Direkt fortsättning som kommer efter sista punkten i förra inlägget :
”Du har fått blommor!” hojtade Gunilla ivrigt så fort hon svängde in på uppfarten. ”Blommor med bud! Dom hängde här på dörren när vi kom hem!” ”Från Markus?” frågade Stella betydligt mindre ivrigt och fick förväntansfulla invinkningar till svar. Gunilla hade redan ställt upp tre olika stora vaser på köksbänken och hon och Torbjörn stod nyfiket och tittade på när Stella vecklade upp pappret och fick fram buketten. Gula och rosa rosor. Långa, stora. Dyra. Minst tjugo stycken, med mycket grönt och vitt fluff i. ”Det här är vad jag kallar en bukett!” utropade Gunilla med stora ögon. ”Titta! Det må jag säga!” Hon fick ta den största vasen. ”Så vacker.” Stella läste kortet ”jag saknar dig massor, kom hem snart” medan Gunilla tog fram en kniv och flinkt börjat beskära rosorna. ”Tjugofem stycken” meddelade hon imponerat om antalet. Sen arrangerade hon dem fint i vasen och ställde upp den mitt på bordet medan Stella håglöst satt bredvid och tittade på. ”Vilka blommor!” Gunilla såg uppmuntrande på Stella. ”Det var väl fint av honom?” ”Jo. Det var fint.” ”Blev du inte glad?” försökte Gunilla igen och med ännu mer uppmuntran. ”Joo. Jätteglad” sa Stella och började gråta. Gunilla och Torbjörn såg oroligt på henne. ”Men vad är det? Vad har hänt? Gick det inte bra hos Anna-Karin?” ”Det är inte det.” Stella slog händerna för ansiktet. ”Jag måste...” Hon skyndade uppför trappan till sitt rum och slängde sig på sängen, tryckte ner huvudet i kudden. Det hade kunnat gå. Han hade kunnat ringa. Hon med. Hon hade kunnat ta ett beslut med Markus och ordna till och Johan hade kunnat vara kvar. De hade kunnat komma fram till något som dög för båda, det hade inte varit för sent. Och nu var det för sent. Över. Över. Över. Han skulle aldrig ringa efter det här. Han skulle inte lita på henne. Precis som hon med Markus. Förstört. Helt djävla förstört. ”Skitdjävlaasskithelvete” dunkade hon i kudden. Gunillas steg hördes uppför trappan och hon kom in och satte sig på sängkanten. ”Stella, vad är det? Har ni bråkat?” ”Vilka då?” ”Du och Markus? Om bröllopet och att du ville ställa in det?” ”Nej. Eller ja, men nej.” Stella snyftade ner i kudden. ”Det är inte det.” ”Vad är det då?” ”Något annat.” Gunilla strök henne över ryggen. ”Vill du prata om det?” ”Jag kan inte prata om det. Jag får inte prata om det.” Hon snyftade ännu mer. ”Så egentligen är det bara bra. Att det blev så här. Det är det bästa.” ”Det verkar inte som det bästa för dig om du är så här ledsen?” ”Jag kommer över det. Jag måste fan det.” Stella kurade ihop sig med armarna över huvdet och Gunilla satt kvar och strök henne tills hon andades lugnare igen. ”Varför måste du komma över det?” frågade Gunilla sen. ”Om jag ska vara ärlig så förstår jag inte varför du är så lojal mot Markus. Det var ju inte bara en obetänksam kväll på en personalfest. Ingen kan säga att du inte har ansträngt dig. Det kanske är dags att gå vidare nu.” Hon gjorde en liten paus. ”Ursäkta att jag säger det men det är vad jag tycker iallafall.” ”Jag vet.” Stella vände sig om så hon att låg på sidan och kunde se på Gunilla. ”Och jag tyckte ungefär samma. Men sen märkte jag att vi ska ha barn. Att jag är med barn. ” ”Är du...?!” Trots det bistra budskapet hon nyss levererat sprack Gunillas ansikte direkt upp i ett jätteleende. ”Åh, Stella! Men vad roligt!” ”Ja. Men säg absolut inget till någon. Inte till mamma. Hon vet inte än. Inte ens Markus vet. Jag gjorde testet i torsdags så bara du och Anna-Karin vet. Och Johan.” Gunilla kom inte av sig en sekund trots att en Johan plötsligt dykt upp i samtalet. ”Är det det därför du tror det är förstört?” ”Nej. Jag vet inte vad han tycker om det. Jag vet bara vad han tycker om att jag sagt att jag skulle åka hem i söndags och vi sa hej då och allt blev perfekt avslutat, och nu så stötte vi ihop här, i centrum. Han blev så besviken.” ”Och du med.” Stella nickade med nya tårar hängande i ögonfransarna. ”Men det var lika bra. Nu ska jag koncentrera mig på Markus. Det är ju inte direkt som att jag behöver strula till mitt liv med ännu fler personer, eller hur?” Hon fick tag i några gamla pappersnäsdukar som låg och skräpade på nattduksbordet. Inte använda på... hela tre dagar förmodligen. Det var hög tid att klämma fram en god gråt med andra ord. Allt hade varit för lyckligt sista tiden, nästan risk för hybris. Hon snöt sig ordentligt. ”Jag måste tänka förnuftigt.” ”Är du säker på att det är mest förnuftigt att hålla ihop med Markus?” Stella suckade. ”Vet inte. Men vi måste göra ett seriöst försök nu. Familjeterapi, sånt. Jag vet inte hur man fixar det här bäst.” ”Nej, inte jag heller” sa Gunilla dröjande. ”Men att ringa och prata kanske är en bra början.” Hon såg inte ut som att hon menade Markus.
Gjorde alldeles för liten grej av en borde-vara-stor-grej, så här kommer ny version :
”Vill du stanna ett tag?” frågade hon när de körde in på Björkskatan. ”Har du tid?” ”Har du tid? Det är ju jag som har övetalat dig att ta en paus.” ”Jag är klar med allt.” Och på den säkra sidan kändes det som. Lår-hals-scenariot hade inte varit i närheten idag. Johan verkade fortfarande trött och hängig och det hade inte flygit något som helst flirtande eller ta-på-varandra i luften. Inte för att han ignorerat henne, men han hade varit segare och mer tillbakadragen. Eller mer som en normal vän, beroende på hur man såg det. Det var tillräckligt för att hon inte skulle känna sig nervös och stirrig iallafall, och hon skulle ju ändå ”åka imorgon”. ”Säkert? Du hinner packa och allt du ska?” ”Jadå.” Han såg tveksam ut och hon log lite mot honom. ”Jag lovar att du får säga vad du vill, Johan. Jag ska inte skrika. Jag ska vara snäll. Om det till exempel visar sig att du är emot kvotering så ska jag bara nicka och säga ”mycket intressant”.” ”Och vad hade du sagt om du inte varit snäll?” ”Är du dum i hela huvudet?” Stella log. ”Kom in och fika en vaniljbulle nu. Gunilla har bakat och dom är så goda.”
Hon satte på radion, valde medvetet en musikkanal, och han fick kaffe och bullar. De satt och småpratade och allt fortsatte vara totalt riskfritt. Hans händer på betryggande avstånd, ögonen glittrade inte till, inga dubbeltydiga kommentarer från någons sida. MVG till oss för exemplariskt uppförande, fick hon lust att säga när hon hällde upp påtåren och inte tog chansen att stödja sig mot hans axel, eller när han börjad snegla på klockan redan efter en tjugo minuter. Men en sån kommentar hade ju gjort att betyget halkat ner till IG och det hade krävts åtgärdsprogram och hela paketet för att rädda sig. ”Är du nöjd med ditt Luleå-sommarlov?” frågade han. Lår-hals-Stella skulle ha sagt ”mycket” och slängt in en sugande blick på köpet. Normala Stella nickade ner i Gunillas Blå Blom-kopp och sa ”jodå, det har varit bra, jag kanske till och med gör om det nästa år”. ”Och det känns bra att åka tillbaka till Stockholm?” Försiktig blick på henne. ”Jadå” sa normala Stella utan att tveka och mötte frankt den där blicken med en förhoppningsvis lagom oengagerad tillbaka. ”Det är ju liksom dags.. att ta tag i saker. Ordna allt.” ”Ja, det förstår jag” sa Johan och ordnade till sin blick också. ”Jag menar, bröllop verkar ju vara ett heltidsjobb nuförtiden. Iallafall för en del. Fast jag vet ju inte hur..” han avbröt sig och normala Stella hoppade raskt in för att undvika generad tystnad. ”Det är ganska litet och enkelt. Men det blir ändå mycket.” Hon svalde sin sista kaffeklunk. ”Hur var ditt?” ”Mitt?” Han såg förvånad ut över frågan. ”Eh. Det var pyttelitet. På Arlanda, innan vi skulle åka bort. Bara jag och Madde, min fru. Min före detta fru. Och ingen visste om det.” Han började le medan han berättade. ”Det var så pyttelitet att en del blev förbannade efteråt för att vi gjort det på det viset. Typ våra mammor. Dom hade tydligen gått och hoppats på någon stor fest i flera år så dom kände sig snuvade.” ”Vart skulle ni åka?” ”Du tror garanterat att jag ska säga Italien nu, eller hur? Men det var Tokyo den gången.” ”Tokyo?! Shit, vad coolt.” ”Mmm” höll han med. ”Det var riktigt coolt. Hon skulle på ett möte där och jag följde med och så hade vi lite semester sen. Fast vi fick ordna en familjemiddag sen som kompensation när vi kom hem så att alla som ville skulle få hålla sina tal och utbringa sina skålar och överräcka sina kristallskålar.” ”Typ era mammor.” ”Typ.” Lår-hals-Stella satte munkavle på normala Stella och frågade ”varför skilde ni er?” ”Har du hört talas om småprat, Stella?” Johan såg på henne och knep demonstrativt ihop munnen. ”Småprat?” låtsades hon. ”Du vet, du säger ”fint väder idag” och jag säger ”men det skulle visst regna imorgon”. Den sorten?” ”Men det är ju så tråkigt. Jag är mer nyfiken på andra saker än vad du tror om vädret.” ”Jag kan berätta vad jag har för favoritfärg. Blå. Och jag tycker att ”Lost in translation” är en väldigt bra film. Den utspelas i Tokyo. Och om jag skulle hamna på en öde.. ” ”Jajaja” avbröt hon honom. ”Jag fattar. Vad ska det bli för väder imorgon?” Han flinade och ryckte på axlarna. ”Ingen aning. Vad har du för favoritfärg, Stella?” Hon började fnissa. ”Men ge dig! Jag ska inte fråga något mer överhuvudtaget. Vill du ha mer kaffe?” ”Inte för att det är jag som är svensklärare, men lät inte det där misstänkt likt en fråga?” Hon fortsatte fnissa. ”Alltså inget kaffe.” Johan såg på klockan igen. ”Nej, kanske inte. Jag ska åka. Du måste ju packa och fixa.” Ett ”ja, fast..” var farligt nära att trilla ut men hon lyckades hålla inne med det.
Han sträckte han fram högerhanden först när han satt i bilen, när bildörren var stängd, när allt var klart för avfärd. ”Lycka till med allt.” ”Tack. Och lycka till själv.” Johan släppte hennes hand och log lite. ”Du får gärna ringa om du vill. Om du inte vill någoting, du vet. Det var kul att ses den här veckan, och att du följde med till Piteå och allting.” ”Jag håller helt med.” Stella log också. ”Och jag kommer att ringa. Och du har mitt nummer. Så du kan ju också?” Det var det. En sista blick och ett ”men du, vänta” som svaldes effektivt. Jag får bara komma ihåg det här, tänkte hon. Jag får spara det och nöja mig. Det blir bäst. En midsommardag, the Johan Falkman, fina fina Johan Falkman i blå munkjacka och småblänkiga ögon, och något som absolut inte fick hända, men... ”Johan, gör det” sa hon. ”Ring mig någon gång. Gör det.” Han nickade och startade bilen, backade ut, vinkade en sista gång innan han körde iväg. Hon stod kvar tills den rundat hörnet därnere på gatan och försvunnit. Hej då, Johan Falkman. Alldeles för trevligt att träffas. Och då blir ju annat lite förändrat också :
Stella cyklade hemåt i makligt tempo. Stannade till på Björkskatans centrum för att fira sig själv med en chokladkaka och en Cola. Just när hon betalat och var på väg ut med chokladkakan redo i handen kom Johan in. Dom hajade båda till ordentligt och Stella gjorde en häpen dubbelkoll för att verkligen se att det var han. Men hur många solbrända rullstolsbundna män i röda pikés och med seniga underarmar fanns det här? En. Han var den som fann sig först och kom fram till henne. ”Är du här?” ”Ja, detsamma. Är du här?” kontrade hon. ”Jag har tränat. Sjukgymnastiken, på vårdcentralen.” Han nickade bakåt, och det låg en stor vårdcentral bakom centrumbyggnaden, det visste hon. Han hade blött hår och röda kinder, av ansträngning då förmodligen och han såg mycket riktigt nytränad och nyduschad ut. Och nyförvånad. ”Men alltså, vaddå, du är kvar? Missade du planet eller?” ”Nja” svarade hon sparsamt och kände hur hon började rodna som på signal. ”Nja? Du missade inte planet?” Hon rodnade ännu mer och hon fattade hur skyldig och besvärad hon såg ut. Det kändes som att hjärnan arbetade febrilt men inte kom på en enda vettig sak att säga. Vad kunde hon säga? ”Inte?” Johan såg frågande på henne, väntade på att hon skulle säga mer, förklara. ”Så du är här alltså?” upprepade han igen när hon inte fått fram ett ord. ”Ett tag till.” Hon tittade ner i golvet. Om inte A-K sagt något om godis och triggat igång suget, om hon stannat på vilken annan kiosk som helst, om hon cyklat två minuter snabbare, om vad som helst. Om hon kunde få försvinna från den här situationen. ”Jaha.” Johan nickade fast han inte såg ut att förstå så mycket mer än för en sekund sen, fortsatte se forskande på henne. ”Men..? Jaha? Jag fattar inte riktigt?” sa han sen. Han verkade ha lika stor kortslutning som henne. Han hade startat med ett förvånat leende när han fick syn på henne, men det var försvunnet nu till förmån för undran och avvaktan. ”Tills på söndag” erbjöd hon. ”På söndag?” ”Mm” mumlade hon. ”Då åker jag. Helt säkert.” Ett gäng högljudda tonåringar kom in i centrumbyggnaden. Killar i shorts med skateboardbrädorna under armen. De gick kaxigt i bredd och Stella fick kliva åt sidan för att släppa förbi dem. ”Du, lyssna, jag” började hon sen samtidigt som han ”Tänkte du..”. Han var den som tog om. ”Så ville du vara här inkognito eller får man ringa dig?” När hon inte svarade på det heller nickade han ledset. Han försökte inte ens skyla över det med att lägga på en cool eller nollställd min. ”Åh. Nu fattar jag” sa han tyst och rullade bakåt. ”Hej då.” Han vände om och började rulla iväg. ”Vänta! Johan, det är inte så.” Hon gick efter honom och tog tag i hans axel så att han såg på henne igen. ”Hur är det då? För det var inte meningen att vi skulle träffas mer här, eller hur?” ”Nej. Det var inte det.” Stella masserade pannan, försökte desperat komma på en strålande förklaring, en briljant ursäkt, en trovärdig lösning. Det lyckades inte. ”Jag är med barn. Det är därför. En sån som du är liksom det absolut sista jag behöver just nu.” Han stirrade sårat på henne och hon förstod hur han tolkat det. ”Nej. Inte så. Jag menar att jag ska vakna på morgonen och tänka på Markus och framtiden och vad som är rätt, jag ska inte vakna och tänka ”undrar vad Johan gör idag, hoppas han ringer eller att vi kan ses”. Det här kändes lättare att klara av. Enklare. Det är därför jag sa att jag skulle åka. Förlåt. Väldigt mycket förlåt.” ”Men erat bröllop då? Om du är med barn? Ska ni inte gifta er längre?” ”Kanske senare. Jag bestämde mig för att förlänge betänketiden. Jag har just varit hos Anna-Karin och mejlat alla gäster att det är uppskjutet.” ”Jaha...” Han upprepade samma igen. ”Jaha.” ”Ja. Så är det. Det var bara för att allt blev så.. krångligt. Tyckte jag. Förlåt, igen. Jag menade faktiskt inte att..” Hon såg nervöst ner i golvet, gav honom tid att smälta allt. Hon hade målat tånaglarna imorse och dom var röda och snygga mot solbrännan på fötterna. Bli inte förbannad på mig, snälla, försökte hon sända över telepatiskt. Du vet vad jag menar. Du var ju också där. Håll med. Snälla. ”Jag vet inte riktigt vad jag ska säga nu” sa han efter ett tag. Han såg iallafall inte ut som att han skulle börja spotta och kasta en förbannelse över henne och hennes ofödda barn i vredesmod. Mer stram och misstänksam. Med rätta. ”Jag förstår det” försäkrade hon. ”Och du behöver inte säga någonting. Du kan fundera. Eller aldrig säga något. Om du hellre vill det. Men du får gärna ringa. Jag skulle bli glad om du gjorde det. Jag menar det verkligen.” ”Och din enkla och okrångliga inkognito-lösning?” ”Den är ju redan körd.” ”Ja. Den är ju det.” Johan drog sig bakåt igen. ”Vi kanske hörs.” Stella stod kvar och såg på honon. ”Förresten” sa han innan han vände om helt med ryggen mot henne. ”Grattis till barnet. Grattis.” ”Tack” sa hon tyst.
Megauppdatering ohoy! Här kommer en hel radda nytt, med nya gravid-twisten. Ny bakgrundsinfo : hon ska stanna i Luleå en vecka till och hon ska säga bort bröllopet. Och hon är gravid alltså. Det om dålig förlorare och riddare med körkort anspelar på nytt i Piteå-kapitlet. Bara lite trevligt lull-lull. Första avsnittet är här på midsommar, efter hon varit hos Anna-Karin på tråkig fest och Johan kommer förbi.
Slutet av kap 9 Earl grey-te och chokladbitar vid köksbordet. En Johan som hon fick dela upp i små bitar. Hans prat, hans mun, hans ögon, hon fick koncentrera sig på en liten del i taget och hänga med bara på den. Absolut inte tänka på att han sagt ”åååh... nu känns det genast bättre” som hälsningsreplik när han sett henne. Eller på hur senorna spelade på underarmen när han hällde upp från den tunga tekastrullen. Eller på det där leendet som låg på lut hela tiden i ögonen. Eller på hur händerna vilade på bordet och att han hade välklippta naglar och ett sår på den högra tummen. Och att det inte fanns någon annan förknippad med de här händerna. Och hur hon fick tänka efter hela tiden för att inte säga eller göra något överilat, något o-vän-ligt. Och hur de satt mittemot varandra och att det kändes så nära, som att hon skulle vara på vippen att så lätt kunna sträcka ut en hand och röra, när som helst, så hon fick tänka aktivt på det, absolut inte röra. ”Vi bestämde att vi ska boula imorgon” sa han. ”Hos Max och Lina. Det kan du väl komma med på? För du skulle ju inte åka imorgon, eller hur?” ”Boule? Absolut! Ska jag ta med något?” ”Det gamla vanliga, ett glatt humör.” ”Ska bli.” Hon log. ”Och du, jag måste förvarna om att jag är rätt bra på boule. Så att, du vet, ingen blir sur när dom upptäcker det.” ”Ingen?” Leendet på lut slog ut igen. ”Ingen får väl se till att hamna i samma lag då, så blir garanterat ingen sur.” ”Jag funderade faktiskt lite på det där igår” började Stella oskyldigt. ”Är inte det egentligen någonting som brukar gå över med åldern?” ”Vad?” Han såg oförstående på henne. ”Att man är dålig förlorare? Det är ju nittiofem procent av alla tolvåringar som är det, men sen växer dom och mognar till sig, och när dom är närmare fyrtio så brukar dom flesta ha fått det problemet under kontroll liksom.” Johan flinade åt henne. ”Tur att jag fortfarande har tolv år på mig att komma till rätta med det då.” Stella fnissade till. ”Har du förresten hört något från din riddare med körkort apropå det?” frågade han. ”Nej, bara från min andra riddare med choklad och räddningar. Och choklad och räddningar vinner alltid, det vet ju alla.” Det glittrade till i hans ögon och hon kände hur absolut stilla och tyst det blev i köket. Det enda som hördes var väggklockan, tick tick tick, inte ett annat ljud i hela huset. Hon skulle ha varit mer rutinerad och satt på radion, låtit teven stå på i bakgrunden, vad som helst. Gjort att det inte varit så fokuserat på dem. Hon skulle ha varit bättre på att småprata. Hon skulle ha varit bättre på att säga nej från början. ”Nej tack, jag är trött så det passar inte så bra ikväll.” Hon kände Johans blick på sig men vågade inte möta den. Om hon gjorde skulle hon kunna. Hon fick inte. Hon fick inte. Hon fick inte. De sköna händerna med sår på högertummen hittade hennes, lekte lite med fingertopparna, flätade ihop sig med hennes, smekte, var ännu skönare, gjorde hennes kinder röda, kändes som en rush ända ner i magen och upp igen, fick henne att önska att han skulle lyfta upp dem till sitt ansikte, kyssa och bita och slicka och låta henne få stryka över kinderna, runt läpparna, komma närmare. ”Tur för mig att du var kvar här” sa han lågt. ”Annars hade jag fått köra långt.” Hon såg på dem, hans och hennes på bordet, och hon kunde föreställa sig hans mot hennes hud, om hon drog av sig tröjan och han tog henne runt midjan igen, och den här gången höll han lika hårt och inte bara stilla. Vandrade uppåt. Och hon. Nej. Sluta. Ingen fick göra så. Hennes egen regel. Det här var för overkligt. Det här var som en annan människa, inte Stella Lundman, utan någon annan Stella utan vilja, utan förflutet, utan Markus, en Stella som uppenbarligen inte visste ett skit om vad hon höll på med. Hon måste sluta med det här. Människor med barn i magen höll inte på med sånt här. Och ändå så är det precis det jag vill att det inte ska, tänkte hon. Sluta inte. Ta mer. Släpp inte. Håll på. Jag vill det. Vi testar. Kör. Jag vill veta. Mer. Kör. Om hur det känns. Kör. Han lyfte upp hennes ena hand till sin kind, höll den mot sig, och hon höll andan. Hans varma hand, hans varma kind, hennes tumme en centimeter eller mindre från hans mun, så lätt att. Hon hade kunnat röra, så lätt, hon kunde redan känna det, hur det skulle vara, hur hans läppar skulle. ”Stella?” sa han mjukt, och hon kände igen den rösten och den känslan precis, så hon vågade inte andas eller röra sig. När hon varken svarade eller tittade på honom släppte han greppet, drog sig tillbaka, mer reserverad och besvärad. ”Nu klarar jag mig galant till imorgon iallafall. Tack för teet.” Hon svalde. Knäppte sina händer hårt i knäet. ”Tack själv för att du kom förbi” sa hon och hatade hur lamt det lät. Som om det verkligen bara gällt en chokladleverans. Som om han bara var snäll och ställde upp när hon behövde lite Fazer. Hon reste sig häftigt och såg ut på någon total icke-händelse på gatan för att hon inte kunde se på honon just då. Ställde kopparna på diskbänken, ställde sig med armarna i kors över bröstet, började babbla svettigt. ”Har du varit på det där boulestället vid Henriksdal någon gång? Boule&Berså? Vid kanalen, man kan äta och boula och det är hur mysigt som helst. Det är öppet på somrarna, perfekt när det är fint väder. Alltså i Stockholm?” ”Jag vet var Henriksdal är” klippte han och Stella rodnade och slutade babbla. Det tog så lång tid sen, för lång och extremt obekväm tid. Ut ur huset, flytta sig till bilen, ta istär stolen, lyfta in den, stänga dörren, se på varandra en sista gång, inte säga massa saker som ”är du säker på att du inte vill ha påtår / skit också nu blev det så där jobbigt / förlåt om jag beter mig panikartat, det är för att jag är gravid / jag vet inte vad jag ska säga / ska vi ses något mer efter det här? / stanna, snälla, åk inte, jag vill att du stannar / hur kan du lukta så gott?”. Allt som kom ut var ”vi ses”.
Hej då-kramen kom när han åkt för länge sen, när teet var kallt och starkt, när hon skulle sova, när det var för sent och för varmt och när ingen egentligen borde tänka på så fel personer, och när ingen skulle vara vaken, men hon kunde aldrig somna, tog om och tog om i huvudet på henne.
Kap 10 det berömda boule-kapitlet som nu är heeelt nytt och annorlunda, inget är sig likt!
Lördag. Fixardagen, sista ensamma dagen innan Gunilla och Torbjörn skulle komma tillbaka. Preliminär ETA för dem var söndag, tidig eftermiddag. Att göra : vakna energisk, förnuftig och på gott humör. Inte grubbla. Inte fundera på om-händelser. Inte tänka på fel personer. Städa, plocka undan, diska, tvätta som en galning. Springa på Ormberget. Läsa tidningarna. Ringa boule-återbud. Känna sig harmonisk och lugn med ensam hemmakväll.
Gjort : stora problem på alla punkter utom städning och Ormberget.
Det kändes som att hon vankade av och an runt telefonen hela förmiddagen. Hon var nervös för att han skulle ringa och låta tryckt, säga något besvärat om att det kanske inte var så bra om hon kom på boulen trots allt. ”Hon fattade väl?” Ja, hon fattade precis. Och hon var nervös för att hon borde ringa och säga bort boulen. Av vilken anledning som helst, sann eller ihopljugen, men allt skulle vara bättre än att åka dit och träffa honom igen. Råka få honom att ta på henne igen. Råka säga något som gjorde att han tittade till så där på henne. För det råkade ju hända osvikligt ungefär varenda gång, trots hennes föresatser. Och det blev bara mer och mer för varje gång de sågs. Först hålla kvar handen för länge, sen ta på armen, sen ett grepp runt midjan, sen igår ansiktet. Vad stod på schemat idag? Hans hand på hennes lår, hennes arm ordentligt runt hans hals? Samtidigt? Satsar vi på det idag? Hon måste ringa. Hon stod med luren redo i handen vid fem olika tillfällen men kom aldrig längre än att slå första två siffrorna. Sen lade hon på. Gav sig själv en ny tidsfrist. ”Jag diskar allt på bänken, och sen ringer jag. Jag cyklar iväg och springer 5.4:an och sen ringer jag. Jag vattnar alla blommorna inne och ute och sen ringer jag.” Det blev fortfarande bara de två första siffrorna. Den gång det ringde hos henne hoppade hon fullkomligt till så att bordet skakade och vattenglaset föll omkull. ”Ha.. ja, halllå?” stammade hon fram med pressad röst medan hon såg hur vattnet droppade ner mellan bordsskivorna och den blåa trasmattan där under blev mörkblå. Det var bara Gunilla.
Fem över två fanns det ingen återvändo längre. Dom hade sagt vid fyra och hon kunde inte vänta till kvart i fyra med att klämma ur sig det här. Johan svarade grusigt på fjärde signalen, lät alldeles nyväckt och sömnig. ”Men, åh, förlåt!” utbrast hon. ”Låg du och sov?” ”Mm, lite.” Han hade riktig sömngroggy och mörkare röst. ”Men det gör ingenting. Hallå Stella.” ”Jag ringer senare. Fortsätt sova du.” ”Nej. Det gör inget.” Det lät som han sträckte på sig och skiftade ställning, och det var påfrestande nog väldigt likt det som snurrat runt i huvudet på henne hela natten. ”Jag är med nu.” Han andades ut. Punkt nummer två att pricka av från natt-listan över påhittade saker med honom. Hon kom av sig fullständigt och stod med luren i handen och bara lyssnade. ”Hur mår du?” frågade han sen något vaknare efter en stund och hon kom på att hon missat att säga något när det var hennes tur. ”Jo, bra. Men jag.. ” Planen hade varit att hon skulle säga att hon var trött och hängig och skulle skippa boulen därför, men med tanke på hur pigg hon lät i jämförelse med honom kändes det inte lika trovärdigt längre. ”Jag vet inte om jag kan komma idag. Om jag hinner.” ”Vad då då?” ”Jag är lite... stressad.” ”Mhm?” Nu andades han så där igen och hon blundade, försökte koncentrera sig på det hon skulle ha fram nu och inget annat. ”Gunilla och Tobbe kommer imorgon och jag håller på att städa och tvätta och massa sånt. Jag vet faktiskt inte om jag hinner klart med allt.” Det lät bra och trovärdigt och hon aktade sig för att matcha sin röst mot hans, höll sin mer opersonlig. ”Mhmm...” ”Precis. Så att...” ”Inte ens en timme? Jag hämtar dig, skjutsar hem dig, det blir en timme och en kvart fram och tillbaka. Lika lång tid som en tvättmaskin tar. Det hinner du?” ”Jag vet inte riktigt....” ”Det skulle vara kul om du kom bara.” Fortfarande mycket mysig sömnig röst. ”Stella?” Det hade varit betydligt lättare om han inte sa Stella så där, om han inte lät så varm, om hon inte höll på och fantisera om de där händerna med sår på högertummen. ”Men... Jag ska ju åka imorgon också” drog hon till med panikartat. ”Jag måste packa och så, du vet.” ”Just därför. Jag tjuvparkerar. Det är ändå inga lapplisor i farten idag. En timme och tio minuter? En timme och fem minuter?” Säg nej, säg nej. Tänk på dom där farliga händerna. Tänk på det där farliga leendet. Säg nej, säg nej. Fall inte för den där mjuka rösten. Fantisera inte om hur mysig och sovig han är bara för att han låter så. Fantisera inte om lår-hals-scenariot. Tänk på Markus och bebisen i magen och säg nej, säg nej. Gör det NU. ”Vilken tid?” ”Om jag kommer fyra?” Nej tack, det går så bra att cykla själv till stan. ”Okej. Förlåt att jag väckte dig.”
När han svängde in på uppfarten kom hon så passande runt husknuten med en fullastad tvättkorg i famnen. Det var delvis sant att hon varit aningen stressad, men uppstädningen hade varit klar sen länge när hon ringde och hela eftermiddagen hade sen gått åt till att solstola och starta några tvätt och diskmaskiner däremellan.
”Ska vi synka klockorna?” frågade han när hon satte sig i bilen. ”Min är femton femtioåtta fyrtiotre. Femton femtionio... nu.” ”Det behövs nog inte.” Hon spände fast bilbältet och aktade sig noga för att ta på honom, bara hälsa med ett verbalt ”hej” den här gången. ”Säkert?” Johan rynkade pannan. ”Då har jag ringt in ett polislarm för att vi skulle kunna hänga på i kölvattnet där och komma fram extra fort helt i onödan.” Hans händer fast placerade på ratten i tio-i-två-positionen. Ingen extralång blick utan bara en normallång som inte fick några larmklockor att börja klämta någonstans. Stella log lättat. Det var kanske bra att hon låtit sig bli övertalad ändå. ”I vilken film är det dom gör det?” ”Bruce Willis, va? Någon av Die Hard. Dom måste genom Manhattan i rusningstrafik.” ”Jaaa, just det. Eller har du sett den franska Taxi? Där en man hoppar in och vill till flygplatsen rekordsnabbt och han får åka typ formel ett-bil? Han spyr innan dom är framme, kryper ur bilen sen?” Hon såg på honom. ”Vet du vilken jag menar? Emma Sjöberg är med också. Som polis i tajta kjolar.” ”Jaha, den.” Johan log lite. ”Nej, jag tror inte jag har sett den.” ”Det är ingen förlust. Allt jag minns är den där flygplatsmannen.” Han körde den avslappnade stilen på kläder idag. Stor och välanvänd marinblå munkjacka som såg så där äkta vintage ut som man kunde betala dyra pengar för att få köpa direkt i affären nu. Ärmmuddarna var pösiga och lite fransiga i kanten. Färgen lagom urtvättad. Skön. En vit t-shirt skymtade uppe i halslinngen. Slitna blåjeans till. Som pricken över i rufsigt ofixat hår. Men han såg ändå inte slafsig ut, tvärtom. Sommar och amerikansk östkust och väderbiten segling. Smila mot kameran. Patricia var en sån som drog på sig jeans och en enkel t-shirt och såg Gwyneth Paltrow-fantastisk ut, han var en sån som tog det lugnt i munkjacka och jeans och såg Ralph Lauren ut. Stella var en sån som omsorgsfullt valde ut snyggjeans och svart top och såg.. helt normalt Stell-ig ut. Hon hade först tänkt ta sin munkjacka och sina gamla jeans, det hon hade haft på sig på Kvantum för en vecka sen. Oformligt och tråkigt. Säkra kläder. Men när hon väl stod i det så kändes det för slappt och trist. Det var ju inte direkt som att han skulle hoppa på henne eller att hon inte hade någon egen vilja eller var ett offer för sina impulser. Hon hade en klar vilja om vad som inte skulle hända och alla impulser som inte strävade ditåt skulle tryckas tillbaka. Motvilligt kanske, men bestämt. Hon hade dragit av sig de gamla jeansen och på sig de snygga som var alldeles nytvättade och stela och tajta. En good ass-day, dessutom. Det kunde man ju inte alltid hoppas på. Sista gången vi ses, tänkte hon och granskade sig själv i spegeln. Det här blir okej. Veckan som kom skulle hon bara hålla sig på Björkskatan och Örnäset, så hon kunde lika gärna avsluta med flaggan i topp. Läppglans, mascara, svart top, hennes favoritbody lotion med skimmer i på axlarna, urringningen och armarna. Mycket snyggare, speciellt till solbrännan som hon skrapat ihop senaste dagarna. ”Känner du dig i bra form för boule då?” frågade Johan och hon mjaa:ade. ”Hyfsat. Gör du?” Han mjaa:ade också. ”Hyfsat här med.” Han såg trött ut, nu när hon tittade efter. Verkade lite mer dämpad än vanligt också. Inte ledsen eller något sånt, men lite seg och hängig. Det var inte så mycket fart över honom idag. ”Du har väl visualiserat målbilder hela dagen åtminstone?” ”Målbilder?” upprepade hon som ett frågetecken. Det var en hel del hon visualiserat men de kunde nog inte kallas målbilder. ”Du vet, du ser dig själv när du knockar ut Max, du ser dig själv när du lyfter segerbucklan. Såna.” ”Ooops.” Hon bet sig i läppen. ”Skulle jag ha gjort det?” ”Stella, Stella, Stella.” Johan låtsades se besviken ut. ”Vi som skulle ta hem det här. Det mentala är ju minst halva segern.” ”Jag åt gröt till frukost?” Han himlade med ögonen.
De två handikapplatserna var upptagna på parkeringen, men det fanns några andra enstaka lediga. Johan körde förbi dem, cirklade in på en annan gata. Upptagen handikapp där med. ”Skit också.” Han svängde om. ”Det är alltid en chansning här.” ”Men det finns ju. Där. Stopp!” Stella pekade på en ledig de körde förbi. ”Och där.” ”Mm, men inga i kanten.” Han körde in på sidan av gatan och stannade, tog fram mobilen och ringde. Han hade precis samma modell som henne. ”Kommer du ner till parkeringen?” Max dök upp småjoggande i flipflops så fort att Johan knappt hunnit ut ur bilen. ”Valet service coming up!” Han hoppade in och startade, drog på gasen ordentligt samtidigt som han retsamt flinade till Johan som fräste ”lägg av!”. Stella tittade bort och log. ”Nicke Sundström och Tomas kom förbi en sväng” sa Max när bilen var fint parkerad och dom var på väg upp till huset. ”Jaså?” Johan såg lagom förtjust ut. ”Kom dom nyss? Ska dom vara med?” ”Jag vet inte, vi snackade om att vi skulle käka något först kanske och köra boulen sen.” ”Åh. Men varför då?” suckade Johan irriterat. ”Åh. Men varför inte?” kontrade Max. ”Är du stressad eller?” ”Ja, jag kanske är det.” Johan blängde surt på honom. ”Eller jag kanske hade mer lust att faktiskt spela boule än att käka pizza. Gör det något?” ”Det här är väl inget att hetsa upp sig över? Slappna av.” Max höll upp porten för dom. ”Det är lugnt” försäkrade Stella till Johan. ”Vi hinner, sån brådska är det inte.” Johan bet ändå surt ihop. ”Hur bra är din cv?” ”Min cv?” ”Du får se.”
Nicke Sundström hade rosa Polo-piké, backslick-frisyr och Armani-bälte i jeansen. Han var på väg att bli lite lönnfet, men än så länge hade det inte gått så långt utan det var mest extra haka och utfyllnad kring midjan. Han såg välmående ut. Högljudd och välmående. En äkta Stureplans-hang around. ”Aha” sa hon lågt medan killen reste sig och kom fram. ”Jag fattar.” ”Tjenare Falkman” hälsade han hjärtligt och pumpade Johans hand upp och ner. ”Det var länge sen. Läget?” ”Bra” sa Johan med ett stramt leende och pumpade tillbaka. ”Du då? Här på semester?” ”Nej, för fan, över midsommar bara. Jag åker tillbaka imorgon.” Den andra killen, Tomas, verkade lite mer nedtonad, som en vanlig Luleå-kille, och han hälsade på dem utan att pumpa något ”Falkman!”. De satt i vardagsrummet och pratade och Stella och Johan hamnade bredvid den fåtöljen där Nicke Sundström satt och såg förtjust ut över det. ”Så hur är det med dig då?” fortsatte Nicke Sundström hurtigt till Johan. ”Har det hänt något sen sist?” ”När var det, i julas?” Johan funderade en sekund. ”Jag måste tänka.. Nej. Ingenting faktiskt.” Han såg inte sur ut men han lät riktigt syrlig. Nicke Sundström verkade inte uppfatta det. ”Jag köpte ju ny lägenhet här i maj. Har Max sagt det? Tvåa på Kungsholmen. Riktigt fräsch faktiskt...” Stella log för sig själv. Där var han igång. Det hade tagit mindre än en halv minut. Nu skulle det garanterat komma pris, upprustningsbehov, köksrenovering och nya dyra möbel-inköp. ”Funderade på Hammarby Sjöstad först, men du vet, kommunikationerna är inte riktigt så bra där än... Även om det är djävligt fint där också. Men sen så.. ” Nicke Sundström babblade på och Johan nickade lyssnande och verkade helhjärtat less. Han sa knappt någonting och ställde inga följdfrågor utan satt bara och såg trött ut. Först när Lina kom bakifrån och kramade om honom så lättade han upp lite. ”Hej yogi. Vill du ha Cola eller något?” ”Definitivt något.” Lina stod kvar och masserade några extra tag i nacken och axlarna på honom. ”Piggare?” frågade hon och han svarade ”sådär” och sträckte på sig ”lite”. ”Stella? Läsk?” ”Gärna.”
Johan nickade mot henne efter Nicke Sundström var klar med utläggningen om sin lägenhet och någon flashig jobb-kick off han varit på ute i skärgården. ”Stella är också från Stockholm.” Det lät som att det var något mycket ovanligt. Det lät som ”berätta allt du kan om det”. ”Jaha.” Nicke log mot henne. ”Du bor där nu eller?” ”Ja, visst. Jag är bara här på semester.” Nicke Sundström puffade till Johan. ”Börjar det inte vara dags för dig att flytta tillbaka till storstan snart?” Johan skakade på huvudet. ”Varför skulle det vara det?” ”Mer saker att göra, mer kontakter, mer företag. Mycket bättre karriärmöjligheter.” ”Det är inget fel på min karriär. Den går precis dit jag vill ha den.” ”Men kom igen, saknar du det inte lite?” försökte Nicke Sundström. ”Nej.” Mycket bestämt. ”Jomen, lite less på Luleå måste du väl vara?” ”Nej, inte i jämförelse.” Fortfarande inte en vikt tum. ”Hur jämför du?” frågade Stella. ”Hur smidigt det är eller hur svårt det är” förklarade Johan. ”Här behöver jag inte ta bil till jobbet. Det är inget krångel att ta sig runt. Inga bilköer. Allt är nära och enkelt. Och enkelt är nyckelordet för en i min situation. Så har jag hela back-up teamet här också. Det är faktiskt ingenting som drar mig till Stockholm.” ”Såklart.” Hon nickade. ”Men ingen barista och ingen Fredsgatan 12? Känns inte det lite lite, ibland?” ”Lite lite, kanske” gick han med på. ”Men det finns ingen Max-grill i Stockholm. Känns inte det lite lite?” ”Joho! Det finns ju nu!” protesterade Nicke Sundström. ”Hamngatan och Hammarby Sjöstad.” Han försökte med Stella igen. ”Vad pysslar du med då?” Hon log igen. Han var så förutsägbar. Ämne nummer två. Med ”pysslar” menade han inte vad hon gjorde här på semestern utan vad hon jobbade med. Nu skulle han få bre ut sig ännu mer om sitt, förmodligen, framgångsrika jobb trots att Johan stängt den möjligheten. ”Jag är volontär” sa hon och lade samtidigt en hand på Johans axel, kramade till lite förmanande. ”Så egentligen så bor jag inte i Stockholm för tillfället, men jag har kvar lägenheten där.” Både Johan och Nicke Sundström såg förvånat på henne. ”Volontär? Inom vad?” ”Skola.” Hon höll kvar handen på Johans axel. ”Jag är i Bangladesh just nu, håller på med ett projekt där. Skola för gatubarn. Två timmar varje förmiddag, två varje eftermiddag. Vi håller till på gatan utanför en tågstation och dom kommer till oss. Det var liksom.. en ingivelse för mig. Jag tyckte bara jag gnetade runt där i Stockholm och allt var same old, same old. Antal billade timmar och kundmöten och pitchar och red eyes till headquarter i New York och sen tillbaka och piggt upp igen klockan sju. Till slut så blev det bara tomt. Alla kommer väl till en punkt där man känner ”vad ger jag och vad får jag? vad handlar allt om egentligen? pris per kvadratmeter eller frequent flyer-bonusarna och vip-korten?”. Det måste ju vara en balans. Och det var det ögonblicket som jag fattade. Du vet, lite som Stael von Holstein gjorde när han sålt. Han ägnade ju tid åt välgörenhet och att ge tillbaka. Jag tror Jessica fortfarande är väldigt inne på sånt arbete.” Nicke Sundström såg inte mindre förvånad ut nu. Han rynkade på pannan. ”Så du hoppade av och jobbar i Bangladesh med gatubarn?” Han såg på Johan för bekräftelse och Johan gjorde någon diffus gest med handen, nästan lika förvånad han. ”Ja. Och jag kan verkligen rekommendera det. Det här gör mig ödmjuk, helt enkelt.” Stella höll kvar Nickes blick, ansträngde sig att se hundra procent uppriktig ut. ”Men det är ju mitt sätt. Jag vill inte predika för andra. Alla kommer på själv hur de ska tackla de här frågorna.” Nicke Sundström och Johan smälte det hon sagt. Nicke Sundström med skepsis och Johan med ett tillbakahållet mycket roat leende. ”Hur.. hur länge var det nu du skulle vara kvar där? I Bangladesh?” frågade han oskyldigt. ”Tills jag är klar. Jag litar på att jag kommer att veta det när den dagen kommer. När det är dags att gå vidare till nästa projekt.” ”Såklart du gör.” Han släppte fram leendet och hon log sött tillbaka.
”Om Nicke frågar så är Stella volontär i Bangladesh på en skola för gatubarn” sa Johan till Max när de var på väg ner i hissen igen. ”Bara så att du vet.” ”Vad hände med lärare i Stockholm?” ”Hon fick en ingivelse.” Johan såg förtjust på henne. ”Det bara kom. Och nu är det Bangladesh som gäller tills vidare. Tills en ny ingivelse kommer.” ”Visst lät det trovärdigt?” Hon höll upp handen för en nöjd high five med honom. ”Go volontären!” ”Till och med jag började tvivla på om det var sant eller inte.” Han skrattade. ”Men hittade du bara på eller har du varit med på ett sånt projekt?” ”En av mina bästa kompisar är lärare där, fast på en skola för rika. Hon har berättat. Det fanns en sån där utanför tågstationen för några år sedan iallafall. Jag fick se foton på det.” ”Ja, jag tror då han svalde det. Det lät riktigt trovärdigt.” ”Du, det hoppas jag! Först hade jag tänkt säga att jag var nunna eller missionär i Afrika eller något sånt, men det kändes för extremt.” Hon gjorde en medvetet omedvetet utmanande pose i hisspegeln. ”Jag vet inte. Skulle jag kunna gå som nunna, tycker ni?” ”Nej” sa båda två med eftertryck och hon skrattade till. ”Tack för rätt svar, bröderna brothers!”
Max backade ut bilen och lämnade över nycklarna till Johan. ”Är du sur?” Det hade inte blivit något spel, det hade bara blivit sitta och prata ett tag. Johan hade verkat less och trött hela tiden, även efter Nicke Sundström ägnade sig åt andra, och efter en halvtimme hade han föreslagit att de skulle åka igen. ”Ja” svarade han nu men det lät inte på långa vägar lika irriterat som tidigare. ”Men jag kommer väl över det.” ”Vi kanske kan köra senare ikväll? Du kan väl ringa?” Max vände sig till Stella sen. ”Åker du också tillbaka imorgon?” ”Precis” sa hon snabbt. ”Så vi ses nästa sommar?” ”Det hoppas jag.” Han gav henne en kram och gick tillbaka.
”Varför blev du så störd av den där killen?” frågade hon när hon lyfte in Johans stol i baksätet. ”Han var ju bara en Stureplans-hang around som ville skryta och imponera med sitt framgångsrika liv? Komma hit och få glänsa lite för sina gamla kompisar?” ”Tänk om jag inte blev störd utan avundsjuk och ville ha ett sånt framgångsrikt liv själv?” ”Du?!” Hon frustade förvånat till. ”Skulle du vilja vara som han?” ”Ja, varför inte?” undrade han i samma ton som henne. ”Jag har också gått Handels. Jag har också haft massa planer. Jag har också bott i Stockholm. Jag har också haft exakt samma ambitioner.” ”Jamen, jaa... Han är ju liksom så totalt... Inte du. Det verkar så fel att du skulle sträva efter det? Allt det där är ju bara snack, och det håller dessutom bara i tjugo minuter och sen är det rätt tomt. Jag lovar att han har Da Vinci-koden i sin bokhylla, och att det är det enda han läst i år. Och när han lagar ”god mat” så köper han ett rödvin för hundra spänn, en dyr biff och värmer pommes till. Och när han ska imponera på någon får han använda sin flashiga mobiltelefon istället eller sina dyra spoilers på bilen, och hur impad tror du tjejer är av såna saker egentligen? Han var ju så väldigt tråkig. Inte alls som du.” Stella försökte locka fram ett leende ur honom men det kom inget. ”Men Johan, kom igen.” Hon såg förvånat på honom. ”Menar du allvar? Stämmer det inte att du trivs här?” ”Jo, det stämmer. Helt och hållet. Men det är mer grejen att jag inte är med i det där loppet längre. Och på något vis så kan jag inte låta bli att provoceras när han kommer och ska tjata om sin nya lägenhet för en komma två och sin nya bil med lädersäten och hela baletten. Varenda gång. Vi ses en eller två gånger per år, och det är alltid samma visa. Han har massa nytt flashigt att komma med och jag har samma vanliga ”japp, kvar på banken, japp, kör samma Toyota, japp, bor i samma hyreslägenhet, japp, till och med samma Italien-resa i sommar igen”. Det är det.” Han suckade. ”Ska vi åka?” ”Vänta, vänta.” Hon lade sin hand på hans på ratten. ”Har du ett trist jobb? En dålig bostad? Sitter du ensam hemma varenda kväll och har tråkigt? Inte? Så vad är det för fel? Förutom att det råkar vara samma modell som förra året?” ”Tänk om jag skulle vilja ändra på något, om jag skulle ha lust att fixa nytt jobb. Jag har varit här i fem år nu, och det är då det börjar vara högt läge att söka sig vidare. Bygga karriären. Ta nästa steg. Med mera. Du vet.” ”Ja? Sök nytt då?” ”Ja, lätt, eller hur? Sök.” Ett ironiskt leende när han vred om startnyckeln. ”Stella, jag tror till och med det är bättre att heta Hassan än att vara handikappad när man ska fixa nytt jobb. Och jag vill inte ens ha ett nytt eller ny lägenhet, men det är möjligheten. Det är väl det jag blir störd av.” ”Okej, jag fattar det och att det är frustrerande, men jag blir störd av att du lägger energi på att ens bry dig om resten, att låta hans målbild påverka din. Hans är ju... Den är ju verkligen ingenting!” sa hon upprört. ”Halva min påtvingade bekantskapskrets består av såna där människor och deras likadana fruar som lever för att shoppa designerjeans och smink och gå på NK inredning och köpa lakan för flera tusen, och sen måste alla få veta det också så att ingen missar vad de lagt ner. Det är helt sjukt hur ytligt det är! Vem sover bättre i lakan för flera tusen?! Och sen ska alla ta sina söndagspromenader Kungsholmen runt på söndagarna och se likadana ut i sina uniformer och känna sig så djävla nöjda med sina fina liv och sina fina hem som dom får jobba som fan för att klara amorteringarna på, men den livsstilen och Kungsholmen, Vasastan eller allra helst Östermalm ska det vara, kosta vad det kosta vill. Alla pengar ska synas, rätt ut med det bara. Där har du Nicke Sundströms målbild.” Stella spände ögonen i honom. ”Och du går igenom hela pärsen med din olycka och kommer ut med det som eftersträvansvärt?! Det låter ju helt sanslöst.” Johan såg lite tagen ut när hon var klar. ”Nej.. men..” stakade han sig. ”Jag menade inte riktigt så.” ”Tur!” snörpte hon fortfarande upprört. ”I såna fall hade det fan blivit bakluckan hem för dig. Jag tål inte den där mentaliteten. Jag är så less på hela hetsen. Ser du något värde i att ha en ny bil vart tredje år? En ny ny bil? Är det det livet går ut på?” ”Nej.” ”Då så!” ”Jamen, du då?” frågade han försiktigt. ”Varför du hittade på volontär-grejen i såna fall? Vad är det för fel på att vara lärare?” ”Inget, men för såna där typer är man aldrig med i matchen om man är lärare. Hela offentliga sektorn, förlorare. Och jag fick lust att trycka till honom. Om jag hade varit lärare hade han bara tänkt jaja om mig, så jag fick hitta på något annat.” ”Så billade timmar, pitchar, kundmöten och hk:s i New York, det är..?” ”Markus. Han har också gått på Handels. Markus Wahlberg. Gick ut -97. Men han har inget hk i New York eller något av det där, han jobbar på Exportrådet.” ”Oj. Spännande jobb.” ”Ja.” ”Och lägenheten?” ”Nära Gullmarsplan. Riktigt exotiskt långtbortistan. Fast det är en bostadsrätt.” ”Men inga tusenkronorslakan?” ”Nej, dom är nog IKEA.” ”Och bilen?” ”Begagnad Golf från 97, tror jag. Fast...” Hon flinade. ”Jag måste erkänna att jag älskar fina restauranger och jag gillar att åka in och äta hotellfrukostar på söndagarna och jag vill gärna åka utomlands ett par gånger per år. Så jag är absolut inget helgon.” ”Ja, men du är ju lärare.” Äntligen flinade han tillbaka lite retsamt. ”Räcker inte det som samhällsinsats?”
”Vill du stanna ett tag?” frågade hon när de körde in på Björkskatan. ”Har du tid?” ”Har du tid? Det är ju jag som har övetalat dig att ta en paus.” ”Jag är klar med allt.” Och på den säkra sidan kändes det som. Lår-hals-scenariot hade inte varit i närheten idag. Johan verkade fortfarande trött och hängig och det hade inte flygit något som helst flirtande eller ta-på-varandra i luften. Inte för att han ignorerat henne, men han hade varit segare och mer tillbakadragen. Eller mer som en normal vän, beroende på hur man såg det. Det var tillräckligt för att hon inte skulle känna sig nervös och stirrig iallafall, och hon skulle ju ändå ”åka imorgon”. ”Säkert? Du hinner packa och allt du ska?” ”Jadå.” Han såg tveksam ut och hon log lite mot honom. ”Jag lovar att du får säga vad du vill, Johan. Jag ska inte skrika. Jag ska vara snäll. Om det till exempel visar sig att du är emot kvotering så ska jag bara nicka och säga ”mycket intressant”.” ”Och vad hade du sagt om du inte varit snäll?” ”Är du dum i hela huvudet?” Stella log. ”Kom in och fika en vaniljbulle nu. Gunilla har bakat och dom är så goda.”
Hon satte på radion, valde medvetet en musikkanal, och han fick kaffe och bullar. De satt och pratade i en tjugo minuter någonting och allt fortsatte vara totalt riskfritt. Hans händer på betryggande avstånd, ögonen glittrade inte till, inga dubbeltydiga kommentarer från någons sida. Allt var så avskalat och stilla att det kändes på gränsen till trist. När han skulle åka så sträckte han fram högerhanden först när han satt i bilen. ”Lycka till med resten nu, i Stockholm.” ”Tack. Och lycka till själv.” Johan släppte hennes hand och log lite. ”Du får gärna ringa om du vill. Om du inte vill någoting, du vet. Det var jättekul att ses den här veckan, och att du följde med till Piteå och allting.” ”Det tycker jag med!” Stella log också. ”Och jag kommer att ringa. Och du har mitt nummer också.”Det var det. Han startade bilen och backade ut, vinkade en sista gång innan han körde iväg. Hon stod kvar tills den rundat hörnet därnere på gatan och försvunnit. Hej då, Johan Falkman. Kap 11 är i princip samma som förut.
Kap 12
Det var hemtrevligt att vakna på måndag och höra röster och ljud där nere. En kaffebryggare, en morgontidning som prasslade, en vattenkran som spolade. Det såg ut att bli fint väder också, sol och blå himmel. Och klockan var nästan åtta och hon hade lyckats sova i ett svep ända sen ett någon gång. Och Markus visste att hon skulle stanna. Och bröllopet var avlyst.
Måndagens stora begivenhet var lunchbesöket hos Anna-Karins familj. Gunilla ”passade på” att göra en rabarberpaj att ta med. Och passade även på att ta fram en påse vaniljbullar ur frysen ”eftersom Robert inte var så väldans förtjust i rabarber”. Stella blev alldeles varm i hjärtat av det. Hennes mamma, Inger, skulle aldrig ha haft några vaniljbullar i frysen, eller kommit på tanken att ta med sig hemmagjord efterrätt om hon blivit bjuden på lunch hos Stella. Hon skulle inte ha kunnat svara på vad Markus inte var så väldans förtjust i ens om hon fick tiotusen för det. Igårkväll hade hon raskt hoppat från ämnet inställt bröllop till att berätta mycket ingående om en kurs hon skulle gå på jobbet till hösten, och en kvart senare orkade Stella inte lyssna mer utan sa hej då. Ibland när man ville åka till Barcelona och bli servitris med femtusen på fickan och noll spanskakunskaper i huvudet, var det skönt att ha en sån mamma, men ibland när hela relationen krisade kunde Gunilla framstå som rena modersdrömmen. Hon lekte med Anna-Karins barn, tröstade vid leksaksbilolycka, tog hand om ett par av Anna-Karins byxor som skulle lagas, vattnade alla altanblommorna, hade med sig efterrätten. Det kändes som att Stella skulle ha kunnat sätta sig mitt på altanen hon med och börja störtgrina över precis vad som helst och Gunilla skulle på två röda ha hittat den rätta trösten.
Efter lunchen åkte Gunilla och Torbjörn hem och tog Stella med en kaffekopp till A-Ks dator på övervåningen. Hon hade inte öppnat bröllopsmejlen sen hon kom hit och möttes av massa nya ”JAAA! Vi kommer!!”-svar. Det senaste mejlet var från Markus iallafall, med en betydligt sobrare ämnesrubrik ”avbeställn-telenr”. Inga utropstecken. ”Varsågod, lycka till med mejlandet och telefonerandet”skrev han. ”Jag ringde mina igår. Mamma blev ledsen såklart.” ”Det blev jag med...” ”Finns det inget jag kan göra? Kan jag inte få dig att ändra dig på något sätt, att satsa på oss igen?” ”Det här är inte jag som dumpar dig, Markus, det här är jag som skjuter upp ett bröllop. Inget annat. Jag dumpar dig inte, jag lovar.” ”Hur många gånger ska jag säga förlåt? Vad behövs?” ”Inga mer förlåt, det är då ett som är säkert. Håll blommorna och presenterna också. Allt jag vill ha är mer tid.” ”Jag älskar dig. Puss och kram.” ”Mm...”
Anna-Karin kom upp med påtår och en till bit rabarberpaj efter ett tag. ”Hur går det? Får du ihop något bra?” ”Sådär. Läs det här.” Stella visade henne mejlet som skulle gå ut till alla lyckligt ovetande bröllopsgäster. ”Är det tillräckligt öppet och ursäktande men ändå inte flummigt eller elakt?” Anna-Karin läste igenom det noga, grymtade till några gånger. ”Du är nästan för snäll” sa hon när hon var färdig. ”Vilken stor person du är, Stella.” Dom flinade båda två. ”Kan du åtminstone hänvisa alla vidare frågor till Markus? Någon skit ska han väl få ta?” Stella skrev dit ett par rader till, inklusive önskan om att rsvp:a budskapet medan Anna-Karin stod och väntade och dikterade några lämpliga förslag. ”Så? Snipp snapp slut?” Anna-Karin läste högt igenom allt en gång till och godkände det. ”Men vänta lite nu.” Stella vände sig osäkert mot henne. ”Kan du fatta att vi avbokar det? På riktigt? Ska jag göra det?” ”Känns det inte skönt?” ”Ja. Det känns otroligt skönt. Mycket mycket enklare.” ”Varför tvekar du då?” ”Jag känner mig hemsk för att jag tycker så, att det är skönt att vara av med det.” ”Du gör rätt, Stella. Ni måste tänka långsiktigt. Det är mycket bättre att avboka nu och kunna fundera i lugn och ro. Ni har ju så mycket framför er som.. Du vet. Så nu.. send.” Anna-Karin styrde hennes hand på musen mot skicka-knappen. ”Skicka det nu. Jag står kvar här tills du gjort det.” Stella valde det första replyet i inboxen. Miriam och hennes Olof. Sending message. Message sent. ”Tusan! Du!” kom hon förskräckt på efteråt. ”Jag glömde ju helt att jag skulle låta Markus korrläsa det.” ”Det glömde inte jag” sa Anna-Karin bestämt. ”Se det som en av rättigheterna han förlorade på fotosexet. Och så måste du lägga upp samma text på eran bröllopssida, glöm inte det. ” Efter att ha mejlat de flesta gäster utom närmaste kretsen, och uppdaterat bröllopssidan, printade hon ut alla avbeställn-telenr uppställda i kronologisk ordning. Hon kunde se Markus förorättade och besvikna min när han suttit där och klistrat ihop den. ”Är du säker, Stella, vill du verkligen det här, vi som skulle ha en sån fantastisk dag, ett sånt fantastiskt liv.” ”Men fatta att vi fortfarande kan få det. Vad är det med dig? Har du sett för mycket på Bridezillas?”” Stadshuset och guldsmeden. Fredsgatan 12 (lunch för elva personer, närmaste familjen, kl 12.30). Tältfirman, cateringen och servishjälpen (bröllopsmingel utomhus kl 16 med bubbel och snittar). Hotellet (bröllopsnatten). Resebyrån (smekmånad). Hon ringde de mest akuta punkterna och avbokade. Efter mer än en och en halv timme vinglade hon ner till Anna-Karin och Robban. ”Vattten, vatten, jag behöver vatten.” ”Är det gjort?” Robban såg upp. ”Är du en singeltjej igen nu?” ”Nej nej nej. Jag är inte singeltjej igen, jag är bara av med själva vigseln.” ”Så ni ska fortsätta tillsammans?” Anna-Karin hoppade in och förklarade med trött ton. ”Det är exakt det dom ska komma på. Därför är bröllopet uppskjutet på obestämd tid. Bra jobbat, Stella! Nu kan du bara koppla av och ha en rolig och skön semester resten av veckan. Om vi hade haft något godis hemma så hade jag bjudit direkt. Men... ” Hon öppnade köksskåpen och spanade runt. ”Vad sägs om gamla chips? Eller lite hallonsaft? Mer rabarberpaj?” ”Tack, det är bra.” Stella log och tittade på klockan. ”Jag ska cykla hem. Men kan jag komma imorgon och kolla hur många som har svarat?” ”Visst! Vill du ha något gott då? Vi måste ju fira alltihop! Alltså” Anna-Karin var snabb med att korrigera sig själv ”jag menar fira ditt beslut, inte något annat. Lite god mat och middag kanske?” ”Ja, gärna!” ”Och ingen egofixerad grann-Jessica den här gången. Vitlök i maten! Roligt prat!” Anna-Karin lät mer och mer entusiastisk. Robban såg skeptiskt på dom. ”Jag känner nästan sympati med Markus nu. Ni verkar för upphetsade över det här. Som någon slags ihopgaddad kvinnohämnd. Snart kommer ni kanske på att ni ska ringa hans chef och baktala honom också?” ”Vi är inte upphetsade eller ihopgaddade, vi är bara.. lättade och förstående.” Anna-Karin kramade om henne. ”Och mycket glada och lite festsugna! Kom vid fem, sex imorgon så startar vi. Jag ordnar allt!”
Stella cyklade hemåt i makligt tempo. Stannade till på Björkskatans centrum för att fira sig själv med en chokladkaka och en Cola. Just när hon betalat och var på väg ut med chokladkakan redo i handen kom Johan in. Dom hajade båda till ordentligt och Stella gjorde en häpen dubbelkoll för att verkligen se att det var han. Men hur många solbrända rullstolsbundna män i röda pikés och med seniga underarmar fanns det? En. Han var den som fann sig först och kom fram till henne. ”Är du här?” ”Ja, detsamma. Är du här?” kontrade hon. ”Jag har tränat. Sjukgymnastiken, på vårdcentralen.” Han nickade bakåt, och det låg en stor vårdcentral bakom centrumbyggnaden, det visste hon. Han hade blött hår och röda kinder, av ansträngning då förmodligen och han såg mycket riktigt nytränad och nyduschad ut. Och nyförvånad. ”Men alltså, vaddå, du är kvar? Missade du planet eller?” ”Nja” svarade hon sparsamt och kände hur hon började rodna. ”Nja? Du missade inte planet?” Hon rodnade ännu mer och hon fattade hur skyldig och besvärad hon såg ut. Det kändes som att hjärnan arbetade febrilt men inte kom på en enda vettig sak att säga. Vad kunde hon säga? ”Inte?” Johan såg frågande på henne, väntade på att hon skulle säga mer, förklara. ”Så du är här alltså?” upprepade han igen när hon inte fått fram ett ord. ”Ett tag till.” Hon tittade ner i golvet. Om inte A-K sagt något om godis och triggat igång suget, om hon stannat på vilken annan kiosk som helst, om hon cyklat två minuter snabbare, om vad som helst. Om hon kunde få försvinna från den här situationen. ”Jaha.” Johan nickade fast han inte såg ut att förstå så mycket mer än för en sekund sen, fortsatte se forskande på henne. ”Men..? Jaha?” sa han sen. Han verkade ha lika stor kortslutning som henne. Han hade startat med ett förvånat leende när han fick syn på henne, men det var försvunnet nu till förmån för undran och avvaktan. ”Tills på söndag” erbjöd hon. ”På söndag?” ”Mm” mumlade hon. ”Då åker jag. Definitivt.” Ett gäng högljudda tonåringar kom in i centrumbyggnaden. Killar i shorts med skateboardbrädorna under armen. De gick kaxigt i bredd och Stella fick kliva åt sidan för att släppa förbi dem. ”Du, lyssna, jag” började hon sen samtidigt som han ”Tänkte du..”. Han var den som tog om. ”Så ville du vara här inkognito eller får man ringa dig?” När hon inte svarade på det heller nickade han ledset. Han försökte inte ens skyla över det med att lägga över en cool eller nollställd min. ”Åh. Jag fattar” sa han och rullade bakåt. ”Hej då.” Han vände om och började rulla iväg. ”Vänta! Johan, det är inte så.” Hon gick efter honom och tog tag i hans axel så att han såg på henne igen. ”Hur är det då? För det var inte meningen att vi skulle träffas mer här, eller hur?” ”Nej. Det var inte det.” Stella masserade pannan, försökte desperat komma på en strålande förklaring, en briljant ursäkt, en trovärdig lösning. Det lyckades inte. ”Jag är med barn. Det är därför. En sån som du är liksom det absolut sista jag behöver just nu.” Han stirrade sårat på henne och hon förstod hur han tolkat det. ”Jag menar att jag ska vakna på morgonen och tänka på Markus och framtiden och vad som är rätt, jag ska inte vakna och tänka ”undrar vad Johan gör idag, hoppas han ringer eller att vi kan ses”. Det här kändes lättare att klara av. Enklare. Det är därför jag sa att jag skulle åka. Förlåt. Väldigt mycket förlåt.” ”Men erat bröllop då? Om du är med barn? Ska ni inte gifta er längre?” ”Kanske senare. Jag bestämde mig för att förlänge betänketiden. Jag har just varit hos Anna-Karin och mejlat alla gäster att det är uppskjutet.” ”Jaha...” Han började le lite försiktigt igen. ”Men du är med barn alltså? Grattis! Grattis, Stella.” ”Tack.” Hon vågade slappna av och le tillbaka. ”Och du är här alltså? I fel mataffär?” ”Jag blev hungrig efter träningen. Och jag hade ju ingen aning om att jag var portförbjuden.” Han såg fundersamt på henne. ”Du, jag vet inte riktigt vad jag ska säga nu. Det här var så mycket på en gång.” ”Jag vet. Du behöver inte säga någonting. Du kan fundera. Eller aldrig säga något. Om du hellre vill det. Men du får gärna ringa. Jag skulle bli glad om du gjorde det.” ”Och din enkla inkognito-lösning?” ”Den är ju redan körd.” Johan nickade. ”Vi kanske hörs då.”
”Du har fått blommor!” hojtade Gunilla ivrigt så fort hon svängde in på uppfarten. ”Blommor med bud! Dom hängde här på dörren när vi kom hem!” ”Från Markus?” frågade Stella betydligt mindre ivrigt och fick förväntansfulla invinkningar till svar. Gunilla hade redan ställt upp tre olika vaser på köksbänken och hon och Torbjörn stod nyfiket och tittade på när Stella vecklade upp pappret och fick fram buketten. Gula och rosa rosor. Långa, stora. Dyra. Minst tjugo stycken, med mycket grönt och vitt fluff i. ”Det här är vad jag kallar en bukett!” utropade Gunilla. ”Titta! Det må jag säga!” Hon fick ta den största vasen. ”Så vacker.” Stella läste kortet ”jag saknar dig massor, kom hem snart” medan Gunilla fick fram en kniv och flinkt börjat beskära rosorna. ”Tjugofem stycken” meddelade hon imponerat om antalet. Sen arrangerade hon dem fint i vasen och ställde upp den mitt på bordet. ”Vilka blommor!” Hon såg uppmuntrande på Stella. ”Det var väl fint?” ”Mm. Det var fint.”
Stellas mobil började ringa vid fem-tiden när folk kommit hem från dagens utflykter eller jobb och läst mejlet eller sett på bröllopssidan. Den enda hon kände för att prata med var Miriam, som redan visste om vad som hänt med Markus. Resten av samtalen tryckte hon bort utan att svara. Om det inte var för att Johan kanske möjligen kunde ringa skulle hon ha stängt av telefonen, men hans samtal ville hon absolut inte missa. Gunilla och Torbjörn gick och lade sig vid halv elva, Stella satt kvar framför teven och såg färdigt en deckare hon inte hängt med i. När den slutade gick hon upp till sin övervåning. Lade sig med en av tidningarna i sängen och började läsa en artikel om att skapa sin egen lycka för tredje gången. Den såg intressant ut, men varje gång hon skulle ta sig igenom den råkade hon få en massa annat i huvudet och kom aldrig längre än tio rader. Ett sms pep till kvart över elva. johan mob ”blodpudding till lunch hos mig imorg kl 12? lovar att göra allt mkt enkelt o lätt för fd inkognitos” ”Ja tack” sa hon när han svarade. ”Men varför blodpudding? Behöver du låna pengar?” ”Det är mycket järn och nyttigheter i det, och det är väl extremt passande mat för blivande mammor?” ”Åh.” Stella log. ”Det är klart. Och ett bra påhitt. Tack.” ”Mmm.” Det lät som han log också. ”Det kändes lite svårt att sitta inne i stan och räkna dagarna tills söndag och försöka klura ut vilken affär du skulle handla din mjölk i idag. Vi kan väl ses den här veckan, och liksom nöja oss med att ses den här veckan? Inte göra det så dramatiskt? Eller? Jag vet inte, vad tycker du?” ”Odramatiskt är så bäst. Jag tycker ja.” ”Bra.” ”Men du, blodpudding är en fin idé, fast om jag får önska lite? Du vet såna här frysta korvar med leverfärsbiff? Det är ju en delikatess.” Johan skrattade till. ”Jag ska se vad jag kan göra med det blygsamma önskemålet. Sov gott, Stella.” ”Du med.”
En blog för att kunna lägga ut pågående projekt. Och kanske få feedback. Eller bara för att det är kul att få publicera. På en gång! Eller, för det tredje, för att jag gillar skrivprocessen. Jag får se hur jag använder sajten, helt enkelt.
