Working title UPPDAT

Nu har jag två, TVÅ, scener kvar att komma på / skriva på mitt andra projekt som jag håller på med. Sen finns alla scener, hela historien sitter ihop, är klar. Fantastiskt! Jag är redan stolt över mig själv, för jag tycker att den är mycket mycket bättre nu i version två än vad ettan var. Så ska jag skicka in den igen till förlaget som var positiva så får vi se vad de säger.
När jag skickade in den första gången hade jag en urdålig titel. Jag kom på, vid tiden för utskriften nästan, att jag inte hade en, och då hade jag så kort tid på mig att komma på en. Den blev.. blä.
Nu är det så tur att det avsnitt den togs ifrån inte är kvar längre, och för 10 min sen kom jag på en ny titel. Inte super, men bättre än senast. Mmm. Det är i det här läget jag alltid drabbas av hybris och sitter och surfar runt på förlag istället för att skriva.
Just do it, skrivo, skriv klart!

UPPDAT
kl 19.24 done-diddeli-done!
Nu firar jag med popcorn och film!

Sms-konv i kap 11 + slut kap 12

Första ändringen, i sms-konversationen när hon har bestämt sig för att avlysa bröllopet i kap 11. Det blev för pang på schizo tyckte jag, så nu är den snällare.

Nya :
”hej johan” textade hon kl 23:41. ”sover du? vill bara säga gonatt. hoppas mkt på att du ringer imorrn, o att vi kanske ses? annars får jag abstin! god natt.”
00:02 kom det svar ”nu är det imorgon. ska vi ses?”
Hon skrev ”jättehjärna! om 15 h? ska till ak på lunch, så vid 3tiden på em? du kommer hit? hänger o äter m oss?”
Johan ”ja! bra! sov gott, skönt labila s.”
Stella ”tack detsamma, fina fina j.”
Johan ”fina fina? vilket fusk! får jag kontra med sötnos i såna fall? är det ok?”
Stella ”mja, nästan. men bara på sms då”
Johan ”ok, s-nos, ska hålla det i minnet, s-nos. går det in under sms-agendan?”
Stella ”just d, art 3 pgraf 12. mkt glad att du är klar m att sitta inne i stan o spela svår. har kommit på bra sak idag, berättar imorrn.”
Johan ”men, kan aldr somna nu. vad? spela inte svår, du vet hur trist det är.”
Stella ”ok, inget wedding i juli, fått mer tid f att tänka. pratat m M o allt. 150 kg lättare!”
Johan ”wow. känns ok då?”
Stella ”mer än ok. kan du somna nu?”
Johan ”kanske, go natt, s-topp.”
Stella ”ses snart, s-ing.”
Johan ”ps gillar den här sms-agendan mkt, basattduvet”
Stella ”jag med!”

Och gamla var:
”hej johan” textade hon kl 23:41. ”sover du? vill bara säga gonatt. o massa annat oviktigt, massa inget att säga. hoppas mkt på att du ringer imorrn, o att vi kanske ses? annars får jag abstin! god natt.”
00:02 kom det svar ”nu är det imorgon. ska vi ses?”
Hon skrev ”jättehjärna! om 15 h? ska till ak på lunch, så vid 3tiden på em? du kommer hit? äter m oss?”
Johan ”ja! bra! sov gott, skönt labila s.”
Stella ”tack detsamma, fint fina j.”
Johan ”fint fina? vilket fusk! får jag kontra med sötnos i såna fall? är det ok?”
Stella ”mja, nästan. men bara på sms då”
Johan ”ok, s-nos, ska hålla det i minnet, s-nos. s-nos s-nos!”
Stella ”stop! kan aldrig somna om du ska hålla på så där.”
Johan ”är det INGA regler på sms? kan aldrig somna, va? vad håller DU på med? s-nos?”
Johan ”vad har du på dig?”
Stella ”så ingen kommentar på den frågan.”
Johan ”jaja, skojade bara. ses imorrn frk lundman.”
Stella ”blir ett nöje, hr falkman. ps : ingenting.”
Stella ”förutom min anna sui-parfym då. dreams. du?”
Johan ”armani mania. vad gör vi nu?”
Stella ”jag gör fel. mitt dumma labila jag spökar igen. förlåt! är allvarlig nu. men blir kul att ses imorrn. hoppas du inte är ivägskrämd nu. kram gonatt.”
Johan ”ses vid 3. kram o gonatt, s.”

_________________

Och slutet av kap 12, följdaktligen, behövde ju fixas då med.

Hon cyklade hem i snabbt tempo. När hon svängde in på gatan med en minut till godo såg hon på långt håll just en sån bil, i just en sån färg, som Johan körde, stå parkerad framför huset. Hon gjorde en stark upploppsrush och kom in på gården extra andfådd. Det var han, och han satt på altanen och fikade med Gunilla och Torbjörn.
”Hallå!” flämtade hon. ”Ursäkta! Är jag sen?”
”Nej, men jag var tidig.” Han vände sig mot henne, det gjorde de allihop. ”Hallå Stella.”
Solen sken och han hade sin fina gröna födelsedagströja och ögonen var så blå och hans breda mun log och han var så snygg och sättet han såg på henne och att det kändes som att han matchade henne perfekt i humör idag. Glad, lätt, uppsluppen, fnittrig, klar.
”Jag var hos A-K och fixade lite grejer. Har du varit här länge?”
”Kom alldeles nyss. Vi har precis börjat med kaffet.”
Som på uppmaning sköt Gunilla fram fatet mot honom, trugade på. ”Visst är det en god kaka? Ta mer! Det är Stellas. Hon har bakat och lagat mat så vi blir alldeles bortskämda.”
”Ja, vi får äta som på restaurang här” fyllde Torbjörn i.
Stella började rodna. Dom lät indiska. Här satt ett prospekt till bra man; inga kända otrohetsaffärer, fast jobb och egen lägenhet, dock lite handikapp men det vande man sig så snabbt vid, så nu skulle de göra allt i sin makt för att sälja in Stella. Allt!
Dessutom eftersvettades hon, hon behövde diskret torka fukten ur pannan innan den började rinna.
”Ja. Den var väldigt god. Stella” svarade Johan övertydligt. Det såg ut som att han fattat upplägget. Han tog en till skiva och nickade och ”mm!!”-ade alldeles för uppskattande efter första biten. Hon gjorde en liten grimas åt honom ”lägg av”och satte sig på den lediga platsen brevid Torbjörn.
Det var bankaffärer som var samtalsämnet för stunden och Stella lyssnade rätt ointresserat på snacket om fasta eller rörliga lån och placeringsråd. Utnyttjade tillfället att försöka lugna ner sig och kunna spana in honom ordentligt istället, utan att verka påflugen. Välfixat hår, fina tröjan, behaglig och avslappnad röst, glada ögon som kom tillbaka till hennes hela tiden, händer som var bruna och solbrända och höll kaffemuggar alldeles för attraktivt.
Samtalet tog sin tid. Efter banken, Torbjörn kunde prata hur länge som helst om pengar och ”dess rätta värde”, var det Lauras Italien-liv. Johan måste verkligen ha kommit dit ungefär tre minuter före henne för det fanns så mycket för Gunilla att få reda på.
Hon gick in och fyllde på sitt vattenglas. Tvättade av sig i ansiktet. Satte sig ute igen.
”Du” bröt han till slut i en paus, vände sig till henne. ”Kan vi inte gå en sväng?”
Hon tittade sig runt och slog sig för bröstet i en ”vem? jag?!”-gest och då kom det ett ”åh! Stella!”-leende.

”Du är inte riktigt som jag trodde” sa han. ”Jag trodde du skulle vara mer, liksom, dämpad och allvarlig. Lite tyngd kanske. På grund av bröllopsgrejen. Men du ser så extra glad och finurlig ut idag” sa han när de kommit ut på gatan.
”Jag känner mig som motsatsen till dämpad och tyngd! All stress försvann ju i ett poff. Jag känner mig bara tillfreds och.. bra! Och imorgon ska jag och Anna-Karin ha en liten fest-fest. Och idag kom du hit. Så, där har du min förklaring.” Hon skrattade. ”Vad är din?”
”Att det är måndag?” Han log tillbaka. ”Att jag är lätt igen? Som i motsatsen till svår. Att jag hälsar på dig?”
”Bara bra saker alltså. Sa jag att det var kul att du kom hit?”
”Mmm.” Johan såg leende upp på henne. ”Jag tror det?”
”Frågade jag om du ville komma på fest imorgon?”
”Neeej.” Han fortsatte le. ”Jag tror inte det?”
”Johan.” Hon stannade och ställde sig mittemot honom. ”Jag ska på fest imorgon. Det vore suuuperkul om du ville komma på den. Det är hos Anna-Karin och Robban. Massa drinkar och vin och god mat är utlovat. Barnen ska sova här. Jag tror att det blir en riktig helkväll. Så om du kommer, som jag verkligen hoppas att du gör, så borde du ta taxi dit för att kunna hänga med fullt ut. Vad säger du?”
Han behövde inte fundera. ”Att det är ganska omöjligt att säga nej till en sån inbjudan.”
”Perfekt.”
Dom hade kommit ungefär åtta meter från uppfarten. ”Vill du ta en riktig promenad eller vad vill du göra?”
”Faktiskt så måste jag handla mat. Jag måste fortsätta prestera restaurangmenyer här, du vet. Och nu har ju proffset anlänt.”
Johan visslade till och skakade på huvudet. ”Proffset? Behöver du låna pengar? Mycket?”
”Inte alls” protesterade hon. ”Det är bara att du vänjer dig, det här är mitt odämpade naturliga fnitterhögsjag som inte behöver grubbla över något visst datum och vad som kanske ska hända då.”
”Jaså, jamen. Okej! Jag kan vänja mig vid det. Lätt.” Han nickade mot huset. ”Stick in och hämta portmonnän då, fröken Lundman, så drar vi och handlar.”

Han avböjde kvällsfikat och vickningen, men i fråga om tid så var det vickningssent innan dom sa hej då efter grillning och lång middagssittning ute på altanen med två om möjligt ännu mer förtjusta avsmakare i form av Gunilla och Tobbe.

”Jag är väldigt glad att jag inte kunde hålla mig från att skicka det där sms-et igårkväll” sa Stella när han skulle åka. ”Om det var det som fick dig att inte sitta kvar där inne i stan och rulla tummarna.”
”Gör vi något imorgon? Innan festen?”
”Skojar du? Vi shoppar festiga kläder så klart.”
”Ja, men Gud.” Han slog handen för pannan. ”Självklart. Hur kunde jag inte tänka på det. Vilken tid?”
”Elva?”

Hon hade fyra missade samtal under kvällen. Sju nya sms från andra än Johan. Hon rasslade igenom dem snabbt och ointresserat och väntade på hans som kom efter efter tjugo minuter. ”sa jag att jag hade kul ikv?”
Stella ”vet inte? hade du?”
Johan ”typ kulast. gonatt, stjärna.”
Stella ”detsamma, bästa fnitterhögsframkallare”

Kap 12-fix

Soundtrack till kap 12 : Are you ready for love med Elton John.
Jag vet inte om jag bara kan skylla på den, men nu blir det så lovey-dovey alltihop. Det kanske blir bra så? Ändå? Sen måste ju ett fall komma? Right.

Kap 12

Det var hemtrevligt att vakna på måndag och höra röster och ljud där nere. En kaffebryggare, en morgontidning som prasslade, en vattenkran som spolade. Det såg ut att bli fint väder också, sol och blå himmel. Och klockan var nästan åtta och hon hade lyckats sova i ett svep ända sen ett någon gång. Och Markus visste att hon skulle stanna. Och bröllopet var avlyst.

Måndagens stora begivenhet var lunchbesöket hos Anna-Karins familj. Gunilla ”passade på” att göra en rabarberpaj att ta med. Och passade även på att ta fram två påsar vaniljbullar ur frysen ”eftersom Robert inte var så väldans förtjust i rabarber”. Stella blev alldeles varm i hjärtat av det. Hennes mamma, Inger, skulle aldrig ha haft några vaniljbullar i frysen, eller kommit på tanken att ta med sig hemmagjord efterrätt om hon blivit bjuden på lunch hos Stella. Hon skulle inte ha kunnat svara på vad Markus inte var så väldans förtjust i ens om hon fick tiotusen för det. Igårkväll hade hon raskt hoppat från ämnet inställt bröllop till att berätta mycket ingående om en kurs hon skulle gå på jobbet till hösten, och en kvart senare orkade Stella inte lyssna mer utan sa hej då.
Ibland när man ville åka till Barcelona och bli servitris med femtusen på fickan och noll spanskakunskaper i huvudet, var det skönt att ha en sån mamma, men ibland när hela relationen krisade kunde Gunilla framstå som rena modersdrömmen. Hon lekte med Anna-Karins barn, tröstade vid leksaksbilolycka, tog hand om ett par av Anna-Karins byxor som skulle lagas, vattnade alla altanblommorna, hade med sig efterrätten. Det kändes som att Stella skulle ha kunnat sätta sig mitt på altanen hon med och börja störtgrina över precis vad som helst och Gunilla skulle på två röda ha hittat den rätta trösten.

Efter lunchen tog Stella med en kaffekopp till datorn på övervåningen. Hon hade inte öppnat bröllopsmejlen sen hon kom hit och möttes av massa nya ”JAAA! Vi kommer!!”-svar.
Det senaste mejlet var från Markus iallafall, med en betydligt sobrare ämnesrubrik ”avbeställn-telenr”. Inga utropstecken.
”Varsågod, lycka till med mejlandet och telefonerandet”skrev han. ”Jag ringde mina igår. Mamma blev ledsen.”
”Jag med...”
”Finns det inget jag kan göra? Kan jag inte få dig att ändra dig på något sätt, att satsa på oss igen?”
”Det här är inte jag som dumpar dig, Markus, det här är jag som skjuter upp ett bröllop. Inget annat.”
”Hur många gånger ska jag säga förlåt? Vad behövs?”
”Inga mer förlåt, det är då ett som är säkert. Håll blommorna och presenterna också. Allt jag vill ha är mer tid.”
”Jag älskar dig. Puss och kram.”
”Ja.”

Anna-Karin kom upp med påtår och en till bit rabarberpaj efter ett tag. ”Hur går det?”
”Sådär. Läs det här.” Stella visade henne mejlet som skulle gå ut till alla lyckligt ovetande bröllopsgäster. ”Är det tillräckligt öppet och ursäktande men ändå inte flummigt eller elakt?”
Anna-Karin läste igenom, grymtade till några gånger. ”Du är nästan för snäll” sa hon när hon var färdig. ”Vilken stor person du är, Stella.”
Dom flinade båda två.
”Kan du åtminstone hänvisa alla vidare frågor till Markus? Någon skit ska han väl få ta?”
Stella skrev dit ett par rader till, inklusive önskan om att rsvp:a budskapet. ”Snipp snapp slut.” Hon vände sig mot Anna-Karin. ”Kan du fatta att vi avbokar det? På riktigt?!”
”Men känns det inte skönt?”
”Ja! Det känns.. det känns helt fantastiskt lättat!” Stella log. ”Jag känner mig rätt hemsk för att jag tycker så, men det känns så himla skönt att vara av med det.”
”Du gör rätt. Och nu bara.. send.” Anna-Karin styrde hennes hand på musen mot skicka-knappen. ”Skicka det nu. Jag står kvar här tills du gjort det.”
Stella valde det första replyet i inboxen. Miriam och hennes Olof. Sending message. Message sent.
”Men du!” kom hon förskräckt på. ”Jag glömde ju att jag skulle låta Markus korrläsa det!”
”Det glömde inte jag. Se det som en av rättigheterna han förlorade på fotosexet. Vem är nästa? Och du, så måste du lägga upp samma text på eran bröllopssida. ”
Efter att ha mejlat de flesta gäster utom närmaste kretsen, och uppdaterat bröllopssidan, printade hon ut alla avbeställn-telenr uppställda i kronologisk ordning. Hon kunde se Markus förorättade och besvikna min när han suttit där och klistrat ihop den.
”Är du säker, Stella, vill du verkligen det här, vi som skulle ha en sån fantastisk dag, ett sånt fantastiskt liv.”
”Men fatta att vi fortfarande kan få det. Vad är det med dig? Har du sett för mycket på Bridezillas?””
Stadshuset och guldsmeden. Fredsgatan 12 (lunch för elva personer, närmaste familjen, kl 12.30). Tältfirman, cateringen och servishjälpen (bröllopsmingel utomhus kl 16 med bubbel och snittar). Hotellet (bröllopsnatten). Resebyrån (smekmånad).
Hon ringde de mest akuta punkterna och avbokade. Cateringen med både telefon och mejl för att vara på säkra sidan.
Efter mer än en och en halv timme vinglade hon ner till Anna-Karin och Robban. ”Water, water, I need water.”
”Är det gjort?” Robban såg upp. ”Är du en singeltjej igen nu?”
”Nej nej nej. Jag är inte singeltjej igen, jag är bara av med själva vigseln. Hur svårt är det att fatta?”
”Så ni ska fortsätta tillsammans?”
Anna-Karin hoppade in och förklarade med trött ton. ”Det är exakt det dom ska komma på. Därför är bröllopet uppskjutet på obestämd tid. Bra jobbat, Stella! Nu kan du bara koppla av och ha en rolig och skön semester resten av veckan. Om vi hade haft något vin hemma så hade jag korkat upp direkt. Men... ” Hon öppnade kylskåpet och spanade runt. ”Vad sägs om en folköl? Eller lite rumsvarm vodka med hallonsaft?”
”Tack, det är bra.” Stella log. ”Kan jag komma imorgon och kolla hur många som svarat?”
”Visst! Vill du ha vin då? Vi måste ju fira lite! Alltså” Anna-Karin var snabb med att korrigera sig själv ”jag menar fira ditt beslut, inte något annat.”
”Ja! Helt klart! Middagstid?”
”Och ingen torr grann-Jessica den här gången. Vi ska ha en fest-fest!” Anna-Karin lät mer och mer entusiastisk. ”Drinkar! Vin! Rubbet! Robban, jag ringer och frågar om killarna kan sova hos mamma och pappa!”
Robban såg skeptiskt på dom. ”Jag känner nästan sympati med Markus nu. Ni verkar för upphetsade över det här. Som någon slags ihopgaddad kvinnohämnd. Ska ni inte ringa hans chef och baktala honom eller någonting sånt också? Lyncha?”
Stella och Anna-Karin såg från honom till varandra och började fnissa.
”Vi är inte upphetsade eller ihopgaddade, vi är bara.. lättade och förstående.” Anna-Karin kramade om henne. ”Och djävligt festsugna! Kom vid fem, sex imorgon så startar vi. Jag ordnar allt!”

Hon cyklade hem i lugnt tempo, stannade på en kiosk halvvägs och köpte en Cola som substitut för att firar-vinet. Trettiotre sockerbitar, som tog fem klunkar att svepa i sig. Härligt!, tänkte hon och log mot mamman med två små döttrar som satt utanför kiosken och slickade och droppade glass i värmen.
När hon svängde in på gatan såg hon på långt håll just en sån bil, i just en sån färg, som Johan körde, stå parkerad framför huset. Klockan var väl inte tre än, men vad var chansen att Gunilla och Tobbe kände någon som körde en exakt likadan? Som så lägligt hälsade på just nu? Hon gjorde en stark upploppsrush och kom in på gården extra andfådd. Det var han, och han satt på altanen och fikade med Gunilla och Torbjörn.
”Hallå!” flämtade hon. ”Är jag sen? Sa vi inte..?”
”Ja, det gjorde vi, men jag var tidig.” Han vände sig mot henne, det gjorde de allihop. ”Hallå Stella.”
Solen sken och han hade sin fina gröna födelsedagströja och ögonen var så blå och hans breda mun log och han var så snygg och det kändes som att hon träffades av en lyckobomb där på stört.
”Jag var hos A-K och fixade lite grejer. Har du varit här länge?”
”Kom alldeles nyss. Vi har precis börjat med kaffet.”
Som på uppmaning sköt Gunilla fram fatet mot honom, trugade på. ”Visst är det en god kaka? Ta mer! Det är Stellas. Hon har bakat och lagat mat så vi blir alldeles bortskämda.”
”Ja, vi får äta som på restaurang här” fyllde Torbjörn i.
Stella började rodna. Dom lät indiska. Här satt ett prospekt till bra man; inga kända otrohetsaffärer, fast jobb och egen lägenhet, dock lite handikapp men det vande man sig så snabbt vid, så nu skulle de göra allt i sin makt för att sälja in Stella. Allt!
Och dessutom eftersvettades hon, hon behövde diskret torka fukten ur pannan innan den började rinna.
”Ja. Den var väldigt god. Stella” svarade Johan övertydligt. Det såg ut som att han fattat upplägget. Han tog en till skiva och nickade alldeles för uppskattande efter första biten. Hon gjorde en liten grimas åt honom ”lägg av”och satte sig på den lediga platsen brevid Torbjörn.
Det var bankaffärer som var samtalsämnet för stunden och Stella lyssnade rätt ointresserat på snacket om fasta eller rörliga lån och placeringsråd. Utnyttjade tillfället att försöka lugna ner sig och kunna spana in honom ordentligt istället, utan att verka påflugen. Välfixat hår, fina tröjan, behaglig och avslappnad röst, glada ögon som kom tillbaka till hennes jämt, händer som var bruna och solbrända och höll kaffemuggar alldeles för attraktivt.
Samtalet tog sin tid. Efter banken, Torbjörn kunde prata hur länge som helst om pengar och ”dess rätta värde”, var det Lauras Italien-liv. Johan måste verkligen ha kommit dit ungefär tre minuter före henne för det fanns så mycket för Gunilla att få reda på.
Hon gick in och fyllde på sitt vattenglas. Tvättade av sig i ansiktet. Satte sig ute igen.
”Du” bröt han till slut i en paus, vände sig till henne. ”Kan vi inte gå en sväng?”
Hon tittade sig runt och slog sig för bröstet i en ”vem? jag?!”-gest och då kom det ett ”åh! Stella!”-leende.

”Du ser så extra glad och finurlig ut idag” sa han när de kommit ut på gatan. ”Har det hänt något speciellt?”
”Jag har bestämt mig för att skjuta upp bröllopet. Och meddelat alla berörda parter. Och imorgon ska jag och Anna-Karin ha en liten fest-fest. Och idag kom du hit och hälsade på. Så nej, inget speciellt, va?” Hon skrattade. ”Bara en helt vanlig måndag?”
”Ja, verkligen. Och det känns bra då? Med bröllopet?”
”Gud, ja! All stress är ju, poff!, borta nu. Vi kan fundera hur mycket vi vill när jag kommer tillbaka till Stockholm. Jag skulle ha kommit på det tidigare.” Hon kramade hans axel. ”Sa jag att det var kul att du kom hit?”
”Mmm.” Johan log och såg upp på henne. ”Jag tror det.”
”Frågade jag om du ville komma på fest imorgon?”
”Nej.” Han fortsatte le. ”Jag tror inte det.”
”Johan.” Hon stannade och ställde sig mittemot honom, båda händerna på hans axlar nu. ”Jag ska på fest imorgon! Det vore suuuperkul om du ville komma på den! Det är hos Anna-Karin och Robban. Massa drinkar och vin och god mat är utlovat. Barnen ska sova här. Jag tror att det blir en riktig helkväll. Så om du kommer, som jag verkligen hoppas att du gör, så borde du ta taxi dit för att kunna hänga med fullt ut. Vad säger du?”
Han behövde inte fundera. ”Att det är ganska omöjligt att säga nej till en sån inbjudan.”
”Perfekt.”
Hon stod kvar, händerna fortfarande på hans axlar. Ingen av dem vek undan med blicken.
”Sa jag att det var kul att komma hit?” frågade han.
Stella skakade leende på huvudet.
”Som om jag skulle ha kunnat sitta hemma och rulla tummarna en hel vecka när jag visste att du var här. Men det var tur att jag bara försökte det en dag. Tack för sms-en. Och jag menar inte riktigt så. Jag menar, bra att du skrev, att du ville ses.”
”Jag håller med.”
Dom hade kommit ungefär åtta meter från uppfarten. ”Vill du ta en riktig promenad eller vad ska vi göra?”
”Faktiskt så måste jag gå och handla mat. Jag måste fortsätta prestera restaurangmenyer, du vet. Och nu är ju proffset här.”
Johan försökte snörpa ogillande med munnen men det lyckades inte. ”Det räcker, kläm fram det nu. Hur mycket pengar vill du låna? Idag är du extremt...”
”Extremt vad? Snäll? Sanningsfull?”
”Nej. Jag vet inte ens om jag får säga det högt. Jag måste skicka det i ett sms i så fall.”
”Oooh. Jag fattar.” Stella tog några säkerhetssteg bakåt. ”Jag fattar precis. Och jag som inte ens har på mobilen.”
”Hej, du vet, det var du som satte upp den regeln.” Han tog tag i hennes hand och drog in henne igen. ”Jag kan lika gärna köra utan den.”
”Nepp. Jag står för den där regeln till etthundra procent. Men vi behöver väl inte vara trista för det?”
”Självklart inte. Trista är det sista vi ska vara.” Han släppte henne och nickade mot huset. ”Stick in och hämta din portmonnä nu fröken Lundman så drar vi och handlar. Och sätt på mobilen.”
Det rasslade till med fem nya meddelanden när hon slog på den. Cissi, Miriam, Markus, Cissi igen, Markus igen. Det sjätte, och det enda hon läste innan hon slog av igen, kom från Johan. ”stjärnig”
Hon log.

Han avböjde kvällsfikat och vickningen, men i fråga om tid så var det vickningssent innan dom sa hej då efter grillning och lång middagssittning ute på altanen med två om möjligt ännu mer förtjusta avsmakare i form av Gunilla och Tobbe.

”Jag är väldigt glad att jag inte kunde hålla mig från att skicka det där sms-et igårkväll” sa Stella när han skulle åka. ”Om det var det som fick dig att inte sitta kvar där inne i stan och rulla tummarna.”
”Gör vi något imorgon? Innan festen?”
”Skojar du? Vi shoppar festiga kläder så klart.”
”Ja, men Gud.” Han slog handen för pannan. ”Hur kunde jag inte tänka på det. Vilken tid?”
”Elva?”

Hon hade sex missade samtal under kvällen. Sju nya sms från andra än Johan.
Hans kom efter tjugo minuter. ”sa jag att jag hade kul ikv?”
Stella ”vet inte? hade du?”
Johan ”typ kulast. gonatt, stjärna.”
Stella ”detsamma, bästa fnitterhögsframkallare”

Kap 11-fix

Mer fix, slängt in en sms.konverstion i slutet, vet inte om den ska stanna men.. något kul måste dom väl få ha?

Kap 11

”Men du, här har vi en som ser pigg och glad ut!” sa Gunilla när hon klev ur bilen. ”Vilken skillnad!”
”Menar du mig?” Stella såg sig osäkert omkring, förstod inte riktigt vem hon menade. Var det någon av katterna?
”Ja, oh, ja. Som natt och dag.” Gunilla kramade om henne. ”Vad har du haft för mirakelkur?”
Råkat ragga upp en ovanligt bra kille på Kvantum, undanhållit några sanningar och fått honom att flirta med en, åkt på roliga utflykter, skrattat mycket och gråtit så lite som möjligt. ”Mest det vanliga. Sova, äta, Ormberget, gosa med katterna. Den norrbottniska luften. Inget speciellt. Hur har ni haft det då? Det har ju låtit så bra varje gång ni har ringt? Och ni ser oroväckande pigga ut!”
”Jo, det har varit så bra! Och det var så fint där! Du ska få se kort sen när vi har framkallat. Vi har gått på tur, fiskat, åkt båt på en fjord. Ja, allt var så vackert. Men dyrt, herregud, man kan inte tro de norska priserna. Och även helt vanliga saker som...” Gunilla fortsatte att berätta, flankerad av Torbjörn, medan de hjälptes åt att tömma bilen. När allt var ute satte Stella på kaffe och dukade fram nybakta solrosfrallor och chokladkaka. Dagen till ära. Det var över en månad sen hon presterat något liknande senast. Hon som egentligen var beroende av att baka, gjorde det jämt. Sista veckorna hade det inte ens blivit chokladbollar. Ingen koncentration till läsning av annat än tidningar, inget bakande, limpmackor till lunch, för mycket vin och sprit och för många gästkök. Hon hade kunnat leka finn fem fel med sig själv hela dagarna.
Gunilla och Torbjörn var en överpositiv smakpanel. Torbjörn åt tre frallor, Gunilla ville ha recepten. När Stella berättade att hon handlat middagsmat, om de kunde tänka sig att äta räkpasta trots att de kom direkt från Norge för hon hade inte riktigt tänkt på det, gick de praktiskt taget upp i brygga av tacksamhet.
Det blev en riktigt skön köksdag för henne. Gunilla for runt och laddade tvättmaskiner, ringde folk, pratade med den trevliga grannfrun, plockade bort alla torra blomblad som gick att uppbåda. Torbjörn klippte gräset, fixade pappersinsamlingen, rengjorde fiske och vandringsgrejerna, och Stella gick överstyr i köket med en trerätters.
Het paprikaröra på grovt bröd till förrätt, räkpasta till varmrätt, och chokladkakan med hallongrädde till efterrätt.
”Ska du verkligen bara stanna en vecka?” sa Torbjörn. ”Det här känns ju som att äta på restaurang, fast hemlagat.”
”Inte för att vi förväntar oss såna här måltider varje dag” skyndade Gunilla att flika in. ”Kom ihåg att du är här för att vila upp dig och fortsätta komma i form. Men det var otroligt gott.”
”Det här får mig faktiskt i bra form” sa Stella. ”Det känns som att komma hem på sätt och vis. Jag hade bara lyckats glömma bort att jag gillade att hålla på med det. Förresten... ” Hon skopade upp ett hallon på sin sked. ”Ni kan aldrig gissa vem jag har träffat här. Minns ni Laura Falkman, Anna-Karins kompis?”
Hon berättade censurerat om Johan, Max och Lina, Kvantum, födelsedagsfesten, och mycket censurerat om boulen häromdagen.
”Åh han, ja!” utbrast Gunilla förtjust. ”Johan Falkman. Han jobbar ju på Gretas bank, Torbjörns mamma, du vet. Jag träffade honom ett par gånger när jag följde med henne dit, och han växlade alltid några ord. Jag minns att jag tyckte att alla de där tre syskonen var så trevliga, redan när de var små. Snälla och vänliga. Vad gör Max? Han var det flera år sedan jag såg.”
”Jamen, han är ju på rehab-stället vid Konstens hus, det vet du ju” sa Torbjörn innan Stella hann öppna munnen. ”Berättade inte jag för dig att Kerstin på jobbet gick hos honom när hon hade problem med ryggen?”
”Det har du inte sagt ett ord om” sa Gunilla tvärsäkert.
”Johodu” hävdade Torbjörn lika säkert. ”Du har bara glömt bort det. Det var nog ett år sedan, men jag vet att jag sa det.”
Gunilla viftade avvärjande med handen. ”Hursomhelst. Det var väl roligt!” Hon tittade uppmuntrande på Stella. ”Johan Falkman. Att ni skulle stöta ihop.”
Stella började till sin förskräckelse rodna. ”Jo. Det var roligt.”

”Du vet att han var med om en bilolycka för ett tag sen?” frågade Stella när de satt och såg Rapport på teve sen, bara hon och Gunilla. ”Han sitter i rullstol nu.”
”Jag vet. Han började ju jobba igen väldigt fort efter det där.”
Mer teve en stund.
”Det är nog det bästa sättet. Att försöka komma tillbaka, så snabbt det går. Och man vänjer sig rätt snabbt vid sånt som utomstående, gör man inte?” forsatte Gunilla. ”Vi har en kvinna på min skola som fick en stroke, och nu är det ju inget man reflekterar det minsta över att hon går med käpp. Hon är som vanligt.”
”Mm, det stämmer kanske.” Stella nickade.
Ännu mer teve.
Gunilla log lite mot henne. ”Du verkar verkligen så mycket gladare och lättare till sinnet nu än när vi åkte. Du verkar ha kommit in på ett bra spår.”
”Så du tycker inte jag är egoistisk? Med tanke på att jag stannar här lite längre och... inte precis skyndar tillbaka till Stockholm för att reda ut allt med Markus?”
”Inte alls.” Gunilla svarade utan att tveka. ”Du får tänka lite egoistiskt just nu. Och jag vet att det kan vara svårt att göra det om man märker att andra mår dåligt av det, men i såna här situationer så är det nog nödvändigt. Så länge du är ärlig mot alla inblandade.” Hon avslutade med att klappa henne vänligt på handen och den gesten fick direkt tårarna att välla upp för Stella.

Markus blev inte förtjust när hon ringde och berättade att hon skulle stanna en vecka till. ”Ego” var nog precis det ord han hade kunnat drämma till henne med, om han velat drämma till.
”Men varför, Stella, varför? Vad vinner du och vi på att du är där uppe?”
”Jag mår mycket bättre. Gunilla tyckte till exempel att jag såg tio gånger piggare ut nu.”
”Det är ju fantastiskt. Kom hem då så kan vi reda upp det här och det kommer att göra dig hundra gånger piggare.” Han tjatade och hon lyssnade.
”Markus, släpp det” klippte hon av när han började ta om sina argument en andra gång. ”Jag kommer inte imorgon, det är bara så.”
Han suckade och stånkade. ”Vad gör du där uppe då som får dig att må så bra? Du har aldrig pratat speciellt mycket om den där stan förut och nu verkar det som paradiset på jorden. Vad finns det där som inte finns här?”
Rena gator, inga minnen av dig, och ingen risk att stöta ihop med dig någonstans, radade hon upp i huvudet. Och det är bara tre snabba exempel skjutna från höften. Mer skratt, mer uppskattning. Behöver jag fortsätta?
”Det är skönare för mig här än i Stockholm just nu. Bättre på alla sätt och vis. Jag kan inte förklara exakt varför men det är det.”
”Hur kan du vara så säker på det? Du kan ju inte veta vad jag...” Han var igång igen.
”Kommer du ihåg det jag skrev i brevet om att jag inte kan låta bli att se dig och hon tillsammans? Fattar du om jag säger att det är lättare att försöka rensa bort det här uppe? Att jag vill bli av med det men att det kändes omöjligt i Stockholm? Här känns det... kanske möjligt. Jag vet inte än. Men det här är mitt bästa sätt hittills.”
Först tyst och sen ”jaha.” Ledset djupa andetag genom luren.
Hennes panik, nej, börja inte gråta, älskling, snälla snälla, inte gråta, då kommer jag också att och vi har tyvärr inte pratat färdigt än, du skulle bara veta.
”Jag förstår” sa han tjockt, utan gråt men farligt nära. ”Förlåt, Stell. Förlåt. Men du vet, det är jobbigt, för mig också, här på mitt sätt. Det är därför.”
”Jag vet.” Hon förberedde sig. Nu gällde det. ”Och det är en annan sak också som jag har tänkt på. Om bröllopet.” Hon berättade omsorgsfullt och noga planerat vad hon fått för idé, hur hon tänkt sig den fortsatta utvecklingen för dom. Hon hade kört hela talet för sig själv flera gånger igårkväll. Skrivit upp stolpar på papper, stått framför badrumsspegeln och testat och strykit. Han lyssnade så tyst att hon ibland var osäker på om linjen brytits. ”Är du kvar?”
”Ja.” Ny lång tystnad. ”Vad betyder det här egentligen? Dumpar du mig?”
”Tvärtom, Markus. Jag vill bara inte stressa in till 30 juli. Jag vill få mer tid. Vi kanske gifter oss, i november. Det är större chans för det om vi säger bort allt nu. Jag klarar inte att göra det som läget är idag.”
Han blev knäpptyst igen och hon försökte febrilt tolka tystnaden. Var han förbannad? Ledsen? På väg att börja gråta hysteriskt?
”Jag antar att jag inte får säga emot. Där heller. Du har bestämt dig?” Han var inte på väg att börja gråta. ”Du bestämmer allt just nu, jag ska bara följa med. Ingen talan.”
”Det är väl inte sant.”
”Men du bestämmer dig för att avlysa bröllopet och stanna i Luleå, efter att vi pratats vid en gång på telefon den senaste tiden?” Han var förbannad. ”Vi har inte setts, vi har inte haft någon kommunikation, men du bestämmer dig ändå för att.. Hur kan du göra det? Hur kan du veta att det här är rätt beslut? På just det här sättet?”
”Det hade nog inte hjälpt så mycket om vi hade pratats vid...”
Han varvade upp mer och mer. ”Hur gör vi med allt som redan är fixat då? Blir det jag som får ringa alla samtal nu, avboka alla, förklara för alla? Igår var det trettiotre ja-svar när jag kollade. Har du tänkt på att en del redan fixat flyg och hotell? Pelle och hans tjej kommer ju för fan från London! Vad tror du dom ska säga nu?!”
”Att det var djävligt dumt av dig att knulla runt kanske?” spottade hon ilsket ur sig. ”Eller jag vet inte, det var bara ett spontant förslag. Andra kanske kan tycka det är smart att inte gifta sig i det här läget, du vet, om man har ambitionen att det ska hålla längre än själva vigselakten.”
Dom pyste i varsin ända av linjen.
”Du kan mejla alla nummer till mig så avbokar jag sakerna, och jag e-postar till ja-svaren också” sa hon mer stillsamt när hon lugnat ner sig. ”Jag gör det imorgon. Och jag säger inte att det är för att du har. Jag kommer på något. Men du får ringa din familj och berätta, och Fredrik, ring till Fredrik också. Ikväll.”
”Jag kan bara inte tro det, Stella” muttrade han besviket. ”Jag har hela trott att vi skulle göra det. Du har ju inte sagt något om att avstyra det. Att du kan bestämma dig för det här efter...”
”Markus” avbröt hon och mopsade upp sig. ”Skicka allt till mig. Ring din familj. Vifårhörassenareiveckan, hej då.”

”jag ville visa att du kan lita på mig” skrev han i ett sms senare. ”att du inte behöver tänka på mig och hon. att du ska få känna dig säker igen. jag tänkte byta jobb så fort det gick, har skickat ut massa förfrågn. det är därför jag har tjatat så, för att jag trodde det bästa för oss var att du kom tillbaka o fick se det. varför vill du inte försöka?”
”jag vill försöka, jag vill inte dumpa dig” skrev hon tillbaka. ”men tänk om jag aldrig blir säker igen? det går ju inte att bara lägga en order. köp. så jag måste få mer tid. uppskattar jobb-byt-försöket. o dina tankar. o dig. jag gör det. men jag kan inte göra det här på ngt annat sätt just nu. ledsen. kram o gonatt.”

”Tur att ni inte har några barn” sa hennes pappa. ”Det är inte lätt för barn att gå igenom en skilsmässa.”
Stella höjde förvånat på ögonbrynen. ”Har du sett på dr Phil? Trettio år för sent?”

”Det är rätt tänkt” sa hennes mamma. ”Den där typen av män, man ska inte förlåta dom. Är det gjort så är det gjort och något sånt går inte att ta tillbaka.”
”Mamma, vi har inte gjort slut, vi är fortfarande tillsammans.”
”Hrmf.”

”Åh men, Stella” sa Stefans fru Annika medlidande. ”Hur känns det?”

”Tjenamoss, säg något kul efter pipet så ringer jag upp” sa Cissi på sitt mobilsvar.
”Vi ska inte gifta oss” sa Stella.

Hon tänkte på Piteå-utflykten när hon låg och snurrade i sängen. Hur Johan sagt att det hopplösa tillståndet gled över i ett annat aningen mindre hopplöst och sen ett annat ännu aningen mindre hopplöst, och så vidare. Det kändes som att det börjat rulla för henne nu. Ett halvt varv. Men en start iallafall. Andningen kändes lättare och hon knäppte händerna på magen, slappnade av, låg där och tänkte aktivt på ingenting. Ingenting med bröllopet och ingenting med en eventuell bebis. Precis som när man ska meditera och tänka på bara ett ljud var det omöjligt att hålla tankarna på det och borta från andra saker. Vad skulle Pelle och hans tjej säga? Skulle hon och Markus erbjuda ekonomisk kompensation till dom? Var skulle hon bo när hon kom tillbaka? Fick man pengar tillbaka på reseavbeställning utan att skaffa läkarintyg?
”hej johan” textade hon kl 23:41. ”sover du? vill bara säga gonatt. o massa annat oviktigt, massa inget att säga. hoppas mkt på att du ringer imorrn, o att vi kanske ses? annars får jag abstin! god natt.”
00:02 kom det svar ”nu är det imorgon. ska vi ses?”
Hon skrev ”jättehjärna! om 15 h? ska till ak på lunch, så vid 3tiden på em? du kommer hit? äter m oss?”
Johan ”ja! bra! sov gott, skönt labila s.”
Stella ”tack detsamma, fint fina j.”
Johan ”fint fina? vilket fusk! får jag kontra med sötnos i såna fall? är det ok?”
Stella ”mja, nästan. men bara på sms då”
Johan ”ok, s-nos, ska hålla det i minnet, s-nos. s-nos s-nos!”
Stella ”stop! kan aldrig somna om du ska hålla på så där.”
Johan ”är det INGA regler på sms? kan aldrig somna, va? vad håller DU på med? s-nos?”
Johan ”vad har du på dig?”
Stella ”så ingen kommentar på den frågan.”
Johan ”jaja, skojade bara. ses imorrn frk lundman.”
Stella ”blir ett nöje, hr falkman. ps : ingenting.”
Stella ”förutom min anna sui-parfym då. dreams. du?”
Johan ”armani mania. vad gör vi nu?”
Stella ”jag gör fel. mitt dumma labila jag spökar igen. förlåt! är allvarlig nu. men blir kul att ses imorrn. hoppas du inte är ivägskrämd nu. kram gonatt.”
Johan ”ses vid 3. kram o gonatt, s.”

Kap 10-fix

För tionde gången i rad är det kap 10-fix, speciellt i slutet. Nu BORDE den scenen vara ordnad nog..

Kap 10

Lördag. Fixardagen, sista ensamma dagen innan Gunilla och Torbjörn skulle komma tillbaka. Preliminär ETA för dem var söndag, tidig eftermiddag.
Att göra : vakna energisk, förnuftig och på gott humör. Inte grubbla. Inte fundera på om-händelser. Städa, plocka undan, diska, tvätta som en galning. Handla folköl på midsommardagsöppen affär. Inte ringa ångerfullt boule-återbud. Tänka vän-liga tankar. Springa på Ormberget. Ta på sig röd top och boule-sneakers. Sminka sig. Cykla in till Max och Lina.
Gjort : rubbet. Inte glömt att ta på trosor, jeans, sockar och behå heller.

Det satt en ritning på dörren när hon kom upp till dem ”Stella, följ pilarna, här är vi!”.
Johan, Max, Lina och en annan tjej var i full gång på en grusväg i närheten. Den andra tjejen gjorde tydligen ett bra kast för hon gav upp ett belåtet ”ja!!” och high five:ade med Johan. ”Där satt den!”
”Hallå, hallå” hälsade dom på henne. ”Bra att du kom, vi håller på att värma upp lite, vill du ha något att dricka, kul att ses, är du i fin form idag?”
Johan hade inte ringt under dagen, hon hade inte ringt honom. Hon hade funderat på det minst tio gånger, men aldrig kommit längre än att stå brevid telefonen i hallen och stirra grubblande på den. Hon hade inte tordats mer ifall han skulle svara och säga något om att det kanske inte var så bra, ändå, om hon dök upp. ”Hon fattade väl?” Ja, hon fattade precis. De två gånger det ringde hade hon hoppat till båda gångerna, och ängsligt närmat sig telefonen på helspänn. Ingen av dem hade varit han.
Hon hade velat hälsa på honom mer enskilt nu, få en blick, ett ”okej?” som visade att allt var lugnt, trots kvällen innan. Det blev inget sånt. Han nickade kort till henne, inte obrytt eller surt men kort, och sen sa han något till den andra tjejen, och så var ögonblicket förbi. Stella fick skaka hand med henne, Sofia. Någonstans kring tjugoåtta-trettio, med stort vackert lockigt mörkrött hår. Hon verkade vara urtypen för en stereotypisk rödhårig person, kvicksilvrig och fartfylld. Pratade, gestikulerade, rörde mycket på sig, gjorde segergester, skrattade, skämtade, tvinnade på de vackra hårlockarna. Det var ingen hejd. När Stella fick höra att hon pendlade och pluggade till recepetarie i Boden, bodde här i Luleå, och ändå orkade leda flera pass i veckan på samma gym som Lina, till och med nu när hon sommarjobbade i Hemtjänsten, kunde hon bara nicka matt. Om dom pratade mer skulle detta energiknippe säkert kunna berätta att hon dessutom extraknäckte på någon bar nattetid, hade klämt in en rundresa i hela Asien och Indien på påsklovet, haft minst fyra olika karriärer innan och var utbildad fritidsledare / yogalärare / kock / taxichaufför. Hon var en sån som förmodligen aldrig kunde ligga hemma och bara titta på teve en hel kväll med en katt i famnen, och känna sig lugnt tillfreds med det.
”Men nu måste vi köra på riktigt!” pushade Sofia på efter att Stella fått värma upp med två kast. ”Ska vi vara två och tre i lagen? Du och jag, va?” Det sista riktade sig till Johan som såg enbart förtjust ut över det förslaget, ingen protest där.
”Stella, då lyfter du oss” sa Max snällt. ”Vi behöver lite bra långskottare, är det din grej?”
”Ge henne öl bara” log Johan. ”Det är visst vad som krävs. Hon avslöjade det tricket igår.”
”Yeah yeah.” Stella flinade glatt tillbaka, ville hålla kvar blicken men han böjde sig ner och plockade upp sina klot.
Sen sa dom inte så mycket mer. Det blev spel, det var någon öl, det var bra kast och dåliga kast, förlorade matcher och vunna matcher, och det var Sofia. Sofia som pratade taktik med Johan, skämtade med Max, pratade mer med Johan, fnittrade med Lina, blev skämtad med av Johan, fick dricka från hans öl när hennes var slut (som om hon inte kunde ta en ny egen eller vad?!), skulle high five:a precis varenda eviga gång hon lyckades trekvarts-nästan-bra med något kast.
Men det var ju inget fel på henne, så. I jämförelse med Jessica så var hon ett lyft.

Efter mer än en timme kollade Stella klockan och såg att det bara gått fyrtioåtta minuter. Hennes lag ledde med fem poäng, hon var nog faktiskt bäst av henne, Lina och Max, och det brukade ju alltid vara tillfredsställande att vara stjärnan, men.
Johan såg knappt på henne, sa knappt nånting, svarade inte när hon lade upp något, kom absolut inte nära fysiskt och råkade röra. Ingenting. Det var helt dött. Hon kom inte ens på honom med att titta i smyg på henne. Hon hade kunnat ta en lufsig t-shirt likaväl som en röd top. Hon hade kunnat stanna hemma likaväl. Det kanske var det som var hans outtalade budskap i allt det här? ”Gå hem nu, Stella. Det är här skokastningen börjar.” Han var bara för snäll för att säga det rent ut.
Ingen skulle kunna klaga på hans beteende, ingen skulle kunna säga att han var tvär eller sur eller ogästvänlig. Han var bara så icke-fokuserad på henne att det inte gick att tänka på något annat.
Om hon använde förnuftet, tänkte efter, visste hon att det var rätt beteende av honom. Det var bra och schysst, och i linje med igårkväll, och det var ju precis som det skulle. Det kändes bara så förbannat ensamt. Det gick inte att inte känna sig ensam och utanför. Det gick inte att inte känna sig besviken och ratad. Hon försökte verkligen, men för varje ny sak han sa till Sofia och inte till henne blev hennes leende mer och mer ansträngt.

När Lina och Sofia gick till lägenheten för kisspaus följde hon inte med.
”Det känns som man behöver kölapp för att få prata med dig idag. Och nu har jag väntat. Jätte. Länge. Finns det någon kundtjänst jag kan klaga hos?”
Han gjorde en konstig min. ”Vaddå?” Okej, han tyckte inte det var så.
”Inget särskilt.” Hurtiga leendet kom fram. ”Hur har du haft det idag då?”
”Sådär. Jag har fått någon konstig sträckning här i sidan, jag vet inte om jag sovit snett eller vad...”
”Jaha, oj. Kan du inte bara...” Hon sträckte på sig, visade. ”Gör det ont hela tiden?”
”Nej. Bara när jag sitter.” Han tog en klunk ur sin flaska, spanade tillbaka mot vägen till huset där Lina och Sofia gått. ”Men det börjar bli bättre nu. Har du nog med öl?”
Hon höll upp sin halvfulla. ”Bra” sa han, drack mer, frågade Max något om hur det hade gått med deras mammas bil som skulle lagas, lyssnade på vad han sa. Stella väntade. Och väntade. Det kom inget mer. Johan vände sig inte till henne med något annat när den skruttiga bilen var färdigavhandlad och han fått veta exakt i detalj vilken slags behandling som verkstaden hade tänkt sig och vad priset kanske skulle landa på. Rafflande spänning. Han sträckte inte ut handen och nöp i den röda topen och sa ”fin”, han sa ingenting om choklad, han såg inte på henne och flinade i samförstånd, han bara satt där och drack sin öl.
Det var Max som pratade med henne, som gav henne uppmärksamhet och frågor, hörde sig för om midsommarfester och sånt.
Och sen var Lina och Sofia tillbaka. Och boulen började om igen.
Stella svepte sin öl och öppnade en ny. Betedde sig positivt och lättsamt, tänkte på den glada trettioåringen som fanns någonstans inne i henne. En lugnare typ än Sofia, men en gladare typ än Stella. Dags att plocka fram det alter egot nu. Den typen hade ju klarat skivan förr. Det här skulle gå.
Det värkte i kinderna.

Efter en extralång timme till, i faktisk tid trettiosju minuter, började Max prata om att han var hungrig, var ingen annan det?
Alla var det. Även Sofia. Och Stella som hoppats på att hon skulle vara på väg till ett långt pass i Hemtjänsten. Liva upp lördagskvällen för de gamla och behövande.
De andra dividerade om vad de skulle äta, hade olika önskemål. Sofia ville ha något lätt. Nyttigt. Sushi helst. Stella sa inte ett pip.
”Vad känner du för då?” sa Johan till slut och såg ordentligt på henne för första gången den kvällen. ”Pizza, sushi, grillat, något annat?”
”Vad som helst, det spelar ingen roll.”
”Va? Men det här är ju din grej!” skämtade han med förvåning. ”Mat! Kom igen, du måste vara mer sugen på nånting.”
”Ja.” Hon spände ögonen i honom. ”En tabbouleh skulle faktiskt sitta som en smäck.”
Ett inlägg som ingen ville nicka på.
Ett ögonpar som gled undan snabbare än snabbt.
Han vände sig till de andra. ”Kan vi inte köra sushi då? Man kan ju sitta ute där?”
De skulle först gå tillbaka till lägenheten med alla boulegrejer och ölen och allting. Han dröjde sig faktiskt kvar så att de hamnade bredvid varandra. De kunde faktiskt prata normalt ostört om att man kunde grilla för mycket i hela tjugo meter innan Sofia, längre fram, vände sig om och frågade något som han svarade på. Och sen var det kört igen.
På sushirestaurangen hamnade hon i ena kanten av bordet, Johan på kortändan med Sofia och Lina som bordsdamer. Hon kände sig som femte hjulet. Som att hon var ute och åt med två par som sen skulle hem och kramas, bara väntade på att den här sociala delen av kvällen var över. Och hon, hon skulle bara hem, ensam. ”Tack för att ni var så snälla och brydde er om mig och umgicks lite med mig, min stackare” ungefär.
Den trista trettiotvååringen blommade ut. Satt på sitt hörn och var trött och uppgiven och osällskaplig igen, trots att Max jobbade på för fullt för att få upp humöret på henne.
Hon undrade om någon skulle bry sig väldigt mycket ifall hon tog upp mobilen. Då kunde hon åtminstone läsa gamla sms från Markus eller skicka nya snälla tillbaka. Sitta där och underhålla sig själv tills den här pinan var över. Inte som nu med spänning vänta på att Sofia skulle föreslå Johan en bio på tumanhand, eller börja ta på honom ännu mer när hon pratade. Spegla. Han la vänstra handen så, hon la vänstra handen så.
En dejtförfrågan låg alldeles runt hörnet, ett babysteg bort. Stella blängde på dem, han märkte ingenting. Självklart inte.
”Ska vi inte fortsätta?” kom det mycket riktigt från Sofia när alla käkat klart. ”En öl någonstans? Man måste ju passa på, det är ju en så fin sommarkväll!”
Max och Lina var på, Johan var ganska på.
”Jag ska hem” sa Stella direkt. ”Men det var jättetrevligt att boula och käka. Verkligen. Hoppas ni får fortsatt.”
Max och Lina försökte övertala henne, sommarljus och Norrlandsnätter, kom igen, det är ju tidigt än, och lördag!, men hon skakade bestämt på huvudet.
”Jag gör dig sällskap en bit då” sa Johan när det var uppenbart för alla att hon inte skulle följa med. ”Jag ringer och kollar var ni är sen, okej? Ta inget trappställe.”
De andra vek av runt hörnet ner mot hamnen, han och Stella fortsatte sakta in mot stan.
”Blev du mätt av sushin? Har du tränat något idag? Ätit upp all chokladen?”
Han frågade på, nu plötsligt vänlig och uppmärksam igen. Tittade, log, försökte skämta, betedde sig som vanligt, som om de senaste timmarna inte existerat. Stella svarade kort, mer och mer förbannad ju vänligare han blev.
”Bara av nyfikenhet” exploderade hon till slut när han pratat om katterna en stund. Han sket väl fullständigt i katterna. ”Varför ber du mig komma hit om du inte vill umgås eller prata med mig? Varför?! Du hade kunnat ringa och be mig stanna hemma! Enkelt. Och jag hade gjort det!”
”Vad menar du? Jag har visst pratat med dig.”
”Ja, i typ tre sekunder när den fantastiska Sofia var på toaletten. Känns det trevligt att hon limmar som tusan förresten? Tror du att hon kommer att bjuda ut dig på dejt nu när du kommer tillbaka? Ska du säga ja?”
”Vi har redan klarat av dejtandet, så det är nog ingen risk för...”
”Va?!” Stella gapade. ”Menar du allvar? Du bjuder hit en gammal dejt som du kan sitta och flirta med? Är det inte nog att... Vilken djävla stil! Jag skulle aldrig..”
”Men ta det lugnt” avbröt han skarpt och ett par tonårskillar som just passerade tittade till. Han sänkte rösten. ”Herregud, ta det lugnt. Det är inte alls så. Hon är Linas kompis, jag hade ingen aning om att hon skulle komma också. Sofia är ingenting att bråka om, det kan jag lova.”
Han suckade, började röra sig framåt igen. ”Vad är problemet, Stella? Varför blir du så arg?”
”Jag blir arg därför att... ” Hon gjorde en paus, tog ett djupt andetag, hörde själv hur arg hon lät. Började om, ville hålla sig lugnare. ”Jag fattar inte vad du håller på med. Vad är det här? Ikväll? Varför måste du vara så.. ? Så nonchalant?! Och vet du den dummaste grejen, jag skulle precis boka biljett hem, om en vecka, nästa söndag. Jag trodde du skulle bli glad för det. Om det spelar någon roll nu? Eller tycker du bara att det känns skitjobbigt? Du kanske kommer att vara busy med annat hela veckan?!” Det slutade inte lugnt och kontrollerat, det slutade lika argt som det börjat.
Han stannade igen, fräste tillbaka. ”Spelar det någon roll om jag blir glad eller inte? Det är väl knappast för min skull som du bokar biljett om först en vecka?”
”Nej, verkligen inte, men jag hade den här helt galna uppfattningen att du gillade att vara med mig. Ända fram tills nu. Nu verkar du helt... ” Hon gjorde en frustrerad gest med handen. ”Helt!”
Johan såg på henne, rakt. ”Kommer du ihåg igår? Ja, det här är jag när jag inte ”håller på”. Jag försöker bete mig som en kompis, precis det du verkar vilja ha. Men nu blir du störd av det också, så hur ska jag vara då? Säg? Stella?”
Hon svalde, tittade bort. Ilskna tårar var på väg upp med oroväckande snabb hastighet, kändes svåra att stoppa.
”Ändra stil igen och ge dig massa uppmärksamhet, charma och flirta, var det roligare för ditt ego?” fortsatte han hårt. ”Trots igår? Du ska både äta kakan och ha den kvar. Jag ska vara snäll och bjuda till, och så kan du få bli uppskattad och glad en stund medan du glömmer att du är här på semester från din otrogna sambo. Eller hur? Det är väl bra?!”
”Nej!” spottade hon till svar. ”Inte alls! Men.. men om jag får välja så var du bara så djävla mycket roligare då!”
Tyst.
Han stirrade ursinnigt på henne, hon på honom.
Sen log han sårat till svar. ”Jaja. Men tack för den upplysningen. Då går jag tillbaka till de andra och fortsätter vara djävligt trist då. Ha så kul själv!”
”Tack! Och lycka till!”
Hon stormade iväg på cykeln åt ett håll, han åt ett annat.
Det tog tre sekunder för henne att börja gråta, fem för att ångra sig, och lite längre för att kunna med att stanna. Hon tittade bakåt. Han var tillbaka på samma plats. Hon började gå tillbaka sakta, torkade frenetiskt bort tårarna, bet ihop munnen, ville ha stopp.
”Förlåt, hundra gånger förlåt, jag menade inte alls att...” Han kom henne till mötes, mycket ångerfullt. ”Stella, skit också... Vänta. Här.” Han grävde fram några servetter ur fickan, från boulen. Det var en enda oanvänd servett kvar. ”Gråt inte. Förlåt.”
Han fick henne att sätta sig på bänken i en busskur där satt hon och torkade ögonen, snöt sig, snörvlade ner i näsduken, snöt sig igen. ”Jag hatar att gråta inför folk. Jag fan hatar det.”
”Jag med. Det är därför jag aldrig kan kolla på ”Extreme home makeover” med någon annan.” Ett blekt leende till henne.
Hon försökte titta upp utan att rinna över, det gick inget bra. ”Gud, jag vet inte vad jag håller på med här. Jag beter mig som en total idiot. Jag är hemsk. Jag blev så förbannad. Jag menade inte alls... Gud, alltså.”
Han strök bort tårarna som inte slutade, kramade om axlarna på henne. ”Du är inte hemsk. Dessutom var jag med flit djävligt trist mot dig idag, så du hade hundra procent rätt. Jag gick in för det. Jag är hemsk. Vi glömmer allt det här nu och börjar om.”
Han såg så olycklig och skyldig ut att det fick henne att börja snyfta igen. ”Från när då börja om?! Jag har ju gjort fel från dag ett, det är det som är det hemska! Jag har fuckat upp allt! Med dig, med Markus, med allt. Och nu tjatar alla bara om hur det ska bli med bröllopet. Ska vi eller ska vi inte. Sån djävla stress. Och när jag ringde Markus så... Fan. Och sen trodde jag att jag var gravid också.”
”Va?!” utbrast han chockat. ”Är du gravid?”
”Nej” snorade hon ännu mer. ”Jag trodde det, men det var inget.”
”Herregud... ” muttrade han taget.
Stella snyftade ännu mer. ”Jag vet. Allt är för djävligt just nu.”
Det såg ut som att han skulle säga något mer men han ångrade sig och knep bistert ihop munnen, väntade ut henne istället.
När en medelålders kvinna tveksamt kom och satte sig bredvid henne på bänken, fast allra längst bort, och uppenbarligen för att vänta på en buss, gick de iväg, upp mot Stadsparken.
”Vill du gå och ta en öl med dom så gör det. Jag klarar mig.” Rösten funkade någorlunda igen för henne.
Han skakade bistert på huvudet. ”Jag tycker du och jag ska prata. Vi kan gå hem till mig.” Det lät inte som en förslag, mer som en order.

Han fixade te under lika sammanbiten tystnad som när de promenerat hem. Knappt ett ord hade han sagt sen busskuren, och de få som kom ut lät korta och fräsiga. Ingenting som uppmuntrade henne att ta upp tråden, snarare tvärtom.
Stella satte sig i soffan, han bredvid, varsin tekopp i handen.
”Varsågod och börja” sa hon. ”Du verkar mer formulerad ut än vad jag känner mig.”
”Är det något mer?” frågade han. ”Ska du flytta till USA om några veckor? Håller ni på att buda på ett hus?”
”Vad då?”
”Det kommer ju upp nya saker hela tiden” sa han argt. ”Du är förlovad, du ska gifta dig, ni håller på att skaffa barn, du tror att du är gravid. Är det något annat på gång? Du kan lika gärna berätta rubbet här och nu så vet jag. Jag känner mig mer efter här för varje dag som går. Djävligt dum och djävligt efter.”
Tårarna kom upp igen och Stella såg ner i knäet. ”Förlåt. Jag vill inte att du ska..” sa hon snörvligt. ”Nej. Det är inget annat på gång. Inget USA, inget hus, ingenting.”
Johan suckade frustrerat. ”Det är bara det att varenda gång jag tror jag är med i matchen så poppar det upp något nytt. Och enormt stort. Bröllop. Barn. Jag går och tänker på sen efter nästa vecka, när du är tillbaka i Stockholm. Och du är noll inne på det för du tror att du är gravid” sa han. ”Vi är inte ens på samma karta. Du säger att allt är för djävligt, och jag tycker att det har varit ovanligt bra. Väldigt kul faktiskt.” Han fnös hånfullt åt sig själv. ”Och sen inser jag att jag inte fattat nånting överhuvudtaget.”
”Ja, det kanske kan verka så, men...” sa hon försiktigt. ”Men. Vad tänker du då, om nästa vecka?”
”Vad spelar det för roll?” Han knep ihop munnen igen.
”Stor roll. Säg. Johan, säg.”
”Tänk om jag vill ringa dig?”
”Då ringer du.”
”Ja, självklart, då ringer jag ju bara” sa han och himlade ironiskt med ögonen. ”Blir det på mobilen eller den vanliga telefonen? Ska jag presentera mig och småprata med Markus först, och sen bli kopplad till dig? Ska vi prata om vädret eller kan jag säga att jag har seriös Stella-abstinens? Och mena allvar med det? Det låter trivialt, eller hur? Jag menar, trivialt i det stora hela för dig för du ska ju bestämma dig för ett bröllop. Vem som ringer eller inte nästa vecka spelar väl ingen roll då.”
Hon tog en klunk te. ”Nej. Det är inte trivialt för mig.” Hon kunde se sig själv, i hallen, med telefonen. Johan som ringde, och hur han frågade saker som ”är du ensam? kan du prata?” och hur hon fick svara i bara ”ja” eller ”nej” med låg röst för att inte avslöja något om innehållet. Markus i rummet brevid, en frågande min om vem det var och varför hon pratat så där när hon lade på. Det var en helt absurd bild.
”Men jag vet inte ens om vi har en telefon längre. Jag slängde ut den. Jag kan inte ens säga nånting om var jag ska bo. Hos oss, hos min mamma, hos Cissi, på hotell? Jag vet ingenting. Det låter så himla fegt men så är det. Jag har aldrig gjort det här förr. Jag har ingen plan. Jag vet inte hur man gör. Jag har fortfarande inte kommit på hur jag ska kunna bestämma mig för vad jag ska göra, det är allt jag tänker på nu. Hur ska jag bestämma mig? Hur gör man? Du vet mer om skilsmässor än jag. Jag är smäck mitt i ”nu är det okej i en kvart”-träsket... Så ursäkta om det här har blivit helt snett, men jag vet aboslut ingenting. Hur vill du att det ska bli nästa vecka?”
”Att jag ringer dig och du inte slänger på luren eller börjar prata om väder och vind? Jag har inte tänkt så långt. Jag vet bara att jag skulle vilja...”
”Men kan du sluta tjata om vädret! Jag skiter i vädret, jag vill aldrig prata om vädret. Något sånt blir det inte.”
”Stella.” En trött blick.
”Ja! Jag fattar vad du menar. Det jag kan säga med säkerhet är att jag inte har lust att fortsätta ha någon kontakt som går ut på det. Det känns helt meningslöst. Inga tråkiga julkort och något opersonligt mejl en gång i halvåret.”
”Tack. Då är vi överens om det iallafall.”
Ny tystnad. Johan sträckte på sig, tog sig åt sidan som han sagt att han hade ont i tidigare.
”Vi kan byta plats om det är bättre.” Stella reste sig och han flyttade över till soffan.
Så länge han satt i sin rullstol eller mittemot vid ett bord, eller i bilen, var det lätt att glömma bort. Hon tänkte inte alls lika mycket på det längre. Men nu när han bytte plats från rullstolen till soffan, och han borde ha tagit upp mycket större plats. En person som kanske varit 1.85 nånting, och inte längre var det. Det såg så fel ut, hur det tog tvärt slut ovanför knäna. Jeansen avklippta och omsydda så att de gick in under på något vis, inte blev ett gapande hål som gled upp och blottade. Blottade vad? Slät hud eller röda ärr, eller sår? Som gjorde ont? Eller inte kändes?
Hon kände inga handikappade människor, hade aldrig gjort det. Hon hade inte ens jobbat i Hemtjänsten på somrarna som alla andra.
Hur skulle man göra? Vad skulle man säga? I början, ingenting, det fattade hon, men sen? Hur skulle man reagera, för att reagera rätt? Och vad skulle andra tänka? Om det blev en nästa vecka. Om Cissi till exempel träffade honom. Eller Stefan, som känt honom förut.
”Nej, det gör inte ont om man tar på dem” sa Johan plötsligt som om han varit tankeläsare. ”Och nej, jag har inte tappat känseln heller. Jag minns inte själva olyckan, men det var snö, is och en buss. Ja, jag har fantomsmärtor ibland men inte alls så ofta som första halvåret. Den känns som en molande ond värk, svår att beskriva. Jag har ”vanligt” ont i ryggen oftare. Nu till exempel. Jag använder inte proteser, jag försökte i början men det var hemskt. Om du undrade?”
”Förlåt. Men jo, det gjorde jag.” Stella skruvade besvärat på sig. ”Jag är så dålig på det här! Jag är inte van. Jag blir nervös att jag ska göra fel eller missa något. Du vet, som när jag borde hjälpa till. Eller inte hjälpa.”
”Du gör inte fel. Och du behöver inte tänka på sånt. Jag säger till.” Han såg på henne. ”Och jag blir också nervös. Tänk om det här är allt hon ser eller tänk om hon tycker att det bara är skitjobbigt. Sånt.”
Stella satte sig i det andra hörnet av soffan. ”Hon svarar nej och nja på det. Att hon tänker på det mindre och mindre faktiskt.” Kurade upp sina fötter på utsidan av hans ben. ”Går det här bra?”
Han nickade.
”Och jag tycker inte att det är för djävligt här” fortsatte hon. ”Det är tvärtom. Men fram tills för en månad sen så var det Markus och jag. Utstakat. Och nu så kan jag inte tänka på honom utan att tänka på han och henne. Jag har träffat henne, Den Andra Kvinnan. Jag har till och med sett henne naken på bild. Så jag har liksom den där filmen i huvudet hela tiden nu. Kan stoppa in dom här och där i olika miljöer. På jobbet. På hotell. I våran säng. Inte för att dom har varit hemma där, men.” Hon skakade på huvudet. ”Jag blir galen av det. Jag vet inte om jag kan få bort det. Det är det som är uppgiften, och när jag vet det så vet jag resten. Men jag har ingen riktig aning om hur jag ska komma dit.”
Han lutade sig tillbaka mot kuddarna och lyssnade koncentrerat på henne medan hon pratade.
”Och så tänkte jag att det blir bättre av att byta miljö ett tag, lämna Stockholm. Och direkt jag kom hit träffade jag dig och ”råkade glömma” att berätta massa viktiga saker och det gjorde allt ännu svårare. Jag vet att jag SKA tycka att du ska bete dig som en vanlig vän, som vem som helst. Det är det förnuftiga. Men jag kunde ändå inte låta bli att bli... ja, svartsjuk ikväll. Du sa ju knappt hej till mig! Och pratade inget, och brydde dig inget. Jag blev så störd av det. Jag kan lika gärna erkänna det rakt av. Fast jag vet att det är fel, jag vet det.”
”Och jag märkte det och gjorde inget för att fixa det, bara för att jag var störd över igår.” Johan suckade. ”Vi gjorde fel båda två.”
”Tycker du att jag är en irriterande labil Stockholmsbrud med för många dolda agendor?”
Han skrattade till. ”Ja! Ibland. Men du behöver inte oroa dig så mycket för du verkar komma undan med det precis varenda gång. Av olika anledningar.”
”Okej, då ska jag vara helt öppen med min agenda i fortsättningen. Att koppla bort mycket ångest och misär och försöka se klarare. Det är det jag ska göra här. Det är det enda jag är ute efter.”
”Got it.” Han såg rakt och lugnt på henne. ”Då vet vi det.”
”Men jag gillar verkligen att träffa dig, under tiden jag gör det. Jag säger det inte för att vara snäll eller överslätande eller något. Om man är cynisk så kanske man kan kalla det att jag utnyttjar dig. Eller att jag är väldigt elak och ego eller inte fattar någonting, men den där bra känslan dyker inte upp vid speciellt många andra tillfällen just nu för mig. Det är en av anledningarna till att jag bokade om biljetten. Men du får bestämma nu. Om och hur mycket och när vi ska ses. Jag är här en vecka till och springer lite på Ormberget och läser någon bok och matar katterna och så. Du vet min stil, jag går runt varv på varv på stan och hoppas på att bli inbjuden på mat och fest någonstans.”
Han log. ”Och det lyckas du ju också med precis varenda gång.”
”Ja.” Stella bytte hörn i soffan, kröp upp mot honom och han lade armarna om henne. ”Gud, vilken kväll vi har haft. Boulen, sammanbrott, fika, olycka. Är du trött?”
”Sådär.”
”Jag är helt zonkad. Och jag måste åka hem snart. Ta in tvätten. Tömma diskmaskinen. Gunilla och Tobbe kommer imorgon och då blir det väl rena tornadon igen. Dom ger mig soffpotatiskomplex, hela den där familjen.”
Han luktade så gott, en blandning av någon deo, lite svett och original Johan-doften. Hon lutade huvudet mot bröstkorgen. ”Vi sitter bara så här ett tag. En minut.”
”Två.” Han drog henne ännu närmare. ”Det hinner du.”
Hon blundade och njöt av armarna runt henne, hur skönt det var. Dom satt båda stilla och tysta. Nära, men ändå väluppfostrat reserverade för att inte göra något övertramp, inte låta händerna glida fel. Två minuter blev tre och sen åtta och tio innan hon tvingade sig upp.

Det blev en till kram innan hon skulle gå.
”Fundera och ring mig sen då.” Hon drog i snöret på hans munkjacka. ”Sov gott, handsome.”
”Tack detsamma, tjejen.”
”Okej, snygging.”
Han log och puttade ut henne genom dörren. ”Gå nu, Stella. ”Sockertopp” och ”sötnos” är bara ett steg bort och då kanske du blir väldigt upprörd igen och det orkar vi inte med en gång till.”

Skrivo-pics!

Lule! Jag gick runt och fotade lite allt möjlig i julas. Här är dom. Bild + text! Hann inte få med precis alla platser, utan tog dom som jag var osäker på / inte minns mycket av.
Egentligen brukar jag inte alls vara så här fanatisk med att allt ska stämma så där när jag skriver, men det här kändes kul. "Om jag ska göra det, så varför inte autentiskt?" Well...
Gunilla och Torbjörn bor på Björkskatan, tex på Lävägen. Anna-Karin och Robban bor någonstans på Örnästet - som är en vit fläck för mig, men det finns radhus där tror jag..
Sushi-restaurangen existerar och ligger i verkligheten nere vid Hermelinsskolan, den skola som Johan (och jag) gick gymnasiet i. Och så vidare...
På torsdag, fredag kanske jag är färdig med det här andra projektet och då sätter jag igång med skrivo igen!


Här är backen upp mot Floras kulle och Köpmangatan från Loet och Storgatan, dvs stan, sett. Där uppe i ett rosa hus = Johan! Smack centralt med busstation och tågstation och fik och restauranger och allt. Ändå på en tyst gata.
På sommaren är Floras kulle lite parkig, fin gräsmatta och några planterade blommor och sånt.
Här i hörnet, precis där jag står och tar kortet, finns en datorbutik och en frisersalong och dom hade en fantastisk ramp in till entrén. Ha!


Det mörkare rosa, that's it. Nummer 58. Tyvärr var det en grinddörr med portkod nu. Det var det inte förr (för typ tio år sen). Jag kunde inte gå in på gården och spana alltså. Men jag låtsas / hoppas att det är en hyfsat trevlig gård där inne.


Och i andra änden av stan (inte så jättestort avstånd i just den här stan) bor Max och Lina. Gula huset längst bort, Norra Strandgatan 7.


Dom har finaste utsikten! På sommaren är det mesta i den här bilden glittrande blått vatten. Inte illa. Och till höger, ej i bild, ligger teatern.
Vet inte om det är asfalt eller vad för underlag där på gården, men det kanske kan funka att spela boule där?


Om man fortsätter runt hörnet bakåt så kommer man till Pepperino pizzeria. Tur! Jag visste inte alls var den närmaste sån låg, och ingen vill väl knalla längre än 10 min, max, med sin pizza när man ska gå hem? Helst bara 5 min.

Mmm.. sånt kan man också göra en julhelg..