Relationskris-projektet kap 1

Det här är lite äldre, från i våras.


Hon var fortfarande för full när hon kom hem, ingen tvekan om det. Hon fick liksom böja sig ner och titta lite extra på cykellåset så att det blev rätt och satt ihop som det skulle. Och när hon reste sig up igen vinglade hon till på ett steg.
”Hoppsan” Erica rättade till jackan och väskan, borstade av snön från mössan och axlarna, stampade med fötterna. ”Oopsidaises” mumlade hon igen när hon stod stadigt. Som Hugh Grant i den där Julia Roberts-filmen. Eller är en film med Hugh Grant någonsin en annan stjärnas film? Kanske om den andra stjärnan är Julia Roberts.
”Japp, då går vi då” sa hon till sig själv.
Fast hon stod kvar. Lät vintern bita i näsan, lät den mörka himlen göra henne ännu mer vinglig, lät tiden gå lite till.
Klockan var kvart i sju och hon borde ha varit hemma för över en timme sen. En timme och en halv. Hon borde inte ha gått på after work för det första, hon borde inte ha druckit två snabba öl med Marcus för det andra och sen för det tredje något mer när han inte glittrade tillbaka, när han inte svarade och började luta sig mot henne som hon mot honom utan bara tog ett försiktigt steg tillbaka. Hennes hand på hans arm. Att den hela tiden hamnade där, vare sig hon tänkte det eller ej. Det blev så pinsamt. Hemskt! Hon riktigt rodnade när hon tänkte på det nu. Han hade sett undrande på henne, hon hade lett tillbaka, handen hade kommit dit. Igen. Uh. Det var då hon skulle ha gått hem, långt långt innan, men det var då hon drack lite till och började prata med Tomas och de andra. Allt bara för att kunna vara kvar med Marcus, ifall att. ”Jag är så djävla pinsam så det finns inte” ville hon säga till någon. ”Det här är helt otroligt. Jag skäms. Vet du hur länge sen det var jag skämdes så här? Fy fan alltså!” Kanske till Claes. Varför inte han? Den lagstadgade personen att dela allt med.
Om hon vände sig mot gästparkeringen såg hon sina föräldrars bil prydligt parkerad, motorvärmarsladden i och allt. Om hon sträckte ordentligt på halsen och tog några steg ut på gården kunde hon se in i deras kök och barnens rum. Det lyste i båda. Vad gjorde de allihop, tittade på teve kanske, väntade på att hon skulle komma hem, hennes mamma frågade Claes lite försynt var hon var någonstans egentligen, och hennes pappa tittade på klockan och tänkte att ja, det tar ju bara tjugo minuter att köra till flygplatsen.
”Okej, då går vi” sa hon igen och den här gången låste hon upp porten.

”Kolla! Kolla!” Simon sprang förbi och viftade med en påse Dumle. ”Vi fick av mormor och morfar!”
”Men oj, lördagsgodis på fredag, vilken lyx.”
Hon hade precis samma ton som en vuxen som är osäker på hur man pratar med ett barn. Som morbror Axel som gett henne en Barbiedocka i julklapp när hon var fjorton och alltid såg så besvärad ut när han råkade bli enda vuxna personen i rummet, när alla andra var ute och fyllde på glögg. Jaha, är det spännande med julafton nu då? Har du kunnat sova inatt? Hon var fjorton, hon hade varit hos sin kompis Jenny till halv två inatt och somnat som en stock när hon äntligen kom hem. Det spännande för henne var om Jocke skulle ringa, inte om hon skulle få femhundra att handla kläder på H&M för, för det visste hon redan.
Erica missade skohyllan och kängan dunsade ner på golvet. Eller så lät hon som en vuxen som är rädd att låta berusad.
”Mammi, mammi, mammi!” Isak kom störtande och hoppade upp i famnen på henne. ”Nu är mamma hemma!” vrålade han åt de andra fast han råkade vara mest vänd mot hennes öra. ”Vi har väntat.”
”Jag vet, jag vet. Jag var bara tvungen att... göra något först.” Hon pussade honom i nacken. ”Har ni ätit middag?”
”Och godis!”
Han borrade in huvudet i halsen och hennes hår och kom ut hostande. Cigaretter, matos, billig öl och grusade förhoppningar. Erica drog snabbt handen över kinden på honom, kittlade honom avledande bakom öronen för att han inte skulle brista ut högt i något ”du luktar som fest!”.
”Jaså, där är du.” Hennes föräldrar kom ut från vardagsrummet. Ställde sig i dörröppningen och tittade lite uppfordrande på henne. Det kändes exakt likadant som att komma hem sent från disco när hon gick på högstadiet. ”Har du... varit på något kul?”
Erica försökte le urskuldande. ”Lite after work med några från jobbet bara.”
Hennes mamma kom fram och kramade om henne.
”Oh, vad du luktar rök. Ja, vi kom fram vid femtiden och då var ju Claes och pojkarna redan hemma. Så vi har lagat mat och sett lite på teve. Och nu är det väl snart dags att åka till flyget. Du har väl packat?”
Erica vände sig till sin pappa.
”Gick det bra att köra i snön? Det var inte för dålig sikt?”
”Nej, det var fint ända fram till sista halvtimmen. Man får ta det lugnt bara. Vi behövde ju inte stressa. Efter Skellefteå så var det en bil som kört i diket, ja inte precis medan vi åkte förbi utan tidigare, men... ”
De satt ett tag och småpratade så där. Hon på bänken med Isak i knäet, de stående bredvid. I sanningens namn så var det mest de två som pratade och hon som lyssnade, och väntade på att Claes skulle komma också. När det gällde att hälsa var hon alltid den som låg kvar i soffan, bekväm, och ropade ”hallå!” och han den som kom ut i hallen och mötte henne. Men den här gången syntes han inte till överhuvudtaget. Det enda ljud som hördes var svagt från teven, lokala nyheter eller vad det nu var. Det var den volymen som man har när man inte aktivt ser på teve utan bara låter den stå på, i väntan på något.
Vad gjorde han?
”Så var det ju tur att det slutade snöa, man är ju alltid lite orolig för flyget såna här dagar.”
”Jaha” sa Erica till slut och sköt ner Isak. ”Jag ska väl packa det sista då.”
Hon gick först in till köket, som var tomt. Norpade en kall penne från durkslaget. Av resterna att döma hade middagen varit pasta med kycklingsås. Typiskt vällagat och gott enligt Claes. På diskbänken låg en påse med hennes mammas vaniljbullar också. Om Erica fick gissa så låg det två påsar till i frysen. Minst. Hennes föräldrar hade alltid med sig massa proviant av olika sorter när de kom på besök. Hemgjord lingonsylt och apelsinmarmelad, hembakta bullar och kakor.
Isak följde efter henne, klängig och kramig.
”När ska du och pappa åka?”
”Ikväll, om en liten liten stund.”
De hade pratat om det här i flera veckor, att de skulle vara borta en helg, att mormor och morfar skulle vara här istället.
”Så kommer vi hem om två dagar.”
”Och man får prata på telefon.”
”Just det, älskling, vi kommer att prata på telefon under tiden. Flera gånger.”
Hon spolade kallvatten och hällde upp ett stort glas, drack det snabbt och spolade upp ett nytt. Från vardagsrummet hördes Simon som fnittrade något ”nej nej, sluta!”. Var det med hennes föräldrar eller med honom? Ju längre Claes höll sig undan desto nervösare blev hon. Tänk om han var ute och letade efter henne? Men det skulle ju hennes mamma ha sagt på en gång. Eller ja, efter ”oh, vad du luktar rök.”
”Jaha, så vad har du och pappa gjort idag då? Har ni handlat mat? Hjälpte du till att laga middag?”
Han kanske var skitförbannad. Sammanbiten och frostig. Förmodligen. Det skulle hon ha varit om hon varit honom. Bara grejen att trycka bort mobilsamtalen två gånger i rad hade gjort henne väldigt irriterad. Att inte ens ringa och säga var man var, bara slänga ur sig ett ”det kanske blir en snabb öl med några efter jobbet idag” på morgonen, som hon inte ens visste om han hört ordentligt. Och att sen komma hem mycket senare än förväntat, och full, det skulle... Förbannad. Claes hade lång stubin men det här var nog tillräckligt även för honom.
Hon klunkade i sig det andra glaset. Satte sig med Isak vid köksbordet och började bläddra igenom en Ica-Kuriren som kommit i posten. Den tidningen dök upp då och då, slumpmässigt verkade det som, och hon kunde aldrig klura ut varför. Ointresserat skummade hon sidorna med gul-löksrecept och regnställstester.
”Ska vi gå och säga hej till pappa?” sa hon efter ett tag, tog Isak i handen för att ha med honom.
Som en sköld.
Jag är en svag människa, jag utnyttjar mina barn, jag gör bort mig på krogen, jag är elak mot min man, jag är nonchalant mot mina föräldrar, jag vill inte stå för vad jag har gjort, jag skäms, jag borde veta bättre, jag skulle aldrig...
”Hej.”
Äntligen.
Normal neutral röst. Inte skitförbannad, inget ”var fa-an har du varit!” som hon hade öppnat med i samma situation. Han bara stod där och väntade.
”Hallå, hej” svarade hon lågt och svalde. ”Hej.”
”Du måste packa” sa han sen och vände om. In till vardagsrummet där hennes föräldrar satt framför teven igen, Simon mellan dom glatt mumsande på sina Dumles. Hon gick in i sovrummet och vek ner det hon skulle ha med sig. Kabinväskan låg uppfläkt på sängen, hans saker prydligt nerpackade. Bredvid ryggsäcken med necessärer och pocketböcker och extra underklädesset ifall deras väska skulle komma bort på vägen. Ordning och reda. Men det hade ju hänt en gång, på deras bröllopsresa till Paris faktiskt. Den dök upp efter två dagar.

”Du måste packa.” Det visade sig vara det enda han sa till henne på väldigt länge. Dom sa hej då till barnen, hennes mamma kramade om henne och viskade lågt och innerligt ”se till att ha en... rolig helg tillsammans nu, Erica”. Det fick henne att vilja gråta. Sen satt dom i bilen på väg till flyget, hon där bak, Claes och hennes pappa fram. Var det tryckt stämning? Nej. Inte så länge radion var på P4, inte så länge hennes pappa höll igång något småprat om något hon inte ens orkade lyssna vad det var. Hon lutade sig tillbaka och blundade, önskade att turen skulle ta mycket längre tid.
Checka in, allt special med att boarda, cabin crew clear for take off, och så upp.
När de var på marschhöjden, tio tusen feet enligt kapten Petersen, och försäljningsvagnen kom förbi vände sig Claes mot henne.
”Jag ska ha en kaffe. Vad vill du ha? En öl?”
Hon skakade på huvudet.
”Nej tack.” Hon fick harkla sig och säga det igen för att rösten var så raspig. ”Och du, jag är.. , förlåt för ikväll.”
Han fnös.
”Förlåt för vad? Att du aldrig kom hem och jag fick sitta och hålla masken för dina föräldrar, eller förlåt för att du är full när du väl kommer hem? Så djävla nonchalant. Vi bara satt där och väntade på dig, och du ringer inte, svarar inte ens på mobilen. Så kommer du hem och säger inte ett pip om det. Jag fattar inte vad det är med dig.”
Han blängde ursinnigt på henne. Det var som att vrida på en kran, all ilska hade störtat fram.
”Förlåt för vad?”
För att det känns som att jag kanske kan byta ut dig rakt av, för att jag kanske hade gjort det ikväll om Marcus velat. Förlåt för att jag kanske inte vet vad jag vill. Med dig. Längre.
”För precis det där” svarade hon.