Liten ändring kap 10

Ändring igen i kap 10, i mitten. Samma både före och efter. (Skrev fel kap-nummer förut.) 10, 10, 10.

De två handikapplatserna var upptagna på parkeringen, men det fanns några andra enstaka lediga. Johan körde förbi dem, cirklade in på en annan gata. Upptagen handikapp där med. ”Skit också.” Han svängde om. ”Det är alltid en chansning här.”
”Men det finns ju. Där. Stopp!” Stella pekade på en vanlig ledig de körde förbi. ”Och där.”
”Mm, men inga i kanten.” Han körde in på sidan av gatan och stannade, tog fram mobilen och ringde. ”Kommer du ner till parkeringen?”
Max dök upp småjoggande i flipflops så fort att Johan knappt hunnit ut ur bilen. ”Valet service coming up!” Han hoppade in och startade, drog på gasen ordentligt samtidigt som han retsamt flinade till Johan som fräste ”lägg av!”. Stella tittade bort och log. De välbekanta bröderna Brothers.
”Marika kom förbi en sväng” sa Max när bilen var fint parkerad och dom var på väg upp mot huset.
”Marika?” Johan tittade till på honom. ”Vilken Marika?”
”Hur många finns det att välja mellan? Linas kompis eller Linas kompis, den Marika.”
”Är hon här, nu? Alltså, ska hon vara med?”
Lät han nervös?
”Vi har redan kört en match. Det är ni som är sena.”
”Det är mitt fel” sa Stella. ”Jag hade massa saker att fixa. Jag åker ju imorgon.” Ju fler som fick höra det, desto bättre. Ingen återvändo. Måla in sig i ett hörn. Imorgon bär det av.
”Redan?” sa Max. ”Det känns som du har varit här i två dagar. Fast det har ju gått en vecka, men.. Det kanske inte blir femton år till nästa gång?”
”Säkert inte.” Stella sneglade inte på Johan och han sneglade inte tillbaka heller.
”Stella har bråttom så vi kan inte stanna särskilt länge” sa han.
”Ni får väl stanna så länge ni vill.” Max ryckte på axlarna. ”Vi snackade om att försöka hitta nån öppen pizzeria sen. Om ni hinner så..”
”Nej, det tror jag inte går” avbröt Johan bestämt.

De gick runt till baksidan av huset där det fanns en grusplätt. Lina och en annan tjej höll på att boula. Den andra tjejen var lång, säkert en och åttio, och klassiskt snygg. Mörkrött lockigt hår i page, markerade ögonbryn, bruna bestämda ögon. Hon såg ut som en som skulle passa in perfekt under etiketterna ”sval” och ”elegant” och glida fram med pärlhalsband och strama kavajer i långa businesskorridorer med stora panoramafönster och alltid hälsa på folk med ett exemplariskt fast och förtroendeingivande handslag. Men just idag var hon nerklädd i GANT-chinos och en ljusrosa Polo-piké. Inga pärlhalsband och ingen laptop säkrad i handleden. När hon fick syn på dom så sken hon upp.
”Hallå, hallå! Så länge sen vi sågs!” Hon klev fram mot Johan med långa steg. ”Tänk vilken tur att jag tittade förbi här just nu och idag!” Hjärtligt kram och hjärtligt leende, och definitivt ingen chock över korta ben eller rullstol, så över fyra och ett halvt år sen sist var det inte. ”Hur är det med dig?”
”Jo, bara bra, jättebra” log han tillbaka och sen rodnade han lite grann och Stella kollade in denna Marika ett varv till. Ännu en hammocktjej? Hon hade då sannerligen looken för det, åldern också, förmodligen något litet år äldre än Stella kanske. Linas kompis? Från när? Hon och Lina kändes påfallande olika, iallafall så här efter första intrycken.
Marika fortsatte se mycket uppskattande på Johan som nickade med sina röda kinder. ”Och du?” frågade han. ”Hur är det med dig?”
”Bra. Som vanligt. Kvar på jobbet, vi bor på samma ställe, det är ungefär som förr. På gott och ont. Ibland är man less på det, ibland är det bara skönt.” Hon drog håret bakom öronen i en sån gest och log ännu mer. Det märktes lång väg att Marika verkligen tyckte det var stor tur att Johan kommit dit medan hon var där. Och det märktes lång väg att Johan var besvärad över något. Att den förtjusta Marika var där samtidigt som Stella? Eller att han varit tillsammans med Marika vid någon tidpunkt, eller att han skulle ha velat vara tillsammans med henne vid någon tidpunkt? Kanske nu?
”Och Josefin? Du har inte med dig henne?”
”Nej, hon är med Patrik nu i två veckor. Vi ska upp hit senare i juli när jag har semester. Jag är bara här över helgen, åker tillbaka imorgon.”
”Jaja... Okej.”
Marikas breda leende gled från Johan till Max och Stella som stod bredvid, och Stella sträckte inte fram handen och presenterade sig utan höll tillbaka för att se vad Johan skulle säga om henne. Han såg på henne som ”varsågod, prata!” och hon blev demonstrativt ännu tystare så gav Johan sig in i en förklaring om Laura och Björkskatan och sommarlov. Den blev både lång och krånglig.
”Vi är kompisar från förr helt enkelt” knipsade Stella till slut när hon kände att hon var tvungen att hjälpa till. ”Jag och Johan. Fast egentligen mest jag och Max, om man ska vara petig.”
Max log och nickade mot Stella. Johan gav henne en frågande blick.
”Hur ska vi ha lagen?” Lina höll på och putta ner alla klot till ena sidan.
”Jag kan vara med dig” sa Stella till henne. ”Vi två mot röset? Eller killarna mot tjejerna?”
”Röset” upprepade Lina med ett småskratt. ”Det ordet har jag inte hört på.. tjugo år?”
”Du och Lina mot röset?” sa Johan. ”Varför då?”
”Jag har inte gjort det här sen förra sommaren och tänk om jag har tappat stinget och gör så att du förlorar och då blir du besviken och vi blir alla upprörda?” förklarade Stella lättsamt och plockade upp två klot i någon slags avledande rörelse. ”Därför.”
Johan vände sig mot Max med en nästan omärkbar suck. ”Vi tre då?”
Max och Marika tyckte det var helt okej men nästa gång Stella såg på Johan fick hon en missnöjd blick.

Marika var inte en stjärna på boule, men hon verkade vara en stjärna i övrigt. Under tiden som tjejerna, tack vare Stellas stadiga goda form och Linas blixtrande engångsframgångar här och där, sakta men säkert segade ifrån henne och killarna, så kunde Stella försiktigt luska fram att Marika var gammal Umeå-studentkorridorkompis med Lina, hade en syster i Luleå som hon firat midsommar hos, jobbade som jurist med internationellt rättsarbete på Justititedepartementet och reste lite kors och tvärs i Europa, och att hon bodde i Vasastan med sin sexåriga dotter, Jossan. Samtidigt gjorde Marika och Johan sitt ”vad har hänt sen sist”-prat och de var båda så trevliga och artigt frågvisa. Han var för artig. Inga bitska skämt eller några retiga kommentarer, bara misstänksamt vänlig och mycket uppmärksam på Marika. Glöm att retas med Max om hans missar eller att psyka Stella och Lina. Allt hos Johan blev välslipat och tillrättalagt. Efter en halvtimme var Stella redo att säga att han avvisat Marika någon gång, men efter en trekvart när Johan slappnat av lite mer var hon inte lika säker längre. Det enda hon var säker på var att det varit något mellan dem och att Johan inte tyckte att det var idealiskt att hon och Marika var där samtidigt. Han försökte smidigt byta ämne så fort Stella kom eller Marika kom in på för mycket förr i tiden och var väldigt uppfinningsrik för att hålla nutiden flytande.
”Börjar det inte vara dags för dig att flytta tillbaka till storstan snart?” sa Marika till honom när de tog en paus efter tjejerna nått 12 poäng och de andra fått ihop 9.
”Varför det? Luleå är rätt bra också.”
”Men saknar du inte Stockholm lite? Då och då? Luleå i all ära, men Stockholm, Johan, Stockholm?”
”Njaeeej.”
”Så du tyckte inte det var kul att kunna ses på lunch då och då? Gå på någon film ibland? Beta av brunchställena?”
”Få kaffe tillverkat av prisvinnande baristor. Amuse bouche på Fredsgatan 12. Jazz på Glenn Miller. Drinkar på Gondolen” hjälpte Stella till att fylla i och såg dem framför sig på allt det hon radade upp. Intensiva samtal över ett bord, skärpta Marika och välvilliga Johan, snygghetsskalan matchade, allt perfekt, ibland en liten söt bonusdotter i stolen bredvid. ”Alla invandrarbutiker med exotisk mat. Filmfestivaler. Stora Akademibokhandeln och pocketavdelningen. Centralen en helgdag när precis allt är stängt men där är det öppet och man kan få sig en kopp kaffe och en god muffins, köpa en tidning och sitta där och se på allt som händer och det nästan känns som man är utomlands? Götgatan en fin fredagseftermiddag med allt folk i rörelse?”
Marika höll med. ”En sann lokalpatriot har talat. Johan, blir du inte frestad?”
”En aning. Men jag kan tänka på det när bilköerna har försvunnit och det har blivit mycket lättare att ta sig runt. Just nu känns Luleå ganska idealiskt. Även om det innebär tråkigare luncher och ingen Centralstation.” Johan såg på Stella. ”Ska vi spela mer eller måste du tillbaka?”
Hon skakade på huvudet. ”Så bråttom är det inte. Och du vill väl knappast sluta nu när ni ligger under?”
”Det spelar ingen roll. Faktiskt” sa han fullkomligt oleende till henne. ”Det lät ju bara som att det var så brådis tidigare?”
”Tjaa...” Stella vägde ett av kloten i handen. ”Du får bestämma. Vill du åka?”
Han kunde ju inte säga ja på det.

Max backade ut bilen och lämnade över nycklarna till Johan när tjejerna vunnit med 18 - 16. Marika och Lina var båda hungriga då och Max försökte övertyga Johan och Stella om att de borde stanna och äta pizza de också. Stella hade försäkrat att hon kunde ta en buss hem, det var heeelt lugnt ifall Johan ville stanna kvar längre för själv hann hon ingen pizza. Johan hade bara sett på henne och muttrat ”och om jag vill skjutsa hem dig, hur gör vi då?”. Så de sa hej då till de andra och gick iväg mot parkeringen med Max.
”Kom tillbaka senast nästa sommar så ska du få en god blå drink av mig!” Han gav Stella en kram innan han gick tillbaka.

”Är du hungrig?” frågade hon när de körde in på Björkskatan. ”Tomatomelett och hårdbrödmackor? Jag har ett väldigt spartanskt kylskåp just nu men..”
”Stella, du behöver inte fixa något till mig.”
”Jag ska ändå fixa det till mig själv.”
Han såg tveksamt på henne. ”Och du hinner packa och allt du skulle?”
”Jadå.” Hon mötte hans blick rakt av. ”Jag tror allt är under kontroll.” Inga lår-hals-scenarion, inga långa blickar, snarare onödigt korta blickar och på gränsen till sura i slutet. Det kändes onödigt att avsluta på det sättet.
Johan såg ändå osäker ut och Stella log mot honom. ”Vi har ju dealen med skon, jag tar till den om du blir för långrandig. Och hur kul är det att äta själv?”

Hon satte på radion, valde medvetet en musikkanal som fyllde köket, lagade maten, dukade fram. De satt och småpratade om ingenting medan de åt. Hans händer på betryggande avstånd, ögonen glittrade inte till, inga dubbeltydiga kommentarer från någons sida. MVG till oss för exemplariskt uppförande, fick hon lust att säga när hon serverade sista omelettpåfyllningen och inte tog chansen att stödja sig mot hans axel, eller när han börjad snegla på klockan så fort han ätit klart. Men en sån kommentar hade ju gjort att betyget halkat ner till IG och det hade krävts åtgärdsprogram och hela paketet för att rädda sig.
”Är du nöjd med ditt Luleå-sommarlov?” frågade han.
Lår-hals-Stella skulle ha sagt ”mycket” och slängt in en sugande blick på köpet. Normala Stella nickade ner i Gunillas vaxduk och sa ”jodå, det har varit rätt bra. Jag kanske till och med gör om det nästa år”.
”Och det känns bra att åka tillbaka till Stockholm?” Försiktig blick på henne.
”Jadå” sa normala Stella utan att tveka och mötte frankt den där blicken med en förhoppningsvis lagom oengagerad tillbaka. ”Det är ju liksom dags.. att ta tag i saker. Ordna allt.”
”Ja, det förstår jag” sa Johan och ordnade till sin blick också. ”Jag menar, bröllop verkar ju vara ett heltidsjobb nuförtiden. Iallafall för en del. Fast jag vet ju inte hur..” han avbröt sig och normala Stella hoppade raskt in för att undvika generad tystnad.
”Det är ganska litet och enkelt. Men det blir ändå mycket. Att ordna.” Hon svalde sin sista kaffeklunk. ”Hur var ditt?”
”Mitt?” Han såg förvånad ut över frågan. ”Eeeh, ja, det var pyttelitet. På Arlanda, innan vi skulle åka bort. Bara jag och Madde, min fru. Min före detta fru. Och ingen visste om det.” Han började le medan han berättade. ”Det var så pyttelitet att en del blev förbannade efteråt för att vi gjort det på det viset. Typ våra mammor. Dom hade tydligen gått och hoppats på någon stor fest i flera år så dom kände sig snuvade.”

... och resten är samma som det förra inlägget...
.