Nyfixade kap 18 + 19

Den nya idén som kom kräver lite mer arbete. Markerat med rött.

Kap 18 Stockholm, onsdag
Stella stressade fram genom alla andra människor som stressade fram i middagshandla-hämta barn-hem-rejset, med en ryggsäck på ena armen och en banan i högsta hugg i den andra när mobilen började ringa. I samma stund fick hon syn på Markus där framme vid tunnelbaneuppgången. Med sin mobil mot örat. Han var alltid ute i för-tid, hade säkert redan stått i tio minuter och tittat otåligt efter henne uppåt och neråt Götgatan. Och hon var inte ens sen, hon var på pricken.
"Du kan sluta spana, jag är framme. Vänd dig om så ser du mig" sa hon medan hon bänglade upp ryggsäcken på axeln.
Det var tyst i luren. "Mycket intressant" sa en man med skratt i rösten sen, en man som inte var Markus. "Är du säker på att det är jag?"
Stella såg på Markus där framme vid tunnelbaneuppgången, mobilen redo, och sen kollade hon displayen på sin telefon, "johan". "Men herregud, Johan, hej."
"Ja, hej" skrattade han. "Herregud kan man också säga."
Stella saktade in farten rejält. Den riktiga Markus hade inte upptäckt henne än. "Vad är det?"
"En snabb sak. Gör du något nu på fredag, eftermiddag eller kvällen?"
Lina måste ha ringt honom och skvallrat.
"Ja. Hurså?"
"Jag ska till Stockholm. Jag och fröken Sverige. Så jag tänkte om vi kunde ses?" Johan lät snäll och o-kort. Mysig och rentav somrig. Djävligt irriterande med andra ord.
"Tveksamt. Det blir nog svårt" sa Stella med riktigt servicevänlig röst. "Lördagkväll vore bättre för mig." Med lite tur så skulle hans bröllop inte vara klart redan vid tre-tiden på eftermiddagen.
"Nej, det går inte. Och söndag är också rätt svårt. Men är du upptagen hela fredagen, du har ingen lucka någonstans? Jag vet att det är kort varsel, men en timme? En halvtimme?"
"Tror inte det, Johan."
Nu hade Markus fått syn på henne och vinkade till. Stella vinkade med svårighet tillbaka "två sekunder!" med sin ryggsäcksarm. Han började gå mot henne.
"Lunch?"
"Lunch?! Jag lunchar inte, jag äter på skolan. Ute i förorten."
"Kan jag äta lunch där? Får man det som utomstående?"
"Ska du komma till min skola och äta lunch?"
"Jaa, kanske?" Han skrattade lite igen och Stella njöt av att höra att det lät nervöst. "Om det är enda möjligheten?"
"Nej, vet du vad." Markus var snart framme. "Jag ringer dig sen” sa hon stressat till Johan. ”Jag kollar."
"Ja, jättebra. Vi tar ett tidigt plan så jag kan när som helst efter tio. Och du, Stella, det gör inget om.."
"Jagmåstegånu, vihörshej." Hon knäppte av mobilen just som Markus nådde fram till henne. Han log och gav henne en sån där halvkram som de börjat med sen hon flyttat ut. Arm, men ingen kind och bara halva kroppen involverad. ”Hej fostermamma.” Han hade läst en ’barn filosoferar’-artikel där ett begåvat barn sagt att bebisen i magen kallades foster, och därför var hon som bar på det en fostermamma.
Stella fnissade till och höll fast honom längre för en riktig kram. ”Hej själv. Tack för att du kom.”
"En gratis middag? Klart jag kommer.” Han tog automatiskt hennes ryggsäck. ”Noodle House, Ljunggrens, grillat, grekiskt, lyxpizza?”
”Eller Svejk?”
”Jag skulle just säga Svejk. Hela dagen har jag gått och längtat efter en schnitzel på Svejk.”
Stella log och började gå. Hon var den som gick hela dagen och längtade när hon fått en fix idé om vad hon ville äta. Markus var alltid mer flexibel och kunde ändra sig tio gånger om. ”Kan vi ha en regel ikväll också? Att inte prata lägenheter? Jag vill ha en hus-fri och terapi-fri kväll med dig.”
”Är det det enda jag behöver gå med på?” frågade han förtjust. ”Herregud, rulla in ölen.”

”Har du tänkt på dig och Markus?” hade Cissi frågat när de setts på måndagskvällen. ”Jag menar, nu med Johan-grejen. Om det inte hänt i somras, tror du att det hade varit annorlunda för er då?”
”Om jag inte fått veta att Markus varit otrogen, då hade Johan-grejen förmodligen aldrig hänt. Men nu var det ju förmodligen det att jag visste som utlöste det. Och hade jag inte fått veta att jag var gravid hade jag kanske gjort slut med Markus före midsommar. Jag vet inte. Det blir ett stort ”om” hur man än vrider på det.”
”Och om du inte berättat för Markus?” vågade Cissi fråga.
”Jag kunde inte inte berätta, eller hur? Men det är läskigt att tänka på det. Det känns ju bättre nu, fast. Nej.” Hon viftade med händerna. ”Det är som att tänka på var rymden tar slut. Hur lång tid hade det tagit för mig att börja lita på honom igen? Eller för oss att komma tillbaka till en normal balans där han inte smög runt på tå, medvetet och omedvetet, för att han kände sig så skyldig? Om inte jag och Johan-grejen. Om inte om. Det går inte att svara på.”
Men det var det hon fortfarande försökte svara på när hon åkte hem. Hur skulle det ha sett ut nu utan ”Johan-grejen”? Hon hade bestämt sig för att inte kontakta honom under sommaren. Trots att det jämt kom upp nya saker hon ville säga till honom, om allt möjligt, och trots att hon vaknade nästan varenda morgon med ett ”Johan, Johan” i huvudet. Hon ville inte ringa och prata och sitta i samma beslutsamhetsnoja som när hon varit uppe i Luleå. Hon och Markus skulle klaras av först, och när hon väl ringde Johan skulle det vara med raka bud. Inget velande, inget ljugande för någon.
Semestern på Öland ströks för Markus ville inte åka någonstans efter att han fått veta alla hennes sommaraktiviteter. De turades om att bo i lägenheten. Den 30 juli kom och gick i ett normalt gräl-gråt-depp-ånger-töcken som just då tillbringades på Cissis viksäng. De fick tag i en bra samtalsterapeut. Två första veckorna i augusti passerade och hon tänkte på Johan, Max och Lina i Italien. Hon började jobba och flyttade in hos Britt-Marie. Markus höll sig borta dagen hon kom och flyttade ut sina kartonger. Minsta möjliga bagage av kläder och böcker. Möbler och allting annat var kvar hos honom i väntan på nya lägenheter, försäljning och bodelning.
Det hade äntligen känts som att den saknade pusselbiten låg där den skulle sen när hon baxade in allt i Britt-Maries utflyttade dotters rum. Ett rött skrivbord, en smal säng, en skrivbordslampa med blekta Bamse-klistermärken på. Utsikt mot en slänt. Annorlunda hemma-doft. Annorlunda ljud. Och så Stellas saker, kläder i garderoben, ajvar-burkar och vaniljyoghurt på två hyllor undanröjda till henne i kylskåpet. De första veckorna var det ren lycka bara att kunna komma hem till ett tomt hus, utan att behöva vänta in eller passa ihop med någon annan. Få använda köket när hon ville, ha egen tvättstuga, kunna göra vad hon ville på kvällarna efter helt eget schema. Och ingen som bodde här var besatt av teve med eller utan ljud.
För varje dag som gick och allt fortsatte att kännas bra, så var det en dag närmare och närmare att ringa Johan.

”Du är medveten om att det har gått två och en halv månad?” sa Miriam när de möttes på en fika tillsammans med Cissi veckan innan Stella skulle åka upp på kalaset. ”Det är ju garanterat inte säkert att han..”
”Jag vet, men jag tror inte det spelar någon större roll” sa Stella.
”Varför inte? Ett, du är gravid, som vi alla tycker är fantastiskt, men du ska ha barn med en annan man. Två, killen plockade upp dig på en mataffär. Det vill säga, han låter ganska dejtsugen i mina öron. Och tre, du har inte sagt pip till honom sen ni sågs i Luleå. Han tror väl att du är gift och glad vid det här laget.”
”Han ”plockade inte upp” mig en mataffär. Och han är inte ganska dejtsugen. Och jag tror han fattar varför jag inte sagt pip.”
”Så allt kommer att lösa sig perfekt på en gång?” frågade Miriam syrligt. ”Det här känns som en katastrof i antågande, lång väg. Det är inte likt dig, så här... aningslöst, naivt, jag vet inte vad. Uppe i det blå?”
”Jag vet. Och det är det som gör att det känns så bra.”
Cissi och Miriam himlade med ögonen när de såg på varandra. ”Hjälp.”
”Jamen, ta det lugnt!” sa Stella självsäkert. ”Jag ska bara kolla hur landet ligget och slänga ut några krokar. Det enda jag menar är att med tanke på hur bra det kändes i somras så kommer det nog att vara ännu bättre nu när allt är mindre komplicerat. Stor chans för det iallafall, det kan ni väl gå med på åtminstone?”
”Som sagt, hjälp” upprepade Cissi.

Hon hade ringt Markus på tisdagen efter Luleå-helgen. Frågat om han ville bli bjuden på middag på Söder på kvällen. Han skulle spela badminton på kvällen, poängterade att det var en dubbelmatch tillsammans med Tor och lät som att Stella gärna fick dubbelkolla det, men onsdag gick bra. ”Vad ska vi göra? Vad är det?” hade han frågat, och hon hade svarat ”jag vill ses. Som i onsdags, efter terapin. Det var väl rätt kul?”.

Efter maten, två öl för honom, en rolig kväll för båda två, promenerade de tillsammans till Slussen i sakta mak. Han följde henne ner till bussarna. ”Jag gillar den här idéen” sa han. ”Du bjuder på maten, jag får inte prata om vissa saker. Kan vi inte göra det igen?”
”Absolut.” Hon fick sin väska. ”Speciellt om du går med på att jag betalar när jag säger att jag vill det.”
”Men jag drack ju öl, flera stycken, det blev så orättvist för dig.” Han tog ett steg bort men sen kom han tillbaka till henne och kramade om henne, och inte som i halvvarianten. ”Sov gott, smulan.”
”Markus, du får ringa också om du vill. Inte bara för att lämna info om vart visningarna på söndag är. Prata, om sånt här. Inget speciellt.”
Han nickade, det kändes mot hennes huvud. ”Jag ska. Jag menar, jag vill det.”
Stella drog impulsivt upp armarna så att hon kunde kura ihop sig i hans famn och han omslöt henne ordentligt. Deras gamla kram, och en variant som de inte gjort sen i juni när han kom upp till Luleå, innan hon berättade. Sen dess hade den känts för närgången och omöjlig. Efter berättandet hade de knappt tagit i varandra. Definitivt aldrig så här, och det kändes nu. Hela kroppen pirrade till sig på henne, njöt. Hon passade in så bra med honom, han kändes så van och hemma, och så skön.
”Tack så mycket för ikväll” sa han just då mot hennes panna, som om han kunde läsa hennes tankar. ”Vi ses.” En mjuk puss, på pannan, och sen släppte han henne, gick raskt därifrån utan att vända sig om.

Kap 19 Stockholm, fredag

"Varför sa du inte bara nej?" Stella och Cissi möttes vid Nacka-bussarna nere i Slussen. Cissi var först på plats och stod och väntade när Stella klev av. ”Hade inte det varit enklast?”
"Nej. Jag vill inte att han ska tro att jag bryr mig så mycket. Om jag hade brytt mig om i lördags hade jag sagt nej. Nu var jag följdaktligen tvungen att säga ja på grund av lite tjat från hans sida" förklarade hon. "Jag ska vara cool och obrydd och må skitbra. Det är den image som ska förmedlas idag. Det sista han ser av mig. Min closure med honom."
”Minus det faktum att det inte är någon closure för du är fortfarande förbannad.”
”Men var inte så jobbig. Det är en slags closure. Du behöver väl inte leka dr Phil precis idag?”
”Jaja.” Cissi gjorde en koll av henne. "Är det tvätthelg?"
Stella log åt sin röda munkjacka, mamma-stretchjeans och gympadojor. Enda sminket var Lypsyl och lite puder på näsan. Det skimrade eller glittrade ingenstans på henne idag. "Mitt i prick, va? Jag valde med omsorg imorse ska du veta. Tvättidsfredags-look. Så här lite bryr jag mig-look."
Cissi stack sin arm under hennes. "Var är vi coola och obrydda?"
"Bruno-gallerian."

Direkt alla hälsat på alla lade Johan och Patricia in en högre växel som event-organisatörer. De plöjde resolut fram väg till ett ledigt bord genom barnvagnar, caffe-latte-mammor och några spetiga tjejer på fredagsuppladdning. De tog ledningen i den stora frågan vad alla skulle fika och dricka. Cissi och Stella behövde bara följa efter i kölvattnet och slå sig ner som två lätt överrumplade VIP-fikare.
”Blir det här bra? Vill du verkligen bara ha en tekopp, Stella? Inget mer, ingen kaka eller muffin, säkert? Blev det mycket stressigt för dig idag? Visst vill du ha ett glas vatten iallafall?”
Det första han gjorde sen när alla satt där med sina tekoppar, dubbelespressos och fikabröd var att dela av en generös bit av sin cheesecake till henne. ”Den här var så stor, ta lite grann.”
Trots att hon bestämt sig för att hålla en vänlig men reserverad attityd var det svårt att inte vekna för det. Han lät så himla angelägen i allt han sa. Hon skopade upp kakbiten. ”Tack.”
Johan lade ner sin egen sked och sköt fatet närmare henne. ”Ta mer om du vill. Det är bara att. Ät på.”
”Jag är nöjd nu. Med allting” försäkrade Stella bestämt och lite rött drog över ansiktet på honom. Det var mycket mindre bank hos honom idag, på alla områden. "Vad har ni gjort på stan?"
Patricia pekade på högen med påsar. "Åhléns, NK och Akademibokhandeln. Shoppat stort."
”Vad blev det?”
”Jeans och ett par skor till mig, två tröjor och en skjorta till Johan. Skitbra köp. Och några pockets. Till Johan.” Hon såg stolt ut.
”Allt det, jeans och skor, på fyra-fem timmar? Herregud!”
”Personal shopper à la tornado” sa Johan mot Patricia. ”Det bara rasslar till så har man fyra snygga plagg att gå och prova. Och sen är lunchen alltid en grillad korv i farten, för att spara tid.”
”Kan man hyra dig?” frågade Cissi henne. ”Varenda gång jag och Stella ska shoppa så går vi bara runt och lyfter lite i kläder i tjugo minuter och sen hittar vi inget särskilt kul och då går vi till något fik istället och tröstar oss med bullar i två timmar.”
”Ja, självklart.” Patricia såg ut som att en ny, möjlig Cissi-version lös upp framför henne. Annan färg och form, radikalt uppfräschad från det svarta / vita / jeansiga Cissi vanligtvis körde med för enkelhetens skull. ”Vi kan börja nu på stört. Provisionen är 10% av totalsumman.”
”Provisionen?” utbrast Johan med ett förskräckt leende. ”Menar du att jag kommer att få en räkning efter den här helgen? Då går jag i konkurs.”
”Oroa dig inte, vännen.” Patricia klappade honom lugnande på handen. ”Vi kommer säkert överens om något. Som stamkund har man ju vissa fördelar.”
”Man får bjuda på varmkorven. Man får se till att choklad finns tillgängligt dygnets alla timmar för blodsockerfall, följa med in som smakråd på minst fem skoaffärer, fixa vätskestationer, kolla så att...”
”Sssh!” Patricia avbröt honom genom att helt sonika hålla för munnen på honom. ”Skräm inte bort nya kunder för då blir det provision för dig med.” Hon släppte efter en uppfordrande men glad blick på honom. ”Johan tror alltid att man kan gå in på en affär, i hans fall tråkiga MQ, och hitta det perfekta plagget. Det är lika stor chans som att vinna på Lotto. Seriös shopping kräver uthållighet. Om man nu vill ha mer än något som bara duger. Det tog en fokuserad månad för mig att hitta klänningen jag ska ha på bröllopet imorgon till exempel. Men så är den superfin också.”
Där kom det uppseglande igen, det ”hemliga” bröllopet. Stella behövde inte es klämma ur sig ett fejk-förvånat ”men åh, ska ni på bröllop?” för Johan såg på en gång tillräckligt besvärad och skyldig ut. Till och med Cissi märkte det och satsade på en till shoppingfråga av ren och skär artighet.
”Hur är det med dig?” frågade Johan Stella när de suttit och mest lyssnat på de andra två ett tag.
”Lika som förra helgen” svarade hon rappt. ”Jättebra. Hur är det själv?”
”Bra, antar jag. För att ha stigit upp halv sex imorse.”
”Blev det kul i lördags? När du skulle på dejt?”
”Jaha, det. Ja, jodå.”
”Vad gjorde ni?”
”Såg en film.”
”Någon bra?”
”Ingen särskild.” Han gnuggade sig lite trött i ögonen. ”Vad ska du göra i helgen?”
”Tvätta och rätta uppsatser imorgon. Lägga mig tidigt. Simma och sen kolla lägenheter med Markus på söndag. Vakna pigg och utvilad på måndag” räknade hon upp.
Johan nickade och Stella nickade nöjt tillbaka. Hon kände sig lugn och samlad, och på alldeles rätt sida om vänlig. Fanns ingenting att anmärka på. Inget brändes eller hettade till, och det viktigaste av allt, inget från henne lät bittert eller besviket. Frågan om hans senaste lördagkväll var planerad sen långt i förväg. Hade det varit läge hade hon kunnat följa upp med ännu fler frågor om hur han träffat tjejen, vad hon hette, gjorde, bodde, med mera. Vänligt intresserad, utan att darra på rösten. Och när de, Johan och Stella, nu snart skildes åt så skulle de kunna hålla fast vid ”vi hörs väl”-tanken i teorin, men i praktiken så skulle det bara betyda att Stella hälsade om de någon gång råkade stöta ihop på Kvantum igen. Så bra gick det här fikat.
När Cissi och Patricia var färdiga med shoppingen kom samtalet in på bostadspriser och annat trist. Diskussioner man kunde klara av i sömnen utan att låta för oengagerad i. Precis samma stämning som förra lördagens fika, och en del av sakerna de sa kändes till och med som rena repriser. Efter lite mer än trekvart pekade Stella övertydligt på sin klocka. ”Cissi?”
Cissi såg på sin. ”Ja, har du sett. Dags att gå och handla.”
Deras överenskomna alibi var att de skulle hem till Cissi och laga middag – som de skulle också men det var bestämt först efter att Stella sagt ja till Johans tjat. Och egentligen var det ingen stress att sätta igång med det, men om han frågade så var det väldigt noga med tiden. Några lyckligt ovetande gäster existerade i värsta fall. ”Tjejmiddag med Miriam och Anna. Kan ju inte låta dom vänta. Måste verkligen gå nu.” Det fanns till och med en meny bestämd och klar.
Cissi var onödigt utdragen i avskedet och hörde sig för om vad Johan och Patricia skulle göra på kvällen, tipsa om vart de kunde äta. Efter lite velande och restaurangjämförande var det klart till slut. Patricia stod överhopad med shoppingpåsar men Johan sträckte fram högerhanden till Stella. ”Kul att du kunde komma in en stund.”
”Tack detsamma.” Hennes hand höll hans kortast möjligast, tänk inte på hur den känns, och gled sen snabbt över i en utsträckt ”vi hörs dårå” samtidigt som hon drog sig några steg bakåt utom räckhåll. Avslutande trevligt leende och lätt ögonkast på honom som gick i samma stil som hela fikat. ”Ha en kul helg!”
Hon och Cissi gick åt vänster mot tunnelbanan på Götgatan, han och Patricia åt höger mot Skanstull där de bodde.

”Oooh. Uppdraget slutfört” pustade hon när de satt på tunnelbanan ut mot Cissi. ”Äntligen är det över. Det känns som att jag har joggat en miiiil.”
”Jag gillar honom” sa Cissi. ”Jag vet att jag inte borde, men jag gör det.”
”Det gör inget, det är ju det som är grejen. Alla gillar honom. Och nu var han ändå trött och seg. Men ta ett könummer du, fröken Cecilia Lind. Det kan vara många före, vet du.”
”Fast han var ju snäll mot dig. Är du helt säker på att du har uppfattat allt..”
”Du märkte ju det, när Patricia började prata om sin bröllopsklänning? Han visste inte vart han skulle ta vägen. Så himla pinsamt, men rätt åt honom.”
”Tror du han kommer att ringa dig?”
Stella skakade på huvudet. ”Finns väl ingen anledning.”