Armband = nu ring

Kom på att det måste skärpas till lite om civilståndet och ringars vara eller inte vara, så det blev en ändring i festshoppingavsnittet :

"I vanliga fall var det omöjligt att hitta kläder när man verkligen behövde något, men nu hade hon tur och fann den perfekta topen på mindre än en halvtimme. Röd, lagom urringad, lagom glittrig och festig men ändå inte någon galablåsa. Bra val till jeans. Med den korta frisyren så kändes det som att det plötsligt fanns så ovanligt mycket hals, nyckelben och bröstkorg så hon slängde med ett halsband. Det blev en stor flashig ring med fejkstenar också till det ensamma vänstra ringfingret, nu när förlovningsringen hoppat till högerhanden. I väntan på bättre tider. Tack H&M."

Och på själva festen så blev det :

"Men det här gick lättare än hon trott. Den glada trettioåriga typen skymtade fram i stunder här och där. Gestikulerade med den nya flashiga ringen som glittrade så vackert, fick skratta själv och fick andra att skratta. Det var goda drinkar, trevliga människor, Lina som hade lovat henne gratis spinningpass om hon kikade in på gymmet någon dag, gott vin till maten, jättegoda såser och röror och spett. Det var bara att luta sig tillbaka och... vara på fest."

Sådär!

Värsta lyxen och "Greta"

Nog för att det är trist att vara tjänstledig med ambitionen att söka nytt jobb, och inte lyckas fixa nytt jobb alls så snabbt som jag trott.. men den här veckan så har det känts som en riktig drömtillvaro. För några år sen var jag på en sommarskrivkurs på en folkhögskola, en vecka. Då hade vi kursen dagtid, jobbade med texter, pratade, läste, sen middag i restaurangen, och sen gick de flesta och skrev lite till på kvällen. Hela tiden levde man liksom i ett kreativt rus där man bara tänkte på att skriva och skriva, och inget utifrån störde. Det var såååå kul!
Nu har min sambo varit borta, så det här blev nästan en likadan skrivvecka som på kursen. Minus kurstimmarna och den färdiglagade maten, men jag har bara gått omkring här i en bubbla och tänkt på texten, och ännu mer på texten, dygnet runt. Suttit uppe sent. Ätit vid datorn. En äkta författar-wannabe-tillvaro. Värsta lyxen!!
Ikväll kommer sambon hem, han är efterlängtad även om det inte verkar så!, så nu blir det nog mer normalt liv här för mig.

"Greta". Well. Greta ska ju inte vara 80-90, utan 60. Gunilla kanske är bättre? Nog för att jag som sagt är ett fan av Ester Bolego, men för mig känns det tillräckligt extremt med en perifer Laura Musto. Och en Max. Och en Stella. Resten borde vara mer "kända", dvs att det går att placera folk ganska rätt pga namnet. Tid och ålder. Jag kanske får göra om Greta till en Gunilla.

Chick lit, kap 4

Kap 4

Hennes mamma ringde och väckte henne på lördagsmorgonen. Halv tio.
Sen ringde Anna-Karin, kollade om hon ville komma och äta på kvällen. Dom skulle grilla.
Sen ringde Greta.
Sen ringde Cissi. Berättade att hon stött ihop med Marcus igår på väg hem från jobbet. Han hade såklart frågat efter henne. Länge och väl. Velat veta vad hon gjorde. Om Cissi trodde att Stella skulle snacka med honom om han bara dök upp och plingade på. Till slut hade hon inte kunnat låta bli att berätta att Stella var hundra mil bort, i Luleå, hos en moster.
"Gjorde du?” Stella suckade. Där försvann det goda, lätta humöret hon vaknat upp med. ”Vad sa han då?”
”Han blev paff. Han sa att han skulle fortsätta ringa dig.”
Stella blinkade upp i taket. ”Han ringer inte, han sms:ar. Jag svarar inte på hans samtal så han har slutat försöka ringa.”
”Ja, whatever, gumman, han skulle fortsätta” sa Cissi. ”Inte för att jag står bakom det han har gjort, du vet att jag är hundra på din sida, men du kanske iallafall skulle försöka prata. För DIN skull. Ni har ju liksom fastnat på fas ett nu, ni måste komma vidare.”
”Vaddå fas ett? Vad menar du?”
”Att du är chockad och förbannad, och drar dig undan och kanske förtränger, inte vet jag. Men det kanske ändå skulle hjälpa er båda om ni diskuterade. Eller försökte diskutera.”
”Förtränger?! Han var otrogen. Det är fakta. Han har erkänt. Jag blev förbannad och förbannat besviken. Har jag inte rätt att vara det?”
”Det är inte det jag säger! Men du kan vara förbannad på olika sätt. Jag vet inte. Tänk bara på det. Ska du hålla dig undan hela tiden eller vad ska du göra?”
Det var dags att kompromissa ett avslut innan tårarna skulle sätta igång på allvar. ”Jag funderar på det. Vi hörs.” Hon lade på.
Två sekunder senare ringde det igen. ”Men herregud, hur snabb tror du jag är?” fräste Stella irriterat. ”Slappna av!”
”Eeeh? Va?” Det var Johan.
”Oj.” Hon svalde, harklade sig för att få kontroll på rösten. ”Förlåt, jag trodde det var en annan, en kompis. Men nu är det du. Hej.”
Han pratade fort, lät lite stressad, frågade om hon hade lust att komma och äta, igen, någon dag. Som dom pratat om lite igår om hon kom ihåg. Kanske imorgon eller till veckan? Eller till och med redan ikväll? Om hon inte hade andra planer alltså.
De bestämde dagen efter, söndag. Vid sex. Han hann lägga på innan hon ens klämt ur sig ”och du, tack för igår!”.

På något vis blev det aldrig rätt tillfälle att ta upp Kvantum, festen, Max och Johan, hos Anna-Karin och Robban. Hon började lite grann med att fråga om de träffade några kompisar från förr, men sen tog det stopp. Det var i ärlighetens namn svårt att hålla igång ett samtal. Det mesta blev staccato avbrutet av treåringens och sexåringens små infall. Hon hade tänkt fråga om olyckan, eller vad det nu var som han råkat ut för, men när Anna-Karin svävade ut om Sofia och Helena från gymnasieklassen och deras respektive och deras systrar så var det för sent. Då spillde sexåringen ut sitt glas med läsk också så allt stannade upp.
Inte blev det så mycket prat om henne och Marcus heller, tack och lov.
”Så du framkallade en film och det råkade vara på han och den där bruden? Nej, Linus, man får inte använda alla bestick. Bara dom vid din tallrik” funkade inte så bra i samma andetag. Fast det var Stella nöjd med. Bara omnämnnandet av Marcus var nog ibland för att få igång tårarna, även om det gällde något så simpelt som vilken pizza han gillade.

Den här grillkvällsmenyn var mer barnvänlig och mer kladdig. Det var chorizo och hemgjorda hamburgare, lite grillad tomat och paprika, ugnsstekt pommes frites och en kall bearnaisesås-tetra. Läsk och folköl. Massa servetter. Kaffe och ballerinakex till efterrätt.
”Smarro!” log Stella och tog ett tredje. ”Jag älskar såna här.”

Vid åtta var det dags att börja lägga barnen, och hon insåg snabbt att båda föräldrarna krävdes för det och att det skulle ta längre än en kvart.
”Vi får prata mer sen, ta en fika eller något. Barnfri” lovade Anna-Karin och skakade vällingflaskan på förstutrappan. ”Jag ringer till veckan!”
Det var skönt att cykla hem och lägga sig på soffan i ett tyst hus med en katt i famnen och en annan nere vid fötterna, och sen knäppa på teven på låg volym.

Dagens sms kom från Marcus först vid nio-tiden. Det hade varit radioskugga hela dagen, förmodligen för att han träffat Cissi igår. ”Hörde att du var i luleå? vad gör du där? hade du inte tänkt säga ngt? hur länge stannar du? ska vi inte ses alls i sommar? saknar dig otr mkt. du får gärna ringa.”
Hon blev liggande med mobilen i handen, läste det om och om igen. Efter en lång stund, ända in på nästa teveprogram, skrev hon sitt första svar ”ville byta miljö, är hos greta och tobbe, passar deras katter, stannar nog i ca 10 dar, eller mer. vet inte vad jag ska göra sen. jag kommer att ringa, snart. saknar dig oxå. vill inte det, men jag gör det.”. Han skickade svar på en gång. ”tack!! älskar dig. väntar på att du ringer. hoppas det blir snart. älskar dig. god natt, älskade stell”.

Nedräkning tio nio åtta sju sex fem.. Där föll första tåren.

Chick lit, kap 3

Kap 3

Klockan var kvart över sju när hon kom fram. Hon hade ansträngt sig för att cykla i makligt och lugnt tempo för att inte bli svettig, men som vanligt var det svårt. Hon var fuktig i pannan och på överläppen. I cykelkorgen låg ett födelsedagspaket och en flaska vitt. Det hade blivit en sväng in till stan för henne på eftermiddagen. Inte längre främst för att låna böcker och ta en fika på en uteservering utan för att gå på Systemet, och köpa en ny top. I vanliga fall var det omöjligt att hitta kläder när man verkligen behövde något, men nu hade hon tur och fann den perfekta topen på mindre än en halvtimme. Röd, lagom urringad, lagom glittrig och festig men ändå inte någon galablåsa. Bra val till jeans. Med den korta frisyren så kändes det som att det plötsligt fanns så ovanligt mycket hals, nyckelben och bröstkorg så hon slängde med ett halsband och matchande armband i köpet också. Tack H&M.
Lätt sminkning, god bodylotion, sommarsandaler och hon var klar. Bra resultat! Inte för att hon var någon tjugofemårig Patricia med världens längsta ben och perfekt uppenbarelse, men hon var faktiskt en schysst trettiotvååring. Skulle säkert kunna gå för trettio. En som aldrig hade rökt, som tränade hyfsat regelbundet, drack massa vatten, gillade sitt liv och jobb, inte grävde ner sig i massa problem hela tiden och gick omkring med bekymmersrynkor... Iallafall inte fram till de senaste veckornas kraschade tillvaro. Men, i det stora hela, hon såg förhoppningsvis ut som en schysst trettioåring som dessutom var en glad typ. En typ som alltid gillar att prata med nya människor och inte tycker det är det minsta jobbigt att gå på en fest där man bara känner värden, och det var för sjutton år sen. Och om det kommer frågor om vad hon gör och med vem så kommer den glada typen att svara så knapphändigt som möjligt. Ingen kommer att stämma henne för lögn om hon mumlar lite otydligt att hon inte har någon pojkvän, bara för att det inte går att prata om den där pojkvännen just nu. Mascaran.
Det måste finns en sån person någonstans därinne. Den kanske är lättare att locka fram med två svepta glas vin i blodomloppet.
Det fick henne iallafall att inte ringa återbud och låtsas akut magsjuka.

När hon väl hittat rätt hus var det inte så svårt att hitta rätt lägenhet. På gården stod två grillar uppställda, ur en lägenhet på nedre botten med öppen balkongdörr strömmade musik och prat. Vid grillarna stod två män och snackade med varsin öl i handen, intensivt stirrande ner på grillarna. De kanske hade fått till uppgift att hålla koll på kolen och ropa till exakt när den nått den magiska statusen som betydde grill-läge.
”Det här måste vara Johans fest, va?” sa hon till dem och de nickade.
”Jajamensan.”
Den ena lång och bastant med medelålderskula under den typiska pikétröjan och den andra på god väg åt samma håll. Hon log åt dem, och gick mot balkongdörren, torkade av handflatorna lite diskret på jeansen. Patricia var den första som märkte henne för hon var på väg ut med ett fat grillspett.
”Men hallå! Där är ju du!” hälsade hon leende. Nu hade hon bytt från jeans till kort jeanskjol och en likadan röd top som Stella köpt. De gapade till båda två.
”Men Gud!” utbrast Patricia. ”Kolla! Det här har aldrig hänt mig förr!”
”Inte mig heller! Och jag handlar jämt där! Vad fin du är i den.”
Patricia såg uppskattande på henne. ”Du med. Det där halsbandet var ju superbra, det skulle jag ha tänkt på.”
”Det finns flera kvar, du kan sticka dit och köpa ett imorgon.” Stella blinkade åt henne. ”Så kan vi sms:a varandra när vi ska gå ut med det.”
”Ja, bra idé” Patricia log. Sen vände hon sig inåt lägenheten, hojtade. ”Johan, din special guest är här nu!”
Hon stod fnissande kvar bredvid Stella och väntade på att han skulle komma.
”Är ni hemliga systrar eller något?” sa han efter han scannat av dem. ”Eller gjorde ni en pakt på Kvantum? Men det ser ju väldigt fint ut. Bra val. Vi kanske borde uppmuntra dom andra tjejerna här att bli lite mer röda. Det skulle göra många glada.”
Stella räckte fram vinflaskan och paketet. ”Varsågod och stort grattis på tjugoåttaårsdagen!”
”Jahadu.” Han log. ”Tack tack. Men man behövde ju inte ha presenter eller något med sig.”
”Men man kanske ville.” Hon log tillbaka.
Han hade också bytt kläder. Från beige brallor och en oformlig vit t-shirt på mataffären till mörka jeans och en slimmare grön och vit-randig t-shirt, tack och lov inte piké, som visade att han var i klart bättre form än de där två vid grillen. Ingen antydan till medelålderskula. Och breda axlar med starka, seniga armar, naturligtvis. Men sen dom där benen. Undrar om det gjorde ont? Fantomvärk, hur var sån? Kunde det värka i en fot som man inte hade kvar? Klia på ett obefintligt knä?
”Du måste ju få en drink” sa han. ”Max är här också, han trodde mig inte när jag sa att du skulle dyka upp.”

Hon blev presenterad för nio andra personer. Av dem var sex stycken i par. Tre singlar. Två killar och en tjej. Och så hon själv, nånstans osäkert mittemellan. Inte för att någon där förhörde henne om civiltillståndet, pressade henne på svar. Det var tillräckligt intressant att hon och Johan hade träffats när dom var små och nu hips vips råkat stöta ihop på Kvantum igen. Och hon bodde i Stockholm ja, och det var ju rätt dyrt där, och nej, hon ägde ingen bostadsrätt, men hade faktiskt rätt nära till jobbet, bara typ trettio minuters pendling. Ja, enkel väg. Hon var lärare. Det var nog inte så jättestor skillnad på barnen i Stockholm och i Luleå. Nej, dom hade inte Securitasvakter på hennes skola. Hon brukade inte gå ut på Spy Bar.

Max tillhörde parkategorien, och han såg helt klart förvånad ut när hon dök upp bakom Johan. Han låtsades gömma sig bakom en dörr, förskräckt. ”Johan, har du muddrat henne? Är hon clean?”
Stella fnissade. ”Jag lämnade rönnbären hemma. I come in peace.”
Hon såg på dem båda två bredvid varandra. Äldre, men ändå exakt samma. ”Det här känns så märkligt. Att jag kommer hit och råkar träffa er. Och ni är er helt lika fast det är massa år sen. Lite bisarrt, eller hur?”
Johan ryckte på axlarna. ”Lite tur, tycker jag.”
”Ja, verkligen. Vilken slump!” fyllde Max i. ”Men hur är det med dig? Vad gör du här? Och var har du Stefan? Är han på väg i taxi?”

Det blev en skön start på festen. Hon höll kvar vid Max och hans sambo Lina, stod och pratade ett bra tag. Han hade också flyttat tillbaka till stan efter några år i Umeå och Sundsvall, jobbade som sjukgymnast. Lina var receptionist och tränare på ett gym. Max körde fortfarande på den retsamma stilen, men nu mindre elak och mer underhållande. Under tiden såg Patricia till att Cosmopolitans (”det är min favoritdrink också! Och röd är den ju, vi matchar!”) fortsatte komma.
När det var dags att äta, grillningen hade skötts föredömligt av de två männen där ute precis som hon gissat, kände hon sig lite mer vågad så hon såg till att hamna mittemot en av singelkillarna. Patrik. Han jobbade på samma ställe som Johan, en bank. Såg ut att vara kring trettio. Inte snygg, inte ful, inte tjock, inte smal, helt normal. Pratade inte så jättemycket, en typisk tyst norrlänning, men det han sa var iallafall bra och inte bara ”tur att det blev fint väder då”-stuk. På andra sidan henne satt en av parkvinnorna, Sara. Gammal klasskamrat, gymnasiet, till Johan. Numera mäklare. Älskade att spela golf. Hade börjat för tre år sedan och blivit fast direkt. Stella borde pröva det. Jo, allvarligt! Folk hade så mycket fördomar om golf, men det var så roligt. Och man kunde åka på golfresor under vintern. Egypten, Portugal, överallt kunde man spela golf. Det är klart, det tog ju tid, men det var det värt.
Från andra änden av bordet mötte hon Johans blick. Han mimade ”okej?” och hon mimade tillbaka ”helt okej!”.

Det kändes faktiskt helt okej. Det här var den första festen, som inte var personalfest eller en öl med kollegorna eller en drink med Cissi och kompisar, hon varit på ensam på väldigt länge. Hon och Marcus, inte för att de var några partyprissar, men då och då var det någon som fyllde år eller flyttade in i en ny lägenhet eller gifte sig. Hon hade oroat sig för att det skulle kännas konstigt utan honom, just för att hon alltid tyckte det hade varit så skönt att ha med honom på fester. Om det var trist så kunde hon alltid prata med honom. Om det råkade bli dans så visste hon att han skulle bjuda upp. Om hon mot förmodan drack för mycket så skulle han se till att de kom hem utan missöden. Om hon kände sig ensam kunde hon glida in mot hans axel. Och de åkte alltid hem samtidigt, så hon slapp sitta ensam på den trista hemresan. Att gå tillsammans med någon på fester var faktiskt en av de stora fördelarna med att vara sambo. Delad hyra och inte behöva laga mat varenda dag och att skicka ut någon annan med soporna, det var skönt, men att alltid veta att ens bästa supporter fanns redo när man behövde honom i ett hav av okända eller kända människor var nästan ännu skönare.

Men det här gick lättare än hon trott. Den glada trettioåriga typen skymtade fram i stunder här och där. Goda drinkar, trevliga människor, Lina som hade lovat henne gratis spinningpass om hon kikade in på gymmet någon dag, gott vin till maten, jättegoda såser och röror och spett. Det var bara att luta sig tillbaka och... vara på fest.

När alla grillspett var slut och stämningen hade blivit ännu gladare klingade Patricia i glaset och reste sig upp. ”Nu är det dags att sjunga för födelsedagsbarnet! Jag vet att han avskyr sånt så vi tar en kortis och sen en skål. Är ni med?” Hon räknade in och de klämde allihop i med Vi gratulerar. Under tiden satt Johan och såg lite besvärad ut, men mest glad. Patricia höjde sitt glas. ”Tack för en jättetrevlig fest och ett stort grattis. Han leve...”
”Hurra hurra hurra!!”
Efter skålen kramade hon om honom. De såg ut som ett lyckat par där vid sin kant av bordet, ett par som fortfarande hade roligt ihop. Undrar hur länge de varit tillsammans? Hur de hade träffats? Vem hade lagt in stöten?
Hon hade funderat på Markus och henne. Ett år tillbaka. Hur hade de sett ut om någon iakttagit dem på en fest, smygtagit foton och analyserat deras parkvaliteter? Hade de utstrålat dödsdömt projekt? Han glad och pirrigt förtjust, i en annan, hon trött och sliten och med prioriteringarna helt fel. Och dessutom ovetande. Eller hade de sett ut som vanligt? Inga vinkar om den annalkande kraschen. Hur reagerade han när hon la sin arm på hans? Ovilja, glädje, nollställdhet? Hade de suttit mot varandra, eller från varandra? Hade han sagt saker bara till henne ibland, eller hade han suttit och pratat till alla andra?
Men. Nej. Inte nu. Hon hällde upp mer vin.

”Ja, då får väl jag tacka och säga att det var väldigt trevligt att ni kunde komma! Och fixa barnvakter och allt sånt där.” Johan tittade leende runt på alla medan han pratade, avslutade med blicken på Stella. ”Och tack så mycket för presenterna som en del hade med sig fast dom uttryckligen blivit tillsagda att inte ha det. Nu när vi har käkat klart så blir det tårta och kaffe, vi ska bara duka bort här först. Under tiden så kan ni väl fortsätta dricka och prata och... ha det trevligt. Skål och tack!”

Som förutsett så blev det tjejerna som hjälpte till att duka av och bära in i medan killarna tog en ny öl och fortsatte snacka nya bilar, klimatanläggningar och badrumsrenoveringstips. Patricia styrde inne i köket, dirigerade allt på rätt ställe.
När Stella kom in och lämpade av en hög ungsformar tryckte hon två glas vin i händerna på henne. ”Johan behöver påfyllning.”
Han pratade med ett av paren, medelålders-wannaben från grillen och hans motsvarande hustru. Stella lät ena vinglaset cirkla framför ansiket på honom. ”Courtesy of bartender Patricia. Hon tror du behöver påfyllning.”
Han tog tacksamt glaset. ”Tack. Hon är lite psychic, den där Patricia.”
”Jodå” sa mannen pösigt och sträckte på sig, fortsatte på det han nyss avslutat. ”Så nu är det golvläggning och ommålning som gäller där ute. Men man har ju hela semestern på sig.”
”Åh, har ni köpt hus?” frågade Stella i ett försök att komma in i samtalet.
”Nej, det har vi redan. Nu är det sommarstuga” svarade hustrun. Hon kanske hette Ann, eller Gunilla, om det var den här kvinnan som var dagisfröken. Det var två stycken som var så lika varandra. Randiga tröjor båda två, lite trivselkilon båda två, och så slingat hår i tre olika nyanser koppar. Bastanta.
”Sextiofem kvadrat, vinterbonad, vatten och el, allt är klart. Ute i Brändön.”
Brändön sa såklart ingenting för Stella men det såg ut som att det var motsvarigheten till en privat ö i Stockholms skärgård. ”Åh, det var som tusan!” sa hon och ville få det att låta riktigt imponerat och som att hon var en Brändö-kännare. Det lyckades rätt bra. I ögonvrån såg hon hur Johan bet ihop om ett leende och tittade ner i knät. ”Ni måste ju vara helnöjda!” fortsatte hon uppmuntrad. ”Och det är stambytt och allt sånt där jobbigt? Bara lite lull-lull kvar att fixa?”
Johan hostade till som om han fått i fel strupe, och mannen såg purken ut. ”Lull-lull? Det är ju ganska omfattande. Lägga golv. Isolera. Måla om huset. Inte är det gjort på en kafferast.”
”Nej, just det, precis” Stella bytte ton, nickade instämmande. ”Men jag menar lull-lull liksom, det där roliga, det som är kreativt där man känner att det blir... du vet, ett snabbt resultat?”
Mannen stirrade på henne, fortfarande missnöjd med hur hans semesterinsats skulle värderas. Kvinnan såg inte heller nöjd ut.
”Förresten” bröt Johan in. ”Har jag sagt att jag har några bra foton på Lauras Toscana-gård som du måste se?”
Han räckte sitt glas till henne och rullade ut från vardagsrummet, in till sovrummet. Väl där släppte de fram skrattet. ”Stambytt?! Är inte det bara på lägenheter man gör sånt?”
Stella drog igen dörren så att paret garanterat inte skulle höra dom.
”Herregud, inte vet jag! Jag kan inte ett skit om hus och lägenheter! Jag vet bara att sommarstugor är jordens tristaste uppfinning. Vem vill åka till samma ställe år ut och år in? Vitsen med semester är ju att se något nytt!”
”Och Brändön ligger flera mil härifrån!” skrattade Johan. ”Säkert två! Och nu är dom fast där i tio år framåt!”
”Åh, boy oh boy” Stella satte sig på sängkanten, torkade tårarna. ”Nu tycker dom att jag är världens idiot, en riktig stockholmare.”
”Vem bryr sig? Jag tycker, i största hemlighet såklart, att dom är ganska trista. Men Janne är en kusin till oss, så.. du vet.”
”Jag vet.” Hon tog en klunk av sitt vin. ”Man har inget val, man får tolerera sina tråkiga släktingar.”
Han såg på henne. ”Hur länge stannar du? På ditt sommarlov?”
”Åh, jag vet inte riktigt. Jag har köpt en enkelbiljett. Men det blir minst tio dagar, så länge de är på sin Norge-semester. Jag är ju kattvakten.”
”Vad ska du göra? Har du några planer?”
Hon log lite, skakade på huvudet. ”Inte direkt. Hela grejen var ganska impulsiv. Men jag tänkte väl kombinera slappande med Ormberget-joggande. Sova länge på morgnarna. Inte glömma bort att klappa och mata katterna givervis. Hälsa på hos Anna-Karin, du vet, min kusin. Något sånt.”
”Kan inte vi ses? Hitta på något... jag vet inte, gillar du att äta?”
”Älskar det.”
Johan sken upp. ”Jag med! Vi kan göra det ihop.”
Det var svårt att inte flina när man pratade med honom. ”Hemskt gärna.”
Undrar om det var med eller utan Patricia? Hon verkade inte bo där iallafall.
Stella såg sig omkring. En bokhylla täckte ena väggen och den var fullproppad med böcker. Både pockets och inbundna, och några rader kursböcker högst upp. Tur. När hon inte hade sett en enda bok i vardagsrummet så hade hon blivit lite nervös. Han kanske inte alls gillade att läsa längre. Men det gjorde han.
”Men du, hade du några Italien-bilder eller var det bara påhitt?”
”Jag har jättebra bilder, men dom är i ett album som är i skåpet i vardagsrummet.” Han blinkade åt henne. ”Skål och tack för räddningen.”
Stella såg på honom. Räddningen. ”Skål själv.”
Patricia knackade på dörren och stack in huvudet. ”Det börjar vara läge för presentöppning, en del är snart på väg.”
Halv tio. Wow. Det var en snabb fest. ”Alla som inte har barnvakt hemma måste stanna till minst tolv” sa han till henne. ”Speciellt stockholmare. Kom ihåg det.”

De fyra presenterna var framställda på vardagsrumsbordet tillsammans med tårtorna, två gräddskapelser med frukt på. Såg otroligt goda ut.
Först blev det ett olivoljeset, två fina flaskor med olika smaksättning. Det var från singelkvinnan och Patrik, och dom jobbade alltså på samma ställe alla tre. Nummer två en flaska fint rött vin från ett av de yngre paren, och nummer tre från Max och Lina, ett presentkort på en middag på en ny restaurang i Piteå som var heeelt fantastisk enligt Lina.
Sist tog han hennes paket och hon fick lite nervositetsfjärilar i magen. ”Tänk på att vi inte setts på länge” sa hon ursäktande. ”Jag har inte så bra koll, men... ”
Ett mycket nöjt ”åh!” blev reaktionen när han fick fram böckerna.
”Jag kommer ihåg att du jämt brukade ligga och läsa på baksidan” förklarade hon.
Han nickade uppskattande.
”Nu tog jag några jag gillar jättemycket. Jag har kvitto om du vill byta. Om du har läst dom.”
”Och utvalda av en riktig svensklärare. Tack så mycket!”

En halvtimme senare var det bara en en tredjedels tårta, hon, Max och Lina och Patrik kvar. Och Patricia givetvis. Som hoppade upp och ner ur soffan för att sätta på ny musik, fylla på glasen, hämta vatten, hämta mer röror och grönsaker att dippa, öppna balkongdörren. ”Hej, nu måste du sitta still i minst en kvart.” Johan tog tag i hennes arm, tryckte mjukt ner henne i soffan. ”Ta ett glas och koppla av.”
”Okej, boss.” Hon log åt honom och lutade sig tillbaka riktigt demonstrativt avkopplat. ”Ge mig lite vitt vin då.”

Halv ett började alla bryta upp. Stella och Patrik i varsin taxi, cykeln i bakluckan. Max och Lina promenerade, de bodde i stan.
”Kom förbi på gymet! Vi ses! Det var jättekul ikväll! Hör av dig!”
”Du ser nöjd ut” sa taxichauffören när hon sjönk ihop på sätet bredvid honom. ”Haft en trevlig kväll?”
”Oh ja” Stella slöt ögonen. Hon var trött, men glad. ”Jag har varit på en fest. Ensam. Det var faktiskt skitkul.”

Klippa håret-tidpunkt och "Stella"

Med hårklippningen - i min erfarenhet så kommer den efter uppbrottet. När man ska förbättra och förnya sig, göra den där ansträngningen som dr Phil menar hade räddat förhållandet om den kommit tidigare. Men det kanske är 50/50, ibland före, ibland efter.

Stella som populärt namn just nu... Den enda bok jag har läst med en Stella är någon av Linn Ullmann, minns inte vilken. Hm. Jag som tyckte det var så unikt!
Men det är svårt med nanm. Eller svårt och svårt, det är speciellt. Jag har några namn jag gillar, och då har som de namnen fått vissa egenskaper permanent. Så ska det vara en "schysst kille" tex, då är Johan namnet för dagen. Man kan absolut inte vara en elak typ och heta Johan i min fiktiva värld!
Namnmästaren nummer ett är ju Håkan Nesser. Alltid väldigt roliga namn, men också mycket speciella. Ester Bolego, smaka på det. Så himla fint.

Anyways, tack för alla kommentarer! Det är sååå kul att läsa dem!
Nu med kap 2 så undrar jag ju om det passar ihop bra med ettan, är det fortsatt mer eller mindre intressant? För snabbt och lätt? Eller för långsamt? Eller vad?

Chick lit, kap 2

Kap 2

Det var fint väder, klart och soligt. Inte ett enda moln. Man såg marken hela tiden. Hon lutade sig mot fönsterrutan, såg ner på städerna, Bottenviken, skogarna de flög över med planet. Såg villor med pooler, såna trodde hon inte fanns häruppe. Men hon hade haft fel.
Greta och Torbjörn, morbrorn, stod och väntade på henne vid bagagebandet. Hon fick en stor stor kram av Greta. ”Nu ska du riktigt få koppla av och vila dig!” sa hon. ”Bara försöka komma i form igen.”
Stella försökte le till svar. I form, tänkte hon. Vad då för form?
Fysiskt var hon i bättre form än på länge. Det hade blivit spinning-terapi, minst fyra kvällar i veckan. Absolut inga korta nybörjarpass, utan bara trampa tills man fick blodsmak och inte kunde tänka längre var det som gällde. Komma hem sent.
Psykisk form, urdålig, men den skulle väl knappast bli bättre av några veckors vila. Det var liksom inte vila som krävdes, det var... en tidsmaskin. En tidsmaskin som tog henne tillbaka till fredagen den 20 maj och hindrade henne från att komma på den smarta idén att lämna in båda deras gamla kameror på framkallning för att de nu och framåt bara skulle använda digitalkameran. Eller nej, en som tog Marcus tillbaka till för ett år sedan när den där trevliga tjejen Petra hade börjat på hans avdelning och han inte kunde hålla sig från att börja flirta med henne och samtidigt tycka att Stella var en trist typ som bara jobbade och aldrig orkade tänka på något annat (sex) än sitt nya jobb jobb jobb, och att hon måste sova hela nätterna och inte orkade med något annat (sex).
Det var den sortens räddning som behövdes.
”Ja” svarade hon Greta. ”Det ska bli skönt.”

De lastade in hennes väskor i bilen. Hon fick sitta fram bredvid Torbjörn. De körde genom Luleå som var somrigt och grönt och sig likt trots att det var flera år sedan hon varit där senast. Det fanns visst några ombyggda shoppingcentrum. En nyöppnad sushirestaurang. Den hade Greta och Torbjörn inte provat än, men Anna-Karin hade varit där. Hon tyckte om det. ”I Stockholm finns det väl mycket sushi? Gillar du det?”
”Ja, ganska. Jag tycker det är så svårt att bli mätt bara, om man inte äter femton bitar.” Stella tittade ut genom bilfönstret. ”Men det är ju väldigt nyttigt.”

De kom fram, packade ur, hon bar upp sina väskor på övervåningen. Anna-Karins gamla rum hade blivit nytapetserat gästrum. Komplett med retro-stålrörssäng från åttiotalet och allt.
”Vad tror du?” sa Greta när hon kom upp. ”Kommer du att trivas här?”
”Jadå” sa Stella och för första gången lät hon övertygande. ”Det här blir finfint.” Hon klappade på sängen. ”Bara fint.”

Greta och Torbjörn stannade hemma i två intensiva dagar för att ”skola in henne” innan de skulle dra på sin bilsemester. De fixade i ordning Gretas cykel så att hon skulle kunna ta sig runt i stan. De lämnade över simkort och bibliotekskort och videokort. De visade runt i stan. De presenterade henne för de trevliga grannarna och de lite tråkiga grannarna. Torbjörn visade henne vägen till Ormberget om hon skulle vilja jogga eller promenera där. Själva tog de en timmes stavgång varje förmiddag när de var lediga. De ringde Peter som fick prata med henne och säga att självklart var hon ju välkommen att hälsa på där hos honom några dagar om hon skulle bli less eller ensam i Luleå. Det var bara att ta bussen ner. De bjöd över Anna-Karin med familj på fika. Anna-Karin bjöd tillbaka Stella, de måste ses flera gånger, ordentligt, nu när hon skulle vara där ett tag. Och så vidare. Det var full rulle i fyrtioåtta timmar. Stella fattade inte hur de, sextioåringar, orkade hålla det tempot på sin första semestervecka när hon som var hälften så gammal mest ville ligga och slappa.

Tidigt på fredagsförmiddagen packade de bilen och åkte mot Norge. Hon stod med den ena katten, Figo, den som kunde vara lite sällskapssjuk emellanåt och vinkade hej då på verandan.
Det var solskymtningar bakom molnen. Kring femton grader. Hon hade precis läst Markus dagliga morgon-sms. Han hade skrivit det vanliga ”god morgon, stell! jag ska på badminton ikv, hemma eft 9. saknar dig massor. ring mig, el bara kom hem!”.
Badminton, hemma efter nio. Det var den informationen som gjorde mest ont, det vanliga vardagsupplysande. Inte att han skrev att han saknade henne, men att han berättade att det var badminton ikväll, så att hon inte skulle komma hem och börja undra var han var. Som om hon garanterat hade gjort om inte om. Och nu visste han inte att hon inte längre var i Stockholm. Trodde nog att hon satt hemma hos Cissi och funderade på hur hon skulle tillbringa sitt sommarlov.
Hans semester skulle börja andra veckan i juli. De hade pratat om att eventuellt ta en restresa till solen om det var dåligt väder. Bara åka ut till Arlanda med badkläder i resväskan och se vad som fanns. Det pratade ofta om att göra det. Hittills hade de aldrig kommit till skott. Det det brukade göra, oavsett väder, var att åka ner till Öland där Markus kompis Fredriks familj hade en dragig sommarstuga sex kilometer från stranden. Stanna en vecka där. Kändes alltid som tre dagar för länge, men hon verkade vara ensam om att känna så. ”Öland var ju sååå himla mysigt.” Men inte dragiga sommarstugor.
Undrar om Marcus hade sagt något till Fredrik och Eva? ”Eeeh, jo nu är det så här att Stella är lite, vad ska man säga, förbannad på mig för tillfället. Det var ju så klantigt hela grejen, men jag råkade liksom ligga med en tjej på jobbet. Och så fick Stella reda på det. Vi höll inte ens på längre då. Oflyt va?! Men det går nog över. Eller också kan vi helt enkelt låta bli att prata med varandra när vi är i stugan. Hon kan ju prata med er. Vi får se. Men vi säger så så länge dårå!”
Nej, han skulle aldrig säga det på det sättet.
En sommar hade de fortsatt ända ner till Köpenhamn efter Ölandsveckan. Det hade varit kul. Tre intensiva dagar där. Dejligt. Förra sommaren hade det blivit en sväng inåt landet på vägen hem. Glasriket. Två nätter på ett mysigt och romantiskt pensionat. Sex handblåsta vinglas i andra sortering. Dom ville hon definitivt ha om de nu skulle.
”Nej vet du, Figo” sa hon snabbt och strök honom. ”Nu skiter jag i det där. Jag ska cykla in till stan och låna lite böcker. Och så ska jag ta en fika på en uteservering. Men först, lilla spinnmaskin, så måste jag handla mat.” Hon pussade hans vitsvarta huvud men då tappade han intresset och kråmade sig loss ur famnen, försvann runt husknuten. Tur. Det kändes inte bra att stå och prata högt med en katt. Hur söt den än var.

”Eh, ursäkta. Du?” sa en man bredvid henne när hon stod och valde paprikor. Det var den där killen i rullstol såg hon när hon tittade dit och förstod att han pratade med henne. Hon hade sett honom vid köttdisken också. Sett, men inte sett alltså, diskret glidit undan med blicken som man gör när man träffar på människor med något uppseendeväckande annorlunda. I det här fallet var det alldeles för korta ben, dom slutade ungefär vid knäna. Därav rullstolen.
”Ja?”
Han kanske ville ha hjälp att nå någonting.
”Jag tror att vi kanske.. känner inte vi varandra? Eller kände, förr?” sa han osäkert.
”Va?” sa Stella förvånat. Hon kände inga handikappade. Invandrare ja, om spanskläraren Rosaura på skolan räknades, men inga handikappade. ”Nej. Gör vi?”
Hon såg mer ordentligt på honom. I trettiofemårsålden, mörkt hår, lite för långt, det hade börjat locka sig och låg inte i någon ordentlig frisyr. Blå ögon. Solbrända kinder. Lite acneärr på dom, syntes svagt, sådär som hon kunde tycka var snyggt. Han var ganska snygg, nu när hon såg efter. En bred mun, en Mick Jagger-inspirerad mun som log lite försiktigt under ut-tittningen och hon fick en flashback av en tidigare Mick Jagger-mun som brukade skratta med henne och åt henne, retsamt, fast inte alls elakt. Ljusare hår. Längre ben. Mer finnar och mindre ärr. Basketmatcher på en garageuppfart, tjejerna mot killarna. Killarna var äldre och mycket duktigare, lekte med dem, fick dem att skratta och snubbla av mjuka tacklingar och bara någon sällsynt gång då och då pricka korgen. Men det hade varit lika kul varenda match iallafall. Minst femton år sedan.
”Men...! Men alltså..” utbrast hon. ”Du är ju.. du är ju Lauras storebror, du är ju... ”
”Johan” sa de båda samtidigt, och det där riktiga skrattet från honom kom nu. ”Stella, va?”
”Ja, precis, precis, Stella.” De hälsade på varandra, hon pumpade hans arm upp och ner. ”Förlåt att jag inte kopplade, jag tänkte liksom inte på. Oj! Det är så länge sen!”
”Mm. Det är det.”
”Så vad gör du... ” ”Hur är det med...” började de återigen samtidigt. Han nickade åt henne. Hon åt honom, och kom på att hon skulle ge tillbaka hans högerhand.
”Vad gör du här i stan? Har du sommarlov hos Greta och Tobbe igen?” sa han. Det sista i skämtsam ton.
Stella rodnade. ”Pinsamt nog, ja. Jag kan ljuga lite och hotta upp det med att jag är kattvakt, men sanningen är att jag är här, direktimporterad från förorten, för att fira sommarlov. Jag är till och med lärare nu så jag har sommarlov, inte bara semester.”
”Oj då” Han skrattade till. ”Du har gått in för det ordentligt.”
”Vad gör du? Bor du fortfarande här?”
”Ja. Jag var stockholmare ett tag men jag flyttade tillbaka för fyra år sen.”
”Jaha? Vad gjorde du i Stockholm?”
”Pluggade och jobbade. Jag är ekonom.”
För ett par veckor hade hon sagt ”åh det är ju samma som min sambo, han heter Markus Wahlberg, han jobbar på Folksam, vet du vem...?” Men nu bet hon av den kommentaren och stod bara där och log och jaha:ade med sin röda paprika i handen.
”Men Laura då? Var är hon? Hur är det med henne?”
”Åh, hon är... ” Johan gjorde en vid gest med handen. ”Hon bor i Italien och driver ett hotell ute på landet med sin man. Toscana. Jättefint. Hon har bott där i åtta år. Talar flytande italienska och allt.”
”Va? Lägg av!”
”Det är sant. Signora Laura Musto. Och det är ju så passande att hon heter Laura, eller hur? Tänk om dom döpt henne till Agneta eller nånting sånt ursvenskt istället.” Han log, fortsatte komma på. ”Eva-Britt. Hjördis. Åsa. Det hade ju kunnat bli hur jobbigt som helst. Italien måste ha varit hennes förutbestämda öde från dag ett.”
I samma veva kom en ung tjej som sköt en full kundvagn fram. Blond, söt, lång, med ben upp till armhålorna som framhävdes så fint i hennes tajta jeans. Max tjugofem år. ”Jag har allting utom kaffefilter nu för jag vet inte vilken sort det ska vara.”
Stella kunde inte låta bli att snegla om de hade ringar på sig. Det hade de inte. Men det var klar flickvän-vibb över henne.
Johan vände sig mot henne. ”Okej. Jag får kolla.”
”Hur ska vi göra med grillar? Ska vi ta engångs eller skulle Per ta med sig sina?”
”Sin. Han hade bara en. Finns det engångs här eller måste man åka förbi en mack?”
Tjejen plutade med munnen, fundersamt, och såg sig koncentrerat omkring på grönsaksavdelningen. Ja, just här är det väldigt nog ont om engångsgrillar, tänkte Stella. Hur får man såna där långa ben?
”Du förresten” Johan rörde vid tjejens arm. ”Det här är Stella, en gammal... vad ska man säga? Sommarlovsgrannkompis? Eller min lillasysters sommarlovkompis egentligen. Och det här är Patricia.”
”Åh, kul” Patricia log och hälsade på Stella. ”Ska du komma på festen?”
”Festen? Nej, alltså, vi träffades här, nu” började Stella förklara men Johan avbröt henne.
”Jag skulle just fråga dig. Kom på min fest ikväll! Det känns ju dumt att stå här och bara prata på Kvantum i fem minuter, eller hur?”
”Jamen, en fest.... jag vet inte om...”
”Joo. Jag har bara en enda fest per år, så det är dumt att missa det. Och dessutom blir det god mat.” Han nickade mot kundvagnen. ”Grillspett, klyftpotatis, såser, vin, drinkar... Det blir en kul fest helt enkelt.”
”Han råkar fylla år” teaterviskade Patricia. ”Det är därför det är fest.”
”Åh, grattis! Men är det säkert att det går bra med en till gäst?” Hon tänkte efter. ”Du, det är inte fyrtio,va? Nej, du är ju...vad, trettiosju?”
Han låtsades se bekymrad ut. ”Fyrtio? Tack så mycket. Ser jag så sliten ut?”
Patricia fnissade och klappade honom på axeln. ”Det blir säkert bättre nu när du har semester. Vi kan nog få ner dig på... trettiosju och ett halvt. Med lite god vilja.”
”Jag står i telefonkatalogen” sa Johan. ”Men jag bor inne i stan, precis ovanför tågstationen och mitt emot Loet. Vet du var det är? Köpmangatan 52. Det är ett rött tegelhus, man går in på en gård. Lätt att hitta. Kom vid sjutiden.”
”Ska jag ta med något?”
”Nej, nej!” Han nickade mot vagnen igen. ”Vi har allt. Och inga presenter behövs heller. Men alltså, du får ta med dig någon person om du är här med någon?”
”Jag är här ensam.”
De stod kvar i någon halvminut till och småpratade medan Patricia fick tag på rätt kaffefilter.
”Du kommer säkert nu, va?” sa han när de skildes åt. ”Köpmangatan 52. Klockan sju.”
Stella lade handen över hjärtat. ”Jag kommer. Lovar och svär.”
Hon såg efter dem när de gick iväg mot kassan. Johan sa något, Patricia skrattade till.
Tänka sig.

Det var Laura som var sommarlovskompisen, den hon och Anna-Karin var med ibland. De bodde på en av de andra gatorna i området. Laura hade två äldre bröder. Max, han var nog kanske två är äldre och älskade att retas med dom, om allt. Han och Laura slogs och bråkade jämt.
En av deras favoritlekar när de var mindre var att spia på Max och hans kompisar, och sen börja blåsa rönnbär på dem. Kompisarna var ofta Stefan och Peter. Rönnbären gick aldrig ostraffat förbi.
Sen var det Johan, äldre och mycket snällare. Och roligare. Mindre bråkig, mer cool och skojig. Hon kom ihåg att han spelade basket jämt, och tränade i något lag också. Simtränade med. Och låg på solsängen på baksidan och läste böcker. Det var inte alls lika intressant att spia på honom, klart händelsefattigt, men han kunde ibland kosta på sig att jaga dem runt huset när rönnbären började hagla. Ibland viftade han bara trött med handen ”okej, okej, jag fattar vad ni vill, småungar, men stick och hitta Max istället”.
När hon blev äldre, tolv tretton och han var sexton sjutton, blev hon mer blyg för honom. Det kändes som att hon började rodna varje gång han sa något till henne. Inte för att han brydde sig om dom, hans lillasysters kompisar. Det kom och gick söta tjejer i rätt ålder där jämt, alltid var det någon som hälsade på. Dom satt ofta ute i hammocken och pratade, lågt så man hörde aldrig vad dom sa. Men alla tjejer såg ut att gilla det. Ungefär som Patricia.
Undrar om de hade träffats före eller efter det där som hänt med hans ben, när det nu var? Hon hade inte pratat med Anna-Karin om Laura och hennes bröder på åratal. Dom hade flyttat därifrån något år innan Stella och Stefan slutade komma på sommarlov. Till en annan villa. Eller så hade deras föräldrar skilt sig. Stella kom inte ihåg hur det var, en sommar fanns det bara ingen Laura att hälsa på.

Hon såg på klockan. Halv tolv. Dags att handla klart, cykla hem och fixa lunch och sen börja tänka på vad hon skulle ha på sig på festen. Bara att välja och vraka ur den digra festgarderob hon släpat med sig.

Intention, på ett ungefär

Ibland tycker jag det är superjobbigt med långa blog-poster, orkar inte läsa allt. Och de jag har lagt in här är ju över den gränsen, riktigt långlånga. Å andra sidan så blir jag alltid riktigt intresserad om någon säger att de gillar att skriva, och inte bara i form av bloggen om sitt liv, utan helt påhittade saker. Jag är en författar-wannabe! Det bästa vore om jag var med i en skrivgrupp, kunde ses "på riktigt" en gång i månaden och diskutera texter. Nu är det svårt att få ihop en sån här, i Norge, så istället hoppas jag lite på kommentarer om jag slänger ut texter så här.
Man behöver inte kommentera, man behöver inte vara jättelitterär och seriös, men ni fattar, kommentarer är kul. Det jag vill veta är mest - vill man läsa fortsättningen på de här?
Och sen - känns konflikten intressant, dvs är det bra driv? Är personerna trovärdiga och bra? Är något inte bra?
Mhm. Så enkelt var det.

Relationskris-projektet kap 1

Det här är lite äldre, från i våras.


Hon var fortfarande för full när hon kom hem, ingen tvekan om det. Hon fick liksom böja sig ner och titta lite extra på cykellåset så att det blev rätt och satt ihop som det skulle. Och när hon reste sig up igen vinglade hon till på ett steg.
”Hoppsan” Erica rättade till jackan och väskan, borstade av snön från mössan och axlarna, stampade med fötterna. ”Oopsidaises” mumlade hon igen när hon stod stadigt. Som Hugh Grant i den där Julia Roberts-filmen. Eller är en film med Hugh Grant någonsin en annan stjärnas film? Kanske om den andra stjärnan är Julia Roberts.
”Japp, då går vi då” sa hon till sig själv.
Fast hon stod kvar. Lät vintern bita i näsan, lät den mörka himlen göra henne ännu mer vinglig, lät tiden gå lite till.
Klockan var kvart i sju och hon borde ha varit hemma för över en timme sen. En timme och en halv. Hon borde inte ha gått på after work för det första, hon borde inte ha druckit två snabba öl med Marcus för det andra och sen för det tredje något mer när han inte glittrade tillbaka, när han inte svarade och började luta sig mot henne som hon mot honom utan bara tog ett försiktigt steg tillbaka. Hennes hand på hans arm. Att den hela tiden hamnade där, vare sig hon tänkte det eller ej. Det blev så pinsamt. Hemskt! Hon riktigt rodnade när hon tänkte på det nu. Han hade sett undrande på henne, hon hade lett tillbaka, handen hade kommit dit. Igen. Uh. Det var då hon skulle ha gått hem, långt långt innan, men det var då hon drack lite till och började prata med Tomas och de andra. Allt bara för att kunna vara kvar med Marcus, ifall att. ”Jag är så djävla pinsam så det finns inte” ville hon säga till någon. ”Det här är helt otroligt. Jag skäms. Vet du hur länge sen det var jag skämdes så här? Fy fan alltså!” Kanske till Claes. Varför inte han? Den lagstadgade personen att dela allt med.
Om hon vände sig mot gästparkeringen såg hon sina föräldrars bil prydligt parkerad, motorvärmarsladden i och allt. Om hon sträckte ordentligt på halsen och tog några steg ut på gården kunde hon se in i deras kök och barnens rum. Det lyste i båda. Vad gjorde de allihop, tittade på teve kanske, väntade på att hon skulle komma hem, hennes mamma frågade Claes lite försynt var hon var någonstans egentligen, och hennes pappa tittade på klockan och tänkte att ja, det tar ju bara tjugo minuter att köra till flygplatsen.
”Okej, då går vi” sa hon igen och den här gången låste hon upp porten.

”Kolla! Kolla!” Simon sprang förbi och viftade med en påse Dumle. ”Vi fick av mormor och morfar!”
”Men oj, lördagsgodis på fredag, vilken lyx.”
Hon hade precis samma ton som en vuxen som är osäker på hur man pratar med ett barn. Som morbror Axel som gett henne en Barbiedocka i julklapp när hon var fjorton och alltid såg så besvärad ut när han råkade bli enda vuxna personen i rummet, när alla andra var ute och fyllde på glögg. Jaha, är det spännande med julafton nu då? Har du kunnat sova inatt? Hon var fjorton, hon hade varit hos sin kompis Jenny till halv två inatt och somnat som en stock när hon äntligen kom hem. Det spännande för henne var om Jocke skulle ringa, inte om hon skulle få femhundra att handla kläder på H&M för, för det visste hon redan.
Erica missade skohyllan och kängan dunsade ner på golvet. Eller så lät hon som en vuxen som är rädd att låta berusad.
”Mammi, mammi, mammi!” Isak kom störtande och hoppade upp i famnen på henne. ”Nu är mamma hemma!” vrålade han åt de andra fast han råkade vara mest vänd mot hennes öra. ”Vi har väntat.”
”Jag vet, jag vet. Jag var bara tvungen att... göra något först.” Hon pussade honom i nacken. ”Har ni ätit middag?”
”Och godis!”
Han borrade in huvudet i halsen och hennes hår och kom ut hostande. Cigaretter, matos, billig öl och grusade förhoppningar. Erica drog snabbt handen över kinden på honom, kittlade honom avledande bakom öronen för att han inte skulle brista ut högt i något ”du luktar som fest!”.
”Jaså, där är du.” Hennes föräldrar kom ut från vardagsrummet. Ställde sig i dörröppningen och tittade lite uppfordrande på henne. Det kändes exakt likadant som att komma hem sent från disco när hon gick på högstadiet. ”Har du... varit på något kul?”
Erica försökte le urskuldande. ”Lite after work med några från jobbet bara.”
Hennes mamma kom fram och kramade om henne.
”Oh, vad du luktar rök. Ja, vi kom fram vid femtiden och då var ju Claes och pojkarna redan hemma. Så vi har lagat mat och sett lite på teve. Och nu är det väl snart dags att åka till flyget. Du har väl packat?”
Erica vände sig till sin pappa.
”Gick det bra att köra i snön? Det var inte för dålig sikt?”
”Nej, det var fint ända fram till sista halvtimmen. Man får ta det lugnt bara. Vi behövde ju inte stressa. Efter Skellefteå så var det en bil som kört i diket, ja inte precis medan vi åkte förbi utan tidigare, men... ”
De satt ett tag och småpratade så där. Hon på bänken med Isak i knäet, de stående bredvid. I sanningens namn så var det mest de två som pratade och hon som lyssnade, och väntade på att Claes skulle komma också. När det gällde att hälsa var hon alltid den som låg kvar i soffan, bekväm, och ropade ”hallå!” och han den som kom ut i hallen och mötte henne. Men den här gången syntes han inte till överhuvudtaget. Det enda ljud som hördes var svagt från teven, lokala nyheter eller vad det nu var. Det var den volymen som man har när man inte aktivt ser på teve utan bara låter den stå på, i väntan på något.
Vad gjorde han?
”Så var det ju tur att det slutade snöa, man är ju alltid lite orolig för flyget såna här dagar.”
”Jaha” sa Erica till slut och sköt ner Isak. ”Jag ska väl packa det sista då.”
Hon gick först in till köket, som var tomt. Norpade en kall penne från durkslaget. Av resterna att döma hade middagen varit pasta med kycklingsås. Typiskt vällagat och gott enligt Claes. På diskbänken låg en påse med hennes mammas vaniljbullar också. Om Erica fick gissa så låg det två påsar till i frysen. Minst. Hennes föräldrar hade alltid med sig massa proviant av olika sorter när de kom på besök. Hemgjord lingonsylt och apelsinmarmelad, hembakta bullar och kakor.
Isak följde efter henne, klängig och kramig.
”När ska du och pappa åka?”
”Ikväll, om en liten liten stund.”
De hade pratat om det här i flera veckor, att de skulle vara borta en helg, att mormor och morfar skulle vara här istället.
”Så kommer vi hem om två dagar.”
”Och man får prata på telefon.”
”Just det, älskling, vi kommer att prata på telefon under tiden. Flera gånger.”
Hon spolade kallvatten och hällde upp ett stort glas, drack det snabbt och spolade upp ett nytt. Från vardagsrummet hördes Simon som fnittrade något ”nej nej, sluta!”. Var det med hennes föräldrar eller med honom? Ju längre Claes höll sig undan desto nervösare blev hon. Tänk om han var ute och letade efter henne? Men det skulle ju hennes mamma ha sagt på en gång. Eller ja, efter ”oh, vad du luktar rök.”
”Jaha, så vad har du och pappa gjort idag då? Har ni handlat mat? Hjälpte du till att laga middag?”
Han kanske var skitförbannad. Sammanbiten och frostig. Förmodligen. Det skulle hon ha varit om hon varit honom. Bara grejen att trycka bort mobilsamtalen två gånger i rad hade gjort henne väldigt irriterad. Att inte ens ringa och säga var man var, bara slänga ur sig ett ”det kanske blir en snabb öl med några efter jobbet idag” på morgonen, som hon inte ens visste om han hört ordentligt. Och att sen komma hem mycket senare än förväntat, och full, det skulle... Förbannad. Claes hade lång stubin men det här var nog tillräckligt även för honom.
Hon klunkade i sig det andra glaset. Satte sig med Isak vid köksbordet och började bläddra igenom en Ica-Kuriren som kommit i posten. Den tidningen dök upp då och då, slumpmässigt verkade det som, och hon kunde aldrig klura ut varför. Ointresserat skummade hon sidorna med gul-löksrecept och regnställstester.
”Ska vi gå och säga hej till pappa?” sa hon efter ett tag, tog Isak i handen för att ha med honom.
Som en sköld.
Jag är en svag människa, jag utnyttjar mina barn, jag gör bort mig på krogen, jag är elak mot min man, jag är nonchalant mot mina föräldrar, jag vill inte stå för vad jag har gjort, jag skäms, jag borde veta bättre, jag skulle aldrig...
”Hej.”
Äntligen.
Normal neutral röst. Inte skitförbannad, inget ”var fa-an har du varit!” som hon hade öppnat med i samma situation. Han bara stod där och väntade.
”Hallå, hej” svarade hon lågt och svalde. ”Hej.”
”Du måste packa” sa han sen och vände om. In till vardagsrummet där hennes föräldrar satt framför teven igen, Simon mellan dom glatt mumsande på sina Dumles. Hon gick in i sovrummet och vek ner det hon skulle ha med sig. Kabinväskan låg uppfläkt på sängen, hans saker prydligt nerpackade. Bredvid ryggsäcken med necessärer och pocketböcker och extra underklädesset ifall deras väska skulle komma bort på vägen. Ordning och reda. Men det hade ju hänt en gång, på deras bröllopsresa till Paris faktiskt. Den dök upp efter två dagar.

”Du måste packa.” Det visade sig vara det enda han sa till henne på väldigt länge. Dom sa hej då till barnen, hennes mamma kramade om henne och viskade lågt och innerligt ”se till att ha en... rolig helg tillsammans nu, Erica”. Det fick henne att vilja gråta. Sen satt dom i bilen på väg till flyget, hon där bak, Claes och hennes pappa fram. Var det tryckt stämning? Nej. Inte så länge radion var på P4, inte så länge hennes pappa höll igång något småprat om något hon inte ens orkade lyssna vad det var. Hon lutade sig tillbaka och blundade, önskade att turen skulle ta mycket längre tid.
Checka in, allt special med att boarda, cabin crew clear for take off, och så upp.
När de var på marschhöjden, tio tusen feet enligt kapten Petersen, och försäljningsvagnen kom förbi vände sig Claes mot henne.
”Jag ska ha en kaffe. Vad vill du ha? En öl?”
Hon skakade på huvudet.
”Nej tack.” Hon fick harkla sig och säga det igen för att rösten var så raspig. ”Och du, jag är.. , förlåt för ikväll.”
Han fnös.
”Förlåt för vad? Att du aldrig kom hem och jag fick sitta och hålla masken för dina föräldrar, eller förlåt för att du är full när du väl kommer hem? Så djävla nonchalant. Vi bara satt där och väntade på dig, och du ringer inte, svarar inte ens på mobilen. Så kommer du hem och säger inte ett pip om det. Jag fattar inte vad det är med dig.”
Han blängde ursinnigt på henne. Det var som att vrida på en kran, all ilska hade störtat fram.
”Förlåt för vad?”
För att det känns som att jag kanske kan byta ut dig rakt av, för att jag kanske hade gjort det ikväll om Marcus velat. Förlåt för att jag kanske inte vet vad jag vill. Med dig. Längre.
”För precis det där” svarade hon.

Chick lit-projektet, kap 1

Det här är alldeles alldeles färskt, skrivet ikväll den 6 sept. Jag tänker mig lite chick lit-stuk på det, och obs! att jag är ett fan av bra chick lit. Det är inte helt lätt att få till. Marian Keyes tex, superduktig. Kajsa Ingemarsson, bäst hittills i Sverige.
(Det råkar finnas en Marcus här med, men jag råkar uppenbarligen bara ha fastnat för det namnet. En ren slump!)
Here goes :


Hennes hår var nästan för kort. Hon hajade fortfarande till när hon såg sig själv i speglar. ”Oj tusan, det där är ju jag!”
Det hade varit en ingivelse. En kväll hade hon motvilligt följt med Cissi på ett boxercise-pass. Det blev fantastiskt, hon bara slog och slog och slog. Och så trettiotusen situps och armhävningar däremellan. Hon kände sig helt slut när de lämnade träningslokalen, men för första gången på flera veckor var det helt slut på ett bra sätt. Morgonen efter, i bäddsoffan i sitt eget vardagsrum, hade hon vaknat upp och insett två saker. Ett : jag kan fan inte bo kvar här längre. Två : jag ska klippa mig kort. Nu.
Markus hade alltid varit emot kort hår. Han kunde sträcka sig till page, men där gick gränsen. Hon hade på försök tidigare visat några kort från när hon var au-pair i USA, korthårig, men han hade bara skakat på huvudet. Sagt något om hennes fina självfall och bla bla bla. Inte för att han förbjöd henne men bla bla bla.
Den dagen efter boxercisen, hon slutade tidigt på skolan, åkte hon in till stan och letade efter salonger med lediga tider. Det blev PUB-husets. Alltid ett vågspel.
”Som Mia Farrow 1968 när hon gifte sig med Sinatra, vet du vad jag menar?” hade hon frågat den unga tjejen som skulle klippa henne. Den unga tjejen skakade på huvudet. Både 1968, Farrow och kanske till och med Sinatra var okända för henne. ”Okej, men den där tevereklamen med två tjejer som har samma klänning och så tar den ena på sig ett läppstift för att särskilja sig lite” försökte Stella. ”Vet du nu?”
Den unga tjejen såg fortfarande mycket tveksam ut.
”Men okej, så här då. Jag har just fått veta att min sambo varit otrogen och nu vill jag klippa håret i en helt ny frisyr. Den ska vara kortkort. Är du med?”
Den unga tjejen nickade och log ett säkert leende. ”Jag är helt med.”
Trettioåtta minuter senare gick Stella ut därifrån, superkort. Till och med kortare än Mia Farrow -68.

Det var en vecka och tre dagar sen.
När hon kom hem den kvällen, sent för att hon ringt och bett Cissi ta en drink, som blivit fyra, med henne på Söder och kolla in den nya frisyren, berättade hon för Markus att hon skulle flytta ut. Han började gråta, igen. Just då klarade hon av att stå bredvid och titta på. Utan att bita ihop det minsta.
”Men snälla. Älskling. Det här är inte rätt för oss, jag vet att du tycker det är urjobbigt, men allvarligt talat, Stella, det här känns som dödsstöten. Hur ska vi kunna arbeta oss igenom den här krisen om du... om du inte är här?” snörvlade och grinade han.
”Jag vet inte” sa hon sakligt med armarna i kors. ”Jag vet inte ens om jag vill ”arbeta mig igenom den här krisen”. Om jag kan. Och det skulle du fan ha tänkt på lite tidigare. Jag sticker till Cissi imorgon efter jobbet. Och ring inte dit. Jag ringer dig. Sen nån gång. När jag känner för det.”
Markus hulkade ihop över soffan. Hon gick till sovrummet och började slänga ner kläder i sin stora ryggsäck.

På skolan var det ungefär etthundratjugo människor i olika åldrar som utbrast ”har du klippt dig?!”. Och sen ”men du ser ju så annorlunda ut!” och sen lade ungefär 75% till ”och det passar dig så bra!”. Det var väl det hon visste.
Det var avslutningsdag. Egentligen hade de fem dagar till att jobba som lärare, men hon klarade bara två av dem. Inte för att Cissi var en dålig värdinna, och hennes soffa var skönare än deras, men det slutade ändå alltid med att hon låg och snyftade där på kvällarna och kände sig helt djävla miserabel. Det var Stockholm. Det var alltihopet. Att Cissi bodde tre stopp längre ut på samma tunnelbana. Tänk om Markus skulle hamna i samma vagn på väg hem. Tänk om de skulle stöta ihop någonstans. Tänk om tänk om. Deras ställen. Deras minnen. Deras planer. Ringen på hennes finger. Alltihopet. Hon kunde inte vara kvar.
På dag två smög hon till rektorns rum när det egentligen skulle vara ämneskonferenser. Det syntes att hon stått och lipat på toan innan. Hon berättade kortfattat vad som hänt. Han gav henne en kram och önskade att sommarlovet och semestern skulle ge dem tid att reda ut saker och ting. Så fick hon gå hem. Ostädat skrivbord, allt i en enda röra, inga böcker att läsa med sig, inga papper att fixa och kolla igenom. Bara gå. Hon sa inte ens hej då till de andra. Hoppade bara på tåget därifrån.

När hon kom ”hem” ringde hon Greta, hennes moster. Alla sommarlov mellan sex och femton hade hon och hennes storebrorsa Stefan spenderat minst två tre veckor hos sina kusiner Anna-Karin och Peter uppe i Luleå. Deras mamma, Greta, var skolbibliotikarie och en riktig bullmammatyp med villa med trädgård och allt. Anna-Karin var lika gammal som Stella, Peter var ett år äldre än Stefan. Det var ett perfekt arrangemang. Stellas och Stefans mamma var en ”kvinna i karriären”, en sjuksköterska på KS som jobbade, och jobbade extra, för att få ihop allt efter skilsmässan. De bodde i lägenhet i en tråkig förort. Alla inblandade parter tyckte det var en bra lösning för dem att få vara uppe i Norrland på lovet.
”Men du, det passar ju perfekt!” utbrast Greta nu när Stella ringde och föreslog samma sak sjutton år senare. ”Vi ska ut och köra lite på semestern, uppåt Norge, du kan ju följa med vet jag! Men om inte du vill följa med så kan du ju alltid stanna här och passa katterna. Det går bra det med. Då behöver jag inte be grannen passa dem. Det blir ju perfekt!” Hon lät verkligen som att hon menade det, att det skulle bli roligt om Stella faktiskt ville följa med på turen till Norge.
Stella blundade och försökte att inte tänka på att Anna-Karin var lika gammal som henne och bodde kvar i Luleå, fem kilometer därifrån, med äkta man och två små barn, redan, och jobb på en högstadieskola. En egen villa. Eller rättare sagt radhus. Men ett perfekt liv. Allt på plats. Lyckligt. Och att Peter bodde tjugofem mil därifrån, i ett annat radhus, med två andra små barn, fast ett var inte hans. Men han var nygift och kär. Ingen av dem skulle tillbringa två tre veckor av sommarlovet hos sin mamma, på rymmen från en vänstrande sambo. Ingen av dem vaknade varje natt vid tre fyra tiden med världens ångest och kunde inte somna om. Varenda natt, samma visa.
”Kan jag komma... snart.. så fort som möjligt?” frågade Stella.
”Ja kom du, hjärtat, det är bara att komma” sa Greta och Stella började tyst grina igen.
Hur mycket tårar fanns det kvar egentligen?