Chick lit, kap 7

Today's special. Samma fråga som på förra - är det för snabbt och enkelt fixat? Saknas något? Jag har tänkt på mycket mer dramaaaatiska scenarion också, av den här varianten, men Jeebus, han är ju man och norrlänning.

Nu kanske det verkar som att det snart är slut när man läst det här, men det är det inte. Fas två är på väg. Jag vet bara inte hur mycket mer jag ska lägga ut här av den här historien. Ska skriva det också.. det här är det sista som finns i dagsläget.


Kap 7

Allt kändes lugnare och mer sansat när hon vaknade på tisdag. Mer normalt. Hon kunde se att hon överreagerat mot Johan igår, varit onödigt kort och stram. Osnäll. Elak. Inget av det var ju hans fel men han hade fått ta hela skulden. Hon gissade att han inte skulle ringa, och hon fick helt rätt. Hade hon varit han hade hon också låtit bli. Hon skulle ringa själv, men brevet till Markus måste bli färdigt först. Tre sidor långt. Tog flera timmar att få ihop. Vad hon hade tänkt på sen hon fick veta, hur hon hade känt under det sista året, vad hon tänkte och gjorde nu. När hon skulle komma tillbaka till Stockholm. Betydligt mer moget sätt att handskas med relationen än att spalta upp några för och emot-listor. Vad kan man, seriöst, sätta upp på såna efter fem år tillsammans? ”Snygg”? Hon hade slutat tänka på honom i såna termer för länge sen. Han var alltid snygg i hennes ögon, mer eller mindre. Likaväl som rolig, snäll och charmig, ibland lat, för sommarstugeförtjust, osjälvisk mot henne, ibland för självisk mot andra, tråkigt nog en indisk mat-vägrare. Och så vidare.

Problemet var ju att hon valt honom helhjärtat en gång i tiden, och trodde att han valt henne. Det goda med det onda. Litade på det. Att saker som nya jobb med höga arbetstoppar och därmed mindre övrig ork, och å andra sidan nya söta kollegor på kontoret, inte skulle rucka på det valet. Han visste ju hur hon var, räckte inte det? Kunde han inte ha väntat ut henne? Insett att det var fråga om några månader, och sen skulle saker och ting vara mer som vanligt igen.
Hon hade litat på att han också skulle checka sig själv när han kände att man var ute på hal is, att han alltid skulle komma ihåg det valet, främst. Se det långsiktigt. Och kommunicera, givetvis. Alla äktenskapsrådgivares favoritord. Hade det inte varit för filmen hon framkallade hade hon aldrig fått reda på affären med Petra eller hans orsaker till varför den hänt. Att den redan då, enligt Markus, var över sen flera månader och att han därmed valt henne, Stell, spelade ingen roll.
Och hur idiotisk är man om man tar foton på sin älskarinna med ”familjekameran”, nakenfoton på en konferensresa? Det kändes för Freudianskt för att bara vara en olycka i hennes ögon.
När hon var färdig gick hon direkt och lade det på brevlådan för att inte ångra sig och börja stryka och censurera.

Det var inget svar hos Johan på kvällen. Ingen telefonsvarare heller, och hon visste inte hans mobilnummer.

Onsdagen började dåligt. Regn. Massa regn. Hon vaknade tidigt, före sju och det tog en halv frukost att bli rastlös. Vanka fram och tillbaka mellan fönstrena, försöka hitta på något roligt att göra. Läsa, morgonteve, läsa, morgonteve, mer te, mer fönstertittande, äta en kanelbulle. Vid halv tio vågade hon ringa Johan. Fortfarande inget svar. Anna-Karin svarade direkt på sin telefon, men kunde inte komma över på fika med barnen. Treåringen, Linus, var hängig och för gnällig. Inget bra läge för Stella att komma dit heller.
Hon hade ingen back up-plan. Vad skulle hon göra regniga dagar i Luleå? Det hon hade tänkt när hon åkte upp var att tillbringa så mycket tid som möjligt med att slappa och läsa, men det kändes som att hon var klar med det nu. Hela gårdagen hade varit slapp. Dessutom kändes det viktigare att träffa Johan, försöka förklara sig lite.

Så fort det lättade upp på eftermiddagen cyklade hon in till stan. Först ett sim på Badhuset som uppmjukning och sen promenerade hon Storgatan upp och ner. Alla tre shoppingcenter, biblioteket, tidningsaffären, klädaffärer, videoaffären, Smedjan igen. När inget hänt på den turen så kunde hon erkänna för sig själv att det hon faktiskt hoppades på var att stöta ihop med honom runt ett gathörn. ”Hoppsan hoppsan!”. Bara för att det skulle vara så enkelt och lägligt. Le och skämta lite och fixa till.
Det blev inte så enkelt. Det var väl för otroligt även i Luleå.
Hon började gå mot hans håll. Köpte en vaniljlängd på vägen. Plingade på och hoppades på det bästa, att han äntligen var hemma.
Patricia öppnade.
”Men hallå” sa hon och backade för att släppa in Stella. ”Kom in. Johan är bara och fixar en grej, men han är tillbaka om typ en kvart.”
”Jaha, men jag kanske ska komma tillbaka senare, någon annan... ” började Stella, osäker på om hon skulle stanna eller inte. Det skulle bli lite mer pinsamt att dra det här med Patricia med vid bordet.
”Nej nej, varför det?” Patricia viftade in henne. ”Nu när du är här. Kom in.”
Stella följde efter henne in i köket. Tre stora matkassar stod på köksbordet och Patricia höll att lassa in pastapåsar i ett av skåpen.
”Jaha. Storhandling på Kvantum igen?” sa Stella för att säga något.
”Jag ska till Skellefteå i en månad” berättade Patricia. ”Börja mitt riktiga sommarjobb där, bo hos pojkvännen. Så vi bunkrade upp på rubbet idag.”
Stella såg förvånat på henne. ”Din pojkvän? Men jag trodde.. är inte ni tillsammans?”
”Vi? Jag och Johan?” Patricia gav henne en konfys blick över axeln. ”Nej! Jag är ju bara hans personliga assistent. Visste inte du det?”
Stella skakade på huvudet, försökte rädda sig. ”Jag vet inte. Ja kanske. Men jag fick liksom det intrycket, du vet. Att ni var ett par. På festen. Ni verkade så... pariga, som att ni gillade varandra.”
”Ja, fast inte som ett par.” Patricia hade vänt sig om helt och hållet nu. ”Nej, alltså, inte alls. Men jag har jobbat här i två och ett halvt år och vi träffas ju jämt så vi har blivit väldigt bra vänner, men. Nej. Absolut inget par.” Hon hade blivit stående med en penne-påse i handen. ”Jag trodde du visste det. Och jag tror att han definitivt tror att du visste det.”
Stella tittade ut genom fönstret. Det här gjorde ju allt ännu värre. Han var singel, trodde att hon visste att han var det, och han visste inte att hon inte var det. Ingen här visste att hon inte var det.
Väl valda flashbacks av festen, middagen, videokvällen flimrade förbi.
Hoppsan hoppsan.
Om hon hade haft dåligt samvete innan för att hon betett sig dumt, kände hon sig som en komplett idiot nu. Med dåligt samvete extra allt.
Hon återvände till Patricia. ”Så pass.”
Patricia nickade. ”Så pass. Men det är ju bra att du vet, nu. Jag ska bara packa upp och vänta på att han kommer tillbaka och säga hej då och sen går jag hem.” Klart och tydligt budskap. ”Vill du ha en kopp te?”
”Du har ingen whisky? Men ja tack.”
Patricia log lite och satte på vattenkokaren, fortsatte packa upp maten. Ingen av dem sa något. Sekunderna tickade fram. ”Hemma om typ en kvart.”

Vilket var bäst – att sätta förlovningsringen på rätt finger och vifta med den framför ansiktet på honom, eller slå sig ner med gravallvarlig röst och säga ”Johan, det är något jag måste berätta”, eller tredje alternativet, vid första bästa tillfälle i samtalet börja ösa in ”min sambo Markus sa” och ”min sambo Markus tycker” tills poletten föll ner för honom? Och det skulle gå betydligt snabbare för honom än vad det gjort för henne.

Patricia fixade teet i en fin grön tekanna, Stella skar upp vaniljlängden. Lite halvengagerat småprat om Skellefteå, som Stella aldrig varit i men som Patricia kom ifrån, och någon gång efter typ en kvart så hördes en nyckel i låset. ”Honey, I’m ho-ome!”.
Hon gjorde en ursäktande min till Stella. ”Bara på skämt alltså.” Hon trummade med fingertopparna mot tekoppen medan dom väntade på att han skulle komma in i köket.
”Jag vet att det tog evigheter. Men vet du att det var en... ” Nu var han där. ”Oj, hej.” Ett leende spreds i ansiktet när han såg från Patricia till Stella. ”Vad gör ni? Sitter ni och planerar era kläder?”
”Nja” sa Patricia. ”Stella kom förbi med fika. Och jag gjorde te. Men nu måste jag precis gå. Hem och packa kappsäcken.”
Wow. Hon spillde verkligen ingen tid. ”Ring mig då och då, okej? Och hoppas att det blir helt fantastiskt i Italien.”
”Ha det helt fantastiskt själv med Simon.”
Kram kram.
Sen var hon borta.
Stella sköt fram vaniljlängden. ”Fika?”
Han skar en skiva. ”Gott. Tack.”
”Ska du åka till Italien? Till Laura?”
”Japp. Jag, mamma, Max och Lina. Första två veckorna i augusti.”
”Gud vad kul. Jag har aldrig kommit iväg dit men jag är ändå helt övertygad om att jag skulle älska allt med det. Det är bara risk att jag skulle föräta mig.”
”Ja, det skulle jag också vara lite oroad för.” Han log åt henne och hällde upp te åt sig själv, utvecklade om hur de kört runt i städer och på landet när de varit där tidigare, hittat små gårdar som tillverkade eget vin, hur det var i Rom i augusti, den fantastiska kocken på hotellet som var Lauras man. ”Vad har du för semesterplaner, efter den här kattvakten är klar?”
Här var öppningen. Bättre läge skulle inte komma. Stella harklade sig nervöst, tog sats. ”Ja, egentligen så brukar det alltid bli en vecka på Öland men i år är det lite speciellt för... man skulle kunna säga att jag är på rymmen... ” Hon berättade anledningen till att hon flygit upp till Luleå hux flux. En förenklad och förkortad version.
”Men. Oj” sa han häpet när hon var klar. ”Oj. Vad väldigt tråkigt, för dig. Och inte ett ord har du sagt om det?”
”Nej. Jag vet. Förlåt.” Hon rodnade. ”Jag känner mig otroligt dum för det. Jag brukar inte bete mig så här. Och en annan dum grej jag gjort sista tiden, om jag nu ska bekänna allting här, är att jag var ganska säker på att du var tillsammans med Patricia. Tills nu, idag. Men när vi åt middag i söndags så trodde jag det, och när du aldrig nämnde ”min flickvän” så där som man brukar så blev det att jag inte heller gjorde det. Det var så skönt att inte tänka på det. Men om jag hade vetat det så hade jag aldrig betett mig som jag att.. som att jag stötte lite på dig och var, du vet. Jag visste inte att du var singel.” När hon sagt det sista så insåg hon hur det lät. ”Guuud.” Hon stönade och slog händerna för ansiktet. ”Det där blev helt fel. Jag menar att jag tänkte att du var tillsammans med henne och det gjorde mig extra oförsiktig, inte att jag aldrig skulle ha.. Det här blir så pinsamt så jag dör. Förstår du vad jag menar?”
”Jag tror det.” Han rodnade också. ”Jag var övetygad om att det skulle bli något ”du är jättetrevlig, men...”-samtal om jag ringde dig igår, så jag sket i det. Att det var det som hänt.”
”Inte riktigt.” Stella sneglade på honom genom fingrarna. ”Är du förbannad? Jag förstår helt och hållet om du är förbannad.”
”Förbannad? Varför då?”
”På mig! Att jag inte fattat nånting och inte berättat och varit allmänt labil. I måndags till exempel, jag freakade ur helt för att jag tyckte att jag blev för glad när vi sågs och det var därför jag var så kort och sur och, hemsk. Jag skäms när jag tänker på det. Och det är helt okej om du är arg.”
”Nej...” Han rodnade fortfarande. ”Om något så är jag väl besviken. Det hade varit roligare, för mig, om du inte varit sambo och förlovad och allt. Men, nu är du ju det. Givetvis. Varför skulle du inte vara det liksom? Så okej. Vad ska du göra nu?”
”Åka tillbaka till Stockholm. Öppna upp förhandlingarna med Markus. Ses. Prata. Bestämma framtiden. Börja jobba. Glömma allt. Köpa ny lägenhet. Skaffa barn. Gifta mig med honom. Åka på smekmånad till Bali. Eller skita i allt och skaffa en egen lägenhet och börja jobba och gå in i en häftig ute på krogen-period och börja internet-dejta. Jag vet faktiskt ingenting om vad det blir.”
”Jaha.” Johan nickade långsamt. Snurrade på sin tekopp. ”Jahadu. Men lycka till med allt det, vilket det nu blir. Och vad ska du göra nu-nu? Här i Luleå?”
”Helt ärligt så... ” Stella petade dröjande på vaniljlängden med kniven. ”Det roligaste jag har gjort sista tiden är ju att försöka hänga efter dig så mycket som möjligt, så det är min enda plan. Fortsätta med det tills du blir less och skriker att nu får jag fan gå hem och kastar en sko på mig. Och då ska jag ligga på soffan och läsa böcker och känna mig lite ynklig.”
Han skrattade till. ”Vilken plan! Men den är okej för mig. Vi går en sväng då så kan vi käka sushi eller något sen, innan skokastningen börjar.”

Det blev en lång promenad, över järnvägen och ut från stan, läskstopp på en mack, tillbaka via Norra Hamnen och runt in i stan igen. Först var det lite trevande och försiktigt, men sen lossnade det och blev riktig söndagsstämning. En kontrollerad söndagsstämning den här gången.
Sushistället låg längst ner på Storgatan, vid hans gamla gymnasieskola. De tog varsin tiobitars. Han ville bjuda men hon insisterade på att det var hennes tur, och till slut gick insisterandet igenom.
”Du, jag ska på en utflytkt till Piteå imorgon” sa han medan de väntade på att fisken skulle komma. ”Har du lust att följa med?”
”Ja! En utflykt! Vad ska du göra? Är det den där middagen du fick i present?”
”Nej. Jag ska hälsa på min handikapp-mentor-fadder eller vad man ska kalla honom. Tomas. Och hans familj. Åka dit vid lunch, vara där ett tag, åka hem på eftermiddagen. Han är kul, han är en sån här bra person som man.. ja, alltid har trevligt med.”
”Och det går bra om jag dyker upp också?”
”Ja. Absolut.”
”Coolt. Jag hänger gärna på. Men, hur kommer vi dit?”
”Det är faktiskt lätt. Man kör genom den här stan, Luleå, och kommer till en stor väg som heter E4:an. Du kanske har hört talas om den? Svänger söderut, och det är väldigt viktigt att det inte blir norrrut, och sen är det raka spåret i cirka fyrtio minuter. Men om du ska följa med så börjar resan med att.. ”
”Tack, tack, jag fattar. Det jag menade var, du har bil alltså? Du kör en bil?”
”Ja. Jag har bil. Jag kör en bil. Vi åker i den bilen.” Paus. ”Och det passar extra bra nu när Patricia, som är min personliga assistent, är borta att du följer med för någon måste ju trycka ner gas och broms medan jag kör.”
Han lyckades hålla ansiktet helt allvarligt tills hon förvånat höjt på ögonbrynen och sen insett att det var ett skämt och sen börjat fnissa. ”Men ursäkta! Hur ska jag veta? Du kanske har färdtjänst, jag vet inte hur det går till med sånt här!”
”Det går till så här att jag hämtar dig elva imorgon.”
”Okej. Jag ordnar bilgodis.”
”Stella, det tar fyrtio minuter att komma dit. Du kanske inte uppfattade det?”
”Okej. Jag ordnar bilgodis.”
Han skrattade. ”Jaja. Och jag ringer och ber Tomas att plussa på lunchen rejält nu när du ska med. Nog för att han har två tonårssöner men.. ”
Hon lyckades inte blänga surt tillbaka på honom. ”Det här är din andra kommentar på kort tid om att jag äter för mycket. Tänk på att du inte vet hur mycket jag tränar, eller vad jag har för ämnesomsättning. Eller att du kan orsaka ätstörningar hos känsliga tjejer. Jag var senast och simmade idag innan jag kom till dig.”
”Du har rätt, det ska jag tänka på. Men jag tycker inte alls att du äter för mycket. Och dessutom så vet du ju att killar uppskattar tjejer som inte bara sitter och petar i en liten sallad. Så det är bra att äta ordentligt. Men jag ska lägga av med kommentarerna.”
Servtrisen kom lägligt ut med deras sushibrickor. ”Varsågoda och hoppas ni blir nöjda.”
Johan gav Stella ett frågande ögonkast. "Förlåt, förlåt! Det här var sista."