Chick lit, kap 2

Kap 2

Det var fint väder, klart och soligt. Inte ett enda moln. Man såg marken hela tiden. Hon lutade sig mot fönsterrutan, såg ner på städerna, Bottenviken, skogarna de flög över med planet. Såg villor med pooler, såna trodde hon inte fanns häruppe. Men hon hade haft fel.
Greta och Torbjörn, morbrorn, stod och väntade på henne vid bagagebandet. Hon fick en stor stor kram av Greta. ”Nu ska du riktigt få koppla av och vila dig!” sa hon. ”Bara försöka komma i form igen.”
Stella försökte le till svar. I form, tänkte hon. Vad då för form?
Fysiskt var hon i bättre form än på länge. Det hade blivit spinning-terapi, minst fyra kvällar i veckan. Absolut inga korta nybörjarpass, utan bara trampa tills man fick blodsmak och inte kunde tänka längre var det som gällde. Komma hem sent.
Psykisk form, urdålig, men den skulle väl knappast bli bättre av några veckors vila. Det var liksom inte vila som krävdes, det var... en tidsmaskin. En tidsmaskin som tog henne tillbaka till fredagen den 20 maj och hindrade henne från att komma på den smarta idén att lämna in båda deras gamla kameror på framkallning för att de nu och framåt bara skulle använda digitalkameran. Eller nej, en som tog Marcus tillbaka till för ett år sedan när den där trevliga tjejen Petra hade börjat på hans avdelning och han inte kunde hålla sig från att börja flirta med henne och samtidigt tycka att Stella var en trist typ som bara jobbade och aldrig orkade tänka på något annat (sex) än sitt nya jobb jobb jobb, och att hon måste sova hela nätterna och inte orkade med något annat (sex).
Det var den sortens räddning som behövdes.
”Ja” svarade hon Greta. ”Det ska bli skönt.”

De lastade in hennes väskor i bilen. Hon fick sitta fram bredvid Torbjörn. De körde genom Luleå som var somrigt och grönt och sig likt trots att det var flera år sedan hon varit där senast. Det fanns visst några ombyggda shoppingcentrum. En nyöppnad sushirestaurang. Den hade Greta och Torbjörn inte provat än, men Anna-Karin hade varit där. Hon tyckte om det. ”I Stockholm finns det väl mycket sushi? Gillar du det?”
”Ja, ganska. Jag tycker det är så svårt att bli mätt bara, om man inte äter femton bitar.” Stella tittade ut genom bilfönstret. ”Men det är ju väldigt nyttigt.”

De kom fram, packade ur, hon bar upp sina väskor på övervåningen. Anna-Karins gamla rum hade blivit nytapetserat gästrum. Komplett med retro-stålrörssäng från åttiotalet och allt.
”Vad tror du?” sa Greta när hon kom upp. ”Kommer du att trivas här?”
”Jadå” sa Stella och för första gången lät hon övertygande. ”Det här blir finfint.” Hon klappade på sängen. ”Bara fint.”

Greta och Torbjörn stannade hemma i två intensiva dagar för att ”skola in henne” innan de skulle dra på sin bilsemester. De fixade i ordning Gretas cykel så att hon skulle kunna ta sig runt i stan. De lämnade över simkort och bibliotekskort och videokort. De visade runt i stan. De presenterade henne för de trevliga grannarna och de lite tråkiga grannarna. Torbjörn visade henne vägen till Ormberget om hon skulle vilja jogga eller promenera där. Själva tog de en timmes stavgång varje förmiddag när de var lediga. De ringde Peter som fick prata med henne och säga att självklart var hon ju välkommen att hälsa på där hos honom några dagar om hon skulle bli less eller ensam i Luleå. Det var bara att ta bussen ner. De bjöd över Anna-Karin med familj på fika. Anna-Karin bjöd tillbaka Stella, de måste ses flera gånger, ordentligt, nu när hon skulle vara där ett tag. Och så vidare. Det var full rulle i fyrtioåtta timmar. Stella fattade inte hur de, sextioåringar, orkade hålla det tempot på sin första semestervecka när hon som var hälften så gammal mest ville ligga och slappa.

Tidigt på fredagsförmiddagen packade de bilen och åkte mot Norge. Hon stod med den ena katten, Figo, den som kunde vara lite sällskapssjuk emellanåt och vinkade hej då på verandan.
Det var solskymtningar bakom molnen. Kring femton grader. Hon hade precis läst Markus dagliga morgon-sms. Han hade skrivit det vanliga ”god morgon, stell! jag ska på badminton ikv, hemma eft 9. saknar dig massor. ring mig, el bara kom hem!”.
Badminton, hemma efter nio. Det var den informationen som gjorde mest ont, det vanliga vardagsupplysande. Inte att han skrev att han saknade henne, men att han berättade att det var badminton ikväll, så att hon inte skulle komma hem och börja undra var han var. Som om hon garanterat hade gjort om inte om. Och nu visste han inte att hon inte längre var i Stockholm. Trodde nog att hon satt hemma hos Cissi och funderade på hur hon skulle tillbringa sitt sommarlov.
Hans semester skulle börja andra veckan i juli. De hade pratat om att eventuellt ta en restresa till solen om det var dåligt väder. Bara åka ut till Arlanda med badkläder i resväskan och se vad som fanns. Det pratade ofta om att göra det. Hittills hade de aldrig kommit till skott. Det det brukade göra, oavsett väder, var att åka ner till Öland där Markus kompis Fredriks familj hade en dragig sommarstuga sex kilometer från stranden. Stanna en vecka där. Kändes alltid som tre dagar för länge, men hon verkade vara ensam om att känna så. ”Öland var ju sååå himla mysigt.” Men inte dragiga sommarstugor.
Undrar om Marcus hade sagt något till Fredrik och Eva? ”Eeeh, jo nu är det så här att Stella är lite, vad ska man säga, förbannad på mig för tillfället. Det var ju så klantigt hela grejen, men jag råkade liksom ligga med en tjej på jobbet. Och så fick Stella reda på det. Vi höll inte ens på längre då. Oflyt va?! Men det går nog över. Eller också kan vi helt enkelt låta bli att prata med varandra när vi är i stugan. Hon kan ju prata med er. Vi får se. Men vi säger så så länge dårå!”
Nej, han skulle aldrig säga det på det sättet.
En sommar hade de fortsatt ända ner till Köpenhamn efter Ölandsveckan. Det hade varit kul. Tre intensiva dagar där. Dejligt. Förra sommaren hade det blivit en sväng inåt landet på vägen hem. Glasriket. Två nätter på ett mysigt och romantiskt pensionat. Sex handblåsta vinglas i andra sortering. Dom ville hon definitivt ha om de nu skulle.
”Nej vet du, Figo” sa hon snabbt och strök honom. ”Nu skiter jag i det där. Jag ska cykla in till stan och låna lite böcker. Och så ska jag ta en fika på en uteservering. Men först, lilla spinnmaskin, så måste jag handla mat.” Hon pussade hans vitsvarta huvud men då tappade han intresset och kråmade sig loss ur famnen, försvann runt husknuten. Tur. Det kändes inte bra att stå och prata högt med en katt. Hur söt den än var.

”Eh, ursäkta. Du?” sa en man bredvid henne när hon stod och valde paprikor. Det var den där killen i rullstol såg hon när hon tittade dit och förstod att han pratade med henne. Hon hade sett honom vid köttdisken också. Sett, men inte sett alltså, diskret glidit undan med blicken som man gör när man träffar på människor med något uppseendeväckande annorlunda. I det här fallet var det alldeles för korta ben, dom slutade ungefär vid knäna. Därav rullstolen.
”Ja?”
Han kanske ville ha hjälp att nå någonting.
”Jag tror att vi kanske.. känner inte vi varandra? Eller kände, förr?” sa han osäkert.
”Va?” sa Stella förvånat. Hon kände inga handikappade. Invandrare ja, om spanskläraren Rosaura på skolan räknades, men inga handikappade. ”Nej. Gör vi?”
Hon såg mer ordentligt på honom. I trettiofemårsålden, mörkt hår, lite för långt, det hade börjat locka sig och låg inte i någon ordentlig frisyr. Blå ögon. Solbrända kinder. Lite acneärr på dom, syntes svagt, sådär som hon kunde tycka var snyggt. Han var ganska snygg, nu när hon såg efter. En bred mun, en Mick Jagger-inspirerad mun som log lite försiktigt under ut-tittningen och hon fick en flashback av en tidigare Mick Jagger-mun som brukade skratta med henne och åt henne, retsamt, fast inte alls elakt. Ljusare hår. Längre ben. Mer finnar och mindre ärr. Basketmatcher på en garageuppfart, tjejerna mot killarna. Killarna var äldre och mycket duktigare, lekte med dem, fick dem att skratta och snubbla av mjuka tacklingar och bara någon sällsynt gång då och då pricka korgen. Men det hade varit lika kul varenda match iallafall. Minst femton år sedan.
”Men...! Men alltså..” utbrast hon. ”Du är ju.. du är ju Lauras storebror, du är ju... ”
”Johan” sa de båda samtidigt, och det där riktiga skrattet från honom kom nu. ”Stella, va?”
”Ja, precis, precis, Stella.” De hälsade på varandra, hon pumpade hans arm upp och ner. ”Förlåt att jag inte kopplade, jag tänkte liksom inte på. Oj! Det är så länge sen!”
”Mm. Det är det.”
”Så vad gör du... ” ”Hur är det med...” började de återigen samtidigt. Han nickade åt henne. Hon åt honom, och kom på att hon skulle ge tillbaka hans högerhand.
”Vad gör du här i stan? Har du sommarlov hos Greta och Tobbe igen?” sa han. Det sista i skämtsam ton.
Stella rodnade. ”Pinsamt nog, ja. Jag kan ljuga lite och hotta upp det med att jag är kattvakt, men sanningen är att jag är här, direktimporterad från förorten, för att fira sommarlov. Jag är till och med lärare nu så jag har sommarlov, inte bara semester.”
”Oj då” Han skrattade till. ”Du har gått in för det ordentligt.”
”Vad gör du? Bor du fortfarande här?”
”Ja. Jag var stockholmare ett tag men jag flyttade tillbaka för fyra år sen.”
”Jaha? Vad gjorde du i Stockholm?”
”Pluggade och jobbade. Jag är ekonom.”
För ett par veckor hade hon sagt ”åh det är ju samma som min sambo, han heter Markus Wahlberg, han jobbar på Folksam, vet du vem...?” Men nu bet hon av den kommentaren och stod bara där och log och jaha:ade med sin röda paprika i handen.
”Men Laura då? Var är hon? Hur är det med henne?”
”Åh, hon är... ” Johan gjorde en vid gest med handen. ”Hon bor i Italien och driver ett hotell ute på landet med sin man. Toscana. Jättefint. Hon har bott där i åtta år. Talar flytande italienska och allt.”
”Va? Lägg av!”
”Det är sant. Signora Laura Musto. Och det är ju så passande att hon heter Laura, eller hur? Tänk om dom döpt henne till Agneta eller nånting sånt ursvenskt istället.” Han log, fortsatte komma på. ”Eva-Britt. Hjördis. Åsa. Det hade ju kunnat bli hur jobbigt som helst. Italien måste ha varit hennes förutbestämda öde från dag ett.”
I samma veva kom en ung tjej som sköt en full kundvagn fram. Blond, söt, lång, med ben upp till armhålorna som framhävdes så fint i hennes tajta jeans. Max tjugofem år. ”Jag har allting utom kaffefilter nu för jag vet inte vilken sort det ska vara.”
Stella kunde inte låta bli att snegla om de hade ringar på sig. Det hade de inte. Men det var klar flickvän-vibb över henne.
Johan vände sig mot henne. ”Okej. Jag får kolla.”
”Hur ska vi göra med grillar? Ska vi ta engångs eller skulle Per ta med sig sina?”
”Sin. Han hade bara en. Finns det engångs här eller måste man åka förbi en mack?”
Tjejen plutade med munnen, fundersamt, och såg sig koncentrerat omkring på grönsaksavdelningen. Ja, just här är det väldigt nog ont om engångsgrillar, tänkte Stella. Hur får man såna där långa ben?
”Du förresten” Johan rörde vid tjejens arm. ”Det här är Stella, en gammal... vad ska man säga? Sommarlovsgrannkompis? Eller min lillasysters sommarlovkompis egentligen. Och det här är Patricia.”
”Åh, kul” Patricia log och hälsade på Stella. ”Ska du komma på festen?”
”Festen? Nej, alltså, vi träffades här, nu” började Stella förklara men Johan avbröt henne.
”Jag skulle just fråga dig. Kom på min fest ikväll! Det känns ju dumt att stå här och bara prata på Kvantum i fem minuter, eller hur?”
”Jamen, en fest.... jag vet inte om...”
”Joo. Jag har bara en enda fest per år, så det är dumt att missa det. Och dessutom blir det god mat.” Han nickade mot kundvagnen. ”Grillspett, klyftpotatis, såser, vin, drinkar... Det blir en kul fest helt enkelt.”
”Han råkar fylla år” teaterviskade Patricia. ”Det är därför det är fest.”
”Åh, grattis! Men är det säkert att det går bra med en till gäst?” Hon tänkte efter. ”Du, det är inte fyrtio,va? Nej, du är ju...vad, trettiosju?”
Han låtsades se bekymrad ut. ”Fyrtio? Tack så mycket. Ser jag så sliten ut?”
Patricia fnissade och klappade honom på axeln. ”Det blir säkert bättre nu när du har semester. Vi kan nog få ner dig på... trettiosju och ett halvt. Med lite god vilja.”
”Jag står i telefonkatalogen” sa Johan. ”Men jag bor inne i stan, precis ovanför tågstationen och mitt emot Loet. Vet du var det är? Köpmangatan 52. Det är ett rött tegelhus, man går in på en gård. Lätt att hitta. Kom vid sjutiden.”
”Ska jag ta med något?”
”Nej, nej!” Han nickade mot vagnen igen. ”Vi har allt. Och inga presenter behövs heller. Men alltså, du får ta med dig någon person om du är här med någon?”
”Jag är här ensam.”
De stod kvar i någon halvminut till och småpratade medan Patricia fick tag på rätt kaffefilter.
”Du kommer säkert nu, va?” sa han när de skildes åt. ”Köpmangatan 52. Klockan sju.”
Stella lade handen över hjärtat. ”Jag kommer. Lovar och svär.”
Hon såg efter dem när de gick iväg mot kassan. Johan sa något, Patricia skrattade till.
Tänka sig.

Det var Laura som var sommarlovskompisen, den hon och Anna-Karin var med ibland. De bodde på en av de andra gatorna i området. Laura hade två äldre bröder. Max, han var nog kanske två är äldre och älskade att retas med dom, om allt. Han och Laura slogs och bråkade jämt.
En av deras favoritlekar när de var mindre var att spia på Max och hans kompisar, och sen börja blåsa rönnbär på dem. Kompisarna var ofta Stefan och Peter. Rönnbären gick aldrig ostraffat förbi.
Sen var det Johan, äldre och mycket snällare. Och roligare. Mindre bråkig, mer cool och skojig. Hon kom ihåg att han spelade basket jämt, och tränade i något lag också. Simtränade med. Och låg på solsängen på baksidan och läste böcker. Det var inte alls lika intressant att spia på honom, klart händelsefattigt, men han kunde ibland kosta på sig att jaga dem runt huset när rönnbären började hagla. Ibland viftade han bara trött med handen ”okej, okej, jag fattar vad ni vill, småungar, men stick och hitta Max istället”.
När hon blev äldre, tolv tretton och han var sexton sjutton, blev hon mer blyg för honom. Det kändes som att hon började rodna varje gång han sa något till henne. Inte för att han brydde sig om dom, hans lillasysters kompisar. Det kom och gick söta tjejer i rätt ålder där jämt, alltid var det någon som hälsade på. Dom satt ofta ute i hammocken och pratade, lågt så man hörde aldrig vad dom sa. Men alla tjejer såg ut att gilla det. Ungefär som Patricia.
Undrar om de hade träffats före eller efter det där som hänt med hans ben, när det nu var? Hon hade inte pratat med Anna-Karin om Laura och hennes bröder på åratal. Dom hade flyttat därifrån något år innan Stella och Stefan slutade komma på sommarlov. Till en annan villa. Eller så hade deras föräldrar skilt sig. Stella kom inte ihåg hur det var, en sommar fanns det bara ingen Laura att hälsa på.

Hon såg på klockan. Halv tolv. Dags att handla klart, cykla hem och fixa lunch och sen börja tänka på vad hon skulle ha på sig på festen. Bara att välja och vraka ur den digra festgarderob hon släpat med sig.