Nytt slut i kap 14

Johan kom fram till henne. ”Du” sa han lågt. ”Förlåt. Stella. Kom, sätt dig.”
”Jag behöver..”
”En servett.” Han hämtade hela kökspappersrullen. ”Här. Sätt dig. Kom nu.” Han fick ner henne på soffan. ”Förlåt, hundra gånger förlåt.”
”Ja. Samma.” Hon snöt sig ordentligt. ”Jag vet att.” Ny snyftning och hon mulade in pappret i ansiktet.
”Det är ju som tur är ingen här som är stressad överhuvudtaget” sa han och strök henne över håret. ”Ta din tid. Vill du ha te?”
Hon nickade.
Johan fixade i köket och när han kom ut med en bricka med tekoppar och en förpackning kex hade hon grinat klart och kunde prata normalt igen. Det kändes så ända tills han tog i henne iallafall, för då satte tårarna igång igen och hon rev att ett nytt papper att snörvla i.
”Jag vet. Du skulle hellre ha velat haft Fazer-choklad istället för några torra kex, eller hur? Såna här gör ju ingen människa glad” sa han och torkade henne under ögonen. ”Snacka om misslyckad värd. Du får jobba, du får ingen mat, du känner dig bortkörd, du får inget gott fika.”
Stella log lite blekt. ”Ja, herregud. Var är klagodisken?”
”Här.” Han kramade och pussade henne flera gånger. ”Nu börjar vi om kvällen och gör rätt.”
”Kvällen?! Det är väl inte bara den här kvällen som...”
”Jag vet, jag vet, men resten är ju som det är.”
Hon snöt sig igen. ”Ångrar du att du bjöd mig på din fest?”
”Absolut inte. Ångrar du att du kom på den?”
”Nej. Bara att jag inte berättade mer från början.”
”Lägger du inte för stor betydelse på det där? Jag har inte direkt tyckt mindre och mindre om dig sen du avslöjade bröllopet. Eller bebisen.” Stella rodnade och Johan bet sig i läppen. ”Okej, det där var en onödigt krånglig sak att säga. Ska vi..” Hans blick föll på filmen. ”Vill du se den?”
”Det känns som att jag går runt och inte kan säga någonting till någon längre. Markus ringde imorse och till honom är det massa saker jag inte kan säga. Jag kommer hit och till dig är det en massa saker jag inte kan säga. Om jag säger något blir allt ännu mer komplicerat men så länge jag håller tyst kan jag låtsas att det är hyfsat. Ja, det blir jättebra att åka hem nästa vecka. Ja, vi ska gifta oss. Ja, det är det bästa. Nej, du är bara en hämndkille, inget annat. Nej, det här är bara sex. Nej, det här är bara en lättsam kväll med film och sånt med Johan Falkman som är så trevlig och inget jag har längtat efter hela dagen. Jag skulle lika gärna ha kunnat vara med A-K nu. Ja, jag ska gå snart.” Hon såg på honom. ”Jag vet fan inte vad jag ska tänka på längre, Johan. Eller hur jag ska tänka för att hålla ihop allt det här. Allt har blivit så fel.”
”Och vissa saker har blivit helt rätt” sa han och la en hand på hennes mage. ”Tänk på det. När kommer den här?”
”Mars. Tror jag.”
”Hur känns det?”
”Overkligt. Och ingenting. Och mest. Och bäst.” Hon lade en hand på hans kind. ”Vad är det här? Vill du prata om barnet nu?”
”Känner du inte igen gör Stella glad-bandet?” frågade han med ett småleende. ”Jag vill inte att du ska sitta och vara olycklig i min soffa, jag vill att du ska känna dig bra. Och det här är väl så bra som det blir. Eller också...” Han kysste henne. ”Så är alltihop en slug plan för att nästla mig in och få dig att tycka att du absolut måste ringa mig nästa vecka, oavsett. Du får välja själv.”
”Min moster tycker att du är ”genuint snäll”. Hon har oftast rätt.”
”Har du pratat med henne om mig? Vad har du sagt?”
”Det är mest hon som har pratat, och det är nog ingen underdrift att säga att hon är positivt inställd till dig. Din psykoptatiska charm har gått hem helt hos henne.”
”Trevligt.” Han kysste henne mer. ”Men jag vill att du ska gilla mig, inte din moster. Och om det är för svårt att säga det muntligt så kan du dra av mig brallorna för ”nej” och kalsingarna för ”ja”.”
”Här eller sovrum?”
”Här för ”du går sen” och sovrum för ”du stannar till halv två”.”
Stella reste sig från soffan. ”Right. Upp och hoppa.”

Kap 14 del 1

Nu går det här efter devisen skriv på och ändra sen. Är inte så helt nöjd med det här avsnittet men jag vill framåt. Har varit en seg skrivvecka, och jag har ju deadline att passa. Måste framåt!

Kap 14
Onsdag. Elva timmars sömn och överkörd av ett tåg.
Huvudvärk, fortfarande. Bakiskänsla fast det var helt omöjligt.
Grå himmel.
Ångrat sig, blivit förnuftig, fått dåligt samvete.
Ett sms från Markus kl 08:19 i skörden bland de tre andra i morgonkollen ”vaken? ring mig, pls, måste prata. puss.” Stella kved och drog kudden över huvudet.

Markus ville aldrig sluta prata. När ”har du ringt dit, jag tog kontakt med, vi har fått bekräftelse från, superbra, fixat” var klart var han inte i närheten av färdig. Stella satt och svarade kortast möjligt, masserade sina tinningar, ackompanjerad av Torbjörns Radio Norrbotten-lyssning på plats i köket för att vara på den säkra sidan. Det skulle inte bli några bebis-nyheter eller något sammanbrott här. Det skulle helst ha blivit ett manligt kort treminuterssamtal men när hans ”puss, hej, älskling” väl kom klockade de in på tjugoen minuter.
Strax därefter ringde det igen och Torbjörn kom med luren åt henne utan ett ord. Hon för givet att det var Markus som glömt något och svarade trött ”ja?”.
”Ja? Vaddå ja, Stella?” Det var en fnissig Johan. ”Ja, god morgon eller ja, vaffan ere om?” Han lät nyss uppstigen han med. I övrigt verkade hans morgonkänsla inte ha det minsta gemensamt med hennes, tvärtom.
”Åh. Hej. Ja, god morgon i ditt fall.” Hon grimaserade åt Torbjörn som log tillbaka när hon skyndade ut till vardagsrummet för att få prata mer ifred. ”Hallå, hej.”
”Egentligen är det här samtalet helt mot reglerna för jag vill nämligen något” öppnade han och Stella hann bli nervös att hon missuppfattat tonen och att han ville diskutera på allvar. ”Jag är tvingad att vidarebefordra konsumentupplysning från Lina. Spinningpass idag halv fem. Tråkigt väder ute, så kom. Det blir svettigt bra. Sommarhitar special. Säg att Stella kommer att ångra sig om hon missar det. Ring henne nu på direkten. Slutcitat.”
”Tack! Vad snällt av er.”
”Snällt och snällt. Det värsta är att det känns som att jag blev personligt ansvarig nu om du inte dyker upp. Och jag vet inte vad som kan hända då.”
”Det vore ju dumt att riskera något. Jag ska gå, jag lovar.” Stella log. ”Vad ska du göra idag?”
”Äta lunch med Sara, om du minns henne, från festen? Det är dagens enda punkt.”
Den eventuella hammocktjejen. ”Golfentusiasten?”
”Just det. Hon är lite besatt. Men hon brukar komma ihåg efter ett tag att det är överflödigt på mig, så.”
”Lite besatt, Johan? Kan man egentligen vara det? Antingen är man det eller så är man det inte. Ingen är ju lite död, eller hur?”
”Hur är det med lite yrkesskadad? Kan man vara det?”
”Men du” bytte Stella spår. ”Du kanske är hemma vid sex?”
”Men du, jag kanske är det” härmades han. ”Och då blir ju den gastkramande följdfrågan, vad blir det för fordon idag? En cykel, en bil, en traktor?”

”Det var alldeles för lite Sinatra” sa Torbjörn när Stella kom tillbaka och frågade vad det där varit bra för.

Johan öppnade med telefonen intryckt mellan axeln och örat, vinkade åt Stella att komma in samtidigt som han fortsatte prata. ”När blir det i såna fall? September? Ja, självklart men du har ju sagt det minst tio gånger förr, och du vet.” Han rullade in mot köket och Stella satte sig på soffan i vardagsrummet. ”Nu ser jag det.” En laptop stod uppställd på matbordet, tillsammans med två matkassar. ”Är det här både annonsen och brevet? Ja, där. Men kommer jag att fatta något? Alltså mer än prepositionerna? Eller hur, va.”
Stella kunde inte låta bli att lyssna nyfiket på samtalet. Det var inte så mycket det han sa, utan tonen. Han lät glad och förtjust, men framförallt intern. Han lät som Markus och sättet han bytte röst när hon ringde honom på jobbet. Från proffsig till pojkvän på en sekund när han hörde att det var hon. Johan hade samma röstförändring. Ibland slängde han in några överdrivna norrländska ”jo” på inandning då och då, som hon aldrig hört honom göra förut. Dessutom verkade han bli mer och mer intresserad av vad den andra personen sade. Det verkade som att Johan skulle läsa igenom något, ett ansökningsbrev, och fick instruktioner om hur det skulle göras. När det äntligen kom ett ”men du, Madde” i en mening så föll allt på plats. Den före detta frun. Stella lyssnade ännu mer nyfiket. Efter ansökningen kom de in på hennes semester någonstans, vandring i varmt klimat. Det verkade inte som att den varit i Sverige. Det verkade kanske inte ens som att hon bodde i Sverige. Till slut började han avsluta. ”När är...? Så snabbt?! Okej, men jag läser det nu snart, om någon timme. Ja, jag kollar på det.” Han skrattade. ”Lägg av, Madde. Det vet du. Okej, men ring senare. Ja, jag ska. Bra. Ja, ta det lugnt. Hej då.” Iallafall inte ett ”puss hej”.
”Stella, ursäkta.” Johan gav henne en snabb blick över axeln och fortsatte skriva på datorn. ”Jag ligger helt efter i schemat här. Mammas bil funkade inte när hon skulle hälsa på en släkting som fyller år så då fick jag rycka ut, och det tog såklart längre tid än väntat med blommor och hela baletten, och sen handla mat på vägen hem och precis när jag kom hit så ringer det och nu måste jag kolla igenom en grej här. Det här tar en liten.. Gör det något? Har du mycket bråttom?”
Mycket bråttom med vad? ”Nej, det är lugnt.” Hon gick in till köket och fyllde ett glas med vatten, klunkade i sig, såg på Johan som läste koncentrerat. Han hade inte ens sagt hej hittills. Hon kunde välja mellan att bli sur och svartsjuk och känna sig bortprioriterad nu, eller försöka gilla läget och lägga sig på soffan och slappna av och stirra i taket och bli ännu mer hungrig medan han jobbade på. ”Är det en jobbansökan?”
”Mhm” svarade han djupt försjunket.
”Och så råkar du som av en händelse ha besök av en äkta svensklärarinna.” Stella trummade med fingrarna mot diskbänken. ”Du kan ju hojta till om du blir osäker på någon elak bisats.”
Nu såg han förvånat på henne. ”Skulle du.. Men, vill du det?”
”Varför inte?” Stella ryckte på axlarna. ”Om du inte vill att jag ska gå medan du kollar den så kan jag ju lika gärna...? Om det är okej för henne? Hon kanske inte vill att någon annan läser det.”
”Jag tror hon bryr sig mer om att få till en bra ansökan än det.” Johan log lite tveksamt. ”Och det blir garanterat mycket bättre resultat än om jag gör det. Säkert att det är okej, Stella?”
Du menar för att det är din hemliga före detta fru, eller? fyllde Stella i tyst. ”Ja. Vi kan kolla den tillsammans. Jag gillar att fixa såna här saker, grotta in mig.”
”Men vilken chock!” Johan log och vinklade laptopen så att hon skulle kunna sitta bredvid honom och läsa den. ”Varsågod, hugg in.”
”Vad jobbar hon som?”
”Doktor i bio-informatik. Genforskare. Alzheimers och fetma och sånt.”
”Gud, så avancerat. Det här är annonsen?”
Det tog ett tag att läsa och skriva om brevet. Den före detta frun Madeleine, trettiosex år gammal, som till och med hade kvar Falkman som efternamn, bodde för tillfället i Boston, USA. Innan det hade det varit Seattle ett par år, och innan det, cirka sex år tillbaka i tiden Cambridge, England. Det måste ha varit ungefär när de skildes. Hade Johan inte velat bli andrafiol, var det därför? En hemmaman bakom en internationellt framgångsrik fru?
Nu sökte denna Ph.D Madeleine S Falkman en tjänst på Astra i Lund. Lät otroligt kompetent allting, både hon och tjänsten.
”Så hon är less på utomlands och ska flytta hem nu?” frågade Stella i vad hon hoppades lät som nonchalant ton.
”Säger hon, ja” sa Johan lika nonchalant och fortsatte läsa. ”Det är inte första gången det kommer upp. Men hon lät riktigt sugen på det här jobbet nu, så kanske. Vi får väl se.”
”Vi får väl se?” Vilket slags ”vi” var det? När hade hon senast varit sugen på att flytta hem och till vad? Det lät inte som att de hade en ansträngd frostig ex-relation eller att de avslutat sitt äktenskap med att gräla om precis allting från vem som skulle få kristallskålar till att dela på gladpack och göra upp om saldot på de gemensamma kontona.
Han pekade på en rad i brevet. ”Hör på det här, blir inte hela den här meningen rätt knölig om man säger...”
När de var färdiga mejlade han tillbaka det nya utkastet. ”Sådärja” sa han sen. ”Tack så hemskt mycket för hjälpen.”
”Det var kul.”
”Ja.” Han såg uppskattande på henne. ”Det var det. Och det blev så mycket bättre än om jag gjort det själv. Nu får du önska dig något för den här goda karma-gärningen.”
”Skulle jag kunna få något att äta? Bara något litet, vad som helst? Du vet, efter min svettiga spinning..”
”Men du skulle ha sagt till! Klart du ska få mat, stackars kvinna.” Han öppnade kylskåpet. ”Hur kunde jag glömma det?” Han lyfte i lite olika saker där inne. ”Snabbt som en omelett eller något mer rejält? Hur mycket tid har du?”
Det var ett väldigt tjat om tider idag. Som svar tog Stella hans telefon som låg där på matbordet och ringde Gunilla. ”Jag är hos Johan och vi ska äta så jag blir borta ett bra tag till. Så du vet. Ja, vi ses.” Hon såg på honom under tiden. ”Okej? Sätt igång med ett långkok om du känner för det.”
Ett snabbt leende glittrade till innan han vände sig mot kylskåpet igen och började plocka fram saker. ”Okej.”

”Det är nu du ska rusa iväg” sa han testigt när hon gosade in sig på hans arm och mot hans hals efter middag och sex. Han hade äntligen tagit i henne när de fixade maten. Hon hade äntligen fått kyssa. ”Kommer du inte ihåg det?”
”Det verkar som att du är stressad idag.”
”Jag? Inte det minsta.”
”Säkert? Det går bra om jag stannar ett tag till?”
”Ja.”
Den här gången somnade han inte utan de låg vakna båda två, hon på hans arm. Han lät förstrött ena handen stryka upp och nerför hennes höft. ”Ids du hämta vatten åt mig?” frågade han efter ett tag.
”Gärna.” Stella hoppade upp. ”Något annat?”
”Vatten räcker.”
”Tack för ingen simbassäng idag” sa hon sen, och han svarade inte.
”Jag träffade Max på gymmet också.” Inget svar. Stella stödde upp sig på armbågen så att de kunde se på varandra. ”Har du blivit tyst?”
Johan skakade på huvudet. ”Jag har inget särskilt att säga bara.”
”Är du trött?”
”Nej.”
”Vill du kliva upp? Se på teve? Läsa? Göra något?”
”Nej.”
”Vara ensam?”
”Nej.”
”Vill du se en film?”
”Vill du?” För att använda Gunillas fras så lät han inte så väldans upplagd för det. Han hade inte varit så väldans upplagd för något ikväll, utom att fxa ansökan.
”Ja. När stänger dom? Gör det dig något om jag går och hyr en film och ser den här?”
Ett småleende. ”Nej, Stella, ”det gör mig inget”. Ta mina nycklar ifall porten är låst, dom är i.. på byrån.”
”Dvd eller video? Vad har du?”
”Båda. Ta en dvd.”

Han hade klätt på sig och flyttat sig till soffan när hon kom tillbaka och hivade en påse lösgodis till honom. ”Den här filmen är speciellt utvald för att den ska vara trevlig för oss båda att se på. Och för att den är mycket bra. Är du redo?”
Johan såg på medan hon satte igång filmen. ”Nu är det avslöjat att du eller någon i din närhet har en playstation.”
”Någon i min närhet som jag bor med och som heter Markus.”
”Jag vet vad han heter, jag visste bara inte om jag skulle nämna honom så direkt.”
”Varför inte?”
”För att du alltid signalerar att du inte vill prata om det eller honom, när det eller honom, kommer upp.”
”Vill du prata om det eller honom?”
”Varför skulle jag vilja det?”
”Jag vet inte, Johan. Du har varit sur hela kvällen utom när din ex-fru ringde. Om det gör dig på bättre humör så pratar vi Markus. Prata på du, kör.”
”Du, skit i det” klippte han surt. ”Vi ser filmen, så kan du sticka hem sen.”
”Men kan du sluta tjata om att jag ska hem?!” exploderade hon. ”Vad fan är det med dig, vill du att jag ska gå? Säg det i såna fall istället för att komma med antydningar en gång i halvtimmen. Ska jag gå?”
”Nej! Nej. Men spelar det någon roll vad jag vill?”
”Det är väl klart att det gör!”
”Jaså? Allvarligt?!” Han skrattade till rått. ”Så om jag sa ”gå inte, stanna inatt” vad gör du då?”
”Jag vet inte.”
”Och det är bara en fin omskrivning för att du stannar till halv två och går då” fnös Johan. ”Och imorgon, vad händer då? Dyker du upp för en timmes sex, eller stannar du hela kvällen, eller hör du inte alls av dig? Vad kan jag vänta mig?”
”Igen, jag vet inte, och det är fan ingen djävla omskrivning” fräste hon. ”Det är för att jag inte vet. Varje gång jag går härifrån tänker jag att jag måste sluta och skärpa mig, och så har det varit sen förra söndagen, och sen slutar det med att jag kommer tillbaka och det blir mer och mer, och jag slutar inte alls.” Hon blängde på honom. ”Och ursäkta att det gör det lite svårt att komma med några exakta djävla angivelser om vad som händer imorgon, men tyvärr, jag kan inte..” Hon avbröt sig när en snyftning pressade igenom. ”Skit.” Stella vände sig om från honom och kände hur hela ansiktet skrynklades ihop när hon försökte att inte börja gråta. Andas lugnt, ta det lugnt, andas lugnt.
Johan kom fram till henne. ”Du” sa han lågt. ”Förlåt. Stella. Kom, sätt dig.”
”Jag behöver..”
”En servett.” Han hämtade hela kökspappersrullen. ”Här. Sätt dig. Kom nu.” Han fick ner henne på soffan. ”Förlåt, hundra gånger förlåt.”
”Ja. Samma.” Hon snöt sig ordentligt. ”Jag vet att.” Ny snyftning och hon mulade in pappret i ansiktet.
”Det är ju som tur är ingen här som är stressad överhuvudtaget” sa han och strök henne över håret. ”Så ta din tid. Vill du ha te?”
Hon nickade.
Johan fixade i köket och när han kom ut med en bricka med tekoppar och en förpackning kex hade hon grinat klart och kunde prata normalt igen.
”Jag kan inte låta bli att tänka på nästa vecka” började han försiktigt. ”När du ringer barnmorska och familjeterapeut i Stockholm och jag vet att jag kommer att sitta här med svår Stella-abstinens. Det är därför som, ikväll.”
”Jag vet.” Hon tog en klunk av sitt te. ”Jag vet.”

0 sidor, bra jobbat

Så himla segt idag, noll inspiration. Har knappt ens öppnat det här himla dokumentet, bara tänkt det en massa, och inte kommit framåt. Gah. Nu tror jag att jag aldrig hinner till 1 april. Igår satt jag mest och skrev om. Gah 2. Tänkte ju att söndagen skulle bli en dag att forsa fram, lägga till massa sidor. Ligger på 0 hittills, brilliant. Gah 3.

PS Man får kommentera alltså! Och ännu roligare är det med kommentarer med undringar eller anmärkningar på sånt som inte är bra.