Kap 7

Kap 7 Luleå, tisdag

Allt kändes mycket lugnare och mer sansat när hon vaknade på tisdag. Mer normalt. Hon kunde se att hon överreagerat mot Johan igår, varit onödigt kort och stram. Osnäll. Stressad. Inget av det som hon var upprörd över var ju hans fel egentligen men han hade fått ta skulden. Hon gissade att han inte skulle ringa, och hon fick helt rätt. Hade hon varit han hade hon också låtit bli. Hon tänkte ringa själv, efter att brevet till Markus var färdigt. Tre sidor långt. Tog flera timmar att få ihop. Vad hon hade tänkt på sen hon fick veta, hur hon hade känt under det sista året, vad hon tänkte och gjorde nu. Hur Petra-filmen tyvärr rullade på mer eller mindre konstant i huvudet på henne. När hon skulle komma tillbaka till Stockholm. Att hon faktiskt saknade honom, ”dem”, ”förr”. Men att det var för svårt att tänka på det.
Inte ett ord om någon eventuell bebis än.
Problemet var att hon valt honom helhjärtat en gång i tiden, och trodde att han valt henne. Det goda med det onda. Litade på det. Att saker som nya jobb med höga arbetstoppar och därmed mindre övrig ork, och å andra sidan nya söta kollegor på kontoret, inte skulle rucka på det valet. Han visste ju hur hon var, räckte inte det? Kunde han inte ha väntat ut henne? Insett att det var fråga om några månader, och sen skulle saker och ting vara mer som vanligt igen.
Hon hade litat på att han också skulle checka sig själv när han kände att man var ute på hal is, att han alltid skulle komma ihåg det valet, främst. Se det långsiktigt. Och kommunicera, givetvis. Alla äktenskapsrådgivares favoritord. Hade det inte varit för fotona hade hon kanske aldrig fått reda på affären med Petra eller hans orsaker till varför den hänt. Att den redan då, enligt Markus, var över sen flera månader och att han därmed valt henne, Stell, spelade ingen roll. Bilderna såg inte bara ut som två människor som råkar ramla in, berusade, på ett rum för ett one-night-stand. De såg ut som två människor som var förälskade.
Och hur idiotisk är man om man tar foton på sin älskarinna med ”familjekameran”, nakenfoton på en konferensresa? Så B. Det kändes för Freudianskt för att bara vara en olycka i hennes ögon. Bara det faktum att det fanns bilder sa en hel del till henne. Var det så att han velat bryta upp, men inte klarat av det? Istället hade han gjort ett stort fel som skulle få henne att ta steget, när han inte själv tordes? Eller handlade det bara om att hon tänkt på honom som en diskmaskin – mycket användbar och uppskattad, men inget man tittade extra på när man kom in i köket för den stod ju alltid där?
När hon var färdig gick hon direkt och lade det på brevlådan för att inte ångra sig och börja stryka och censurera.

Hon ringde Johan efter spinningen, medan hon fortfarande var kvar i stan. Inget svar. Ingen telefonsvarare heller, och hon visste inte hans mobilnummer, bara hans mobilmodell.

Onsdagen började dåligt. Regnväder ute. Hon vaknade tidigt, före sju och det tog en halv frukost att bli rastlös. Vanka fram och tillbaka mellan fönstrena, försöka hitta på något roligt att göra. Läsa, morgonteve, känna efter om mensen ändå inte var på väg, mala, läsa, morgonteve, ligga i soffan och tänka, mer te, mer fönstertittande, mer malande, inte kunna läsa, äta en kanelbulle, vänta på att regnet skulle upphöra. Vid halv tio vågade hon ringa Johan. Fortfarande inget svar. Anna-Karin svarade direkt på sin telefon, men kunde inte komma över på fika med barnen. Treåringen, Linus, hade blivit hängig och gnällig och väckt dom halv fyra inatt med lite feber och nu sov han äntligen tupplur. Men Stella kunde gärna komma imorgon eller på midsommar? Det skulle inte bli någon stor fest, en av grannfamiljerna skulle vara där. Stella tackade ja. Anna-Karin frågade om det hänt något på mensfronten. ”Inte en droppe” svarade Stella.
Hon lämnade ett röstprov på sin egen telefonsvarare, hemma på sin gata i stan. ”Hallå Markus, det är jag. Testing testing etta tvåa. Jag säger något på den här som du ville. Du har nog fått ett brev av mig idag i posten. Alltså ett riktigt brev, inget mejl. Läs det så kan vi... höras om det. Vad du tycker. Jag kommer till Stockholm i början av nästa vecka någon gång, när Gunilla och Tobbe har kommit hem. Vi hörs. Tack för alla sms. Hej då. Hej då.”
Sen var aktiviteterna över. Hon hade ingen back up-plan. Vad skulle hon göra regniga dagar i Luleå som skulle gå ut på att inte älta och inte stressa upp sig? Det hon hade tänkt när hon åkte upp var att tillbringa så mycket tid som möjligt med att slappa och läsa och vila, men det kändes som att hon var klar med det nu. Hela gårdagen hade känts slapp. Det kröp i kroppen nu. Att fortsätta vandra runt mellan fönstrena här skulle innebära garanterat ältande, ångest och stress.

Så fort det lättade upp på eftermiddagen cyklade hon in till stan. Först ett sim på Badhuset som uppmjukning och sen promenerade hon Storgatan upp och ner. Alla tre shoppingcenter, biblioteket, tidningsaffären, klädaffärer, videoaffären, Åhléns, Smedjan igen, släpade sig runt och tittade på saker hon inte ville köpa eller prova eller läsa eller se. När inget hänt på den utdragna turen så kunde hon erkänna att det hon faktiskt hoppades på var att stöta ihop med Johan runt ett gathörn. ”Hoppsan hoppsan!”. Bara för att det skulle vara så enkelt och lägligt. Le och skämta lite och fixa till. Vara sitt normala jag och inte den otrevliga schizofrena Stella.
Det blev inte så enkelt. Det var väl för otroligt även i Luleå.
Hon började gå åt hans håll. Köpte en vetelängd på vägen. Plingade på och hoppades på det bästa, att han äntligen var hemma.
Patricia öppnade.
”Men hallå” sa hon glatt och backade för att släppa in Stella. ”Kom in. Johan är och fixar en grej, men han är tillbaka om typ en kvart.”
”Jaha, men jag kanske ska komma tillbaka senare, någon annan... ” började Stella, osäker på om hon skulle stanna eller inte. Det skulle bli lite mer pinsamt att fixa till med Patricia med vid bordet. När hon nu för en gångs skull önskat att hon inte skulle vara där. Typiskt.
”Nej nej, varför det?” Patricia vinkade in henne. ”Nu när du är här och allt. Kom in.”
Stella följde efter henne till köket. Tre stora matkassar stod på köksbordet och Patricia höll att lassa in pastapåsar i ett av nederskåpen.
”Jaha, storhandling på Kvantum igen?” sa Stella för att säga något.
”Ja, jag ska till Skellefteå nu” berättade Patricia. ”Börja mitt riktiga sommarjobb där, bo hos min pojkvän. Så vi bunkrade upp på precis allting idag.”
Stella hade i ärlighetens namn lyssnat med ett halvt öra men nu spetsade hon till det ordentligt. ”Vänta, vad sa du? Din pojkvän? I Skellefteå?”
”Japp” sa Patricia och log en riktigt förälskad persons leende. ”Han bor kvar där.”
”Men jag trodde.. är inte ni tillsammans? Du och...”
”Vilka då? Jag och Johan?” Patricia gav henne en konfys blick över axeln. ”Neeej. Jag jobbar ju bara här, som hans personliga assistent. Visste inte du det?”
”Jag vet inte.” Stella skakade på huvudet, försökte rädda sig så gott det gick. ”Ja, kanske. Men jag fick liksom det intrycket, du vet. Att ni var ett par. På festen. Ni verkade ju så... pariga, som att ni gillade varandra.” Hon hade lust att rada upp alla övertygande bevis ett efter ett; Patricia som strök honom över håret, pussade på kinden, kramade, sättet de tittade på varandra, hur han rörde i henne när han pratade med henne, allting, de betedde sig ju precis som....
”Ja, fast inte som ett par, inte på det viset.” Patricia hade vänt sig om helt och hållet nu. ”Nej, alltså, inte alls. Men jag har jobbat här i två år och vi träffas ju ofta, även annars, så vi har blivit väldigt bra vänner, men. Absolut inget par. Aldrig. Inte i närheten.” Hon hade blivit stående med en penne-påse i handen, såg forskande på Stella. ”Jag trodde helt klart att du visste det. Och jag tror att Johan definitivt tror att du visste det.”
Stella var tvungen att titta ut genom fönstret för att få en paus att smälta budskapet. Herregud. Han var singel. Han var singel. Och han trodde att hon visste att han var det, och han visste inte att hon inte var det. Ingen här visste att hon inte var det. Väl valda flashbacks och repliker från festen, middagen, videokvällen flimrade förbi. Vad hon sagt, hur, vad han sagt, hur, videokvällen, hur, hans hand, hur, hennes arm, hur, tsss. Hon som. Och handikappböckerna hon läst, alla saker hon tagit för givet inte stämde på honom.
Skit.
Det här gjorde allt ännu mycket värre. Om hon hade haft dåligt samvete innan för att hon betett sig dumt, kände hon sig som en komplett idiot nu. Med dåligt samvete plus extra allt. Hon hade inte överreagerat, hon hade reagerat precis som man skulle. Han hade tolkat henne och svarat på rätt sätt. Som man skulle. Om man var singel.
Hon återvände med sin blick till Patricia. ”Så pass.”
Patricia nickade långsamt. ”Så pass.” Hon såg ut som att hon var på vippen att fråga något och Stella kunde gissa vad det skulle vara. ”Är inte du singel? Menar du inte allt du gjort och sagt? Är det här ett problem för dig, att jag inte är tillsammans med honom? Vad gör du här då, idag?” Men Patricia ångrade sig. ”Fast det är ju bra att du vet det, nu. Jag ska bara packa upp och vänta på att han kommer tillbaka och säga hej då och sen går jag hem.” Klart och tydligt budskap som inte kunde misstolkas ens av en pundig stockholmsbrud. ”Vill du ha en kopp te?”
”Det finns ingen whisky? Men, ja tack, te blir bra.”
Patricia log lite och satte på vattenkokaren, fortsatte packa upp maten. Ingen av dem sa något först. Klockan tickade fram. ”Hemma om typ en kvart.”
”Hur är det att jobba med det?” frågade Stella till slut. ”Som personlig assistent?”
”Det är jättebra.” Patricia var färdig med matupplastningen och lutade sig mot köksbänken. ”Men jag vet inte egentligen för jag har aldrig jobbat hos någon annan. Jag tror inte att Johan är en så typisk arbetsgivare. De flesta andra verkar liksom vara mer behövande och så. Du vet, såna som sitter hemma, inne, hela dagen och inte kan göra så mycket själv. Surrar om sina sjukdomar. Är deppade. Han är inte sån.”
Hur är han då? Vad gör du? Vad hjälper du inte till med? Varför har ni inte blivit tillsammans? Har han sagt något om mig? Vad då? Hur lät han när han sa det? Berätta, snälla? Stella kom bara på saker hon inte kunde fråga om. Hon såg på klockan igen. ”Var ska du jobba i Skellefteå?”
”Systemet. Fem veckor med att sälja vinboxar och Koskenkorva.” Patricia log igen. ”Helt annorlunda.”

Vilket var bäst – att sätta förlovningsringen på rätt finger och vifta med den framför ansiktet på honom, eller slå sig ner med gravallvarlig röst och säga ”Johan, det är något jag måste berätta”, eller tredje alternativet, vid första bästa tillfälle i samtalet börja ösa in ”min sambo Markus sa” och ”min sambo Markus tycker” tills poletten föll ner för honom? Och det skulle gå betydligt snabbare för honom än vad det gjort för henne.

Patricia fixade teet i en grön tekanna, Stella skar upp vetelängden. Lite halvengagerat småprat om Skellefteå, som Stella aldrig varit i men som Patricia kom ifrån, och någon gång efter typ tjugo minuter så hördes hur dörren öppnades. ”Honey, I’m ho-ome!”.
Patricia gjorde en ursäktande min till Stella. ”Bara på skämt alltså.” Hon trummade med fingertopparna mot tekoppen medan dom väntade på att han skulle komma in i köket. Hon hade självklart lagom långa fransk manikyr-naglar. Allt med den här tjejen var fräscht och snyggt och perfekt.
”Jag vet att det tog evigheter. Men vet du att det var en... ” Nu var Johan där. ”Oj, hej.” Ett leende spreds i ansiktet när han såg från Patricia till Stella. ”Vad gör ni? Sitter ni och planerar era kläder?”
”Nja” sa Patricia. ”Stella kom förbi med fika. Och jag gjorde te. Men nu måste jag precis gå. Hem och packa kappsäcken.”
Wow. Hon spillde verkligen ingen tid. ”Ring mig då och då, okej? Och hoppas att det blir helt fantastiskt i Italien.”
”Ha det helt fantastiskt själv med Simon.”
Simon, det var rätt pojkvän, det. Stella kände sig torr i munnen av nervositet.
Kram kram. En vink och ett ögonkast till Stella. ”Nu har du din chans här.”
Sen var Patricia borta.
Stella klev upp och hämtade en ren mugg från diskstället åt honom, sköt fram vetelängden. ”Fika?”
”Ja.” Han skar en skiva. ”Gott. Tack.”
”Ska du åka till Italien? Till Laura?” frågade hon och undrade hur nervös hon såg ut.
”Japp. Jag, mamma, Max och Lina. Rena familjesemestern. Första två veckorna i augusti.”
”Vad kul. Jag har aldrig kommit iväg dit men jag är ändå helt övertygad om att jag skulle älska allt med det. Det är bara risk att jag skulle föräta mig.”
”Ja, det skulle jag också vara lite oroad för faktiskt.” Han log åt henne och hällde upp te åt sig själv, utvecklade om hur de kört runt i städer och på landet när de varit där tidigare, hittat små gårdar som tillverkade eget vin, hur varmt det var i Rom i augusti, berättade om Lauras man som var kock på hotellet. Skar en till tunn skiva av vetelängden och sköt tillbaka den mot henne. ”Vad har du för semesterplaner, efter den här kattvakten är klar?”
Här var öppningen. Bättre läge skulle inte komma. Stella harklade sig, tog sats. ”Ja, egentligen så skulle jag åka till Öland först och sen till Kroatien, men allt blev lite speciellt för att... man skulle kunna säga att jag är på rymmen...” Hon berättade den riktiga anledningen till att hon flygit upp till Luleå hux flux. En förenklad och förkortad version om henne och Markus, otroheten och bröllopet. Korta avcheckningar av Johan under tiden. Nej, han hade definitivt inte trott att hon var två månader från ett bröllop, det var tydligt. Leendet som fanns i början försvann snabbt och istället kom allvar och förvåning, och sen en mer nollställd och tillbakahållen min som gjorde henne nervös. Vad skulle han säga? Köra ut henne? Be henne dra? Bli arg? Hur skulle han reagera?
”Men. Oj” sa han långsamt, och allvarligt, när hon var klar. ”Oj. Vad tråkigt, och svårt för dig. Så jobbigt, Stella!”
”Jaa... det har varit jobbigt.” Hon försökte rycka lätt på axlarna, ville absolut inte göra det här till ett gråtsamtal. Hennes röst var aningen svajig så hon fick harkla sig. ”Men sånt här händer ju. Jämt. För andra.”
Det nollställda gav vika något och han såg mer medkännande på henne. ”Hur känns det nu då? Hur mår du? Och ingenting har du sagt om det?”
”Nej. Jag vet. Förlåt.” Hon började rodna. ”Jag känner mig otroligt dum för det. Jag brukar inte bete mig så här i vanliga fall. När jag är mer, du vet, normal. Och en annan dum grej jag gjort sista tiden, är att jag var ganska säker på att du var tillsammans med Patricia. Ända tills nu idag faktiskt. Men när vi åt middag i söndags så trodde jag det, och när du aldrig nämnde ”min flickvän” så där som man brukar så blev det att jag inte heller gjorde det. Det var så skönt att inte tänka på det. Men om jag hade vetat det så hade jag aldrig betett mig som jag att.. som att jag kanske stötte lite på dig och var, du vet. Jag visste inte att du var singel.” När hon sagt det sista så insåg hon hur det lät. ”Guuud.” Hon stönade och slog händerna för ansiktet. ”Det där blev helt fel. Jag menar att jag tänkte att du var tillsammans med henne och det gjorde mig extra oförsiktig, inte att jag aldrig skulle ha.. Det här blir så pinsamt så jag dör. Förstår du vad jag menar?”
”Jag tror det.” Han rodnade också. ”Och jag var övetygad om att det skulle bli något ”du är ju trevlig, men...”-samtal om jag ringde dig igår, så jag sket i det. Att det var det som hänt.”
”Inte riktigt.” Stella sneglade på honom genom fingrarna. ”Är du förbannad? Jag förstår helt och fullt om du är förbannad.”
”Förbannad? Varför då?”
”På mig! Att jag inte fattat nånting och inte berättat och varit allmänt labil. I måndags till exempel, jag freakade ur helt när jag tyckte att jag blev för glad när vi sågs och det var därför jag var så kort och sur och hemsk. Jag skäms när jag tänker på det. Och det är helt okej om du är arg.”
”Nej...” Han rodnade fortfarande, såg besvärad och generad ut. ”Om något så är jag väl besviken. Det hade varit roligare, för mig, om du inte varit sambo och förlovad och allt. Om jag får bekänna nånting. Men, nu är du ju det. Givetvis. Varför skulle du inte vara det? Så okej. Jaja. Vad ska du göra nu?”
”Åka tillbaka till Stockholm efter helgen. Öppna upp förhandlingarna med Markus. Ses. Prata. Glömma allt. Gifta mig med honom. Åka på smekmånaden. Eller skita i allt det och skaffa en egen lägenhet och börja jobba igen och sen börja internet-dejta. Jag vet faktiskt ingenting om vad det blir. Jag har inte kunnat bestämma mig än. Det var bland annat det jag tänkte göra här.”
”Jaha.” Johan nickade igen. Tittade ner i bordet och snurrade fundersamt några varv på sin tekopp. Stella väntade på vad han skulle säga härnäst, hur han skulle fortsätta. Det var fortfarande svårt att tyda hans min och vad som skulle komma. Han verkade inte förbannad, men han verkade inte direkt sprudlande glad heller. ”Jahadu. Lycka till med allt det, vilket det nu blir. Och vad ska du göra nu, alltså medan du bestämmer dig? De dagar du är kvar här i Lule?”
”Helt ärligt så... ” Hon petade på vetelängden med kniven, skar en smal skiva till. ”Så ska jag...” Hon bestämde sig för att chansa på. Det var lika bra. ”Jag är less på att ligga och sola och läsa. Det roligaste jag har gjort sista tiden är att försöka hänga efter dig så mycket som möjligt, så det är min enda plan. Fortsätta med det, om jag får, tills du blir less och skriker att nu måste jag fan gå hem och kastar en sko på mig. Och då ska jag ligga på soffan och läsa böcker och känna mig lite ynklig.” Hon såg osäkert på honom. ”Det var något sånt jag hade tänkt mig? Vad tycker du?”
Johan skrattade till. ”Vilken plan! Men den är okej för mig.”
”Åh?” Stella andades lättat ut. ”Är den det? Säkert?”
”Jaa” sa han med eftertryck. ”Du behöver inte se så där skärrad ut, Stella. Vad ska jag vara förbannad på? Det är ju inte som att du medvetet har...ljugit eller något sånt. Vi går en sväng så kan vi käka sushi eller något sen, innan skokastningen börjar. Blir det bra?”
Hon nickade. ”Mycket bra.”

Det blev en lång promenad, över järnvägen och ut från stan, läskstopp på en mack, tillbaka via Norra Hamnen och runt in i stan igen. Först var det avvaktande och försiktigt, snegla i ögonvrån och stämma av allt man sa och inte säga för mycket och inget känsligt och allt så artigt och vänligt, men sen lossnade det och blev riktig söndagsstämning. En kontrollerad söndagsstämning den här gången. Inga bostadsrenoveringar, men heller inte spinna loss hejdlöst om litteratur.

Sushistället låg längst ner på Storgatan, vid hans gamla gymnasieskola. ”Den som du och Sara gick i alltså när ni inte hade sommarlov?” kunde Stella inte låta bli att fråga mycket övertydligt.
”Jag minns inte” flinade han tillbaka ”för det där hände ju före år 2000 och konstigt nog, allt är liksom helt mörkt från den perioden.”
”Det enda du minns är fragment av en blå hammock med vita ränder och doften av nyklippt gräs och smaken av Hubba-Bubba och ljudet av Maria Magdalena på en lp-singel. Och så flickor, flickor, flickor.”
Johan började skratta. ”Hur kan du ens minnas att det var en blå hammock med vita ränder?! Det kom inte jag ihåg och jag bodde ju ändå där.”
”Åh, jag minns en hel del. Allt möjligt. Alla slags saker.” Stella log och begravde sin blick i menyn när hon fått hans totala uppmärksamhet. ”Men som sagt, det var ju före år 2000. Så jag säger inget. Om vad vi tyckte om någon eller någonting.”
”Bra.” Johan plockade upp sin meny. ”Då säger inte jag någonting heller om vad Max tyckte om någon, speciellt inte någon utsocknes besökare.”
”Nähä?!” Stella såg nyfiket upp på honom. ”Max gillade ju A-K!”
”Jaså?” Johan pekade mycket fokuserat på menyn. ”Den här, ålen, har du käkat det någon gång?”
Just när de skulle beställa varsin tiobitars kom hon ihåg att sushi var förbjudet om man var gravid och fick snabbt ändra om till någon wokad biffrätt med en improviserad anledning. Han ville bjuda men hon insisterade på att det var hennes tur, och till slut gick insisterandet igenom.
”Du, jag ska på en utflytkt till Piteå imorgon” sa han medan de väntade på att maten skulle komma. ”Har du lust att följa med?”
”Ja! En utflykt!” Stella hoppade entusiastiskt på den kroken som en svulten fisk. ”Är det middagen du fick i present?”
”Nej. Jag ska hälsa på min handikapp-mentor-fadder eller vad man ska kalla honom. Tomas. Och hans familj. Åka dit vid lunch, stanna ett tag, åka hem på eftermiddagen.”
”Och det går bra om jag dyker upp också?”
”Inga problem.”
”Coolt. Jag följer gärna med. Men, hur kommer vi dit?”
”Det är faktiskt lätt.” Johan började peka väldigt informativt. ”Man kör genom den här stan, Luleå du vet, och kommer till en stor väg som heter E4:an. Du kanske har hört talas om den? Svänger söderut, och det är viktigt att det inte blir norrrut på den, och sen är det raka spåret i cirka fyrtio minuter. Men om du ska följa med så börjar resan med att.. ”
Hon log. ”Tack, tack, jag fattar. Det jag menade var, du har bil alltså? Du kör en bil?”
”Ja. Jag har bil alltså. Jag kör en bil. Vi åker i den bilen.” Paus. ”Och det passar extra bra nu när Patricia, som är min personliga assistent, är borta att du följer med för någon måste ju trycka ner gas och broms medan jag kör.”
Han lyckades hålla ansiktet helt neutralt tills hon häpet höjt på ögonbrynen och sen insett att det var ett skämt och sen börjat fnissa. ”Men ursäkta! Hur ska jag veta? Du kanske har färdtjänst, jag vet inte hur det går till med sånt här!”
”Det går till så här att jag hämtar dig vid elva imorgon med min bil.”
”Okej. Jag ordnar bilgodis.”
”Stella, det tar fyrtio minuter att komma dit.”
”Okej. Jag ordnar bilgodis.”
Han skrattade. ”Jaja. Och jag ringer och ber Tomas att plussa på lunchen rejält nu när du ska med. Nog för att han har två tonårssöner men.. ”
Hon lyckades inte blänga så surt tillbaka på honom som hon tänkt. ”Det här är din andra kommentar på kort tid om att jag äter mycket för mycket. Tänk på att du inte vet hur mycket jag tränar, eller vad jag har för ämnesomsättning. Och att såna där kommentarer kan ge känsliga flickor ätstörningar. Jag var senast och simmade idag innan jag kom till dig, bara som ett exempel.”
Det slog henne i samma ögonblick som hon sa det. Hon hade ätit som en häst sista tiden. Ovanligt mycket, jämt känt sig hungrig. Kvällsfikat mackor. Hon brukade aldrig kvällsfika mackor. Det här kanske var ett bevis, ett första. Snart skulle det vara upp mitt i natten för att proppa i sig Digestive-kex med kaviar och oliver på. Sen skulle det komma morgonillamående. Anna-Karin hade berättat att hon spytt från dag ett, inte klarat lukten av kaffe, stekt lök, leverpastej, flera andra saker. Tvärtemot att vara hungrig. Men, hade hon tillagt, det blir olika för alla.
Stella tänkte oroligt igenom sin dag. Bra frukost, bra lunch, en banan och flera kanelbullar till mellanmål före och efter den, och nu satt hon här och kurrade i magen igen. Förvisso efter lite simning och maklig promenad, men den motionen gick ju inte att jämföra med att springa eller spinna en timme.
En dag kvar till grav-testet skulle inhandlas. Till Anna-Karin hade hon sagt i måndags att hon behövde få mer tid på sig att tänka igenom saker och ting. Det kändes fortfarande som att hon stod kvar på exakt samma ruta som då, inte hade kommit ett enda steg framåt. Om Markus av någon anledning ringde idag och sa att cateringen och guldsmeden behövde få besked nu skulle hon bara kunna tveka ”jaaa... neeej... jag vet inte... men... vaaa?... nu?”. Allt hon lyckades tänka var så kluvet. Å ena sidan, å andra sidan. Det fanns inte en tanke i hela huvudet som gick obehindrat från A till Ö, allting stoppades och splittrades i minst fem nya spår på vägen. Hon ville inte lämna honom, hon trodde inte att hon kunde förlåta. Hon ville så otroligt gärna få barn med honom, hon ville verkligen inte leva i en sån här enorm förtroendekris. Hon längtade som en tok efter honom, hon ville inte börja grina av ilska så fort hon hörde hans röst i telefonen.
Och vad kunde hjälpa fram ett beslut? Det var som att ingenting av allt det folk sa till henne hjälpte. Cissi hade en åsikt om vad hon skulle göra, hennes mamma en annan, Stefan en tredje, hennes pappa en fjärde. Och så Markus en femte. Ingen av dem kändes rätt. Hur tusan skulle hon kunna bestämma sig? Vad gjorde att andra människor lyckats ta steget och bestämma sig i såna här situationer? Ett barn? Om hon var gravid, fortsättning tillsammans. Om det inte fanns något barn, avslutning. Var det rätt?
”Ursäkta. Du har helt rätt. Jag ska tänka på det” sa Johan och hon såg förvirrat på honom ”på vaddå?”.
”Men jag tycker inte alls att du äter för mycket” fortsatte han. ”Och dessutom vet du ju att killar uppskattar tjejer som inte alltid sitter och petar i en liten sallad. Men jag ska lägga av med kommentarerna. Jag har råkat komma in i ett dåligt stim. Nu är det slut.”
”Mm?” Hon log lite oroligt mot honom.
Servtrisen kom så lägligt ut med deras matbrickor. ”Varsågoda och hoppas ni blir nöjda.”
Johan gav Stella ett skämtsamt frågande ögonkast. ”Förlåt, förlåt. Allvarligt. Det här var sista.”
Han ruskade på sig, började prata om något annat, och hon ansträngde sig för att hänga med nu och inte fortsätta älta. ”Patricia är tjugotre förresten. Fjorton år yngre än mig.”
”Jaha? För en del män skulle det vara rena högvinsten med en tjugotreårig flickvän. Speciellt om dom var lika snygga som Patricia. Hon ser ju ut som Fröken Sverige.”
”Skulle du kunna vara tillsammans med en.. artonårig kille?”
”Gud, nej!” frustade hon bestört. ”Artonåringar, det är ju mina elever!”
Han härmade henne. ”Jaha?”
”Johan, det går inte att jämföra. Dom är mina elever. Jag är inte man. Det är totalt olika. Du vet att jag har en poäng.” Hon tog en klunk vatten, böjde sig fram lite över bordet. ”Men alltså, med Max? Det märktes ju att han..”

Det blev sent innan de var tillbaka efter att ha sölat sig igenom stan med ett stopp på en av uteserveringarna för att prata med någon man Johan kände, som ledde till att de också hamnade vid bordet med varsin Cola. När mannen gick satt de kvar och fortsatte prata. Hon hade absolut ingen brådska hem från det här, och han verkade inte heller vara i närheten att plocka fram en sko och syla på henne.
”Du, vill du prata mer om det? Det här med ditt bröllop och din sambo?” frågade han när de var på väg tillbaka till hans lägenhet. ”Vi har knappt sagt något om det och du måste ju vara rätt upprörd över allt?”
”Ja, joo, men... ”
”Jag menar, om det är något du går runt och tänker på hela tiden, så känn inte att du behöver hålla tyst bara för att... du vet? Jag fattar om allting är upp och ner just nu.”
”Mmm...” Hon sög på svaret. ”Det är det ju verkligen. Fast det har varit så skönt att komma hit upp och få en paus ifrån det, på sätt och vis. I Stockholm så tänkte jag på det konstant, och allt var skitjobbigt. Men här så, på din fest, och i söndags, och nu, så känns det som att jag är mer mig själv igen. Och det är så himla skönt. Så tack, men nej tack. Iallafall för stunden.”
”Okej.” Johan såg vänligt på henne. ”Det låter ju bra. Säg till om du ändrar dig.”
”Abso.”
Hon sneglade på honom i ögonvrån när de gick vidare. Han märkte det och sneglade tillbaka, på ett mer odiskret sätt, och Stella skrattade till.
”Kommer du ihåg när vi lyckades tjata till oss att ni skulle spela basket med oss när vi var små?” frågade hon. ”Killarna mot tjejerna? Det var du och några av dina kompisar? Och ni var ju hundra gånger bättre än oss, och mycket starkare och längre, så ni bara lekte och fjantade er, och vi tyckte det var skitkul och blev mer och mer fnittriga och okoordinerade hela tiden och till slut kunde vi knappt stå upp? Det räckte med att ni låtsades peta på en så föll man ihop i en fnitterhög?”
Johan log. ”Ja, jag minns! Det var jag och Henrik och Pelle. Per B från min klass. Det fanns en Per K också men han tränade inte basket.”
”Det är det jag menar med att jag känner mig som mig själv. Jag är less på att ligga i sängen och känna mig snyftig, och det är tråkigt nog det mesta jag har gjort sista månaden. Jag har betett mig helt annorlunda och tänkt helt annorlunda. Som att allting med mig har ruckats bara för att jag kom på att Markus var otrogen. Och jag är verkligen ingen snyftig och osäker människa egentligen. Fast sen jag kom upp hit känns det lite lugnare och lite gladare. Jag tänker inte bara på Markus och den där jobbiga saken, och jag känner mig mer och mer normal. Och när jag är med dig och får prata om Siri Hustvedt och såna roliga saker så är jag enbart glad. Så om du undrar varför min plan är att hänga efter dig så länge jag får, så är det för att jag har saknat den där känslan. Den normala glada känslan.”
Johan såg på henne, alldeles varmt. ”Vilken fin sak att säga. Vad bra. Och tack detsamma, Stella.”
”Tack så mycket själv.” Hon sträckte fram sin högerhand och han skakade den. ”Då är jag redo klockan elva noll noll imorgon. Med bilgodis. Vi ses.”
”Vi ses. Sov gott.”