Pet i kap 16 UPPDAT

Nu kommer småpetet in...

Mitten av kap 16:
Johan satt redan i hotellobbyn när hon kom ångande från taxin. Svart yllepolo och svarta byxor, välkammat hår, välrakad, fast och allvarlig blick på henne från det att hon klev in. Han såg så oväntat uppklädd, proper och seriös ut jämfört med alla jeans, t-shirtar och leenden på lut han haft i somras att Stella blev ännu nervösare.
"Hallå, hej. Ursäkta, har du väntat? Jag vet inte om taxin var sen? Kalaset tog längre tid än jag trodde och så var det.." Hon pladdrade nervöst medan hon stegade fram till honom. "lite folk som kom där i slutet såklart och vi var ju tvungna att..." Luften tog slut och hon fick harkla till sig. "Oj." Kraxigt. "När kom du?"
"Stella, du är inte sen" sa Johan lugnt. "Klockan är knappt fem. Det är ingen panik." Sen log han lite. "Hej."
"Hej." Stella stannade framför honom, vågade absolut inte försöka sig på någon kram, och att sträcka fram högerhanden för hälsning kändes för formellt. Så hon blev bara stående rakt upp och ner. "Hej. Hur är det?"
"Bra" sa han med sin fasta blick på henne. Hon log tillbaka och försökte se lika avslappnat på honom. Det var inte lätt. "Det känns som att vi ska ha ett jobbmöte och du ska sälja pensionsförsäkringar eller något åt mig. Du ser så... bankig ut."
"Vad? Dom här gamla trasorna?" Han skakade småleende på huvudet. "Jag tänkte mest att du kommer ju att vara fin och uppklädd efter kalaset, så jag ville inte se ut som en lodis då. Men om du vill kan vi snacka pensionsförsäkringar, inga problem."
"Tack, men det är redan ordnat, serru."
"Fondsparande då? Har du hängt på Kina-tåget? Mycket lukrativt." En blick på henne över axeln när han gick före fram till ett bord och Stella skrattade till.
"Okej, så banken går bra alltså?"
"Jodå, den gör det väl." Johan drog ut en stol och manövrerade in sin. "Hur går det på skolan? Är barnen snälla?"
"De flesta." Stella tog av sig jackan och märkte hur han gjorde en topp till tå-koll av henne precis som hon granskat honom, och hur hans blick stannade till kort på hennes mage. Hon satte sig mittemot honom. "Och jag också för det mesta."
Johan nickade. Stella nickade. Och var den som rodnade en aning, givetvis.
Servitrisen tyckte inte riktigt om två släta koppar kaffe som menyval."Vi går när det kommer matgäster" log Johan tjänstvilligt mot henne. "Du får köra ut oss så fort ni behöver bordet, och jag lovar att vi försvinner på två sekunder." Det var hittills helt tomt i hela restaurangen. Servitrisen övervägde och sen log hon tillbaka "jaja, vi säger väl det" och Stella hade kunnat flina till för att hon tänkte på Linas prat i somras om vem man skulle skicka fram i såna här situationer.
"Jaha..." sa Johan när det var ordnat. "Gunilla fyller sextio i helgen? Stort kalas?"
"Precis." Stella berättade om det. Deras kaffe kom under tiden. Johan lekte förstrött med sin sked medan han lyssnade. Han hade inget sår på högertummen. Hans händer var blekare och håret på dem syntes tydligare. Mörkare. Förutom de bagatellerna var det ingenting med dem som var annorlunda från i somras. Tänkte han på samma sak? Såg på hennes händer, knäppta på bordet, och kom ihåg hur de känts, vad hon gjort.
Stella tvingade upp sin blick på hans ansikte igen. "Hur var.. Hur var Italien?"
"Hett som tusan. Och gott. Och roligt. Väldigt roligt. Vi åkte hem feta och lyckliga. Men nästa gång ska vi inte dit i augusti."
"Max och Lina? Hur är det med dom?"
"Bara bra. Som vanligt, tror jag." En halv minut till på att redovisa deras liv.
Hon gick vidare i listan över gemensamma bekanta. "Patricia? Allt som vanligt där med?" Ännu en stunds redogörelse. Det var som en pingismatch där hon servade och Johan svarade. Och det var en nervig match med bara korta, snabba bollar.
"Du då? Hur har du haft det?" frågade hon. "Berätta vad som har hänt sen sist?"
"Har du tänkt på mig? Hur mycket? Vad? Hoppade du till och blev nervös men glad när du såg mitt namn i avsändarraden på mejlet eller hur kände du dig? Hur känner du dig nu?"
Johan smålog. "Jag tror jag skulle behöva ett glas vatten. Jag visste inte riktigt att jag skulle bli intervjuad så här."
"Absolut." Hon log och hämtade ett åt honom i baren. "Varsågod."
Han tog en klunk. "Nu. Jag har målat om i köket. Det är ljust och gult nu. Nytt kylskåp och frys. Borstad... metall, vad är det för material? Stål? Aluminium?" Han såg frågande på henne och Stella fnittrade till. "Kom igen, jag är ju så fel person för den frågan. Stambytta sommarstugor?"
"Just det...." Johan bet sig i läppen. "Det var ju det, ja. Borstat någonting då, vi nöjer oss med det. Snyggt, hur som helst. Och sen har jag fått lite nya uppgifter på jobbet, så jag håller på att gå en utbildning i höst. Igår satt jag hemma hela dagen och läste på betald arbetstid, kändes mycket lyxigt. Räcker det? Vad är nästa?"
Hon behövde inte tveka eller tänka efter. "Har du kommit på vilken som är den bästa boken?"
"Det här är ju som en intervju!" Han skakade på huvudet. "Nej, det har jag inte. Har du?"
"Jag har läst ett par till som platsar på den långa listan. Så jag är ännu längre ifrån ett svar."
"Ja, det där blir ju knivigare och knivigare ju äldre man blir. Du skulle ha frågat när jag var femton, då hade jag kanske vetat."
"Böcker var ingenting jag skyltade med när vi var femton. Varken du eller jag" sa Stella. "Det var betydligt coolare att... kunna några drinkar. Jag minns inte. Jag vet iallafall att det aldrig slog mig att jag skulle kunna prata med dig om de feta böckerna du läste."
Han såg förväntansfullt på henne i tystnaden som följde. "Jaha?"
"Var du nervös innan du kom hit? Har du gått och tänkt på det här hela veckan? Har du förberett dig? Ringde du direkt till Max och berättade att du skulle träffa mig efter jag skrivit? Vad sa du?"
"Fint väder här idag" sa hon till slut. "Riktigt fint höstväder."
Johan skrattade till. "Vädret, Stella? Kvalificerat småprat? Betyder det att frågorna är slut nu?"
"Vill du ha påtår?"
"Vad händer om jag säger nej tack? Ber vi om notan då?"
"Helst inte. Eller har du bråttom någonstans?"
"Jag har inte bråttom."
"Inte jag heller. Faktiskt." Stella log generat över sin rapportliknande utfrågning. "Och ingen plan heller den här gången."
Han tittade till på henne medan han tömde sitt vattenglas och för första gången under samtalet kändes det som att hon kanske inte var helt ensam om att vara nervös, även om han var bättre på att dölja det. "Hur mår du?" frågade han, och tillade det säkra "hur går allt med barnet?".
Stella upprepade det hon sagt minst femton gånger tidigare under dagen, fast mer utbroderat nu. "Och jag mår bra i övrigt också" sa hon sen och såg rakt på honom. "Och jag är inte gift. Och jag är inte tillsammans med Markus längre."
Johan såg förvånad ut. "Är du inte? Så det blev inget..?"
"Inget bröllop. Och ingen större lägenhet och ingen minivan och inget allt annat som man ska ha när man skaffar barn. Bara två blivande ensamstående föräldrar."
Hon gjorde en paus ifall han skulle säga eller fråga något mer, men det gjorde han inte.
"Jag bor hos en kollega för tillfället. Britt-Marie" laddade Stella på då. "Hennes man jobbar i Örebro på veckorna och dom har en hel villa och alla barn är utflyttade, så det passade perfekt. Och så håller vi på att leta nya lägenheter, jag och Markus. Vi ska försöka hålla oss i samma område, så gott det går. Nära varandra iallafall, så det blir smidigt och enkelt sen. Och så går vi i familjeterapi. Det är skitbra. Femte gången i onsdags, och det har verkligen hjälpt. Min sommar var väl inte så bra när vi åkte tillbaka till Stockholm där, men nu sen skolan började och jag flyttade in hos Britt-Marie känns det som att allt har fallit på plats mer. Just nu, de här sista veckorna, har det känts väldigt bra."
Johan hade fått en rynka mellan ögonen medan han lyssnade.
"Det var min uppdatering" avslutade hon. "Vad som har hänt sen sist."
"Ja, där ligger ju min borstade kyl i lä" sa han och såg bekymrat på henne. "Men hur ska.. Vad tänker.." Han avbröt sig.
"Ja?"
"Nej, jag vet inte. Men." Han gjorde samma stopp-manöver igen. "Det gick inte? Jag trodde att. Du vet, när vi sågs, och Markus, för det var ju han eller hur, var här? Ni kunde ändå inte..?"
Stella skakade på huvudet. "Vi försökte. Det gick inte. Det var ett ömsesidigt beslut."
"Jaha." Johan släppte ifrån sig en suck. "Det var tråkigt att höra."
Hon tömde det sista kalla kaffet i sin kopp och lutade sig tillbaka i stolen, höll sin röst normal och odyster. "Men så är det iallafall. Och som sagt, nu känns hela situationen bättre än på väldigt länge."
Johan kliade sig frånvarande på armbågen, följde servitrisen med blicken medan hon visade ett par riktiga matgäster fram till ett bord. Hon uppfattade hans blick och sände tillbaka en "ni kan ta det lugnt ett tag till". Han verkade inte registrera det.
"Jag vet inte riktigt vad jag ska säga" sa han med en till suck när han såg på Stella igen. "Jag är verkligen ledsen att det blev som det blev, Stella. Det känns som att.."
Hon förstod inte exakt vad han syftade på med "som det blev", hon och Markus, eller hon och han, men hon tordes inte fråga. Det här började gå åt ett håll hon inte alls förutsett. I hennes huvud hade den här scenen sett ut på två olika sätt. Det ena var att han skulle vara kort och sur, inte vilja ha något mer med henne att göra för att han fortfarande var stött efter sommarens eskapader. Det andra scenariot var att han skulle ta emot nyheten om att hon och Markus inte var tillsammans med lite mer.. leende på lut. Som en öppning eller en nystart. Inte en enda gång hade hon tänkt sig att han skulle sitta där och känna sig skyldig, få dåligt samvete, ta åt sig. Det var ju så uppenbart att det inte var hans fel.
"Johan, jag bad inte dig komma och fika för att du skulle få chans att säga något beklagande till mig. Det är inte det jag är ute efter. Det här är bara information från mig, inte något som helst ansvar för dig. Jag ville att vi skulle ses, och att det inte skulle bli riktigt så.. abrupt, som i somras." Hon såg noga på honom, ville sända över "det är så lugnt, släpp det där nu, allt är ju bra!".
Han var inte så mottaglig. "Jag tycker ändå att.." började och stoppade han för tredje gången.
"Gör inte det" sa hon och vågade röra vid hans hand för att bekräfta det ännu mer. "Tyck inte "att"."
"Nähej." Han tvingade fram ett stelt småleende. "Men hur går allt för dig nu då? Uppriktigt?"
"Bra. Uppriktigt. Bra. Jag lovar."
"När kommer barnet?"
"Mars."
"Och Markus? Hur är han?"
"Uppriktigt helt okej han med."
"Hur löser ni allt sen? I mars?"
Stella gjorde en liten grimas åt honom. "Får jag återkomma med det svaret?"
"Ja. Givetvis. Förlåt." Han korsade armarna över bröstet. Bekymmersrynkan mellan ögonen satt kvar.
"Vet du en helt annan sak jag funderat på" sa hon. "Om jag kommer hit på lite sommarlov eller hälsar på någon annan gång, så kanske jag kan ringa dig? Eller om du plötsligt står på Centralen och har några timmar över så kommer du på, visst tusan, Stella bor ju här, och då kan du.. slå en signal. Till exempel."
Han kunde omöjligt se mindre entusiastisk ut. Till råga på allt vek han undan igen med blicken och Stella kände hoppet sjunka mer och mer för varje sekund som gick.
"Inte som något tvång, bara ett förslag" kämpade hon på och Johan nickade pliktskyldigt. Stella fick lust att luta sig över bordet och ruska om honom ordentligt "hallå, fattar du innebörden av vad jag säger, karl? ring mig, ring mig, det är en inbjudan, i somras, minns du, prat, sex, du, jag, utflykter, telefonsamtal?!". Hon kontrollerade sig och ansträngde sig att styra över på annat mindre jobbigt. Det blev inget lyft. Böcker, film, teve, väder, kök. En pingismatch av välanpassade, vänliga och intresserade svar från båda spelarna, men i jämförelse med det som kunde ha varit, tråkigt tråkigt tråkigt.
Klockan var närmare sex när ett sällskap på fyra personer kom in till restaurangen. Riktiga matgäster. Johan såg på sin klocka. "Är det dags för oss?"

"Ska du tillbaka till Gunilla och Torbjörn nu?" frågade han när de stod i hotellobbyn.
"Är du inte hungrig? Jag är säker på att dom betalar folk för att komma och äta rester nu. Buffé, gräddtårta, fika, dricka."
"Jag hinner inte." Han såg på sin klocka igen. "Men vill du ha skjuts? Jag ska ändå åt det hållet så jag kan..."
Det blev en tyst promenad och en tyst början på bilfärden ända tills han klämde ur sig "jag har träffat någon" när de nästan var framme. En försiktig blick på Stella. "Ett par gånger." En till ännu försiktigare blick. "Det är dit jag ska nu."
"Åhå" var det enda Stella sa.
Ett fjärde scenario. Johan är uppklädd och fin för att han ska på dejt ikväll, och när han får veta att Stella är singel och halvt om halvt bjuder ut honom så känner han sig skyldig. Han ska ju som sagt på en riktig dejt och hade bara planerat för en snabb kaffe med kattvakten (som nu kommer att öka på sin tragedi ytterligare som ensamstående förälder). Oavsett vad som hände i somras, och det är ju hur som helst väldigt länge sen.
"Mhm" sa han och nu var den skyldiga looken tillbaka.
"Pratar ni om någonting eller ingenting? Har hon glidit upp som den bästa gästen någonsin? Har hon träffat Max och Lina? Tycker dom att hon är en hyvens tjej? Hade hon massa jobbiga frågor om olyckor och ben? Exakt hur mycket gillar du henne?"
"Något seriöst?" Hon tvingade sig. Det var en sån replik man skulle klämma ur sig i det här läget som äkta vän. Slå ihop händerna och förtjust utropa "men vad spännande, Johan!". Det spelade ingen roll vad han svarade för hon visste redan. Hundra mil mellan de två, en sommar som låg hundra år tillbaka i tiden. Hon ville bara inte sitta i bilen bredvid honom och ha någon djäkla brännande tystnad från hennes sida som han skulle kunna tolka in en massa i.
"Det är så tidigt" svarade Johan återhållsamt. "Jag vet inte än."
"Du får återkomma. I mars eller när du vill" sa Stella skämtsamt och han log inte.
De svängde in på Gunillas och Torbjörns gata.
"Tack för skjutsen" sa hon och log snällt. Det var iallafall meningen att det skulle se snällt ut. I kombination med självständigt, heeelt lugnt och generöst. "Hoppas ni får en riktigt kul kväll ihop."
"Du med" sa han. "Och Stella, hoppas allt löser sig, bra."
"Allt har ju redan löst sig bra" svarade hon lite för skarpt. "För alla parter. Men tack så mycket för omtanken och skjutsen. Johan." Hon öppnade bildörren. "Lycka till du med."
"Vi hörs väl?" sa han samtidigt som hon klev ur och stängde den efter sig.

UPPDAT slutet på kap

De sov länge på söndagen och åt långsam frukost i lugn och ro. Den enda punkten att passa var flyget vid tre-tiden. Gunilla kom och hämtade upp dem för lunch på bufferester, och sen fick de skjuts ut till flyget. "Ta hand om er, kom ihåg att inte stressa, jättetrevlig fest, tusen tack för presenten, hoppas vi ses snart."
När de checkat in och stod och bläddrade i tidningar i kiosken var det någon som knackade henne på axeln. "Stella, hallå!" Det var Lina med ett Julia Roberts-brett leende.
"Men, hej!" Stella fick en överraskningskram av henne. "Vart ska du?"
"Portugal. Jag ska vara ledare på en träningsresa i två veckor."
"Vad lyxigt! Är det yoga?"
"Och vanlig aerobics. Och sol och bad. Hur är det med dig?"
"Bra, bara bra. Min moster har fyllt sextio så vi har varit på kalas här i helgen."
"Ja, jag hörde det" sa Lina. "Johan berättade. Ni sågs igår, va?"
"Fast han sa ingenting om att du precis skulle åka till Portugal. Jag frågade minsann hur ni hade det."
"Åh, vi har det bra" log Lina. "Mitt i all vardag. Du vet." Hon pekade på Stellas mage. "Och grattis! Hur mår du?"
Stella orkade inte dra allt hon redan dragit hela helgen en vända till. Hon kopplade på ett strålande leende. "Finemang allting. Ska Max med på resan?"
"Inte den här gången. Han gruvade sig lite för vad han skulle hitta på till helgen när jag är där och Johan är i Stockholm. Han är inte van att vara så mol allena."
"Till helgen? Ska Johan till Stockholm till helgen?"
"Ja, på ett bröllop."
Stella såg förvånat på Lina, Lina såg förvånat på henne.
Ett bröllop. Något man i de flesta fall vet om minst en månad innan. Iallafall minst en vecka.
"Men sa han inte det?" Lina började förstå att hon trampat i klaveret. "Fast jag vet inte hur länge han ska vara där, eller hur programmet är.."
"Vi hörs väl?" Ja, hur då? När då? Och varför då? Han var less på henne. Been there, done that, not doing it tomorrow-less. Och han hade satt ihop en smart plan som hade funkat perfekt, om inte.
Stella kunde inte slita sig från Linas förvånade ögon som snabbt gled över i besvärade ögon. "Jag trodde att ni.." började Lina.
"Jag med, jag trodde också att vi.."
Scenario fem föll ner som ett stort betongblock. Stort brak som gav hörselskador, dammet yrde, marken gungade. Glöm sur, nystart och skyldig. Det var less som var det rätta svaret. Några pengar satsade på less? Va? Ingen?! Gud, så orutinerat.
"Nej, men Gud, det är ingenting. Ibland är det ju stressigt med fest och brunch och saker hela tiden." Stella satte tillbaka tidningen hon läst. Hon orkade inte det här, hon kunde inte. Hela kvällen igår hade varit att hålla skenet uppe. Glida runt på efterfesten och kämpa sig glad och oberört slå bort alla inträngande frågor och envist hävda att nej, hon var inte ledsen, hon var trött. Anna-Karin, Gunilla, hennes mamma, alla var de på henne i olika omgångar. "Säkert att det är bra? Jorå jorå, det är fint." Det gick inte en gång till. Hon spanade desperat bort mot gaten och såg till sin stora tacksamhet att de öppnat och att hennes mamma stod där med deras handbagage och väntade på henne. "Jag måste." Stella viftade ditåt med handen. "Ska du med det här planet?"
Lina tittade också dit. "Jag ska med det andra bolaget. Men du, kom in på gymet nästa gång du kommer hit. Även om du inte ska träna." Hon avslutade med en medlidsam klapp på Stellas arm. "Vi ses."

Det höll tills fikavagnen på planet kom ut och det var slut chokladmuffins. Inger köpte desperat två olika chokladbitar och en kanelbulle och lastade upp på Stellas brickbord. "Sluta, mamma" snörvlade hon. "Jag vill inte ha något!"
Inger slet av pappret från ena chokladbiten och försökte praktiskt taget trycka in den i munnen på Stella. "Här. Du får en muffins så fort vi landar!"
"Kan du sluta! Jag skiter i muffinsen, jag vill inte ha något."
"Men herregud, vad är det då?"
Stella begravde sig i näsduken. Mannen på andra sidan gången tittade nyfiket och ogenerat på henne.
"Ibland när man är med om en sak med någon annan" sa Stella när hon kommit fram ur den. "Så hör man sen den andra personen berätta om det, och det låter inte alls som samma händelse. Man blir helt förvånad över hur han har uppfattat det. Så är det. Och nu råkade det vara extra stor skillnad på min version och hans. Och jag känner mig så djäkla dum."
"Är det den där killen du träffade igår?"
"Ja. Men jag orkar inte prata om det. Jag vill inte ha någon mat och jag vill inte prata om någon djäkla kille."
"Då så." Inger såg något lugnare ut. "Vi sitter bara här och tar det lugnt då?"
Stella blundade. "Just det."