Chick lit, kap 3

Kap 3

Klockan var kvart över sju när hon kom fram. Hon hade ansträngt sig för att cykla i makligt och lugnt tempo för att inte bli svettig, men som vanligt var det svårt. Hon var fuktig i pannan och på överläppen. I cykelkorgen låg ett födelsedagspaket och en flaska vitt. Det hade blivit en sväng in till stan för henne på eftermiddagen. Inte längre främst för att låna böcker och ta en fika på en uteservering utan för att gå på Systemet, och köpa en ny top. I vanliga fall var det omöjligt att hitta kläder när man verkligen behövde något, men nu hade hon tur och fann den perfekta topen på mindre än en halvtimme. Röd, lagom urringad, lagom glittrig och festig men ändå inte någon galablåsa. Bra val till jeans. Med den korta frisyren så kändes det som att det plötsligt fanns så ovanligt mycket hals, nyckelben och bröstkorg så hon slängde med ett halsband och matchande armband i köpet också. Tack H&M.
Lätt sminkning, god bodylotion, sommarsandaler och hon var klar. Bra resultat! Inte för att hon var någon tjugofemårig Patricia med världens längsta ben och perfekt uppenbarelse, men hon var faktiskt en schysst trettiotvååring. Skulle säkert kunna gå för trettio. En som aldrig hade rökt, som tränade hyfsat regelbundet, drack massa vatten, gillade sitt liv och jobb, inte grävde ner sig i massa problem hela tiden och gick omkring med bekymmersrynkor... Iallafall inte fram till de senaste veckornas kraschade tillvaro. Men, i det stora hela, hon såg förhoppningsvis ut som en schysst trettioåring som dessutom var en glad typ. En typ som alltid gillar att prata med nya människor och inte tycker det är det minsta jobbigt att gå på en fest där man bara känner värden, och det var för sjutton år sen. Och om det kommer frågor om vad hon gör och med vem så kommer den glada typen att svara så knapphändigt som möjligt. Ingen kommer att stämma henne för lögn om hon mumlar lite otydligt att hon inte har någon pojkvän, bara för att det inte går att prata om den där pojkvännen just nu. Mascaran.
Det måste finns en sån person någonstans därinne. Den kanske är lättare att locka fram med två svepta glas vin i blodomloppet.
Det fick henne iallafall att inte ringa återbud och låtsas akut magsjuka.

När hon väl hittat rätt hus var det inte så svårt att hitta rätt lägenhet. På gården stod två grillar uppställda, ur en lägenhet på nedre botten med öppen balkongdörr strömmade musik och prat. Vid grillarna stod två män och snackade med varsin öl i handen, intensivt stirrande ner på grillarna. De kanske hade fått till uppgift att hålla koll på kolen och ropa till exakt när den nått den magiska statusen som betydde grill-läge.
”Det här måste vara Johans fest, va?” sa hon till dem och de nickade.
”Jajamensan.”
Den ena lång och bastant med medelålderskula under den typiska pikétröjan och den andra på god väg åt samma håll. Hon log åt dem, och gick mot balkongdörren, torkade av handflatorna lite diskret på jeansen. Patricia var den första som märkte henne för hon var på väg ut med ett fat grillspett.
”Men hallå! Där är ju du!” hälsade hon leende. Nu hade hon bytt från jeans till kort jeanskjol och en likadan röd top som Stella köpt. De gapade till båda två.
”Men Gud!” utbrast Patricia. ”Kolla! Det här har aldrig hänt mig förr!”
”Inte mig heller! Och jag handlar jämt där! Vad fin du är i den.”
Patricia såg uppskattande på henne. ”Du med. Det där halsbandet var ju superbra, det skulle jag ha tänkt på.”
”Det finns flera kvar, du kan sticka dit och köpa ett imorgon.” Stella blinkade åt henne. ”Så kan vi sms:a varandra när vi ska gå ut med det.”
”Ja, bra idé” Patricia log. Sen vände hon sig inåt lägenheten, hojtade. ”Johan, din special guest är här nu!”
Hon stod fnissande kvar bredvid Stella och väntade på att han skulle komma.
”Är ni hemliga systrar eller något?” sa han efter han scannat av dem. ”Eller gjorde ni en pakt på Kvantum? Men det ser ju väldigt fint ut. Bra val. Vi kanske borde uppmuntra dom andra tjejerna här att bli lite mer röda. Det skulle göra många glada.”
Stella räckte fram vinflaskan och paketet. ”Varsågod och stort grattis på tjugoåttaårsdagen!”
”Jahadu.” Han log. ”Tack tack. Men man behövde ju inte ha presenter eller något med sig.”
”Men man kanske ville.” Hon log tillbaka.
Han hade också bytt kläder. Från beige brallor och en oformlig vit t-shirt på mataffären till mörka jeans och en slimmare grön och vit-randig t-shirt, tack och lov inte piké, som visade att han var i klart bättre form än de där två vid grillen. Ingen antydan till medelålderskula. Och breda axlar med starka, seniga armar, naturligtvis. Men sen dom där benen. Undrar om det gjorde ont? Fantomvärk, hur var sån? Kunde det värka i en fot som man inte hade kvar? Klia på ett obefintligt knä?
”Du måste ju få en drink” sa han. ”Max är här också, han trodde mig inte när jag sa att du skulle dyka upp.”

Hon blev presenterad för nio andra personer. Av dem var sex stycken i par. Tre singlar. Två killar och en tjej. Och så hon själv, nånstans osäkert mittemellan. Inte för att någon där förhörde henne om civiltillståndet, pressade henne på svar. Det var tillräckligt intressant att hon och Johan hade träffats när dom var små och nu hips vips råkat stöta ihop på Kvantum igen. Och hon bodde i Stockholm ja, och det var ju rätt dyrt där, och nej, hon ägde ingen bostadsrätt, men hade faktiskt rätt nära till jobbet, bara typ trettio minuters pendling. Ja, enkel väg. Hon var lärare. Det var nog inte så jättestor skillnad på barnen i Stockholm och i Luleå. Nej, dom hade inte Securitasvakter på hennes skola. Hon brukade inte gå ut på Spy Bar.

Max tillhörde parkategorien, och han såg helt klart förvånad ut när hon dök upp bakom Johan. Han låtsades gömma sig bakom en dörr, förskräckt. ”Johan, har du muddrat henne? Är hon clean?”
Stella fnissade. ”Jag lämnade rönnbären hemma. I come in peace.”
Hon såg på dem båda två bredvid varandra. Äldre, men ändå exakt samma. ”Det här känns så märkligt. Att jag kommer hit och råkar träffa er. Och ni är er helt lika fast det är massa år sen. Lite bisarrt, eller hur?”
Johan ryckte på axlarna. ”Lite tur, tycker jag.”
”Ja, verkligen. Vilken slump!” fyllde Max i. ”Men hur är det med dig? Vad gör du här? Och var har du Stefan? Är han på väg i taxi?”

Det blev en skön start på festen. Hon höll kvar vid Max och hans sambo Lina, stod och pratade ett bra tag. Han hade också flyttat tillbaka till stan efter några år i Umeå och Sundsvall, jobbade som sjukgymnast. Lina var receptionist och tränare på ett gym. Max körde fortfarande på den retsamma stilen, men nu mindre elak och mer underhållande. Under tiden såg Patricia till att Cosmopolitans (”det är min favoritdrink också! Och röd är den ju, vi matchar!”) fortsatte komma.
När det var dags att äta, grillningen hade skötts föredömligt av de två männen där ute precis som hon gissat, kände hon sig lite mer vågad så hon såg till att hamna mittemot en av singelkillarna. Patrik. Han jobbade på samma ställe som Johan, en bank. Såg ut att vara kring trettio. Inte snygg, inte ful, inte tjock, inte smal, helt normal. Pratade inte så jättemycket, en typisk tyst norrlänning, men det han sa var iallafall bra och inte bara ”tur att det blev fint väder då”-stuk. På andra sidan henne satt en av parkvinnorna, Sara. Gammal klasskamrat, gymnasiet, till Johan. Numera mäklare. Älskade att spela golf. Hade börjat för tre år sedan och blivit fast direkt. Stella borde pröva det. Jo, allvarligt! Folk hade så mycket fördomar om golf, men det var så roligt. Och man kunde åka på golfresor under vintern. Egypten, Portugal, överallt kunde man spela golf. Det är klart, det tog ju tid, men det var det värt.
Från andra änden av bordet mötte hon Johans blick. Han mimade ”okej?” och hon mimade tillbaka ”helt okej!”.

Det kändes faktiskt helt okej. Det här var den första festen, som inte var personalfest eller en öl med kollegorna eller en drink med Cissi och kompisar, hon varit på ensam på väldigt länge. Hon och Marcus, inte för att de var några partyprissar, men då och då var det någon som fyllde år eller flyttade in i en ny lägenhet eller gifte sig. Hon hade oroat sig för att det skulle kännas konstigt utan honom, just för att hon alltid tyckte det hade varit så skönt att ha med honom på fester. Om det var trist så kunde hon alltid prata med honom. Om det råkade bli dans så visste hon att han skulle bjuda upp. Om hon mot förmodan drack för mycket så skulle han se till att de kom hem utan missöden. Om hon kände sig ensam kunde hon glida in mot hans axel. Och de åkte alltid hem samtidigt, så hon slapp sitta ensam på den trista hemresan. Att gå tillsammans med någon på fester var faktiskt en av de stora fördelarna med att vara sambo. Delad hyra och inte behöva laga mat varenda dag och att skicka ut någon annan med soporna, det var skönt, men att alltid veta att ens bästa supporter fanns redo när man behövde honom i ett hav av okända eller kända människor var nästan ännu skönare.

Men det här gick lättare än hon trott. Den glada trettioåriga typen skymtade fram i stunder här och där. Goda drinkar, trevliga människor, Lina som hade lovat henne gratis spinningpass om hon kikade in på gymmet någon dag, gott vin till maten, jättegoda såser och röror och spett. Det var bara att luta sig tillbaka och... vara på fest.

När alla grillspett var slut och stämningen hade blivit ännu gladare klingade Patricia i glaset och reste sig upp. ”Nu är det dags att sjunga för födelsedagsbarnet! Jag vet att han avskyr sånt så vi tar en kortis och sen en skål. Är ni med?” Hon räknade in och de klämde allihop i med Vi gratulerar. Under tiden satt Johan och såg lite besvärad ut, men mest glad. Patricia höjde sitt glas. ”Tack för en jättetrevlig fest och ett stort grattis. Han leve...”
”Hurra hurra hurra!!”
Efter skålen kramade hon om honom. De såg ut som ett lyckat par där vid sin kant av bordet, ett par som fortfarande hade roligt ihop. Undrar hur länge de varit tillsammans? Hur de hade träffats? Vem hade lagt in stöten?
Hon hade funderat på Markus och henne. Ett år tillbaka. Hur hade de sett ut om någon iakttagit dem på en fest, smygtagit foton och analyserat deras parkvaliteter? Hade de utstrålat dödsdömt projekt? Han glad och pirrigt förtjust, i en annan, hon trött och sliten och med prioriteringarna helt fel. Och dessutom ovetande. Eller hade de sett ut som vanligt? Inga vinkar om den annalkande kraschen. Hur reagerade han när hon la sin arm på hans? Ovilja, glädje, nollställdhet? Hade de suttit mot varandra, eller från varandra? Hade han sagt saker bara till henne ibland, eller hade han suttit och pratat till alla andra?
Men. Nej. Inte nu. Hon hällde upp mer vin.

”Ja, då får väl jag tacka och säga att det var väldigt trevligt att ni kunde komma! Och fixa barnvakter och allt sånt där.” Johan tittade leende runt på alla medan han pratade, avslutade med blicken på Stella. ”Och tack så mycket för presenterna som en del hade med sig fast dom uttryckligen blivit tillsagda att inte ha det. Nu när vi har käkat klart så blir det tårta och kaffe, vi ska bara duka bort här först. Under tiden så kan ni väl fortsätta dricka och prata och... ha det trevligt. Skål och tack!”

Som förutsett så blev det tjejerna som hjälpte till att duka av och bära in i medan killarna tog en ny öl och fortsatte snacka nya bilar, klimatanläggningar och badrumsrenoveringstips. Patricia styrde inne i köket, dirigerade allt på rätt ställe.
När Stella kom in och lämpade av en hög ungsformar tryckte hon två glas vin i händerna på henne. ”Johan behöver påfyllning.”
Han pratade med ett av paren, medelålders-wannaben från grillen och hans motsvarande hustru. Stella lät ena vinglaset cirkla framför ansiket på honom. ”Courtesy of bartender Patricia. Hon tror du behöver påfyllning.”
Han tog tacksamt glaset. ”Tack. Hon är lite psychic, den där Patricia.”
”Jodå” sa mannen pösigt och sträckte på sig, fortsatte på det han nyss avslutat. ”Så nu är det golvläggning och ommålning som gäller där ute. Men man har ju hela semestern på sig.”
”Åh, har ni köpt hus?” frågade Stella i ett försök att komma in i samtalet.
”Nej, det har vi redan. Nu är det sommarstuga” svarade hustrun. Hon kanske hette Ann, eller Gunilla, om det var den här kvinnan som var dagisfröken. Det var två stycken som var så lika varandra. Randiga tröjor båda två, lite trivselkilon båda två, och så slingat hår i tre olika nyanser koppar. Bastanta.
”Sextiofem kvadrat, vinterbonad, vatten och el, allt är klart. Ute i Brändön.”
Brändön sa såklart ingenting för Stella men det såg ut som att det var motsvarigheten till en privat ö i Stockholms skärgård. ”Åh, det var som tusan!” sa hon och ville få det att låta riktigt imponerat och som att hon var en Brändö-kännare. Det lyckades rätt bra. I ögonvrån såg hon hur Johan bet ihop om ett leende och tittade ner i knät. ”Ni måste ju vara helnöjda!” fortsatte hon uppmuntrad. ”Och det är stambytt och allt sånt där jobbigt? Bara lite lull-lull kvar att fixa?”
Johan hostade till som om han fått i fel strupe, och mannen såg purken ut. ”Lull-lull? Det är ju ganska omfattande. Lägga golv. Isolera. Måla om huset. Inte är det gjort på en kafferast.”
”Nej, just det, precis” Stella bytte ton, nickade instämmande. ”Men jag menar lull-lull liksom, det där roliga, det som är kreativt där man känner att det blir... du vet, ett snabbt resultat?”
Mannen stirrade på henne, fortfarande missnöjd med hur hans semesterinsats skulle värderas. Kvinnan såg inte heller nöjd ut.
”Förresten” bröt Johan in. ”Har jag sagt att jag har några bra foton på Lauras Toscana-gård som du måste se?”
Han räckte sitt glas till henne och rullade ut från vardagsrummet, in till sovrummet. Väl där släppte de fram skrattet. ”Stambytt?! Är inte det bara på lägenheter man gör sånt?”
Stella drog igen dörren så att paret garanterat inte skulle höra dom.
”Herregud, inte vet jag! Jag kan inte ett skit om hus och lägenheter! Jag vet bara att sommarstugor är jordens tristaste uppfinning. Vem vill åka till samma ställe år ut och år in? Vitsen med semester är ju att se något nytt!”
”Och Brändön ligger flera mil härifrån!” skrattade Johan. ”Säkert två! Och nu är dom fast där i tio år framåt!”
”Åh, boy oh boy” Stella satte sig på sängkanten, torkade tårarna. ”Nu tycker dom att jag är världens idiot, en riktig stockholmare.”
”Vem bryr sig? Jag tycker, i största hemlighet såklart, att dom är ganska trista. Men Janne är en kusin till oss, så.. du vet.”
”Jag vet.” Hon tog en klunk av sitt vin. ”Man har inget val, man får tolerera sina tråkiga släktingar.”
Han såg på henne. ”Hur länge stannar du? På ditt sommarlov?”
”Åh, jag vet inte riktigt. Jag har köpt en enkelbiljett. Men det blir minst tio dagar, så länge de är på sin Norge-semester. Jag är ju kattvakten.”
”Vad ska du göra? Har du några planer?”
Hon log lite, skakade på huvudet. ”Inte direkt. Hela grejen var ganska impulsiv. Men jag tänkte väl kombinera slappande med Ormberget-joggande. Sova länge på morgnarna. Inte glömma bort att klappa och mata katterna givervis. Hälsa på hos Anna-Karin, du vet, min kusin. Något sånt.”
”Kan inte vi ses? Hitta på något... jag vet inte, gillar du att äta?”
”Älskar det.”
Johan sken upp. ”Jag med! Vi kan göra det ihop.”
Det var svårt att inte flina när man pratade med honom. ”Hemskt gärna.”
Undrar om det var med eller utan Patricia? Hon verkade inte bo där iallafall.
Stella såg sig omkring. En bokhylla täckte ena väggen och den var fullproppad med böcker. Både pockets och inbundna, och några rader kursböcker högst upp. Tur. När hon inte hade sett en enda bok i vardagsrummet så hade hon blivit lite nervös. Han kanske inte alls gillade att läsa längre. Men det gjorde han.
”Men du, hade du några Italien-bilder eller var det bara påhitt?”
”Jag har jättebra bilder, men dom är i ett album som är i skåpet i vardagsrummet.” Han blinkade åt henne. ”Skål och tack för räddningen.”
Stella såg på honom. Räddningen. ”Skål själv.”
Patricia knackade på dörren och stack in huvudet. ”Det börjar vara läge för presentöppning, en del är snart på väg.”
Halv tio. Wow. Det var en snabb fest. ”Alla som inte har barnvakt hemma måste stanna till minst tolv” sa han till henne. ”Speciellt stockholmare. Kom ihåg det.”

De fyra presenterna var framställda på vardagsrumsbordet tillsammans med tårtorna, två gräddskapelser med frukt på. Såg otroligt goda ut.
Först blev det ett olivoljeset, två fina flaskor med olika smaksättning. Det var från singelkvinnan och Patrik, och dom jobbade alltså på samma ställe alla tre. Nummer två en flaska fint rött vin från ett av de yngre paren, och nummer tre från Max och Lina, ett presentkort på en middag på en ny restaurang i Piteå som var heeelt fantastisk enligt Lina.
Sist tog han hennes paket och hon fick lite nervositetsfjärilar i magen. ”Tänk på att vi inte setts på länge” sa hon ursäktande. ”Jag har inte så bra koll, men... ”
Ett mycket nöjt ”åh!” blev reaktionen när han fick fram böckerna.
”Jag kommer ihåg att du jämt brukade ligga och läsa på baksidan” förklarade hon.
Han nickade uppskattande.
”Nu tog jag några jag gillar jättemycket. Jag har kvitto om du vill byta. Om du har läst dom.”
”Och utvalda av en riktig svensklärare. Tack så mycket!”

En halvtimme senare var det bara en en tredjedels tårta, hon, Max och Lina och Patrik kvar. Och Patricia givetvis. Som hoppade upp och ner ur soffan för att sätta på ny musik, fylla på glasen, hämta vatten, hämta mer röror och grönsaker att dippa, öppna balkongdörren. ”Hej, nu måste du sitta still i minst en kvart.” Johan tog tag i hennes arm, tryckte mjukt ner henne i soffan. ”Ta ett glas och koppla av.”
”Okej, boss.” Hon log åt honom och lutade sig tillbaka riktigt demonstrativt avkopplat. ”Ge mig lite vitt vin då.”

Halv ett började alla bryta upp. Stella och Patrik i varsin taxi, cykeln i bakluckan. Max och Lina promenerade, de bodde i stan.
”Kom förbi på gymet! Vi ses! Det var jättekul ikväll! Hör av dig!”
”Du ser nöjd ut” sa taxichauffören när hon sjönk ihop på sätet bredvid honom. ”Haft en trevlig kväll?”
”Oh ja” Stella slöt ögonen. Hon var trött, men glad. ”Jag har varit på en fest. Ensam. Det var faktiskt skitkul.”