Chick lit, kap 4

Kap 4

Hennes mamma ringde och väckte henne på lördagsmorgonen. Halv tio.
Sen ringde Anna-Karin, kollade om hon ville komma och äta på kvällen. Dom skulle grilla.
Sen ringde Greta.
Sen ringde Cissi. Berättade att hon stött ihop med Marcus igår på väg hem från jobbet. Han hade såklart frågat efter henne. Länge och väl. Velat veta vad hon gjorde. Om Cissi trodde att Stella skulle snacka med honom om han bara dök upp och plingade på. Till slut hade hon inte kunnat låta bli att berätta att Stella var hundra mil bort, i Luleå, hos en moster.
"Gjorde du?” Stella suckade. Där försvann det goda, lätta humöret hon vaknat upp med. ”Vad sa han då?”
”Han blev paff. Han sa att han skulle fortsätta ringa dig.”
Stella blinkade upp i taket. ”Han ringer inte, han sms:ar. Jag svarar inte på hans samtal så han har slutat försöka ringa.”
”Ja, whatever, gumman, han skulle fortsätta” sa Cissi. ”Inte för att jag står bakom det han har gjort, du vet att jag är hundra på din sida, men du kanske iallafall skulle försöka prata. För DIN skull. Ni har ju liksom fastnat på fas ett nu, ni måste komma vidare.”
”Vaddå fas ett? Vad menar du?”
”Att du är chockad och förbannad, och drar dig undan och kanske förtränger, inte vet jag. Men det kanske ändå skulle hjälpa er båda om ni diskuterade. Eller försökte diskutera.”
”Förtränger?! Han var otrogen. Det är fakta. Han har erkänt. Jag blev förbannad och förbannat besviken. Har jag inte rätt att vara det?”
”Det är inte det jag säger! Men du kan vara förbannad på olika sätt. Jag vet inte. Tänk bara på det. Ska du hålla dig undan hela tiden eller vad ska du göra?”
Det var dags att kompromissa ett avslut innan tårarna skulle sätta igång på allvar. ”Jag funderar på det. Vi hörs.” Hon lade på.
Två sekunder senare ringde det igen. ”Men herregud, hur snabb tror du jag är?” fräste Stella irriterat. ”Slappna av!”
”Eeeh? Va?” Det var Johan.
”Oj.” Hon svalde, harklade sig för att få kontroll på rösten. ”Förlåt, jag trodde det var en annan, en kompis. Men nu är det du. Hej.”
Han pratade fort, lät lite stressad, frågade om hon hade lust att komma och äta, igen, någon dag. Som dom pratat om lite igår om hon kom ihåg. Kanske imorgon eller till veckan? Eller till och med redan ikväll? Om hon inte hade andra planer alltså.
De bestämde dagen efter, söndag. Vid sex. Han hann lägga på innan hon ens klämt ur sig ”och du, tack för igår!”.

På något vis blev det aldrig rätt tillfälle att ta upp Kvantum, festen, Max och Johan, hos Anna-Karin och Robban. Hon började lite grann med att fråga om de träffade några kompisar från förr, men sen tog det stopp. Det var i ärlighetens namn svårt att hålla igång ett samtal. Det mesta blev staccato avbrutet av treåringens och sexåringens små infall. Hon hade tänkt fråga om olyckan, eller vad det nu var som han råkat ut för, men när Anna-Karin svävade ut om Sofia och Helena från gymnasieklassen och deras respektive och deras systrar så var det för sent. Då spillde sexåringen ut sitt glas med läsk också så allt stannade upp.
Inte blev det så mycket prat om henne och Marcus heller, tack och lov.
”Så du framkallade en film och det råkade vara på han och den där bruden? Nej, Linus, man får inte använda alla bestick. Bara dom vid din tallrik” funkade inte så bra i samma andetag. Fast det var Stella nöjd med. Bara omnämnnandet av Marcus var nog ibland för att få igång tårarna, även om det gällde något så simpelt som vilken pizza han gillade.

Den här grillkvällsmenyn var mer barnvänlig och mer kladdig. Det var chorizo och hemgjorda hamburgare, lite grillad tomat och paprika, ugnsstekt pommes frites och en kall bearnaisesås-tetra. Läsk och folköl. Massa servetter. Kaffe och ballerinakex till efterrätt.
”Smarro!” log Stella och tog ett tredje. ”Jag älskar såna här.”

Vid åtta var det dags att börja lägga barnen, och hon insåg snabbt att båda föräldrarna krävdes för det och att det skulle ta längre än en kvart.
”Vi får prata mer sen, ta en fika eller något. Barnfri” lovade Anna-Karin och skakade vällingflaskan på förstutrappan. ”Jag ringer till veckan!”
Det var skönt att cykla hem och lägga sig på soffan i ett tyst hus med en katt i famnen och en annan nere vid fötterna, och sen knäppa på teven på låg volym.

Dagens sms kom från Marcus först vid nio-tiden. Det hade varit radioskugga hela dagen, förmodligen för att han träffat Cissi igår. ”Hörde att du var i luleå? vad gör du där? hade du inte tänkt säga ngt? hur länge stannar du? ska vi inte ses alls i sommar? saknar dig otr mkt. du får gärna ringa.”
Hon blev liggande med mobilen i handen, läste det om och om igen. Efter en lång stund, ända in på nästa teveprogram, skrev hon sitt första svar ”ville byta miljö, är hos greta och tobbe, passar deras katter, stannar nog i ca 10 dar, eller mer. vet inte vad jag ska göra sen. jag kommer att ringa, snart. saknar dig oxå. vill inte det, men jag gör det.”. Han skickade svar på en gång. ”tack!! älskar dig. väntar på att du ringer. hoppas det blir snart. älskar dig. god natt, älskade stell”.

Nedräkning tio nio åtta sju sex fem.. Där föll första tåren.