Kap 20

Kap 20 Stockholm, lördag
Någon anledning hade han ändå kommit på för när hon slog på sin mobil vid lunchtid på lördag pep två sms in från honom. ”hej s, kan du ringa mej? före 14 idag, helst. tack.” Skickat på morgonen kl 08.43. Det andra, skickat kl 11.21 ”hej igen, efter 16 går också bra, jag har på ljudlös.” Mitt i middagen. Det var angeläget. Stella lade bort telefonen. Hon var inte sugen på ett till tråkigt samtal à la ”det var jättekul att ses igår och jag hörde att du träffat Lina” eller vad det nu var som var så viktigt. Och nej, det var inte jättekul att ses igår, till att börja med.
Hon läste tre uppsatser till, hade kommit igenom nästan hela första klassen när han ringde igen. Live, från Skanstull, the Johan Falkman. Tummen gled fram och tillbaka mellan röd och grön lur men hon valde den gröna efter några signalers övervägande. Han började lite löst med att fråga vad hon gjorde, mådde, fin dag, va? Yada yada yada. Stella svarade. Yada yada yada. Det blev exakt så som hon trott, och det enda som saknades var Lina-omnämnandet.
”Du” sa han sen. ”Är du arg på mig för någonting?”
Det var en rakt på sak-start, det. ”Neej.” Människor som hade gjort closure var inte arga. Även såna som hade gjort ”en slags closure” var mindre arga. På sin höjd förargade, och det var inte det han frågat om.
”Men du är inte direkt glad heller?”
Stella nöjde sig med ett ”mjaaeeeh”.
”När vi sågs i lördags, jag hade ingen aning om vad du skulle säga eller vad du ville. Och jag vet att du träffade Lina på flyget för hon ringde och tyckte att jag betett mig pinsamt och dumt som inte sagt att jag skulle hit. Och så är det säkert. Men jag var, jag vet inte, jag behövde lite tid att smälta allt. Jag vet att det kan låta som en efterkonstruktion, men det var därför jag inte sa något då direkt. Inte för att jag inte tänkte, utan bara för att jag var.. informationsanhopad.”
”Jaha. Nu vet vi allt det. Och du kan säga till Lina att allt är fixat.”
Johan suckade. ”Allt är fixat?”
”Jamen, ja. På sätt och vis” sa Stella. ”Du kom hit, vi sågs, du ringde. Är inte det lika med fixat?”
”Du har rätt. Visst.” Johan svarade irriterat. ”Fint.”
Kodord : fint. Läs in : allt annt än fint.
”Vad vill du då?” frågade hon provocerad av det. ”Vad blir du arg för?”
”Du mejlar mig, på jobbet. När vi ses får jag fem sekunder att ta in allt och sen ska jag bete mig på rätt sätt enligt dig, som jag fortfarande inte fattar hur det är. När jag ringer dig här så är det helt omöjligt att klämma in något för dig och när vi väl ses så sitter du och kollar på klockan från första minuten. Och vi har ett fullkomligt uttråkat fika. Vi har inte uttråkade fikan, Stella. Men nu har vi det. Det är det som är mitt problem.”
”Vad är fel med att mejla?”
”Vad är fel med att ringa? Mejla, och dessutom till jobbet. Varför kunde du inte ringa?”
”Jag tyckte mejl var bättre. Jag visste inte om du ville prata.”
”Det hade du väl märkt ganska snabbt, eller hur?”
”Ja, ja, okej” gick hon surt med på. ”Nästa gång mejlar jag inte.”
”Vilken nästa gång?” högg han direkt.
”Men inte tusan vet jag, Johan! Nästa gång det blir aktuellt, duger det, eller måste du ha ett datum?!”
”Får jag ringa dig?”
”Ja, ring på, ring så mycket du vill. Vad som helst som inte är mejl, för mejl är ju hemska och såna ska man passa sig noga för att....”
”Men vill du att jag ska ringa?” avbröt han fräsigt.
”Ja, det lär du väl märka rätt fort, eller hur?” klippte hon tillbaka och det fick Johan att först bli tyst och sen börja skratta. ”Och jag förbättrar mina chanser sekund för sekund.” Fräsigheten och irritationen var försvunnen. ”Det var inte meningen att det här samtalet skulle bli så här, Stella.”
”Men ganska långt från uttråkat är det iallafall” sa hon. ”Håll med om det.”
”Ja. Tack och lov.”
”Mmm.” Stella drog handen över pannan. ”Tack och lov. Ta inte illa upp nu, det är säkert jättefint, men jag är så less på att prata om ditt nya kök, eller om bostadsrätter och priser och väder och skit. Något annat än det, ring. Då lovar jag att jag kommer att vilja prata.”
”Bra.”
”Ska ni åka till bröllopet snart?”
”Om en timme.”
”Vad gör ni nu?”
”Jag ligger och läser, Patricia gör Söder i blixttempo. Sofo.”
”Hoppas hon har en stor resväska.”
”Oh ja. Kom ihåg att du snackar om ett proffs.” Johan lät som han log. ”Det var mycket trevligt att bråkas, fröken Lundman.”
”Detsamma, herr Falkman. Hoppas bröllopet blir lika trevligt.”

En till helklass uppsatser rättade, en stor klass med trettioen elever, två tvättmaskiner fixade, en pasta Carbonara med extra vitlök äten, och en halv hyrfilm senare, ringde han igen. Han hade hunnit med en vigsel, en trekvarts middag och ett okänt antal vinglas och drinkar som fick honom att liksom slira in i samtalet på ett skrattigt men uppriktigt sätt. ”Jag vill två snabba saker nu, fröken Lundman. Två. Har du tid? Den första var bara att jag ville ringa, men den andra var viktig, och det var att jag kom på en bra idé. Imorgonbitti så kommer du in och äter frukost på hotellet.”
”Ååh” sa Stella med tvekan. ”Inte för att vara svår, men frukost är inte min bästa gren nuförtiden. Ibland äter jag en halv kopp yoghurt och sen är det kört. Det känns lite dyrt att göra det på ett hotell.”
”Som den här festen går så verkar det som att det knappt blir det för mig. Fri bar. Men det gör inget, för vi säger så här, du betalar bara det du tycker är rimligt för en halv kopp yoghurt.”
”Vem betalar resten? Det går inte.”
”När kommer vi att ses nästa gång? Om ett år? Jag är ju bara i Lule hela tiden. Tänk på vilket besvär det är så fort jag ska åka någonstans, måste ha med Patricia och fixa och ha mig. Massa krångel. Känns inte det slösigt, nu när vi är i samma stad för en gångs skull. Och det är mycket lättare för dig att komma in hit än för mig att komma dit.. var är du nu? Södertälje? Danderyd? Jaha, Nacka. Och inte har jag bokat någon färdtjänst till Nacka heller.”
”Du vinner. Jag ska sluta klaga och tänka på kvinnorna i Ryssland som praktiskt taget föder sina bebisar ute på potatisfälten.” Hon dividerade med sig själv och Johan fortsatte bygga berusade, charmiga argument. ”Om jag nu skulle bestämma mig för att komma, vilken tid?”
”Säg du. Det spelar ingen roll för mig.”
”Halv tio? Men tänk om ni festar hela natten, och du ångrar dig? Vaknar tolv istället?”
Johan skrattade bara. ”Jag drömmer om att sova till tolv, Stella. Det har inte hänt på tjugo år. Ingen chans. Halv tio. Perfekt.”
”Du får ångra dig. Jag förstår om du sms-ar fyra och säger att ni just landat vid korvmojjen så frukost är långt borta för tillfället.”
”Halv tio.”
”Du behöver inte tvinga dig upp. Jag åker härifrån vid nio. Det är okej att..”
”Halv tio. Hej då.”

Nyfixade kap 18 + 19

Den nya idén som kom kräver lite mer arbete. Markerat med rött.

Kap 18 Stockholm, onsdag
Stella stressade fram genom alla andra människor som stressade fram i middagshandla-hämta barn-hem-rejset, med en ryggsäck på ena armen och en banan i högsta hugg i den andra när mobilen började ringa. I samma stund fick hon syn på Markus där framme vid tunnelbaneuppgången. Med sin mobil mot örat. Han var alltid ute i för-tid, hade säkert redan stått i tio minuter och tittat otåligt efter henne uppåt och neråt Götgatan. Och hon var inte ens sen, hon var på pricken.
"Du kan sluta spana, jag är framme. Vänd dig om så ser du mig" sa hon medan hon bänglade upp ryggsäcken på axeln.
Det var tyst i luren. "Mycket intressant" sa en man med skratt i rösten sen, en man som inte var Markus. "Är du säker på att det är jag?"
Stella såg på Markus där framme vid tunnelbaneuppgången, mobilen redo, och sen kollade hon displayen på sin telefon, "johan". "Men herregud, Johan, hej."
"Ja, hej" skrattade han. "Herregud kan man också säga."
Stella saktade in farten rejält. Den riktiga Markus hade inte upptäckt henne än. "Vad är det?"
"En snabb sak. Gör du något nu på fredag, eftermiddag eller kvällen?"
Lina måste ha ringt honom och skvallrat.
"Ja. Hurså?"
"Jag ska till Stockholm. Jag och fröken Sverige. Så jag tänkte om vi kunde ses?" Johan lät snäll och o-kort. Mysig och rentav somrig. Djävligt irriterande med andra ord.
"Tveksamt. Det blir nog svårt" sa Stella med riktigt servicevänlig röst. "Lördagkväll vore bättre för mig." Med lite tur så skulle hans bröllop inte vara klart redan vid tre-tiden på eftermiddagen.
"Nej, det går inte. Och söndag är också rätt svårt. Men är du upptagen hela fredagen, du har ingen lucka någonstans? Jag vet att det är kort varsel, men en timme? En halvtimme?"
"Tror inte det, Johan."
Nu hade Markus fått syn på henne och vinkade till. Stella vinkade med svårighet tillbaka "två sekunder!" med sin ryggsäcksarm. Han började gå mot henne.
"Lunch?"
"Lunch?! Jag lunchar inte, jag äter på skolan. Ute i förorten."
"Kan jag äta lunch där? Får man det som utomstående?"
"Ska du komma till min skola och äta lunch?"
"Jaa, kanske?" Han skrattade lite igen och Stella njöt av att höra att det lät nervöst. "Om det är enda möjligheten?"
"Nej, vet du vad." Markus var snart framme. "Jag ringer dig sen” sa hon stressat till Johan. ”Jag kollar."
"Ja, jättebra. Vi tar ett tidigt plan så jag kan när som helst efter tio. Och du, Stella, det gör inget om.."
"Jagmåstegånu, vihörshej." Hon knäppte av mobilen just som Markus nådde fram till henne. Han log och gav henne en sån där halvkram som de börjat med sen hon flyttat ut. Arm, men ingen kind och bara halva kroppen involverad. ”Hej fostermamma.” Han hade läst en ’barn filosoferar’-artikel där ett begåvat barn sagt att bebisen i magen kallades foster, och därför var hon som bar på det en fostermamma.
Stella fnissade till och höll fast honom längre för en riktig kram. ”Hej själv. Tack för att du kom.”
"En gratis middag? Klart jag kommer.” Han tog automatiskt hennes ryggsäck. ”Noodle House, Ljunggrens, grillat, grekiskt, lyxpizza?”
”Eller Svejk?”
”Jag skulle just säga Svejk. Hela dagen har jag gått och längtat efter en schnitzel på Svejk.”
Stella log och började gå. Hon var den som gick hela dagen och längtade när hon fått en fix idé om vad hon ville äta. Markus var alltid mer flexibel och kunde ändra sig tio gånger om. ”Kan vi ha en regel ikväll också? Att inte prata lägenheter? Jag vill ha en hus-fri och terapi-fri kväll med dig.”
”Är det det enda jag behöver gå med på?” frågade han förtjust. ”Herregud, rulla in ölen.”

”Har du tänkt på dig och Markus?” hade Cissi frågat när de setts på måndagskvällen. ”Jag menar, nu med Johan-grejen. Om det inte hänt i somras, tror du att det hade varit annorlunda för er då?”
”Om jag inte fått veta att Markus varit otrogen, då hade Johan-grejen förmodligen aldrig hänt. Men nu var det ju förmodligen det att jag visste som utlöste det. Och hade jag inte fått veta att jag var gravid hade jag kanske gjort slut med Markus före midsommar. Jag vet inte. Det blir ett stort ”om” hur man än vrider på det.”
”Och om du inte berättat för Markus?” vågade Cissi fråga.
”Jag kunde inte inte berätta, eller hur? Men det är läskigt att tänka på det. Det känns ju bättre nu, fast. Nej.” Hon viftade med händerna. ”Det är som att tänka på var rymden tar slut. Hur lång tid hade det tagit för mig att börja lita på honom igen? Eller för oss att komma tillbaka till en normal balans där han inte smög runt på tå, medvetet och omedvetet, för att han kände sig så skyldig? Om inte jag och Johan-grejen. Om inte om. Det går inte att svara på.”
Men det var det hon fortfarande försökte svara på när hon åkte hem. Hur skulle det ha sett ut nu utan ”Johan-grejen”? Hon hade bestämt sig för att inte kontakta honom under sommaren. Trots att det jämt kom upp nya saker hon ville säga till honom, om allt möjligt, och trots att hon vaknade nästan varenda morgon med ett ”Johan, Johan” i huvudet. Hon ville inte ringa och prata och sitta i samma beslutsamhetsnoja som när hon varit uppe i Luleå. Hon och Markus skulle klaras av först, och när hon väl ringde Johan skulle det vara med raka bud. Inget velande, inget ljugande för någon.
Semestern på Öland ströks för Markus ville inte åka någonstans efter att han fått veta alla hennes sommaraktiviteter. De turades om att bo i lägenheten. Den 30 juli kom och gick i ett normalt gräl-gråt-depp-ånger-töcken som just då tillbringades på Cissis viksäng. De fick tag i en bra samtalsterapeut. Två första veckorna i augusti passerade och hon tänkte på Johan, Max och Lina i Italien. Hon började jobba och flyttade in hos Britt-Marie. Markus höll sig borta dagen hon kom och flyttade ut sina kartonger. Minsta möjliga bagage av kläder och böcker. Möbler och allting annat var kvar hos honom i väntan på nya lägenheter, försäljning och bodelning.
Det hade äntligen känts som att den saknade pusselbiten låg där den skulle sen när hon baxade in allt i Britt-Maries utflyttade dotters rum. Ett rött skrivbord, en smal säng, en skrivbordslampa med blekta Bamse-klistermärken på. Utsikt mot en slänt. Annorlunda hemma-doft. Annorlunda ljud. Och så Stellas saker, kläder i garderoben, ajvar-burkar och vaniljyoghurt på två hyllor undanröjda till henne i kylskåpet. De första veckorna var det ren lycka bara att kunna komma hem till ett tomt hus, utan att behöva vänta in eller passa ihop med någon annan. Få använda köket när hon ville, ha egen tvättstuga, kunna göra vad hon ville på kvällarna efter helt eget schema. Och ingen som bodde här var besatt av teve med eller utan ljud.
För varje dag som gick och allt fortsatte att kännas bra, så var det en dag närmare och närmare att ringa Johan.

”Du är medveten om att det har gått två och en halv månad?” sa Miriam när de möttes på en fika tillsammans med Cissi veckan innan Stella skulle åka upp på kalaset. ”Det är ju garanterat inte säkert att han..”
”Jag vet, men jag tror inte det spelar någon större roll” sa Stella.
”Varför inte? Ett, du är gravid, som vi alla tycker är fantastiskt, men du ska ha barn med en annan man. Två, killen plockade upp dig på en mataffär. Det vill säga, han låter ganska dejtsugen i mina öron. Och tre, du har inte sagt pip till honom sen ni sågs i Luleå. Han tror väl att du är gift och glad vid det här laget.”
”Han ”plockade inte upp” mig en mataffär. Och han är inte ganska dejtsugen. Och jag tror han fattar varför jag inte sagt pip.”
”Så allt kommer att lösa sig perfekt på en gång?” frågade Miriam syrligt. ”Det här känns som en katastrof i antågande, lång väg. Det är inte likt dig, så här... aningslöst, naivt, jag vet inte vad. Uppe i det blå?”
”Jag vet. Och det är det som gör att det känns så bra.”
Cissi och Miriam himlade med ögonen när de såg på varandra. ”Hjälp.”
”Jamen, ta det lugnt!” sa Stella självsäkert. ”Jag ska bara kolla hur landet ligget och slänga ut några krokar. Det enda jag menar är att med tanke på hur bra det kändes i somras så kommer det nog att vara ännu bättre nu när allt är mindre komplicerat. Stor chans för det iallafall, det kan ni väl gå med på åtminstone?”
”Som sagt, hjälp” upprepade Cissi.

Hon hade ringt Markus på tisdagen efter Luleå-helgen. Frågat om han ville bli bjuden på middag på Söder på kvällen. Han skulle spela badminton på kvällen, poängterade att det var en dubbelmatch tillsammans med Tor och lät som att Stella gärna fick dubbelkolla det, men onsdag gick bra. ”Vad ska vi göra? Vad är det?” hade han frågat, och hon hade svarat ”jag vill ses. Som i onsdags, efter terapin. Det var väl rätt kul?”.

Efter maten, två öl för honom, en rolig kväll för båda två, promenerade de tillsammans till Slussen i sakta mak. Han följde henne ner till bussarna. ”Jag gillar den här idéen” sa han. ”Du bjuder på maten, jag får inte prata om vissa saker. Kan vi inte göra det igen?”
”Absolut.” Hon fick sin väska. ”Speciellt om du går med på att jag betalar när jag säger att jag vill det.”
”Men jag drack ju öl, flera stycken, det blev så orättvist för dig.” Han tog ett steg bort men sen kom han tillbaka till henne och kramade om henne, och inte som i halvvarianten. ”Sov gott, smulan.”
”Markus, du får ringa också om du vill. Inte bara för att lämna info om vart visningarna på söndag är. Prata, om sånt här. Inget speciellt.”
Han nickade, det kändes mot hennes huvud. ”Jag ska. Jag menar, jag vill det.”
Stella drog impulsivt upp armarna så att hon kunde kura ihop sig i hans famn och han omslöt henne ordentligt. Deras gamla kram, och en variant som de inte gjort sen i juni när han kom upp till Luleå, innan hon berättade. Sen dess hade den känts för närgången och omöjlig. Efter berättandet hade de knappt tagit i varandra. Definitivt aldrig så här, och det kändes nu. Hela kroppen pirrade till sig på henne, njöt. Hon passade in så bra med honom, han kändes så van och hemma, och så skön.
”Tack så mycket för ikväll” sa han just då mot hennes panna, som om han kunde läsa hennes tankar. ”Vi ses.” En mjuk puss, på pannan, och sen släppte han henne, gick raskt därifrån utan att vända sig om.

Kap 19 Stockholm, fredag

"Varför sa du inte bara nej?" Stella och Cissi möttes vid Nacka-bussarna nere i Slussen. Cissi var först på plats och stod och väntade när Stella klev av. ”Hade inte det varit enklast?”
"Nej. Jag vill inte att han ska tro att jag bryr mig så mycket. Om jag hade brytt mig om i lördags hade jag sagt nej. Nu var jag följdaktligen tvungen att säga ja på grund av lite tjat från hans sida" förklarade hon. "Jag ska vara cool och obrydd och må skitbra. Det är den image som ska förmedlas idag. Det sista han ser av mig. Min closure med honom."
”Minus det faktum att det inte är någon closure för du är fortfarande förbannad.”
”Men var inte så jobbig. Det är en slags closure. Du behöver väl inte leka dr Phil precis idag?”
”Jaja.” Cissi gjorde en koll av henne. "Är det tvätthelg?"
Stella log åt sin röda munkjacka, mamma-stretchjeans och gympadojor. Enda sminket var Lypsyl och lite puder på näsan. Det skimrade eller glittrade ingenstans på henne idag. "Mitt i prick, va? Jag valde med omsorg imorse ska du veta. Tvättidsfredags-look. Så här lite bryr jag mig-look."
Cissi stack sin arm under hennes. "Var är vi coola och obrydda?"
"Bruno-gallerian."

Direkt alla hälsat på alla lade Johan och Patricia in en högre växel som event-organisatörer. De plöjde resolut fram väg till ett ledigt bord genom barnvagnar, caffe-latte-mammor och några spetiga tjejer på fredagsuppladdning. De tog ledningen i den stora frågan vad alla skulle fika och dricka. Cissi och Stella behövde bara följa efter i kölvattnet och slå sig ner som två lätt överrumplade VIP-fikare.
”Blir det här bra? Vill du verkligen bara ha en tekopp, Stella? Inget mer, ingen kaka eller muffin, säkert? Blev det mycket stressigt för dig idag? Visst vill du ha ett glas vatten iallafall?”
Det första han gjorde sen när alla satt där med sina tekoppar, dubbelespressos och fikabröd var att dela av en generös bit av sin cheesecake till henne. ”Den här var så stor, ta lite grann.”
Trots att hon bestämt sig för att hålla en vänlig men reserverad attityd var det svårt att inte vekna för det. Han lät så himla angelägen i allt han sa. Hon skopade upp kakbiten. ”Tack.”
Johan lade ner sin egen sked och sköt fatet närmare henne. ”Ta mer om du vill. Det är bara att. Ät på.”
”Jag är nöjd nu. Med allting” försäkrade Stella bestämt och lite rött drog över ansiktet på honom. Det var mycket mindre bank hos honom idag, på alla områden. "Vad har ni gjort på stan?"
Patricia pekade på högen med påsar. "Åhléns, NK och Akademibokhandeln. Shoppat stort."
”Vad blev det?”
”Jeans och ett par skor till mig, två tröjor och en skjorta till Johan. Skitbra köp. Och några pockets. Till Johan.” Hon såg stolt ut.
”Allt det, jeans och skor, på fyra-fem timmar? Herregud!”
”Personal shopper à la tornado” sa Johan mot Patricia. ”Det bara rasslar till så har man fyra snygga plagg att gå och prova. Och sen är lunchen alltid en grillad korv i farten, för att spara tid.”
”Kan man hyra dig?” frågade Cissi henne. ”Varenda gång jag och Stella ska shoppa så går vi bara runt och lyfter lite i kläder i tjugo minuter och sen hittar vi inget särskilt kul och då går vi till något fik istället och tröstar oss med bullar i två timmar.”
”Ja, självklart.” Patricia såg ut som att en ny, möjlig Cissi-version lös upp framför henne. Annan färg och form, radikalt uppfräschad från det svarta / vita / jeansiga Cissi vanligtvis körde med för enkelhetens skull. ”Vi kan börja nu på stört. Provisionen är 10% av totalsumman.”
”Provisionen?” utbrast Johan med ett förskräckt leende. ”Menar du att jag kommer att få en räkning efter den här helgen? Då går jag i konkurs.”
”Oroa dig inte, vännen.” Patricia klappade honom lugnande på handen. ”Vi kommer säkert överens om något. Som stamkund har man ju vissa fördelar.”
”Man får bjuda på varmkorven. Man får se till att choklad finns tillgängligt dygnets alla timmar för blodsockerfall, följa med in som smakråd på minst fem skoaffärer, fixa vätskestationer, kolla så att...”
”Sssh!” Patricia avbröt honom genom att helt sonika hålla för munnen på honom. ”Skräm inte bort nya kunder för då blir det provision för dig med.” Hon släppte efter en uppfordrande men glad blick på honom. ”Johan tror alltid att man kan gå in på en affär, i hans fall tråkiga MQ, och hitta det perfekta plagget. Det är lika stor chans som att vinna på Lotto. Seriös shopping kräver uthållighet. Om man nu vill ha mer än något som bara duger. Det tog en fokuserad månad för mig att hitta klänningen jag ska ha på bröllopet imorgon till exempel. Men så är den superfin också.”
Där kom det uppseglande igen, det ”hemliga” bröllopet. Stella behövde inte es klämma ur sig ett fejk-förvånat ”men åh, ska ni på bröllop?” för Johan såg på en gång tillräckligt besvärad och skyldig ut. Till och med Cissi märkte det och satsade på en till shoppingfråga av ren och skär artighet.
”Hur är det med dig?” frågade Johan Stella när de suttit och mest lyssnat på de andra två ett tag.
”Lika som förra helgen” svarade hon rappt. ”Jättebra. Hur är det själv?”
”Bra, antar jag. För att ha stigit upp halv sex imorse.”
”Blev det kul i lördags? När du skulle på dejt?”
”Jaha, det. Ja, jodå.”
”Vad gjorde ni?”
”Såg en film.”
”Någon bra?”
”Ingen särskild.” Han gnuggade sig lite trött i ögonen. ”Vad ska du göra i helgen?”
”Tvätta och rätta uppsatser imorgon. Lägga mig tidigt. Simma och sen kolla lägenheter med Markus på söndag. Vakna pigg och utvilad på måndag” räknade hon upp.
Johan nickade och Stella nickade nöjt tillbaka. Hon kände sig lugn och samlad, och på alldeles rätt sida om vänlig. Fanns ingenting att anmärka på. Inget brändes eller hettade till, och det viktigaste av allt, inget från henne lät bittert eller besviket. Frågan om hans senaste lördagkväll var planerad sen långt i förväg. Hade det varit läge hade hon kunnat följa upp med ännu fler frågor om hur han träffat tjejen, vad hon hette, gjorde, bodde, med mera. Vänligt intresserad, utan att darra på rösten. Och när de, Johan och Stella, nu snart skildes åt så skulle de kunna hålla fast vid ”vi hörs väl”-tanken i teorin, men i praktiken så skulle det bara betyda att Stella hälsade om de någon gång råkade stöta ihop på Kvantum igen. Så bra gick det här fikat.
När Cissi och Patricia var färdiga med shoppingen kom samtalet in på bostadspriser och annat trist. Diskussioner man kunde klara av i sömnen utan att låta för oengagerad i. Precis samma stämning som förra lördagens fika, och en del av sakerna de sa kändes till och med som rena repriser. Efter lite mer än trekvart pekade Stella övertydligt på sin klocka. ”Cissi?”
Cissi såg på sin. ”Ja, har du sett. Dags att gå och handla.”
Deras överenskomna alibi var att de skulle hem till Cissi och laga middag – som de skulle också men det var bestämt först efter att Stella sagt ja till Johans tjat. Och egentligen var det ingen stress att sätta igång med det, men om han frågade så var det väldigt noga med tiden. Några lyckligt ovetande gäster existerade i värsta fall. ”Tjejmiddag med Miriam och Anna. Kan ju inte låta dom vänta. Måste verkligen gå nu.” Det fanns till och med en meny bestämd och klar.
Cissi var onödigt utdragen i avskedet och hörde sig för om vad Johan och Patricia skulle göra på kvällen, tipsa om vart de kunde äta. Efter lite velande och restaurangjämförande var det klart till slut. Patricia stod överhopad med shoppingpåsar men Johan sträckte fram högerhanden till Stella. ”Kul att du kunde komma in en stund.”
”Tack detsamma.” Hennes hand höll hans kortast möjligast, tänk inte på hur den känns, och gled sen snabbt över i en utsträckt ”vi hörs dårå” samtidigt som hon drog sig några steg bakåt utom räckhåll. Avslutande trevligt leende och lätt ögonkast på honom som gick i samma stil som hela fikat. ”Ha en kul helg!”
Hon och Cissi gick åt vänster mot tunnelbanan på Götgatan, han och Patricia åt höger mot Skanstull där de bodde.

”Oooh. Uppdraget slutfört” pustade hon när de satt på tunnelbanan ut mot Cissi. ”Äntligen är det över. Det känns som att jag har joggat en miiiil.”
”Jag gillar honom” sa Cissi. ”Jag vet att jag inte borde, men jag gör det.”
”Det gör inget, det är ju det som är grejen. Alla gillar honom. Och nu var han ändå trött och seg. Men ta ett könummer du, fröken Cecilia Lind. Det kan vara många före, vet du.”
”Fast han var ju snäll mot dig. Är du helt säker på att du har uppfattat allt..”
”Du märkte ju det, när Patricia började prata om sin bröllopsklänning? Han visste inte vart han skulle ta vägen. Så himla pinsamt, men rätt åt honom.”
”Tror du han kommer att ringa dig?”
Stella skakade på huvudet. ”Finns väl ingen anledning.”

Nytt nytt kap 18

Jag kom på en superbra sak - det röda i slutet är nytt nytt! Det var bara ett sånt obligatorium i fråga om tvist, kom på det när jag sprang i regnet ikväll och tänkte "men hur dum är jag?!" som inte fått med det tidigare.

Kap 18 Stockholm, onsdag
Stella stressade fram genom alla andra människor som stressade fram i middagshandla-hämta barn-hem-rejset, med en ryggsäck på ena armen och en banan i högsta hugg i den andra när mobilen började ringa. I samma stund fick hon syn på Markus där framme vid tunnelbaneuppgången. Med sin mobil mot örat. Han var alltid ute i för-tid, hade säkert redan stått i tio minuter och spanat otåligt efter henne uppåt och neråt Götgatan. Och hon var inte ens sen, hon var på pricken.
"Du kan stressa av, jag är framme. Vänd dig om så ser du mig" sa hon medan hon bänglade upp ryggsäcken på axeln.
Det var tyst i luren. "Mycket intressant" sa en man med skratt i rösten sen, en man som inte var Markus. "Är du säker på att det är jag?"
Stella såg på Markus där framme vid tunnelbaneuppgången, mobilen redo, och sen kollade hon displayen på sin telefon, "johan". "Men herregud, Johan, hej."
"Ja, hej" skrattade han. "Herregud kan man också säga."
Stella saktade in farten rejält. Den riktiga Markus hade inte upptäckt henne än. "Vad vill du?"
"En snabb sak. Gör du något på fredag, eftermiddag eller kvällen?"
Eftermiddagen : slutar tidigt på jobbet, handlar mat. Kväll : äter mat, ser på teve, går och sover tidigt.
"Japp. Hurså?"
"Jag ska till Stockholm. Det blir jag och fröken Sverige. Så jag tänkte om vi kunde ses?" Johan lät snäll och o-kort. Mysig och rentav somrig. Djävligt irriterande.
"Tveksamt. Det blir nog svårt" sa Stella med riktigt servicevänlig röst. "Lördagkväll vore bättre för mig."
Med lite tur så skulle hans bröllop inte vara klart redan vid tre-tiden på eftermiddagen.
"Det går inte för mig. Och söndag är också rätt svårt. Men är du upptagen hela fredagen, du har ingen lucka någonstans? Jag vet att det är kort varsel, men en timme? En halvtimme?"
"Tror inte det, Johan."
"Lunch?"
"Lunch?! Jag lunchar inte, jag äter på skolan. Ute i förorten."
"Kan jag äta lunch där? Får man det som utomstående?"
"Ska du komma till min skola och äta lunch?"
"Jaa, kanske?" Han skrattade lite igen och Stella njöt av att höra att det lät nervöst. "Om det är enda möjligheten?"
"Nej, vet du vad." Nu hade Markus fått syn på henne och vinkade till. Stella vinkade med svårighet tillbaka "två sekunder!" med sin ryggsäcksarm. Han började gå mot henne. "Jag ringer dig sen” sa hon stressat till Johan. ”Jag kollar."
"Ja, jättebra. Vi tar ett tidigt plan så jag kan när som helst efter tio. Och du, Stella, det gör inget om.."
"Jagmåstegånu, vihörshej." Hon knäppte av mobilen just som Markus nådde fram till henne. Han log och gav henne en sån där halvkram som de börjat med sen hon flyttat ut. Arm, men ingen kind och bara halva kroppen involverad. ”Hej fostermamma.” Han hade läst någon barn filosoferar-artikel där ett begåvat barn sagt att bebisen i magen kallades foster, och därför var hon som bar på det en fostermamma.
Stella fnissade till och höll fast honom längre för en riktig kram. ”Hej själv. Tack för att du kom.”
"En gratis middag? Klart jag kommer.” Han tog hennes ryggsäck. ”Vad ska vi äta? Noodle House, Ljunggrens, grillat, grekiskt, lyxpizza?”
”Eller Svejk?”
”Jag skulle just säga att Svejk var det jag kände mest för. Hela dagen har jag gått och längtat efter en schnitzel på Svejk. Åh så gott.”
Stella log och började gå. Hon var den som gick hela dagen och längtade när hon fått en fix idé om vad hon ville äta. Markus var alltid mer flexibel och kunde ändra sig tio gånger om. ”Kan vi ha en regel ikväll också? Att inte prata lägenheter? Jag vill ha en hus-fri och terapi-fri kväll med dig.”
”Helt lugnt! Det går jag lätt med på” sa han förtjust. ”Bra regel.”

”Har du tänkt på dig och Markus?” hade Cissi frågat när de setts på måndagskvällen. ”Jag menar, nu med Johan-grejen. Om det inte hänt i somras, tror du att det hade varit annorlunda för er då?”
”Om jag inte fått veta att Markus varit otrogen, då hade Johan-grejen förmodligen aldrig hänt. Men nu var det ju förmodligen det att jag visste som utlöste det. Och hade jag inte fått veta att jag var gravid hade jag kanske gjort slut med Markus före midsommar. Jag vet inte. Det blir ett stort ”om” hur man än vrider på det.”
”Och om du inte berättat för Markus?” vågade Cissi fråga.
”Jag kunde inte inte berätta, eller hur? Men det är läskigt att tänka på det. Det känns ju bättre nu, fast. Nej.” Stella viftade med händerna. ”Det är som att tänka på var rymden tar slut. Hur lång tid hade det tagit för mig att börja lita på honom igen? Eller för oss att komma tillbaka till en normal balans där han inte smög runt på tå, medvetet och omedvetet, för att han kände sig så skyldig? Om inte Johan-grejen. Om om. Det går inte att svara på.”

Hon hade ringt Markus på lunchen under tisdagen, fått hans mobilsvar, lämnat meddelande att han kunde få bli bjuden på middag på Söder på kvällen. Han hade lämnat ett meddelande på hennes senare under dagen att han skulle spela badminton på kvällen, men onsdag gick bra.

Efter maten, två öl för honom, en rolig kväll för båda, promenerade de tillsammans till Slussen i sakta mak. Han följde henne ner till bussarna. ”Jag gillar den här idéen” sa han. ”Kan vi inte göra det någon mer gång?”
”Absolut.” Hon fick sin väska, och han klappade henne lite tafatt på armen.
”Sov gott, smulan.”
”Markus, du får ringa om du vill. Inte bara för att lämna info om vart visningarna är. Prata, om sånt här. Inget speciellt.”
Han nickade. ”Jag ska. Jag menar, jag vill det.” Han tog ett steg bort och sen kom han tillbaka till henne och kramade om henne, inte halvvarianten. ”Du med, Stell.”
Stella drog upp armarna så att hon kunde kura ihop sig i hans famn och han kopplade ett hårdare grepp om henne, omslöt henne ordentligt. De stod alldeles stilla, och hon tänkte ”oj, hjälp, jag vet inte om jag tänkte så här, men tusan vad jag saknar det, tänk om det var det jag ville testa egentligen, det är så skönt”. Att få kramar och "fysisk beröring" av andra, hennes mamma, Cissi, Anna-Karin och Gunilla i helgen, det gick inte att jämföra. Hon passade in så bra hos honom, och han var så van och hemma, och så skön. Hon hade bott hos Britt-Marie sen skolan började den 10 augusti, och sen dess hade de knappt tagit i varandra. Aldrig så här, inte ens i närheten. Det kändes nu. Hela kroppen pirrade till sig, gottade in sig, njöt. Hon visste precis hur han skulle smaka om hon sträckte på sig och kysste honom. Gott.
”Tack så mycket för ikväll” sa han just då mot hennes panna, som om han kunde läsa hennes tankar. ”Vi ses.” En mjuk puss, på pannan, och sen släppte han henne, gick raskt därifrån utan att vända sig om.

Kap 19

Kap 19 Stockholm, fredag

"Varför sa du inte bara nej?" Stella och Cissi möttes vid Nacka-bussarna nere i Slussen. Cissi var först på plats och stod och väntade när Stella klev av.
"Jag vill inte att han ska tro att jag bryr mig. Om jag hade brytt mig om i lördags hade jag sagt nej. Nu var jag följdaktligen tvungen att säga ja på grund av lite tjat från hans sida" förklarade hon. "Jag ska vara cool och obrydd och må skitbra. Det är den image som ska förmedlas idag. Det sista han ser av mig."
Cissi gjorde en koll av henne. "Och du har kläderna för det också."
Stella log åt sin röda munkjacka, mamma-stretchjeans och gympadojor. Enda sminket var Lypsyl och lite puder på näsan. Det skimrade eller glittrade ingenstans på henne idag. "Mitt i prick, va? Jag valde med omsorg imorse ska du veta. Tvättidsfredags-look. Så här lite bryr jag mig-look."
Cissi stack sin arm under hennes. "Var är vi coola och obrydda?"
"Bruno-gallerian."

Direkt alla hälsat på alla gick Johan och Patricia in i en högre växel som event-organisatörer. De plöjde resolut fram väg till ett ledigt bord genom barnvagnar, caffe-latte-mammor och några spetiga tjejer på fredagsuppladdning. De tog ledningen i den stora frågan vad alla skulle fika och dricka. Cissi och Stella behövde bara följa efter i kölvattnet och slå sig ner som två lätt överrumplade VIP-fikare.
”Blir det här bra? Vill du verkligen bara ha en tekopp, Stella? Inget mer, ingen kaka eller muffin, säkert? Blev det mycket stressigt för dig idag? Visst vill du ha ett glas vatten iallafall?”
Det första han gjorde sen när alla satt där med sina tekoppar, dubbelespressos och fikabröd var att dela av en generös bit av sin cheesecake till henne. ”Den här var så stor, ta lite grann.”
Trots att hon bestämt sig för att hålla en vänlig men högst reserverad attityd var det svårt att inte vekna för det. Han lät så himla angelägen i allt han sa. Hon skopade upp kakbiten. ”Tack.”
Johan lade ner sin egen sked och sköt fatet närmare henne. ”Ta mer om du vill. Det är bara att. Ät på.”
”Jag är nöjd nu. Med allting” försäkrade Stella bestämt och lite rött drog över ansiktet på honom. "Vad har ni gjort på stan?"
Patricia pekade på högen med påsar. "Åhléns, NK och Akademibokhandeln. Shoppat alltså."
”Vad blev det?”
”Jeans och ett par skor till mig, två tröjor och en skjorta till Johan. Skitbra köp. Och några pockets. Till Johan.” Hon såg riktigt lycklig ut.
”Allt det, och jeans och skor, på fyra-fem timmar? Herregud!”
”Hon är som en personal shopper à la tornado” sa Johan mot Patricia. ”Det bara rasslar till så har man fyra snygga plagg att gå och prova. Och sen är lunchen alltid en grillad korv i farten, för att spara tid.”
”Kan man hyra dig?” frågade Cissi henne. ”Varenda gång jag och Stella ska shoppa så går vi bara runt och lyfter lite i kläder i tjugo minuter och sen hittar vi inget särskilt kul och då går vi till något fik istället och tröstar oss med bullar i två timmar.”
”Ja, självklart.” Patricia såg ut som att en ny, möjlig Cissi-version lös upp framför henne. Annan färg och form, radikalt uppfräschad från det svarta / vita / jeansiga Cissi vanligtvis körde med för enkelhetens skull. ”Vi kan börja nu på stört. Provisionen är 10% av totalsumman.”
”Provisionen?” utbrast Johan med ett förskräckt leende. ”Menar du att jag kommer att få en räkning efter den här helgen? Då går jag i konkurs.”
”Oroa dig inte, vännen.” Patricia klappade honom lugnande på handen. ”Vi kommer säkert överens om något. Som stamkund har man ju vissa fördelar.”
”Man får bjuda på varmkorven. Man får se till att choklad finns tillgängligt dygnets alla timmar för blodsockerfall, följa med in som smakråd på minst fem skoaffärer, fixa vätskestationer, kolla så att...”
”Sssh!” Patricia avbröt honom genom att helt sonika hålla för munnen på honom. ”Skräm inte bort nya kunder för då blir det provision för dig med.” Hon släppte efter en uppfordrande men glad blick på honom. ”Johan tror alltid att man kan gå in på en affär och hitta det perfekta plagget. Det är lika stor chans som att vinna på Lotto. Seriös shopping kräver uthållighet. Om man nu vill ha mer än något som bara duger. Det tog en fokuserad månad för mig att hitta klänningen jag ska ha på bröllopet imorgon till exempel. Men så är den superfin också.”
Där kom det uppseglande igen, det ”hemliga” bröllopet. Stella behövde inte es klämma ur sig ett fejk-förvånat ”men åh, ska ni på bröllop?” för Johan såg på en gång tillräckligt besvärad och skyldig ut. Till och med Cissi märkte det och satsade på en till shoppingfråga till Patricia av ren och skär artighet.
”Hur är det med dig?” frågade Johan Stella när de suttit och mest lyssnat på de andra två ett tag.
”Lika bra som förra helgen” svarade hon rappt. ”Hur är det själv?”
”Okej. För att ha stigit upp halv sex imorse.”
”Blev det bra i lördags? När du skulle träffa den där tjejen?”
”Jaha, det. Ja, jodå.”
”Vad gjorde ni?”
”Såg en film.”
”Någon bra?”
”Ingen särskild.” Han gnuggade sig lite trött i ögonen. ”Vad ska du göra i helgen?”
”Tvätta och rätta uppsatser imorgon. Simma och sen kolla lägenheter med Markus på söndag. Lägga mig tidigt. Vakna pigg, glad, utvilad och redo på måndag” räknade hon hurtigt upp.
Johan nickade och Stella nickade nöjt tillbaka. Cool, samlad och på alldeles rätt sida om vänlig. Fanns ingenting att anmärka på. Inget brändes eller hettade till, och det viktigaste av allt, inget från henne lät bittert eller besviket. Frågan om hans senaste lördagkväll var planerad sen långt i förväg. Hade det varit läge hade hon kunnat följa upp med ännu fler frågor om hur han träffat tjejen, vad hon hette, gjorde, bodde, med mera. Vänligt intresserad, utan att darra på rösten. Om han frågade henne något liknande hade hon kunnat kontra med att jodå, tro det eller ej, det fanns män som ville dejta en gravid kvinna och hon hade fått två lovande svar på Spray Date-annonsen. (Flera olovande också, men skit i dom.) Än så länge hade hon bara läst deras mejl, men de var båda längre än 20 rader och svenskan var felfri. Fullständiga meningar, ingen slang, inga frågor om vad för slags sex hon gillade. Den ena av dem jobbade till och med som bibliotikarie! Mycket intressant. Och när de, Johan och Stella, nu snart skildes åt så skulle de kunna hålla fast vid ”vi hörs väl”-tanken i teorin, men i praktiken så skulle det bara betyda att Stella hälsade om de råkade stöta ihop på Kvantum igen. Så bra gick det här fikat.
När Cissi och Patricia var färdiga med shoppingen kom samtalet in på bostadspriser och annat trist. Diskussioner man kunde klara av i sömnen utan att låta för oengagerad i. Efter lite mer än trekvart pekade Stella övertydligt på sin klocka. ”Cissi?”
Cissi såg på sin. ”Ja, har du sett. Dags att gå och handla.”
Deras överenskomna alibi var att de skulle hem till Cissi och laga middag – som de skulle också men det var bestämt först efter att Stella sagt ja till Johans tjat. Och egentligen var det ingen stress att sätta igång med det, men om han frågade så var det väldigt noga med tiden. Några lyckligt ovetande gäster existerade i värsta fall. ”Tjejmiddag med Miriam och Anna. Kan ju inte låta dom vänta. Måste verkligen gå nu.”
Cissi var onödigt utdragen i avskedet och började höra sig för om vad de skulle göra på kvällen, tipsa om vart de kunde äta och sånt. Efter lite velande och restaurangjämförande var det klart till slut. Patricia stod överhopad med shoppingpåsar men Johan sträckte fram högerhanden till Stella. ”Kul att du kunde komma in en stund.”
”Tack detsamma.” Hennes hand höll hans kortast möjligast, tänk inte på hur den känns, och gled sen snabbt över i en utsträckt ”vi hörs dårå” samtidigt som hon drog sig några steg bakåt utom räckhåll. Avslutande trevligt leende och lätt ögonkast på honom som gick i samma stil som hela fikat. ”Ha en kul helg!”
Hon och Cissi gick åt vänster mot tunnelbanan på Götgatan, han och Patricia åt höger mot Skanstull där de bodde.

”Oh! Uppdraget slutfört!” pustade hon när de satt på tunnelbanan ut mot Cissi. ”Äntligen är det över. Det känns som att jag har joggat en miiiil.”
”Jag gillar honom” sa Cissi. ”Jag vet att jag inte borde, men jag gör det.”
”Det gör inget, det är ju det som är grejen. Alla gillar honom. Ta ett könummer, fröken Cecilia Lind, och vänta på din tur. Det kan vara många före, vet du.”
”Men han var ju så snäll, mot dig. Är du helt säker på att du har uppfattat allt..”
”Du märkte ju det, när Patricia började prata om sin bröllopsklänning? Han visste inte vart han skulle ta vägen. Så himla pinsamt, men rätt åt honom. Det är ju inte mitt fel.”
”Tror du han kommer att ringa dig?”
Stella skakade på huvudet. ”Och jag ska mejla bibliotikarien ikväll när jag kommer hem.”

Nytt kap 18

Kap 18 Stockholm, onsdag

Stella stressade fram genom alla andra människor som stressade fram i middagshandla-hämta barn-hem-rejset, med en ryggsäck på ena armen och en banan i högsta hugg i den andra när mobilen började ringa. I samma stund fick hon syn på Markus där framme vid tunnelbaneuppgången. Med sin mobil mot örat. Han var alltid ute i för-tid, hade säkert redan stått i tio minuter och spanat otåligt efter henne uppåt och neråt Götgatan. Och hon var inte ens sen, hon var på pricken.
"Du kan stressa av, jag är framme. Vänd dig om så ser du mig" sa hon medan hon bänglade upp ryggsäcken på axeln.
Det var tyst i luren. "Mycket intressant" sa en man med skratt i rösten sen, en man som inte var Markus. "Är du säker på att det är jag?"
Stella såg på Markus där framme vid tunnelbaneuppgången, mobilen redo, och sen kollade hon displayen på sin telefon, "johan". "Men herregud, Johan, hej."
"Ja, hej" skrattade han. "Herregud kan man också säga."
Stella saktade in farten rejält. Den riktiga Markus hade inte upptäckt henne än. "Vad vill du?" frågade hon kort.
"En snabb sak. Gör du något på fredag, eftermiddag eller kvällen?"
Eftermiddagen : slutar tidigt på jobbet, handlar mat. Kväll : äter mat, ser på teve, går och sover tidigt.
"Japp. Hurså?"
"Jag ska till Stockholm. Det blir jag och fröken Sverige. Så jag tänkte om vi kunde ses?" Johan lät snäll och o-kort. Mysig och rentav somrig. Djävligt irriterande.
"Nu på fredag? Du menar i övermorgon? Det blir nog svårt, alltså" sa Stella med servicevänlig röst. "Lördagkväll vore klart bättre för mig."
Med lite tur så skulle hans bröllop inte vara klart redan vid tre-tiden på eftermiddagen.
"Det går inte då. Jag ska på ett bröllop, och på söndag är det en lunch. Men är du upptagen hela fredagen, du har ingen lucka någonstans emellan? Jag vet att det är kort varsel, men en timme? En halvtimme?"
"Tror inte det, Johan."
"Lunch?"
"Lunch? Jag äter lunch på skolan. Ute i förorten."
"Kan jag äta lunch där? Får man det som utomstående?"
"Ska du komma till min skola och äta lunch?!"
"Jaa, kanske?" Han skrattade lite igen och Stella njöt av att höra att det lät nervöst. Bra. "Om det är enda möjligheten?"
"Nej, vet du vad." Nu hade Markus fått syn på henne och vinkade till. Stella vinkade med svårighet tillbaka "två sekunder!". Han började gå emot henne. "Jag får ringa dig sen. Jag kollar lite."
"Ja, jättebra. Vi tar ett tidigt plan så jag kan när som helst efter tio. Och du, Stella, det gör inget om.."
"Jagmåstegånu, vihörshej." Hon knäppte av mobilen just som Markus nådde fram till henne.
"Vad har jag gjort?" frågade han oroligt när han kommit fram. "Har jag glömt något?"
"Nej, inte du. Hej."
Han gav henne en sån halvkram som de börjat med sen hon flyttat ut. Arm, men ingen kind och bara halva kroppen involverad. Hon höll fast honom längre och gav honom en riktig kram. "Lågt blodsocker."
Markus grävde i sin ficka och fick fram en dubbelJapp med ena biten kvar, räckte den åt henne och tog hennes ryggsäck. "Det är ju lätt ordnat."

Nytt kap 17

Kap 17 Stockholm, söndag

"Tror du någon skulle svara på en sån här annons : "jag ska ha barn i mars men annars är jag helt problemfri. Trevlig, snäll och glad tjej, jobbar som lärare, gillar vanliga killar som gillar allt det vanliga - god mat, mysiga hemmakvällar, bios, resor, böcker, träning, etc. Svar med foto. Skriv ett bra introbrev för annars blir det inget. Du är mellan 25 - 40 år och bor i Stockholm." Vad tror du? Är det en vinnare eller är det för slätstruket? Hur mycket ska man avslöja i första liksom?"
"Stella, vad gör du?"
"Jag har just reggat mig på Spray Date. Jag håller på med min annons."
"Varför det?"
"Varför inte?"
"Men alltså stopp nu ett tag. Helgen? Berätta?"
"Åh, det är massa goda nyheter för dig. Du kommer inte att behöva höra något mer tjat om Johan Falkman. Vi är helt färdiga med honom, Cissi. Nu är det Spray Date som gäller."
"Du låter psykotisk, vet du det? Helgen, han, kalaset, vad hände?"
"Jag fick veta att han inte gick runt och ångrade sig för att vi hade sex som jag har gjort, för att det förstörde allt. Det enda han ångrade var nog att vi inte hade sex mycket tidigare och hann klämma in fler gånger."
"Va?! Sa han det till dig?"
"Inte rätt ut, men det var innebörden."
"Men? Va? Gjorde han?!"
"Ja, tyvärr. Och han har träffat någon. Det sa han också. Surt, va?"
"Ja, verkligen" sa Cissi med eftertryck. "Shit, Stell. Och du som var så.."
"Jag lägger upp den där nu, är det ingen som svarar så skriver jag om den. Svårare är det ju inte, eller hur?"
"Vill du ha sällskap? Ska jag komma över en stund?"
"Nej, nej, det är lugnt. Jag tänkte sitta här och kolla om några svar kommer in och sen kommer Britt-Marie hem från gympan vid sju och då fikar vi lite mackor. Jag klarar mig."
"Ska vi ses imorgon? Kom hem till mig och käka efter jobbet. Och vill du ringa så ringer du, när som helst."
"Det här är inget Markus-psykbryt, Cissi, du behöver inte låta så himla orolig."
"Lätt för dig att säga. Vi ses imorgon."

Pet i kap 16 UPPDAT

Nu kommer småpetet in...

Mitten av kap 16:
Johan satt redan i hotellobbyn när hon kom ångande från taxin. Svart yllepolo och svarta byxor, välkammat hår, välrakad, fast och allvarlig blick på henne från det att hon klev in. Han såg så oväntat uppklädd, proper och seriös ut jämfört med alla jeans, t-shirtar och leenden på lut han haft i somras att Stella blev ännu nervösare.
"Hallå, hej. Ursäkta, har du väntat? Jag vet inte om taxin var sen? Kalaset tog längre tid än jag trodde och så var det.." Hon pladdrade nervöst medan hon stegade fram till honom. "lite folk som kom där i slutet såklart och vi var ju tvungna att..." Luften tog slut och hon fick harkla till sig. "Oj." Kraxigt. "När kom du?"
"Stella, du är inte sen" sa Johan lugnt. "Klockan är knappt fem. Det är ingen panik." Sen log han lite. "Hej."
"Hej." Stella stannade framför honom, vågade absolut inte försöka sig på någon kram, och att sträcka fram högerhanden för hälsning kändes för formellt. Så hon blev bara stående rakt upp och ner. "Hej. Hur är det?"
"Bra" sa han med sin fasta blick på henne. Hon log tillbaka och försökte se lika avslappnat på honom. Det var inte lätt. "Det känns som att vi ska ha ett jobbmöte och du ska sälja pensionsförsäkringar eller något åt mig. Du ser så... bankig ut."
"Vad? Dom här gamla trasorna?" Han skakade småleende på huvudet. "Jag tänkte mest att du kommer ju att vara fin och uppklädd efter kalaset, så jag ville inte se ut som en lodis då. Men om du vill kan vi snacka pensionsförsäkringar, inga problem."
"Tack, men det är redan ordnat, serru."
"Fondsparande då? Har du hängt på Kina-tåget? Mycket lukrativt." En blick på henne över axeln när han gick före fram till ett bord och Stella skrattade till.
"Okej, så banken går bra alltså?"
"Jodå, den gör det väl." Johan drog ut en stol och manövrerade in sin. "Hur går det på skolan? Är barnen snälla?"
"De flesta." Stella tog av sig jackan och märkte hur han gjorde en topp till tå-koll av henne precis som hon granskat honom, och hur hans blick stannade till kort på hennes mage. Hon satte sig mittemot honom. "Och jag också för det mesta."
Johan nickade. Stella nickade. Och var den som rodnade en aning, givetvis.
Servitrisen tyckte inte riktigt om två släta koppar kaffe som menyval."Vi går när det kommer matgäster" log Johan tjänstvilligt mot henne. "Du får köra ut oss så fort ni behöver bordet, och jag lovar att vi försvinner på två sekunder." Det var hittills helt tomt i hela restaurangen. Servitrisen övervägde och sen log hon tillbaka "jaja, vi säger väl det" och Stella hade kunnat flina till för att hon tänkte på Linas prat i somras om vem man skulle skicka fram i såna här situationer.
"Jaha..." sa Johan när det var ordnat. "Gunilla fyller sextio i helgen? Stort kalas?"
"Precis." Stella berättade om det. Deras kaffe kom under tiden. Johan lekte förstrött med sin sked medan han lyssnade. Han hade inget sår på högertummen. Hans händer var blekare och håret på dem syntes tydligare. Mörkare. Förutom de bagatellerna var det ingenting med dem som var annorlunda från i somras. Tänkte han på samma sak? Såg på hennes händer, knäppta på bordet, och kom ihåg hur de känts, vad hon gjort.
Stella tvingade upp sin blick på hans ansikte igen. "Hur var.. Hur var Italien?"
"Hett som tusan. Och gott. Och roligt. Väldigt roligt. Vi åkte hem feta och lyckliga. Men nästa gång ska vi inte dit i augusti."
"Max och Lina? Hur är det med dom?"
"Bara bra. Som vanligt, tror jag." En halv minut till på att redovisa deras liv.
Hon gick vidare i listan över gemensamma bekanta. "Patricia? Allt som vanligt där med?" Ännu en stunds redogörelse. Det var som en pingismatch där hon servade och Johan svarade. Och det var en nervig match med bara korta, snabba bollar.
"Du då? Hur har du haft det?" frågade hon. "Berätta vad som har hänt sen sist?"
"Har du tänkt på mig? Hur mycket? Vad? Hoppade du till och blev nervös men glad när du såg mitt namn i avsändarraden på mejlet eller hur kände du dig? Hur känner du dig nu?"
Johan smålog. "Jag tror jag skulle behöva ett glas vatten. Jag visste inte riktigt att jag skulle bli intervjuad så här."
"Absolut." Hon log och hämtade ett åt honom i baren. "Varsågod."
Han tog en klunk. "Nu. Jag har målat om i köket. Det är ljust och gult nu. Nytt kylskåp och frys. Borstad... metall, vad är det för material? Stål? Aluminium?" Han såg frågande på henne och Stella fnittrade till. "Kom igen, jag är ju så fel person för den frågan. Stambytta sommarstugor?"
"Just det...." Johan bet sig i läppen. "Det var ju det, ja. Borstat någonting då, vi nöjer oss med det. Snyggt, hur som helst. Och sen har jag fått lite nya uppgifter på jobbet, så jag håller på att gå en utbildning i höst. Igår satt jag hemma hela dagen och läste på betald arbetstid, kändes mycket lyxigt. Räcker det? Vad är nästa?"
Hon behövde inte tveka eller tänka efter. "Har du kommit på vilken som är den bästa boken?"
"Det här är ju som en intervju!" Han skakade på huvudet. "Nej, det har jag inte. Har du?"
"Jag har läst ett par till som platsar på den långa listan. Så jag är ännu längre ifrån ett svar."
"Ja, det där blir ju knivigare och knivigare ju äldre man blir. Du skulle ha frågat när jag var femton, då hade jag kanske vetat."
"Böcker var ingenting jag skyltade med när vi var femton. Varken du eller jag" sa Stella. "Det var betydligt coolare att... kunna några drinkar. Jag minns inte. Jag vet iallafall att det aldrig slog mig att jag skulle kunna prata med dig om de feta böckerna du läste."
Han såg förväntansfullt på henne i tystnaden som följde. "Jaha?"
"Var du nervös innan du kom hit? Har du gått och tänkt på det här hela veckan? Har du förberett dig? Ringde du direkt till Max och berättade att du skulle träffa mig efter jag skrivit? Vad sa du?"
"Fint väder här idag" sa hon till slut. "Riktigt fint höstväder."
Johan skrattade till. "Vädret, Stella? Kvalificerat småprat? Betyder det att frågorna är slut nu?"
"Vill du ha påtår?"
"Vad händer om jag säger nej tack? Ber vi om notan då?"
"Helst inte. Eller har du bråttom någonstans?"
"Jag har inte bråttom."
"Inte jag heller. Faktiskt." Stella log generat över sin rapportliknande utfrågning. "Och ingen plan heller den här gången."
Han tittade till på henne medan han tömde sitt vattenglas och för första gången under samtalet kändes det som att hon kanske inte var helt ensam om att vara nervös, även om han var bättre på att dölja det. "Hur mår du?" frågade han, och tillade det säkra "hur går allt med barnet?".
Stella upprepade det hon sagt minst femton gånger tidigare under dagen, fast mer utbroderat nu. "Och jag mår bra i övrigt också" sa hon sen och såg rakt på honom. "Och jag är inte gift. Och jag är inte tillsammans med Markus längre."
Johan såg förvånad ut. "Är du inte? Så det blev inget..?"
"Inget bröllop. Och ingen större lägenhet och ingen minivan och inget allt annat som man ska ha när man skaffar barn. Bara två blivande ensamstående föräldrar."
Hon gjorde en paus ifall han skulle säga eller fråga något mer, men det gjorde han inte.
"Jag bor hos en kollega för tillfället. Britt-Marie" laddade Stella på då. "Hennes man jobbar i Örebro på veckorna och dom har en hel villa och alla barn är utflyttade, så det passade perfekt. Och så håller vi på att leta nya lägenheter, jag och Markus. Vi ska försöka hålla oss i samma område, så gott det går. Nära varandra iallafall, så det blir smidigt och enkelt sen. Och så går vi i familjeterapi. Det är skitbra. Femte gången i onsdags, och det har verkligen hjälpt. Min sommar var väl inte så bra när vi åkte tillbaka till Stockholm där, men nu sen skolan började och jag flyttade in hos Britt-Marie känns det som att allt har fallit på plats mer. Just nu, de här sista veckorna, har det känts väldigt bra."
Johan hade fått en rynka mellan ögonen medan han lyssnade.
"Det var min uppdatering" avslutade hon. "Vad som har hänt sen sist."
"Ja, där ligger ju min borstade kyl i lä" sa han och såg bekymrat på henne. "Men hur ska.. Vad tänker.." Han avbröt sig.
"Ja?"
"Nej, jag vet inte. Men." Han gjorde samma stopp-manöver igen. "Det gick inte? Jag trodde att. Du vet, när vi sågs, och Markus, för det var ju han eller hur, var här? Ni kunde ändå inte..?"
Stella skakade på huvudet. "Vi försökte. Det gick inte. Det var ett ömsesidigt beslut."
"Jaha." Johan släppte ifrån sig en suck. "Det var tråkigt att höra."
Hon tömde det sista kalla kaffet i sin kopp och lutade sig tillbaka i stolen, höll sin röst normal och odyster. "Men så är det iallafall. Och som sagt, nu känns hela situationen bättre än på väldigt länge."
Johan kliade sig frånvarande på armbågen, följde servitrisen med blicken medan hon visade ett par riktiga matgäster fram till ett bord. Hon uppfattade hans blick och sände tillbaka en "ni kan ta det lugnt ett tag till". Han verkade inte registrera det.
"Jag vet inte riktigt vad jag ska säga" sa han med en till suck när han såg på Stella igen. "Jag är verkligen ledsen att det blev som det blev, Stella. Det känns som att.."
Hon förstod inte exakt vad han syftade på med "som det blev", hon och Markus, eller hon och han, men hon tordes inte fråga. Det här började gå åt ett håll hon inte alls förutsett. I hennes huvud hade den här scenen sett ut på två olika sätt. Det ena var att han skulle vara kort och sur, inte vilja ha något mer med henne att göra för att han fortfarande var stött efter sommarens eskapader. Det andra scenariot var att han skulle ta emot nyheten om att hon och Markus inte var tillsammans med lite mer.. leende på lut. Som en öppning eller en nystart. Inte en enda gång hade hon tänkt sig att han skulle sitta där och känna sig skyldig, få dåligt samvete, ta åt sig. Det var ju så uppenbart att det inte var hans fel.
"Johan, jag bad inte dig komma och fika för att du skulle få chans att säga något beklagande till mig. Det är inte det jag är ute efter. Det här är bara information från mig, inte något som helst ansvar för dig. Jag ville att vi skulle ses, och att det inte skulle bli riktigt så.. abrupt, som i somras." Hon såg noga på honom, ville sända över "det är så lugnt, släpp det där nu, allt är ju bra!".
Han var inte så mottaglig. "Jag tycker ändå att.." började och stoppade han för tredje gången.
"Gör inte det" sa hon och vågade röra vid hans hand för att bekräfta det ännu mer. "Tyck inte "att"."
"Nähej." Han tvingade fram ett stelt småleende. "Men hur går allt för dig nu då? Uppriktigt?"
"Bra. Uppriktigt. Bra. Jag lovar."
"När kommer barnet?"
"Mars."
"Och Markus? Hur är han?"
"Uppriktigt helt okej han med."
"Hur löser ni allt sen? I mars?"
Stella gjorde en liten grimas åt honom. "Får jag återkomma med det svaret?"
"Ja. Givetvis. Förlåt." Han korsade armarna över bröstet. Bekymmersrynkan mellan ögonen satt kvar.
"Vet du en helt annan sak jag funderat på" sa hon. "Om jag kommer hit på lite sommarlov eller hälsar på någon annan gång, så kanske jag kan ringa dig? Eller om du plötsligt står på Centralen och har några timmar över så kommer du på, visst tusan, Stella bor ju här, och då kan du.. slå en signal. Till exempel."
Han kunde omöjligt se mindre entusiastisk ut. Till råga på allt vek han undan igen med blicken och Stella kände hoppet sjunka mer och mer för varje sekund som gick.
"Inte som något tvång, bara ett förslag" kämpade hon på och Johan nickade pliktskyldigt. Stella fick lust att luta sig över bordet och ruska om honom ordentligt "hallå, fattar du innebörden av vad jag säger, karl? ring mig, ring mig, det är en inbjudan, i somras, minns du, prat, sex, du, jag, utflykter, telefonsamtal?!". Hon kontrollerade sig och ansträngde sig att styra över på annat mindre jobbigt. Det blev inget lyft. Böcker, film, teve, väder, kök. En pingismatch av välanpassade, vänliga och intresserade svar från båda spelarna, men i jämförelse med det som kunde ha varit, tråkigt tråkigt tråkigt.
Klockan var närmare sex när ett sällskap på fyra personer kom in till restaurangen. Riktiga matgäster. Johan såg på sin klocka. "Är det dags för oss?"

"Ska du tillbaka till Gunilla och Torbjörn nu?" frågade han när de stod i hotellobbyn.
"Är du inte hungrig? Jag är säker på att dom betalar folk för att komma och äta rester nu. Buffé, gräddtårta, fika, dricka."
"Jag hinner inte." Han såg på sin klocka igen. "Men vill du ha skjuts? Jag ska ändå åt det hållet så jag kan..."
Det blev en tyst promenad och en tyst början på bilfärden ända tills han klämde ur sig "jag har träffat någon" när de nästan var framme. En försiktig blick på Stella. "Ett par gånger." En till ännu försiktigare blick. "Det är dit jag ska nu."
"Åhå" var det enda Stella sa.
Ett fjärde scenario. Johan är uppklädd och fin för att han ska på dejt ikväll, och när han får veta att Stella är singel och halvt om halvt bjuder ut honom så känner han sig skyldig. Han ska ju som sagt på en riktig dejt och hade bara planerat för en snabb kaffe med kattvakten (som nu kommer att öka på sin tragedi ytterligare som ensamstående förälder). Oavsett vad som hände i somras, och det är ju hur som helst väldigt länge sen.
"Mhm" sa han och nu var den skyldiga looken tillbaka.
"Pratar ni om någonting eller ingenting? Har hon glidit upp som den bästa gästen någonsin? Har hon träffat Max och Lina? Tycker dom att hon är en hyvens tjej? Hade hon massa jobbiga frågor om olyckor och ben? Exakt hur mycket gillar du henne?"
"Något seriöst?" Hon tvingade sig. Det var en sån replik man skulle klämma ur sig i det här läget som äkta vän. Slå ihop händerna och förtjust utropa "men vad spännande, Johan!". Det spelade ingen roll vad han svarade för hon visste redan. Hundra mil mellan de två, en sommar som låg hundra år tillbaka i tiden. Hon ville bara inte sitta i bilen bredvid honom och ha någon djäkla brännande tystnad från hennes sida som han skulle kunna tolka in en massa i.
"Det är så tidigt" svarade Johan återhållsamt. "Jag vet inte än."
"Du får återkomma. I mars eller när du vill" sa Stella skämtsamt och han log inte.
De svängde in på Gunillas och Torbjörns gata.
"Tack för skjutsen" sa hon och log snällt. Det var iallafall meningen att det skulle se snällt ut. I kombination med självständigt, heeelt lugnt och generöst. "Hoppas ni får en riktigt kul kväll ihop."
"Du med" sa han. "Och Stella, hoppas allt löser sig, bra."
"Allt har ju redan löst sig bra" svarade hon lite för skarpt. "För alla parter. Men tack så mycket för omtanken och skjutsen. Johan." Hon öppnade bildörren. "Lycka till du med."
"Vi hörs väl?" sa han samtidigt som hon klev ur och stängde den efter sig.

UPPDAT slutet på kap

De sov länge på söndagen och åt långsam frukost i lugn och ro. Den enda punkten att passa var flyget vid tre-tiden. Gunilla kom och hämtade upp dem för lunch på bufferester, och sen fick de skjuts ut till flyget. "Ta hand om er, kom ihåg att inte stressa, jättetrevlig fest, tusen tack för presenten, hoppas vi ses snart."
När de checkat in och stod och bläddrade i tidningar i kiosken var det någon som knackade henne på axeln. "Stella, hallå!" Det var Lina med ett Julia Roberts-brett leende.
"Men, hej!" Stella fick en överraskningskram av henne. "Vart ska du?"
"Portugal. Jag ska vara ledare på en träningsresa i två veckor."
"Vad lyxigt! Är det yoga?"
"Och vanlig aerobics. Och sol och bad. Hur är det med dig?"
"Bra, bara bra. Min moster har fyllt sextio så vi har varit på kalas här i helgen."
"Ja, jag hörde det" sa Lina. "Johan berättade. Ni sågs igår, va?"
"Fast han sa ingenting om att du precis skulle åka till Portugal. Jag frågade minsann hur ni hade det."
"Åh, vi har det bra" log Lina. "Mitt i all vardag. Du vet." Hon pekade på Stellas mage. "Och grattis! Hur mår du?"
Stella orkade inte dra allt hon redan dragit hela helgen en vända till. Hon kopplade på ett strålande leende. "Finemang allting. Ska Max med på resan?"
"Inte den här gången. Han gruvade sig lite för vad han skulle hitta på till helgen när jag är där och Johan är i Stockholm. Han är inte van att vara så mol allena."
"Till helgen? Ska Johan till Stockholm till helgen?"
"Ja, på ett bröllop."
Stella såg förvånat på Lina, Lina såg förvånat på henne.
Ett bröllop. Något man i de flesta fall vet om minst en månad innan. Iallafall minst en vecka.
"Men sa han inte det?" Lina började förstå att hon trampat i klaveret. "Fast jag vet inte hur länge han ska vara där, eller hur programmet är.."
"Vi hörs väl?" Ja, hur då? När då? Och varför då? Han var less på henne. Been there, done that, not doing it tomorrow-less. Och han hade satt ihop en smart plan som hade funkat perfekt, om inte.
Stella kunde inte slita sig från Linas förvånade ögon som snabbt gled över i besvärade ögon. "Jag trodde att ni.." började Lina.
"Jag med, jag trodde också att vi.."
Scenario fem föll ner som ett stort betongblock. Stort brak som gav hörselskador, dammet yrde, marken gungade. Glöm sur, nystart och skyldig. Det var less som var det rätta svaret. Några pengar satsade på less? Va? Ingen?! Gud, så orutinerat.
"Nej, men Gud, det är ingenting. Ibland är det ju stressigt med fest och brunch och saker hela tiden." Stella satte tillbaka tidningen hon läst. Hon orkade inte det här, hon kunde inte. Hela kvällen igår hade varit att hålla skenet uppe. Glida runt på efterfesten och kämpa sig glad och oberört slå bort alla inträngande frågor och envist hävda att nej, hon var inte ledsen, hon var trött. Anna-Karin, Gunilla, hennes mamma, alla var de på henne i olika omgångar. "Säkert att det är bra? Jorå jorå, det är fint." Det gick inte en gång till. Hon spanade desperat bort mot gaten och såg till sin stora tacksamhet att de öppnat och att hennes mamma stod där med deras handbagage och väntade på henne. "Jag måste." Stella viftade ditåt med handen. "Ska du med det här planet?"
Lina tittade också dit. "Jag ska med det andra bolaget. Men du, kom in på gymet nästa gång du kommer hit. Även om du inte ska träna." Hon avslutade med en medlidsam klapp på Stellas arm. "Vi ses."

Det höll tills fikavagnen på planet kom ut och det var slut chokladmuffins. Inger köpte desperat två olika chokladbitar och en kanelbulle och lastade upp på Stellas brickbord. "Sluta, mamma" snörvlade hon. "Jag vill inte ha något!"
Inger slet av pappret från ena chokladbiten och försökte praktiskt taget trycka in den i munnen på Stella. "Här. Du får en muffins så fort vi landar!"
"Kan du sluta! Jag skiter i muffinsen, jag vill inte ha något."
"Men herregud, vad är det då?"
Stella begravde sig i näsduken. Mannen på andra sidan gången tittade nyfiket och ogenerat på henne.
"Ibland när man är med om en sak med någon annan" sa Stella när hon kommit fram ur den. "Så hör man sen den andra personen berätta om det, och det låter inte alls som samma händelse. Man blir helt förvånad över hur han har uppfattat det. Så är det. Och nu råkade det vara extra stor skillnad på min version och hans. Och jag känner mig så djäkla dum."
"Är det den där killen du träffade igår?"
"Ja. Men jag orkar inte prata om det. Jag vill inte ha någon mat och jag vill inte prata om någon djäkla kille."
"Då så." Inger såg något lugnare ut. "Vi sitter bara här och tar det lugnt då?"
Stella blundade. "Just det."