Kap 16 - hela och nästan slutgiltiga

Nu är allt i ett och samma stycke här, utan UPPDAT mitt i. Det enda som jag inte är nöjd med nu är slutet. Ska fixas!

Del 3
Kap 16 Luleå, september
Ansiktsbehandling inklusive ögonbrynsplockning, klippning och toning (mörkare), dyr frisersalongs-hårvax, body scrub, fotvårdsbehandling plus allt det självklara som benrakning, nya kläder och nya skor.
"Du ser så trött ut, gumman, är det säkert att du mår bra?"
"Jag är trött men jag mår bra."
Inger såg icke övertygat på henne. "Du ska inte stressa så mycket. Du vet att du inte orkar med samma som förut nu. Du kan inte ränna runt, det är inte bra."
"Mamma." Stella suckade. "Jag tar det hur lugnt som helst och jag ränner inte runt det minsta. Men det är fredag, det är helt normalt att vara trött. För alla. Alla över tjugofem iallafall. Det är ett ålderstecken, det är ingen graviditetskrämpa. Jag har varit fredagstrött i tio år. Hur pigg känner du dig efter en arbetsvecka?"
"Jaja." Inger spände ihop sitt säkerhetsbälte igen på flygvärdinnans högtalaruppmaning. "Du ska koppla av ordentligt hela den här helgen iallafall. Lova det. Inget rännande."
"Ja." Stella bestämde sig där och då för att lägga sig halv tio ikväll. Hon skulle inte se spontant första intrycket-trött ut imorgon.
Gunilla och Torbjörn vid bagagebandet, stora kramar och stora leenden.
"Får jag?" Gunilla la sin hand på Stellas mage som börjat synas lite. "Och här växer det så det står härliga till?" Hon kramade Stella igen. "Går allting bra?"
"Hon är trött" sa Inger innan Stella hann öppna munnen. "Jag försöker säga att hon ska stressa mindre men hon lyssnar inte."
"Jag lyssnar visst" protesterade Stella. "Det går jättebra. Illamåendet är borta. Jag är piggare. Värdena är bra. Det är bara... tuta och köra just nu."
"Och nu ska du lägga upp fötterna och koppla av hela helgen" sa Gunilla och Stella log åt hur lika de var ibland, Inger och hon. "Visst äter du ordentligt? Kött och järn och sånt?"
"Men vi ska ju säga grattis till dig!" sa Stella för att få slut på deras kommentarer om att hon såg glåmig och trött ut. "Känner du dig pigg och alert nu som nybliven sextioåring?"
Gunilla skrattade. "Jag har känt mig pigg och alert sen jag fyllde femtio, så det är nog samma som förut."
Packa in väskorna i bilen, åka genom ett mörkt och kallt Luleå. Höstregn mot fönstren. Förbi genom stan på några sekunder och sen ut mot Björkskatan. Peter och hans fru, Lollo, som kommit tidigare under dagen. Deras två flickor, Astrid och Alice. Den minsta, Alice, som nyss hade börjat gå och hela tiden högljutt strävade ner mot golvet när hon blev upplyft av någon. Den äldre, Astrid, höll fast sig blygt bakom Lollos ben hela tiden i början och vågade bara kika fram när ingen tittade eller pratade med henne.
"Spana in tjejerna nu" sa Peter till Stella när alla hälsat på alla och den värsta yran lagt sig. "Så förstår du vad ni har att vänta er. Njut så länge dom inte kan gå för sen är det full rulle."
"Men vi kommer ju att få ett snällt och lugnt barn" sa Stella. "Ett riktigt mönsterbarn. Ingen kolik, sover hela nätterna, gråter bara ytterst lite om det är hungrigt, är alltid snäll och glad annars, leker stillsamt och fint. Jag har redan börjat lägga upp planer för allt jag ska hinna med när jag är mammaledig."
Lollo och Peter skrockade hjärtligt. "Hur går det för Markus? Vad säger han?"
"Han har utnämnt sig själv till inköpsansvarig och han kommer på nya saker man måste ha varenda dag. Helt horribla summor på grejerna. Men jag kan inte anklaga honom för att vara oengagerad."
"Ni behöver inte köpa allt sånt där. Vi snackar om det sen, så får du höra vilka onödiga saker jag gick på första gången" sa Lollo. "Dom vet precis vilka strängar dom ska spela på för att man ska tro att man verkligen behöver den där vällingflaskevärmaren."
"Du, det är precis en av sakerna han har nämnt. Den lät helt oumbärlig på hans beskrivning!"
Peters köttgryta och ris, prat och skratt. Vad som hänt sen sist, se på nyrenoverade badrum, fika kaffe och kaka, turas om att knalla runt med Alice som verkligen aldrig gav sig med sitt "er! er!".
Småtjejerna började se för trötta och mosiga ut efter ett par timmar så Lollo gick upp och nattade dom. Inger och Gunilla tyckte samstämmigt att Stella började se för trött och mosig ut vid tiotiden så Gunilla skjutsade in dem till stan. Det var Gunilla som rekommenderat ett hotell åt dem, och det visade sig att det låg två gator från Johans hus. Stella log för sig själv. "Hotel arctic" hade hon mejlat honom, "inne i stan någonstans, vet du var det är?" och han hade svarat "ja, på ett ungefär".
Hon hade skickat ett mejl till hans jobbadress när hon bestämde sig för att följa med upp på Gunillas kalas. Hon hade dividerat fram och tillbaka mellan sms och mejl, men Cissis röst att mejl till arbetet skulle uppfattas som mindre påträngande, mer eftertänksamt och officiellt gjorde att den lösningen vann. Så då hade Stella ringt upp den bank han jobbade på, fast sitt närmaste lokalkontor, och frågat en kvinna hur deras mejladresser såg ut. Förnamn punkt efternamn snabel-a banken? Kvinnan hade låtit onödigt misstänksam innan hon kunde svara "ja" på den enkla frågan.
Stella formulerade ett opåträngande, eftertänksamt och officiellt mejl som blev cirka tio meningar långt och tog en timme att få ihop. Berättat att hon skulle fira Gunilla den 23-25 september och frågat om han hade lust och möjlighet att ta en fika eller ses något under den helgen. Det kom svar efter fyra arbetsdagar. Vid det laget hade hon börjat tro att kvinnan på lokalkontoret ljugit för henne om adresserna. "Ok. Vi kan ses på en fika. Lördag vid fem efter ert öppna hus, passar det? Var?" Kort och koncist, inte ett tecken i onödan. Inte ens Cissi kunde säga en enda sak om stämningen hos honom när han skrivit det. Den kunde vara såväl eftertänksam som skitsur.
Stella hade skickat ett påminnelsemejl i tisdags. "Johan, kom ihåg vad du gör på lördag - tar en kaffe på hotel Arctic klockan fem." På det hade han inte hunnit svara än. Dom måste vara ganska utarbetade på bankerna i Luleå.
Lördagen var upp och äta frukostbuffé, dra en snabb repa på stan för att köpa extra strumpbyxor åt Inger och skavsårsplåster åt Stella, sen packa ner finkläder och åka ut till Björkskatan för att hjälpa till med förberedelserna. Anna-Karin anlände kort efter och hon och Stella blev satta på att montera fyra gräddtårtor ute i tvättstugan. De stod glatt där inne och babblade medan de klatschade ut vaniljkräm och hallonsylt och mosade bananer och spritsade grädde. "Ser jag trött ut? Ljug inte, handen på hjärtat?" frågade Stella. "Vad var det första du tänkte när du såg mig nu?"
"Att du ser söt och lite gravid ut och att håret är jättesnyggt" svarade A-K. "Inte trött."
"Tack och lov. Jag vill inte se ut som ett vandrande vrak idag." Stella höll upp en hallonsyltsked och A-K spritsade en dutt grädde på den. "Jag är extremt sötsugen hela tiden, och då menar jag verkligen extremt." Hon fick en till sked, slök den lika njutningsfullt.
A-K stoppade i sig några bananskivor. "Vart var Markus nu i helgen? Någon konferens, va?"
"Köpenhamn. Fast jag tror han är på väg till Stockholm just nu."
"Kallar ni bebisen något? Du vet, något löjligt smeknamn?"
Stella fnissade. "Wippen. Förkortning av work in progress. Det var Markus som började med det och det fastnade direkt."
Anna-Karin böjde sig ner och sa "hallå där inne lilla Wippen! simma lugnt i några månader till!" till magen. "Hur känns ditt nya liv?"
Stella nickade. "Under kontroll. Ärligt talat. Det går bättre än vad jag trodde det skulle nu när det lagt sig lite. Alltihop. Nu är det ny lägenhet som är nästa steg."
"Men visst kommer ni fortfarande upp på sommarlov, du och Wippen?"
"Jajaja. Helt klart!"
Tjugo i tolv stod de alla ombytta, välputsade och/eller sminkade, leende och redo för gästanhopningen. Tio i kom de första gästerna, Torbjörns syster med man. Fem över ett ringde Markus från Arlanda, nyss landad, och pratade med Stella och gratulerade Gunilla. Kvart över fyra plingade de sista gästerna på, de tråkiga grannarna som varit på barndop innan så "ursäkta ursäkta, så hemskt mycket". Det fanns fortfarande massor kvar på buffébordet och i tvättstugan stod en orörd gräddtårta. Anna-Karin dansade runt med Alice på höften, för en gångs skull ville hon inte ner, och Linus svansade svartsjukt efter. Inger och Robban satt och jämförde svensk vårdapparat inne i vardagsrummet med varsin välförtjänt whisky i näven. De hade sprungit runt med påfyllningar och disk och mer bröd och vattentillbringare och nya vinglas och servetter hela eftermiddagen.
"Jag ska smita iväg ett tag" sa Stella och lutade hakan mot Gunillas axel där hon stod och sköljde upp likörglas så att de gäster som var kvar skulle få avec de med. "In till stan en sväng."
"Nämen?" Gunilla hejdade sig i en rörelse. "Att du inte bad honom komma hit? Vi har ju hur mycket mat som helst."
"Och hur mycket släkt som helst också. Inte så värst diskret, eller hur? Men jag kommer tillbaka sen."
"Vill du ta bilen?"
"Jag ringde en taxi."
"Åh. Diskret." Gunilla log mot henne. "Vet Markus?"
"Nej. Han har finkänsligt nog inte frågat och jag har omtänksamt nog inte erbjudit informationen."
"Ännu diskretare" sa Gunilla med höjt ögonbryn. "Lycka till."
"Tack. Jag kan behöva det. Om någon frågar så säg att jag är.."
"Ute och tar luft?"
Stella nickade. "Mycket bra förslag. Ute och tar luft."

Johan satt redan i hotellobbyn när hon kom ångande från taxin. Svart yllepolo och svarta byxor, välkammat hår, fast allvarlig blick. Han såg så oväntat uppklädd, proper och seriös ut jämfört med alla jeans, t-shirtar och leenden på lut han haft i somras att Stella blev ännu nervösare.
"Hallå, hej. Ursäkta, har du väntat? Jag vet inte om taxin var sen? Kalaset tog längre tid än jag trodde och så var det.." Hon pladdrade nervöst medan hon stegade fram till honom. "lite folk som kom där i slutet och vi var ju tvungna att..." Luften tog slut och hon fick harkla till sig. "Oj." Ängsligt. "När kom du?"
"Stella, du är inte sen" sa Johan lugnt. "Klockan är knappt fem. Det är ingen panik." Sen log han lite. "Hej."
"Hej." Stella stannade framför honom, vågade absolut inte försöka sig på någon kram, och att sträcka fram högerhanden för hälsning kändes för formellt. Så hon blev bara stående rakt upp och ner. "Hej. Hur är det?"
"Bra" sa han med sin fasta blick på henne. Hon log och försökte se lika avslappnat på honom. "Det känns som att vi ska ha ett jobbmöte och du ska sälja pensionsförsäkringar eller något åt mig. Du ser så... bankig ut."
"Vad? Dom här gamla trasorna?" Han skakade leende på huvudet. "Jag tänkte bara att du kommer ju vara snofsig och uppklädd efter kalaset, så jag ville inte se ut som en lodis. Men om du vill kan vi snacka pensionsförsäkringar, inga problem."
"Tack, men det är redan ordnat, serru."
"Aha. Fondsparande då? Har du hängt på Kina-tåget? Mycket lukrativt." En blick på henne över axeln när han gick före fram till ett bord och Stella skrattade till.
"Okej, så banken går bra alltså?"
"Jodå, den gör det väl." Johan drog ut en stol och manövrerade in sin. "Hur är det på skolan? Är barnen snälla?"
"De flesta." Stella tog av sig jackan och märkte hur han gjorde en topp till tå-koll av henne precis som hon granskat honom, och hur hans blick stannade till kort på hennes lilla mage. Hon satte sig mittemot honom. "Och jag också för det mesta."
Johan nickade. Stella nickade. Och var den som rodnade en aning, givetvis.
Servitrisen tyckte inte riktigt om två släta koppar kaffe som menyval."Vi går när det kommer matgäster" log Johan tjänstvilligt mot henne. "Du får köra ut oss så fort ni behöver bordet, och jag lovar att vi försvinner på två sekunder." Det var hittills helt tomt i hela restaurangen. Servitrisen övervägde och sen log hon tillbaka "jaja, vi säger väl det" och Stella hade kunnat flina till för att hon tänkte på Linas prat i somras om vem man skulle skicka fram i såna här situationer.
"Jaha..." sa Johan när det var ordnat. "Gunilla fyller sextio i helgen? Stort kalas?"
"Precis." Stella berättade om det. Deras kaffe kom under tiden. Johan lekte med sin sked medan han lyssnade. Han hade inget sår på högertummen. Hans händer var blekare och håret på dem syntes tydligare. Mörkare. Förutom de bagatellerna var det ingenting med dem som var annorlunda från i somras. Stella tvingade upp sin blick på hans ansikte igen. "Hur var.. Hur var Italien?"
"Hett som tusan. Och så gott. Och roligt. Väldigt roligt. Vi åkte hem feta och lyckliga. Men nästa gång ska vi inte dit i augusti."
"Max och Lina? Hur är det med dom?"
"Bara bra. Som vanligt ungefär." En halv minut till på att redovisa deras liv.
"Patricia då? Allt som vanligt där med?" Ännu en stund. Det var som en pingismatch där hon servade och han svarade. Och de spelade bara korta bollar.
"Och hur har du haft det?" frågade hon. "Berätta vad som har hänt sen sist?"
Johan smålog. "Jag tror jag skulle behöva ett glas vatten, Stella. Jag visste inte att jag skulle bli intervjuad så här."
"Absolut." Hon log och hämtade ett åt honom. "Varsågod. Kan vi fortsätta?"
Han tog en klunk. "Nu. Jag har målat om i köket. Det är ljust och gult nu. Nytt kylskåp och frys. Borstad... metall, vad är det för material? Stål? Aluminium?" Han såg frågande på henne och Stella fnittrade till. "Kom igen, jag är ju så fel person för den frågan. Stambytta sommarstugor?"
"Just det...." Johan bet sig i läppen. "Det var ju det, ja. Borstat någonting då, vi nöjer oss med det. Snyggt, hur som helst. Och sen har jag fått lite nya uppgifter på jobbet, så jag håller på att gå en utbildning i höst. Igår satt jag hemma hela dagen och läste på betald arbetstid, kändes mycket lyxigt. Något sånt ungefär, sen sist. Vad är nästa fråga?"
Hon behövde inte tveka eller tänka efter. "Har du kommit på vilken som är den bästa boken?"
"Det här är ju som en intervju!" Han skakade på huvudet. "Nej, det har jag inte. Har du?"
"Jag har läst ett par till som platsar på den långa listan. Så jag är ännu längre ifrån ett svar."
"Ja, det där blir ju knivigare och knivigare ju äldre man blir. Du skulle ha frågat när jag var femton, då hade jag kanske vetat."
"Du, jag brydde mig inte när vi var femton" sa Stella. "Då var böcker ingenting jag skyltade med. Det var coolare att... kunna några drinkar? Jag minns inte. Jag vet iallafall att det aldrig slog mig att jag skulle kunna prata med dig om de feta böckerna du läste."
"Dostojevskij säkert" sa Johan. "Den feta boken var nog "Brott och straff". Min lärare i nian tyckte jag skulle läsa honom, så då gjorde jag det. Men det var enbart för att kunna imponera med att jag hade tagit mig igenom en sån tegelsten."
"Brott och straff?! Själv var jag mer inne på Isfolket då, så..."
Han såg förväntansfullt på henne i tystnaden som följde. "Jaha?"
"Fint väder här idag" sa hon till slut. "Riktigt fint höstväder."
Johan skrattade till. "Menar du allvar, Stella? Vädret? Kvalificerat småprat? Är det inga fler frågor nu?"
"Vill du ha påtår?"
"Vad händer om jag säger nej tack? Ber vi om notan då?"
"Nej? Eller har du bråttom någonstans?"
"Jag har inte bråttom."
"Inte jag heller. Faktiskt." Stella log lite generat över sin rapportliknande utfrågning. "Och ingen plan heller den här gången."
Han tittade till på henne medan han tömde sitt vattenglas och för första gången under samtalet kändes det som att hon kanske inte var ensam om att vara nervös, även om han var bättre på att dölja det och verka så lugn. "Hur mår du?" frågade han, och tillade det säkra "hur går allt med barnet?".
Stella upprepade det hon sagt minst femton gånger tidigare under dagen, fast mer utbroderat nu. "Och jag mår bra i övrigt också" sa hon sen och såg rakt på honom. "Och jag är inte gift. Och jag är inte tillsammans med Markus längre."
Johan såg förvånad ut. "Är du inte? Så det blev inget..?"
"Inget bröllop. Och ingen större lägenhet och ingen minivan och inget allt annat som man ska ha när man skaffar barn. Bara två blivande singelföräldrar."
Hon gjorde en paus ifall han skulle säga eller fråga något mer, men det gjorde han inte.
"Jag bor hos en kollega för tillfället" laddade Stella på då. "Hennes man jobbar i Örebro på veckorna och dom har en hel villa och alla barn är utflyttade, så det passade perfekt. Och så håller vi på att leta nya lägenheter, jag och Markus. Vi ska försöka hålla oss i samma område, så gott det går. Nära varandra iallafall, så det blir smidigt och enkelt sen. Och så går vi i familjeterapi. Det är skitbra. Femte gången i onsdags, och det har verkligen hjälpt. Och min sommar var väl inte så bra när vi åkte tillbaka till Stockholm där, men nu sen skolan började och jag flyttade in hos Britt-Marie känns det som att allt har fallit på plats mer. Just nu, de här sista veckorna, har det känts väldigt bra."
Johan skruvade på sig i sin stol medan han lyssnade.
"Det var min lilla uppdatering" avslutade hon. "Vad som har hänt sen sist."
"Ja, där ligger ju min borstade kyl i lä" sa han och såg bekymrad ut. "Men du, hur ska.. Vad tänker.." Han avbröt sig.
"Ja?"
"Nej, jag vet inte. Men." Han gjorde samma stopp-manöver igen. "Men det gick inte? Jag trodde att. Du vet, när vi sågs, och Markus, för det var ju han eller hur, var här? Ni kunde inte..?"
Stella skakade på huvudet. "Vi försökte. Det gick inte. Ömsesidigt beslut."
"Jaha." Johan släppte ifrån sig en dyster suck. "Tråkigt att höra."
Hon tömde det sista kalla kaffet i sin kopp och lutade sig tillbaka i stolen, höll sin röst glad och lätt. "Men så är det iallafall. Och som sagt, nu känns hela situationen bättre än på väldigt länge."
Han kliade sig frånvarande på armbågen, följde servitrisen med blicken medan hon visade ett par riktiga matgäster fram till ett bord. Hon uppfattade hans blick och sände tillbaka en "ni kan ta det lugnt ett tag till". Johan verkade inte registrera det.
"Jag vet inte riktigt vad jag ska säga" sa han med en till suck när han såg på Stella igen. "Något passande och lämpligt, men jag vet inte? Jag är verkligen ledsen att det blev som det blev. Det känns som att.."
Hon förstod inte exakt vad han syftade på med "som det blev", hon och Markus, eller hon och han, men hon brydde sig inte om att fråga. Det här började gå åt ett håll hon inte alls förutsett. I hennes huvud hade den här scenen sett ut på två olika sätt. Det ena var att han skulle vara kort och sur, inte vilja ha något mer med henne att göra för att han fortfarande var stött efter sommarens eskapader. Det andra scenariot var att han skulle ta emot nyheten om att hon och Markus inte var tillsammans med lite mer.. leende på lut, liksom. Glatt. En öppning, nystart. Inte en enda gång hade hon tänkt sig att han skulle sitta där och känna sig skyldig, få dåligt samvete, ta åt sig. Det var ju så uppenbart att det inte var hans fel, eller hur?
"Johan, jag bad inte dig komma och fika för att du skulle få chans att säga något smart och passande till mig. Eller beklagande eller något annat överhuvudtaget. Det här är information, upplysningar. Det är inte något som helst ansvar för dig. Jag ville bara att vi skulle ses, och att det inte blev riktigt så.. abrupt, som i somras. Det är därför." Hon såg noga på honom, ville sända över "det är så lugnt, släpp det där nu, allt är ju bra!". Han var inte speciellt mottaglig.
"Jag tycker ändå att.." började och stoppade han för tredje gången.
"Gör inte det" sa hon. "Tyck inte "att"."
"Nähej." Han tvingade fram ett stelt småleende. "Hur känns det för dig nu då? Uppriktigt?"
"Bra. Uppriktigt. Bra. Jag lovar." Hon kramade hans arm för att bekräfta ännu mer. "Du vet ju. Det är skitsvårt ibland, och det känns urjobbigt nu och då, men i det stora hela är det bättre än att fortsätta ihop och fortsätta såra varandra. Det här är det som är möjligt. Så känns det."
"När kommer barnet?"
"Mars."
"Och Markus? Hur är han?"
"Uppriktigt okej, han med."
"Hur löser ni det sen? I mars?"
Stella gjorde en liten grimas åt honom. "Får jag återkomma med det svaret?"
"Ja. Förlåt." Han korsade armarna över bröstet. "Givetvis." Bekymmersrynkan mellan ögonen satt kvar.
"Vet du en helt annan sak jag funderat på" sa hon. "Om jag kommer hit på lite sommarlov eller hälsar på någon annan gång, så kanske jag kan ringa dig? Eller om du plötsligt står på Centralen och har några timmar över så kanske du kommer på, visst tusan, Stella bor ju här, och då kan du.. slå en signal. Till exempel."
"Ja, ja, visst" sa han och det kunde omöjligt låta mindre entusiastiskt.
"Inte som något tvång, bara ett förslag" kämpade hon på och Johan nickade pliktskyldigt. Stella fick lust att luta sig över bordet och ruska om honom "ta dig samman, karl, fattar du innebörden av vad jag säger? ring mig, ring mig, det är en inbjudan, i somras, minns du?!". Hon kontrollerade sig och styrde över på annat mindre jobbigt, tråkigt. Det kändes aldrig som att det lyfte när de satt där och ägnade sig åt kvalificerat småprat. Han såg inte på henne på rätt sätt, han svarade inte på rätt sätt. Sommaren kändes väldigt avlägsen hur mycket hon än slet för att få fram den. Han nappade helt enkelt inte. Klockan var närmare sex när ett sällskap på fyra personer kom in till restaurangen. Riktiga matgäster.
Johan sneglade på sin klocka. "Vad säger du? Ska vi?"
"Ska du till Gunilla och Torbjörn nu?" frågade han när de stod i hotellobbyn igen.
"Ja. Är du inte hungrig? Buffé, gräddtårta, fika, dricka. Dom betalar alla som kan tänka sig att äta en smula vid det här laget."
"Nej, jag hinner inte." Han såg odiskret på sin klocka igen. "Men vill du ha skjuts? Jag ska ändå åt det hållet så jag kan..."
Det blev en tyst promenad och en tyst början på bilfärden ända tills han klämde ur sig "jag har träffat någon" när de nästan var framme. En försiktigt blick på Stella. "Ett par gånger." En till lika försiktig blick. "Det är dit jag ska nu."
"Åhå" var det enda hon kunde säga.
Ett fjärde scenario, Johan är uppklädd och snofsig för att han ska på dejt ikväll, och när han får veta att Stella är singel och halvt om halvt bjuder in honom så känner han sig ännu mer skyldig för i somras. Han ska ju som sagt på en riktig dejt nu och hade bara planerat för en snabb kaffe med kattvakten (som nu kommer att öka på sin tragedi ytterligare som ensamstående förälder). Något mer än kaffe och skjuts ville han inte alls göra.
"Mhm" sa han.
"Något seriöst?" Hon tvingade sig. Hon sket i om han sa att det var seriöst eller inte. Det spelade ingen roll vad han svarade för hon visste redan. Hundra mil mellan de två, en sommar som låg hundra år tillbaka i tiden. Men hon ville inte sitta i bilen bredvid honom och ha någon djäkla brännande och besviken tystnad.
"Det är lite tidigt" svarade han återhållsamt. "Jag vet inte än."
"Det är okej. Du får återkomma" sa hon skämtsamt och han log inte.
De svängde in på Gunillas och Torbjörns gata.
"Tack för skjutsen." Stella log snällt. Det var iallafall meningen att det skulle se snällt ut. Och självständigt, lugnt och generöst. "Hoppas du får en riktigt kul kväll."
"Du med" sa han och såg ordentligt på henne. "Och Stella, jag hoppas allt löser sig, bra."
"Allt har ju redan löst sig bra" svarade hon lite för skarpt. "För alla parter. Men tack för omtanken och skjutsen då. Johan." Hon öppnade bildörren. "Lycka till du med."
"Vi hörs väl?" sa han samtidigt som hon klev ur och stängde den efter sig.
"Efterfesten" var i full gång. Nu med enbart de närmaste familjemedlemmarna på plats så Stella försökte hänga på så gott det gick. Det blev vickning med varmkorv och öl, och sent innan hon och Inger tog en taxi in till stan och stupade i säng.
De sov länge på söndagen och åt långsam frukost i lugn och ro. Den enda punkten att passa var flyget vid tre-tiden. Gunilla kom och hämtade upp dem för lunch, och sen fick de skjuts ut till flyget. "Ta hand om er, kom ihåg att inte stressa, jättetrevlig fest, vi ses snart igen."
När de checkat in och stod och bläddrade i tidningar i kiosken var det någon som knackade henne på axeln. "Hallå Stella!" Det var Lina med ett Julia Roberts-brett leende.
"Men Gud, hej!" Stella fick en överraskningskram av henne. "Vart ska du?"
"Portugal, jag ska jobba på en träningsresa i två veckor."
"Nej? Vad lyxigt! Är det yoga och sånt?"
"Yoga och vanlig aerobics. Och sol och bad. Hur är det med dig?"
"Bra, bara bra. Min moster har fyllt sextio så vi har varit på kalas här i helgen."
"Ja, jag hörde det" sa Lina. "Johan berättade."
"Fast han sa ingenting om att du just skulle åka till Portugal. Jag frågade minsann hur ni hade det."
"Åh, vi har det väl bra" log Lina. "Mitt i all vardag." Hon pekade på Stellas mage. "Grattis! Hur har du det?"
"Som vanligt också." Stella orkade inte dra allt hon redan dragit hela helgen en vända till. Hon kopplade på ett strålande leende. "Bara finemang allting. Ska Max med på resan?"
"Inte den här gången. Han gruvade sig lite för hur ensam han skulle känna sig till helgen när jag är där och Johan är i Stockholm. Han är inte van att vara så mol allena."
Johan skulle till Stockholm nästa helg?
Lina snappade upp den tänkta frågan för hon sa "bröllopet han ska på?".
Ett bröllop. Något man i de flesta fall vet om minst en månad innan.
"Vi hörs." Scenario fem, han var helt enkelt less på henne. Been there, done that, not doing it tomorrow-less.
Lina började förstå att hon trampat i klaveret. "Fast jag vet inte hur länge han skulle vara där, så det.."
"Ja, precis. Ibland är det ju väldigt stressigt med fest och brunch och program hela tiden." Stella satte tillbaka tidningen hon läst och spanade bort mot gaten och såg till sin glädje att de öppnat och att hennes mamma stod en bit ifrån med deras handbagage och väntade på henne. "Ska du med det planet? Jag måste.."
Lina tittade också ditåt. "Jag ska med det andra. Men du, kom in på gymet nästa gång du kommer hit. Även om du inte ska träna. Vi ses!"