Kap 20

Kap 20 Stockholm, lördag
Någon anledning hade han ändå kommit på för när hon slog på sin mobil vid lunchtid på lördag pep två sms in från honom. ”hej s, kan du ringa mej? före 14 idag, helst. tack.” Skickat på morgonen kl 08.43. Det andra, skickat kl 11.21 ”hej igen, efter 16 går också bra, jag har på ljudlös.” Mitt i middagen. Det var angeläget. Stella lade bort telefonen. Hon var inte sugen på ett till tråkigt samtal à la ”det var jättekul att ses igår och jag hörde att du träffat Lina” eller vad det nu var som var så viktigt. Och nej, det var inte jättekul att ses igår, till att börja med.
Hon läste tre uppsatser till, hade kommit igenom nästan hela första klassen när han ringde igen. Live, från Skanstull, the Johan Falkman. Tummen gled fram och tillbaka mellan röd och grön lur men hon valde den gröna efter några signalers övervägande. Han började lite löst med att fråga vad hon gjorde, mådde, fin dag, va? Yada yada yada. Stella svarade. Yada yada yada. Det blev exakt så som hon trott, och det enda som saknades var Lina-omnämnandet.
”Du” sa han sen. ”Är du arg på mig för någonting?”
Det var en rakt på sak-start, det. ”Neej.” Människor som hade gjort closure var inte arga. Även såna som hade gjort ”en slags closure” var mindre arga. På sin höjd förargade, och det var inte det han frågat om.
”Men du är inte direkt glad heller?”
Stella nöjde sig med ett ”mjaaeeeh”.
”När vi sågs i lördags, jag hade ingen aning om vad du skulle säga eller vad du ville. Och jag vet att du träffade Lina på flyget för hon ringde och tyckte att jag betett mig pinsamt och dumt som inte sagt att jag skulle hit. Och så är det säkert. Men jag var, jag vet inte, jag behövde lite tid att smälta allt. Jag vet att det kan låta som en efterkonstruktion, men det var därför jag inte sa något då direkt. Inte för att jag inte tänkte, utan bara för att jag var.. informationsanhopad.”
”Jaha. Nu vet vi allt det. Och du kan säga till Lina att allt är fixat.”
Johan suckade. ”Allt är fixat?”
”Jamen, ja. På sätt och vis” sa Stella. ”Du kom hit, vi sågs, du ringde. Är inte det lika med fixat?”
”Du har rätt. Visst.” Johan svarade irriterat. ”Fint.”
Kodord : fint. Läs in : allt annt än fint.
”Vad vill du då?” frågade hon provocerad av det. ”Vad blir du arg för?”
”Du mejlar mig, på jobbet. När vi ses får jag fem sekunder att ta in allt och sen ska jag bete mig på rätt sätt enligt dig, som jag fortfarande inte fattar hur det är. När jag ringer dig här så är det helt omöjligt att klämma in något för dig och när vi väl ses så sitter du och kollar på klockan från första minuten. Och vi har ett fullkomligt uttråkat fika. Vi har inte uttråkade fikan, Stella. Men nu har vi det. Det är det som är mitt problem.”
”Vad är fel med att mejla?”
”Vad är fel med att ringa? Mejla, och dessutom till jobbet. Varför kunde du inte ringa?”
”Jag tyckte mejl var bättre. Jag visste inte om du ville prata.”
”Det hade du väl märkt ganska snabbt, eller hur?”
”Ja, ja, okej” gick hon surt med på. ”Nästa gång mejlar jag inte.”
”Vilken nästa gång?” högg han direkt.
”Men inte tusan vet jag, Johan! Nästa gång det blir aktuellt, duger det, eller måste du ha ett datum?!”
”Får jag ringa dig?”
”Ja, ring på, ring så mycket du vill. Vad som helst som inte är mejl, för mejl är ju hemska och såna ska man passa sig noga för att....”
”Men vill du att jag ska ringa?” avbröt han fräsigt.
”Ja, det lär du väl märka rätt fort, eller hur?” klippte hon tillbaka och det fick Johan att först bli tyst och sen börja skratta. ”Och jag förbättrar mina chanser sekund för sekund.” Fräsigheten och irritationen var försvunnen. ”Det var inte meningen att det här samtalet skulle bli så här, Stella.”
”Men ganska långt från uttråkat är det iallafall” sa hon. ”Håll med om det.”
”Ja. Tack och lov.”
”Mmm.” Stella drog handen över pannan. ”Tack och lov. Ta inte illa upp nu, det är säkert jättefint, men jag är så less på att prata om ditt nya kök, eller om bostadsrätter och priser och väder och skit. Något annat än det, ring. Då lovar jag att jag kommer att vilja prata.”
”Bra.”
”Ska ni åka till bröllopet snart?”
”Om en timme.”
”Vad gör ni nu?”
”Jag ligger och läser, Patricia gör Söder i blixttempo. Sofo.”
”Hoppas hon har en stor resväska.”
”Oh ja. Kom ihåg att du snackar om ett proffs.” Johan lät som han log. ”Det var mycket trevligt att bråkas, fröken Lundman.”
”Detsamma, herr Falkman. Hoppas bröllopet blir lika trevligt.”

En till helklass uppsatser rättade, en stor klass med trettioen elever, två tvättmaskiner fixade, en pasta Carbonara med extra vitlök äten, och en halv hyrfilm senare, ringde han igen. Han hade hunnit med en vigsel, en trekvarts middag och ett okänt antal vinglas och drinkar som fick honom att liksom slira in i samtalet på ett skrattigt men uppriktigt sätt. ”Jag vill två snabba saker nu, fröken Lundman. Två. Har du tid? Den första var bara att jag ville ringa, men den andra var viktig, och det var att jag kom på en bra idé. Imorgonbitti så kommer du in och äter frukost på hotellet.”
”Ååh” sa Stella med tvekan. ”Inte för att vara svår, men frukost är inte min bästa gren nuförtiden. Ibland äter jag en halv kopp yoghurt och sen är det kört. Det känns lite dyrt att göra det på ett hotell.”
”Som den här festen går så verkar det som att det knappt blir det för mig. Fri bar. Men det gör inget, för vi säger så här, du betalar bara det du tycker är rimligt för en halv kopp yoghurt.”
”Vem betalar resten? Det går inte.”
”När kommer vi att ses nästa gång? Om ett år? Jag är ju bara i Lule hela tiden. Tänk på vilket besvär det är så fort jag ska åka någonstans, måste ha med Patricia och fixa och ha mig. Massa krångel. Känns inte det slösigt, nu när vi är i samma stad för en gångs skull. Och det är mycket lättare för dig att komma in hit än för mig att komma dit.. var är du nu? Södertälje? Danderyd? Jaha, Nacka. Och inte har jag bokat någon färdtjänst till Nacka heller.”
”Du vinner. Jag ska sluta klaga och tänka på kvinnorna i Ryssland som praktiskt taget föder sina bebisar ute på potatisfälten.” Hon dividerade med sig själv och Johan fortsatte bygga berusade, charmiga argument. ”Om jag nu skulle bestämma mig för att komma, vilken tid?”
”Säg du. Det spelar ingen roll för mig.”
”Halv tio? Men tänk om ni festar hela natten, och du ångrar dig? Vaknar tolv istället?”
Johan skrattade bara. ”Jag drömmer om att sova till tolv, Stella. Det har inte hänt på tjugo år. Ingen chans. Halv tio. Perfekt.”
”Du får ångra dig. Jag förstår om du sms-ar fyra och säger att ni just landat vid korvmojjen så frukost är långt borta för tillfället.”
”Halv tio.”
”Du behöver inte tvinga dig upp. Jag åker härifrån vid nio. Det är okej att..”
”Halv tio. Hej då.”