Liten ändring kap 10

Ändring igen i kap 10, i mitten. Samma både före och efter. (Skrev fel kap-nummer förut.) 10, 10, 10.

De två handikapplatserna var upptagna på parkeringen, men det fanns några andra enstaka lediga. Johan körde förbi dem, cirklade in på en annan gata. Upptagen handikapp där med. ”Skit också.” Han svängde om. ”Det är alltid en chansning här.”
”Men det finns ju. Där. Stopp!” Stella pekade på en vanlig ledig de körde förbi. ”Och där.”
”Mm, men inga i kanten.” Han körde in på sidan av gatan och stannade, tog fram mobilen och ringde. ”Kommer du ner till parkeringen?”
Max dök upp småjoggande i flipflops så fort att Johan knappt hunnit ut ur bilen. ”Valet service coming up!” Han hoppade in och startade, drog på gasen ordentligt samtidigt som han retsamt flinade till Johan som fräste ”lägg av!”. Stella tittade bort och log. De välbekanta bröderna Brothers.
”Marika kom förbi en sväng” sa Max när bilen var fint parkerad och dom var på väg upp mot huset.
”Marika?” Johan tittade till på honom. ”Vilken Marika?”
”Hur många finns det att välja mellan? Linas kompis eller Linas kompis, den Marika.”
”Är hon här, nu? Alltså, ska hon vara med?”
Lät han nervös?
”Vi har redan kört en match. Det är ni som är sena.”
”Det är mitt fel” sa Stella. ”Jag hade massa saker att fixa. Jag åker ju imorgon.” Ju fler som fick höra det, desto bättre. Ingen återvändo. Måla in sig i ett hörn. Imorgon bär det av.
”Redan?” sa Max. ”Det känns som du har varit här i två dagar. Fast det har ju gått en vecka, men.. Det kanske inte blir femton år till nästa gång?”
”Säkert inte.” Stella sneglade inte på Johan och han sneglade inte tillbaka heller.
”Stella har bråttom så vi kan inte stanna särskilt länge” sa han.
”Ni får väl stanna så länge ni vill.” Max ryckte på axlarna. ”Vi snackade om att försöka hitta nån öppen pizzeria sen. Om ni hinner så..”
”Nej, det tror jag inte går” avbröt Johan bestämt.

De gick runt till baksidan av huset där det fanns en grusplätt. Lina och en annan tjej höll på att boula. Den andra tjejen var lång, säkert en och åttio, och klassiskt snygg. Mörkrött lockigt hår i page, markerade ögonbryn, bruna bestämda ögon. Hon såg ut som en som skulle passa in perfekt under etiketterna ”sval” och ”elegant” och glida fram med pärlhalsband och strama kavajer i långa businesskorridorer med stora panoramafönster och alltid hälsa på folk med ett exemplariskt fast och förtroendeingivande handslag. Men just idag var hon nerklädd i GANT-chinos och en ljusrosa Polo-piké. Inga pärlhalsband och ingen laptop säkrad i handleden. När hon fick syn på dom så sken hon upp.
”Hallå, hallå! Så länge sen vi sågs!” Hon klev fram mot Johan med långa steg. ”Tänk vilken tur att jag tittade förbi här just nu och idag!” Hjärtligt kram och hjärtligt leende, och definitivt ingen chock över korta ben eller rullstol, så över fyra och ett halvt år sen sist var det inte. ”Hur är det med dig?”
”Jo, bara bra, jättebra” log han tillbaka och sen rodnade han lite grann och Stella kollade in denna Marika ett varv till. Ännu en hammocktjej? Hon hade då sannerligen looken för det, åldern också, förmodligen något litet år äldre än Stella kanske. Linas kompis? Från när? Hon och Lina kändes påfallande olika, iallafall så här efter första intrycken.
Marika fortsatte se mycket uppskattande på Johan som nickade med sina röda kinder. ”Och du?” frågade han. ”Hur är det med dig?”
”Bra. Som vanligt. Kvar på jobbet, vi bor på samma ställe, det är ungefär som förr. På gott och ont. Ibland är man less på det, ibland är det bara skönt.” Hon drog håret bakom öronen i en sån gest och log ännu mer. Det märktes lång väg att Marika verkligen tyckte det var stor tur att Johan kommit dit medan hon var där. Och det märktes lång väg att Johan var besvärad över något. Att den förtjusta Marika var där samtidigt som Stella? Eller att han varit tillsammans med Marika vid någon tidpunkt, eller att han skulle ha velat vara tillsammans med henne vid någon tidpunkt? Kanske nu?
”Och Josefin? Du har inte med dig henne?”
”Nej, hon är med Patrik nu i två veckor. Vi ska upp hit senare i juli när jag har semester. Jag är bara här över helgen, åker tillbaka imorgon.”
”Jaja... Okej.”
Marikas breda leende gled från Johan till Max och Stella som stod bredvid, och Stella sträckte inte fram handen och presenterade sig utan höll tillbaka för att se vad Johan skulle säga om henne. Han såg på henne som ”varsågod, prata!” och hon blev demonstrativt ännu tystare så gav Johan sig in i en förklaring om Laura och Björkskatan och sommarlov. Den blev både lång och krånglig.
”Vi är kompisar från förr helt enkelt” knipsade Stella till slut när hon kände att hon var tvungen att hjälpa till. ”Jag och Johan. Fast egentligen mest jag och Max, om man ska vara petig.”
Max log och nickade mot Stella. Johan gav henne en frågande blick.
”Hur ska vi ha lagen?” Lina höll på och putta ner alla klot till ena sidan.
”Jag kan vara med dig” sa Stella till henne. ”Vi två mot röset? Eller killarna mot tjejerna?”
”Röset” upprepade Lina med ett småskratt. ”Det ordet har jag inte hört på.. tjugo år?”
”Du och Lina mot röset?” sa Johan. ”Varför då?”
”Jag har inte gjort det här sen förra sommaren och tänk om jag har tappat stinget och gör så att du förlorar och då blir du besviken och vi blir alla upprörda?” förklarade Stella lättsamt och plockade upp två klot i någon slags avledande rörelse. ”Därför.”
Johan vände sig mot Max med en nästan omärkbar suck. ”Vi tre då?”
Max och Marika tyckte det var helt okej men nästa gång Stella såg på Johan fick hon en missnöjd blick.

Marika var inte en stjärna på boule, men hon verkade vara en stjärna i övrigt. Under tiden som tjejerna, tack vare Stellas stadiga goda form och Linas blixtrande engångsframgångar här och där, sakta men säkert segade ifrån henne och killarna, så kunde Stella försiktigt luska fram att Marika var gammal Umeå-studentkorridorkompis med Lina, hade en syster i Luleå som hon firat midsommar hos, jobbade som jurist med internationellt rättsarbete på Justititedepartementet och reste lite kors och tvärs i Europa, och att hon bodde i Vasastan med sin sexåriga dotter, Jossan. Samtidigt gjorde Marika och Johan sitt ”vad har hänt sen sist”-prat och de var båda så trevliga och artigt frågvisa. Han var för artig. Inga bitska skämt eller några retiga kommentarer, bara misstänksamt vänlig och mycket uppmärksam på Marika. Glöm att retas med Max om hans missar eller att psyka Stella och Lina. Allt hos Johan blev välslipat och tillrättalagt. Efter en halvtimme var Stella redo att säga att han avvisat Marika någon gång, men efter en trekvart när Johan slappnat av lite mer var hon inte lika säker längre. Det enda hon var säker på var att det varit något mellan dem och att Johan inte tyckte att det var idealiskt att hon och Marika var där samtidigt. Han försökte smidigt byta ämne så fort Stella kom eller Marika kom in på för mycket förr i tiden och var väldigt uppfinningsrik för att hålla nutiden flytande.
”Börjar det inte vara dags för dig att flytta tillbaka till storstan snart?” sa Marika till honom när de tog en paus efter tjejerna nått 12 poäng och de andra fått ihop 9.
”Varför det? Luleå är rätt bra också.”
”Men saknar du inte Stockholm lite? Då och då? Luleå i all ära, men Stockholm, Johan, Stockholm?”
”Njaeeej.”
”Så du tyckte inte det var kul att kunna ses på lunch då och då? Gå på någon film ibland? Beta av brunchställena?”
”Få kaffe tillverkat av prisvinnande baristor. Amuse bouche på Fredsgatan 12. Jazz på Glenn Miller. Drinkar på Gondolen” hjälpte Stella till att fylla i och såg dem framför sig på allt det hon radade upp. Intensiva samtal över ett bord, skärpta Marika och välvilliga Johan, snygghetsskalan matchade, allt perfekt, ibland en liten söt bonusdotter i stolen bredvid. ”Alla invandrarbutiker med exotisk mat. Filmfestivaler. Stora Akademibokhandeln och pocketavdelningen. Centralen en helgdag när precis allt är stängt men där är det öppet och man kan få sig en kopp kaffe och en god muffins, köpa en tidning och sitta där och se på allt som händer och det nästan känns som man är utomlands? Götgatan en fin fredagseftermiddag med allt folk i rörelse?”
Marika höll med. ”En sann lokalpatriot har talat. Johan, blir du inte frestad?”
”En aning. Men jag kan tänka på det när bilköerna har försvunnit och det har blivit mycket lättare att ta sig runt. Just nu känns Luleå ganska idealiskt. Även om det innebär tråkigare luncher och ingen Centralstation.” Johan såg på Stella. ”Ska vi spela mer eller måste du tillbaka?”
Hon skakade på huvudet. ”Så bråttom är det inte. Och du vill väl knappast sluta nu när ni ligger under?”
”Det spelar ingen roll. Faktiskt” sa han fullkomligt oleende till henne. ”Det lät ju bara som att det var så brådis tidigare?”
”Tjaa...” Stella vägde ett av kloten i handen. ”Du får bestämma. Vill du åka?”
Han kunde ju inte säga ja på det.

Max backade ut bilen och lämnade över nycklarna till Johan när tjejerna vunnit med 18 - 16. Marika och Lina var båda hungriga då och Max försökte övertyga Johan och Stella om att de borde stanna och äta pizza de också. Stella hade försäkrat att hon kunde ta en buss hem, det var heeelt lugnt ifall Johan ville stanna kvar längre för själv hann hon ingen pizza. Johan hade bara sett på henne och muttrat ”och om jag vill skjutsa hem dig, hur gör vi då?”. Så de sa hej då till de andra och gick iväg mot parkeringen med Max.
”Kom tillbaka senast nästa sommar så ska du få en god blå drink av mig!” Han gav Stella en kram innan han gick tillbaka.

”Är du hungrig?” frågade hon när de körde in på Björkskatan. ”Tomatomelett och hårdbrödmackor? Jag har ett väldigt spartanskt kylskåp just nu men..”
”Stella, du behöver inte fixa något till mig.”
”Jag ska ändå fixa det till mig själv.”
Han såg tveksamt på henne. ”Och du hinner packa och allt du skulle?”
”Jadå.” Hon mötte hans blick rakt av. ”Jag tror allt är under kontroll.” Inga lår-hals-scenarion, inga långa blickar, snarare onödigt korta blickar och på gränsen till sura i slutet. Det kändes onödigt att avsluta på det sättet.
Johan såg ändå osäker ut och Stella log mot honom. ”Vi har ju dealen med skon, jag tar till den om du blir för långrandig. Och hur kul är det att äta själv?”

Hon satte på radion, valde medvetet en musikkanal som fyllde köket, lagade maten, dukade fram. De satt och småpratade om ingenting medan de åt. Hans händer på betryggande avstånd, ögonen glittrade inte till, inga dubbeltydiga kommentarer från någons sida. MVG till oss för exemplariskt uppförande, fick hon lust att säga när hon serverade sista omelettpåfyllningen och inte tog chansen att stödja sig mot hans axel, eller när han börjad snegla på klockan så fort han ätit klart. Men en sån kommentar hade ju gjort att betyget halkat ner till IG och det hade krävts åtgärdsprogram och hela paketet för att rädda sig.
”Är du nöjd med ditt Luleå-sommarlov?” frågade han.
Lår-hals-Stella skulle ha sagt ”mycket” och slängt in en sugande blick på köpet. Normala Stella nickade ner i Gunillas vaxduk och sa ”jodå, det har varit rätt bra. Jag kanske till och med gör om det nästa år”.
”Och det känns bra att åka tillbaka till Stockholm?” Försiktig blick på henne.
”Jadå” sa normala Stella utan att tveka och mötte frankt den där blicken med en förhoppningsvis lagom oengagerad tillbaka. ”Det är ju liksom dags.. att ta tag i saker. Ordna allt.”
”Ja, det förstår jag” sa Johan och ordnade till sin blick också. ”Jag menar, bröllop verkar ju vara ett heltidsjobb nuförtiden. Iallafall för en del. Fast jag vet ju inte hur..” han avbröt sig och normala Stella hoppade raskt in för att undvika generad tystnad.
”Det är ganska litet och enkelt. Men det blir ändå mycket. Att ordna.” Hon svalde sin sista kaffeklunk. ”Hur var ditt?”
”Mitt?” Han såg förvånad ut över frågan. ”Eeeh, ja, det var pyttelitet. På Arlanda, innan vi skulle åka bort. Bara jag och Madde, min fru. Min före detta fru. Och ingen visste om det.” Han började le medan han berättade. ”Det var så pyttelitet att en del blev förbannade efteråt för att vi gjort det på det viset. Typ våra mammor. Dom hade tydligen gått och hoppats på någon stor fest i flera år så dom kände sig snuvade.”

... och resten är samma som det förra inlägget...
.

Kap 10

Ett av de mest omskrivna någonsin... andra halvan. Nu är det en ny person igen här, förhoppningsvis inte lika karikatyrisk.

Kap 10 Luleå, midsommardagen, lördag

Lördag. Fixardagen, sista ensamma dagen innan Gunilla och Torbjörn skulle komma tillbaka. Preliminär ETA för dem var söndag, tidig eftermiddag.
Att göra : vakna energisk, förnuftig och på gott humör. Inte grubbla. Inte fundera på om-händelser. Inte tänka på fel personer. Dammsuga och torka golven, plocka undan disk, tvätta några maskiner. Springa på Ormberget. Ringa boule-återbud. Känna sig harmonisk och lugn, förnuftig och sansad med ensam hemmakväll med böcker och tidningar och choklad.

Gjort : stora problem på alla punkter utom städning och Ormberget.

Hur svårt är det? Lyft luren, vänta på ton, slå numret, kom på en anledning och tacka nej, säg hej då. Det kändes som att hon inte gjorde något annat än vankade av och an runt telefonen hela morgonen och förmiddagen. Av vilken anledning som helst, sann eller ihopljugen, men allt skulle vara bättre än att åka dit och träffa honom. Råka få honom att ta på henne igen. Råka säga något som gjorde att han tittade till så där på henne. För det råkade ju hända osvikligt ungefär varenda gång, trots hennes föresatser. Och det blev bara mer och mer varje gång de sågs. Först hålla kvar handen för länge, sen ta på armen, sen ett grepp runt midjan, sen igår ansiktet. Vad stod på schemat idag? Hans hand på hennes lår, hennes arm ordentligt runt hans hals? Samtidigt? Satsar på det idag?
Hon måste ringa.
Hon stod med luren redo i handen vid fem olika tillfällen men kom aldrig längre än att slå första två siffrorna. Sen lade hon på. Gav sig själv en ny tidsfrist. ”Jag diskar allt på bänken, och sen ringer jag. Jag cyklar iväg och springer 5.4:an och sen ringer jag. Jag vattnar alla blommorna inne och ute och sen ringer jag.” Det blev fortfarande bara de två första siffrorna.
Den gång det ringde hos henne hoppade hon fullkomligt till så att bordet skakade och vattenglaset föll omkull. ”Ha.. ja, halllå?” stammade hon fram med kraxig röst medan hon såg hur vattnet droppade ner mellan bordsskivorna och den blåa trasmattan där under blev mörkblå. Det var bara Gunilla.

Fem över två fanns det ingen återvändo längre. Dom hade sagt vid fyra och hon kunde inte vänta till kvart i fyra med att klämma ur sig det här.
Johan svarade på fjärde signalen, lät alldeles nyväckt och sömnig.
”Men, åh, förlåt!” utbrast Stella. ”Förlåt! Låg du och sov?”
”Mm, lite.” Han hade riktigt sömngroggy och mörkare röst. ”Men det gör inget. Hallå Stella.”
”Jag ringer senare. Fortsätt sova du.”
”Nej. Det är sant, det gör inget.” Det lät som han sträckte på sig och skiftade ställning, och det var påfrestande nog väldigt likt något av det som snurrat runt i huvudet på henne hela natten när hon inte kunnat somna om. ”Jag är med nu.” Han andades ut, ovanligt ljudligt. Punkt nummer två att pricka av från natt-listan över påhittade saker med honom. Stella kom av sig fullständigt och stod med luren i handen och bara lyssnade.
”Hur mår du?” frågade han sen något vaknare efter en stund och hon kom på att hon missat att säga något när det var hennes tur.
”Jo, bra. Men jag.. ” Planen hade varit att hon skulle säga att hon var trött och hängig och skulle skippa boulen därför, men med tanke på hur pigg hon lät i jämförelse med honom kändes det inte lika trovärdigt längre. ”Jag vet inte om jag kan komma idag. Om jag hinner.”
”Vad då då?”
”Jag är lite... stressad.”
”Mhm?” Nu andades han så där igen och hon blundade, försökte koncentrera sig på det hon skulle ha fram och inget annat.
”Gunilla och Tobbe kommer imorgon och jag håller på att städa och tvätta och massa sånt. Jag vet faktiskt inte om jag hinner klart med allt.” Det lät bra och trovärdigt och hon aktade sig för att matcha sin röst mot hans, höll sin mer opersonlig.
”Mhmm...”
”Precis. Så att...”
”Inte ens en timme? Jag hämtar dig, skjutsar hem dig, det blir en timme och en kvart fram och tillbaka. Lika lång tid som en tvättmaskin tar. Det hinner du?”
”Jag vet inte riktigt....”
”Det skulle vara kul om du kom bara.” Fortfarande mycket mysig sömnig extra mörk röst. ”Stella?”
Det hade varit betydligt lättare om han inte sa ”Stella?” så där, om han inte lät så varm, om hon inte känt de där händerna med sår på högertummen, om hon inte tänkte på inatt, om hon haft sämre fantasi, om han inte lyft hennes hand till sitt ansikte igår, om hon tackat nej till födelsedagsfesten till att börja med och sen till allt annat också.
”Men... Jag ska ju åka imorgon också” drog hon till med panikartat. ”Jag måste packa och så, fixa det ena och det andra. Rena kaoset här.”
”Just därför. Jag tjuvparkerar. Det är ändå inga lapplisor i farten idag. Alla har ledigt. En timme och tio minuter? En timme och fem minuter?”
Säg nej, säg nej. Tänk på dom där farliga händerna. Tänk på det där farliga leendet. Säg nej, säg nej. Fall inte för den där mjuka rösten. Fantisera inte om hur mysig och sovig han är bara för att han låter så. Fantisera inte om lår-hals-scenariot. Tänk på Markus och bebisen i magen och säg nej, säg nej. Gör det NU.
”Stella, du? Du hinner det.”
”Vilken tid var det?”
”Om jag kommer fyra?”
Nej tack, det går så bra att cykla själv till stan.
”Okej. Förlåt att jag väckte dig.”

När han svängde in på uppfarten kom hon så passande runt husknuten med en fullastad tvättkorg i famnen. Det var delvis sant att hon varit aningen stressad, men uppstädningen hade varit klar sen länge när hon ringde och hela eftermiddagen hade gått åt till att solstola och starta några sporadiska tvätt och diskmaskiner däremellan och förbanna sig själv för att hon var så viljelös och lättfotad.

”Ska vi synka klockorna?” frågade han när hon satte sig i bilen. ”Min är femton femtioåtta fyrtiotre. Femton femtionio... nu.”
”Det behövs nog inte.” Hon spände fast bilbältet och aktade sig noga för att ta på honom, bara hälsa med ett verbalt ”hej” den här gången.
”Säkert?” Johan rynkade pannan. ”Då har jag ju ringt in ett polislarm för att vi skulle kunna hänga på i kölvattnet där och komma fram extra fort, helt i onödan.” Hans händer fast placerade på ratten i tio-i-två-positionen. Ingen extralång blick utan bara en normallång som inte fick några larmklockor att börja klämta någonstans.
Stella log lite lättat. ”I vilken film är det dom gör det?”
”Bruce Willis, va? Någon av Die Hard. Dom måste genom Manhattan i rusningstrafik.”
”Jaaa, just det. Eller har du sett den franska Taxi? Där en man hoppar in och vill till flygplatsen rekordsnabbt och han får åka typ formel ett-bil? Han spyr innan dom är framme, kryper ur bilen sen?” Hon såg på honom. ”Vet du vilken jag menar? Emma Sjöberg är med också. Som polis i tajta kjolar.”
”Jaha, den.” Johan log lite. ”Nej, jag tror inte jag har sett den.”
”Det är ingen förlust. Allt jag minns är den där flygplatsmannen.”
Han körde den avslappnade stilen på kläder idag. Stor och välanvänd marinblå munkjacka som såg så där äkta vintage ut som man kunde betala dyra pengar för att få köpa direkt i affären nu. Ärmmuddarna var pösiga och lite fransiga i kanten. Färgen lagom urtvättad. Skön. En vit t-shirt skymtade uppe i halslinngen. Slitna blåjeans till. Som pricken över i rufsigt ofixat hår. Men han såg ändå inte slafsig ut, tvärtom. Sommar och amerikansk östkust och väderbiten segling. Smila mot kameran.
Patricia var en sån som drog på sig jeans och en enkel t-shirt och såg Gwyneth Paltrow-fantastisk ut, han var en sån som tog det lugnt i munkjacka och jeans och såg Ralph Lauren ut. Stella var en sån som omsorgsfullt valde ut något fint och såg.. helt normalt Stell-ig ut.
”Känner du dig i bra form för boule?” frågade Johan och hon mjaa:ade.
”Hyfsat. Gör du?”
Han gäspade. ”Hyfsat här med.” Han såg fortfarande trött ut. Verkade lite mer dämpad än vanligt också. Inte ledsen eller så, men lite seg och hängig. Det var inte så mycket fart över honom idag. ”Du har väl visualiserat målbilder hela dagen åtminstone?”
”Målbilder?” upprepade Stella som ett frågetecken. Det var en hel del hon visualiserat men de kunde nog inte kallas målbilder.
”Du vet, du ser dig själv när du knockar ut Max, du ser dig själv när du lyfter segerbucklan. Såna.”
”Ooops.” Hon bet sig i läppen. ”Skulle jag ha gjort det?”
”Stella, Stella, Stella.” Johan låtsades se besviken ut. ”Vi som skulle ta hem det här. Det mentala är ju minst halva segern.”
”Jag åt gröt till frukost?”
Han himlade med ögonen.

De två handikapplatserna var upptagna på parkeringen, men det fanns några andra enstaka lediga. Johan körde förbi dem, cirklade in på en annan gata. Upptagen handikapp där med. ”Skit också.” Han svängde om. ”Det är alltid en chansning här.”
”Men det finns ju. Där. Stopp!” Stella pekade på en vanlig ledig de körde förbi. ”Och där.”
”Mm, men inga i kanten.” Han körde in på sidan av gatan och stannade, tog fram mobilen och ringde. ”Kommer du ner till parkeringen?”
Max dök upp småjoggande i flipflops så fort att Johan knappt hunnit ut ur bilen. ”Valet service coming up!” Han hoppade in och startade, drog på gasen ordentligt samtidigt som han retsamt flinade till Johan som fräste ”lägg av!”. Stella tittade bort och log. De välbekanta bröderna Brothers.
”Marika kom förbi en sväng” sa Max när bilen var fint parkerad och dom var på väg upp mot huset.
”Marika?” Johan tittade till på honom. ”Vilken Marika?”
”Hur många finns det att välja mellan? Linas kompis eller Linas kompis, den Marika.”
”Är hon här? Alltså, ska hon vara med?”
”Vi har redan kört en match. Det är ni som är sena.”
”Det är mitt fel” sa Stella. ”Jag hade massa saker att fixa. Jag åker ju imorgon.” Ju fler som fick höra det, ju bättre. Ingen återvändo. Måla in sig i ett hörn. Imorgon bär det av.
”Redan?” sa Max. ”Det känns som du har varit här i två dagar. Fast det är ju en vecka, men.. Det kanske inte blir femton år till nästa gång?”
”Säkert inte.” Stella sneglade inte på Johan och han sneglade inte tillbaka heller.
”Stella har bråttom så vi kan inte stanna särskilt länge” sa han.
”Ni får stanna så länge ni vill.” Max ryckte på axlarna. ”Vi snackade om att försöka hitta nån öppen pizzeria sen. Om ni hinner så..”
”Nej, det tror jag inte går” avbröt Johan bestämt.
De gick runt till baksidan av huset där det fanns en grusplätt. Lina och en annan tjej höll på att boula. Den andra tjejen var lång, och snygg med mörka rödhåriga lockar. När hon fick syn på dom så sken hon upp. ”Tänk vilken tur att jag tittade förbi här just nu och idag!” sa hon och klev fram mot Johan. ”Så länge sen vi sågs!” Hjärtligt kram och hjärtligt leende. ”Hur är det med dig?”
”Jo, bara bra, jättebra” log han tillbaka och sen rodnade han lite grann och Stella kollade in Linas kompis Marika ett varv till. Ännu en hammocktjej? Hon hade då sannerligen looken för det, åldern också, något litet år äldre än Stella kanske.
Linas kompis Marika såg mycket uppskattande på Johan som nickade med röda kinder. ”Och du? Hur är det med dig?”
”Som vanligt. Kvar på jobbet, bor på samma ställe, det är ungefär som det brukar. Bra. På både gott och ont.” Marikas blick gled från honom till Max och Stella som stod bredvid, och Stella sträckte inte fram handen och presenterade sig utan höll tillbaka för att se vad Johan skulle säga om henne. Han såg på henne som ”jaha, varsågod, säg något då!” och när hon blev ännu tystare så Johan gav sig in i en förklaring om Laura och Björkskatan. Den blev både krånglig och för omständig.
”Vi är kompisar från förr helt enkelt” knipsade Stella till slut. ”Jag och Johan. Och Max.”
Max log och nickade mot Stella, såg road ut. Johan svalde.
”Ungefär som vi då” flinade Marika och vände på klacken. Max fnissade till, nästan alldeles omärkbart. Johan såg ännu mer generad ut.
”Hur ska vi ha lagen?” Lina puttade ner alla klot till ena sidan.
”Killarna mot tjejerna?” kom det blixtsnabbt från Johan. ”Är det okej?”
”Absolut.” Lina log. ”Jag gillar det.”
”Jasådu?” Stella lät sin hand nonchalant glida över Johans axlar när hon passerade honom. ”Kom bara inte och säg att jag inte sa något sen.”
”Ingen risk” mumlade han.

Marika var inte en stjärna på boule, men hon var en stjärna i övrigt. Under tiden som tjejerna, tack vare Stellas stadiga goda form och Linas blixtrande engångsframgångar här och där, sakta men säkert segade ifrån killarna, så fick Stella veta att hon var gammal Umeå-korridorkompis med Lina, hade en syster i Luleå nu som hon firat midsommar hos, var utbildad jurist som jobbade med internationellt rättsarbete på Justititedepartementet, och att hon hade en bostadsrätt i Vasastan. Dessutom, ett skärpt och snabbt sätt som låg och lurade under en mycket trevlig fasad. För att inte tala om snyggheten. Klassisk. Ett kap. En till människa som man tänkte ”herregud, varför är hon singel?” eller mer på pricken i det här fallet ”när var hon och Johan tillsammans?”. Det kom inga ledtrådar om det, och Johan höll en försvinnande låg profil på sin kant ihop med Max.

”Börjar det inte vara dags för dig att flytta tillbaka till storstan snart?” sa Marika till honom när de tog en paus efter tjejerna nått 12 poäng och killarna fått 9. ”Storstan saknar dig.”
Johan smålog. ”Gör den? Men jag saknar inte den så mycket.”
”Inte ens lite? Då och då? Luleå i all ära, men Stockholm, Johan, Stockholm?”
”Njaeeej.”
”Så du tyckte inte det var kul att kunna ses på lunch då och då? Gå på någon film ibland? Beta av brunchställena?”
”Beta av brunchställena.” Den här Marika lyckades till och med flirta på ett sätt som var trevligt. Även om Stella varit där som något annat än en gammal kompis så hade hon säkert blivit mer smickrad än irriterad för att denna person var lite intresserad av hennes man. Och framförallt mycket nyfiken på hur hennes man kommit till det beslutet att inte svara på flirterna eller att göra slut på dem.
”Prisvinnande baristor. Amuse boucherna på Fredsgatan 12. Konserter. Drinkar på Gondolen” hjälpte Stella till att fylla i. ”Alla invandrarbutiker med exotisk mat. Filmfestivaler. Stora Akademibokhandeln och pocketavdelningen. Centralen en helgdag när precis allt är stängt men där är det öppet och man kan få sig en kopp kaffe och en god muffins, köpa en tidning och sitta där och se på allt som händer och det nästan känns som man är utomlands? Götgatan en fin fredagseftermiddag med allt folk i rörelse?”
Marika såg gillande på henne. ”En sann lokalpatriot har talat. Johan, blir du inte frestad?”
”En aning. Men jag kan tänka på det när bilköerna har försvunnit och det har blivit mycket lättare att ta sig runt. Just nu känns Luleå ganska idealiskt. Även om det innebär tråkigare luncher och ingen Centralstation.” Johan sneglade på Stella och hon antog att den där blicken skulle signalera ”vad gör du? snälla, kan du sluta med det?”.
”Jaja.” Marika suckade och vände sig också till Stella. ”Men du och jag kanske kan äta lunch någon gång i väntan på denna utopi?”
”Vilken bra idé!” utbrast Lina direkt. ”Det känns som att ni skulle kunna ha en hel del gemensamt.”
”Ja, jag älskar ju också brunch” log Stella sött. ”Så varför inte?”
”Det kom ju som en chock” muttrade Johan lågt. ”Ska vi spela mer eller måste du hem nu, Stella?” sa han sen högre.
”Vi kan spela mer. Så bråttom är det inte. Och du vill väl knappast sluta än, ni ligger ju under?”
”Jag är ju över tolv så det spelar inte så stor roll. Faktiskt” sa han till henne. ”Det lät bara som att det var så brådis tidigare?”
”Tjaa...” Stella vägde ett av kloten i handen. ”Jag tror du får bestämma. Vill du åka, Johan?”
Han kunde ju inte säga ja på det.


Max backade ut bilen och lämnade över nycklarna till Johan när tjejerna vunnit med 20 - 17. ”Är ni helt säkra på pizzan? Stella, du vet att det är...”
”Tack, men nej tack. Helt och hållet säkra” sa Johan utan minsta tvekan.
”Kom tillbaka senast nästa sommar så ska du få en god blå drink av mig!” Max gav Stella en kram innan han gick tillbaka.

”Jaha?” Stella satte sig på passagerarsätet och såg nyfiket på honom.
”Jaha själv?” Johan startade bilen.
”Men fåna dig inte. Vad har det varit mellan dig och Marika? Är hon också en hammocktjej?”
”Definitivt inte.”
”Du verkade lite väl... brydd... över definitivt inte?”
”Stella.” En blick åt henne. ”Det är ingenting, har inte varit det heller.”
”Men någon måste ha velat? Någon gång? Eller vill, nu? Kanske?”
Johan svarade inte, höll blicken fast framåt.
”Jag får väl fråga henne sen” gick Stella med på. ”När vi lunchar. Och jag tycker hon var skittrevlig så jag fattar att du.. ”
”Okej, okej” suckade han. ”Det har kanske legat något i luften men det har alltid varit dålig timing. Någon har alltid varit upptagen.”
”Men nu är ni väl båda icke-upptagna? Bra timing. Och hon var ju så..”
”Kan du sluta?” avbröt han. ”Kan vi inte prata om det här?” Sättet han sa det på var inte ett sätt som inbjöd till mer skämtande eller retande, så Stella drog in repliken hon haft på gång.

”Vill du stanna ett tag?” frågade hon när de körde in på Björkskatan. ”Har du tid?”
”Har du tid?”
”Jag är klar med allt.”
”Säkert? Du hinner packa och allt du skulle? Fixa allt kaos som skulle ta så lång tid att ordna upp?” Han tryckte till henne lite.
”Jadå.” Hon mötte hans blick rakt av. ”Jag har allt under kontroll.”
Boulen hade varit bekymmersfri. Lår-hals-scenariot hade hållit sig långt borta och inga utdragna blickar hade flygit runt. Det hade varit totalt vän-ligt hela tillställningen.
Johan såg ändå tveksam ut och hon log lite mot honom. ”Jag lovar att du får en okomplicerad kopp kaffe och Gunillas goda vaniljbullar och inga jobbiga frågor alls. Jag ska vara snäll och väluppfostrad.”

Hon satte på radion, valde medvetet en musikkanal, och han fick kaffet och bullarna. De satt och småpratade och allt fortsatte vara totalt riskfritt. Hans händer på betryggande avstånd, ögonen glittrade inte till, inga dubbeltydiga kommentarer från någons sida. MVG till oss för exemplariskt uppförande, fick hon lust att säga när hon hällde upp påtåren och inte tog chansen att stödja sig mot hans axel, eller när han börjad snegla på klockan redan efter en tjugo minuter. Men en sån kommentar hade ju gjort att betyget halkat ner till IG och det hade krävts åtgärdsprogram och hela paketet för att rädda sig.
”Är du nöjd med ditt Luleå-sommarlov?” frågade han.
Lår-hals-Stella skulle ha sagt ”mycket” och slängt in en sugande blick på köpet. Normala Stella nickade ner i Gunillas Blå Blom-kopp och sa ”jodå, det har varit rätt bra. Jag kanske till och med gör om det nästa år”.
”Och det känns bra att åka tillbaka till Stockholm?” Försiktig blick på henne.
”Jadå” sa normala Stella utan att tveka och mötte frankt den där blicken med en förhoppningsvis lagom oengagerad tillbaka. ”Det är ju liksom dags.. att ta tag i saker. Ordna allt.”
”Ja, det förstår jag” sa Johan och ordnade till sin blick också. ”Jag menar, bröllop verkar ju vara ett heltidsjobb nuförtiden. Iallafall för en del. Fast jag vet ju inte hur..” han avbröt sig och normala Stella hoppade raskt in för att undvika generad tystnad.
”Det är ganska litet och enkelt. Men det blir ändå mycket. Att ordna.” Hon svalde sin sista kaffeklunk. ”Hur var ditt?”
”Mitt?” Han såg förvånad ut över frågan. ”Eeeh, ja, det var pyttelitet. På Arlanda, innan vi skulle åka bort. Bara jag och Madde, min fru. Min före detta fru. Och ingen visste om det.” Han började le medan han berättade. ”Det var så pyttelitet att en del blev förbannade efteråt för att vi gjort det på det viset. Typ våra mammor. Dom hade tydligen gått och hoppats på någon stor fest i flera år så dom kände sig snuvade.”
”Vart skulle ni åka?”
”Du tror garanterat att jag ska säga Italien nu, eller hur? Men det var Tokyo den gången.”
”Tokyo?! Shit, vad coolt.”
”Mmm” höll han med. ”Det var riktigt coolt. Hon skulle på ett möte där och jag följde med och så hade vi lite semester sen. Fast vi fick ordna en familjemiddag som kompensation när vi kom hem så att alla som ville skulle få hålla sina tal och utbringa sina skålar och överräcka sina kristallskålar.”
”Typ era mammor.”
”Typ.”
Lår-hals-Stella satte munkavle på normala Stella och frågade ”varför skilde ni er?”
”Har du hört talas om småprat, Stella?” Johan såg på henne och knep demonstrativt ihop munnen.
”Småprat?” låtsades hon.
”Du vet, du säger ”fint väder idag” och jag säger ”men det skulle visst regna imorgon”. Den sorten? Som det skulle finnas massor av här till kaffet?”
”Men det är ju så tråkigt. Jag är mer nyfiken på andra saker än vad du tror om vädret. Du vet redan att småprat inte är min grej, det är förkovran som gäller. Om framförallt dig.”
”Jag kan berätta vad jag har för favoritfärg. Blå. Och jag tycker att ”Lost in translation” är en väldigt bra film. Den utspelas i Tokyo. Och om jag skulle hamna på en öde..”
”Jajaja” avbröt hon honom. ”Jag fattar. Vad ska det bli för väder imorgon?”
Han log lite och ryckte på axlarna. ”Ingen aning. Sol kanske. Det är ju sommar. Vad har du för favoritfärg, Stella?”
Hon började fnissa. ”Men ge dig! Jag ska inte fråga dig något överhuvudtaget. Vill du ha mer kaffe?”
”Inte för att det är jag som är svensklärare, men lät inte det där misstänkt likt en fråga?”
Hon fortsatte fnissa. ”Alltså inget kaffe för herr Falkman.”
Johan såg på klockan igen. ”Nej, kanske inte. Jag ska åka. Du måste ju packa och fixa.”
Ett ”ja, fast..” var farligt nära att trilla ut men hon lyckades hålla inne med det.

Han sträckte han fram högerhanden först när han satt i bilen, när bildörren var stängd, när allt var klart för avfärd. ”Lycka till med allt.”
”Tack. Och lycka till själv.”
Johan släppte hennes hand och log. ”Du får gärna ringa om du vill. Om du inte vill någoting, du vet. Det var väldigt kul att ses den här veckan, och att du följde med till Piteå och allting.”
”Jag håller helt med.” Stella log också. ”Och jag kommer att ringa. Och du har mitt nummer. Så du kan ju också?”
Han nickade.
Det var det. En sista blick och ett ”men du, vänta” som svaldes effektivt när han startade sin bil. ”Fast du, lyssna.” Nej. Jag får komma ihåg det här, tänkte hon. ”Jag ska ju inte.” Jag får spara det och nöja mig. ”Det är inte förrän nästa.” Det blir bäst. En midsommardag, the Johan Falkman, fina fina Johan Falkman i blå munkjacka och småglittriga ögon, och något som absolut inte fick hända.
”Johan, gör det” sa hon. ”Ring mig. Gör det.”
Han nickade igen och backade ut, vinkade en sista gång innan han körde iväg. Hon stod kvar tills den rundat hörnet därnere på gatan och försvunnit. Hej då, Johan Falkman.

Kap 9

Kap 9 Luleå, midsommarafton, fredag

Halv fem på morgonen och redan klarvaken. Tanke ett : GRAVID! Tanke två : man kan inte skilja sig då. Det är bara oansvarsfulla, själviska, bekväma, ge upp-människor som skiljer sig i det läget. Ingen av de beskrivningarna passade in på henne och Markus. Eller, de brukade inte göra det iallafall. Förut.
Tanke tre : borde hon åka härifrån nu?
Tanke fyra : hoppas Johan ringer idag. ”Men Gud alltså.” Stella rullade över på mage i sängen. Tanke fem : nu är det tusan dags att skärpa sig, på allvar. Skit helt i vad Johan gör eller inte gör.
Tanke sex : MED BARN! Tanke sju : Markus får inte veta ett knyst om det än. Tanke åtta : berätta för Johan? Tanke nio : absolut inte berätta för Johan. Skit i Johan. Finns ingen som helst anledning att berätta något för honom. Vad har han med saken att göra? Inget. Noll och intet. Verkligen.
”Åh Gud.” Tanke tio : det skulle vara så skönt att stanna här, hela sommaren, strunta i allt, inte låtsas om något, drömma på. Ignorera.
Tanke elva : vad kostar en timme hos dr Phil? Alltså, på riktigt? Gör han Sverige?
Tanke tolv : MED BARN! Tanke tretton : så djäkla otroligt!

Stella masade sig upp vid fem när det var bevisat att hon inte skulle kunna somna om. Två timmar senare var hon på Ormberget för ”förmiddagsjogg” på 5.4:an. Hon mötte inte en enda annan människa i spåret. Gott om plats att bre ut sig, flåsa så högt man ville, springa i mitten av mitten, obekymrat prutta på och inte behöva tänka på att någon annan som kom bakom och sprang om skulle märka det. Fyra timmar senare, när hon satt med sitt ”förmiddagsfika”och läste morgontidningen igen ringde Johan.
”Vet du vad jag tänkte på alldeles nyss?” frågade han.
Stella visste svaret. Ingenting. Hon hade kunnat förutspå att han skulle komma in på något sånt här så fort hon hörde att det var han. Klockan 09.11, midsommarafton, då ringde han. Redan klockan nio.
”Ingenting. Och då insåg jag i samma sekund, jag måste ringa Stella och prata om det!”
Hon fnissade inte. ”Du lär dig snabbt, du.”
”Ja.” Johan lät morgonmysig och inte helt uppharklad än. Men glad. En perfekt ton och ett perfekt tillstånd för fortsättning på gårdagskvällens samtal. Lovande och gulligt, men ändå på rätt sida om vän-ligt och inte alls för pressande. Klockan var bara nio, och det första han gjort var att ringa henne. För tidigt. Han visste inte om hon var morgonpigg eller gillade att sova till elva på lediga dagar, men han hade inte ens kunnat hålla sig till halv tio. Det han höll sig ifrån var att släppa iväg några ”lilla freak”. Inga anspråk eller för tydliga anspelningar, det här kunde bara vara ett trevligt samtal mellan två nyfunna vänner. Och om hon hängde på kunde det kanske också bli något annat. Hennes boll.
Stella masserade sig trött i pannan. För ett dygn sen skulle hon ha blivit smickrad och fått fjärilar i magen av den möjligheten, det faktumet att han ringt redan kl 09.11. Nu kände hon sig.. Gravid. Och smickrad. Och osäker. Och pressad.
”Så, nu är det sagt. Ingentinget. Vad gör man sen?” fortsatte han.
”Ingen aning.” Hon vände ett prassligt blad i tidningen så att det skulle höras att hon inte satt med fullt fokus på honom. Hon passade inte bollen. ”Man fortsätter väl sitt med ingenting. Jag vet inte. Gör vad du känner för helt enkelt.”
”Jaha.” Johan gjorde en kort paus. ”Du, hur är det?” frågade han sen och lät inte lika uppsluppen längre. ”Ingen bra start på dagen idag?”
”Jodå, det är fint.”
”Det är fint?” sa han med betoning på ”fint” och Stella kom på att hon råkat använda precis samma ord som han gjort igår när de satt och pratade i bilen om honom efter olyckan. Det han sagt när han inte orkade svara ärligt på hur det var egentligen. Skitdåligt, men ”fint”.
”Nej, jag menar. Det är.. Äh.” Hon suckade. ”Inget speciellt. Det är väl okej. Det är okej.”
”Inget speciellt och okej?” upprepade Johan milt. ”Om du prövar igen och med lite mer känsla så kanske du får till något som låter nästan halvsant. Vill du..?”
”Nej” avbröt hon snabbt. Du ska inte komma hit och lägga några armar runt några axlar och se frestande tröstande ut. Jag klarar mig. Du har inte med det här att göra. Det blir bäst så. Du och jag ska inte prata om något speciellt. Vi avslutar nu för säkerhets skull. ”Jag måste gå och marinera kött och grejer nu. Vi ska börja tidigt hos Anna-Karin.”
”Okej.” Han insisterade inget mer, tog inte upp sin avbrutna tråd. ”Hoppas det blir bra. Allting. Marinerandet.”
”Vi hörs sen.”


”Så det kanske blir på måndag då?” försökte Markus. ”Eller vad tror du? Sent söndag kväll?”
”Inte söndag. Det hinner jag inte. Men.. jag vet inte. Jag kan inte riktigt säga det än. Jag vet inte ens hur dom där flygen går och när det finns plats. Man måste kolla det på nätet och jag har inget här. Jag gör det hos Anna-Karin idag.”
”Okej, okej.” Han lät så vänlig. Han hade den mjuka, snälla privata rösten som aldrig brukade komma fram om andra var med. Han måste vara totalt ensam i rummet. Han hade sagt att han var hos Fredrik och Eva, men det hördes inte ett enda ljud i bakgrunden. Stod han på toaletten och pratade? ”Jag ska inte stressa dig.. bara du förstår att jag vill att du ska komma hem igen, så fort det går.”
”Jag har fattat det. Tack igen för blommorna. Och igen för kortet.”
Hon snurrade telefonsladden runt pekfingret, släppte ut, snurrade igen.
Han hade ringt för att han ville be om ursäkt för gårdagens samtal, att han koncentrerat sig lite väl på Öland och bröllopet när han egentligen bara blev så glad att hon ringt.
”Vad har du för dig idag då?” frågande han, ännu mjukare, så mjukt att hon fick blunda och bita ihop munnen för att inte släppa fram tårarna. Igår hade det gått bra, idag kände hon sig på gränsen så fort hon hörde att det var han och när han började prata med den där rösten var det nära att fördämningarna brast. Det var verkligen ingen bra dag idag. Ingen Kenta-dag. Munnen var tillbaka i streck-stadiet och ögonen kändes inte pålitliga för fem öre. Det tog alla krafter som fanns att inte börja snyfta och hulka fram”vet du, vi kanske ska ha barn nu”.
”När ska du till Anna-Karin och Robban?”
”Vid fyra. När blir det för er?”
”Jag vet inte riktigt. Vi ska grilla senare, några andra ska komma också. Elin och Henke, Jacob tror jag. Vanlig midsommar bara. Sill och nubbe först nu. Jag går mest runt och längtar efter dig. Det känns så tomt hemma, Stell.”
Hon blundade. Ögonen gav vika.
Det kändes så tomt utan hans händer, hans före Petra-händer, på henne på kvällarna. Hon saknade att se hur han stod vid byrån i sovrummet och utförde sin kvällsritual. Ryggen mot henne. Knäppte upp skjortan, om han inte redan bytt om från den, droppade den i tvättkorgen. Spännde av sig klockan, tog av sig förlovningsringen, lade upp dem i rad på byrån. Sen byxorna. Hängde upp prydligt. Sockarna. Sist av med boxerkalsingarna. Allt i samma ordning, på samma sätt, varje kväll. Inte byxorna först och sen klockan. Aldrig. Under tiden låg hon i sängen och tittade på, med en bok framför sig, ibland väntande. När han var på gott humör kröp han ibland in från hennes fotända, arbetade sig uppåt med kyssar och bett och tungor och händer tills han nådde huvudändan, omfamnade henne med hela kroppen och hela Markus-doften.
När han var trött dök han rakt ner i sin egen säng, kurade runt, ”sov så gott, smulan”, och somnade på en minut. Hon hade aldrig träffat en person som var lika snabbsomnad som han. Ibland spekulerade hon att det var just ritualen som gjorde det, den var något slags punkt-meditation.
”Men okej” fortsatte han, lika mjukt. ”Jag ska sluta tjata nu. Vi hörs igen när du beställt biljett då?”
”Ja, det gör vi. Jag ringer. Hälsa till Eva och Fredrik.”
”Visst. Fortsätt ha det skönt och kul. Du kan bara säga vilken dag och tid så kommer jag och hämtar dig på Arlanda. När som helst. Okej, älskling? Puss hej.”
”Puss... ” Frasen kom automatiskt och hon hann bara bita av hej-et.

Det var det som var nästa steg. Fas två. Lämna ”isoleringen i Luleå” och bli upphämtad av honom och hemkörd till deras gemensamma hem, igen. Hon kunde se det framför sig. De skulle vara artiga och vänliga och försiktiga i bilen från Arlanda. Där hemma skulle han ha tokstädat hela lägenheten så att allt var skinande och blänkande. Alla tomburkar pantade, kylskåpsdörrarna avtorkade från kladdiga fingeravtryck. Allt sånt extra. En blombukett på bordet, till henne. Och kanske lite antipasti och sånt han visste att hon gillade. En flaska vin, för han visste ju inte att. Och sen skulle de så småningom börja prata och gå igenom och vara känslosamma och gråtiga, igen, och hon skulle lätta sitt hjärta och han med, och hon skulle berätta om, och sen skulle de börja kramas, försiktigt, ovant, och sen mer och mer och hon visste hur hans kropp kändes mot hennes och att hon ju älskade den känslan, egentligen. Hon flyttade tillbaka in i sovrummet, i dubbelsängen. Och sen måste båda bli nöjda med snackandet och utredandet till slut och de skulle fortsätta tillsammans. Gå vidare. Dra ett streck. Titta på barnvagnar och sånt. När skolan började så skulle allt det här bara vara ett obehagligt minne, och det de istället skulle tänka på var det fina bröllopet och den romantiska smekmånadsresan och den kommande bebin. Hon skulle vara tillbaka på det trygga spåret med hus och familj i sikte. Markus skulle vara tillbaka på avdelningen med Petra. Hon skulle ligga i dubbelsängen och se på honom på kvällarna och när han tog på henne skulle hon helst inte föreställa sig hur hans händer smekt Petra, arbetat Petra

Det andra alternativet, åka tillbaka och ta flygbussen själv för nu skulle ingen hämta henne. Sen tunnelbana med alla väskor och flytta in igen hos mamma med sambon. Deras lilla trea i Bandhagen. En teve som stod på mesta vakna tiden för att den nye sambon var besatt av rörliga bilder och ljud. Spelade ingen roll vad dom handlade om, bara dom rörde på sig och lät. Sambon skulle säga ”hur var vädret då? mycket mygg, va?” för det var hans uppfattning om ”Norrland”. Och hennes mamma skulle se ledsen ut för hennes skull och göra kaffe och duka fram kexpaketen och klämma fram uppmuntrande leenden och säga ”men lilla Stella...” om hon inte kunde le tillbaka. Och i bakgrunden skulle det ligga där, arvet, som Inger säkert så gärna skulle vilja prata om, förorättad å Stellas vägnar igen. ”Karlar.” Ingers råd om hur hon skulle behandla Markus, vad hon skulle gå med på och inte. Hon ville inte höra det. Och hon orkade inte ens börja tänka på söndagsloppen mellan visningslägenheter för att hitta något mindre, längre ut, sämre, som hon hade råd med själv.
Så skulle hon tvingas driva runt på stan för att inte bli galen av att sitta där och höra och se teven. Vandra Söder upp och ner. Locka ut sina få icke-upptagna kompisar på aktiviteter. De som inte arbetade. Om de inte stuckit iväg på semester själva vill säga. Cissi, till exempel, skulle en vecka till Kreta med Anna. Nu på söndag skulle de åka. Bestämt sen flera månader tillbaka. Så då skulle hon få vara själv. Träffa Markus med jämna mellanrum. Ringa, boka luncher, boka fikan. Ses på allmänna platser. Försöka prata, jämka, bråka, diskutera, inte grina, inte grina, inte grina. Fortsätta tänka och analysera”dem-et” efter träffarna, komma på det bästa, inte tänka på Petra, inte alls fantisera om han och Petra på luncher och fikan och hemma hos dem. Allt detta inklämd i lill-trean mellan teven och hörnsoffan i Bandhagen. Driva runt ännu lite mer i instängdhetspaniken som lätt uppstod. Den 30 juli skulle bara vara en vanlig lördag igen. Fast en gravid lördag.

Fas två. Det var så många saker på hennes måste-lista för att gå in i fas två.
Måste åka tillbaka till Stockholm.
Måste flytta hem.
Måste lära sig att leva med.
Måste klara av när han tar på henne.
Måste kunna lyssna på vad han säger utan att.
Måste måste måste. Hon måste. Vad måste han?
Tokstäda lägenheten.
Hämta henne på Arlanda.
Förvarna om sent kvällsjobb minst två dagar innan som panikförebyggande åtgärd.
Betala barnvagn.

Hon gjorde en stor potatissallad med yoghurt och senap och purjo att ta med, marinerade två fläskkarrékotletter. Det skulle bli knytkalas. Fem vuxna, tre barn under sex år. Feststart klockan sexton noll noll. Chansen till ett separat barnbord och lite ostört prat med Anna-Karin var nog minimal. Chansen att hon skulle gå på toaletten i halvtid och få se att ögonen var lyckligt glittriga och upphetsade var nog också minimal.

”Kolla på dig! Hallå hallå!” Anna-Karin var som ett enda stort leende hela hon när hon öppnade dörren. ”Fattar du nu då?”
”Nej. Jag ska fortfarande köpa ett tredje test på måndag.”
”Jaja, skitsamma.” A-K slog armarna om henne. ”Jag är sååå glad för din skull, Stell. Så glad!”
Stella suckade och matchade inte alls glädjen. ”Och jag är såååå oviss för min skull, A-K. Så oviss.”
”Inte om det här, va?”
”Nej, givetvis inte. Men... Allt annat. Bara allt annat.” Stella drog av sig skorna, gick in på toaletten och torkade av svetten i pannan efter cyklingen. ”Jag är skitless på hela mitt liv just nu. För att inte tala om hur sugen jag är på en stiff drink som gör så att jag bara glömmer skiten.”
A-K gav henne ett glas Cola i köket och Stella sjönk ner på en stol. ”Jag ringde Markus och trodde att jag skulle fatta något om resten när vi pratade. Det gjorde jag inte. Jag tog testet och tänkte att om jag är med barn så kommer jag åtminstone att kunna fatta och bestämma något. Det gör jag inte. Hela den här veckan har varit helt djävla meningslös, jag vet absolut ingenting. Vet du hur frustrerande det är?”
”Men du vet ju en sak nu.” A-K tog fram en vinbox ur kylen och höll upp den. ”Stör det här dig hemskt mycket? Om jag tar ett glas?”
Stella skakade på huvudet, viftade med handen. ”Sup på du. Bli plakat. För min skull också. Du kanske kommer på något smart åt mig i samma veva.”
”När åker du tillbaka?”
”Måndag förmodligen. Jag vet inte ens det. Jag måste låna er dator och boka den där djäkla biljetten också.”
Anna-Karin öppnade ett av skåpen och letade fram ett blåskimrande vinglas. ”Men Stella Pella, tänk så här då, om det inte fanns något bröllop att måsta ta ställning till den här veckan, om det bara var du och Markus som vanligt, vad skulle du göra då?”
Stella såg fundersamt på henne. ”Jag skulle... ” Hon tog en liten klunk av sin Cola. ”Jag skulle åka tillbaka till Stockholm först om ett tag, stanna några dagar till här kanske, och sen skulle jag säga till Markus att vi kan träffas och vara med varandra, ostressat. Och känna efter. Ingen deadline på hur länge, och jag skulle inte göra slut och jag skulle inte lova fortsättning. Bara känna efter liksom. Ta det lugnt. Inte panika för att jag råkar vara gravid och för att vi råkar ha ett bröllopsdatum.”
Anna-Karin mötte hennes blick och med ett ”ja, varför inte?”.
”Men jag vet inte... ” Stella rynkade tvivlande på näsan. ”Tror du inte folk blir arga? Jag vet till exempel fyra stycken som har bokat hotell och flygbiljetter från England, och dom får ju säkert inte tillbaka pengarna på dom. Då kanske inte dom törs komma nästa gång om vi bestämmer oss för att gifta oss i november. Det känns så amerikansk teveserie att ställa in det så här sent, alla sitter och väntar och bruden bara omoget ”nej, det här går inte” fem minuter innan vigseln. Och jag lovar att Markus skulle lägga in en total övertalningskampanj om han fick veta att jag är gravid. Nu är han cool med att jag är här uppe, men inte om han fick veta det.”
Jesper kom inspringande och hojtade efter ”ships” som tydligen var chips, och Anna-Karin hällde upp i en tallrik åt honom. Han försvann lika fort ut med den igen.
”Vad spelar några biljetter för roll om hundra år? Skitsamma om dom har bokat sina flyg och inte kommer i november, ska du tvinga dig att kanske göra fel på grund av en flygbiljett? I värsta fall får dom väl ta en shoppingweekend. Det skulle jag inte ha något emot. Och vi kommer i november, det lovar jag. Och vad gäller Markus...” A-K drog efter andan och nu var rösten hårdare. ”Du säger inget till honom. Enkelt. Du bestämmer hur du vill göra, och sen när det är gjort så berättar du om barnet. Mycket enkelt.”
”Kan jag verkligen göra så? Det skulle vara skönt, men..” Hon skakade rådvillt på huvudet. ”Törs jag det?”
”JA. Tordes han vara otrogen? Ja. Vilket är värst? Hans. Lova att du tänker ordentligt på det. Det är det bästa du kommit på hittills. Det enda också, va?” Anna-Karin höjde glaset. ”Skål för enda och bästa lösningen. Och nu får du fixa potatisen, klyftisar, ingen vitlök för Jessica är allergisk, och ingen gul lök för då äter inte ungarna.”
”Är det sant?” utbrast Stella och sympatiserade genast med den arma kvinnan. ”Vilket fattigt liv, ingen vitlök!”
”Ta den här istället, den får duga.” Anna-Karin slängde fram en Piffi Allkrydda och Stella fnös ogillande. ”Robban! Grillkolen!” hojtade A-K oberört ut mot verandan.

När festen kom igång vid halv fem var det en person som drack ordentligt. Anna-Karin. Robban skulle jobba tidigt imorgon så det blev ett halvt glas för honom, och vitlöksallergiska Jessica var synligt femte månaden-gravid och hennes man Erik var sympati-vit. Klackarna i taket. Stella smekte sitt glas Cola och lät en annan typ komma fram. Inte den partyglada trettioåringen, utan den trevliga, väluppfostrade fyrtioåriga tanten som satt och nickade och mhm-ade och jaha-ade till allt vad Jessica sa, så mycket att huvudet nästan lossnade. Barn, hus, barn, barn, hus. Dagis hit och familjehotell på Cypern dit. Och så lite mer badrumsrenovering som kronan på verket.
Jessica verkade inte ens märka att det mest var hon som höll låda, än mindre inse att det var något fel med det. Stella slutade lyssna mitt i golvvärmen och satt och snurrade på en oliv på sin tallrik medan hon kände sig mer och mer klaustrofobisk. Ett raveparty hade passat bättre idag. En punkfest. En ensam eftermiddag på solstolen. Vad som helst som inte innehöll gäster som var helt barnfixerade och bara tjatade om samma saker. Vad som helst som var något annat, något hon inte var så less på och stressad av redan innan hon kommit hit. Efter en timme såg hon på klockan och märkte att det gått knappt trekvart. Efter en och en halv var de uppe i realtid en timme och åtta minuter och femton sekunder. Vid det laget kändes det som att den massiva huvudvärken bara var ännu en återberättad Kids Club-utflykt bort. Den här dagen hade börjat ”fint” och den fortsatte finare och finare.
Hon försökte signalera ”mayday mayday!” till Anna-Karin men hon höll sitt artiga pokerface och sa bara ”så barnpoolen var alltså inte uppvärmd?”.
Stella suckade ohörbart. Hon hittade på ärenden för att komma ut till köket, fylla på vattentillbringarna, hämta mer saft åt barnen, fylla på brödkorgen, leta fram glasspinnar, få försvinn ett tag. Stå där inne och... vänta... på något bättre. Varje gång hon kom tillbaka och slog sig ner vid bordet och de andra fortfarande inte kommit in på något intressantare samtalsämne saknade hon Johan mer och mer. Någon som mimade ”okej?” åt henne från andra sidan och hon kunde mima tillbaka ”nej! vi åker!” och han skulle direkt vara på. Och sen kunde de hoppa in i bilen, vinka hej då och dra från ”barn, hus, barn, barn, hus”.

”Har du jättetrist?” frågade Anna-Karin oroligt när hon och Stella stod och plockade in i diskmaskinen. ”Jessica kan ju vara lite.. pratsam. ”
”Det är det här jag menar med att jag inte tror på testet. Jag är inte som hon, jag kommer aldrig att bli som hon. Om jag vore gravid så skulle jag kanske kunna känna lite sympati, eller hur? Du klarar ju henne bättre än vad jag gör. Du är en riktig mamma.”
”Det där tror jag i och för sig inte, men..” A-K hällde upp mer vin åt sig. ”Det känns som jag smygsuper nu bara för att jag är den enda som dricker här. Ska du ha dig en jäkel, kompis?” En till Colaflaska från kylen och de skålade igen. ”Så. Nu går vi ut och röjer fett.”

Hon kunde inte hålla sig från att skicka ett sms till Johan i väntan mellan påtårskaffet och dessert nummer två. ”hej snälla j. barnfest m tråkgäster här, men a-k är bäst o min marinering blev bra. hur har du det? hoppas mkt bättre! kram, s”.
Svar kom direkt. ”min fest är kul, men det är för få röda tjejer här. säg till om du vill bli räddad el stalkad. kram tbak söta freak”.
Det svaret gjorde att det söta freaket lyckades besinna sig från att ringa upp live i kanske... tre sekunder. Sen gav hon efter. Och stalkern svarade på andra signalen.
”Heeej.” Stella vände ryggen mot A-K och gick in på badrummet, låste dörren efter sig. ”Hej Johan.”
”Har ni så tråkigt där borta? Oj, vänta.” Han lade handen för luren och sa något till någon annan. Massa ljud i bakgrunden. Kom tillbaka i full styrka till henne. ”Hallå. Vad sa du?”
”Inget.” Stella satte sig på toastolen. ”Jag vet inte.” Skratt och prat hos honom, någon kvinna med hög röst. ”Vad gör ni?”
”Det är tänkt att vi ska spela kubb, men vi kan inte ens fixa lag.” Johan skrattade till. ”För Max till exempel tror han har gått och blivit chef här!” Hon fattade inte om det var menat till henne eller inte så hon satt tyst och väntade ut honom medan han pratade färdigt. Inte med Max eller henne, utan med någon annan.
”Stella, vad ville du? Är du less på din fest?”
”Den är okej, men. Jag vet inte. Jag ville ingenting.”
”Aha, jamen då fattar jag ju att du ringde. Du, vänta en sekund.” Det sista ”vänta” var faktiskt till henne och det lät som att han flyttade sig från pratet till något tystare ställe. ”Så, nu. Vi börjar om och nu hör jag vad du säger.”
”Jag säger ingenting. Alltså ingenting-ingenting. Jag tänkte bara, du vet.”
”Nej, det vet jag inte, men okej. Känner du för lite kubb?”
Hammock-Sara, chef-Max, fest-Johan, massa skräniga människor. Hennes egen streckmun och läskdrickande. ”Mer för jordgubbstårta, det som är på gång här.”
”Det låter ju bra. Också.” Fest-Johan lämnade över luren till morgon-Johan.
”Jo.”
Johan mm-ade till svar. ”Så inget miljöombyte? Det är inte det du..?”
”Jag ville bara säga hej. Det var allt. Helt ärligt.” Nästan ärligt.
”Vad bra. Hej.” Morgon-Johan hade lämnat över luren till en ny ännu mjukare Johan som det kändes som att hon skulle kunna kläcka ur sig lite vad som helst till.
”Jag hör av mig om jag ändrar mig. Med kubben. Hoppas du vinner. För allas skull.”
”Stella.”
”Ja?”
”Du får gärna ändra dig. Vi är på Malmudden, och jag kör bil, och det är nära. Så jag kan lätt komma och..”
”Det är fika här nu. Jag måste gå.”

”I Danmark är rekommendationen bara att man ska dricka mindre, inte att man ska bli absolutist” sa Anna-Karin när Stella kom ut till henne igen. ”Och det är ju massor av kvinnor, svenskor, som festar innan de vet om att de är med barn. Och en klunk vitt vin eller två är ju inte någon mängd så..”
”Varför säger du det?”
”Bara för att... Hej, det är ju midsommarafton!”
”Ser jag så dyster ut?”
”Nej.” A-K kramade om henne. ”Du ser fin och söt ut.”
”Du är lika dålig som jag på att ljuga.”

Johan ringde vid tio-tiden. Från ett någorlunda tyst ställe, och utan några avbrott för att prata med andra, och med en röst som inte lät distraherad eller okoncentrerad. Om man hade mätt Stellas kropp med en värmekamera hade man kunnat se glädjekällor uppstå på alla möjliga ställen när hon lyssnade på honom. Till och med avlägsna platser som armbågarna blev uppspelta.
Hon var redan i säkert förvar hemma på Björkskatan då, skjutsad av Robban, så hon fick tacka nej igen till bil-räddning.
”Jaha...” Johan lät besviken när han fick höra det och hon blev ännu gladare. De pratade en stund om festerna, jämförde maten och gästerna, lekarna. Hans kubblag hade inte vunnit. Han hälsade från Max och Lina. Och så vidare. Långt borta i bakgrunden prat och musik.
”Har du tillräckligt med fil och bröd till frukosten imorgon?” frågade han sen. ”Dagens viktigaste mål, du vet.”
”Jaa?”
”Och godis? Du är inte väldigt sugen på choklad just nu, som du inte har hemma?”
”Neej?”
”Nehej.” Han suckade. ”Säkert? Har du känt efter?”
”Jag tror det.” Stella började le. ”Hur så, Johan?”
”Vet du att vi inte har setts idag? Har du tänkt på det? Jag tror jag har fått Stella-abstinens.”
Glädjekällorna nådde knäskålarna.
”Åh. Jaha.”
”Just det ”åh, jaha”. Den slog till vid sju när det kom ett telefonsamtal och sen har dess bara växt och växt. Det är inte lätt nu alltså.”
Glädjekällorna nådde lillfingerspetsarna.
”Men om du tänker på en sekund i taget, en minut i taget och sen.. ”
”Det där dravlet” avbröt han roat. ”Vem har tipsat dig om det? Det funkar inte, det kan jag säga. Jag tror jag måste få komma och hälsa på. Nu.”
Glädjekällorna nära överhettning.
”Ja, varsågod. Om det är det enda som funkar.”
”Men går det bra?” Han blev mer allvarlig. ”Jag måste inte om du gör något annat. Även om det är inget speciellt.”
”Johan, jag gör ingenting. Jag ligger bara här i soffan med en katt under armen. Och den här dagen har varit ”fin” från början till slut, så om du vill lämna din fest för att komma hit så blir det en ren vinst för mig. Och du får hemskt gärna ta med choklad om du vill. Fazer. Blå. Och röd. Men det är inget tvång. Kom bara.”

Hon bar upp Markus blommor på övervåningen och gick ut och satte sig på bron. Väntade på att bilen, bilen som han körde, skulle svänga in där. Det är för att hjälpa till, tänkte hon. Inte för att jag längtar och blev så glad för att han ringde. Det är en bro här, med ett trappsteg. Det är därför jag sitter här.

Earl grey-te och chokladbitar vid köksbordet. En Johan som hon fick dela upp i små bitar. Hans prat, hans mun, hans ögon, hans röst, hon fick koncentrera sig på en liten del i taget och hänga med bara på den. Absolut inte tänka på att han sagt ”åååh... nu känns det genast bättre” som hälsningsreplik när han sett henne, och på hur det kändes som att hela hon började stråla efter det och att humörmätaren äntligen slog över på ”bra!”. Eller på hur senorna spelade på underarmen när han hällde upp från den tunga tekastrullen. Eller på det där leendet som låg på lut precis hela tiden i ögonen. Eller på hur händerna vilade snyggt på bordet och att han hade välklippta naglar och ett sår på den högra tummen. Och att det inte fanns någon annan förknippad med de här händerna. Och hur hon fick tänka efter hela tiden för att inte säga eller göra något överilat, något o-vän-ligt. Och hur de satt bredvid varandra och att det kändes så nära, som att hon skulle vara på vippen att så lätt kunna sträcka ut en hand och röra, när som helst, så hon fick tänka aktivt på det, ”absolut inte röra Johan, kom ihåg”.
”Vi bestämde att vi ska boula imorgon” sa han. ”Hos Max och Lina. Det kan du väl komma med på? För du skulle ju inte åka imorgon, eller hur?”
”Boule? Gärna. Ska jag ta med något?”
”Det gamla vanliga, ett glatt humör.”
”Ska bli.” Hon log. ”Och du, jag måste förvarna om att jag är rätt bra på boule. Så att, du vet, ingen blir sur när dom upptäcker det.”
”Ingen?” Leendet på lut slog ut igen. ”Ingen får väl se till att hamna i samma lag då, så blir garanterat ingen det minsta sur.”
”Jag funderade faktiskt lite på det där igår” började Stella oskyldigt. ”Är inte det egentligen någonting som brukar gå över med åldern?”
”Vad?” Han såg oförstående på henne.
”Att man är dålig förlorare? Det är ju nittiofem procent av alla tolvåringar som är det, men sen växer dom och mognar till sig, och när dom är närmare fyrtio så brukar dom flesta ha fått det problemet under kontroll liksom.”
Johan flinade åt henne. ”Tur att jag fortfarande har tolv år på mig att komma till rätta med det då.”
Stella fnissade till.
”Har du förresten hört något från din riddare med körkort apropå det?” frågade han.
”Nej, bara från min andra riddare med choklad och räddningar. Och choklad och räddningar vinner alltid, det vet ju alla.”
Det glittrade till i hans ögon och hon kände hur absolut stilla och tyst det blev i köket, och i henne. Det enda som hördes var väggklockan, tick tick tick, inte ett annat ljud i hela huset.
Hon skulle ha varit mer rutinerad och satt på radion, låtit teven stå på i bakgrunden, vad som helst. Gjort att det inte varit så fokuserat på dem. Hon skulle ha varit bättre på att småprata. Hon skulle ha varit bättre på att säga nej från början. ”Nej tack, jag är trött så det passar inte så bra ikväll.” Hållit linjen från imorse. Nöjt sig med att komma hem från Jessicas babbel och sjunka ner i tystnad och stillhet och ansträngt sig för att rensa huvudet själv, inte kallat in verklighetsflykten nummer ett.
Nu kände hon Johans blick på sig men vågade inte möta den. Om hon gjorde det skulle hon kunna. Vad som helst. Så för allt i världen. Håll undan.
Hon fick inte. Hon fick inte. Hon fick inte.

De sköna händerna med sår på högertummen hittade hennes, lekte lite fegt med fingertopparna först, flätade sen mer vågat ihop sig med hennes, smekte, var ännu skönare, gjorde hennes kinder röda, kändes som en rush ända ner i magen och upp igen, fick henne att önska att han skulle lyfta upp dem till sitt ansikte, kyssa och bita och slicka och låta henne få stryka över kinderna, runt läpparna, komma närmare, ta.
”Och tur för mig att du var kvar här” sa han lågt. ”Annars hade jag fått köra långt.”
Hon såg på dem, hans och hennes händer på bordet, och hon kunde föreställa sig hans mot hennes hud, om hon drog av sig tröjan och han tog tag runt midjan igen, och den här gången höll han lika hårt och inte bara stilla. Vandrade uppåt. Och hon, hon.
Nej. Sluta. Ingen fick göra så. Hennes egen regel. Det här var för overkligt. Det här var som en annan människa, inte Stella Lundman, utan någon annan Stella utan vilja, utan förflutet, utan Markus, en Stella som uppenbarligen inte visste ett skit om vad hon höll på med och var med i den där skitdåliga filmen som hon inte ville se slutet på. Hon måste lägga av med det här. Människor med barn i magen höll inte på med sånt här.
Och ändå så är det precis det jag vill att det inte ska, tänkte hon. Sluta inte. Ta mer. Släpp inte. Håll på. Jag vill det. Vi testar. Kör. Jag vill veta. Mer. Kör. Om hur du känns. Hur det känns med dig. Kör, Johan Johan Johan.
Och då lyfte han upp hennes ena hand till sin kind, som om han var telepatisk, höll den mot sig, och Stella höll andan. Hans varma hand, hans varma kind, hennes tumme en centimeter eller mindre från hans mun, så lätt att. Hon hade kunnat röra, så lätt, läpparna, hon kunde redan känna det, hur det skulle vara, hur hans läppar skulle, hur han skulle svara, och hon, hon.
”Hej, Stella” sa han och hon kände igen den rösten och den känslan precis, så hon vågade inte andas eller röra sig.
När hon varken svarade eller tittade på honom släppte han greppet efter ett tag, drog sig tillbaka, mer reserverad och besvärad. ”Nu klarar jag mig galant till imorgon iallafall. Tack för teet.”
Hon svalde. Knäppte sina händer hårt i knäet.
”Tack själv för att du kom förbi” sa hon och hatade hur lamt det lät. Som om det verkligen bara gällt en chokladleverans. Som om han bara var snäll och ställde upp när hon behövde lite Fazer.
Hon reste sig häftigt och såg ut på någon total icke-händelse på gatan för att hon inte kunde se på honom just då. Ställde kopparna på diskbänken, ställde sig med armarna i kors över bröstet, började babbla svettigt. ”Har du varit på det där boulestället vid Henriksdal någon gång? Boule&Berså? Vid kanalen, man kan äta och boula och det är hur mysigt som helst. Det är öppet på somrarna, perfekt när det är fint väder. Alltså i Stockholm?”
”Jag vet var Henriksdal är” klippte Johan och Stella rodnade och slutade babbla.
Det tog så lång tid sen, för lång och extremt obekväm tid. Ut ur huset, flytta sig till bilen, ta isär stolen, lyfta in den, stänga dörren, se på varandra en sista gång, inte säga massa saker som ”är du säker på att du inte vill ha påtår / skit också nu blev det så där jobbigt / förlåt om jag beter mig panikartat, det är för att jag är gravid / jag vet inte vad jag ska säga / ska vi ses något mer efter det här? / stanna, snälla, åk inte / hur kan du lukta så gott? / boulen låter som en skitdålig idé nu när jag tänker efter / Johan Johan Johan”. Allt som kom ut var ett kort ”vi hörs” med blicken i marken och sen vände hon ryggen mot honom och så gott som sprang in innan han ens backat ut från infarten. Stella drog igen ytterdörren med en smäll efter sig, låste, klick!, som om det var ryssen som var efter henne. Hon lutade huvudet mot dörren och stod där svettig och skakig och utandad och hörde hans bil köra iväg nerför gatan.
Helt vansinne.
Måste sluta.
Nu.
In i köket och rev ner allt i diskhon, fixade till i speedat tempo, fortsatte runt som en tornado och plockade och röjde hela undervåningen tills inte ett enda spår av senaste veckan fanns kvar och tröjan klibbade mot huden på henne. Allt restaurerat till ursprungsstatusen, för en vecka sedan, i Gunillas och Torbjörns hus.
”Och choklad och räddningar vinner alltid, det vet ju alla.” Vansinne. ”Åååh... nu känns det genast bättre”. Nu är det slut.”Tur för mig att du var kvar här.” Ingen boule imorgon. ”Hej, Stella.” Hej då, Johan.

Hej då-kramen väckte henne ändå mitt i natten, när deras tekoppar i diskstället torkat för länge sen, när hon skulle sova fridfullt, när det blivit för varmt och svettig i rummet, av solen som låg på fönstret kanske, och när ingen borde tänka på så fel personer, och när ingen skulle vara vaken, men hon kunde aldrig somna om, den spelades igen och igen, hur hon föreställde sig honom, visste hur det skulle kännas, kunde inte låta bli att, kunde inte sluta.

Och kap 8...

Mastodontuppdatering nu med massa kapitel, scrolla neråt för allt nytt.

Kap 8 Luleå, torsdag
Hon satt redan ute och väntade tio i när han körde upp framför huset. I bilen, bilen som han körde. Hon kunde inte hålla sig från att börja fnissa så fort hon såg honom. När hon gick fram höll hon upp två påsar, en med äpplen och en med Gott&Blandat.
”Hur har du hunnit bli så här glad så här tidigt?” frågade han.
”Jag tänkte på igår. Om det här att du körde en bil och godis och allt det. Hej förresten, kul att ses!” Nu var det hon som hälsade med att röra vid hans arm. ”Jag fixade två bilgodisalternativ, nyttigt och mindre nyttigt. Du får bara hojta vilket du vill ha.”
Han nickade. Sen sa han ingenting förrän han helt plötsligt hojtade till ”godis!!” när de kommit femhundra meter. Stella bröt ut i ny skrattattack.
”Säg hoppa och jag hoppar” försökte han förklara, märkbart nöjd över reaktionen. ”Eller nej, säg framförallt inte hoppa.”
”Ja... ” Hon spanade in bilen och specialutrustningen. ”Hur går det där till egentligen?”
”Det sitter här på ratten. Allt är på ratten. Och automatväxel. Det är ju inte klokt vad dom kan ordna till idag, serru. Så det är bara tuta och köra. Till och med såna som jag kan ta mig land och rike runt.”
”Fiffigt.”
”Fiffigt värre. Vill du ha en annan temperatur än tjugoen grader? Vill du lyssna på musik? Vill du ha mer fläkt i ansiktet? Eller vill du luta dig ännu mer tillbaka?”
”Nej. Ja. Nej. Nej. Nej.”
”Vad var ja-et? Musik?” Han slog på stereon.
”Åh, Cardigans!” utbrast hon förtjust när förra skivan kom på. ”Jag älskar den.”
”Älskar mat, älskar Cardigans” upprepade han lågt som om han skulle programmera in det i hjärnan.
Hon log. ”Jag kan redan säga att den här utflykten är en bubblare också. Sätt upp den på listan. Efter två kilometer. Det är bra jobbat.”
Han gjorde ett tillägg i samma stil. ”Utflykten bubblare.”

Efter fyrtiofem minuter trillade fnitterhögen ur bilen framför Tomas hus. En stor trävilla i vitt med ljusgrå knutar och massa träd och fina buskar och sånt på gården. Rosor i perfekta rader. Andra blommor som prunknade. Vackra organiserade stenar. Växthus. Veranda.
”Vilket arbetat ställe” sa Stella medan hon lyfte ur hans stol ur baksätet. ”Dom är som Ernst, va? Massa speciella kreativa lösningar och duschdraperier i köket och genomtänkta färgskalor och Gud vet allt.”
”Vad är det här för komplex? Ställ den bara, vänta, så.” Johan manövrerade till stolen. Förflyttade sig i en smidig rörelse från bilsätet till den, fixade till jeansen och t-shirten, rätade upp sig, nickade mot baksätet. ”Du ska inte lämna din väska i bilen, eller hur?”
”Nej, just det.” Stella hade stått bredvid och sett på, osäker ifall det här skulle bli något moment där hon behövde rycka in och lyfta eller fixa och hur hon skulle göra då.
”Jag tror det är hans fru som har bestämt det mesta” sa han sen. ”Men det är lugnt, hon är på jobbet och du behöver inte säga ett ord om några stambyten om du inte vill. Inredning och hus verkar vara ett känsligt kapitel för dig?”
”Jag skyller på mina föräldrars skilsmässa. Ett och ett halvt rum på två ställen. Ända sen dess gillar jag hem man kan ta med sig i en ryggsäck.”

Dundrande steg nerför en trappa hördes bakom dörren och sen öppnade en väldigt lång, ranglig kille kring nitton klädd i fotbollsshorts och t-shirt. Daniel. Han och Johan snackade lite och sen kom Tomas, en fyrtiofemårig-nånting-man som också satt i rullstol. Med ben dock, men den mycket spinkiga, tunna sorten. Och sen en till några år yngre tonårskille, Erik, och sist av allt en tjej, Maja, elva tolv år. Johan presenterade Stella som ”en kompis från Stockholm som är här på semester”.
Den yngre killen, Erik, ville direkt köra en strafftävling i basket. Dom hade en korg på infarten. Alla tre syskon tränade. ”Du sa ju att det var en engångshändelse när du losade förra gången, minns du inte det?” sa Erik utmanande. ”Upp till bevis nu!”
Med sin Pite-dialekt lät han så otroligt seriös och engagerad så Stella puttade fram Johan lite uppfordrande. ”Jajamensan, det är bara upp till bevis. När man talar om trollen.”
Han vände sig mot henne. ”Är du med då, fnitterhög?”
Stella skakade på huvudet. ”Senare kanske. Jag vill först se hur bra du är nuförtiden.”
Daniel och Erik skrockade hånfullt, och Johan försvarade sig ”ge er, ni vet ju att jag bara var snäll förra gången. Det är som när man spelar fia med småbarn, man låste låta dom vinna.”
Först uppvärmning, gick inget bra alls för Johan, men däremot bättre för den äldre killen, Daniel, och allra bäst för tjejen, Maja. Stella och Tomas stod bredvid som åskådare. Det var ju självklart Maja som fick det positiva publikstödet.
”Heja Maja! Go, Maja, go Maja!”
”Hallå, du åker ju hem med mig!” protesterade Johan när det inte kom tillräckligt stora applåder när han satte sina skott. ”Kom ihåg var dina sympatier ska ligga.”
”Goooo Maja!” blev svaret.
Dom körde först till tio och Daniel vann. Hans skott satt perfekt, han missade bara ett enda. På andraplats Johan, verkade lite störd på riktigt över sina missar även om han var tvungen att skämta bort det för det var ju bara en lek, och sen Maja och Erik på delad tredjeplats. Erik var inte nöjd, han ville ha returmatch på en gång. I den delade Johan, som nu såg enormt koncentrerad ut vid varje skott och muttrade lågt när han missade det sista, och Erik på förstaplatsen. Erik ville köra igen, Tomas sa att han fick vänta till efter maten.
”Vad tyckte du då?” frågade Daniel henne och nickade mot Johan. ”Skakigt, eller hur? Märks att han är på väg utför?”
”Jaaa... ” Stella såg också på honom, gjorde sig skeptisk och värderande. ”Men inte så illa för en som är fyrtio, va? Det måste väl vara veteranklass förresten?”
”Aaouw!” Johan säckade ihop som om han fått ett slag i magen. ”Det blir bakluckan för dig hem, ingen diskussion. Du som verkade så snäll och vänlig?”
Hon log och drog upp honom. ”Jag är snäll och vänlig, och du var skitbra, Johan. Som en riktig tjugoåttaåring.”
Han sträckte ordentligt på sig, höll kvar om Stellas händer på sina axlar ett tag. ”Tack. Kan vi hålla oss till det nu, sanningen? Hörde du vad hon sa, Daniel?”
”Jodå.” Daniel muttrade och skakade på huvudet. ”Rent pjoller.”
Johan log och såg upp på henne. ”Du förstår vad jag gör, eller hur, Stella? Du som är lärare. Det förstör hela dagen för dom att förlora. Det är därför jag får vara lite snäll här.”
”Jag undrar bara vems dag som är mest förstörd?” Hon skrattade och hoppade undan när han försökte få tag i henne igen. ”Vaddå? Jag håller mig ju till sanningen!”

Dom åt på baksidan, en till veranda med massa grönt omkring. Tomas påminde om Johan till sättet, och det märktes att dom trivdes ihop. Dom skämtade mycket, skrattade mycket båda två. När Johan hade sagt att det var hans handikappmentor hade Stella trott att det skulle bli ett mer allvarligt samtal, kanske till och med några svalda tårar om svårigheter och jobbiga saker. Svett, ödem, självförtroende och depression. Det var inte ens i närheten. Den deppigaste delen av samtalet var när Erik beklagade sig över att hans basketlag förlorat i finalen i senaste cupen dom var med i, trots att han själv satt personligt rekord i just den matchen.
Resten var bara vanligt odramatiskt prat. Kommande semestrar och hur går det på jobbet och vad gör ni nu på lovet och sånt. Daniel fortsatte att småretas med Johan och Stella kunde inte låta bli att hänga på några gånger.
”Vad är det här?” suckade Johan till slut fast han inte direkt såg så missnöjd ut över uppmärksamheten. ”Slå Johan-dagen? Och ni, fröken Lundman” han vände sig myndigt till Stella ”nu börjar det bli dags att bestämma sig, baklucka eller framsäte hem?”
Daniel såg på henne och viftade avfärdande med handen. ”Bry dig inte om dom där hoten, Stella. Jag har körkort.”
”Jag har körkort?” Johan gapade. ”Tretton år” böjde han sig fram och viskade med eftertryck åt henne sen. ”Tretton år.”
”Men med körkort” viskade hon leende tillbaka. ”Och jag trodde du skulle vara lite coolare med det här. Tänk på Max?”
”Max? Hur kommer han in i bilden? Max har ju alltid varit så snäll mot mig. Snäll, vänlig, trevlig och välmenande. En förebild på alla sätt helt enkelt.”
Daniel som ätit klart för länge sen reste sig med en låtsas-suck. ”Det är okej. Jag fattar. Han är trött och grinig nu. Vi får ta det lugnt ett tag. Ses, Stella.”

Erik kom tillbaka efter en stund, tjatade om mer basket.
”Okejrå” Johan vände sig mot Stella med överdriven Stockholmsdialekt. ”Jag är med om du är med nu.”
”Jag? Men jag kan ju verkligen ingen basket!”
Han väntade tålmodigt ut henne tills hon gick med på det. ”Om jag får en snabblektion först.”
Hon fick både en snabblektion och en närmare straffpunkt än dom, proffsen. När Johan nådde tio och Erik åtta hade hon två och en halv för att Erik till Johans spelade protesterande varit ”alldeles onödigt snäll” mot henne när en boll studsade ur korgen. Men hon låg ändå odiskutabelt sist. De skakade hand allihop.
”Klart lovande, Stella.” Johan släppte henne inte utan drog henne närmare sig. ”Med lite mer träning så... Bra arm.”
”Tycker du?” Hennes andra bra arm hade på eget bevåg smygit upp runt hans axlar innan hon hann stoppa den. Hon fingrade på tröjlinningen och den mjuka huden där innanför som var varm och lite fuktig. Han kontrade med att dra henne ännu närmare sig, båda händerna runt hennes midja nu. Hans ena hand gled in under hennes tröja, om det var med flit eller inte var svårt att säga, och stannade där. Hon kände den tydligt mot huden. Och hon stod kvar. Drog sig inte undan en millimeter.
Det är så här det känns, tänkte hon. Det är så här det kan bli när någon annan tar på mig.
Hon såg på honom och det var ingen fråga så hans grepp hårdnade men var fortfarande helt stilla och hon höll andan och hans hand kändes annorlunda mot Markus hand, och det var inte så långt till behåkanten, och hon gillade den mycket, Johan-handen, och i en sekund så var det ”herregud, vad händer nu?” och i den andra ”ja ja ja, fortsätt framåt, kör, känner du mitt hjärta nu?” och larmklockan klämtade samtidigt på som ett tåg och sen sa Erik ”Johan!” och passade bollen, och Johan var tvungen att släppa och ta emot för att den inte skulle träffa dem. Stella andades in igen, det blev en flämtning av det, och drog ner tröjan, slappnade av i den andra fria knytnäven som hon spänt utan att vara medveten om det.
När hade hon vridit sig ur, om inte? När hade de kunnat börja fota, om inte? Man kan inte ens säga vem som började. Hon? Eller han? Vem kunde man skylla på, om man ville skylla?
När Johan kom tillbaka i ett varv runt med bollen viftade hon odefinierbart inåt huset ”jag måste bara...”.
Det är okej, tänkte hon när hon granskade sig i spegeln, inflydd till toaletten. Stänkte vatten i ansiktet. Drog med pekfingret över tänderna, gnuggade sig i ögonen, stirrade noga på sig själv. Helt normalt Stella-utseende. Ingen speedad och kåt crazy woman som var på väg ut för att lägra en stackars kille som trodde han var här för att hälsa på en vän, men han hade en annan sak kommande. Nej nej. Absolut inget sånt. Det här är så lugnt. Lugnt är allt det är, på riktigt. Han vet att, jag vet att, det ska gå bra, för vi vet ju båda allt nu om hur det är. Det här var bara ett litet översteg, knappt ens det, en sekund räknas inte, en kort kort sekund, och nu är vi okej igen. Vi är på en bra vänner-nivå. Det känns bra. Jag håller inte på att freaka ur, sa hon övertygande till sin spegelbild. Jag har ingen anledning att freaka ur. Jag umgås med en vän. Det är inte förbjudet i svensk lag att göra det. Och det är ju positivt att en vän kan ta på mig utan att jag fryser till is, eller hur?
Precis.
Tvätta ansiktet igen och spola händerna med kallvatten och pudra näsan och gå ut igen, lugn som en filbunke. Allt är okej.

Det blev en husvisning senare på eftermiddagen trots allt, initierad av henne. Efter att ha sett det öppna köket och den fina mixen av gammalt och nytt, som de här helt vanliga icke-arkitekt-utbildade människorna hade, var hon absolut tvungen att få se resten också. Ljust, luftigt, inte överplottrigt men fin uppställning av ”personliga minnen från resor och möten” som det brukade kallas i tidningar, och sen fina tomma ytor för mer luft. Och en smart hissplatta upp till övervåningen.
Maja visade gärna runt, även in i badrummen, och det var som att gå omkring i ett äkta modelliv. Tre fina barn, mycket trevlig man, säkert en trevlig fru också, vackert hus. Ingenting saknades.
Där någonstans vid Majas rum kom den givetvis som ett brev på posten, avundsjukan och ångestsmällen. Skulle hon nånsin kunna få ihop det här? Var det kört nu? Hon hade trott att Markus också ville ha samma saker, att det var det de strävade mot. Ett litet steg i taget, men stadigt framåt mot något ganska likt... precis ett sånt här liv. Förlovning och ihopflyttande redan avklarat, bil inköpt, nästa steg grav-test och bröllop. Lite längre fram ägna söndagarna åt att kolla på större lägenheter och gå runt och krama den eventuella bebisen och öppna garderobsdörrar och titta på badrumsstandarden och känna sig lycklig och tillfreds med allt.
Skulle hon tvingas börja om med alltihop nu? Och först klara av det svåra steg ett; hitta någon att genomföra det med, någon som kanske dessutom till råga på allt ville ha ett bonusbarn. Igår hade hon slängt ur sig på skoj att internetdejtingen eventuellt väntade, men tänk om det i realiteten var vad som väntade. Män som inte kunde skriva bra, inte stava rätt, helst ville prata om Bajen, aldrig läste en bok, aldrig sa något kul, men de fick ändå duga för man ville ju inte träffa idioter som föreslog sex i första taffliga mejlet. Cissi hade träffat några såna Bajen-typer. Blev ingen andra dejt, knappt en första. Och det var inget, verkligen inget, fel på Cissi. Cissi borde ha norpats upp av någon drömprins för tio år sedan.

Stella var fortfarande hungrig hela tiden. Hon hade ringt Anna-Karin på morgonen, sagt att hon nog klarade att göra sitt test själv. När de kom hem härifrån skulle hon in på Apoteket en snabbis innan hon tog en buss hem. Sen hade hon hela kvällen på sig. Att testa och ringa Markus. För vidare beslut.

Hon blev stående i vardagsrummet, som gick i färgskala jord och beige, försökte samla ihop sig innan hon skulle barka helt överstyr. Ute på verandan satt Tomas och Johan, hon såg dem genom de stora fönstrena. Det såg ut som att Johan ritade något och förklarade på en servett. Där var en till som inte borde vara singel. Som också borde ha försvunnit från marknaden för tio år sedan. Minst. Som borde ha en fru som var all over him och som borde ha ett komma åtta barn som han var jättesnäll mot och kunde leka och skjuta basket med. Inte alls vara i en position att fritt kunna glida runt på Kvantum och plocka upp hysteriska Stockholmsvrak som rymt hemifrån och var i så extremt behov av uppskattning och bekräftelse att dom inte tvekade en sekund att undanhålla sanningen för att få det.
För tio år sedan. Tänk om de hade träffats och plockat upp varandra. Han hade bott i Stockholm då, nyligen börjat jobba. Hon hade pluggat. De hade i teorin kunnat stöta ihop någonstans. På en strategiskt placerad mataffär. Hon hade till och med jobbat extra i en mataffär inne i stan, en dag kanske han hade kunnat stå där vid kassan med två liter fil och en limpa. ”Men hallå.. Stella, va?”
Hon försökte föreställa sig honom för tio år sedan, hur han var och hur han såg ut. Det var inte speciellt svårt. Med eller utan ben var det enda frågetecknet. Hon hade lätt kunnat falla för honom då. I ett parallellt universum hade de kunnat sitta och pösa tillsammans i en överbelamrad trea i Vasastan med sina ett komma åtta barn, kolla sommarstugeuthyrningar på Blocket för att ungarna skulle få lite lantluft i åtminstone en vecka. Eller planera sin Toscana-rundresa, om de hade mer pengar. På kvällarna var de trötta och slitna, men hon skulle somna gott. Ingen panik, ingen ångest, ingen stress, ingen ovisshet, inga otroheter. Inga lögner.

”Här.” Maja räckte Stella en glasspinne som hon tydligen sagt att hon ville ha någon gång under rundvisningen. ”Hur ofta brukar du åka till Ikea?”
”En gång i halvåret kanske. Eller en gång per år. Inte så ofta.”
”Men shit! Så lite?!” Maja såg på henne som att hon var galen. ”Jag och mamma skulle åka minst en gång i veckan om vi bodde i Stockholm. Vi älskar Ikea.”

Johan följde henne med blicken när hon kom ut på altanen, visade på platsen brevid honom där Daniel suttit förut att hon skulle slå sig ner där. Hon gjorde det. ”Allt okej?”
Stella nickade, men han gav sig inte så lätt. ”Säkert? Vill du åka hem? Vi kan åka hem.” En arm över hennes axel och sättet han gjorde det på var så snällt och omtänksamt att hon fick titta bort för att inte tåra upp ögonen på nytt. Ville helst krypa in i den där famnen, men hon nöjde sig med att hålla fast hans hand nu. ”Nej, nej. Det är lugnt.”
”Säg bara till.”
Hon lutade sig bakåt och slappnade av, och hans arm låg kvar länge på ryggstödet.

De körde hem sent på eftermiddagen. En tystare åktur med mindre fnitter än när de åkt dit. Johan rörde vid hennes axel när hon suttit och tittat ut genom fönstret ett tag. ”Hur är det?”
Deppigt.
Ledset.
Tråkigt.
Ensamt.
Besviket.
Ovisst.
Fortsätt spåna.
”Varför har vi ingen musik?” Det kom ut skarpare än hon tänkt och han tittade till lite förvånat på henne innan han satte på radion, hittade en kanal med musik. Celine Dion ”My heart will go on”. Hon rynkade på näsan och han skruvade mer och fick in en annan med Kylie eller någon som lät förvillande lik Kylie. ”Bättre?”
”Ja.” Stella suckade. ”Jag blev avundsjuk där hos Tomas. Barnen, huset, familjen, basketen, allting. Det är klart att barnen är just så välartade och sportiga. Motsatsen till otrevliga värstingar som sitter framför sina datorer och spelar våldsspel hela tiden. Och det är klart att huset är precis som en dröm. Och det är klart att han lyckas vara så harmonisk och bra, precis som du, trots att han har varit med om någon olycka eller något. Allt är bara så bra.” Hon fnös åt sig själv. ”Och säg ingenting, jag vet redan att jag låter som en bitter och patetisk människa nu. En loser.”
”Äh.” Johan såg mjukt på henne. ”Exakt vad är patetiskt med att bli avundsjuk på allt det där?” frågade han. ”Det hade väl varit värre om du bara suttit suktat över deras snygga skinnsoffa.”
”Jaaa.. den vill jag ju i och för sig också ha.” Hon suckade igen, tryckte händerna mot ögonen för att stoppa tårarna, förmanade sig själv, börja inte grina. Den här dagen hade börjat så bra, försök hålla ihop nu hela vägen hem utan något offentligt sammanbrott.
”Men kom igen, såg du inte spisen? Själv är jag mest sugen på den” sa han. ”Skit i barnen, det var ju uppenbart att dom var mutade. Och Daniel är hemma på permis från fosterhemmet, berättade han inte det för dig? Och Tomas, han! Han är bara en stor fejk. Nej, fin tysk spiskvalité skulle jag gå på om jag ska välja något från det där huset. Jawohl. Kokar upp vatten på max en sekund. Allt annat var ju bara föreställning. Och en dålig föreställning. Jag är faktiskt förvånad att dom lyckades lura dig så bra.”
Det funkade någorlunda. Hon kunde prestera ett litet smil och Johan log tillbaka. ”Det där är bättre, Stella.” Han fipplade lite till med radion och sen kom Cardigans igen på låg volym. ”Blunda och tänk på trevliga saker nu. Hundar som leker i vatten eller elever som sitter i perfekta rader och skriver alla rätt på svåra prov eller vad du nu vill. En kluckande sandstrand på en paradisö. Eller en skogsglänta med träd och solglimtar. Mjukt blåbärsris och susande granar. Lite fåglar som flyger omkring där uppe kanske. Trevliga fåglar. Inga kråkor och sånt där skränigt.”
Hon log på riktigt nu. ”Leker du avslappningsband?”
”Nej, jag leker ”få Stella på gott humör igen”-band.”
”Jaha.” Hon gjorde honom till viljes och blundade. ”Vad gör jag sen då? Slappnar av i höger fot? Bara höger fot?”
”Jaha? Ja, för all del.” Han pratade långsamt och harmoniskt. ”Slappna aaaav i höger fooot. Bara höger fooot.”
Sen kom det inget mer. Hon väntade och väntade och var tvungen att kika med ena ögat till slut. ”Johan, min fot sover. När kommer höger ben?”
Han rynkade pannan. ”Höger ben? Ska det komma också?”
”Men det är ju det som är vitsen med det här. Hela kroppen, i skitlångsamt tempo, och under tiden blir man inte avslappnad utan bara stressad för att allt är så ”fokusera på lillfingret nu, bara på lillfingret, slappna aaav i det”. Vem är spänd i sina lillfingrar liksom? Men så är avslappningsband.”
”Det låter helt meningslöst. Vi prövar en annan grej. Blunda igen. Ta ett djupt andetag.” Han tog ett tillsammans med henne. ”Ett till. Och ett till. Fint. Lyft nu din vänstra arm. Högre. Bra. Vinkla den utåt. Sakta. Slappna av.” Sen kände hon hur han tog tag i hennes hand och förde den till sin egen nacke, fortsatte prata i samma lugna och harmoniska röst. ”Blunda, inget tjuvkikande. Djupt andetag igen. Ett till.” Stella började fnissa men Johan fortsatte i samma ton. ”Gör nu små cirklande rörelser. Mjuka och sköna. Bra. Precis sådär.”
Hon kopplade in sin andra hand också, masserade axlarna och nacken ordentligt så gott det gick från den sneda vinkeln och han mmm!-ade nöjt. Det var inte mycket mjukt att få tag i, bara muskler och senor överallt och det kändes som att hon mest kunde nypa istället för att massera men Johan såg ändå belåten ut. Vänskapligt belåten, inte som upphetsat belåten. Kolla, tänkte hon, det här går ju bättre än väntat. Det där tidigare var ett misstag, och det här är rätt. Så här ska det vara.
”Är du nöjd nu, din luris?” frågade hon efter ett tag.
”Nej” log han. ”Om du vill veta sanningen så är jag är riktigt missnöjd. Fortsätt.”
”Får jag fråga en sak under tiden? Hur hamnade du i rullstol?”
”Aha, den frågan.” Han rätade genast upp sig så att hon inte kunde massera mer. Det märktes att det inte var hans favoritämne, och Stella ångrade sig direkt. ”Känns inte den så gammal, så förra året? Fråga om något spännande istället.”
”Visst, glöm det. Du, hur är det.. vad skulle du göra imorgon sa du?”
”Till Sara och Micke. Och det var en bilolycka. Under vintern. En mötande bil fick sladd och kom över på fel sida, mot mig, och bakom mig låg en lastbil som inte hann stanna. Så jag blev fastklämd i min bil. Hände rätt snabbt efter jag flyttat tillbaka hit igen och skulle starta ett nytt liv och allting. Det blev ett väldigt nytt liv.”
”Va?! Alltså, bara fem år sen?”
”Fyra och ett halvt.”
”Fyra och ett halvt? Det är ju alldeles nyss. Jag trodde det var något som låg minst tio år bakåt.”
Johan såg frågande på henne.
”Du känns så... som vanligt” försökte hon förklara. ”Både du och Tomas, ni är ju. Du är ju som förut. Med reservation för att det är femton år sen vi sågs, men ändå. Jag inbillade mig att det skulle ta en evighet att komma tillbaka till det om man råkade ut för något sånt. Att det påverkade en så mycket.”
Nu var det hans tur att fnysa. ”Det är väl klart att det påverkar mycket! Precis allting påverkas och det känns som att mitt liv är uppdelat i före och efter olyckan på så gott som alla områden. Men vad är alternativen? Ta livet av sig, eller sitta hemma och lyfta sjukpension och bli fetare och bittrare och mer deprimerad för varje dag? Om man har varit frisk och icke-handikappad i trettio år innan så är inget av det särskilt lockande. Det går inte att leva så.”
Stella rodnade över sin klumpiga förklaring. ”Ja ja, givetvis, det förstår jag. Jag är inte så insatt i sånt här. Men vad? Du bara bestämde dig för att du skulle tusan inte bli inte bitter och fet och deprimerad?”
”Ja, jag bara bestämde det. Det gick från en dag till en annan. För jag är ju Dalai Lama och det här är det bästa som har hänt mig och jag har lärt mig så mycket och bla bla bla.” Han log mycket ironiskt, men rösten var något vänligare igen. ”Du kan höra med Max hur ”bara” den processen var. Den är inte ens klar än, men... Den är på gång.”
”Hur gjorde du då? Hur lyckades du?”
”Jag hade ett helt team som back-up. Det var det som gjorde skillnaden. Som exempel, ett år innan olyckan så skilde jag mig, och då var...
”Vänta, stopp! Har du varit gift?!”
”I tre år. Det var inget lika dramatiskt slut som du, kanske, är i nu. Men det var ändå skitjobbigt. Du vet, de här stora påfrestande stresstillfällena i en människas liv; skilsmässa, bli arbetslös, dödsfall, allvarlig sjukdom. Även om det här var en ”snäll” skilsmässa. Under den så kändes det som att jag fick fem procent av allt stöd jag fick sen efter olyckan. Skilsmässan skulle man klara själv, punkt slut. Snacka och älta lite med kompisar, ja, men sen var det nog. Efter olyckan, då hade jag hela familjen, läkare, psykolog, sjukgymnast, sjuksköterskor, arbetsterapeut, Tomas. Massa proffsiga människor. Max. Hela tiden. Och sen fick jag tänka som en alkoholist ungefär, det är bra när det känns okej en minut i taget, sen en timme, sen en halv dag. Till slut så kändes det mer och mer som om jag var mig själv igen.”
”Och nu känner du dig som dig själv hela tiden?”
”Mjaajoo... ” Johan gjorde en sådär-rörelse med handen. ”Sådär. Både och. Jag känner mig egentligen inte alls samma som innan, men inte alls lika hemsk som precis efter heller. Det är något mellanting, blandat nytt och gammalt.”
”Jahapp. Där ser man.” Stella såg på honom. ”Du övertygade mig direkt vi träffades iallafall. Inte fet, inte bitter, inte deprimerad. Bara som vanligt. Det vill säga bra. Och det låter så enkelt när du förklarar det. Ha ett bra team och fokusera på nuet, i värsta fall en minut i taget.”
Han skakade på huvudet. ”Det var inte så enkelt. Det var motsatsen till så enkelt. Det är bara det att de flesta människor brukar få något jagat i blicken om man börjar tala om sin ångest, om man inte bara svarar ”fint” när folk frågar hur det är. Så jag brukar inte berätta hela den krassa verkligheten. Det kanske inte är så bra det heller egentligen, men.. du fattar? Och jag har varit precis allt det, fet, bitter och deprimerad. Länge kändes det som att nu var det bara att skita i allt. Men sen... så lyckades jag vända det.”
Hon fingrade på sin förlovningsring, höll upp högerhanden framför sig. ”Fast tänk om man, eller nej, jag. Tänk om jag är övertygad om att det aldrig kommer att vända och kännas hundra procent roligt och normalt, och lätt, igen? Alltså, riktigt övertygad?”
”Det är helt normalt, Stella” svarade han. ”Det är nog till och med standard. Fast sen kommer ett annat läge med lite mindre övertygelse om det, och sen ett annat, och sen ett annat, och så rullar det på. Det gör faktiskt det. Det låter klyschigt, men ge det tid. Man glömmer inte alls bort det, men det börjar sakta men säkert kännas annorlunda.” De körde om två fullastade husvagnsekipage på rad. På väg för att fira midsommar någonstans norrut kanske. ”En månad sen du fick veta, va? Och du har redan kommit igång med det. Du har ju sagt det själv. Mina patenttips är att spela mycket koncentrationskrävande tevespel för att rensa huvudet. Och träna, men det gör du ju redan. Och att inte sitta hemma hela tiden och tröstäta och tröstdricka och bli folkskygg. Använd andra, allt går alltid lättare då.”
”Jaa.” Stella var tvungen att le. ”Och där kommer ju du så passande in i bilden. Nånting rätt har jag alltså gjort i sommar.”
Hon sa att hon behövde göra några ärenden i stan så han släppte av henne på en parkering. Stängde av bilen. Hon gillade den gesten, ingen stress-gesten. Han frågade vad hon skulle göra imorgon, på midsommar. Hon skulle till Anna-Karin, och han till Sara och Micke.
”Men du åker inte hux flux tillbaka till Stockholm utan att säga till, va?” försäkrade han. ”Du måste förvarna ordentligt innan du står på Kallax.”
”Det blir inte före söndag iallafall, Gunilla och Tobbe kommer tillbaka då. Kanske på måndag.”
”Bra. Vi hörs innan det?”
En stunds osäkerhet och sen blev det en snabb kram hej då, mest bara armar och inga kinder mot varandra. Stella hann känna att han luktade så gott. Och i fingertopparna satt hans axlar kvar.
”Stella, vänta” sa han precis när hon skulle öppna bildörren och kliva ur. ”Jag menade inte att låta så snäsig när du frågade om olyckan. Det var helt onödigt. Jag fattar att du frågade.”
”Jag skulle inte ha frågat ens. Det var onödigt av mig.”
”Ja, men.. Det var bra att du gjorde det.” Johan såg ner i knäet, gjorde en paus. ”Fast det är. Du vet, när du sa att du gillade att vara här uppe för att det fick dig att känna dig mer normal och som dig själv? Det är samma grej, nästan. Jag känner mig mer normal och som mig själv nu, men problemet är att det ändå känns som att jag jämt blir ”den där killen utan ben” för alla andra. Inte alla, men många. Det spelar ingen roll vad jag gör eller säger eller så, för först och främst är jag ändå bara den där killen utan ben. Och det är svårt att vänja sig vid. Att jag aldrig vet om jag kommer igenom eller om den andra personen bara sitter och tänker ”hur gick det till? gör det ont? hur gör han när han ska göra det och det?”. Det här” han lade händerna på sina ben ”är ju inte allt.”
”Nej, det är det inte.” Hon såg ner på hans händer. ”Men jag blir nervös att jag ska göra fel. Att jag inte ska säga något när jag borde. Eller inte fatta när jag ska hjälpa till. Eller hjälpa till när det inte behövs och då blir det ännu värre. Max och du hade sånt flyt i måndags, när vi gick från videoaffären. Tänk om jag missar såna uppenbara saker? Jag vet att det inte är allt, men jag hade ingen aning ens om att något sånt här hade hänt med dig och jag känner inga handikappade, så jag blev rätt... förvånad. Och jag känner mig dålig på det. Hur jag ska göra.”
”Du gör inte fel iallafall” sa han. ”Jag säger till om jag behöver hjälp. Och Max, han har ju varit med sen första dagen så det är inte konstigt att han har flyt. Men jag säger till, Stella. Du behöver inte tänka på sånt. Tänk helst inte alls på det, om jag får önska.”
”Okej.” Hon log lite mot honom, sen såg hon generat ner i sitt eget knä. ”Jag kan lika gärna erkänna det här. Jag var på bibblan häromdagen och kollade i böcker om handikapp. Inte för att frossa i din olycka eller något sånt, utan bara för att jag kände mig så pinsamt okunnig. Jag ville inte sitta och vara fixerad vid just det du sa ”men fasen, hur funkar det och det?”.” Hon kände hur hon rodnade igen. ”Var det dumt? Skulle jag inte ha sagt något om det?”
Johan såg bara förvånat på henne. ”Gjorde du?”
”Ja.” Hon svarade på en inandning. ”Diabetes, amputationer, proteser, ödem, fantomsmärtor. Med mera. Allt sånt. Hittade jag. Fast allt det passar ju helt uppenbart inte in på dig.”
”Neej. Nej. Men.” Han tittade bort över parkeringen. ”Tänk att du gjorde det.” Blicken som kom tillbaka var mycket gladare. ”Jag tror inte ens Patricia har kollat upp det och hon får ju ändå betalt.”
Stella försökte få det att låta lättsamt. ”Det är väl alltid bra att förkovra sig. Om allt möjligt.”
Johan fnissade till ”mig till exempel” och Stella rodnade ännu mer. ”Tack, nu känner jag mig som en äkta stalker eller ett freak.”
”Är vi inte överens om att det är jag som är stalkern? Jag och Max.”
”Och det gör alltså mig till freaket? Tack igen, Johan, verkligen, tusen tack.”
”Nej, är det någon som ska tacka så är det jag!” Dom började skrattade båda två så fort han sagt det, ett ordentligt, bubbligt, uppsluppet skratt och som gjorde att allt allvar lättade iväg. Dom kunde inte sluta, det fortsatte bubbla upp så fort dom såg på varandra. Johan kramade spontant om henne till slut. ”Du, i såna fall är du det bästa freak man kan råka ut för.”
”Är du less på sällskap eller vill du få en kaffe på stan om en halvtimme?” frågade Stella när de äntligen sansat sig och hon torkat skrattårarna. ”Du får säga nej.”
”Ses framför Smedjan?”

Det var varmt och kvavt på Apoteket. Och kö. En kassa öppen, kön segade sig fram. På något vis kändes det lika utsatt att stå och vänta där och enbart köpa två grav-test i två olika fabrikat som att enbart köpa ett paket kondomer, så hon plockade på sig en deo och ett lypsyl också. Förra gången hon hade köpt gravtest hade det gått an med bara det, och av ett enda märke, men då hade det varit åt en elev. Eleven hade stått utanför, Stella hade bara stegat in och handlat utan att reflektera över det. Eleven hade inte varit gravid. Hon hade börjat gråta av lättnad.
Nu fick Stella lust att fråga kvinnan i kassan, en korpulent dam i femtioårsåldern som säkert var mamma själv, om hon trodde Stella var gravid, om det syntes något på henne. Har jag ett fint glitter, ser jag välmående och hormonell ut, finns det någon slags aura omkring mig? Kan du som säkert är mamma känna en viss andlig gemenskap med mig eller är jag fortfarande utanför klubben?
Hon hade stått och tittat på sig själv naken i spegeln på morgonen. Länge, särskådande. Framifrån, höger sida, bakifrån, vänster sida. Allt såg ut precis som vanligt. Brösten var inte ömmare eller större, håret var inte glansigare, magen var inte fettigare. Precis som vanligt, allting. Inget kändes annorlunda inuti heller.
Hon hade nypt i huden. Den hade känts så tajt. Kunde den här huden verkligen töjas ut till allt det?
Hon hade tagit på sig en tröja och stoppat in en soffkudde under. Fyrkantig mage, jamenvisst, varför se ut som alla andra?
Och hur skulle brösten bli i såna fall? Hennes små bröst? Skulle hon bli en sån som inte kunde amma i flera månader för att mjölken tog slut?
Det var säkert falskt alarm.
”Jaha?” sa kvinnan småstressat när hon lämnat tillbaka växeln och kvittot utan att Stella rört sig. ”Var det bra så?”
”Oj, ursäkta.” Stella ryckte till. ”Ja, tack. Påsar, var...?”
”Där under.” Kvinnan viftade nedanför disken och vände sig utan pardon till nästa kund.

Det kändes inte som att hon nyss sagt hej då till Johan när han stod och väntade på henne utanför Smedjan. Det kändes mer som att de var första gången de sågs den dagen. ”Åh! Titta, där är han!”.
Hon kom inifrån och han stod utanför så hon gick upp bakom och greppade om hans axlar. Han log och såg upp på henne, och skrattet var direkt tillbaka igen. De köpte varsin latte på ett fik tvärsöver gatan, tog ett bord ute i solen. Satt och tittade på de som gick förbi, småpratade, fnissade till då och då, för det mesta helt utan anledning. Det var skönt. När de skildes åt blev det en till ordentlig kram. ”Kom ihåg att ringa mig” sa hon mot hans kind. ”Tack så mycket för idag.”
”Tack själv.”


Det låg ett vykort från Markus i brevlådan när hon kom hem. Han skrev för säga att han var så glad för brevet och att hon lämnat meddelande på telefonen och att han längtade efter att prata mer på riktigt och att han längtade efter att ses i Stockholm till veckan, och nu skulle han skriva ett sms och säga allt det här (det hade han gjort igår) också, och sist men inte minst önskade han en glad midsommar och hoppades att hon hade kul. Dubbelt upp av samma budskap alltså, så att hon ”förstod exakt hur glad han var”. Avslutades med tre ”älskar dig” och ett ”Stell”. Inte ett ord om bröllopet. Han måste ha fattat den galoppen.
På förstubron stod en levererad blombukett. Från Markus den också. Rosa gerberor och gula rosor. Tur. Ett stort fång extralånga röda rosor hade kunnat hamna i sophinken som straff för provocerande beteende. ”Hoppas du har fått kortet, älskar dig, glad midsommar, vi ses till veckan”.
Hon ställde upp den i en vas i köket och sen satt hon där och åt sin tråkiga pasatsallad till middag och drack två stora glas vatten och såg på prakten. Det var första gången den här svängen han skickat blommor. Gravtesten balanserade mot vasen.

Efteråt middagen ringde hon upp honom. Sporrad av menshysterin, basketbarnen, Johans händer, blommorna, eller bröllopet. Det var dags.
Första stunden av samtalet gick åt till att han skulle smälta att det var hon som ringde. ”Jag kan inte fatta att det verkligen är du. Vet du hur glad jag blir för att det är du. Tänk att vi inte har pratat så här på... hur länge som helst” upprepade han i olika varianter i flera minuter.
”Det är jag. Smält det. Believe the hype” sa hon. ”Vad gör du?”
”Såg på teve. Tror jag. Tänk att det är du, Stella.”
Hon log åt hans ton, som att han skjutits iväg med katapult rätt upp i rymden, saftigt desorienterad men yr och lycklig. ”Ska vi avsluta och ringa upp igen om en stund? När du har vant dig?”
”Nej!” protesterade han förskräckt. ”Nej, lägg inte på! Jag är van nu. Vad gör du? Vad har du gjort idag?”
Vad har du gjort idag? Vilken högst normal, väntad och förutsägbar, fråga. Ändå blev det direkt kortslutning i hjärnan för henne. Hon hade inte tänkt ut hur hon skulle svara.
Svar ett : Jag har köpt ett grav-test. Det står här och väntar nu. Jag kanske går och kissar på stickan vilken sekund som helst, vi får se. Jo, det stämmer, Markus. Du kommer ihåg avslutningskvällen, va?
Svar två : Jag har för första gången på fem år haft någon annans händer på mig. Och jag gillade det. Oväntat mycket. Och det bara hände. Jag vet inte hur det hade kunnat sluta om inte den där bollen kommit farande. Kanske med en hand på bröstet, kanske med en hand på ändan. Men mest troligt med inget alls. Jag ville nog bara testa lite. Tror jag. Nu vet jag hur det är iallafall. Jag behöver inte testa igen. Du kan ta det lugnt. Jag är inte ute efter att hämnas på dig genom att vara otrogen tillbaka.
”Gjort idag?” Stella bet sig i läppen. ”Jag har... mest tagit det lugnt. Legat och läst en bok. Det är fint väder här. Är det det hemma också?”
Svar tre : Jag har... mest tagit det lugnt.

Det hon var nöjd med efter samtalet var att hon inte varit i närheten av att börja grina i något skede av det. Inte av ilska och inte av något annat heller. Varken när han lyfte luren och sa ”Stella!” eller när de sa hej då.
Det hon var missnöjd med var att det inte gett henne någon lätt, euforisk, uppklarnad känsla av att veta och av att ha kommit till en ny insikt om vad som skulle komma sen. Det hade blivit ett så praktiskt samtal när han skulle ”vänja sig”. För mycket fokus på om han skulle avboka Öland med Fredrik och Eva, eller om Stella skulle följa med dit. Och bröllopet? Hon blev irriterad av det. Det var väl skit samma med Öland i dagsläget? Han fick säga vad han ville till Fredrik och Eva, hon kunde inte ge något besked nu. Markus höll med. Bröllopet fick vänta tills hon kom till Stockholm. Han höll med om det med. Sen verkade han inte riktigt veta vad han skulle prata om, och hon kom inte på något passande heller. Framtiden, dåtiden, nutiden, alla områden var ganska problematiska och svårmanövrerade.
Han frågade om han fick ringa henne också nu. Hon sa ”okejrå” efter viss tvekan.
Hon sa inget om förpackningen mot vasen.
När dom lagt på och hon slappade i soffan med Figo bredvid sig kändes det bara som ett stort ”jaha?”. Hon hade föreställt sig att när tillfället kom, när hon ringde efter alla dessa dagar, så skulle det kännas mycket mer, bli en viktig pusselbit i avgörandet. Speciellt efter idag. Det hade bara blivit ”jaha?”, en tråkig himmelsbit som varken gjorde till eller från. En till inlaga som inte gav någon klarhet eller samlade ihop alla de där spridda tankarna till en.
Ett antiklimax.

”Jag vill absolut ingenting” sa han direkt. ”Jag kan låtsas att jag har något viktigt ärende, men jag har inte det. Jag råkade bara slå det här numret, jag kan inte förklara hur det gick till. Ska jag lägga på igen?”
”Nej! För allt i världen, karl, lägg inte på.” Hon log och vände om från på väg till toaletten till på väg till vardagsrummet. ”Hallå Johan.” Det var något med hans röst. Det räckte att höra att det var han så slog hennes humör om helt och hon blev glad. ”Det är dom här samtalen som ofta blir dom bästa. Dom så kallade kvinnliga telefonsamtalen. Ingen riktning, ingen specifik informationsefterfrågan, ingen agenda. Bara prata. Understiger aldrig nånsin tre minuter som känns som den absoluta max-längden på typiska manliga telefonsamtal.” Hon tog med sig telefonen till soffan, lade sig tillrätta.
”Kvinnliga, va? Längre än tre minuter? Ingen agenda?”
”Just det. Pallar du?”
”Jag lovar att göra mitt allra bästa.” Han fnissade. ”Hur gör jag?”
”Har du tagit tid? Bra. Följ bara efter mig nu.”

”Det märks att du är en driven pedagog” sa han efter tjugoåtta och en halv minut när de började avrunda. ”Jag tycker det här så kallade kvinnliga samtalet har flytit på väldigt bra.”
”Jag med!” kuttrade hon nöjt. ”Du får VG plus. Fin lyhördhet, intressanta ämnen, bra driv, beundransvärd artikulation.”
Han skrattade.
”Lova att du ringer nästa gång du inte vill någonting alls” fortsatte hon. ”Allvarligt, Johan. Ring.”
”På hedersord, Stella” sa han. ”Vet du att du låter rätt norrländsk när du säger ”allvarligt” så där?”
”Vet du att jag tillbringade en avsevärd del av mina sommarlov i Norrland när jag var liten? Hängde med kreti och pleti och plockade upp alla slags sociolekter och dialekter. Det kan ha något med saken att göra. Du som är utbildad ekonom kanske kan räkna på det?”
”Socio-vad?!” Han lät mycket imponerad. ”Swoosch! Där kom alla tvåhundraplus universitetspoäng i svenska flygande. Men jag ska räkna på det. Jag ringer imorgon och meddelar svaret, med hjälp av en fin graf. Det blir i ett stenfokuserat tvåminuters manligt samtal. Du ska få lära dig allt jag kan om den varianten. Du som tycker om att förkovra dig om allt möjligt, lilla freak.”
”Tack, stalker!” skrattade hon. ”Det ser jag fram emot. Hörs imorgon.”

Hon pratade inte med katten för att hon av princip inte pratade med katterna om annat än att matskålen var fylld, men om hon gjort det hade hon kunnat säga nonchalant "vaddådå? man får väl bli glad om en vän ringer? och jag poängterar just vän-faktorn här? vem har förbjudit det?". Ingen.

”Anna-Karin. A-K, A-K, A-K.”
”Är det sant! Är du?! Säg att du är!”
”Jag tror att det kan vara fel, för det här känns inte. Jag mår ju inget illa, jag känner mig inte som någon tigermamma, jag har ingen föraning om vad det för kön. Jag känner verkligen noll. Jag tror det är fel på testen.”
”Har du gjort två? Båda positiva?”
”Jamen det kan..”
”Fan så häftigt, Stella! Grattis som... åh, grattis som fan! Åh jag blir helt tårögd. Stell!!”
”Men jag vet ju inte ett skit än. Hur ska jag göra med Markus nu?”
”Vi kommer på det imorgon. Fattar du, Stella, fattar du!”
”NEJ det är det jag inte gör. Finns det dygnetruntöppna Apotek? Jag kan köpa ett tredje test och kolla.”
”Nej. Det behövs inte. Du ska ha barn! Förstår du! Grattis grattis grattis!”