mat med hyfsat vanliga ingredienser som man fixar ihop på en halvtimme. Det är min melodi. Och jag älskar att äta allt.”
Han klinkade sitt glas i hennes. ”Skål för god mat då. Och varsågod och börja äta allt.”
Två timmar senare kändes det som att den kommande veckans näringsintag var avklarat. Hon kunde inte sluta plocka i sig medan det fortfarande fanns kvar oliver, lite mer bröd, en sked tabbouleh, en dutt olivolja på. Och detta storätande lyckades hon med trots att de pratat nonstop hela tiden. En trevande start där hon känt sig starstruck och blyg, och mest tänkt ”jag är på middag hos Johan Falkman! fatta att jag och Johan Falkman sitter och äter middag!” eller ”har han ont? hur märker jag om han får ont? och vad gör jag då?” eller ”hur kul var det där svaret? tänk om han tycker att jag är skittrist?” men när hon kommit över eller glömt det hade det lossnat och tagit fart. Det kändes aldrig så där som det kan göra ibland att man missar varandra lite lätt med någon centimeter. Man är intresserad av samma sak, böcker till exempel, men ändå kommer inte svaren och inläggen med hundra procents träff utan det är alltid en lite irriterande fördröjning eller feltolkning. Och då tänker man ”fasen också, det här verkade ju så lovande i teorin”. Men inte med honom, där blev det ännu bättre, i praktiken. Mat, böcker, filmer, teve, upplevelser, allt. Han sa A och hon fyllde på med B. För att inte tala om hur många skratt han lyckades locka fram.
Medan hon cyklade dit hade hon tänkt på somrarna förr, Laura och Italien, gjort upp en liten mental prat och fråge-lista ifall det skulle bli tyst och besvärat under kvällen och Patricia inte skulle pressa henne på mer hammockskvaller. De kom aldrig till det stadiet att hon behövde ta fram den där listan. Hon hade inte ens kommit till den obligatoriska frågan om var i Stockholm han bott, hur han fått tag i sin lägenhet och vad han tjänat när han sålt den om det varit en bostadsrätt.

Mitt i allt ringde hennes mobil och det fick båda två att utbrista ”är den på?!” och ”förlåt, jag trodde jag stängt av!”. Det var Johans som ringt, precis samma modell och signal som hennes såg hon när han fick fram den från en ryggsäck som låg på soffan.
Hon förstod snabbt att det var Lina. ”Säg igen att passet var superbra” sa Stella åt honom. ”Tacka igen. Jag älskade det.” Johan gjorde som hon sa, lyssnade på Lina. ”Du kan komma på tisdag säger hon. Halv fem.”
”Säg givet, jag är där.”

När Stella gick på toaletten i halvtid såg hon att kinderna var röda och ögonen glittriga och uppspelta. De matchade den nya ringen perfekt. Det gick inte att skruva ner leendet, det satt uppe helt av sig själv, ingenting ville krackelera eller sagga. Och så mycket vin hade dom inte druckit, så hon kunde inte skylla på att hon var full och extra lättroad. Det här vara bara sund ekologisk hälsosam glädje. Hon själv. ”Hallå tjejen” tänkte hon glatt till sin spegelbild. ”Kul att se dig igen, såhär mitt i allt. Har du trevligt? God mat? Schysst kille? Mm, jag vet! Det går ju bra det här.” Hon såg på klockan och insåg att ett nytt rekord var satt : längsta sammanhållna tidsperioden som hon inte tänkt på Markus och fått hjärtsnörp. Och det var timmar sen hon velat kalla Johan för Johan Falkman. Det här kunde bli rekordsommaren i Luleå om det fortsatte i samma takt.

Johan höll på att duka av i köket när hon kom tillbaka. Hade satt på kaffebryggaren. Hade satt på ny musik, något jazzigt och coolt.
”Jag tänker vara oartig nu och inte säga ”ska jag hjälpa till med disken” utan istället tjuvkika på din bokhylla. Går det bra?” frågade hon.
”Men det där var ju en artig fråga?” sa han. ”Och svaret är tjuvkika på du.”

”Jaha?” sa han förväntansfullt när han kom in i sovrummet efter en stund.
Stella vände sig om. ”Är kaffet klart?”
Han rullade fram lite närmare henne. ”Ja, men jag tänkte mer på om du hittar något bra? Det är ingen äkta svensklärarinna som har tjuvkikat på min bokhylla förut. Håller den måttet?”
”Åh, jaha.” Stella log och drog fram en fin inbunden Gösta Berlings saga. ”Vad tycker du om den här?” Johan såg genast besviken ut.
”Av alla böcker... Jag fick den av min farmor när jag gick i gymnasiet och jag har börjat på den minst fem gånger sen dess. Jag vet att Selma Lagerlöf tillhör det svenska kulturarvet och ditt och datt, men jag kommer inte igenom den.”
Stella skrattade. ”Du, det var faktiskt en kuggfråga. Jag klarar inte heller av henne. Jag fick fuska när hon kom på litteraturkunskapen, jag läste böcker om henne istället för av. Så jag får lyfta på hatten för din smak där, trots att jag undervisar i svenska och verkligen borde. Den här då?” Hon pekade på Paul Austers Orakelnatten.
”Väldigt mycket bättre” log han lättat. ”Jag läser allt av honom. Har du läst något av Siri Hustvedt? Du vet, hans fru, Vad jag älskade?”
”Åh, läst och läst om! Jag älskar hennes böcker. Hon har ju skrivit två innan den. Lily Dahl och Ögonbindeln?”
Johan nickade ivrigt. ”Precis, men Vad jag älskade är den bästa, tycker jag. Och nu när jag läser Paul Auster så vet jag ibland inte om det är han eller hon, deras teman och stil har blivit så lika. Jag fick vända på boken och titta efter senast ”jaha, just det, det här var Auster”. Det är fascinerande, eller hur? Man undrar hur mycket dom jobbar ihop, hur mycket dom påverkar varandra i genomläsningar och sånt. Eller, om likheterna bara är en slump för att de har levt ihop länge och kanske fått en viss slags jargong och ihopväxthet. Du vet, samma förhållningssätt så där som par får ibland?”
Stella såg förundrat på honom. Johan Falkman, en poäng till. Eller förresten, tio poäng till. En poäng var till män som bara läst Paul Auster och inte hade någon aning om att han var gift eller med vem och att denna vem även hon skrev fantastiska böcker. Tio poäng fick man om man kände till det och såg alldeles uppspelt ut samtidigt som man spekulerade om dem.
”Jag vet!” höll hon med. ”Hur är det i deras hem, sjuder det av kreativitet hela tiden? Sitter dom och läser utdrag och skriver och läser och allt är bara så.. konst, litteratur, film, hej och hå, ta ett glas vin och diskutera mer, och nu ringde Harvey Keitel och han är på väg hit? Jag skulle kunna jobba där som hushållerska bara för att få vara lite med dom.”
Hon var tvungen att vända sig mot bokhyllan igen för det kändes som att hon log för mycket och för opassande glatt. ”Var är dina Mankells, Jan Guillous och Nick Hornbys då? Och Da Vinci-koden, var är den? Alla de där som ska finnas i en svensk mans bokhylla idag?”
”Nu är det en kugggfråga igen, va, eller saknar du dom på riktigt?” frågade han.
”Det är kuggfråga, såklart. Jag kan erkänna att jag är elitistisk när det gäller topplisteböcker. Dom är så förutsägbara, det är som så givet. Den här är mycket bättre, men den hamnar ju aldrig på någon pocket-topplista.” Hon pekade på Fowles Illusionisten. ”Vilken är din bästa då?”
”Min bästa? Bara en? Varför det?” Johan skakade på huvudet. ”Hur lång betänketid har jag?”
”Mmm... ” Hon tänkte efter. ”En vecka?”
”Jag vet inte ens om jag kan bestämma mig på den tiden. Kom igen, du vet att det är omöjligt att ta en enda.”

De tog med efterrätten ut på terassen som var svalare nu. Hennes chokladkaka, en sån där dyr förpackning glass med roligt namn, och varsin kaffemugg. En timme till gick snabbt förbi med mer Six feet under och Paul Auster och lite Jamie Oliver-matsnack. Hade hon varit Figo hade hon kurat ihop sig där och börjat spinna av förtjusning. Solen försvann bakom hustaket under tiden.
Stella såg på honom i skuggan. ”Inte för att jag trodde att jag skulle få en tråkig kväll, men det här har liksom överträffat mina förhoppningar med hästlängder.”
”Jaha?” Han såg plötsligt blyg ut, vek undan blicken. ”Kul att du gillade maten.”
”Ja, den var jättegod, men jag menar inte bara det utan alltihop, att sitta och prata, med dig. Det känns som... Vad synd att vi inte träffades, igen, för länge sen! Det här var precis vad jag behövde. Är det för pushigt om jag säger att jag gärna vill ses ännu mer medan jag är här?”
Johan fortsatte titta ner på glassfatet, gjorde en långsam åtta med skeden. ”Nej, inte alls. Jag har också semester nu, så jag är ju.. här. Kom bara förbi om du är inne i stan. Eller ring.”
Han lät inte lika entusiastisk som hon kände sig, och det fick henne att dra öronen åt sig. Det blev för pushigt ändå, jag vill ses ännu mer. Speciellt med tanke på Patricia och allt. Hon borde ha tänkt efter ännu mer innan hon sa något.
Det var två ämnen de inte alls täckt in under kvällen. Olyckor, specifikt benolyckor, och respektive. Inte ett pip om några såna. Han hade nämnt Patricia men inte en enda gång refererat till henne som ”min flickvän” och hon kom på sig själv med att inte heller göra det. Var det något som gällde Markus blev det ”en kompis / en jag känner”. Det blev mycket lättare så. Och den policyn gjorde det helt förståeligt för henne om han i sin tur inte självmant tog upp olyckan eller vad för tråkigt som nu hade hänt honom. En ramp från vardagsrummet ner till uteplatsen, uppfällbara armstöd vid toalettstolen, en spegel ovanför handfatet som hon inte kunde stå upp och se sitt ansikte i. Kaffe som han hällde upp i termos, antagligen för att den var smidigare att transportera än en kaffekanna om man behövde ha händerna fria. Men inget prat om det. Och inga uppenbara svett eller smärtattacker heller.
Stella log artigt. ”Jättebra. Okej.”
Eller så var hon bara mer lyrisk än han, det hade ju inträffat förr. Man gillar Någon så mycket att man inte vet vart man ska ta vägen, Någon tycker man är på sin höjd okej. Han kanske redan hade fem personer han kunde få såna här hundra procent-rätt-samtal med. Och Patricia. En till bästis, jaja, om jag hinner, jag måste kolla min kalender.
Och nu fanns risken att han inte alls ville träffa henne igen, bara för att hon lät som att hon skulle kräva social uppmärksamhet tjugofyra timmar om dygnet. Vem vet, det här var kanske precis vad han tänkt sig, så långt han ville gå. Hon hade sänt ut ensamma vibbar på Kvantum, kattvakt hos en moster, när man är trettioplus, vilken stackare. Så det var okej att bjuda henne på festen, och nu hade de dessutom ätit middag på tu man hand och gått igenom allt som behövdes gå igenom. Nu var han färdig. Plikten avklarad. Han hade betett sig mycket snällt. Så kom hon nu där och måste ses ännu mer. Klart han blev besvärad.
”Sådärja.” Stella slog överglättigt ihop händerna, reste sig, ville visa att hon absolut inte skulle tvinga sig kvar och mer och mer forcerat hålla låda halva natten. Han kunde slappna av nu. Hon skulle inte bli hans värsta gäst nånsin. ”Det är väl dags att tänka på refrängen. ” Hon samlade ihop porslinet och glassförpackningen, gick in med det i köket. Signalerade ”faran över, Johan, jag är på väg hem”.
Han kom efter, stod och väntade medan hon krängde på sig jackan och väskan. Hon sträckte hurtigt fram högerhanden när hon fått på sig allt. ”Tack så mycket för all fantastisk mat och ikväll.”
”Tack själv” sa han, mycket mindre hurtigt. Han släppte inte handen sen som han skulle, utan höll kvar. ”Och du, tack detsamma, om att det blev en kväll över förväntningarna. Och då var mina ändå inte låga från början.”
Han höll fortfarande kvar, rörde på tummen lite. Det blyga draget var borta.
”Imorgon har jag lite saker jag ska göra, men på tisdag?” föreslog han. ”Vad säger du om det?” Det kändes inte som en plåga när han fortsatte att hålla. Hon fick ingen impuls att dra tillbaka och vråla ”uuck!”. Stella såg ner på deras händer. Vad gör han? for genom huvudet på henne. Vad är det här? Får man göra så nuförtiden? Hans hand kändes inte som en prövning. Tvärtom. Mjuk och varm. Och bra. Bra hand.
Bra hand?!
Vad gör jag?
Sen slog hon bort det. Det är jag som överrreagerar. Och det är inte så konstigt. Det är bara Markus som har hållit mig i handen de senaste fem åren. Jag är helt enkelt överkänslig nu. Det här är inget onormalt. Om man är mer van så är det inte onormalt. Jag är ovan, så...
Det var hett därinne, och hon började bli svettig med jackan på nu, svettig om händerna också. Hon svalde.
Släpp, karl, släpp någon gång. Nu. Släpp!
Om han ändå inte var så djävla bra på att hålla kvar blicken också? Kände han aldrig att det var för länge? Det var hon mer säker på iallafall, den där blicken var för lång.
Och hur tusan kunde hans hand förbli så varm och torr och behaglig, inne i den där fuktiga kvalmiga hallen? Var det någon som skulle svettas så var det ju han, inte hon!
”Okej?” frågade han bekräftande och Stella nickade till tisdagsförslaget, höll andan. Några långa mikrosekunder till. ”Vi hörs på tisdag då. Cykla försiktigt.”
Puh. Där, än-tli-gen! Blick och handsläpp. Det var nästan så att hon fick stötta sig mot dörren när hon kom loss till slut.

När hon hojat hem var hon så varm och klibbig att hon behövde en låååång, kall dusch.