Chick lit-projektet, kap 1

Det här är alldeles alldeles färskt, skrivet ikväll den 6 sept. Jag tänker mig lite chick lit-stuk på det, och obs! att jag är ett fan av bra chick lit. Det är inte helt lätt att få till. Marian Keyes tex, superduktig. Kajsa Ingemarsson, bäst hittills i Sverige.
(Det råkar finnas en Marcus här med, men jag råkar uppenbarligen bara ha fastnat för det namnet. En ren slump!)
Here goes :


Hennes hår var nästan för kort. Hon hajade fortfarande till när hon såg sig själv i speglar. ”Oj tusan, det där är ju jag!”
Det hade varit en ingivelse. En kväll hade hon motvilligt följt med Cissi på ett boxercise-pass. Det blev fantastiskt, hon bara slog och slog och slog. Och så trettiotusen situps och armhävningar däremellan. Hon kände sig helt slut när de lämnade träningslokalen, men för första gången på flera veckor var det helt slut på ett bra sätt. Morgonen efter, i bäddsoffan i sitt eget vardagsrum, hade hon vaknat upp och insett två saker. Ett : jag kan fan inte bo kvar här längre. Två : jag ska klippa mig kort. Nu.
Markus hade alltid varit emot kort hår. Han kunde sträcka sig till page, men där gick gränsen. Hon hade på försök tidigare visat några kort från när hon var au-pair i USA, korthårig, men han hade bara skakat på huvudet. Sagt något om hennes fina självfall och bla bla bla. Inte för att han förbjöd henne men bla bla bla.
Den dagen efter boxercisen, hon slutade tidigt på skolan, åkte hon in till stan och letade efter salonger med lediga tider. Det blev PUB-husets. Alltid ett vågspel.
”Som Mia Farrow 1968 när hon gifte sig med Sinatra, vet du vad jag menar?” hade hon frågat den unga tjejen som skulle klippa henne. Den unga tjejen skakade på huvudet. Både 1968, Farrow och kanske till och med Sinatra var okända för henne. ”Okej, men den där tevereklamen med två tjejer som har samma klänning och så tar den ena på sig ett läppstift för att särskilja sig lite” försökte Stella. ”Vet du nu?”
Den unga tjejen såg fortfarande mycket tveksam ut.
”Men okej, så här då. Jag har just fått veta att min sambo varit otrogen och nu vill jag klippa håret i en helt ny frisyr. Den ska vara kortkort. Är du med?”
Den unga tjejen nickade och log ett säkert leende. ”Jag är helt med.”
Trettioåtta minuter senare gick Stella ut därifrån, superkort. Till och med kortare än Mia Farrow -68.

Det var en vecka och tre dagar sen.
När hon kom hem den kvällen, sent för att hon ringt och bett Cissi ta en drink, som blivit fyra, med henne på Söder och kolla in den nya frisyren, berättade hon för Markus att hon skulle flytta ut. Han började gråta, igen. Just då klarade hon av att stå bredvid och titta på. Utan att bita ihop det minsta.
”Men snälla. Älskling. Det här är inte rätt för oss, jag vet att du tycker det är urjobbigt, men allvarligt talat, Stella, det här känns som dödsstöten. Hur ska vi kunna arbeta oss igenom den här krisen om du... om du inte är här?” snörvlade och grinade han.
”Jag vet inte” sa hon sakligt med armarna i kors. ”Jag vet inte ens om jag vill ”arbeta mig igenom den här krisen”. Om jag kan. Och det skulle du fan ha tänkt på lite tidigare. Jag sticker till Cissi imorgon efter jobbet. Och ring inte dit. Jag ringer dig. Sen nån gång. När jag känner för det.”
Markus hulkade ihop över soffan. Hon gick till sovrummet och började slänga ner kläder i sin stora ryggsäck.

På skolan var det ungefär etthundratjugo människor i olika åldrar som utbrast ”har du klippt dig?!”. Och sen ”men du ser ju så annorlunda ut!” och sen lade ungefär 75% till ”och det passar dig så bra!”. Det var väl det hon visste.
Det var avslutningsdag. Egentligen hade de fem dagar till att jobba som lärare, men hon klarade bara två av dem. Inte för att Cissi var en dålig värdinna, och hennes soffa var skönare än deras, men det slutade ändå alltid med att hon låg och snyftade där på kvällarna och kände sig helt djävla miserabel. Det var Stockholm. Det var alltihopet. Att Cissi bodde tre stopp längre ut på samma tunnelbana. Tänk om Markus skulle hamna i samma vagn på väg hem. Tänk om de skulle stöta ihop någonstans. Tänk om tänk om. Deras ställen. Deras minnen. Deras planer. Ringen på hennes finger. Alltihopet. Hon kunde inte vara kvar.
På dag två smög hon till rektorns rum när det egentligen skulle vara ämneskonferenser. Det syntes att hon stått och lipat på toan innan. Hon berättade kortfattat vad som hänt. Han gav henne en kram och önskade att sommarlovet och semestern skulle ge dem tid att reda ut saker och ting. Så fick hon gå hem. Ostädat skrivbord, allt i en enda röra, inga böcker att läsa med sig, inga papper att fixa och kolla igenom. Bara gå. Hon sa inte ens hej då till de andra. Hoppade bara på tåget därifrån.

När hon kom ”hem” ringde hon Greta, hennes moster. Alla sommarlov mellan sex och femton hade hon och hennes storebrorsa Stefan spenderat minst två tre veckor hos sina kusiner Anna-Karin och Peter uppe i Luleå. Deras mamma, Greta, var skolbibliotikarie och en riktig bullmammatyp med villa med trädgård och allt. Anna-Karin var lika gammal som Stella, Peter var ett år äldre än Stefan. Det var ett perfekt arrangemang. Stellas och Stefans mamma var en ”kvinna i karriären”, en sjuksköterska på KS som jobbade, och jobbade extra, för att få ihop allt efter skilsmässan. De bodde i lägenhet i en tråkig förort. Alla inblandade parter tyckte det var en bra lösning för dem att få vara uppe i Norrland på lovet.
”Men du, det passar ju perfekt!” utbrast Greta nu när Stella ringde och föreslog samma sak sjutton år senare. ”Vi ska ut och köra lite på semestern, uppåt Norge, du kan ju följa med vet jag! Men om inte du vill följa med så kan du ju alltid stanna här och passa katterna. Det går bra det med. Då behöver jag inte be grannen passa dem. Det blir ju perfekt!” Hon lät verkligen som att hon menade det, att det skulle bli roligt om Stella faktiskt ville följa med på turen till Norge.
Stella blundade och försökte att inte tänka på att Anna-Karin var lika gammal som henne och bodde kvar i Luleå, fem kilometer därifrån, med äkta man och två små barn, redan, och jobb på en högstadieskola. En egen villa. Eller rättare sagt radhus. Men ett perfekt liv. Allt på plats. Lyckligt. Och att Peter bodde tjugofem mil därifrån, i ett annat radhus, med två andra små barn, fast ett var inte hans. Men han var nygift och kär. Ingen av dem skulle tillbringa två tre veckor av sommarlovet hos sin mamma, på rymmen från en vänstrande sambo. Ingen av dem vaknade varje natt vid tre fyra tiden med världens ångest och kunde inte somna om. Varenda natt, samma visa.
”Kan jag komma... snart.. så fort som möjligt?” frågade Stella.
”Ja kom du, hjärtat, det är bara att komma” sa Greta och Stella började tyst grina igen.
Hur mycket tårar fanns det kvar egentligen?