Nystart - kap 2 + 3!

Och jag slänger upp lite mer med Luleå, Kvantum och Festen när jag ändå håller på :

Stockholm, juni

Hennes hår var nästan för kort. Hon hajade fortfarande till när hon såg sig själv i speglar. ”Oj tusan, det där är ju jag!”. Det hade varit en ingivelse. En kväll hade hon motvilligt följt med Cissi på ett boxercise-pass istället för den vanliga spinningen. Det blev fantastiskt, hon bara slog och slog och slog. Och så trettiotusen situps och armhävningar däremellan. Hon kände sig helt slut när de lämnade träningslokalen, men för första gången på flera veckor var det helt slut på ett bra sätt. Morgonen efter, på viksängen i sitt eget vardagsrum, hade hon vaknat upp och insett två saker : jag ska klippa mig kort. Nu. Och jag kan inte bo kvar här.
Det var lättast att börja med klippningen.
Markus hade alltid varit emot kort hår på henne. Han kunde sträcka sig till page, men där gick gränsen. Hon hade på försök tidigare visat några kort från när hon var au-pair i USA, korthårig, men han hade bara skakat på huvudet. Sagt något om hennes fina självfall och bla bla bla. Inte för att han förbjöd henne men bla bla bla.
Den dagen, hon slutade tidigt på skolan, åkte hon in till stan och letade efter salonger med lediga tider. Skolavslutningsveckan, det var inte lätt. Det blev PUB-husets till slut. Alltid ett vågspel.
”Som Mia Farrow 1968 när hon gifte sig med Sinatra, vet du vad jag menar?” hade hon frågat den unga tjejen som skulle klippa henne. Den unga tjejen skakade på huvudet. Både 1968, Farrow och kanske till och med Sinatra var okända för henne. ”Okej, men den där tevereklamen med två tjejer som har samma klänning och så tar den ena på sig ett läppstift för att särskilja sig lite” försökte Stella. ”Vet du nu?”
Den unga tjejen såg fortfarande mycket tveksam ut.
”Men okej, så här då. Jag har just fått veta att min sambo varit otrogen och nu vill jag klippa håret i en helt ny frisyr. Den ska vara kortkort. Är du med?”
Den unga tjejen nickade och log ett säkert leende. ”Jag är helt med.”
Trettioåtta minuter senare gick Stella ut därifrån, superkort. Till och med kortare än Mia Farrow -68.

Hon hade flyttat tillbaka hem efter tre veckors kampande hos sin mamma och Cissi. Övertalad, eller av egen vilja, eller för att hon var ett psykfall vid det laget och borde bli omyndigförklarad, eller för att det var så jobbigt att åka runt som en flyttfirma, eller för att det kommit in tjugofyra ja-svar i bröllopsmejlen, eller för att hon saknade honom, eller för att han var Markus, eller för att hon var ett skilsmässobarn och tyckte att man alltid alltid måste satsa på sin relation och jobba mycket hårt på försoning. Någon bra anledning fanns det, hade det funnits, men det tog tio sekunder för den att börja blekna från det att hon satte nyckeln i låset och klev över tröskeln och ställde ner kabinväskan på golvet och han, hennes vänstrande blivande man, kom ut från köket och stod i dörröppningen och såg på henne och sa ”vad skönt att du är här igen”. Och hon tänkte ”menar du det på riktigt eller säger du det bara för att vara snäll?”
Han ville ha hem henne, det hade han sagt från dag ett. Och efter första chocken lagt sig tänkte hon att de borde försöka, det var ju precis det här som var att jobba på relationen. Varför inte? Varför kunde de inte få en chans? 30 juli och tjugofyra ja-svar. Det var ju ingen påhittad äcklig osympatisk sur och hemsk man som gjort det, det var hennes. Fram tills för tre veckor sen den bästa hon stött på. Skulle de fem åren innan bara försvinna i tomma intet? Varför kunde man inte försöka?
”Ja, varför inte?” sa hon till Cissi i ett av deras evighetsältande-samtal. ”Varför måste jag göra slut?”
”Du måste ju inte det” sa Cissi. ”Tänk på dr Phil, och jag vet att han är på teve och amerikan och inte så... , men du fattar, han håller ju på med såna här par hela tiden. Dom lyckas. Varför skulle inte ni klara att komma över det?”
”Ja, varför inte?”
Tjugofyra ja-svar och Markus.
Men det var så svårt. Det var svårt att sitta och vara tyst eller hövlig mot honom vid middagsbordet, och det var svårt att inte låta de stickiga förolämpningarna glida in i det vardagliga pratet och se honom svälja precis allt, aldrig svara tillbaka. Ena stunden var hon så förbannad att det blev svart för ögonen och den andra såg hon hur han tyst sjönk ihop och blev ledsen över det hon sa och då ville hon bara böja sig fram och kyssa honom och säga ”förlåt, älskling, vad håller vi på med egentligen? det här är ju vansinne, det är bara en mardröm alltihop, inte som vi är på riktigt” och hålla armarna hårt runt honom och luta sig mot honom och få känna honom.
Men hon kunde inte ta i honom och han fick absolut inte röra i henne.
Det var ännu svårare att mumla god natt och få det att låta obrytt och nonchalant efter en sån kväll. Hon sov på viksängen i vardagsrummet och han i dubbelsängen. Han ville byta, gentlemannamässigt, att hon skulle sova i riktiga sängen, men Stella viftade bort det. Det spelade faktiskt ingen roll om hon hade en mindre bekväm säng just nu. Det var inte den som gjorde att hon sov dåligt. De låg båda två i varsitt rum i lägenheten och var vakna. På morgnarna kändes huvudet som att hon varit ute och röj-festat.
Och ändå så kunde hon inte få fram några av de tre orden. ”Jag lämnar dig” eller ”det är slut” eller ”bröllopet är inställt”. Hennes mamma tyckte inte att det fanns så mycket att fundera på. Det var bara att säga tack för kaffet, lägga ut lägenheten på visning och gå vidare. Så enkelt var det, och det bästa för alla parter.
Stella höll med om att det lät enkelt och bra.
Men den andra parten var ju Markus.

På skolan dagen efter frisörbesöket var det ungefär etthundratjugo människor i olika åldrar som utbrast ”har du klippt dig?!”. Och sen ”men du ser ju så annorlunda ut!” och sen lade ungefär 75% till ”och det passar dig så bra!”. Det var väl det hon visste. Markus hade lagt huvudet på sned, gått runt henne, kisat med ögonen. Sagt ”men titta... jaha... det var ju kort.. vad fint...”. Stella hade gett honom en frän blick. ”Det är bara att tugga i sig, för det här är mitt nya jag. Och jag gillar det skarpt.”

Avslutningsdagen. En solig torsdag med klarblå himmel och många fina studentklänningar och skråliga sånger. När alla stolar var uppställda på alla bänkar för sommarens storstädning och alla elever lämnat skolan och alla lärare samlat ihop sina blombuketter och nöjt tänkt att imorgon är det dags för skrivbordsstädning, åkte de in till Mosebacke för Avslutningsölen. Hon och flera andra fortsatte till Akkurat när det började duggregna och man inte ville sitta ute längre. Hon och några få stannade kvar ännu längre och drack ännu fler öl. Hon och en till delade på en taxi hem, de bodde åt samma håll.
Hon fick koncentrera sig som tusan för att hitta nyckeln i väskan och sen få in den i nyckelhålet när hon kom hem. Och det förbannade ljuset i trapphuset, det slocknade ju hela tiden, man hann ingenting. Ytterdörren kom upp till slut och Stella snubblade in med buller och brak. Råkade trampa på sina egna fötter och föll ihop i en fnittrig hög i hallen, där hon blev liggande. Det kändes så komiskt allting, rasa in full och trilla ihop. När hade hon gjort det senast? Någonsin?
Markus kom yrvaket ut från sovrummet. ”Vad gör du? Är du full?”
”Ssssh!” fnittrade hon. ”Ssssh! Säg inte så. Jag är bara lite... salongsberusad.” Hon fnittrade ännu mer. ”Ursäkta. Jag är nog lite full. När jag tänker efter. Men bara lite. För du vet, jag jobbar ju imorgon. Som vanligt, i framtiden.” Mer skratt.
”Behöver du hjälp?” frågade han.
Stella kunde inte sluta fnittra. ”Behöver du hjälp? Ring Poolia!”.
Han tog av henne väskan och jackan. Spände upp skorna och ställde dem fint på skohyllan. Tog ett stadigt tag under armarna på henne, travade in med henne i badrummet, satte henne på toastolen, blötte en handduk med varmt vatten och tvättade av henne i ansiktet, så mjukt och skönt. Frågade om hon ville kissa, det ville hon ”abscholut” pressade hon fram i en parodi på en full person som hon själv fann otroligt underhållande. Markus drog igen dörren efter sig utan att dra på läpparna. Han såg mest bekymrad ut. Sen, trava in i sovrummet med honom, av med klänningen och blusen och behån med hans hjälp, lägga sig i sängen. ”Åh guuud... det här var skönt. Så skönt” sa hon lyckligt. ”Åh vilka bra sängar vi har.”
”Ja, dom är inte illa. Sov gott, Stell.” Han lade täcket över henne och släckte sänglampan, tog med sitt eget täcke och kudde och började gå ut till viksängen i vardagsrummet.
Stella klappade på sidan om sig. ”Stanna här.”
”Va?”
”Markus. Älskling.” Ljuv röst. Hon klappade brevid sig igen. ”Sov här. Det är din säng. Du har betalat.. typ, hela. Den här sängen är för bra för att vara sann. Den förtjänar att sovas i. Av dig.”
Han stod tvekande en stund i dörren, sen gick han ut och släckte lamporna och kom tillbaka. Sträckte försiktigt ut sig brevid Stella. Ytterst på sin sida. Drog upp sitt täcke. Andades ut.
De nuddade inte i varandra med en enda kroppsdel.
Båda låg blickstilla och knäpptysta. Hon tittade upp i taket, såg inte mycket i mörkret, men det gick bättre än att blunda. Han låg bara tyst och andades. Jämna långsamma andetag. Markus var en sån människa med löjligt låg vilopuls. Gymnastiklärarbarn, badmintontränare och hobbyinnebandyspelare. Han hade varit i bra kondition sen den dag han föddes. Nu arbetade den låga vilopulsen extra metodiskt lät det som till höger om henne.
Vi jobbar på vår relation nu, tänkte hon. Det här är extra hårt jobb. OB-tillägg. Jag tar det gärna. Jag är en fighter. Jag ger inte upp så djävla lätt, jag.
Det här var det närmsta de varit varandra på flera veckor. Det var första gången på flera veckor som han rört i henne utan att hon reagerade, och utan att hon dragit sig undan. Senast igår hade det känts som en omöjlighet att någonsin sova i samma säng igen, men nu låg de här, och hon kände sig avslappnad och skön, och full. Men ändå. Man måste ju börja någonstans. Börja jobba någonstans.
I mörkret sträckte hon sen ut sin arm, klumpigt, och den landade på hans kropp, klumpigt, någonstans över hans arm och mage. ”Hej” sa hon.
Han svarade inte. Rörde inte på sig.
Hon försökte mer. ”Ge mig ett H, ge mig ett E, ge mig ett J!” Inget svar.
Hon sjöng några snuttar ur Prince-låtar. Han gillade Prince-låtar. ”My name is Stella. And I am funky.” Hon började fnittra igen. ”So funky. Stella funky.”
”Stella funky, kom igen nu” gav han till slut med sig och det lät inte lika trött och bekymrat längre. ”Försök sova. Klockan är mycket.”
”Men jag vet inte om jag vill sova. Markus. Älskling. Vill du sova?”

Han väckte henne kvart i åtta morgonen efter med en stor mugg svart kaffe på sängkanten. Hon stönade äcklat och vände sig åt andra sidan. Munnen torr som en oblat, magen upp och ner i kullerbyttor som aldrig verkade stilla sig, huvudet invärtes skadat.
”Jag måste gå nu” sa han och strök henne över håret och hon knep ihop ögonen som han inte såg. Snälla rör mig inte. ”Jag fixar en god middag åt oss ikväll. Vilken tid kommer du hem tror du?”
Aldrig?
Hon borrade ner huvudet i kudden. ”Vet inte.”
Han böjde sig fram och pussade henne på örat, det enda hudiga som syntes, viskade ”hoppas du mår bättre snart” och sen ett tillägg ”jag älskar dig.”
Snälla rör mig inte.
Hon låg kvar tills hon hört hans nyckel i låset och hans steg nerför trappan och sen räknat till femtiofem. Då var det säkert att gå upp. Han var borta.

När hon kom hem den kvällen, sent för att hon ringt och bett Cissi ta en fika, som blivit lång middag, med henne på Söder och kolla in den nya frisyren och höra om viksängen var ledig igen, berättade hon för Markus att hon skulle flytta ut. Inte bara till vardagsrummet den här gången. Hon måste tänka igenom det här, ”dem-et”, ordentligt.
Han satte sig tungt på soffkanten. ”Vad menar du?” frågade han.
Han hade stigit upp och kommit och mött henne i hallen för han hade redan lagt sig när hon kom hem. Mött henne med kalsingar och t-shirt på. De hade finkänsligt börjat ha kläder på sig när de sov också. Som att hon verkligen bara hälsade på, var en riktig gäst. Ännu en anledning att inte stanna kvar.
Det såg på ett sätt ut precis som förra kvällen. Men nu var det ingen av dem som målmedvetet sträckte ut en hand och rörde vid en kind, och hon kände sig inte full och fnittrig och avslappnad. Bara bestämd och ärlig. Stella kunde inte se på honom utan att börja föreställa sig. Vad hade Petra sagt? Vem hade tagit initiativet? Han eller Petra? Hur hade han låtit när hon tog i honom? Andats? Pratat? Vad hade han sagt när det hände, första gången? Hur hade han tagit i henne? Hade han gjort massa nya grejer? Hade han kommit hem sen till Stella och legat med henne? Obekymrat? Eller hade han sagt nej de gångerna om Stella velat? Skyllt på trötthet eller huvudvärk?
Om hon nio komma fem av tio gånger inte kunde se på honom utan att tänka på Petra, då måste hon därifrån ett tag.
Om det mesta han sa fick henne att börja tvivla. ”Jag älskar dig. Vad fin du är i den där blusen. Du passar i kort hår. Jag vill vara med dig. Stella, kom hem. Skönt att du är här igen.” Betydde det i själva verker ”du gör mig besviken, jag känner mig dålig med dig, jag är så less på dig, jag vill ha någon annan, jag älskar inte dig”?. Hon måste därifrån.
Markus började gråta. ”Stella?” Han svalde. ”Är det.. är vi inte längre? Vill du flytta?”
”Nej.” Stella sjönk ner på golvet, lutade sig mot väggen och drog upp knäna. ”Jag tror inte det. Jag vet inte. Eller, ja, tillfälligt iallafall.”
”Men..?” Han torkade sig över ögonen. ”Hur menar du, tillfälligt?”
”Jag kan inte vara kvar här, så här, med dig. Men jag kan inte göra slut heller. Jag måste komma på vad jag kan. Och vill.”
”Kan vi inte göra det tillsammans? Komma på det?”
Hon skakade på huvudet. ”Det går inte, Markus.”
”Men jag gör vad som helst. Jag gör vad som helst för att vi ska komma igenom det här. Jag byter jobb, du får kolla min mobil varje kväll, du får se på min korträkning, vad som helst. Jag är så fruktansvärt ledsen för det jag gjorde, men kan du inte.. kan vi inte göra det här ihop? Kan du inte stanna här? Hur ska vi annars kunna?”
Hon hade alltid svårt att hålla sig från att börja gråta när andra grät, och när den andra var han så var det omöjligt.
”Om jag hade vetat vad jag ville så hade jag lämnat dig för tre veckor sen” sa hon. ”Jag kan inte det, men jag kan inte stanna här heller. Jag vill vara ifred ett tag. Det betyder inte att jag lämnar dig, det betyder bara att jag vill vara ifred.”
”Bröllopet då? Hur ska vi göra med det?”
Stella reste sig. ”Vi säger ingenting om det än. Vi avvaktar. Det är ju ingen panik förrän om ett par veckor.” Hon gick fram till honom, tvingade sig att lägga en hand på hans axel där han satt framåtböjd med huvudet i händerna. ”Jag åker till Cissi imorgon efter jobbet. Jag ringer dig. Sen. Ring inte mig utan ge mig tid.”
Sen gick hon in till sovrummet och började packa ner kläder i sin stora ryggsäck. En sak hade hon åtminstone lärt sig.

Det var en vecka sen. Egentligen hade de fem dagar, en vecka till efter avslutningen, att jobba som lärare, men hon klarade bara två av dem. Inte för att Cissi var en dålig värdinna. Hon hade ett överjordiskt tålamod när det gällde att lyssna på snyftigt dryftande och servera terapeutiska tekoppar och repetera samma tröstande fraser hela tiden och hennes viksäng var skönare än deras, men det slutade ändå alltid med att Stella låg och grinade där i mörkret på kvällarna och kände sig helt djävla miserabel. Det var Stockholm. Att Cissi bodde tre stopp längre ut på samma tunnelbana. Tänk om Markus skulle hamna i samma vagn på väg hem. Tänk om de skulle stöta ihop någonstans. Tänk om hon skulle få syn på honom med Petra. Tänk om någon av deras kompisar hade vetat om det hela tiden. Tänk om någon skulle ringa henne och bekänna och beklaga nu. Tänk om, tänk om.
Svaren som trillade in i mejlboxen och postboxen varje dag. ”JA vi kommer gärna!”. Ringen på hennes finger, som tillfälligt var överflyttad till höger hand. Deras ställen. Deras minnen. Deras planer. Alltihopet. Vart hon än gick kändes det som att det poppade upp en gubbe ur lådan och störde henne. Och störde inte han, så var det hennes eget bekymrade ansikte i spegeln. Den försmådda kvinnan. Den lurade kvinnan. Den där nya som hon inte gillade det minsta.
Hon hade sagt till honom att hon ville vara ifred och tänka efter vad hon skulle göra. Men det enda hon kunde tänka på var dem, från förut, eller ett alldeles nytt dem, han och Petra. Petra med sin smala kropp och hängiga bröst i hans skjorta.
Och hon orkade inte vara kvar i det.
På dag två smög hon till rektorns rum när det egentligen skulle vara ämneskonferenser. Det syntes att hon stått och lipat på toan innan. Hon valde inte förkylning utan berättade kortfattat vad som hänt, ”relationskris”. Han gav henne en kram och önskade att sommarlovet och semestern skulle ge dem tid att reda ut saker och ting. Så fick hon gå hem. Ostädat skrivbord, allt i en enda röra, inga böcker att läsa med sig, inga papper att fixa och kolla igenom. Bara gå. Hon sa inte ens hej då till de andra. Hoppade obemärkt på bussen därifrån.

När hon kom ”hem” til Cissi ringde hon Gunilla, sin moster. Alla sommarlov mellan sju och femton hade hon och Stefan spenderat minst två veckor hos sina kusiner Anna-Karin och Peter uppe i Luleå. Deras mamma, Gunilla, var skolbibliotikarie och en riktig bullmammatyp med villa med trädgård och allt. Anna-Karin var lika gammal som Stella, Peter var ett år äldre än Stefan. Det var ett perfekt arrangemang. Stellas och Stefans mamma var en ”kvinna i karriären”, en sjuksköterska på SÖS som jobbade och jobbade extra, för att få ihop allt efter skilsmässan. De hade bott i lägenhet i en tråkig Stockholmsförort då. Deras pappa hade varit en stressad workaholic med eget företag i rörmokeribranschen. Alla inblandade parter hade tyckt att det var en bra lösning för dem att få vara uppe i Norrbotten några veckor på lovet.
”Men du, det passar ju perfekt!” utbrast Gunilla nu när Stella ringde och föreslog samma sak sjutton år senare. ”Vi ska ut och köra lite på semestern, uppåt Norge, du kan ju helt enkelt följa med! Men om inte du vill följa med så kan du alltid stanna här och passa katterna. Det går bra det med. Då behöver jag inte be grannen passa dem. Det här blir ju perfekt!” Hon lät verkligen som att hon menade det, och att det skulle bli fantastiskt roligt om Stella faktiskt ville följa med på turen till Norge.
Stella blundade och försökte att inte tänka på att Anna-Karin var lika gammal som henne och bodde kvar i Luleå, fem kilometer därifrån, med man och två små barn, redan, och jobb på en högstadieskola. En egen villa. Eller rättare sagt eget radhus. Men ett perfekt liv. Allt på plats. Lyckligt. Och att Peter bodde tjugofem mil därifrån, i ett annat radhus, med två andra små barn, fast ett var inte hans. Men han var nygift och kär. Och Stefan, han satt i Göteborg med knubbiga Mira och sin sambo och var go och glad. Ingen av dem skulle tillbringa några veckor av sommarlovet på rymmen från en vänstrande sambo. Ingen av dem vaknade varje natt vid tre-fyra-tiden med världens ångest och kunde inte somna om, eller grinade på personaltoaletter eller på spinningcyklar. Ingen av dem hade blivit så blåst att mycket av vad folk sa nuförtiden kändes svårt att tro på.
”Kan jag komma... snart.. så fort som möjligt?” frågade Stella.
”Ja kom du, hjärtat, det är bara att komma” sa Gunilla och Stella började tyst grina igen.
Hur mycket tårar fanns det kvar egentligen?

Luleå, juni
Det var fint väder, klart och soligt, den dagen hon flög upp. Inga moln. Man såg marken hela tiden. Hon lutade sig mot fönsterrutan när kaffet och muffinsen var slut, såg ner på städerna, Bottenviken och all skog. Såg villor med pooler, såna trodde hon inte fanns häruppe. Men hon hade haft fel.
När hon började flyga hit hade hon och Stefan haft stora adresslappar runt halsen. Fått små leksaker och extra uppmärksamhet av flygvärdinnorna. Det hade alltid känts som ett äventyr och en lång resa att komma fram, och nu när hon på senare år insett att det bara tog en timme och en kvart kände hon sig smått lurad. Var det inte mer?
Luleå hade varit en riktig oas då. Det var kul att hälsa på Anna-Karin och Peter, och det var framförallt kul att göra något som ingen skulle bli sur för. Deras föräldrar hade inte haft en bra skilsmässa. Deras pappa hade lämnat dem för att han hittat en ny kvinna. Det var när Stella var fem år. Hennes mamma hade fortfarande inte kommit över den smällen.
Ingen av föräldrarna hade tänkt modernt och ”satt barnen först och främst” utan ägnade sig ofta åt att snacka skit om den andra. När de hälsade på hos Sten, deras pappa, på helgerna, kunde han inte låta bli att framföra sina åsikter om Ingers ”så kallade barnuppfostran och sätt att leva”. Och när de kom hem från helgerna, kanske med en ny leksak eller tröja i väskan, fick Inger tillfälle att raljera om hur Sten ”precis som vanligt försökte köpa dem för att skyla över sitt dåliga samvete över att han lämnat sina två barn i sticket”. Stella och Stefan suckade tyst och ställde bort leksakerna.
På somrarna tillbringade de en vecka med honom nere i Göteborg. Han kom därifrån och deras farmor och farfar bodde där. Lisebergsbesök, ett förbluffande antal mjukglassar, bilutflykter, minigolf. Allt det roliga fick de knipa igen om när de kom hem, för annars skulle Inger tolka det som att hennes sommaraktiviteter; badstränder man kom till med kommunaltrafik och små cykelutflykter med hemgjord picknick, inte alls dög.
Men Luleå var det aldrig något tjafs om. Sten tyckte det var bra att de var där uppe och ”fick leka och springa av sig”, och Inger tyckte det var bra att de var där uppe och fick träffa sina kusiner. Inget som hände där gav någon dåligt samvete eller prestationsångest. När föräldrarna ringde och pratade med dem kunde Stella bubbla på fritt om precis vad hon ville.
Hon hade länge inte kunnat tänka ”Luleå” utan att le samtidigt.

Gunilla och Torbjörn, morbrorn, stod och väntade på henne vid bagagebandet, precis som vanligt. Hon fick en stor varm kram av Gunilla, precis som vanligt. ”Nu ska du riktigt få koppla av och vila dig!” sa Gunilla. ”Bara försöka komma i form igen.”
Stella försökte le lika hoppfullt till svar. I form, tänkte hon. Vad då för form?
Fysiskt var hon i bättre form än på länge. Förutom tillfällena med två rejäla fyllor hade det blivit spinning-terapi, ofta fyra kvällar i veckan. Absolut inga korta nybörjarpass, utan bara trampa tills man fick blodsmak och inte kunde tänka längre var det som gällde. Komma hem sent. Fixa en tråkig och snabb mack-måltid och krypa upp i en soffa som inte var ens egen, men försöka smälta in i den, tills det var dags att lägga sig och inte somna.
Psykisk form, urdålig, men den skulle väl knappast bli bättre av ett par veckors vila. Det var liksom inte vila som krävdes, det var... en tidsmaskin kanske. En tidsmaskin som tog henne tillbaka till den där majfredagen och hindrade henne från att komma på den smarta idén att lämna in båda deras gamla kameror på framkallning för att de nu och framåt bara skulle använda digitalkameran. Eller nej, en som tog Markus tillbaka till för ett år sedan när den där tjejen Petra på hans avdelning hade blivit extra trevlig och söt och han inte kunde hålla sig från att börja flirta med henne, och samtidigt tycka att Stella var en trist typ som bara jobbade och aldrig orkade tänka på något annat än sitt nya jobb jobb jobb, och att hon måste sova hela nätterna och inte orkade med något annat. Det var det han sagt som förklaring när de pratat om det. Han kände sig försummad och onödig, tagen för given, nonchalerad, en hon inte behövde bry sig om längre. Stella bara tjatade och tänkte på jobbet. Var trött. Inte på humör.
Hon visste att han delvis hade rätt. Hon hade jobbat för mycket. Det var hennes grej, att gå in för mycket för saker och ting. Hon fick ett nytt jobb på en ny skola, hon ville visa att hon var bra så hon knegade på som attan. Hon upptäckte en ny bra författare, hon klämde alla verk på en månad. Hon fick en sambo som vänstrade och hon kunde ändå inte sluta älska honom.
Hon hade inte ens kunnat gå ut på krogen och flirta som ren hämnd sen hon fått veta. Cissi och Miriam hade dragit med henne, och det hade verkligen känts som det naturliga steget. Nu djävlar...! Ett par drinkar, en bardisk, några snygga män, några flirtiga ögonkast, en mångtydig konversation. Det hade slutat med att hon stod på toan och lipade. Som vanligt. Tillbaka på ruta ett. Alla de där männen som hon inte skulle kunna prata med, de var inte han. En annans händer på henne, bara tanken fick det att vrida sig i magen. Och hur de andra luktade, rakvatten och främmande otrevligt och dåligt. Hon ville bara ha han. Från förr. Markus utan en attached Petra. Annars kunde hon lika gärna vara utan, hon skulle aldrig klara att ha sex med en annan man, höra någon annan flåsa henne i örat eller smaska runt i munnen på henne. Så fruktansvärt vidrigt.
En tidsmaskin. Det var den sortens räddning som behövdes.
”Ja” svarade hon Gunilla. ”Det ska bli mycket skönt.”
Vad hade hänt om hon aldrig framkallat bilderna? Hade allt rullat på som vanligt då, och hon skulle aldrig ha fattat någonting? Eller skulle Markus ge sig ut och leta efter en ny bekräftelse nästa gång Stella... hittade en spännande bok hon ville läsa klart, eller började gå en kvällskurs i oljemålning och kom hem sent varje onsdag?
Hur skulle man veta?

De lastade in hennes väskor i bilen. Hon fick sitta fram bredvid Torbjörn och det gjorde att det kändes lite mer vuxet, lite mindre sorgligt sommarlov hos kusinerna sjutton år för sent. De körde genom Luleå som var somrigt och grönt och sig likt trots att det var flera år sedan hon varit där senast, och då hade det dessutom varit vinter och snö.
Det fanns visst några ombyggda shoppingcentrum, berättade de. Flera nya uteserveringar. En nyöppnad sushirestaurang. Den hade Gunilla och Torbjörn inte provat än, men Anna-Karin hade varit där. Hon tyckte om det. ”I Stockholm finns det väl mycket sushi? Gillar du det?”
”Ja, ganska. Jag tycker det är så svårt att bli mätt bara, om man inte äter femton bitar.” Stella tittade ut genom bilfönstret. ”Men det är ju väldigt nyttigt.”
Och så låg city redan bakom dem.

De kom fram, packade ur bilen, hon bar upp sina väskor på övervåningen. Anna-Karins gamla rum hade blivit ommålat gästrum. Komplett med retro-stålrörssängen från åttiotalet och allt, men Madonna-affischerna var ett minne blott.
”Vad tror du?” sa Gunilla när hon kom upp. ”Kommer du att trivas här?”
”Jadå” sa Stella och för första gången lät hon någorlunda övertygande. ”Det här blir finfint.” Hon klappade på sängen. ”Bara fint.”

Gunilla och Torbjörn stannade hemma i två intensiva dagar för att ”skola in henne” innan de skulle dra på sin bilsemester. Stella hade bestämt sig för att inte följa med till Norge. Det var ju perfekt det med, hon blev därmed förste kattvakt.
De fixade i ordning Gunillas cykel så att hon skulle kunna ta sig runt. De lämnade över simkort och bibliotekskort och videokort. De visade var alla de ställena låg i stan, ifall hon inte kom ihåg. De presenterade henne för de trevliga grannarna och de tråkiga grannarna. Torbjörn visade henne vägen till Ormberget om hon skulle vilja jogga eller promenera där. Själva tog de en timmes stavgång varje förmiddag när de var lediga. De bjöd över Anna-Karin med familj på fika. Hon och A-K hade setts så lite senaste åren, inte pratat mycket på telefon heller utan mest nöjt sig med att mejla lite sporadiska ”hur har du det? läget under kontroll? skitmycket här just nu, pust pust” då och då. Nu slog Anna-Karin armarna om henne i en kram och höll fast länge. ”Jag är så glad att du är här! Det ska bli så kul att få träffas ordentligt, flera gånger, vi måste ses mycket nu!”. Och Stella fällde, givetvis, en tacksam tår.
Det var full rulle i fyrtioåtta timmar. Stella fattade inte hur Gunilla och Torbjörn, sextioåringar, orkade hålla det tempot på sin första semestervecka när hon som var hälften så gammal mest ville ligga och slappa i en trött hög.
Tidigt på fredagsförmiddagen packade de bilen och åkte mot Norge för fiske och vandringsturer. Hon stod med den ena katten, Figo, den som kunde vara lite sällskapssjuk emellanåt och vinkade hej då på verandan. Den andra katten, Becks, som var motsatsen till sällskapssjuk, låg och sov inne på hennes gästrumssäng.

Det var en halvsolig dag som inte verkade kunna bestämma sig. Fint eller fult väder? Kring femton grader. Hon hade precis läst Markus morgon-sms. Han hade skickat minst ett varje dag sen första fredagen hon stuckit. Ledsna, hoppfulla, vardagliga, desperata, de varierade i stil från dag till dag.
Han hade valt en informerande variant idag; ”god morgon, s! ska på badm m tor ikv, hemma eft 9. saknar dig massor. ring mig, el bara kom hem”. Badminton med Tor, hemma efter nio. Det var den sorten som gjorde mest ont, det vardagsupplysande. Inte att han skrev att han saknade henne, men att han berättade att det var badminton ikväll, så att hon inte skulle komma hem och börja laga middag och undra var tusan han var efter ett tag. Som om hon garanterat hade gjort om inte om. Och nu visste han inte att hon inte längre var i Stockholm. Trodde nog att hon satt hemma hos Cissi och funderade på hur hon skulle tillbringa sin kommande helg och sitt sommarlov och sitt liv. Kollade mailboxen för att se om det trillat in några fler bröllopssvar.
Hans semester skulle börja andra veckan i juli. De skulle åka ner till Öland där hans kompis Fredriks familj hade en dragig sommarstuga sex kilometer från stranden. Stanna en långhelg där och gå över bröllopet ordentligt med Fredrik och Eva. De skulle vara värdpar.
Öland var sommartradition. Egentligen brukade de stanna en vecka hos Fredrik och Eva. Det kändes alltid som tre dagar för länge för Stella, men Markus höll inte med. ”Öland är ju så fint och mysigt på sommaren!” Men inte dragiga sommarstugor.
I år hade hon fått sin vilja igenom och veckan var utbytt mot långhelg. Sen var det tillbaka upp till Stockholm och fixa resten inför bröllopet. Det skulle bli ett hyfsat litet och enkelt ett, men ändå... Till och med borgerliga vigslar och bröllopsmingel krävde stora förberedelser. Tack och lov hade hon inte måttat och beställt någon storslagen vit brudklänning som skulle sys upp nu och som hon skulle behöva ta ställning till. Avbeställa eller inte? Ja eller nej? I nöd och lust eller inte alls?
Undrar om Markus hade sagt något till Fredrik och Eva än? ”Eeeh, jo nu är det så här att Stella är lite, vad ska man säga, förbannad på mig för tillfället. Det var ju så klantigt hela grejen, men jag råkade liksom ligga med en tjej på jobbet. Och så fick Stella reda på det. Vi höll inte ens på längre då. Oflyt va?! Med tanke på bröllopet och allt. Men det går nog över för henne så småningom. Jag vet inte om vi passar Öland bara, vi avvaktar om det är okej? Fint, vi säger så så länge dårå!”
Nej, han skulle aldrig säga det på det sättet.
Men det kanske inte ens var nödvändigt att han sa något, de kanske redan visste? Fredrik var Markus bästa kompis, han kanske hade varit informerad från dag ett i den här Petra-historien? Markus hade biktat sig för honom och Fredrik hade lagt in sina råd och strategi-tips. Sen hade han kunnat studera Stella när de träffades alla fyra och fundera på hur länge det skulle ta innan hon märkte något. Hur annars kunde man förklara att varken han eller Eva hade hört av sig till Stella? Så mycket som de umgåtts under åren. Hon skulle definitivt ha ringt till dem om hon fått veta att något sånt hänt. Men de kanske redan hade valt sida. Markus skulle få Fredrik och Eva. Stella skulle få några andra. Cissi till exempel. Cissi var helt klart hennes även om Markus gillade henne också.

Hon pussade Figos vitsvarta huvud men då tappade han intresset direkt och kråmade sig loss ur famnen, försvann runt husknuten.

Kvantum
”Eh, ursäkta. Du?” sa en man bredvid henne när hon stod och valde paprikor. Det var den där killen i rullstol såg hon när hon tittade dit och förstod att han pratade med henne. Hon hade sett honom vid köttdisken också. Sett, men inte sett, diskret glidit undan med blicken som man gör när man träffar på människor med något uppseendeväckande annorlunda. I det här fallet var det alldeles för korta ben, dom slutade ungefär vid knäna. Därav rullstolen.
”Ja?”
Han kanske ville ha hjälp att nå någonting.
”Jag tror att vi kanske.. känner inte vi varandra? Eller kände, förr?” sa han.
”Va?” sa Stella förvånat. Hon kände inga handikappade. Invandrare ja, om spanskläraren Victoria på skolan räknades, men inga handikappade. Speciellt inte i Luleå. ”Neeej? Gör vi?”
”Ja?”
Hon tillät sig att se mer ordentligt på honom. I trettiofemårsålden, mörkt hår, lite för långt, det hade börjat locka sig och låg inte i någon ordentlig frisyr. Mörkblå ögon. Solbrända kinder. Lite spår av acneärr på dom, syntes bara svagt, sådär som hon kunde tycka var snyggt. Han var snygg, nu när hon såg efter. En bred mun som smålog generat under uttittningen och hon fick en flashback av en tidigare sån mun som brukade skratta med henne och åt henne, retsamt, fast inte alls elakt. Ljusare hår. Längre ben. Gänglig stil. Mer finnar och mindre ärr. Ändå väldigt snygg. Åh så snygg-snygg. Basketmatcher på en garageuppfart, tjejerna mot killarna. Killarna var äldre och mycket duktigare, lekte med dem, fick dem att skratta och snubbla av mjuka tacklingar och bara någon sällsynt gång då och då pricka korgen. Men det hade varit lika kul varenda match iallafall. Över femton år sedan.
Hon hade varit tyst och blyg, visste för det mesta inte vad hon skulle svara när han pratade med henne för det var så viktigt att hon svarade rätt. Så det som hände var att hon mumlade något kort och enstavigt och rodnade samtidigt. Och förbannade sig själv varenda gång för att hon alltid var så misslyckad och aldrig fick fram något vinnande, vitsigt eller smart. De replikerna kom alltid efteråt när hon spelade upp scenen igen i huvudet. Då ramlade det ut massa saker som var både vinnande, vitsigt och smart, och hon försökte komma ihåg dem till nästa gång, men lyckades aldrig.
”Men...! Men alltså..” utbrast hon nu och det kändes som att hon började rodna av gammal vana. ”Du är ju.. du är ju Lauras storebror, eeh... ”
”Johan” sa de båda samtidigt, och det där välbekanta skrattet från honom kom och nu var det inget snack om att hon inte skulle känna igen honom längre. ”Stella, va?”
”Ja, precis, precis, Stella.” De hälsade på varandra, hon pumpade hans arm upp och ner. ”Förlåt att jag inte kopplade, jag tänkte liksom inte på. Oj! Det är så länge sen!”
Herregud! Hennes blick gled över honom igen, tog in alla detaljer, uppifrån och ner. Det välbekanta ansiktet, de obekanta benen, den helt främmande rullstolen. Vad gör Johan Falkman i en rullstol?! Vad har hänt med honom? Varför har ingen sagt något? A-K, vet hon om det här? Gunilla?
”Ja. Det är det.”
”Så vad gör du... ” ”Hur är det med...” började de återigen samtidigt. Han nickade åt henne. Hon åt honom, och kom på att hon skulle ge tillbaka hans högerhand.
Varför har inte A-K berättat? Hur kan han ha blivit av med benen?! Hur blir man av med benen, båda benen? Bilkrasch, flygkrasch, båtkrasch, sjukdom, operation, blod, ambulans? Möjliga scenarion flashade förbi i Stellas fantasi.
”Men vad gör du här i stan? Har du sommarlov hos Gunilla och Tobbe igen?” frågade Johan olycks-oberört. Det sista sa han i skämtsam ton.
Stella rodnade ännu mer men var noga med att hålla kvar blicken på hans ansikte nu. Stirra inte på. Titta inte. Se på munnen istället. Vad som helst annat. Inte på. ”Pinsamt nog, ja. Jag kan ljuga lite och hotta upp det med att jag är kattvakt, men sanningen är att jag är här, direktimporterad från förorten, för att fira sommarlov. Jag är till och med lärare nu så jag har sommarlov, inte bara semester.”
”Oj då.” Han skrattade till. ”Du har gått in för det ordentligt.”
”Vad gör du? Bor du fortfarande här?”
”Ja. Jag var stockholmare ett tag men jag flyttade tillbaka för fem år sen.”
”Jaha? Vad gjorde du i Stockholm?”
”Pluggade på Handels och jobbade.”
För ett par veckor hade hon sagt ”åh, Handels, det är ju samma som min sambo, han heter Markus Wahlberg, han gick också där, vet du vem...?” men nu bet hon av den kommentaren och stod bara där och log och jaha:ade med sin röda paprika i handen. Hon måste hem och ringa A-K sen. Förhöra henne om allt som hänt på Johan Falkman-fronten.
”Men Laura då? Var är hon? Hur är det med henne?”
”Ja, hon är... ute på vift sen länge.” Johan gjorde en vid gest med handen. ”Hon bor i Italien och driver ett hotell med sin man. Toscana. Jättefint. Hon har bott där i tio år. Två barn, småkillar. En hund. Talar flytande italienska och allt.”
”Va? Lägg av!”
”Det är sant. Signora Laura Musto.” Han sa något italienskt namn på orten där hon bodde, berättade om en gammal lantgård som de byggt om till ett litet hotell och restaurang.
”Men... vilken dröm!” sa Stella imponerat. ”Och i Italien! Gud, så fantastiskt. Jag blir helt avundsjuk. Toscana, sa du? Åh!”
”Hon åkte dit på semester och bestämde på dag ett att hon ville stanna. Rätt typiskt Laura-manér.”
Stella nickade och log. Laura hade känts ganska italiensk redan när hon var liten. Bestämd, rak, snabb och impulsiv. Dessutom kort och mörkhårig. Hon sa alltid vad hon tyckte rätt ut och hon blev förbannad på nolltid. Hon och mellanbrorsan, Max, som var kanske två år äldre än dem, bråkade jämt. Det var inte så svårt att föreställa sig henne domdera runt på italienska och röra i pastasåser och sparka till hunden som kom för att tigga mat nu.
”Och det är ju så passande att hon heter Laura, eller hur? Tänk om dom döpt henne till Agneta eller nånting sånt ursvenskt istället.” Johan log, fortsatte räkna upp. Han var sig så lik. Stella fattade inte att hon inte sett det direkt, det var precis han. Glada ögon, leende på lut, redo att poppa fram. Och när det gjorde det, åh så snygg. Trots. Det var inte förändrat det minsta hos honom. Man kunde inte låta bli att le tillbaka själv. ”Eva-Britt. Hjördis. Åsa. Det hade kunnat bli riktigt jobbigt.”
Stella fnissade med. ”Det kanske var därför hon drogs dit. Hennes rätta element och så rätt namn som kronan på verket. Plus all den där sparringen med dig och Max som förberedelse, italienare måste vara en lätt match i jämförelse. Nu när jag tänker på det så verkar det verkar nästan som att ni har jobbat på att få henne dit från början? Eller?”
”Vilka vi?” Johan lade upp en mycket oskyldig min. ”Nu hänger jag inte med alls.”
I samma veva kom en ung tjej som sköt en full kundvagn fram. Blond, söt, lång, med ben upp till armhålorna som framhävdes så fint i hennes tajta jeans. Inte en dag över tjugofem år. Sinnebilden för en äkta svensk blondin. ”Jag har allting utom kaffefilter nu för jag vet inte vilken sort det ska vara.”
Johan vände sig mot henne. ”Jag får kolla sen.”
”Hur ska vi göra med grillar då? Ska vi köpa fler engångs eller skulle Per ta med sig sina?”
Stella kunde inte låta bli att snegla om de hade ringar på sig. Det hade de inte. Men det var klar flickvän-vibb över henne.
”Sin” sa Johan. ”Han hade bara en. Har du sett engångs här eller måste vi åka förbi en mack?”
Tjejen plutade lite fundersamt med munnen och såg sig omkring på grönsaksavdelningen. Ja, just här är det väldigt nog ont om engångsgrillar, tänkte Stella. Hur får man så långa ben? Fanns det särskilda vitaminer man kunde äta? Och sån där perfekt hy? Den här tjejen var en sån man alltid skulle kunna vara lite avundsjuk på även om man själv råkade ha en topp-dag. Idag var sannerligen ingen toppdag för Stella. Gamla jeans och en röd munkjacka, osminkad, trött, bedragen, uppgiven, ledsen. Hon drog självmedvetet handen genom det nyklippta håret, hoppades att det såg någorlunda ut åtminstone.
”Du, förresten.” Johan rörde vid tjejens arm. ”Det här är Stella, en gammal... vad ska man säga? Sommarlovsgrannkompis? Eller min lillasysters sommarlovskompis egentligen. Och det här är Patricia.”
”Åh, kul.” Patricia log och hälsade på Stella. ”Ska du komma på festen?”
”Festen? Nej, alltså, vi träffades här, nu” började Stella förklara men Johan avbröt henne.
”Jag skulle just fråga dig. Kom på min fest ikväll? Det känns ju dumt att stå här och bara prata i en minut, eller hur? Och Max måste du ju träffa, han kommer också.”
”Jamen, en fest... jag vet inte riktigt...”
”Joo? Jag har bara en enda fest per år, så det är riktigt dumt att missa den. Och dessutom blir det god mat.” Han visade mot kundvagnen. ”Grillspett, klyftpotatis, såser, vin, drinkar... Allsång kanske. Dans, jag vet inte. Allt kan hända.”
”Han råkar fylla år” teaterviskade Patricia. ”Det är därför det är fest.”
”Åh, grattis! Men är det säkert att det går bra med en till gäst, så här i sista minuten?” Stella tänkte efter. ”Du, det är inte fyrtio,va? Nej, du är ju...vad, trettiosju, trettioåtta?”
Han låtsades se bekymrad ut. ”Fyrtio? Grattis till mig liksom. Ser jag så sliten ut?”
Stella försökte generat skyla över det hon sagt. ”Inte alls! Nej, förlåt. Jag tänkte för fort och fel. Det här är som att fråga om någon är gravid och så har dom bara fikat några bullar. Du ser inte ut som fyrtio, Johan, glöm min idiotiska kommentar.”
Patricia fnissade och klappade honom på axeln. ”Det blir säkert bättre nu när du har semester, vännen. Vi kan nog få ner dig på... trettiosju och ett halvt. Med lite god vilja.”
Dom matchade varandra perfekt utseendemässigt. Hon blond och söt, han mörk och snygg, den manliga motsvarigheten. Samma nivå på snygg-skalan. Miriam, en annan av de kompisar Stella garanterat skulle få ta vid en eventuell separation, hade en teori som enligt henne dessutom var vetenskapligt bevisad någonstans. Den sa att snygga människor blev tillsammans med andra snygga människor. Och halvsnygga med andra halvsnygga. Man inrättade sig omedvetet till att bli intresserad av människor som låg på samma nivå som en själv på snygg-skalan. Man hoppade inte uppåt eller neråt. Johan och Patricia låg på samma. Däruppe i toppen någonstans. Miriam hade dock aldrig sagt något om hur handikapp påverkade snygg-skalan, om det räknades in?
”Jag står i telefonkatalogen” sa han. ”Johan Falkman. Men jag bor inne i stan, precis ovanför tågstationen och mittemot Loet. Vet du var det är? Busstationen? Köpmangatan 58. Det är ett rött tegelhus, man går in på en gård. Lätt att hitta. Kom vid sjutiden.”
”Ska jag ta med något?”
”Nej, absolut inte!” Johan nickade mot vagnen igen. ”Vi har allt. Och inga presenter behövs heller, kom ihåg det. Men alltså, du får ta med dig någon person om du är här med någon?”
”Jag är här ensam.”
De stod kvar i någon halvminut till och småpratade om Stefan och Laura medan Patricia fick tag på rätt kaffefilter.
”Du kommer säkert nu, va?” sa han när de skildes åt. ”Köpmangatan 58. Klockan sju.”
Stella lade handen över hjärtat. ”Lovar och svär.”

Hon såg efter dem när de gick iväg. Patricia rullade vagnen, han rullade brevid. Johan Falkman. ”The Johan Falkman” som hon och Anna-Karin hade kallat honom då när det begav sig. Han var liksom för stor för att bara vara Johan.
Nu hade hon iallafall lyckats svara på ett bra sätt när han frågade henne saker, så något hade hänt under de här sjutton åren. Men The Johan Falkman. Här på Kvantum!
Borde hon ha sagt något om benen? Frågat? Det blev ju pinsamt uppenbart att hon inte trott på möjligheten att det kunde vara han, bara för att han satt i den där stolen. Johan Falkman var en sån som skulle strosa fram gängligt och säkert, lång och snygg, och få uppskattande blickar från kvinnor omkring sig på grönsaksavdelningen. Inte rulla fram med obefintliga knän. Var det mest artigt att inte säga något om det eller skulle hon ha ursäktat sig för att inte ha känt igen honom och beklagat sorgen eller något liknande? Hur kunde A-K ha missat att berätta det här, vad det nu var?
Det sista hon såg av dem var hur Johan sa något och Patricia skrattade och daskade till honom på axeln och då började han också skratta. De två verkade ha en fin fredag ihop.

Det var Laura som var sommarlovskompisen, den hon och Anna-Karin var med rätt ofta. De bodde på en av de andra gatorna i området. Laura hade två äldre bröder. Max, han som var kanske två är äldre och älskade att retas med dem och speciellt med Laura, om allt.
En av deras favoritlekar när de var mindre var att spia på Max och hans kompisar, och sen börja blåsa rönnbär på dem. Kompisarna var ofta Stefan och Peter. Rönnbären gick aldrig ostraffat förbi.
Sen var det Johan, en fem år äldre. Snällare. Roligare. Mindre bråkig och retsam, mer cool och skojig. Hon kom ihåg att han spelade basket jämt, tränade i något lag. Löptränade också. Och låg på solsängen på baksidan av huset och läste tjocka böcker. Det var inte alls lika intressant att spia på honom, klart händelsefattigt, men han kunde ibland kosta på sig att jaga dem runt huset när rönnbären började hagla. För det mesta viftade han bara trött med handen ”jag fattar vad ni vill, småungar, men stick och hitta Max istället”.
Ibland när Laura var hos Anna-Karin kom han och hämtade hem henne när det var middagsdags eller om de skulle åka någonstans. Lång och mörkblond, släntrade fram där på gatan och var åh så snygg. Genom att Laura var med så kunde inte hon och Anna-Karin säga något utan bara slänga menande blickar till varandra, men så fort han försvunnit med sin lillsyrra i släptåg så föll de ihop i en upphetsad hög och analyserade vad han sagt, sett ut, vad han hade på sig och hur snyggt det var. Inte för att han brydde sig om dem, lillsyrrans kompisar. Det var tråkigt nog helt tydligt att de inte hade något att hoppas på där. Det kom och gick söta tjejer i rätt ålder hela tiden i Falkman-huset. Johan satt ofta ute i hammocken på deras gräsmatta och pratade och fnissade med dem, lågt, så man hörde aldrig vad de sa. Men alla tjejer såg ut att gilla det väldigt mycket. Ungefär som Patricia nu.
Undrar om de hade träffats före eller efter det som hänt med benen? Hon hade inte pratat med Anna-Karin om Laura och hennes bröder på åratal. Dom hade flyttat därifrån bara något år innan hon och Stefan slutade komma på sommarlov. Till en annan villa. Eller så hade deras föräldrar skilt sig. Stella kom inte ihåg hur det var.

Hon såg på klockan. Halv tolv. Dags att handla klart, cykla hem och fixa lunch och sen börja tänka på vad hon skulle ha på sig på festen.
Fest. Så oväntat att hon skulle gå på en riktig fest med drinkar, vin, och potentiell dans. Hon som inte ens anmält sig till personalfesten på skolan. Det hade känts fullt tillräckligt med mini-möhippan och avslutningsölen. Mer än hon kunde klara. Men det hade inte gått att komma på en bra ursäkt på studs för att tacka nej här. Det hade blivit så oväntat. The Johan Falkman. Rullstolen. Patricia. Festen. För många snabba överraskningar att hålla i luften. Och det räckte säkert om hon stannade i en timme.

Festen
Klockan var kvart över sju när Stella kom fram. Hon hade ansträngt sig för att cykla i makligt och lugnt tempo för att inte bli svettig, men som vanligt var det svårt. Hon var fuktig i pannan och på överläppen. I cykelkorgen låg ett födelsedagspaket och en flaska vitt. Det hade blivit en sväng in till stan för henne efter mataffären. Inte längre främst för att låna böcker utan för att gå på Systemet, hitta en present till honom och en ny top till sig själv. I vanliga fall var det omöjligt att hitta kläder när man verkligen behövde något, men nu hade hon tur och fann den perfekta topen på mindre än en kvart. Röd, lagom urringad, lagom glittrig och festig men ändå inte någon galablåsa. Bra val till snyggjeansen. Med den korta frisyren så kändes det som att det plötsligt fanns så ovanligt mycket hals, nyckelben och bröstkorg så hon slängde med ett halsband. Det blev en stor flashig ring med fejkstenar också till det ensamma vänstra ringfingret, nu när förlovningsringen hoppat till högerhanden i väntan på bättre tider. Tack H&M.
Efter februari, när hon och Markus bestämde bröllopsdatumet, hade de gått in för att spara pengar. Vägt allt onödigt mot poster som ”det här är en vinflaska på minglet” eller ”det här är första natten på bröllopresan”. Inte äta ute så ofta, inte handla nya jeans bara för att man var lite uttråkad. Nu kändes det nästan som att hon skulle behöva ta upp mobilen och rådgöra med honom ”jo du, jag står här med lite helt onödiga festkläder, och lite smink också faktiskt. Vad säger du? Kan jag klippa till eller?”. Men å andra sidan, hon hade ju inte klippt sönder några av hans kostymer eller tvättat några av hans dyra ulltröjor i 90 grader när hon fick reda på Petra. Det enda hon förstört var en flera år gammal telefon. På sätt och vis hade hon sparat in flera tusen.
”Jag tar det på kortet” sa hon bestämt till kassörskan och sträckte fram sitt VISA.

Lätt sminkning, skimmer-bodylotion, nytt läppstift, sommarsandaler och hon var klar. Bra resultat! Inte för att hon var någon tjugofemårig Patricia med världens längsta ben och perfekt uppenbarelse, men hon hade lyckats få fram en mer schysst trettiotvååring än den som handlat mat på Kvantum tidigare idag. Skulle kanske till och med kunna gå för trettio i snällt ljus. Om man aldrig hade rökt, tränade regelbundet, drack massa vatten, gillade sitt liv och jobb, inte grävde ner sig i massa problem hela tiden och gick omkring med bekymmersrynkor... Iallafall inte fram till de senaste veckornas frontalkraschade tillvaro. Kan man sabba hela sitt utseende på en månad?
I det stora hela, hon såg förhoppningsvis ut som en schysst trettiotvååring som dessutom var en glad typ. En typ som alltid gillar att prata med nya människor och inte tycker det är det minsta jobbigt att gå på en fest där man knappt känner värden, och det var till råga på allt sjutton år sen man senast träffade honom. En typ som inte alls kommer att stå ensam i ett hörn och försöka att inte se ensam ut. Typen kommer att vara väldigt social och trevlig. Och om det kommer frågor om vad hon gör och med vem så kommer den glada typen att svara så knapphändigt som möjligt. Ingen kommer att stämma henne för lögn om hon mumlar lite otydligt att hon inte har någon man, bara för att det inte går att prata om den där mannen just nu. Mascaran, you know.
Det måste finns en sån typ någonstans därinne. Den typen skulle lätt klara en timme på en fest. Den typen kanske var lättare att locka fram med två svepta glas vitt i blodomloppet.
Det fick henne iallafall att inte ringa återbud och fejka akut magsjuka.

När hon väl hittat rätt hus var det inte svårt att hitta rätt lägenhet. På gården stod två grillar uppställda, ur en lägenhet på nedre botten med öppen altandörr strömmade musik och prat. Vid grillarna stod två män och snackade med varsin öl i handen, intensivt stirrande ner på grillarna. De kanske hade fått till uppgift att hålla koll på kolen och ropa till exakt när den nått den magiska statusen som betydde grill-läge.
”Det här måste vara Johan Falkmans fest, va?” sa hon till dem och de nickade.
”Jajamensan.”
Den ena lång och bastant med medelålderskula under den typiska randiga pikétröjan och den andra på god väg åt samma håll. Hon log åt dem, och gick mot balkongdörren, torkade av handflatorna lite diskret på jeansen. Patricia var den första som märkte henne för hon var på väg ut med ett fat grillspett.
”Hallå! Där är ju du!” hälsade hon leende. Nu hade hon bytt från jeans till kort jeanskjol och en likadan röd top som Stella köpt. De gapade till båda två.
”Men kolla!” utbrast Patricia. ”Det här har aldrig nånsin hänt mig förr!”
”Inte mig heller! Och jag handlar jämt där. Vad fin du är i den.”
Patricia såg förtjust på henne. ”Du med. Det där halsbandet var ju superfint, det skulle jag ha tänkt på.”
”Samma ställe. Det finns flera kvar, du kan sticka dit och köpa ett imorgon.” Stella blinkade åt henne. ”Så kan vi sms:a varandra när vi ska gå ut med det.”
”Ja, bra idé.” Patricia log. Sen vände hon sig inåt lägenheten, hojtade. ”Johan, din special guest är här nu!”
Hon stod fnissande kvar bredvid Stella och väntade på att han skulle komma ut.
”Är ni hemliga systrar eller något?” sa han efter han gett dem en uppskattande topp-till-tå-granskning. ”Eller bildade ni en pakt på Kvantum? Men det ser ju väldigt fint ut. Bra val. Vi kanske borde uppmuntra dom andra tjejerna här att bli lite mer röda.”
Stella räckte fram vinflaskan och paketet. ”Varsågod och stort grattis på tjugoåttaårsdagen!”
”Jahadu.” Han log, skakade och lyssnade nyfiket på paketet som hade en avslöjande bokform. ”Tack tack. Men man skulle ju inte ha presenter eller något med sig.”
”Men man kanske ville.” Hon log tillbaka.
Han hade också bytt kläder. Från beige brallor och en oformlig vit t-shirt på mataffären till mörka jeans och en slimmare grön och vit-randig t-shirt, tack och lov inte piké, som visade att han var i bättre form än de där två vid grillen. Ingen antydan till medelålderskula. Och breda axlar med starka, seniga armar, naturligtvis. Men sen dom där benen. Hon fick anstränga sig för att inte blickarna skulle glida dit hela tiden. Hur ont gjorde det? Fantomvärk, hade han det och hur kändes den? Kunde det värka i en fot som man inte hade kvar? Klia på ett obefintligt knä? Hur kändes det att plötsligt vara utan... nästan halva kroppen? Vaknade han på morgnarna och tänkte hoppa ur sängen som vanligt, och sen, just det, kom han ihåg?
”Kom in, du måste ju få en drink” sa han. ”Max trodde mig inte när jag sa att du skulle komma.”
Hon blev presenterad för nio andra personer och gjorde sitt bästa för att memorera namnen. Det var märkligt, på jobbet när hon fick nya klasser så var hon bra på det, men så fort det gällde folk utanför skolan så brukade hon inte ens komma ihåg att hon skulle komma ihåg vad de hette. Nu repeterade hon tyst för sig själv ”Sara, Sara, Sara, mörkt hår, diamantringar, nyrik”. Av de nio var sex stycken i par. Tre singlar. Två killar och en kvinna. Och så hon själv, nånstans osäkert mittemellan. Inte för att någon där förhörde henne om civiltillståndet, pressade henne på svar. Det var tillräckligt intressant att hon och Johan hade känt varandra när dom var små och nu hips vips råkat stöta ihop på Kvantum igen. Och hon bodde i Stockholm ja, och det var ju rätt dyrt med bostad där, men hon hade faktiskt hyfsat nära till jobbet, bara typ trettio minuters pendling. Ja, enkel väg. Hon var lärare. Det var nog inte så jättestor skillnad på barnen i Stockholm och i Luleå. Nej, dom hade inte Securitasvakter på hennes skola. Hon brukade inte gå ut på Spy Bar.
Hon gillade att Johan stannade kvar brevid henne hela introduceringsfasen, presenterade, frågade, svarade, pratade. Inte bara släppte henne efter första paret och försvann in till köket och Patricia. Max sparade han till sist, och han såg mycket riktigt förvånad ut när hon dök upp. Han låtsades gömma sig bakom en dörr. ”Johan, har du muddrat henne? Är hon clean?”
Stella fnissade. ”Det är lugnt, jag lämnade rönnbären hemma.”
”Hallå.” Max nöjde sig inte med att skaka hand utan gav henne en kram. Han hade också fått mörkare hår, men honom hade hon nog känt igen självmant om de stött ihop, trots att han seglat upp och blivit lång, gänglig och snygg. Förut hade dom bara sett på honom som den där jobbiga lillbrorsan som man inte orkade vara med men nu var det uppenbart att det funnits mycket mer att hämta där. Vältränad han med, och välgroomad och välklädd i snygga svarta brallor och en svart v-ringad tröja i något slinkigt material som föll fint. Lägg till ett par glasögon med mörka smarta bågar som pricken över i. Det var verkligen bröderna brothers det här. Givetvis hade Max också tjej, en fru till och med, som stod bredvid honom. Lina, hon var liten och nätt och såg piggt söt ut. Det tog fem sekunder att sätta etiketten ”snabb och busig” på henne. Energisk utstrålning. Och med avundsvärda yoga-armar, som fick sin förklaring när Stella fick veta att dom båda jobbade på ett gym i stan. Max var sjukgymnast, Lina receptionist och personlig tränare. Spinning, funk och yoga.
”Är ni bra på erat gym?” frågade Stella. ”Jag skulle vilja varva löpning med något annat medan jag är här.”
”Du, vi är bäst!” log Lina självsäkert. ”Kom och kolla på söndag klockan fyra till exempel. Min spinningklass. Du kan få byta en biljett mot lite Max-skvaller.”
”Allt Stella kan komma med är ju preskriberat, det är ju hur länge sen som helst” sa Max och Lina såg helnöjd ut. ”Två pass, Stella! Du verkar vara en guldgruva.”
”Gärna.” Stella skrattade tillbaka och såg på Max och Johan. ”Det här känns så himla märkligt. Att jag kommer hit igen och bara råkar träffa dig och nu är jag här. Det hade jag aldrig någonsin kunnat föreställa mig. Lite bisarrt, eller hur?”
Johan ryckte på axlarna. ”Lite tur, tycker jag.”
”Ja, helt klart” fyllde Max i. ”Men vad har du haft för dig sen sist? Och var har du Stefan? Är han på väg i taxi?”
Det blev en skön start på festen. Hon stod kvar med Max och Lina, och pratade ett bra tag. De hade också flyttat tillbaka till stan efter några år i Umeå och Sundsvall. Max körde fortfarande med den retsamma stilen, men nu var den mindre dryg och påfrestande, och mer underhållande och vuxen. Behaglig. Matchade så bra hela hans nya framtoning som uppstickar-brorsan. Vet A-K om det här, tänkte Stella. Då, på den gamla goda sommarlovstiden, hade de misstänkt att Max gillade A-K, men hon gillade verkligen inte honom så de hade inte ansträngt sig så mycket för att ta reda på hur det låg till. Han hade aldrig känts så lockande i jämförelse med Johan, plus det faktum att det var Lauras storebrorsor. Johan hade varit för gammal och ouppnåelig. Max hade varit för jobbig och retig. Stella kunde inte hålla tillbaka ett leende när hon tänkte på det nu.
Patricia såg till att en stor Cosmopolitan (”det är min favoritdrink också! Och röd är den ju, vi matchar den med!”) hamnade hos Stella medan de stod och pratade.

När det var dags att äta, grillningen hade skötts föredömligt av de två männen där ute precis som hon gissat, kände hon sig lite mer vågad så hon såg till att hamna mittemot en av singelkillarna. Patrik. Han jobbade på samma ställe som Johan, en bank. Såg ut att vara kring trettio. Inte snygg, inte ful, inte tjock, inte smal, helt normal. Pratade inte så jättemycket, en stereotypisk tyst norrlänning, men det han sa var iallafall bra och inte bara ”tur att det blev fint väder”-stuk. På andra sidan henne satt en av parkvinnorna, Sara, hon med de nyrika diamantringarna. Gammal klasskamrat, gymnasiet, till Johan. Stella försökte para ihop hennes ansikte med de diffusa hammock-tjejerna. Det kanske var en gammal flickvän? Numera mäklare. Älskade att spela golf. Hade börjat för fyra år sedan och blivit fast direkt. Stella borde pröva det. ”Jo, verkligen!” Folk hade så mycket fördomar om golf, men det var så roligt. Och man kunde åka på trevliga golfresor under vintern. Egypten, Portugal, överallt kunde man spela golf. Det är klart, det tog ju tid att gå en runda, men det var det verkligen värt. Inte en chans, tänkte Stella.
Från andra änden av bordet mötte hon Johans blick. Han mimade ”okej?” och hon mimade tillbaka ”helt okej!”.
Det kändes faktiskt helt okej. Mycket bättre och helt annorlunda än senaste försöket på krogen som slutat i katastrof med tårar. Och med tanke på att det här var den första festen hon varit på ensam på väldigt länge, så var det strålande. Hon och Markus, inte för att de var några partyprissar, men då och då var det någon som fyllde år eller flyttade in i en ny lägenhet eller gifte sig. Hon hade oroat sig för att det skulle kännas konstigt utan honom, just för att hon alltid tyckte det hade varit så skönt att ha med honom på fester. Om det blev trist så kunde hon prata med honom. Om det råkade bli dans så visste hon att han skulle bjuda upp. Om hon mot förmodan drack för mycket så skulle han se till att allt gick bra ändå. Och de åkte alltid hem samtidigt, så hon slapp sitta ensam på den trista resan. Att gå tillsammans med någon på fester var faktiskt en av de stora fördelarna med att vara sambo. Delad hyra och att inte behöva laga mat varenda dag och att skicka ut någon annan med soporna, det var skönt, men att alltid veta att ens bästa supporter fanns redo när man behövde honom i ett hav av okända eller kända människor var nästan ännu skönare.
Men det här gick lättare än hon trott. Den efterlängtade glada trettioåriga typen skymtade fram i korta stunder här och där. Gestikulerade med den nya flashiga ringen som glittrade så vackert, fick skratta och fick andra att skratta. Det var goda drinkar, trevliga människor, Lina som hade lovat henne gratis spinning om hon kom på söndag, jättegoda såser och röror och spett. Det var bara att luta sig tillbaka och... vara på fest. En och två timmar flög snabbt förbi utan att hon märkte det och sen hade hon ingen lust att gå hem längre.

När faten var skrapade och stämningen hade blivit ännu gladare klingade Patricia i glaset och reste sig upp. ”Nu är det dags att sjunga för födelsedagsbarnet! Jag vet att han avskyr det så vi tar en kortis och sen en skål. Är ni med?” Hon räknade in och de klämde allihop i med Vi gratulerar. Under tiden satt Johan och såg lite besvärad ut, men mest glad. Patricia höjde sitt glas. ”Tack för en jättetrevlig fest och ett stort grattis. Han leve...”
”Hurra hurra hurra hurra!!”
Efter skålen kramade hon om honom, pussade honom på kinden.
De såg ut som ett lyckat par där vid sin kant av bordet, ett par som fortfarande hade riktigt roligt ihop. Undrar hur länge de varit tillsammans? Förmodligen inte så länge, de verkade sådär färska mot varandra. Hur hade de träffats? Vem hade lagt in stöten? Kanske han?
Hon hade funderat på Markus och henne. Ett år tillbaka. Hur hade de sett ut om någon iakttagit dem på en fest, smygtagit foton och analyserat deras parkvaliteter? Hade de utstrålat dödsdömt projekt? Han glad och pirrigt förtjust, i en annan. Hon trött och sliten och med prioriteringarna helt fel. Och dessutom ovetande. Eller hade de sett ut som vanligt? Inga vinkar om den annalkande kraschen. Hur reagerade han när hon la sin arm på hans? Ovilja, glädje, nollställdhet? Hade de suttit mot varandra, eller från varandra? Hade han sagt saker bara till henne ibland, eller hade han suttit och pratat till alla andra?
Men nej. Sluta. Inte nu.
Hon blinkade bort tankarna, koncentrerade sig på den här festen.
”Ja, då får väl jag tacka och säga att det var väldigt trevligt att ni kunde komma! Och fixa barnvakter och allt sånt där.” Johan tittade runt på alla medan han pratade, avslutade med blicken på Stella. ”Och tack så mycket för presenterna som en del hade med sig fast dom uttryckligen blivit tillsagda att inte ha det. Nu när vi har käkat klart så blir det tårta och kaffe, vi ska bara duka bort här först. Under tiden så kan ni väl fortsätta dricka och prata och... ha det trevligt. Skål och tack!”

Som förutsett så blev det tjejerna som hjälpte till att duka av och bära in medan killarna tog en ny öl och fortsatte snacka nya bilar, klimatanläggningar och badrumsrenoveringstips. Patricia styrde inne i köket, dirigerade allt på rätt ställe.
När Stella kom och lämpade av en hög ungsformar tryckte hon två glas vin i händerna på henne. ”Johan behöver påfyllning.”
Han var ute, pratade med ett av paren, medelålders-wannaben från grillen och hans motsvarande hustru. Stella lät ena vinglaset cirkla framför ansiket på honom. ”Courtesy of bartender Patricia. Hon tror du behöver påfyllning.”
Han tog tacksamt glaset. ”Hon är lite synsk, den där Patricia.”
”Jodå” sa mannen pösigt och sträckte på sig, fortsatte på det han nyss avslutat. ”Så nu är det golvläggning och ommålning som gäller där ute. Men man har ju hela semestern på sig.”
”Åh, har ni köpt hus?” frågade Stella i ett försök att komma in i samtalet.
”Nej, det har vi redan. Nu är det sommarstuga” svarade hustrun. Hon kanske hette Ann, eller Gunilla, om det var den här kvinnan som var dagisfröken. Det var två stycken som var så lika varandra. Randiga tröjor båda två, lite trivselkilon båda två, bastanta, och så blondt slingat hår.
”Sextiofem kvadrat, vatten och el, allt är klart. Ute i Brändön.”
Brändön sa såklart ingenting för Stella men det såg ut som att det var motsvarigheten till en privat ö i Stockholms skärgård. ”Åh, det var som tusan!” sa hon och ville få det att låta riktigt imponerat och som att hon var en Brändö-kännare. Det lyckades rätt bra. I ögonvrån såg hon hur Johan bet ihop om ett leende och tittade ner i knät. ”Ni måste ju vara helnöjda!” fortsatte hon uppmuntrad. ”Och det är stambytt och allt sånt där jobbigt? Bara lite lull-lull kvar att fixa?”
Johan hostade till som om han fått i fel strupe, och mannen såg purken ut. ”Lull-lull? Det är ju ganska omfattande. Lägga golv. Isolera. Måla om huset. Inte är det gjort på en kafferast.”
”Nej, just det, precis” Stella bytte snabbt ton, nickade instämmande. ”Men jag menar lull-lull liksom, det där roliga, det som är kreativt där man känner att det blir... du vet, ett snabbt resultat?”
Mannen stirrade på henne, fortfarande missnöjd med hur hans semesterinsats skulle värderas. Kvinnan såg inte heller nöjd ut.
”Stella, förresten” bröt Johan in. ”Har du sett dom där fotona på Lauras Toscana-gård?” Han räckte sitt glas till henne och rullade före henne in till sovrummet. Väl där släppte de fram skrattet. ”Stambytt?! Är inte det bara på lägenheter man gör sånt?”
Stella drog igen dörren så att paret garanterat inte skulle höra dom.
”Herregud, inte vet jag! Jag kan inte ett skit om hus och stambyten. Jag ringer bara Stefan om allt sånt där. Det enda jag vet är att sommarstugor är jordens tristaste uppfinning. Vem vill åka till samma ställe år ut och år in? Vitsen med semester är ju att se något nytt, eller hur!”
”Och Brändön ligger flera mil härifrån!” skrattade Johan. ”Säkert två. Och nu är dom fast där i tio år framåt. Med allt sitt lull-lull.”
”Oh boy, oh boy” Stella satte sig på sängkanten, torkade tårarna. ”Nu tycker dom säkert att jag är världens idiot, en riktig stockholmare. ”Men vilken pundig brud!””
Han viftade förtjust bort det. ”Vem bryr sig? Jag tycker, i största hemlighet såklart, att dom är småtrista. Snälla men småtrista. Men Janne är en kusin till oss, så.. du vet.”
”Jag vet.” Hon sträckte vinglaset till honom och tog en klunk av sitt eget sen de klinkat i glasen. ”Man har inget val, man får tolerera sina snälla men småtråkiga släktingar. Så är det.”
Han smuttade lite och såg på henne. ”Hur länge stannar du här? På ditt sommarlov från förorten?”
”Jag vet inte riktigt. Men det blir minst till nästa söndag, så länge de är på sin Norge-semester. Jag är ju kattvakten, du vet.”
”Vad ska du göra? Vad har du för Luleå-planer?”
Hon log lite, skakade på huvudet. ”Inga direkta, sådär. Hela grejen var ganska impulsiv. Men jag tänkte väl kombinera slappande med Ormberget-joggande. Spinning på söndag då. Sova länge på morgnarna. Inte glömma bort att klappa och mata katterna givetvis. Hälsa på hos Anna-Karin, du vet, min kusin. Något sånt.”
”Va? Ingenting som involverar rönnbär och spia?”
Stella fnissade. ”Jag kanske hinner trycka in något sånt också, man vet aldrig. Du kan ju hålla det i bakhuvudet, för säkerhets skull.” Hon såg sig omkring. En bokhylla täckte ena väggen och den var fullproppad med böcker. Både pockets och inbundna, och några rader kursböcker högst upp. Tur. När hon inte hade sett en enda bok i vardagsrummet så hade hon blivit lite nervös. Han kanske inte alls gillade att läsa längre? Men det gjorde han. Mycket. Patricia verkade inte bo där, än. En 1.20-säng, en sån hade man väl inte om man var trettiosju och sambo? Han hade kanske inte hunnit investera i en dubbelsäng än om de nyss blivit tillsammans. Dom var för upptagna och för in loooove för att bry sig om sånt, kunde ändå inte sova ordentligt när den andra var där.
”Men du” kom Stella på. ”Hade du några Italien-bilder eller var det bara påhitt?”
”Jag har jättebra bilder, men dom är i skåpet i vardagsrummet.” Johan blinkade åt henne. ”Skål och tack för sommarstugeräddningen.”
Stella såg på honom. Räddningen. ”Skål själv.”
Patricia knackade på dörren i samma veva och stack in huvudet. ”Det börjar vara läge för presentöppning, en del är snart på väg.” Hon flinade förtjust och sänkte rösten rejält. ”Snart börjar den riktiga festen alltså! Woohoo!”
Halv tio. Wow. Det var en snabb fest. ”Och alla som inte har barnvakt hemma måste stanna till minst tolv” sa Johan till henne. ”Speciellt sommarlovsfirare. Kom ihåg det.”

De fyra presenterna var framställda på vardagsrumsbordet tillsammans med tårtorna, två gräddskapelser med frukt på som såg väldigt frestande ut.
Först blev det ett olivoljeset, två fina flaskor med olika smaksättning. Det var från singelkvinnan och Patrik, och dom jobbade alltså på samma ställe alla tre. Nummer två en flaska rött vin från ett av de yngre paren, och nummer tre från Max och Lina, ett presentkort på en middag på en ny restaurang i Piteå som var ”heeelt fantastisk” enligt Lina.
Sist tog han Stellas paket och hon fick lite prestationsfjärilar i magen. ”Tänk på att vi inte setts på jättelänge” sa hon ursäktande. ”Jag har inte så bra koll, men...”
Ett mycket nöjt ”åh!” blev reaktionen när han fick fram böckerna.
”Jag kommer ihåg att du jämt brukade ligga och läsa” förklarade hon. ”När vi försökte provocera upp dig från solstolen med rönnbären.”
Han nickade uppskattande.
Hon fortsatte babbla, sporrad av gensvaret. ”Nu tog jag några jag gillar jättemycket. Jag har kvitto om du vill byta. Om du har läst dom.”

En och en halv timme senare var det bara en en tredjedels tårta, hon, Max och Lina, Patrik och den andra singelkillen Erik kvar. Och Patricia givetvis. Som hoppade upp och ner ur soffan för att sätta på ny musik, fylla på glasen, hämta vatten, hämta mer röror och grönsaker att dippa, öppna balkongdörren. ”Hej, nu måste du sitta still i minst en kvart.” Johan tog tag i hennes arm, tryckte mjukt ner henne i soffan. ”Ta ett glas och koppla av.”
”Okej, boss.” Patricia log åt honom och lutade sig tillbaka riktigt demonstrativt avkopplat. ”Ge mig lite vitt vin då.”
Först satt de alla där ute i vardagsrummet, men efter en stund och några rökpauser och musikönskningar och sånt delade festen upp sig och sen hamnade Stella i köket och fnissade ihop nya drinkar med Max och Erik. De hävdade båda två att de i princip var hobbybartenders och kunde sina grejer så väl och skulle tävla om att blanda ihop den godaste. Lina och Patrik var dj:s i vardagsrummet och ute på gården stod Patricia och Johan och pratade. Eller rättare sagt, det verkade mest vara hon som pratade, berättade något, och han lyssnade med ett brett leende på läpparna. Mitt i allt sträckte Patricia ut handen och rättade till något i hans hår som låg fel medan hon fortsatte prata. En självklar gest.
”Stella!” Max kallade tillbaka hennes uppmärksamhet. ”Nu har du två proffsdrinkar här. Smaka och avgör.” Stilla såg förskräckt på glasen framför henne. En blå med en enda liten isbit i, och en svagt gul med små konstiga hackade citronskal som flöt runt. Kändes riktigt ”proffsiga” båda två.
”Men ska jag dricka båda?” försökte hon slingra sig. ”Jag kanske blir för full? Jag måste vara lite försiktig, jag ska ju cykla hem ensam sen.”
”Du är i Luleå nu, tjejen, och det är lugnt här. Det är inte Stockholm.” Max log och la en betryggande arm om henne. ”Jag fixar så att du kommer hem fint och säkert, okej? Det här är min drink. Den är blå.”
Stella började fnittra. ”Jag ser det, Max. Den är väldigt blå. Vad är i den, om jag får fråga det?”
”Blått är fint, eller hur? Jag gillar blått.”
”Jättefint. På kläder till exempel.” Stella fnittrade så mycket att hon inte fick i sig en enda klunk, ännu mindre så efter Max fortsatta uppmuntran och reklam för sin blåa sörja.
”Jaha, vad händer här då?” sa plötsligt Johan bakom henne.
”Det är drinktävling!” förkunnade Erik glatt medan Stella vände sig mot Johan och lyckades mima ”hjälp!”.
”Jaså?” Han såg skeptiskt på glaset hon höll i handen. ”Hur tusan har ni lyckats få den blå? Jag har inte ens något blått här ju?” Han tog glaset från Stella, höjde det vågat till munnen. ”Iiisch!” Sen gjorde han samma med den gula och skrynklade ihop ansiktet. ”Uuuuoh. Så sur. Du kan ju inte komma ända från Stockholm och få det där att dricka, din stackare” sa han till Stella under Max protester. ”Vad vill du ha? En gin och tonic?”
”Ja tack. Less is more. Bra paroll. Och god drink, gamla hederliga gin och tonic. Tack, Johan.” Hon var på vippen att klämma ur sig ett Johan Falkman men fick tag i Falkman-et i sista stund.
”Jag var ju skyldig dig en räddning, så...” Han gjorde snabbt i ordning tre stycken och fick med sig Stella till vardagsrummet där hon dråsade ner bredvid Patricia i soffan.
”Det märkliga är” sa Patricia som om de varit inne i ett samtal alla tre och bara tagit en liten paus ”att ingen har sagt ett ord om att Stella och jag har samma topar. Pratar dom bakom ryggen på oss, Johan, eller vad är det? Tycker folk att det är pinsamt?”
”Det tror jag inte alls, jag tror dom tycker det är snyggt” sa han. ”Ni är båda jättefina i den men ni är ju ganska olika i utseende. Dom kanske inte riktigt tänker på att det är samma.”
Ganska olika i utseende. Så kunde man ju säga på ett fint sätt. En fröken Sverige, en glimtvis schysst trettioåring.
”Hm. Kanske det.” Patricia klinkade sitt glas med Stellas. ”Skål, lookalike! Berätta något avslöjande om Max och Johan nu. Vad hade ni för er hela sommarloven?”
”Jaaa... Om sanningen ska fram så lekte vi tjejer mest med Sindy och dom höll på med.. Fotboll och basket?” Stella vände sig till Johan. ”Jag vet inte, stämmer det?”
”I princip” instämde han men det svaret var inte Patricia nöjd med.
”Sindy, fotboll och basket! Ska det vara det mest avslöjande du kan komma på?! Skärp dig, Stella. Du måste ha något mer på lager!”
”Jaaa...” Stella smuttade på sin drink. ”Det finns ju alltid historien om Johan och hans hammocktjejer. Dom tyckte iallafall vi var extremt spännande på den tiden.”
Patricia lyssnade mer och mer intresserat medan Stella berättade och Johan såg mer och mer generad ut. ”Du kommer ihåg fel, det var i själva verket kanske tre stycken, absolut inte tio femton, nej nej nej, verkligen inte fler än fyra.”
”Men vänta nu, Sara, du gick ju på gymnasiet med henne?” hängde Patricia på. ”Är hon en gammal hammocktjej?”
Johan skruvade på sig. ”Mja, inte riktigt, njaaa, näää. Jag vet inte om man kan kalla...”
”Jag vet inte om man kan kalla?!” skrattade Stella och Patricia i munnen på varandra. ”Hon ÄR alltså en före detta hammocktjej!”
”Nu pratar vi inte mer om saker som har hänt före år 2000” sa han vädjande. ”Kom ihåg att det är jag som fyller år, ni måste vara snälla med mig.”
”Bara för idag då” gick Patricia med på. ”Men jag kan ringa dig senare för mer utbyte?” En glad blick till Stella, och sen böjde hon sig och viskade något i Johans öra innan hon gick till Lina och Max som satt på uteplatsen.
Stella rynkade på näsan. ”Var det för elakt att berätta det där? Skulle jag ha hållit mig till fotbollen och basketen?”
”Jaså, nu fick du samvetskval? Efter tjugofem påhittade hammocktjejer. Det var så dags.” Johan log men skakade på huvudet. ”Jag tror jag överlever. Och Patricia har glömt hur många drinkar hon druckit så hon glömmer säkert det där också, med lite tur.” Han såg glad och inte särskilt skadad ut när han såg på Stella. ”Du, skulle vi inte kunna ses något mer medan du är här? Hitta på något... jag vet inte, brukar du äta?”
”Jämt. Jag älskar att äta.”
Johan sken upp. ”Jag med! Vi kan väl göra det ihop?”
Det var svårt att inte flina när man pratade med honom. Inte bara för att han, Johan Falkman, Lauras storebrorsa, just bjudit henne på middag. Hon hade stor lust att vinka stolt och upphetsat till sin trettonåriga föregångare. Kolla på mig nu då! Vad säger du om det här?Fatta att the Johan Falkman bjöd in mig på middag! Eller ursäkta sig och genast gå och ringa Anna-Karin. Berätta precis vad han sagt, hur han sett ut, och vad han hade för kläder på sig. A-K skulle dö.
”Bra idé” log Stella.
Med lite tur så skulle han tycka att det hänt massa saker med henne också, och att hon inte bara var ett trettiotvåårigt skal över den trettonåriga Stella. Blyg och tyst, osäker, lite för fixerad vid att passa in och känna sig rätt, och ända lyckas känna sig otymplig, fel och tråkig. Den Stella som såg sig i spegeln nuförtiden och undrade hur hon kunnat bli lurad så djävligt kändes nästan som trettonåringen. Hon ville inte tillbaka dit. Hon ville vara sig själv, det själv som hon gillade och var van vid. Ingen som gick och ältade allt och undrade om saker som det hon sagt nu, var det bra eller skulle det tas emot fel, och tänk om han tyckte att hon var för fet för att hon erkände att hon älskade att äta? Hon visste att hon inte var fet. Hennes mage putade ut perfekt mycket. Men hon trodde inte på det längre.
”Ja! Kul” log han tillbaka och såg oväntat glad ut som att han aldrig väntat sig att hon skulle säga ja. En till sak hon kom ihåg som typiskt för the Johan Falkman, inget överdrivet ego som alltid tog för givet att folk skulle gilla honom. Vad trodde du egentligen, hade hon lust att säga åt honom, ingen chans i världen att jag skulle tacka nej när du bjuder mig på middag! Även om jag inte ville gå skulle jag aldrig kunna försvara mig för A-K sen om jag tackat nej. Fast varför skulle jag inte vilja?
”Då ringer jag dig, snart?” sa han och Stella nickade.

Halv två började alla bryta upp. Stella och Patrik i varsin taxi, hennes cykel i bakluckan. Max och Lina promenerade, de bodde i stan. Erik cyklade, vingligt efter många blekt gula drinkar med hackat citronskal i.
”Kom förbi på söndag då! Vi ses! Det var jättekul ikväll! Ring mig!”Avskedsropen spreds över gården och gatan.
”Du ser nöjd ut” sa taxichauffören när hon sjönk ner på sätet bredvid honom. ”Haft en trevlig kväll?”
”Oh ja” Stella slöt ögonen. Hon var trött, men glad. ”Jag har varit på en fest. Ensam. Det var faktiskt skitkul.”