Nytt nytt kap 18

Jag kom på en superbra sak - det röda i slutet är nytt nytt! Det var bara ett sånt obligatorium i fråga om tvist, kom på det när jag sprang i regnet ikväll och tänkte "men hur dum är jag?!" som inte fått med det tidigare.

Kap 18 Stockholm, onsdag
Stella stressade fram genom alla andra människor som stressade fram i middagshandla-hämta barn-hem-rejset, med en ryggsäck på ena armen och en banan i högsta hugg i den andra när mobilen började ringa. I samma stund fick hon syn på Markus där framme vid tunnelbaneuppgången. Med sin mobil mot örat. Han var alltid ute i för-tid, hade säkert redan stått i tio minuter och spanat otåligt efter henne uppåt och neråt Götgatan. Och hon var inte ens sen, hon var på pricken.
"Du kan stressa av, jag är framme. Vänd dig om så ser du mig" sa hon medan hon bänglade upp ryggsäcken på axeln.
Det var tyst i luren. "Mycket intressant" sa en man med skratt i rösten sen, en man som inte var Markus. "Är du säker på att det är jag?"
Stella såg på Markus där framme vid tunnelbaneuppgången, mobilen redo, och sen kollade hon displayen på sin telefon, "johan". "Men herregud, Johan, hej."
"Ja, hej" skrattade han. "Herregud kan man också säga."
Stella saktade in farten rejält. Den riktiga Markus hade inte upptäckt henne än. "Vad vill du?"
"En snabb sak. Gör du något på fredag, eftermiddag eller kvällen?"
Eftermiddagen : slutar tidigt på jobbet, handlar mat. Kväll : äter mat, ser på teve, går och sover tidigt.
"Japp. Hurså?"
"Jag ska till Stockholm. Det blir jag och fröken Sverige. Så jag tänkte om vi kunde ses?" Johan lät snäll och o-kort. Mysig och rentav somrig. Djävligt irriterande.
"Tveksamt. Det blir nog svårt" sa Stella med riktigt servicevänlig röst. "Lördagkväll vore bättre för mig."
Med lite tur så skulle hans bröllop inte vara klart redan vid tre-tiden på eftermiddagen.
"Det går inte för mig. Och söndag är också rätt svårt. Men är du upptagen hela fredagen, du har ingen lucka någonstans? Jag vet att det är kort varsel, men en timme? En halvtimme?"
"Tror inte det, Johan."
"Lunch?"
"Lunch?! Jag lunchar inte, jag äter på skolan. Ute i förorten."
"Kan jag äta lunch där? Får man det som utomstående?"
"Ska du komma till min skola och äta lunch?"
"Jaa, kanske?" Han skrattade lite igen och Stella njöt av att höra att det lät nervöst. "Om det är enda möjligheten?"
"Nej, vet du vad." Nu hade Markus fått syn på henne och vinkade till. Stella vinkade med svårighet tillbaka "två sekunder!" med sin ryggsäcksarm. Han började gå mot henne. "Jag ringer dig sen” sa hon stressat till Johan. ”Jag kollar."
"Ja, jättebra. Vi tar ett tidigt plan så jag kan när som helst efter tio. Och du, Stella, det gör inget om.."
"Jagmåstegånu, vihörshej." Hon knäppte av mobilen just som Markus nådde fram till henne. Han log och gav henne en sån där halvkram som de börjat med sen hon flyttat ut. Arm, men ingen kind och bara halva kroppen involverad. ”Hej fostermamma.” Han hade läst någon barn filosoferar-artikel där ett begåvat barn sagt att bebisen i magen kallades foster, och därför var hon som bar på det en fostermamma.
Stella fnissade till och höll fast honom längre för en riktig kram. ”Hej själv. Tack för att du kom.”
"En gratis middag? Klart jag kommer.” Han tog hennes ryggsäck. ”Vad ska vi äta? Noodle House, Ljunggrens, grillat, grekiskt, lyxpizza?”
”Eller Svejk?”
”Jag skulle just säga att Svejk var det jag kände mest för. Hela dagen har jag gått och längtat efter en schnitzel på Svejk. Åh så gott.”
Stella log och började gå. Hon var den som gick hela dagen och längtade när hon fått en fix idé om vad hon ville äta. Markus var alltid mer flexibel och kunde ändra sig tio gånger om. ”Kan vi ha en regel ikväll också? Att inte prata lägenheter? Jag vill ha en hus-fri och terapi-fri kväll med dig.”
”Helt lugnt! Det går jag lätt med på” sa han förtjust. ”Bra regel.”

”Har du tänkt på dig och Markus?” hade Cissi frågat när de setts på måndagskvällen. ”Jag menar, nu med Johan-grejen. Om det inte hänt i somras, tror du att det hade varit annorlunda för er då?”
”Om jag inte fått veta att Markus varit otrogen, då hade Johan-grejen förmodligen aldrig hänt. Men nu var det ju förmodligen det att jag visste som utlöste det. Och hade jag inte fått veta att jag var gravid hade jag kanske gjort slut med Markus före midsommar. Jag vet inte. Det blir ett stort ”om” hur man än vrider på det.”
”Och om du inte berättat för Markus?” vågade Cissi fråga.
”Jag kunde inte inte berätta, eller hur? Men det är läskigt att tänka på det. Det känns ju bättre nu, fast. Nej.” Stella viftade med händerna. ”Det är som att tänka på var rymden tar slut. Hur lång tid hade det tagit för mig att börja lita på honom igen? Eller för oss att komma tillbaka till en normal balans där han inte smög runt på tå, medvetet och omedvetet, för att han kände sig så skyldig? Om inte Johan-grejen. Om om. Det går inte att svara på.”

Hon hade ringt Markus på lunchen under tisdagen, fått hans mobilsvar, lämnat meddelande att han kunde få bli bjuden på middag på Söder på kvällen. Han hade lämnat ett meddelande på hennes senare under dagen att han skulle spela badminton på kvällen, men onsdag gick bra.

Efter maten, två öl för honom, en rolig kväll för båda, promenerade de tillsammans till Slussen i sakta mak. Han följde henne ner till bussarna. ”Jag gillar den här idéen” sa han. ”Kan vi inte göra det någon mer gång?”
”Absolut.” Hon fick sin väska, och han klappade henne lite tafatt på armen.
”Sov gott, smulan.”
”Markus, du får ringa om du vill. Inte bara för att lämna info om vart visningarna är. Prata, om sånt här. Inget speciellt.”
Han nickade. ”Jag ska. Jag menar, jag vill det.” Han tog ett steg bort och sen kom han tillbaka till henne och kramade om henne, inte halvvarianten. ”Du med, Stell.”
Stella drog upp armarna så att hon kunde kura ihop sig i hans famn och han kopplade ett hårdare grepp om henne, omslöt henne ordentligt. De stod alldeles stilla, och hon tänkte ”oj, hjälp, jag vet inte om jag tänkte så här, men tusan vad jag saknar det, tänk om det var det jag ville testa egentligen, det är så skönt”. Att få kramar och "fysisk beröring" av andra, hennes mamma, Cissi, Anna-Karin och Gunilla i helgen, det gick inte att jämföra. Hon passade in så bra hos honom, och han var så van och hemma, och så skön. Hon hade bott hos Britt-Marie sen skolan började den 10 augusti, och sen dess hade de knappt tagit i varandra. Aldrig så här, inte ens i närheten. Det kändes nu. Hela kroppen pirrade till sig, gottade in sig, njöt. Hon visste precis hur han skulle smaka om hon sträckte på sig och kysste honom. Gott.
”Tack så mycket för ikväll” sa han just då mot hennes panna, som om han kunde läsa hennes tankar. ”Vi ses.” En mjuk puss, på pannan, och sen släppte han henne, gick raskt därifrån utan att vända sig om.