Kap 10

Ett av de mest omskrivna någonsin... andra halvan. Nu är det en ny person igen här, förhoppningsvis inte lika karikatyrisk.

Kap 10 Luleå, midsommardagen, lördag

Lördag. Fixardagen, sista ensamma dagen innan Gunilla och Torbjörn skulle komma tillbaka. Preliminär ETA för dem var söndag, tidig eftermiddag.
Att göra : vakna energisk, förnuftig och på gott humör. Inte grubbla. Inte fundera på om-händelser. Inte tänka på fel personer. Dammsuga och torka golven, plocka undan disk, tvätta några maskiner. Springa på Ormberget. Ringa boule-återbud. Känna sig harmonisk och lugn, förnuftig och sansad med ensam hemmakväll med böcker och tidningar och choklad.

Gjort : stora problem på alla punkter utom städning och Ormberget.

Hur svårt är det? Lyft luren, vänta på ton, slå numret, kom på en anledning och tacka nej, säg hej då. Det kändes som att hon inte gjorde något annat än vankade av och an runt telefonen hela morgonen och förmiddagen. Av vilken anledning som helst, sann eller ihopljugen, men allt skulle vara bättre än att åka dit och träffa honom. Råka få honom att ta på henne igen. Råka säga något som gjorde att han tittade till så där på henne. För det råkade ju hända osvikligt ungefär varenda gång, trots hennes föresatser. Och det blev bara mer och mer varje gång de sågs. Först hålla kvar handen för länge, sen ta på armen, sen ett grepp runt midjan, sen igår ansiktet. Vad stod på schemat idag? Hans hand på hennes lår, hennes arm ordentligt runt hans hals? Samtidigt? Satsar på det idag?
Hon måste ringa.
Hon stod med luren redo i handen vid fem olika tillfällen men kom aldrig längre än att slå första två siffrorna. Sen lade hon på. Gav sig själv en ny tidsfrist. ”Jag diskar allt på bänken, och sen ringer jag. Jag cyklar iväg och springer 5.4:an och sen ringer jag. Jag vattnar alla blommorna inne och ute och sen ringer jag.” Det blev fortfarande bara de två första siffrorna.
Den gång det ringde hos henne hoppade hon fullkomligt till så att bordet skakade och vattenglaset föll omkull. ”Ha.. ja, halllå?” stammade hon fram med kraxig röst medan hon såg hur vattnet droppade ner mellan bordsskivorna och den blåa trasmattan där under blev mörkblå. Det var bara Gunilla.

Fem över två fanns det ingen återvändo längre. Dom hade sagt vid fyra och hon kunde inte vänta till kvart i fyra med att klämma ur sig det här.
Johan svarade på fjärde signalen, lät alldeles nyväckt och sömnig.
”Men, åh, förlåt!” utbrast Stella. ”Förlåt! Låg du och sov?”
”Mm, lite.” Han hade riktigt sömngroggy och mörkare röst. ”Men det gör inget. Hallå Stella.”
”Jag ringer senare. Fortsätt sova du.”
”Nej. Det är sant, det gör inget.” Det lät som han sträckte på sig och skiftade ställning, och det var påfrestande nog väldigt likt något av det som snurrat runt i huvudet på henne hela natten när hon inte kunnat somna om. ”Jag är med nu.” Han andades ut, ovanligt ljudligt. Punkt nummer två att pricka av från natt-listan över påhittade saker med honom. Stella kom av sig fullständigt och stod med luren i handen och bara lyssnade.
”Hur mår du?” frågade han sen något vaknare efter en stund och hon kom på att hon missat att säga något när det var hennes tur.
”Jo, bra. Men jag.. ” Planen hade varit att hon skulle säga att hon var trött och hängig och skulle skippa boulen därför, men med tanke på hur pigg hon lät i jämförelse med honom kändes det inte lika trovärdigt längre. ”Jag vet inte om jag kan komma idag. Om jag hinner.”
”Vad då då?”
”Jag är lite... stressad.”
”Mhm?” Nu andades han så där igen och hon blundade, försökte koncentrera sig på det hon skulle ha fram och inget annat.
”Gunilla och Tobbe kommer imorgon och jag håller på att städa och tvätta och massa sånt. Jag vet faktiskt inte om jag hinner klart med allt.” Det lät bra och trovärdigt och hon aktade sig för att matcha sin röst mot hans, höll sin mer opersonlig.
”Mhmm...”
”Precis. Så att...”
”Inte ens en timme? Jag hämtar dig, skjutsar hem dig, det blir en timme och en kvart fram och tillbaka. Lika lång tid som en tvättmaskin tar. Det hinner du?”
”Jag vet inte riktigt....”
”Det skulle vara kul om du kom bara.” Fortfarande mycket mysig sömnig extra mörk röst. ”Stella?”
Det hade varit betydligt lättare om han inte sa ”Stella?” så där, om han inte lät så varm, om hon inte känt de där händerna med sår på högertummen, om hon inte tänkte på inatt, om hon haft sämre fantasi, om han inte lyft hennes hand till sitt ansikte igår, om hon tackat nej till födelsedagsfesten till att börja med och sen till allt annat också.
”Men... Jag ska ju åka imorgon också” drog hon till med panikartat. ”Jag måste packa och så, fixa det ena och det andra. Rena kaoset här.”
”Just därför. Jag tjuvparkerar. Det är ändå inga lapplisor i farten idag. Alla har ledigt. En timme och tio minuter? En timme och fem minuter?”
Säg nej, säg nej. Tänk på dom där farliga händerna. Tänk på det där farliga leendet. Säg nej, säg nej. Fall inte för den där mjuka rösten. Fantisera inte om hur mysig och sovig han är bara för att han låter så. Fantisera inte om lår-hals-scenariot. Tänk på Markus och bebisen i magen och säg nej, säg nej. Gör det NU.
”Stella, du? Du hinner det.”
”Vilken tid var det?”
”Om jag kommer fyra?”
Nej tack, det går så bra att cykla själv till stan.
”Okej. Förlåt att jag väckte dig.”

När han svängde in på uppfarten kom hon så passande runt husknuten med en fullastad tvättkorg i famnen. Det var delvis sant att hon varit aningen stressad, men uppstädningen hade varit klar sen länge när hon ringde och hela eftermiddagen hade gått åt till att solstola och starta några sporadiska tvätt och diskmaskiner däremellan och förbanna sig själv för att hon var så viljelös och lättfotad.

”Ska vi synka klockorna?” frågade han när hon satte sig i bilen. ”Min är femton femtioåtta fyrtiotre. Femton femtionio... nu.”
”Det behövs nog inte.” Hon spände fast bilbältet och aktade sig noga för att ta på honom, bara hälsa med ett verbalt ”hej” den här gången.
”Säkert?” Johan rynkade pannan. ”Då har jag ju ringt in ett polislarm för att vi skulle kunna hänga på i kölvattnet där och komma fram extra fort, helt i onödan.” Hans händer fast placerade på ratten i tio-i-två-positionen. Ingen extralång blick utan bara en normallång som inte fick några larmklockor att börja klämta någonstans.
Stella log lite lättat. ”I vilken film är det dom gör det?”
”Bruce Willis, va? Någon av Die Hard. Dom måste genom Manhattan i rusningstrafik.”
”Jaaa, just det. Eller har du sett den franska Taxi? Där en man hoppar in och vill till flygplatsen rekordsnabbt och han får åka typ formel ett-bil? Han spyr innan dom är framme, kryper ur bilen sen?” Hon såg på honom. ”Vet du vilken jag menar? Emma Sjöberg är med också. Som polis i tajta kjolar.”
”Jaha, den.” Johan log lite. ”Nej, jag tror inte jag har sett den.”
”Det är ingen förlust. Allt jag minns är den där flygplatsmannen.”
Han körde den avslappnade stilen på kläder idag. Stor och välanvänd marinblå munkjacka som såg så där äkta vintage ut som man kunde betala dyra pengar för att få köpa direkt i affären nu. Ärmmuddarna var pösiga och lite fransiga i kanten. Färgen lagom urtvättad. Skön. En vit t-shirt skymtade uppe i halslinngen. Slitna blåjeans till. Som pricken över i rufsigt ofixat hår. Men han såg ändå inte slafsig ut, tvärtom. Sommar och amerikansk östkust och väderbiten segling. Smila mot kameran.
Patricia var en sån som drog på sig jeans och en enkel t-shirt och såg Gwyneth Paltrow-fantastisk ut, han var en sån som tog det lugnt i munkjacka och jeans och såg Ralph Lauren ut. Stella var en sån som omsorgsfullt valde ut något fint och såg.. helt normalt Stell-ig ut.
”Känner du dig i bra form för boule?” frågade Johan och hon mjaa:ade.
”Hyfsat. Gör du?”
Han gäspade. ”Hyfsat här med.” Han såg fortfarande trött ut. Verkade lite mer dämpad än vanligt också. Inte ledsen eller så, men lite seg och hängig. Det var inte så mycket fart över honom idag. ”Du har väl visualiserat målbilder hela dagen åtminstone?”
”Målbilder?” upprepade Stella som ett frågetecken. Det var en hel del hon visualiserat men de kunde nog inte kallas målbilder.
”Du vet, du ser dig själv när du knockar ut Max, du ser dig själv när du lyfter segerbucklan. Såna.”
”Ooops.” Hon bet sig i läppen. ”Skulle jag ha gjort det?”
”Stella, Stella, Stella.” Johan låtsades se besviken ut. ”Vi som skulle ta hem det här. Det mentala är ju minst halva segern.”
”Jag åt gröt till frukost?”
Han himlade med ögonen.

De två handikapplatserna var upptagna på parkeringen, men det fanns några andra enstaka lediga. Johan körde förbi dem, cirklade in på en annan gata. Upptagen handikapp där med. ”Skit också.” Han svängde om. ”Det är alltid en chansning här.”
”Men det finns ju. Där. Stopp!” Stella pekade på en vanlig ledig de körde förbi. ”Och där.”
”Mm, men inga i kanten.” Han körde in på sidan av gatan och stannade, tog fram mobilen och ringde. ”Kommer du ner till parkeringen?”
Max dök upp småjoggande i flipflops så fort att Johan knappt hunnit ut ur bilen. ”Valet service coming up!” Han hoppade in och startade, drog på gasen ordentligt samtidigt som han retsamt flinade till Johan som fräste ”lägg av!”. Stella tittade bort och log. De välbekanta bröderna Brothers.
”Marika kom förbi en sväng” sa Max när bilen var fint parkerad och dom var på väg upp mot huset.
”Marika?” Johan tittade till på honom. ”Vilken Marika?”
”Hur många finns det att välja mellan? Linas kompis eller Linas kompis, den Marika.”
”Är hon här? Alltså, ska hon vara med?”
”Vi har redan kört en match. Det är ni som är sena.”
”Det är mitt fel” sa Stella. ”Jag hade massa saker att fixa. Jag åker ju imorgon.” Ju fler som fick höra det, ju bättre. Ingen återvändo. Måla in sig i ett hörn. Imorgon bär det av.
”Redan?” sa Max. ”Det känns som du har varit här i två dagar. Fast det är ju en vecka, men.. Det kanske inte blir femton år till nästa gång?”
”Säkert inte.” Stella sneglade inte på Johan och han sneglade inte tillbaka heller.
”Stella har bråttom så vi kan inte stanna särskilt länge” sa han.
”Ni får stanna så länge ni vill.” Max ryckte på axlarna. ”Vi snackade om att försöka hitta nån öppen pizzeria sen. Om ni hinner så..”
”Nej, det tror jag inte går” avbröt Johan bestämt.
De gick runt till baksidan av huset där det fanns en grusplätt. Lina och en annan tjej höll på att boula. Den andra tjejen var lång, och snygg med mörka rödhåriga lockar. När hon fick syn på dom så sken hon upp. ”Tänk vilken tur att jag tittade förbi här just nu och idag!” sa hon och klev fram mot Johan. ”Så länge sen vi sågs!” Hjärtligt kram och hjärtligt leende. ”Hur är det med dig?”
”Jo, bara bra, jättebra” log han tillbaka och sen rodnade han lite grann och Stella kollade in Linas kompis Marika ett varv till. Ännu en hammocktjej? Hon hade då sannerligen looken för det, åldern också, något litet år äldre än Stella kanske.
Linas kompis Marika såg mycket uppskattande på Johan som nickade med röda kinder. ”Och du? Hur är det med dig?”
”Som vanligt. Kvar på jobbet, bor på samma ställe, det är ungefär som det brukar. Bra. På både gott och ont.” Marikas blick gled från honom till Max och Stella som stod bredvid, och Stella sträckte inte fram handen och presenterade sig utan höll tillbaka för att se vad Johan skulle säga om henne. Han såg på henne som ”jaha, varsågod, säg något då!” och när hon blev ännu tystare så Johan gav sig in i en förklaring om Laura och Björkskatan. Den blev både krånglig och för omständig.
”Vi är kompisar från förr helt enkelt” knipsade Stella till slut. ”Jag och Johan. Och Max.”
Max log och nickade mot Stella, såg road ut. Johan svalde.
”Ungefär som vi då” flinade Marika och vände på klacken. Max fnissade till, nästan alldeles omärkbart. Johan såg ännu mer generad ut.
”Hur ska vi ha lagen?” Lina puttade ner alla klot till ena sidan.
”Killarna mot tjejerna?” kom det blixtsnabbt från Johan. ”Är det okej?”
”Absolut.” Lina log. ”Jag gillar det.”
”Jasådu?” Stella lät sin hand nonchalant glida över Johans axlar när hon passerade honom. ”Kom bara inte och säg att jag inte sa något sen.”
”Ingen risk” mumlade han.

Marika var inte en stjärna på boule, men hon var en stjärna i övrigt. Under tiden som tjejerna, tack vare Stellas stadiga goda form och Linas blixtrande engångsframgångar här och där, sakta men säkert segade ifrån killarna, så fick Stella veta att hon var gammal Umeå-korridorkompis med Lina, hade en syster i Luleå nu som hon firat midsommar hos, var utbildad jurist som jobbade med internationellt rättsarbete på Justititedepartementet, och att hon hade en bostadsrätt i Vasastan. Dessutom, ett skärpt och snabbt sätt som låg och lurade under en mycket trevlig fasad. För att inte tala om snyggheten. Klassisk. Ett kap. En till människa som man tänkte ”herregud, varför är hon singel?” eller mer på pricken i det här fallet ”när var hon och Johan tillsammans?”. Det kom inga ledtrådar om det, och Johan höll en försvinnande låg profil på sin kant ihop med Max.

”Börjar det inte vara dags för dig att flytta tillbaka till storstan snart?” sa Marika till honom när de tog en paus efter tjejerna nått 12 poäng och killarna fått 9. ”Storstan saknar dig.”
Johan smålog. ”Gör den? Men jag saknar inte den så mycket.”
”Inte ens lite? Då och då? Luleå i all ära, men Stockholm, Johan, Stockholm?”
”Njaeeej.”
”Så du tyckte inte det var kul att kunna ses på lunch då och då? Gå på någon film ibland? Beta av brunchställena?”
”Beta av brunchställena.” Den här Marika lyckades till och med flirta på ett sätt som var trevligt. Även om Stella varit där som något annat än en gammal kompis så hade hon säkert blivit mer smickrad än irriterad för att denna person var lite intresserad av hennes man. Och framförallt mycket nyfiken på hur hennes man kommit till det beslutet att inte svara på flirterna eller att göra slut på dem.
”Prisvinnande baristor. Amuse boucherna på Fredsgatan 12. Konserter. Drinkar på Gondolen” hjälpte Stella till att fylla i. ”Alla invandrarbutiker med exotisk mat. Filmfestivaler. Stora Akademibokhandeln och pocketavdelningen. Centralen en helgdag när precis allt är stängt men där är det öppet och man kan få sig en kopp kaffe och en god muffins, köpa en tidning och sitta där och se på allt som händer och det nästan känns som man är utomlands? Götgatan en fin fredagseftermiddag med allt folk i rörelse?”
Marika såg gillande på henne. ”En sann lokalpatriot har talat. Johan, blir du inte frestad?”
”En aning. Men jag kan tänka på det när bilköerna har försvunnit och det har blivit mycket lättare att ta sig runt. Just nu känns Luleå ganska idealiskt. Även om det innebär tråkigare luncher och ingen Centralstation.” Johan sneglade på Stella och hon antog att den där blicken skulle signalera ”vad gör du? snälla, kan du sluta med det?”.
”Jaja.” Marika suckade och vände sig också till Stella. ”Men du och jag kanske kan äta lunch någon gång i väntan på denna utopi?”
”Vilken bra idé!” utbrast Lina direkt. ”Det känns som att ni skulle kunna ha en hel del gemensamt.”
”Ja, jag älskar ju också brunch” log Stella sött. ”Så varför inte?”
”Det kom ju som en chock” muttrade Johan lågt. ”Ska vi spela mer eller måste du hem nu, Stella?” sa han sen högre.
”Vi kan spela mer. Så bråttom är det inte. Och du vill väl knappast sluta än, ni ligger ju under?”
”Jag är ju över tolv så det spelar inte så stor roll. Faktiskt” sa han till henne. ”Det lät bara som att det var så brådis tidigare?”
”Tjaa...” Stella vägde ett av kloten i handen. ”Jag tror du får bestämma. Vill du åka, Johan?”
Han kunde ju inte säga ja på det.


Max backade ut bilen och lämnade över nycklarna till Johan när tjejerna vunnit med 20 - 17. ”Är ni helt säkra på pizzan? Stella, du vet att det är...”
”Tack, men nej tack. Helt och hållet säkra” sa Johan utan minsta tvekan.
”Kom tillbaka senast nästa sommar så ska du få en god blå drink av mig!” Max gav Stella en kram innan han gick tillbaka.

”Jaha?” Stella satte sig på passagerarsätet och såg nyfiket på honom.
”Jaha själv?” Johan startade bilen.
”Men fåna dig inte. Vad har det varit mellan dig och Marika? Är hon också en hammocktjej?”
”Definitivt inte.”
”Du verkade lite väl... brydd... över definitivt inte?”
”Stella.” En blick åt henne. ”Det är ingenting, har inte varit det heller.”
”Men någon måste ha velat? Någon gång? Eller vill, nu? Kanske?”
Johan svarade inte, höll blicken fast framåt.
”Jag får väl fråga henne sen” gick Stella med på. ”När vi lunchar. Och jag tycker hon var skittrevlig så jag fattar att du.. ”
”Okej, okej” suckade han. ”Det har kanske legat något i luften men det har alltid varit dålig timing. Någon har alltid varit upptagen.”
”Men nu är ni väl båda icke-upptagna? Bra timing. Och hon var ju så..”
”Kan du sluta?” avbröt han. ”Kan vi inte prata om det här?” Sättet han sa det på var inte ett sätt som inbjöd till mer skämtande eller retande, så Stella drog in repliken hon haft på gång.

”Vill du stanna ett tag?” frågade hon när de körde in på Björkskatan. ”Har du tid?”
”Har du tid?”
”Jag är klar med allt.”
”Säkert? Du hinner packa och allt du skulle? Fixa allt kaos som skulle ta så lång tid att ordna upp?” Han tryckte till henne lite.
”Jadå.” Hon mötte hans blick rakt av. ”Jag har allt under kontroll.”
Boulen hade varit bekymmersfri. Lår-hals-scenariot hade hållit sig långt borta och inga utdragna blickar hade flygit runt. Det hade varit totalt vän-ligt hela tillställningen.
Johan såg ändå tveksam ut och hon log lite mot honom. ”Jag lovar att du får en okomplicerad kopp kaffe och Gunillas goda vaniljbullar och inga jobbiga frågor alls. Jag ska vara snäll och väluppfostrad.”

Hon satte på radion, valde medvetet en musikkanal, och han fick kaffet och bullarna. De satt och småpratade och allt fortsatte vara totalt riskfritt. Hans händer på betryggande avstånd, ögonen glittrade inte till, inga dubbeltydiga kommentarer från någons sida. MVG till oss för exemplariskt uppförande, fick hon lust att säga när hon hällde upp påtåren och inte tog chansen att stödja sig mot hans axel, eller när han börjad snegla på klockan redan efter en tjugo minuter. Men en sån kommentar hade ju gjort att betyget halkat ner till IG och det hade krävts åtgärdsprogram och hela paketet för att rädda sig.
”Är du nöjd med ditt Luleå-sommarlov?” frågade han.
Lår-hals-Stella skulle ha sagt ”mycket” och slängt in en sugande blick på köpet. Normala Stella nickade ner i Gunillas Blå Blom-kopp och sa ”jodå, det har varit rätt bra. Jag kanske till och med gör om det nästa år”.
”Och det känns bra att åka tillbaka till Stockholm?” Försiktig blick på henne.
”Jadå” sa normala Stella utan att tveka och mötte frankt den där blicken med en förhoppningsvis lagom oengagerad tillbaka. ”Det är ju liksom dags.. att ta tag i saker. Ordna allt.”
”Ja, det förstår jag” sa Johan och ordnade till sin blick också. ”Jag menar, bröllop verkar ju vara ett heltidsjobb nuförtiden. Iallafall för en del. Fast jag vet ju inte hur..” han avbröt sig och normala Stella hoppade raskt in för att undvika generad tystnad.
”Det är ganska litet och enkelt. Men det blir ändå mycket. Att ordna.” Hon svalde sin sista kaffeklunk. ”Hur var ditt?”
”Mitt?” Han såg förvånad ut över frågan. ”Eeeh, ja, det var pyttelitet. På Arlanda, innan vi skulle åka bort. Bara jag och Madde, min fru. Min före detta fru. Och ingen visste om det.” Han började le medan han berättade. ”Det var så pyttelitet att en del blev förbannade efteråt för att vi gjort det på det viset. Typ våra mammor. Dom hade tydligen gått och hoppats på någon stor fest i flera år så dom kände sig snuvade.”
”Vart skulle ni åka?”
”Du tror garanterat att jag ska säga Italien nu, eller hur? Men det var Tokyo den gången.”
”Tokyo?! Shit, vad coolt.”
”Mmm” höll han med. ”Det var riktigt coolt. Hon skulle på ett möte där och jag följde med och så hade vi lite semester sen. Fast vi fick ordna en familjemiddag som kompensation när vi kom hem så att alla som ville skulle få hålla sina tal och utbringa sina skålar och överräcka sina kristallskålar.”
”Typ era mammor.”
”Typ.”
Lår-hals-Stella satte munkavle på normala Stella och frågade ”varför skilde ni er?”
”Har du hört talas om småprat, Stella?” Johan såg på henne och knep demonstrativt ihop munnen.
”Småprat?” låtsades hon.
”Du vet, du säger ”fint väder idag” och jag säger ”men det skulle visst regna imorgon”. Den sorten? Som det skulle finnas massor av här till kaffet?”
”Men det är ju så tråkigt. Jag är mer nyfiken på andra saker än vad du tror om vädret. Du vet redan att småprat inte är min grej, det är förkovran som gäller. Om framförallt dig.”
”Jag kan berätta vad jag har för favoritfärg. Blå. Och jag tycker att ”Lost in translation” är en väldigt bra film. Den utspelas i Tokyo. Och om jag skulle hamna på en öde..”
”Jajaja” avbröt hon honom. ”Jag fattar. Vad ska det bli för väder imorgon?”
Han log lite och ryckte på axlarna. ”Ingen aning. Sol kanske. Det är ju sommar. Vad har du för favoritfärg, Stella?”
Hon började fnissa. ”Men ge dig! Jag ska inte fråga dig något överhuvudtaget. Vill du ha mer kaffe?”
”Inte för att det är jag som är svensklärare, men lät inte det där misstänkt likt en fråga?”
Hon fortsatte fnissa. ”Alltså inget kaffe för herr Falkman.”
Johan såg på klockan igen. ”Nej, kanske inte. Jag ska åka. Du måste ju packa och fixa.”
Ett ”ja, fast..” var farligt nära att trilla ut men hon lyckades hålla inne med det.

Han sträckte han fram högerhanden först när han satt i bilen, när bildörren var stängd, när allt var klart för avfärd. ”Lycka till med allt.”
”Tack. Och lycka till själv.”
Johan släppte hennes hand och log. ”Du får gärna ringa om du vill. Om du inte vill någoting, du vet. Det var väldigt kul att ses den här veckan, och att du följde med till Piteå och allting.”
”Jag håller helt med.” Stella log också. ”Och jag kommer att ringa. Och du har mitt nummer. Så du kan ju också?”
Han nickade.
Det var det. En sista blick och ett ”men du, vänta” som svaldes effektivt när han startade sin bil. ”Fast du, lyssna.” Nej. Jag får komma ihåg det här, tänkte hon. ”Jag ska ju inte.” Jag får spara det och nöja mig. ”Det är inte förrän nästa.” Det blir bäst. En midsommardag, the Johan Falkman, fina fina Johan Falkman i blå munkjacka och småglittriga ögon, och något som absolut inte fick hända.
”Johan, gör det” sa hon. ”Ring mig. Gör det.”
Han nickade igen och backade ut, vinkade en sista gång innan han körde iväg. Hon stod kvar tills den rundat hörnet därnere på gatan och försvunnit. Hej då, Johan Falkman.